Mot. 1978/79: 2427

Motion
1978/79: 2427

av Olof Palme m. fl.

med anledning av propositionen 1978/79:123 om riktlinjer för
industripolitiken, m. m.

1. Näringspolitik för arbete, trygghet och utveckling

1.1 Utgångspunkter

Den industriella utvecklingen har inneburit en radikal omdaning av
det svenska samhället. Den ökade industriproduktionen har möjliggjort
en kraftig välfärdsökning för vårt folk. Vi har i dag en levnadsstandard
i vårt land som knappast överträffas i något annat land. Till de förbättrade
levnadsförhållandena har i mycket hög grad bidragit våra
kraftiga satsningar på en utbyggnad av den gemensamma sektorn. En
förutsättning för denna utbyggnad har emellertid även det varit att den
svenska industrin kunnat expandera och framgångsrikt kunnat sälja
sina produkter på inhemska och internationella marknader.

Men industrialiseringen har också en baksida. En alltmer uppskruvad
arbetstakt och dåliga arbetsmiljöer sliter hårt på människorna. En ökad
produktion tär på våra knappa naturresurser och hotar att förstöra
vår miljö genom att förorena luft och vatten. En ökad automatisering
minskar själva arbetets positiva innehåll.

Den industrialiserade västvärlden lever sedan några år i en akut
kris. Den djupa och långvariga konjunkturnedgången har blottlagt och
accentuerat en rad långsiktiga problem. En svag efterfrågan på industriprodukter
har kombinerats med ett behov av en omstrukturering
och förnyelse av industrin i många länder. Det politiska receptet som
tillgripits har varit svångremspolitiken. I land efter land har vi kunnat
se effekterna av detta. Löntagarna har åter fått ta konsekvenserna av
marknadsekonomins misslyckanden i form av en starkt stigande arbetslöshet.
Det finns tecken som tyder på att detta är förhållanden som
löntagarna får fortsätta att leva med i många länder även om en förbättrad
konjunktur för en tid kan dölja en del av de grundläggande
problemen. Även i vårt land höjs röster för en mera markerad politik
i denna riktning.

Den svenska socialdemokratin kan aldrig ställa sig bakom en defensiv
och löntagarfientlig politik. En fortsatt industriell expansion är nödvändig
i vårt land. Den krävs för att vi skall kunna få resurser att gå
vidare i vår strävan att tillfredsställa människomas behov vad gäller
arbete, trygghet och omvårdnad. Den krävs för att vi skall kunna
minska klyftorna i samhället. Den krävs för att vi skall kunna få till

1 Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 2427

Mot. 1978/79: 2427

2

stånd en regional balans i vårt land. Den krävs för att vi skall kunna
värna vårt lands ekonomiska oberoende.

Men vi kan inte acceptera en okontrollerad industriexpansion på
marknadskrafternas villkor. En sådan utveckling leder ofelbart till en
ökad utslagning och otrivsel och till en rovdrift på våra naturresurser.
För socialdemokratin är det inte industriexpansionen i sig utan dess
resultat som är avgörande. För oss står människan i centrum. Det är
därför vi kräver en social näringspolitik i stället för en politik där
anonyma och okontrollerbara faktorer bestämmer färdriktning och
resultat.

1.2 Förutsättningar och krav

Inom stora delar av industrin finns f. n. en inte obetydlig outnyttjad
kapacitet. Den har uppskattats till storleksordningen 10 å 15 procent.
Den finns i form av såväl outnyttjade produktionsanläggningar (kapital)
som underutnyttjande av anställd arbetskraft och arbetslösa industriarbetare.
Vid en konjunkturuppgång kan man dock räkna med
att inom något eller några år större delan av denna outnyttjade kapacitet
tas i anspråk. Detta gäller dock inte branscher där efterfrågan
av strukturella skäl inte väntas återvända särskilt snabbt. Ett exempel
härpå är varvsindustrin.

På något längre sikt måste dock kraftig utbyggnad av industrins
produktionsapparat till. Det är rimligt att räkna med att behovet av
investeringar i framtiden kommer att vara större än hittills för att
öka produktionen. Skälet härtill är — förutom behovet av en ökad
produktion — att det nu tycks finnas en klar tendens till minskande
arbetsproduktivitet.

Förutsättningarna i fråga om efterfrågan på industrins produkter
torde vara mindre gynnsamma under 1980-talet än de var under
1960-talet och 1970-talets första hälft. Efterfrågan på industriprodukter
beror i allt väsentligt på två faktorer, nämligen den privata konsumtionen
resp. utrikeshandelns utveckling. En ganska given utgångspunkt
för utvecklingen under 1980-talet torde vara att den privata
konsumtionen kommer att växa långsammare än tidigare. Detta betyder
då en lägre tillväxt i den inhemska efterfrågan på industriprodukter.

Praktiskt taget alla bedömningar av den internationella utvecklingen
pekar på att världshandeln totalt sett kommer att växa klart mera
långsamt under 1980-talet än under 1960-talet. Skälen härtill är två.
För det första kommer man med största sannolikhet i de flesta stora
industriländer att ha en mera långsam allmän ekonomisk tillväxt än
under 1960-talet. Till detta kommer att 1960-talet i hög grad kännetecknades
av att handeln utvecklades betydligt snabbare än den totala
produktionen, dvs. man fick en ökad internationell integration, vilket
var en ”engångseffekt” av den kraftiga liberalisering som skedde av

Mot. 1978/79: 2427

3

världshandeln genom allmänna tullsänkningar och utvecklandet av
tullunioner och frihandelsblock.

För att uppnå en tillräckligt snabb ökning av efterfrågan på industriprodukter
är det därför nödvändigt att den svenska industrin ökar
sina marknadsandelar såväl på exportmarknaden som på hemmamarknaden.
Detta kräver att den svenska industrin slår vakt om och förbättrar
sin internationella konkurrenskraft.

Konkurrenskraften avgörs inte enbart av vårt relativa kostnadsläge.
Detta beror också på råvarukostnader och växelkurser. Även andra
faktorer påverkar dock i hög grad den internationella konkurrenskraften.
Sådana faktorer är produkternas kvalitet, grad av teknisk utveckling
och anpassning till behoven på marknaden samt företagens
marknadsf öringsansträngningar.

Konkurrenskraften påverkas också i hög grad av strukturella förändringar
i världshandeln som innebär att utpräglade låglöneländer
med avancerad teknologi kommer in på marknaden inom vissa
branschområden. Möjligheten att möta denna konkurrens med kostnadssänkningar
är i vissa fall obefintlig.

Slutresultatet av detta kan väl tänkas bli en svagare växande världsmarknad
med allmänt sett skärpt konkurrens och med en nästan mördande
konkurrens på vissa områden.

Detta kommer i sin tur att leda till att många produkter och produktionsmetoder
kommer att slås ut från marknaden. I och för sig
är detta inte något nytt. Vi har tidigare under hela efterkrigstiden sett
samma fenomen. Det som skiljer från tidigare perioder är emellertid
att

— konkurrensen nu blir ännu hårdare än tidigare,

— kraven på snabbhet i anpassningen i företag och branscher okar,

— även större fabriksenheter kommer att drabbas mot tidigare huvudsakligen
mindre produktionsenheter. (Jämför t. ex. varven, stålindustrin
etc.),

— omställningarna kombinerades tidigare ofta med en stark expansion
inom en rad andra industriella områden. Sannolikheten är i dag
betydligt mindre att en sådan allmän expansion skall uppkomma
spontant.

Samtidigt måste som vi tidigare framhållit den industriella utvecklingen
ske med ett ökat hänsynstagande till de enskilda människornas
behov och önskningar.

Sammantaget ställer detta mycket stora krav på vår närings- och
industripolitik. Enligt socialdemokraternas mening måste en sådan politik
grundas på följande:

• Sverige behöver en fortsatt långsiktig industriell
expansion. Detta är nödvändigt för att vi skall kunna förverkliga
målen arbete åt alla och få resurser för en fortsatt utbyggnad

Mot. 1978/79: 2427

4

av den gemensamma sektorn, en ökad social och ekonomisk utjämning
och en balanserad regional utveckling,

• Industriutvecklingen måste ske på människornas
villkor. Utvecklingen får inte ske till priset av utslagning
och sämre arbetsförhållanden. Arbetsmiljön — såväl psykisk som fysisk
— måste förbättras. Utvecklingen får inte innebära en rovdrift med
våra naturresurser.

• Våra satsningar på forskning och teknisk utveckling
måste ökas kraftigt. Detta är nödvändigt för att
vi skall kunna utveckla nya industriella verksamheter, effektivisera vår
produktionsapparat och höja kvaliteten på vår produktion. Vi måste
också öka satsningarna för att förbättra den industriella miljön,

• Vi måste vidareutveckla våra basnäringar. Parallellt
med våra satsningar på nya produktområden måste vi slå vakt
om, effektivisera och vidareutveckla våra traditionella basnäringar.
Vi har inte råd att utan ansträngningar ge upp arbeten, branscher eller
delbranscher. I våra basnäringar finns en betydande utvecklingspotential
som måste tas till vara,

• Vi måste låta vår väl utvecklade gemensamma
sektor bli en motor i vår industriutveckling. Inom
stora delar av den gemensamma sektorn har vi i vårt land nått en
utvecklingsnivå som är utomordentligt hög vid en internationell jämförelse.
Våra erfarenheter och kunnande liksom våra högt ställda krav
på samhällsservice måste tas till vara inom industrisektorn och stimulera
industriutvecklingen,

• De anställda måste på ett helt annat sätt än hittills
delta i industrins utveckling. De anställdas medverkan
i och inflytande över de beslut som styr utvecklingen måste
ökas. Detta är inte bara en demokratisk rättighet. Det är också helt
nödvändigt att de anställdas erfarenheter och kunnande på alla nivåer
tas till vara i företagen. Det har gång på gång visat sig att de anställda
tidigt såväl inser problem som utarbetar lösningar. Detta är en resurs
som inte får förbigås.

