Motion

1978/79:2428

av Bengt Sjönell m. fl.

med anledning av propositionen 1978/79:123 om riktlinjer för industripolitiken,
m. m.

Det svenska näringslivets konkurrenskraft är helt beroende av att nya
produkter, utvecklade efter ny teknik, kommer i produktion. Regeringen
har i linje härmed i propositionen 1978/79: 123 avsett att stödja projekt
som löper risk att inte realiseras, om inte staten skapar en finansiell
bas med stort risktagande. Av allt att döma avses stora och riskfyllda
projekt i huvudsak på exportmarknaden, där det får anses självklart att
endast vårt lands största industriföretag kan tänkas vara aktuella som
projektbärare. Någon motsvarande finansieringsmöjlighet öppnas inte
för mindre företag.

Detta är en stor brist, eftersom en betydande utvecklingspotential
finns inom den mindre industrin — inte minst på exportmarknaderna.

Riksdagen har tidigare fastslagit de mindre företagens betydelse för
näringslivets utveckling. Stöd till utveckling av projekt genom styrelsen
för teknisk utveckling (STU) är t. ex. ett uttryck för denna insikt. STU
lämnar lån och i vissa fall bidrag till utveckling av exploaterbara idéer.
Som regel finansierar STU 50 % av utvecklingskostnaden för de projekt
STU anser böra realiseras. Återbetalningsskyldigheten är villkorlig.
Efter utveckling av prototyp fanns tidigare möjlighet till ytterligare
lånefinansiering via statens utvecklingsfond. Fondens verksamhet regionaliserades
och underställdes de regionala utvecklingsfonderna i samband
med omorganisationen, och 50 % lånefinansiering för vidareutveckling
av en prototyp till en kommersiell produkt kan nu erhållas hos
dessa. Förutom ränta utgår för SUFO-lån ett rikstillägg om 25 %.

För att sätta produkten i produktion, dvs. framtagning av verktyg och
andra produktionshjälpmedel, kapitalkostnader i form av utgifter, råvaror
och halvfabrikat, produktionsplanering, marknadsföring samt finansiering
av utestående kundfordringar, finns i dag ingen finansieringsform
som i likhet med STU/SUFO lånar ut pengar bundna till visst
projekt.

För att finansiera dessa kostnader gäller gängse principer för utlåning
till företag eller fysiska personer. De flesta nya produkter tas just fram
av små företag. Efter att ha lagt ner utvecklingskostnader, i bästa fall
med 50 % lån från STU/SUFO, kan lånebelastningen i ett litet företag
vara så betydande att ytterligare lån skulle göra företaget likvidationspliktigt.
Utvecklingsfonderna kan visserligen numera bevilja lån för
marknadsintroduktion, men konkurrensen om fondernas medel är stor,

1 Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 2428

Mot. 1978/79
2428

Mot. 1978/79: 2428

2

och målgruppen för deras verksamhet mer än fördubblades vid omorganisationen.

För den mest kostnadskrävande delen av en ny produkts väg från idé
till produkt på marknaden, nämligen marknadsintroduktionen, finns i
dag ingen projektbunden finansieringsform med villkorlig återbetalningsskyldighet
för småföretag. Inte heller regeringens industripolitiska
proposition innehåller några förslag till lösning av detta problem. I
branscher med snabbt tekniskt utvecklingstempo kan den fördröjning
av marknadsintroduktion som blir följden av otillräckliga produktionsoch
marknadsföringsresurser medföra att produkten är gammalmodig,
när den når sitt kommersiella genombrott.

Särskilt påtagligt är detta i elektronikbranschen som, förutom några
stora företag, är en utpräglad småindustribransch med stort antal nyetableringar
varje år. Betecknande för den mindre elektronikindustrin
är dels att företagen är kapitalsvaga med små investeringskostnader per
anställd, dels att företagen har stor utvecklingspotential. En av Svenska
elektronikindustriföreningen genomförd undersökning visar att ett elektronikföretag
i genomsnitt skulle kunna genomföra två egna projekt per
år, om finansieringen av marknadsintroduktionen kunde ordnas. Uppgifterna
inhämtades via en enkät, där dagens finansieringskällor framstod
som helt otillräckliga för att projekten skulle kunna realiseras. Det
är troligt att förhållandena för små utvecklingsintensiva företag i andra
branscher är likartade. Att utöka den statliga långivningen med villkorlig
återbetalning till att omfatta även marknadsintroduktion är emellertid
knappast lösningen på problemet. För utveckling av projektet har
ju företaget hela tiden satsat 50 % egna medel. Att därefter finansiera
ytterligare 50 % för marknadsintroduktioner med egna medel torde som
regel vara svårt.

Det bästa vore kanske att företaget i det läget sålde det aktuella projektet
till ett kapitalstarkt företag med produktions- och marknadsföringsresurser.
Förmedling av sådana projekt sker i dag via STU men
med ett mycket magert resultat. Anledningen härtill synes vara att de
potentiella köparna inte gärna satsar på oprövade projekt. Det faktum
att storföretagen i mycket liten utsträckning själva förmår ta fram nya
produkter utan köper dessa utifrån, enligt vissa uppgifter till 95 %,
visar emellertid att en omfattande handel med projekt förekommer. En
närmare granskning av dessa projekt visar emellertid att köp blir av
först efter det att det säljande företaget introducerat produkten på marknaden
och produkten visat sig vara konkurrenskraftig.