• Vi måste vara beredda att gemensamt säkra de
resurser som krävs för en positiv industriutveckling.
Industrins finansiering kan långsiktigt endast tryggas genom
kollektiva ansträngningar. Löntagarfonder samt struktur- och utvecklingsfonder
är därför nödvändiga.

Vi övergår nu till att närmare redovisa vår syn på industripolitikens
roll och utformning.

2. Industripolitiken och den industriella utvecklingen

2.1 Industripolitikens uppgifter

Huvuduppgifterna för industripolitiken kan grovt sett sägas vara
att dels initiera och underlätta en anpassning inom företag och branscher
till den ständigt föränderliga internationella konkurrensen som
den svenska industrin har att möta, dels få till stånd de framtidsinriktade
satsningar som är nödvändiga för en långsiktigt positiv in

Mot. 1978/79: 2427

5

dustriutveckling i vårt land. Sådana satsningar — på nya produkter,
ny produktionsteknik och nya marknader — blir i allt högre grad så
stora och riskfyllda att företagen kommer att sakna vilja eller resurser
att genomföra dem. Samtidigt kan dylika projekt vara av avgörande
betydelse för produktionsenheters och i vissa fall hela branschers
framtid. Det är vidare ett krav att de nödvändiga omställningarna
inom industrin sker på ett sådant sätt att påfrestningarna för de berörda
människorna, orterna och regionerna så långt möjligt begränsas.

Detta är vittomfattande uppgifter, som inte har några enkla lösningar.
Industripolitiken har ju också kommit att innefatta ett brett
spektrum av åtgärder; vissa selektiva, andra mer generella, vissa med
snabb genomslagskraft, andra med effekter först i det längre tidsperspektivet.
Som exempel kan nämnas åtgärder för att stimulera
forsknings- och utvecklingsverksamheten inom och utom företagen,
åtgärder för att underlätta industrins kapitalförsörjning och exportstimulerande
åtgärder. Vidare kan pekas på åtgärder för att underlätta
utvecklingen för vissa företagskategorier med särskilda förutsättningar
och problem, t. ex. mindre och medelstora företag.

Den del av industripolitiken som under de senaste åren kommit
att få en särskild betydelse är branschpolitiken, dvs. de åtgärder som
syftar till att förändra strukturen — vad gäller t. ex. ägarförhållanden,
produktionens inriktning och fördelning mellan olika företag,
företagens och produktionsenheternas storlek samt samspelet mellan
företagen — i branscher eller delbranscher för att därigenom stärka
den samlade konkurrenskraften.

Den företags- och branschmässiga anpassning som krävs inom den
svenska industrin blir i många fall genomgripande. Detta betyder att
branschpolitiken även i framtiden måste ges en central roll. I flera
branscher krävs betydande strukturella förändringar för att ge företagen
en erforderlig internationell konkurrenskraft. Konsekvenserna
för de anställda blir ofta avsevärda. Samtidigt måste stora satsningar
ske i ny produktionsutrustning, förbättrad marknadsföring och intensifierad
forsknings- och utvecklingsverksamhet.

Det tjänar inget syfte att söka gradera betydelsen av dessa olika
typer av åtgärder, även om självfallet effekterna varierar. De har alla
sin plats i en samlad och aktiv industripolitik, och vi kommer senare
i denna motion att närmare redovisa våra förslag inom olika delområden.

2.2 Regeringspropositionen

De borgerliga partiernas syn på näringslivets utveckling och på
industripolitiken grundas på en starkt överdriven tilltro till marknadskrafternas
möjligheter att lösa de problem som uppkommer inom

Mot. 1978/79: 2427

6

industrin. Detta har präglat såväl den tidigare trepartiregeringens som
den nuvarande regeringens uttalanden angående industripolitiken.

Verkligheten kom dock att snabbt sätta denna inställning på hårda
prov. Trepartiregeringen tvingades snart överge den s. k. Aslingdoktrinen.
På område efter område blev statliga åtgärder nödvändiga.
Dess värre lät man dock inte de faktiska förhållandena sätta några
spår i den grundläggande inställningen till samhällets ansvar för och
medverkan i näringslivets utveckling. Följden blev en industripolitik
som utmärktes av att allt större resurser ställdes till företagens förfogande
utan varje form av planering och inflytande från samhällets
sida. Det skall dock inte förnekas att dessa åtgärder i några fall förhindrade
en utveckling som kunnat få stora konsekvenser för företagens
fortlevnad och därmed för sysselsättningen.

Vi kan sålunda konstatera att trepartiregeringen trots en grundläggande
motvilja tvingades engagera staten i flera utsatta industribranscher.
Detta var emellertid en helt igenom defensiv politik. Också
vad avser övriga delar av industripolitiken saknar man ett aktivt engagemang.
Åtgärderna för att underlätta den långsiktiga förnyelsen av
den svenska industrin var mycket begränsade. Detta överläts åt marknadskrafterna.
Som vi från socialdemokratisk sida gång på gång har
visat har denna passivitet fått stora negativa effekter. Som exempel
kan nämnas den nedgång i industrins investeringar och i forskningsoch
utvecklingsverksamheten som noterats under senare år.

Det var mot bakgrund av denna frånvaro av en planerad och målinriktad
industripolitik från trepartiregeringens sida som vi med intresse
emotsåg den nuvarande regeringens riktlinjer för industripolitiken.
Tyvärr tvingades vi återigen konstatera att den borgerliga industripolitikens
främsta kännetecken är just avsaknaden av en målmedveten
industripolitik. I regeringspropositionen finns visserligen en
analys av den svenska industrins problem som vi i långa stycken kan
instämma i. I vissa fall drar regeringen konkreta slutsatser av sin
analys. På ett par områden föreslår man t. o. m. åtgärder. Dessa åtgärder
hänför sig dock uteslutande till den del av industripolitiken
som gäller industrins utveckling i det långa tidsperspektivet. Detta
gäller bl. a. inrättandet av en central utvecklingsfond — ett förslag som
vi från socialdemokratisk sida fört fram vid ett flertal tillfällen under
de senaste åren, bl. a. i samband med att trepartiregeringen avskaffade
den fond som då fanns. Även dessa långsiktiga förslag är dock helt
otillräckliga, och vi återkommer senare i motionen till de förändringar
och kompletteringar av regeringsförslagen som är nödvändiga. Den
avgörande bristen i regeringsförslaget är dock den fullständiga avsaknaden
av vilja att söka lösa de problem som svensk industri har att
möta under de närmaste åren och som kommer att avgöra sysselsättningen
för tiotusentals industrianställda.

Mot. 1978/79: 2427

7

I den nu framlagda propositionen har regeringen sålunda ytterligare
utvecklat den borgerliga synen på industripolitiken. Det är minst sagt
häpnadsväckande att de senaste årens utveckling, som på ett för alla
uppenbart sätt visat de fria marknadskrafternas oförmåga att trygga
människors sysselsättning och orters och regioners fortlevnad, inte satt
några spår i regeringens syn på behovet av engagemang från samhällets
sida i industriutvecklingen. Enligt de av regeringen förordade riktlinjerna
för den framtida industripolitiken skall ansvaret för vårt lands
industriella utveckling och därmed för hela vår välståndsutveckling
helt läggas i företagens händer. Först när problemen på något område
blivit akuta är samhällsingripanden motiverade. Dessa skall dock även
i sådana fall begränsas så långt som möjligt.

Innehållet i propositionen är emellertid i många fall svårtolkat på
grund av de svepande generaliseringarna och de sinsemellan motstridiga
slutsatser som redovisas samt den gång på gång återkommande skillnaden
mellan å ena sidan problemanalys och slutsatser och å andra
sidan de konkreta åtgärdsförslagen.

Varken konkreta erfarenheter eller förväntade framtida problem
tillåts sätta spår i form av förslag till åtgärder för att komma till rätta
med problemen. Visserligen framhålls gång på gång att det krävs ”en
mängd samhällsfunktioner som stödjer, förbättrar och korrigerar marknadens
funktionssätt”. Något konkret program för sådana åtgärder
lämnas dock inte. I stället ges ett antal opreciserade exempel på vad
som avses. Vad man då pekar på är ett vitt svep över hela det politiska
fältet: stabiliserings- och skattepolitiken, handelspolitiken, regionalpolitiken,
miljöpolitiken, konsumentpolitiken etc.

Det är sålunda inte möjligt att ur propositionen utläsa regeringens
syn på hur industripolitiken konkret bör utformas. Detta skulle kunna
vara ett tecken på en allmänt bristande handlingskraft och framsynthet.
Det faktiska förhållandet är emellertid inte detta. Tvärtom är det så
att regeringen i propositionen klart avvisar en planerad industripolitik.
Ett utmärkande drag i regeringens argumentation är just avståndstagandet
från en aktiv medverkan från samhällets sida i industrins
utveckling. I propositionen sägs bl. a. att det ”är av största vikt att
framhålla att statliga organ i allmänhet inte har någon unik kompetens
att förutsäga marknadsutvecklingen och att peka ut delbranscher,
företag, produkter och affärsidéer som i framtiden kommer att ha
framgång på marknaden. Det är också svårt för statsmakterna att
förutse vilka branscher som kommer att få problem. Visserligen finns
det ofta varnande röster som förutser tillbakagång i vissa branscher,
men de balanseras nästan alltid av mer optimistiska tongångar från
andra håll.”

Slutsatsen att statliga organ ”i allmänhet” saknar ”unik” kompetens
att göra korrekta prognoser kan i och för sig inte bestridas. Såvitt

Mot. 1978/79: 2427

8

vi har oss bekant har aldrig någon heller hävdat motsatsen. Det är
därför en aktiv industripolitik förutsätter en samverkan mellan
statsmakterna, företagen och de anställda, där varje
part har sina särskilda kompetensområden. Inte minst de anställdas
insikter om vad som sker inom resp. områden är särskilt värda att
beakta. Vi har ett flertal exempel — bl.a. inom den finmekaniska
industrin och varvsindustrin — på att de anställda långt före företagen
förstod vart utvecklingen var på väg och lade fram förslag till
åtgärder. Det är inte minst mot denna bakgrund som det är i hög
grad uppseendeväckande att frågor rörande de anställdas medverkan
i planeringen av och besluten rörande den industriella utvecklingen
helt förbigås i regeringspropositionen. Samhällets inkompetens är
enligt industriministern genomgående. Politiska organ, statliga myndigheter
och etablerade intresseorganisationer — de senare beskrivs inte
närmare — kan sålunda ”utgöra en återhållande kraft snarare än en
pådrivande” när det gäller utvecklingen av nya affärsidéer. Detta är
återigen en svepande generalisering utan preciseringar eller exempel.
Å andra sidan hävdar industriministern något senare att ”Vad jag nu
har anfört bör inte innebära något hinder för staten att medverka
med t. ex. riskkapital i intressanta utvecklingsprojekt”. En berättigad
fråga är då vem som avgör vad som är ”intressanta” projekt om de
politiska organen, de statliga myndigheterna och de etablerade intresseorganisationerna
saknar kompetens. Även denna kluvenhet synes
ha påverkat regeringens vilja till initiativ i negativ riktning.

Industriministern framhåller vidare att det ofta kan ”ligga en
lockelse för regering och riksdag att ingripa i företag och branscher
som har problem eller att på andra grunder göra statliga insatser”.
Enligt industriministern kan sådana ingrepp i sig leda till ytterligare
svårigheter. Det hade enligt vår mening varit lämpligt att industriministern
konkretiserat sig med några praktiska exempel. Vi vill för
vår del peka på en rad exempel där problemet under senare år varit
det motsatta, nämligen att motståndet mot att aktivt ta itu med framtidsplaneringen
skapat ökade problem. Detta gäller bl. a. tekoindustrin,
de mindre handelsstålverken samt skogs- och gruvindustrierna.

Vi vill inte tynga framställningen med ytterligare exempel. Listan
kunde emellertid göras lång.

Regeringsförslaget karakteriseras som redan nämnts av avsaknaden
av förslag till åtgärder. När detta ställs mot bedömningen av den framtida
branschutvecklingen framstår frånvaron av handlingsvilja klart
som det hot mot tryggheten som det i verkligheten är. För bransch
efter bransch konstateras i propositionen att vi står inför betydande
problem som kräver ofta genomgripande strukturella förändringar
och som kommer att innebära stora påfrestningar för sysselsättningen.
I det följande lämnas exempel från några branscher.

Mot. 1978/79: 2427

9

— För de mellansvenska järnmalmsgruvorna pekar
man på att gruvorna står inför ”omedelbara problem”. Enligt
SSAB:s strukturplan behöver samtliga mindre anläggningar tas ur
drift inom den närmaste femårsperioden.

— Av de mindre handelsstålverken förutses f 1 e r t a1
e t ha goda överlevnadsmöjligheter inom överskådlig framtid. Rationaliseringsåtgärder
är dock nödvändiga, men industriministern förutsätter
att företagen på egen hand vidtar dessa.

— För specialstålindustrin anses strukturella anpassningar
behöva komma till stånd.

— Inom stålgjuteriindustrin kan enligt propositionen en
ytterligare minskning av antalet enheter bli aktuell.

— För järngjuterierna anses en fortsatt nedläggning av
produktionsenheter vara angelägen.

— För skogsindustrins vidkommande redovisas en splittrad
bild, och några klara slutsatser kan inte dras av propositionens redovisning.
Det kan dock noteras att de mycket stora svårigheter som
flera skogsföretag kommit i och som äventyrar sysselsättningen för
tusentals anställda förbigås med tysthet.

— För livsmedelsindustrin förutses en fortsatt strukturomvandling
med sysselsättningsminskningar och utslagning av företag
som följd.

— För tekoindustrierna förutser man en fortsatt nedgång.

— Även för gummivaruindustrin förutses en nedgång.

— Inom jord- och stenindustrin finns enligt propositionen
utrymme för ytterligare strukturrationalisering.

— Som ett sista exempel kan nämnas verkstadsindustrin.
Även om det är inom denna sektor som Sverige har sina mest expansiva
produkter och företag så framhålls i propositionen att också
här finns delbranscher och produktområden där det finns behov av
strukturomvandlingar.

Sammantaget har sålunda regeringen konstaterat att det inom
mycket stora delar av den svenska industrin finns behov av och kommer
att ske omfattande strukturella förändringar. Dessa förändringar
kommer att beröra tiotusentals anställda och deras familjer. Förändringarna
kommer att få mycket kännbara konsekvenser för många
orter och regioner över hela vårt land. Enligt regeringens mening
skall hela denna omfattande process styras av företagen och de enskilda
ägarintressena.

Industriministern pekar dock på att staten ändå ibland kan behöva
medverka. Detta skulle i så fall ofta motiveras av ”att ett eller flera
företag har begärt och i vissa fall fått statligt stöd. Stödet bedöms
emellertid vara otillräckligt för att klara företagets fortlevnad och det
gäller därför att finna andra lösningar på problemen”. Statlig medverkan
kan då ske ”t. ex. genom deltagande av statliga förhandlingsmän
i diskussioner mellan företag. Som exempel kan nämnas det
arbete som f. n. pågår inom skogsindustrin.” Varför statens försök att

Mot. 1978/79: 2427

10

lösa dylika problem genom samverkan mellan företagen skall motiveras
av att företaget/företagen erhållit statligt stöd av något opreciserat
slag framgår inte. Detta är också helt ointressant. Samhällets
strävan att söka samverkanslösningar kan självfallet inte vara beroende
på om tidigare statliga insatser gjorts eller ej. Dessa regeringens riktlinjer
är minst sagt svårbegripliga.

Det verkligt illavarslande är emellertid hänvisningen till skogsindustrin.
Om de senaste årens handläggning av skogsindustrifrågoma
skall vara vägledande för samhällets medverkan i strukturomvandlingen
har vi alla anledning att känna stor oro inför framtiden.

Regeringen avvisar sålunda tanken på att ta ett ansvar för branschutvecklingen.
I propositionen framhålls dock att strukturomvandlingen
skall ske i ”socialt acceptabla former”. Vad detta innebär i
en av marknadskrafterna helt styrd industriutveckling framgår inte av
propositionen. Som exempel på vad man lägger in i detta begrepp hänvisar
man dock till varvsindustrin. Detta är både förvånande och anmärkningsvärt.
Den nuvarande regeringen föreslog som bekant i sin
proposition till höstriksdagen 1978 att storvarven skulle minska antalet
anställda med över 4 000 under de närmaste åren. Något socialt
ansvar för att undvika omfattande avskedanden vid varven var regeringen
inte beredd att ta. Vid de mindre och medelstora varven
skulle enligt regeringens förslag en personalminskning på 1 400 personer
vara en förutsättning för fortsatta stödåtgärder. Att bestämma
var dessa personalminskningar skulle ske överläts till företagen själva.

Socialdemokraterna kunde inte acceptera dessa massavskedanden.
Efter förslag från vår sida beslöt riskdagen att de anställda vid storvarven
skall få en tvåårig anställningsgaranti. Härigenom underlättas
övergången till annan sysselsättning. Även vad gäller de små och medelstora
varven beslutade riksdagen i enlighet med vårt förslag, nämligen
att det sällsynt dåligt underbyggda regeringsförslaget avslogs och att
regeringen i stället fick i uppdrag att tillkalla en särskild kommission
för att utarbeta en konkret plan för branschens utveckling.

Sammanfattningsvis kan vi således konstatera att regeringens förslag
till riktlinjer för industripolitiken grundas på en okritisk tilltro till
de fria marknadskrafternas förmåga att lösa industriproblemen i vårt
land. I vilken utsträckning och i vilka former samhällets medverkan i
industriutredningen trots allt anses motiverad går inte att få något
klart begrepp om i regeringsförslaget.

En sådan industripolitik — eller i praktiken frånvaron av en industripolitik
— som skisseras i folkpartipropositionen kan aldrig accepteras
av socialdemokratin. En sådan politik är ett hot mot tryggheten för de
anställda. Det är en politik som försvårar strävandena mot balanserad
regional utveckling och som hotar att industriellt utarma stora delar

Mot. 1978/79: 2427

11

av vårt land. Det är en politik som går stick i stäv mot strävandena
mot ekonomisk och social utjämning i det svenska samhället. Vi avvisar
därför bestämt regeringens förslag.

2.3 Vårt alternativ — en aktiv industripolitik

Den socialdemokratiska industripolitiken grundas på uppfattningen
att näringslivets utveckling är en angelägenhet för hela samhället.
Detta betyder att inflytandet över och ansvaret för utvecklingen måste
delas mellan alla berörda parter — samhällsorganen, företagen och de
anställda. Från socialdemokratisk sida har vi aldrig tvekat att vidtaga
erforderliga åtgärder och ta ansvar för utvecklingen. Detsamma gäller
de anställda och deras organisationer. Även inom stora delar av det
privata näringslivet har insikten om behovet av en samordnad och
planerad utveckling ökat under senare år.

Denna grundsyn är vägledande för den socialdemokratiska industripolitiken.
Vi har krävt ökade resurser för en samhällelig planering
av industrins utveckling. Vi har föreslagit konkreta åtgärder för att
underlätta företagens kapitalförsörjning. Vi har lämnat förslag till
åtgärder som ökar forsknings- och utvecklingsverksamheten inom och
utanför företagen. Vi har med kraft vänt oss mot försöken att urholka
de anställdas inflytande i företagen. Vi har avvisat tankarna på att
stympa den statliga företagssektorn.

För de utsatta branscherna har vi fortlöpande visat på utvecklingsvägar
och föreslagit åtgärder för att komma till rätta med problemen.
Som exempel kan nämnas stål-, gjuteri-, gruv-, varvs-, skogs- och tekoindustrierna.
Vi har också i konkreta förslag visat vad vi menar med
ett socialt ansvar.