Av avgörande betydelse är tydligen att få nya produkter marknadsintroducerade.
Kanske t. o. m. att marknadsintroduktionen är en väsentligare
faktor för samhället att stödja för att stimulera utvecklingen
mot ett konkurrenskraftigare svenskt näringsliv än att stödja den tekniska
utvecklingsprocessen.

Mot. 1978/79: 2428

3

Det går emellertid inte att med dagens låneutbud få en tillfredsställande
lösning på problemet. Finansieringen av dessa utvecklingsintensiva
företags kostnader för marknadsintroduktion av nya produkter
måste ske med ett kapitaltillskott som är en tillgång och inte en skuld.
Då bl. a. skattesystemet inte möjliggör extern finansiering via nyemission
i småföretag måste andra utvägar i linje härmed sökas. Att staten i
stället går in som delägare i småföretag måste av flera skäl avskrivas.

Det kan dock skapas en möjlighet genom instiftande av ett särskilt
finansieringsinstitut eller en fond för utvecklingsintensiva småföretag,
och vi föreslår att ett sådant institut, kallat projektfonden, inrättas med
följande uppbyggnad och uppgifter:

Projektfonden tillförs ett grundkapital om 100 milj. kr. Fondens
uppgift är att vara ett holdingbolag för projekt som fonden köpt av
utvecklingsintensiva småföretag till det pris som bedömts rimligt för att
kunna finansiera och marknadsföra den nya produkt som utgör projektets
grundidé. Utgångspunkt för förhandlingen om priset bör vara säljarens
kalkyl i frågan. Köpeskillingen får sedan säljaren använda för
att realisera projektet. Projektfonden äger alltså projektet men låter
säljaren förvalta det. Fonden kräver under den tid som åtgår för att
säljaren skall få ut produkten på marknaden och denna börjar ge avkastning
inga krav på avkastning. Därefter måste säljaren dels betala
fonden avkastning motsvarande ackumulerad ränta, dels eventuellt risktillägg
som om pengarna i stället hade lånats. Dessutom måste säljaren
köpa tillbaka en del av projektet efter en på förhand uppgjord plan.
Avsikten är således att säljaren efter den tid som bedömts rimlig skall
ha köpt tillbaka projektet från fonden. Tiden från försäljningen till att
återköpet är fullföljt kan hållas kort, 2—3 år, ofta avsevärt kortare. På
så sätt kan fondens medel snabbt omsättas för köp av nya projekt.

En väsentlig faktor är vad som händer om säljaren inte förmår fullfölja
återköpsplanen eller övriga åtaganden. Säljaren förlorar då sin rätt
att förvalta projektet. Fonden skall då ha rätt att avyttra projektet till
annan exploatör, som bedöms ha bättre förutsättningar att fullfölja
marknadsintroduktionen. De produktionshjälpmedel, varor i arbete m. m.
samt vissa marknadsinvesteringar som finansierats av fonden följer följaktligen
med projektet och övertas av den nye exploatören. I det fall den
produkt som projekt bygger på inte går att sälja på marknaden går
det givetvis inte heller att få någon annan intressent att ta över projektet.
Det måste då läggas ned. Kostnaden för dessa misslyckanden kan täckas
på två sätt: med risktillägg eller direkt av statskassan. Med hänsyn till att
denna finansieringsform måste vara attraktiv för alla företag som vill
introducera nya produkter bör kostnaden för finansiering via fonden
ligga högre än för banklån. Dock bör inte risktillägget vara högre än
10 %. SUFO:s risktillägg är för högt. Skulle inte risktillägget om ca
10 % vara tillräckligt, bör underskottet täckas via statsbudgeten. Intäk

Mot. 1978/79: 2428

4

terna för staten som en följd av att nya produkter på marknaden ökar
vår konkurrenskraft torde bli större än kostnaden för eventuell förlusttäckning.

Fonden bör vara fristående och central, dvs. ej knuten till utvecklingsfonderna,
samt ha en helt kommersiell inriktning. Beslut om köp
av projekt görs på de bedömningar som fondens ledning gör beträffande
möjligheterna för produkten att lyckas på marknaden.

Skulle hinder föreligga för uppbyggandet av en helstatlig fond med
hänsyn till internationella överenskommelser om riktlinjer för statlig
upphandling, kan en stiftelse bildas med näringslivets organisationer
och staten som stiftare. Under alla omständigheter bör till fonden knytas
en styrelse eller rådgivande nämnd med ledamöter främst från småindustrins
organisationer.

Med hänvisning till det anförda yrkar vi

att riksdagen beslutar

1. att ett särskilt finansieringsinstitut för utvecklingsintensiva
småindustrier skall inrättas med uppgift att köpa upp, förvalta
och sälja projekt från dessa företag,

2. att medel anvisas via statsbudgeten för ett grundkapital om
100 milj. kr. med möjlighet till utökning om behov härav visas
föreligga,

3. att eventuella förluster för fondens verksamhet täcks via statsbudgeten.

Stockholm den 29 mars 1979
BENGT SJÖNELL (c)

KARL-A. PETERSSON (c)

JOHAN A. OLSSON (c)