Trots de stora och uttalade behoven av samhällsinsatser som finns
och som också kommer till uttryck i regeringspropositionen begär den
folkpartistiska regeringen nu att riksdagen skall ställa sig bakom en
fortsatt låt-gå-politik på industriområdet. Socialdemokratin avvisar på
det bestämdaste detta. Det är oundgängligen nödvändigt att den hittillsvarande
borgerliga politiken ersätts med en aktiv industripolitik.

Vi lämnar i det följande våra förslag till en sådan politik. Vi utgår
därvid från att industriutvecklingen är en angelägenhet för hela samhället:
statsmakterna, företagen och de anställda. Detta betyder att
såväl ansvaret för som inflytandet över utvecklingen skall delas av alla
berörda parter. Våra förslag innefattar bl. a. följande:

• Den övergripande planeringen av den industriella utvecklingen i
vårt land måste byggas ut. Detta gäller såväl strukturomvandlingen
inom skilda branscher som förnyelsen av produkter, produktionsteknik
och marknadsinriktning. Ansvaret för en ökad planmässighet måste
åvila statsmakterna med regeringen som initiativtagare.

• Insatserna för teknisk utveckling och förnyelse inom industrin

Mot. 1978/79: 2427

12

måste ökas. Detta måste ske bl. a. genom ökade samhällsinsatser.
Dessa ökade satsningar från samhällets sida måste samordnas med
övriga industripolitiska åtgärder.

• Industrins kapitalförsörjning måste tryggas. Detta måste till stor
del ske med kollektiva medel. Ett ökat samhälleligt finansiellt engagemang
i näringslivet måste motsvaras av ett ökat inflytande över de
beslut som fattas i företagen och ingå som en del i en planerad industriell
utveckling i vårt land.

• Ytterligare insatser för att stimulera den svenska exporten måste
göras. De hittillsvarande samhällsinsatserna måste förstärkas och samordnas.

• De mindre och medelstora företagens utvecklingsmöjligheter måste
bättre tas till vara. De nuvarande insatserna för företagsservice och
finansieringsstöd måste byggas ut.

• Den samhällsägda industrisektorn måste vidareutvecklas. De samhällsägda
företagen måste spela en mera aktiv roll såväl i omstruktureringen
av olika branscher som i utvecklingen av bl. a. nya produkter
och ny teknik.

• De anställdas inflytande måste stärkas. Detta är nödvändigt för att
förbättra förhållandena på de enskilda arbetsplatserna. Att så sker är
också en förutsättning för att en övergripande industriplanering skall
bli framgångsrik.

Riksdagen bör, med avslag på regeringens förslag, godkänna de riktlinjer
för den framtida närings- och industripolitiken som vi har redovisat.

3. Planering och information

Inte minst de senaste årens utveckling har visat att en spontan
utveckling på marknadsekonomins villkor inte kan accepteras. Utvecklingen
måste planeras under samhällets ledning och i samverkan
med de berörda parterna.

För det första visar erfarenheterna att den nödvändiga strukturomvandlingen
annars i många fall inte sker förrän problemen i branschen
blivit akuta. Detta begränsar i hög grad handlingsmöjligheterna
och medför att även på sikt livskraftiga verksamheter kan gå förlorade.

För det andra kan en angelägen strukturförändring omintetgöras av
att de berörda företagen saknar resurser att på egen hand vidta erforderliga
åtgärder. Mera genomgripande förändringar är regelmässigt
förenade med stora initialkostnader medan de positiva effekterna uppkommer
senare.

För det tredje finns stora risker för att man endast når dellösningar
av strukturproblemen, vilka kan vara olyckliga ur hela branschens
och samhällets synvinkel.

För det fjärde saknas de nödvändiga hänsynstagandena till de sys

Mot. 1978/79: 2427

13

selsättningsmässiga och regionala problem som strukturomvandlingen
så gott som undantagslöst ger upphov till.

Samhällets medverkan krävs alltså för det första vid finansieringen
av de ofta mycket stora insatser som blir nödvändiga. Den krävs för
det andra vid planeringen av åtgärderna. Så att den nya branschstrukturen
byggs upp med hänsyn till samhällsekonomiska synpunkter.
Så att åtgärderna sätts in i tid och med tillräcklig kraft. Så att själva
omställningen sker med stark betoning av sociala mål.

Valet av tidpunkt för industripolitiska åtgärder är av största betydelse.
Rent allmänt kan man säga att åtgärder som syftar till mera
omfattande omstruktureringar, som ofta medför punktvisa sysselsättningsminskningar,
bör sättas in i en konjunkturfas med stor arbetskraftsefterfrågan.
Flertalet av de ingripanden som gjorts från statsmakternas
sida har tvingats fram i en nedåtgående konjunktur. Att i
ett sådant läge från samhällets sida försöka skapa nya arbetstillfällen
är en oerhört svår uppgift. De samhällsekonomiska kostnaderna vid
neddragningar av sysselsättningen är direkt betingade av den berörda
arbetskraftens möjligheter att få andra jobb. I en djup lågkonjunktur
saknas alternativa sysselsättningstillfällen. Det finns således starka skäl
som talar för att samhället genom styrning av tidpunkten för omstruktureringen
i väsentlig grad kan mildra sysselsättningskonsekvenserna.
Man skall inte vänta tills krisen är ett oåterkalleligt faktum. Åtgärder
skall sättas in tidigare.

Det finns även andra skäl som understryker behovet av tidsmässig
påverkan från samhällets sida. En omstrukturering innefattar oftast
såväl nedskärning av olönsam verksamhet som utbyggnader och satsningar
på expansiva produktområden. I normalfallet ligger de offensiva
alternativen tidsmässigt senare än nedskärningarna. Därmed uppkommer
en sysselsättningssvacka, dvs. man minskar först personalbehovet
för att kanske året efter kunna ta itu med de expansiva delarna
och därmed nyanställa. Från samhällelig utgångspunkt är det
därför av största vikt att kunna påverka såväl nedläggningstidpunkten
som tidpunkten för offensiva satsningar.

Genom en väl utbyggd framförhållning och planering får staten
möjligheter att åstadkomma tidigareläggningar av satsningar i andra
företag än det av omstruktureringen direkt berörda. En samordning av
besluten i flera företag kan vara nödvändig för att undvika sysselsättningssvackor,
som är kostsamma både för de anställda och för
samhället.

De industripolitiska insatserna måste, för att bli samhällsekonomiskt
effektiva, baseras på en planering, som utformats för att ge
underlag för åtgärdsbeslut. En rad skilda krav måste ställas på beslutsunderlaget.
Det skall belysa branschmässiga förhållanden, exempelvis
internationella marknads- och konkurrensförhållanden, effektiviteten i

Mot. 1978/79: 2427

14

olika inhemska anläggningar, möjligheter att genom förändringar i
arbetsfördelningen mellan produktionsenheter förbättra branschens konkurrenskraft
etc. Beslutsunderlaget skall också erbjuda möjligheter till
regionalpolitiska överväganden liksom hänsyn till konjunkturmässiga
förhållanden vid ett ställningstagande till eventuella statliga åtgärder.

Kraven på industripolitiska insatser är mycket varierande mellan
olika branscher och olika situationer. I vissa fall innebär de industripolitiska
besluten att samhället erbjuder ett ganske brett stöd. Det kan
vara fråga om att exempelvis trygga råvaruförsörjningen i en bransch
eller att allmänt stödja forskning eller exportsatsningar.

I andra situationer kan kraven på precision i de industripolitiska
åtgärderna vara mycket långtgående. Det gäller bl. a. i hög grad då
det är fråga om samhällsingripanden i samband med omstruktureringar
av enskilda branscher.

Uppenbarligen blir kraven på den industripolitiska planeringen i
motsvarande mån olika i skilda situationer. I vissa fall krävs endast
en mer översiktlig analys som underlag för beslut. I andra fall är det
nödvändigt att i planeringen gå in på förhållanden i enskilda företag.

Behovet av en förbättrad industripolitisk planering måste enligt
vår uppfattning komma till uttryck i organisatoriska förändringar och
i resursförstärkningar. Vi skall inte här göra en utförlig genomgång av
hur en industripolitisk planering bör byggas upp utan endast peka på
några viktiga krav.

Ett sådant viktigt krav är att samordningen mellan de olika delarna
av den industripolitiska planeringen förbättras. Åtgärder och planering
inom skilda samhällsorgan måste knytas fastare samman. Samtidigt är
det nödvändigt att utveckla kontakterna mellan samhällets planering
och planeringen i de enskilda företagen, där självfallet de slutliga
besluten om exempelvis investeringar, satsningar på produktutveckling
etc. fattas.

Den övergripande industripolitiska planeringens
uppgift är att precisera de krav som totalt sett ställs på industripolitiska
insatser. För att detta skall bli möjligt krävs en sammanknytning
av den industripolitiska planeringen med samhällets långsiktiga
ekonomisk-politiska planering i övrigt.

En annan del av den övergripande planeringen rör inriktningen av
industripolitiken i stort. Här kommer man in på frågor som inte är
knutna till speciella branscher, exempelvis storleken på och utformningen
av samhällets stöd till industrins forsknings- och utvecklingsverksamhet
eller till export.

Ett återkommande inslag i planeringen bör vara genomgripande
analyser av den svenska industrins plats i ett internationellt sammanhang
och en därpå grundad fortlöpande omprövning av industripolitikens
inriktning. Riksdagen bör uppdra åt regeringen att organisera
en sådan planering.

Mot. 1978/79: 2427

15

En stor del av resurserna för en övergripande industripolitisk planering
bör ligga inom regeringskansliet. Det är regeringens sak att
avgöra omfattningen av dessa resurser. De senaste årens erfarenheter
visar emellertid att resurserna för närvarande är helt otillräckliga.

När det gäller den del av den övergripande planeringen som faller
utanför regeringskansliet framför vi här vissa förslag till förbättringar.
Ett sådant förslag gäller den branschövergripande planeringen
inom statens industriverk.

Utvecklingen utomlands, inte minst i avlägsna länder eller sådana
som Sverige av andra skäl har svagt utvecklade kontakter med, blir
alltmer intressant för svenskt näringsliv. Behovet av att få kunskap
om nya marknader för svensk export och om nya konkurrenter för
svensk industri blir allt tydligare. Kunskaper behövs inom tillverkande
företag och branschorganisationer, inom konsultföretag och i samhällets
egen branschplanering.

Vi menar att samhället bör organisera en löpande insamling och
sammanställning av information om långsiktiga ekonomiska planer och
större konkreta investeringsbeslut utomlands, med speciell tonvikt på
länder som ligger utanför kretsen av västliga industrinationer. Inte
minst statshandelsländer och u-länder, där en industrialisering pågår,
bör bevakas.

Bevakningen skall syfta till att dels öka kunskapen om svenska
företags möjligheter att exportera till de aktuella länderna, dels få en
uppfattning om förändringar i konkurrensbilden för svensk industri.
Den måste därför ge information beträffande den allmänna ekonomiska
utvecklingen i de aktuella länderna och innehållet i befintliga
långsiktiga ekonomiska planer och beträffande beslut om och genomförandet
av större investeringar.

Enligt vår mening bör statens industriverk ges i uppdrag att organisera
en bevakning och dokumentation av det slag som här skisserats.
Arbetet skall bestå i att för det första följa utvecklingen i de angivna
länderna genom bevakning av fackpress och internationella organisationers
publikationer samt i kontakt med utrikesförvaltning och handelssekreterare.
En annan del av arbetet skall bestå i att löpande utarbeta
sammanställningar av information land för land. Redovisningen skall
vara snabb och enkel. Man bör dessutom ha möjlighet att på uppdrag
göra sammanställningar, exempelvis branschvis eller områdesvis.

Det bör vara möjligt att på sikt delvis finansiera verksamheten genom
avgifter. I ett inledningsskede bör dock endast direkta uppdrag
avgiftsbeläggas, medan löpande sammanställningar bör kunna erhållas
utan kostnad för de företag, branschföreningar etc. som är intresserade.

En successiv uppbyggnad av den föreslagna organisationen torde
vara lämplig. Vi föreslår att statens industriverk för budgetåret
1979/80 anvisas 1 milj. kr. för verksamheten.

Mot. 1978/79: 2427

16

Den branschplanerade verksamheten är en central del av
den industripolitiska planeringen. Här är kravet på en nära anknytning
mellan utredande verksamhet och rena förhandlingar mellan staten
och enskilda företag särskilt uttalat.

De personalresurser för branschutredningsverksamhet som i dag
finns inom statens industriverk är enligt vår uppfattning helt otillräckliga
och bör därför kraftigt förstärkas. Det gäller inte minst om
samhällets påverkan av industrins strukturella utveckling inte bara
skall inskränkas till branscher och företag som befinner sig i akuta
krissituationer utan också skall utgöras av omfattande insatser i expansiva
branscher. En sådan höjning av ambitionsnivån måste självfallet
också avspeglas i branschutredningsverksamheten. Vi ser det också som
värdefullt att en kompetens beträffande branschfrågor byggs upp inom
statens industriverk. Det är naturligtvis svårt att kvantifiera de resurstillskott
som är motiverade. Vi vill emellertid betona att en flerdubbling
av kapaciteten för branschutredningar enligt vår mening är nödvändig.

Vad vi anfört om resursbehovet vid regeringskansliet och statens
industriverk för den näringspolitiska planeringen bör ges regeringen
till känna.

Den industripolitiska planeringen på länsnivå kan dels bidra
till att föra in regionalpolitiska aspekter i beslutsunderlaget, dels utgöra
en kontaktyta mellan samhälle, företag och fackliga organ i
branscher där företagsstrukturen inte medger kontakter från den centrala
nivån. Som framgår av ett senare avsnitt om de mindre och medelstora
företagen föreslår vi avsevärda resursförstärkningar till de
regionala utvecklingsfonderna. En effekt av dessa resursförstärkningar
bör bli att utvecklingsfonderna får större möjligheter att aktivt medverka
i länsplaneringen.

En industripolitisk planering från samhällets sida kan emellertid aldrig
bli effektiv om det saknas en långsiktig planering inom företagen
— en planering som ökar framförhållningen i det enskilda
företaget och som förmedlad till samhällsorganen kan läggas till grund
för samhällsplaneringen.

Det är en svår uppgift att genom åtgärder från samhällets sida förmå
enskilda företag till en förbättrad planering.

En väg är att genom samhällsrepresentanter i företagens styrelser
arbeta för att resurser för en tillfredsställande planering sätts av inom
företaget.

Den viktigaste vägen till en förbättring av de enskilda företagens
planering är emellertid den som går över ett vidgat medbestämmande
för de anställda. En stabil sysselsättning är ett grundläggande fackligt
intresse, och ett förstärkt fackligt inflytande kan utnyttjas för att driva
fram en framförhållning i företagen.

Mot. 1978/79: 2427

17

Vad avser frågan om samhällsrepresentanter i företagens styrelser
gäller sedan halvårsskiftet 1976 en lag om styrelserepresentation för samhället
i aktiebolag, ekonomiska föreningar och stiftelser. Lagen var
tidsbegränsad och går ut vid halvårsskiftet i år. Den borgerliga regeringen
har inte utsett några sådana styrelserepresentanter i produktionsbolag
och därmed inte utnyttjat de möjligheter till samhällsinsyn och
samhällsinflytande som lagen ger.

Vi föreslår att nu gällande lag om styrelserepresentation för samhället
i aktiebolag, ekonomiska föreningar och stiftelser förlängs med
fem år. Vi vill vidare understryka att de möjligheter till samhällsrepresentation
som lagen medger bör utnyttjas. Detta bör ges regeringen till
känna.

Vi har tidigare slagit fast att en förbättrad planering inom företagen
i första hand måste åstadkommas genom ett vidgat medbestämmande
för de anställda. I olika delar av denna motion läggs förslag, som syftar
till att öka de anställdas inflytande över besluten i företagen.

Möjligheterna att utnyttja löntagarkonsulter är ibland i praktiken av
avgörande betydelse, när det gäller att ge de anställda underlag för ett
ställningstagande i frågor som rör ett enskilt företag eller en företagsgrupp.
Frågan om löntagarkonsulter är f. n. föremål för förhandlingar
mellan arbetsmarknadens parter.

Vi vill från socialdemokratisk sida understryka att frågan om de anställdas
rätt att utnyttja sig av löntagarkonsulter, om den inte kan på
ett tillfredsställande sätt lösas avtalsvägen, enligt vår uppfattning måste
bli föremål för lagstiftning. Detta bör ges regeringen till känna.

4. Industriellt forsknings- och utvecklingsarbete

På områden där de svenska företagen har en teknisk överlägsenhet
på sina produkter är den internationella konkurrenskraften särskilt
god. Genom att tillverka produkter med en mer avancerad teknisk inriktning
än konkurrenterna finns det möjlighet för de svenska företagen
att vinna framgångar i den internationella konkurrensen. En hög teknologisk
nivå i företagen kräver emellertid ett fortlöpande arbete på att
nyutveckla produkter och produktionsmetoder.

Det är mot denna bakgrund som vi är utomordentligt oroade av de
rapporter som under senare tid börjat komma om att forsknings- och
utvecklingsarbetet i företagen är på väg att stagnera och i vissa fall
t. o. m. minska. Erfarenheterna har visat att företagen i nedåtgående
konjunkturer gärna drar in på långsiktiga satsningar, eftersom resultatet
av sådana neddragningar inte märks under de närmaste åren. Inte
desto mindre är detta naturligtvis djupt oroande för utvecklingen på
längre sikt.

2 Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 2427

Mot. 1978/79: 2427

18

Det finns ett starkt behov av att stimulera företagens insatser på
detta område genom åtgärder av olika karaktär. Det gäller att skapa
en positiv attityd till forsknings- och utvecklingsverksamhet på alla
nivåer i företagen. Enskilda uppfinnare och innovatörer kan många
gånger spela en betydelsefull roll, men möjligheterna kan ibland allvarligt
hämmas genom brist på resurser. Det gäller också att ha stödformer
som innebär att mindre företag, som ger sig på förhållandevis
stora utvecklingsprojekt, kan få en del av riskerna och finansieringen
klarade. Behovet av särskilda insatser från samhällets sida gäller dock
inte enbart småföretagen. På vissa områden är tekniken sådan att satsningar
för att bli verkningsfulla måste omfatta utomordentligt stora
belopp. I sådana fall torde inte ens mycket stora företag kunna ge sig
in på utvecklingsprojekt utan betydande statliga insatser.

Mot denna bakgrund finns det anledning att nu lägga grunden till
ett program för en kraftigt ökad forsknings- och utvecklingsverksamhet
inom den svenska industrin. Ett sådant program bör enligt vår uppfattning
ha följande huvudpunkter.

1. En kraftig stimulans av företagens vilja att satsa på forsknings

*

och utvecklingsverksamhet.

2. Kraftigt ökat stöd till uppfinnare.

3. En förbättring av det selektiva stödet till företagens forskningsoch
utvecklingsverksamhet via styrelsen för teknisk utveckling (STU).

4. Samhälleligt engagemang med initiativ och kapital för att klara
finansieringen av stora, tunga utvecklingsprojekt.

4.1 Omläggning av beskattningen för att stimulera teknisk forskning
och utveckling

År 1973 infördes ett särskilt avdrag för forsknings- och utvecklingskostnader
i företagen.

Starka skäl talar för att man nu söker möta tendensen till stagnerande
eller minskade FoU-verksamhet i företagen med en tidsbegränsad
kraftig stimulans av denna verksamhet.

Det nuvarande tioprocentiga avdraget bör sålunda enligt vår mening
fördubblas till ett tjugoprocentigt avdrag. Därutöver bör det s. k.
ökningsavdraget förbättras ytterligare. Det bör ske på det sättet att
företagen under en tvåårsperiod får göra ett extra avdrag med 100
procent för den del av forsknings- och utvecklingskostnaderna som
överstiger den genomsnittliga nivån för godkända sådana avdrag under
åren 1977 och 1978. Vid beräkningen av den ökade forskningsvolymen
bör en schablonmässig reducering med hänsyn till inflationsutvecklingen
ske. Det 100-procentiga avdraget bör således gälla volymmässiga ökningar.

Med den föreslagna utformningen av avdragen skulle — med antagande
av en kraftig ökning av forsknings- och utvecklingsvolymen i

Mot. 1978/79: 2427

19

företagen — avdragen i stället kunna ökas från 400 till närmare 1 000
milj. kr.

Det inkomstbortfall som avdragen sålunda skulle medföra i fråga
om skatteinkomster bör kompenseras genom motsvarande höjning av
den generella inkomstskatten för företag. Behovet av ökning kan beräknas
utgöra 5 procent. Den statliga bolagsskatten bör sålunda höjas
från 40 till 45 procent för att finansiera den föreslagna ökningen av
forsknings- och utvecklingsavdragen. Omläggningen skulle få den innebörden
att den statliga vinstskatten skulle förskjutas från företag
med omfattande forskningsarbete till företag med mindre sådan verksamhet.
Stimulanseffekten skulle härigenom ytterligare understrykas.

Ett problem i sammanhanget är att avdrag endast kommer sådana
företag till godo som redovisar vinst, därför bör företag som inte redovisar
vinst få möjlighet till ett särskilt bidrag. Bidraget bör då självfallet
i likhet med vad som gäller investeringsavdragen utformas med
hänsyn till skatteeffekten, dvs. utgå med 45 procent av avdragsbeloppets
storlek.

De föreslagna ändringarna bör gälla under en tvåårsperiod.

En annan åtgärd som kan få stor betydelse för att stimulera intresset
för satsningar inom forskning och utveckling i industriföretagen är
att öppna en möjlighet att använda investeringsfonderna även för detta
ändamål. Härigenom skapas förutsättningar för en mer planmässig
uppläggning utav företagens forsknings- och utvecklingsarbete. Företagen
kan göra avsättning till fonderna under perioder med goda
vinster och kan sedan frigöra dessa medel i nedåtgående konjunkturer,
då som vi tidigare framhållit risken är stor att verksamheten annars
krymps. Mot den bakgrunden menar vi att de förslag om möjlighet att
utnyttja investeringsfonderna för forsknings- och utvecklingsarbete som
presenterades av företagsskatteberedningen i dess betänkande (SOU
1977: 86) snarast bör genomföras.

Yrkanden i dessa frågor har lagts fram i en särskild motion.

4.2 Stöd till uppfinnare

Uppfinnare och andra tekniskt kreativa personer spelar en viktig
roll för innovationsverksamheten och produktförnyelsen inom näringslivet.
Statistiska undersökningar har visat att uppfinnare, inom industrin
eller fristående, svarar för den övervägande delen av alla
patent.

Mycket tyder på att det finns en betydande potential i form av idérikedom
och uppfinningsförmåga hos enskilda människor som skulle
kunna utnyttjas betydligt bättre än vad som nu sker. Uppfinnare och
andra innovatörer arbetar i dag ofta under villkor som i flera avseenden
är mindre tillfredsställande. Många upplever problem med sin
ekonomiska försörjning och sociala trygghet som försvårar möjlighe

Mot. 1978/79: 2427

20

terna till kreativt arbete. Att finna lokaler och verkstadsutrustning för
experiment och tillverkning och provning av prototyper är också ofta
besvärligt.

Det ekonomiska stödet till de enskilda uppfinnarna behöver kraftigt
förbättras. Vi har därför föreslagit att en särskild fond inrättas med
resurser för att dela ut totalt 5 milj. kr. årligen, t. ex. 50 000 kr. vardera
till 100 uppfinnare. Ett belopp av 5 milj. kr. bör anvisas under ett
nytt anslag, benämnt Statens fond för stöd till uppfinnare. Yrkanden
härom har framförts i vår partimotion 1978/79: 2020. Ansökan bör ske
via de regionala utvecklingsfonderna och medlen fördelas av en särskild
röndstyrelse med representanter för STU, industriverket, de regionala
stiftelserna, utvecklingsfonden och företrädare för uppfinnarna. Stödet
bör kunna utgå även för längre tid än ett år.

Förutom stödet till personer som mer eller mindre på heltid ägnar
sig åt innovationsarbete bör också möjligheterna att bättre ta till vara
idéer och uppslag till ny eller förbättrad teknik från andra kreativa
personer, t. ex. anställda inom företagen, uppmärksammas.

Enligt en rapport av professor Göran Ekvall är antalet potentiella
uppfinnare bland arbetare betydande. En undersökning av olika verkstadsföretag
visade att mellan 10 och 16 procent av samtliga verkstadsarbetare
är att betrakta som högkreativa. Endast 28 procent hade inte
lämnat några förbättringsförslag över huvud taget. Det är angeläget
att denna resurs som här finns i form av idérikedom baserad på praktisk
erfarenhet utnyttjas i full utsträckning.

4.3 Styrelsen för teknisk utveckling

Regeringen har i budgetpropositionen beträffande anslagen till forskning
under utbildningshuvudtiteln förslagit en uppräkning av tillgängliga
medel som uppgår till i genomsnitt 15 procent. Det är en inte oväsentligt
högre ökningstakt än vad som tillämpades för de budgetförslag
som den borgerliga trepartiregeringen lade fram. Enligt vår uppfattning
är det emellertid angeläget att anslagen till tekniskt forsknings- och
utvecklingsarbete ökas i minst samma takt som gäller den övriga statsfinansierade
forskningen. Inte minst näringslivets behov av teknisk förnyelse
understryker detta. Mot den bakgrunden anser vi att en anslagsförstärkning
om ytterligare 20 milj. kr. är nödvändig för att finansiera
styrelsens för teknisk utveckling utgiftsprogram.

Dessa ökade medel bör användas dels för en förstärkning av STU:s
allmänna verksamhet, dels för att stödja utvecklingsarbete som initieras
av de anställda i företagen.

Frågan om de anställdas medverkan i företagens arbete att ta fram
nya produkter och att utveckla befintliga produkter har liksom diskussionen
om alternativ produktion tilldragit sig stort intresse i den
allmänna debatten.

Mot. 1978/79: 2427

21

De anställdas direkta engagemang i framtagningen av nya produkter
måste, för att bli framgångsrikt, grundas på en bred kunskap, inte
minst om det egna företaget. I detta avseende torde Sverige vara exceptionellt
väl rustat internationellt sett. De anställda har jämfört
med de flesta andra länder en god utbildning och hög yrkesskicklighet.
Dessutom är de insikter och den medvetenhet om företagens situation
— tekniskt, kommersiellt och finansiellt — som finns samlad hos de
anställda inom den svenska industrin unika. Denna kunskap — ofta
förringad av företagen själva, deras organisationer och de borgerliga
partierna — kommer att i framtiden bli av största vikt för vår industriella
utveckling. Också från denna sida sett är därför en fortsatt
fördjupning av de anställdas insyn och medbestämmande i företagen
inte bara angelägen utan helt nödvändig.

Enligt vår uppfattning bör samhället aktivt stödja utvecklingsarbetet
från arbetstagarnas sida inom företagen för att få fram nya och förbättrade
produkter liksom alternativ produktion. Detta bör ske genom
att en ny stödform skapas inom ramen för styrelsens för teknisk utveckling
verksamhet. Vid STU bör sålunda en särskild ram för sådan
produktutveckling finnas och med medel från denna ram bör man
kunna finansiera utvecklingsprojekt med upp till två tredjedelar av
utvecklingskostnaderna. Resterande tredjedel bör bestridas av vederbörande
företag. Projekten bör utarbetas i nära samverkan mellan företagsledning
och de anställdas organisationer vid företaget. Sådana
projekt bör prövas av en särskild delegation som bör ha löntagarmajoritet.
Stödet bör ges med villkorlig återbetalningsskyldighet, vilket innebär
att i de fall projekten ger vinst bör återbetalning och räntebetalning
till fonden kunna ske för att de återbetalade medlen skall kunna
användas för andra utvecklingsprojekt. Yrkanden i dessa frågor har
framförts i vår partimotion 1978/79: 2020.

Det kan i detta sammanhang också erinras om de förslag som vi
framfört i vår motion om sysselsättningspolitiken 1977/78: 893, som
innebär att den s. k. 25-kronan skulle kunna utnyttjas för att göra det
möjligt för anställda i företag att syssla med utvecklingsarbete.

4.4 Samhälleligt engagemang i stora utvecklingsprojekt
av nationell betydelse

En utomordentligt stor del av det samlade forsknings- och utvecklingsarbetet
inom industrin i världen sker på direkta uppdrag av statliga
organ i form av beställningar eller genom särskilda stödåtgärder.
Forsknings- och utvecklingsarbetet inom militärindustrin intar här
självfallet en dominerande plats. Även rymdforskningen spelar en
utomordentligt stor roll i detta sammanhang. Härtill kommer utvecklandet
av det fredliga utnyttjandet av atomenergin och andra typer

Mot. 1978/79: 2427

22

av insatser inom energipolitiken vilka snabbt fått en kraftigt ökad betydelse
under de senaste åren. Datorindustrin är exempel på en annan
del av industrin där omfattande samhälleliga utvecklingsinsatser är
vanligt förekommande. Sambandet mellan samhällsinsatser och teknisk
utveckling i industrin är härigenom alldeles uppenbart.

Även i vårt land har samhällets insatser haft genomgripande betydelse
för industrins utvecklingsarbete. Detta gäller inte enbart försvarsindustrin
utan andra exempel kan också anföras. Vattenfalls beställningar
har haft stor betydelse för utvecklandet av en internationellt
konkurrenskraftig turbinindustri samt också för tekniska lösningar av
långdistansöverföring av starkström.

Televerkets upphandling av telesystem har haft en omvittnad stor
betydelse för utvecklandet av en teleteknisk industri i Sverige av internationell
toppklass. Exemplen kan mångfaldigas. Det råder ingen tvekan
om att dessa åtgärder haft stor betydelse för den svenska industrins
internationella konkurrenskraft.

Enligt vår uppfattning är det väsentligt att samhället genom kraftfulla
initiativ kan stimulera och initiera utveckling på en rad områden
av stor betydelse för såväl samhällsutveckling som för våra framtida
näringspolitiska möjligheter. Detta skulle innebära ett modernt fullföljande
av en traditionell linje i den svenska samhällspolitiken.

Sverige har en i förhållande till de flesta andra länder mycket väl
utvecklad samhällsservice. I Sverige finns en tradition att lösa viktiga
mänskliga behov via insatser i den offentliga sektorn. Detta gäller i
hög grad inom sjukvården, undervisningen och kollektivtrafikens områden.
Det är i hög grad väsentligt att den erfarenhet och det kunnande
som finns på dessa områden även kan få en betydelse inom
näringspolitiken. En ökad satsning på utvecklingsarbete inom dessa
områden medför för det första att vårt lands förmåga att på ett ekonomiskt
riktigt sätt kan lösa för medborgarna väsentliga och angelägna
behov. Förbättrad teknisk utveckling och ytterligare framsteg på
detta område är alltså av största betydelse för medborgarna i gemen.
Det är emellertid också väsentligt att detta utvecklingsarbete bedrivs
på ett sådant sätt att resultaten härav kan nyttiggöras även för den
svenska industrins utveckling och dess export. Härigenom kan den
svenska tekniken och de erfarenheter som vunnits i vårt land nyttiggöras
i andra länder samtidigt som produktion och sysselsättning tillskapas
i vårt land.

Över hela världen pågår en tendens till en växande offentlig sektor
och en växande insikt hos de politiska organen om att angelägna
mänskliga behov måste tillgodoses i kollektiva former. Detta innebär
att om vi kan komma fram till bra och internationellt sett slagkraftiga
lösningar så torde också en växande marknad stå till förfogande.
Det är mot denna bakgrund som vi från socialdemokratins sida vid ett

Mot. 1978/79: 2427

23

flertal tillfällen aktualiserat frågan om inrättande av särskilda samhälleliga
utvecklingsbolag.

På detta sätt kan även de sociala målen kombineras med en utvecklingsinriktad
näringspolitik. De höga krav på levnadsstandard, livsmiljö
och samhällsservice som finns i vårt land kan på detta sätt bli
en fördel för vår industriella utveckling och framtid.

Vi vill därför i detta sammanhang upprepa vårt krav om att tre
nya utvecklingsbolag startas — två i samarbete med representanter
från primärkommunema och ett tredje i samarbete med
landstingen. Vi vill samtidigt aktualisera ytterligare två utvecklingsbolag
för miljö- resp. energiteknik.

Det första utvecklingsbolaget skall ha som uppgift att lägga ut en
beställning av rationella och ekonomiska transportsystem. Här
aktualiseras bl. a. system för kollektiv storstadstrafik som skulle
kunna sättas i praktisk tillämpning under mitten av 1980-talet. På det
gemensamma bolaget bör ligga ansvaret för att formulera en kravspecifikation
och även att finansiera en del av de gemensamma utvecklingskostnaderna.

Likaledes bör staten i samarbete med representanter för primärkommunema
skapa ett utvecklingsbolag för beställning och utveckling
av hjälpmedel inom utbildningsområdet. Den internationella
marknaden för dessa produkter befinner sig i en utomordentligt
snabb expansion. De svenska företag som har varit verksamma
på detta område bör — om deras resurser förenas — kunna få en
betydande internationell konkurrenskraft. Bolaget bör här på motsvarande
sätt uppträda som systembeställare och bidra med finansieringen
av utvecklingskostnaderna.

Ett tredje nära till hands liggande område för denna typ av utvecklingsbolag
gäller medicinsk teknik. Den delvis splittrade upphandling
som sker på detta område i vårt land har medfört en motsvarande
splittring av produktionsresurserna och av det tekniska utvecklingsarbetet.
Ett gemensamt utvecklingsbolag bör här verksamt
kunna bidra till att skapa en konkurrenskraftig tillverkningssektor av
medicinska produkter i vid mening.

Det fjärde utvecklingsbolaget gäller miljövårdstekniken.
Vårt land har tidigare än de flesta andra utformat en medveten miljövårdspolitik.
Vi har en långtgående lagstiftning för att skydda miljön
och människors hälsa och vi har inrättat myndigheter med särskilt
ansvar för miljövården. Svenska företag har också framgångsrikt utvecklat
teknik för t. ex. vatten- och luftrening. Det bör finnas goda
möjligheter att genom samverkan mellan kommuner, industriföreträdare,
myndigheter och forskare stimulera utveckling av ny teknik
inom miljövården. Det gäller t. ex. avfallshantering. De växande
mängderna avfall från hushåll m. m. utgör ett allvarligt problem från

Mot. 1978/79: 2427

24

både resurs- och miljövårdssynpunkt. Det finns ett stort behov av tekniska
lösningar för återvinning och hantering av avfallet på ett miljövänligt
sätt. Ett viktigt område är också utveckling av mätinstrument
och indikatorer som snabbt och enkelt kan påvisa och mäta olika
typer av föroreningar t. ex. i luften. Inte minst för arbetsmiljöförbättringar
torde dessa ha en utomordentligt stor betydelse. Mot den bakgrunden
finns det starka motiv för ett samhälleligt utvecklingsbolag
på detta område.

Inom energiområdet har tidigare nära samarbete mellan det
statliga vattenfallsverket och företag som Asea och LM Ericsson lett
till avancerad teknisk utveckling såväl i fråga om energiproduktion
som energiöverföring. Den teknik som utvecklats har också gett framgångar
på exportmarknaden.

Det pågår nu ett intensivt forsknings- och utvecklingsarbete för
att ta fram nya energikällor. Enligt det av riksdagen 1978 under stor
enighet beslutade programmet för energiforskning bör de svenska insatserna
koncentreras till tre områden: vindkraft, energiskog och annan
biomassa samt solenergi för uppvärmning. Framför allt i fråga om
solvärme visar de preliminära forskningsresultaten lovande resultat när
det gäller möjligheterna att snabbt få fram användbar teknik med
gynnsamma miljöeffekter.

Samhället har, som den socialdemokratiska partikongressen 1978
uttalade, ett övergripande ansvar för att underlätta införandet av såväl
solvärme som andra nya energikällor genom bl. a. forskning, utveckling,
produktion och upphandling. Med samhälle avses då såväl stat
som kommun. Genom ett utvecklingsbolag där såväl kommuner, allmännyttiga
och kooperativa bostadsföretag, industri och forskare finns
representerade bör nya tekniska lösningar kunna stimuleras och praktiskt
tillämpas. Därigenom tillgodoses vårt eget lands behov av nya
energiformer som kan ersätta en del av oljeförbrukningen samtidigt
som möjligheter till export bör öppnas. Det gäller också teknisk utveckling
i fråga om energiöverföring t. ex. genom hetvattentunnlar
som är av stort intresse för att kunna utnyttja spillvärme t. ex. från
existerande kärnkraftverk och där svensk teknik har stora möjligheter
att hävda sig internationellt.

Riksdagen bör omedelbart fatta beslut om att inrätta särskilda utvecklingsbolag
för dessa fem områden. Inledningsvis bör de tillföras
ett aktiekapital på vartdera 5 milj. kr. För den fortsatta verksamheten
bör de få sin finansiering från den av oss föreslagna struktur- och industriutvecklingsfonden.
Dessa yrkanden ersätter de som framförts
av oss i partimotionen 1978/79: 2020.

Den särskilda näringspolitiska delegationen har i sitt betänkande
Vägar till ökad välfärd tagit upp frågan om nationella utvecklingsprojekt
och bl. a. framfört förslag om sådana stora insatser på områ

Mot. 1978/79: 2427

25

den som informationsteknik, mikroelektronik och bioteknik. Starka motiv
kan även finnas för projekt inom sådana områden som att utveckla
kemisk produktion från inhemska råvaror och inom området materialforskning.

Den näringspolitiska delegationen framhåller att områdena informationsteknik,
mikroelektronik och bioteknik spänner över mycket
breda områden. Det är därför enligt delegationens mening nödvändigt
att begränsa de omedelbara insatserna till sektorer som kan ge befintlig
industri ökad konkurrenskraft och möjliggöra etablering av ny
konkurrenskraftig produktion.

De insatser som erfordras i form av statlig stimulans för de tre föreslagna
områdena beräknas av delegationen uppgå till storleksordningen
några 100 milj. kr. per år under en följd av tre till fem år. För varje
område bör enligt delegationen etableras en projektdelegation med
kompetens inom teknik och industri vars uppgift blir att behandla
frågor av väsentlig betydelse för bedömning av hur insatserna skall
inriktas och utformas. Det blir angeläget för dessa projektdelegationer
att noga följa den internationella utvecklingen inom resp. områden
och att med utgångspunkt från svensk industris och teknologis förutsättningar
snarast utpeka de sektorer som man i första hand skall
satsa på.

När det gäller informationsteknik diskuterar delegationen
särskilt utvecklingen i fråga om kontors- och förvaltningsinformation
som man framhåller internationellt tilldrar sig ett stort intresse. Det
samlade behovet i världen av sådana utrustningar och system är stort.
Vi står inför en ny typ av automation med betydande effekter. Så
har exempelvis televerket initierat ett begränsat utvecklingsarbete
inom ett projekt som givits beteckningen Kontor 85. Svensk industri
måste inom detta område göra stora utvecklingsinsatser, som i hög
grad är riskbetonade. Dessutom måste erforderliga resurser byggas
upp. Under förutsättning att en tillräcklig insats snabbt kan göras kan
flera företag i Sverige ges möjlighet att täcka delar av vårt stora nationella
utrustningsbehov och dessutom ges internationell konkurrenskraft.

När det gäller mikroelektronik framhåller delegationen att
de senaste decennierna inneburit en sällsynt snabb expansion. En kontinuerlig
utveckling mot produkter med ökat antal komponenter per
enhet, ökad driftsäkerhet, minskad energiförbrukning och lägre pris
har skett och denna utveckling fortsätter med tills vidare oförminskad
hastighet. Mikroelektronikens betydelse för många olika branscher har
insetts av större i-länder, och mycket stora statliga satsningar görs
f. n. Exempelvis har engelska regeringen beslutat om en satsning av
storleksordningen 2 miljarder kronor för de närmaste åren. De komponenter
som denna teknologi frambringar utgör basen för informations

Mot. 1978/79: 2427

26

tekniken t. ex. inom teleteknik, mätinstrument, datamaskiner i industriella
processer och övervakningssystem, militära vapensystem, kultur
och underhållning.

Rationell användning av mikroelektronik är mycket angelägen för
många industrier som hittills varit baserade företrädesvis på rent mekanisk
teknologi. Kännetecknande för vissa delar av den mekaniska
industrin är att den i stor omfattning saknar erforderligt kunnande
för att med framgång integrera mikroelektronik i sina mekaniska
produkter. Enligt delegationen bör därför åtgärder vidtas för att göra
den mekaniska industrin mera medveten om tendenserna och att till
denna överföra ytterligare kunskaper om elektroniken. Det är annars
stor risk att mekanisk industri slås ut av utländska konkurrenter som
tidigt insett behovet av integration med elektronik och lyckats med
detta. För systemutveckling och eventuellt även för tillverkning av
hårdvara av typen kretskort baserade på komponenter från halvledarindustrin
skulle intresserad industri kunne etablera ett gemensamt företag
med hög kompetens. I flera sammanhang utpekas verkstadsindustrin
som en av våra viktigaste tillväxtindustrier under 1980-talet.
Det är inte minst av denna anledning viktigt att tillväxtförutsättningar
skapas.

Biotekniken grundar sig på det förhållandet att vissa levande
organismers ämnesomsättning leder till produkter av stort värde för
människor och djur. Till dessa produkter hör livsmedel, läkemedel,
energiråvaror. Sakkunskap i USA, Japan och Frankrike bedömer biotekniken
som en av de viktigaste källorna till framtida ekonomisk utveckling.
De biotekniska processerna är resurs- och energisnåla och kan
leda till en drastisk kostnadsreduktion. Processerna är ganska oberoende
av anläggningsstorlek. Området är kunskapsintensivt och Sverige
har på berörda basforskningsområden en god tradition och forskare
vilka hävdar sig väl internationellt och tidvis varit internationellt
ledande. Det finns inom industrin i berörda näringsgrenar goda traditioner
och processtekniskt kunnande av det slag som biotekniska tilllämpningar
kräver.

Även andra områden än de som behandlas av delegationen kan i
detta sammanhang vara av intresse. Detta gäller t. ex. kemisk produktion
från inhemska råvaror. Under tiden efter andra
världskriget har den kemiska industrin i världen i allt väsentligt inriktat
sin produktion och sitt utvecklingsarbete på processer med mineralolja
som bas. Många kemisk-tekniska utvecklingslinjer från andra
råvaror var aktuella ännu på 1930-talet, men har fått stå tillbaka i
konkurrensen med den billiga oljan. Det gäller bl.a. organisk syntes
med kol och skogsråvara som bas.

De stigande oljepriserna och den allt osäkrare oljemarknaden ger
oss anledning att pröva vilka möjligheter som nu kan finnas att ut

Mot. 1978/79: 2427

27

veckla konkurrenskraftig organisk kemiproduktion från andra råvaror
än mineralolja. Sverige har genom sina naturtillgångar och sitt tekniska
kunnande inom bl. a. skogsindustrin goda förutsättningar att göra
betydelsefulla bidrag till denna utveckling. Härigenom kan nya möjligheter
skapas att vidareförädla våra skogsråvaror. Det är också möjligt
att en utveckling på detta område kan få betydelse för gruv- och
mineralindustrin, t. ex. genom att möjliggöra ett gott utnyttjande av
våra alunskiffrar.

Ett utvecklingsprojekt på detta område kan på sikt komma att
minska Sveriges beroende av oljeimport. Det har därför ett naturligt
samband med arbetet för bättre energihushållning, liksom med det
arbete som bedrivs inom bl. a. Svensk Metanolutvinning AB. Detta
bolag bildades 1975 med statlig ägarmajoritet och med uppgift att bedriva
utvecklingsarbete för att minska vårt beroende av olja som drivmedel
i bilar.

För att en mera betydande satsning på kemisk produktion från inhemska
råvaror skall kunna komma till stånd krävs ett utvecklingsarbete
av större omfattning än som kan förväntas av enskilda företag.
Därför behövs ett statligt initiativ till en nationell satsning även på
andra områden än de som kan tas upp av det särskilda utvecklingsbolaget
för energiteknik.

Det är nödvändigt att vi ägnar särskild uppmärksamhet åt sådana
områden där det sker en teknisk utveckling som kan få återverkningar
inom många olika industribranscher. Materialforskning är,
jämsides med bl. a. elektroniken, ett sådant område.

Det har under senare år skett en snabb internationell utveckling av
nya plaster, keramiska material och kompositer (biandmaterial) med
egenskaper som ibland överträffar vad som tidigare uppnåtts med
metaller. Vårt land ligger sämre till på dessa områden än inom metallforskningen.
Det finns anledning att väsentligt utvidga våra resurser
för att följa och bidra till denna utveckling. Därvid skall också särskild
uppmärksamhet ägnas åt arbetsmiljö- och andra miljöfrågor samt
åt frågan om återvinning och användning.

De närmare formerna för en sådan satsning på materialforskning
bör utredas närmare. Utgångspunkten skall därvid vara att redan befintliga
resurser för materialprovning m. m. skall utnyttjas.

Det är angeläget att arbetet med projekt av denna typ snabbt kan
komma till stånd.

Vi föreslår därför att en särskild delegation omedelbart inrättas
med uppgift att leda arbetet med stora utvecklingsprojekt av nationell
betydelse. I delegationen bör ingå företrädare för forskningen, stat
och kommun samt industrin och de anställda. Uppgiften för denna
samlade delegation bör vara att initiera utredningar på olika områden,
göra prioriteringar mellan de olika områdena samt att tillsätta ledning

Mot. 1978/79: 2427

28

och styrelse för de särskilda projektdelegationer som torde erfordras
för vart och ett av de områden inom vilka man engagerar sig. En ytterligare
uppgift för den övergripande delegationen bör vara att i överläggningar
med struktur- och industriutvecklingsfonden utverka tillräckliga
finansiella resurser. Fonden bör kunna bidra med större delen
av den nödvändiga finansieringen. För sitt inledande arbete bör delegationen
anvisas 10 milj. kr. att användas för utredningar, expertis etc.

5. Företagens kapitalförsörjning

En grundläggande förutsättning för att den svenska industrin skall
kunna öka sin produktion är att produktionskapaciteten byggs ut. En
stark ökning av industrins investeringar under kommande år är därför
nödvändig. Detta behov understryks alldeles särskilt av den katastrofala
utveckling som skett i fråga om industriinvesteringarna under
1977 och 1978. Detta bortfall av industriinvesteringar under de senaste
åren kommer att utgöra ett stort problem som kastar sin slagskugga
under många år framåt i tiden. Det är också nödvändigt med särskilda
åtgärder för att stimulera industrins framtidssatsningar på mer långsiktiga
och riskbetonade projekt. Under senare år har en alltför stor
del av industriinvesteringarna inriktat sig på kortsiktiga projekt med
snabb återbetalningstid.

En kraftig ökning av industriinvesteringarna aktualiserar omedelbart
frågan om företagens kapitalförsörjning. Eftersom en stor del av investeringarna
måste ske i form av ökad satsning på forskning och
utveckling av nya produkter, utveckling av nya marknader och andra
nysatsningar på investeringsområden där möjligheterna till lånefinansiering
är begränsade uppstår ett stort behov av mer riskbärande kapital
än vad som normalt kan tillgodoses via kreditmarknaden.

I och för sig är tillgången på likvida medel i banksystemet god. Det
är alltså inte fråga om tillgången på pengar i och för sig utan tillgången
på långsiktigt riskbärande kapital som är en avgörande faktor
för ökningen av de långsiktiga investeringarna. Regeringen hänvisar i
sin industriproposition till att detta problem bör lösas genom en kraftigt
ökad lönsamhet inom industrin. Ökade vinster kan emellertid inte
enligt vår uppfattning ses som någon patentmedicin för att öka industrins
investeringar. Industrins investeringar ökade under en lång
följd av år under 1960-talet och början av 1970-talet trots att en viss
trendmässig nedgång av industrins lönsamhet då ägde rum. Likaså kan
vi nu konstatera hur industrins investeringar fortfarande ligger på en
utomordentligt låg nivå trots att en rad företag visar kraftiga förbättringar
av sina resultat. Enligt vår uppfattning bör därför denna grundläggande
fråga i första hand lösas genom att samhället mera aktivt
engagerar sig i företagens finansiering av framför allt de mera lång

Mot. 1978/79: 2427

29

siktigt inriktade projekten. Härigenom uppnår man en direkt kanalisering
av tillgängliga medel till projekt av denna karaktär. De i samhällsekonomin
knappa resurserna utnyttjas därför på ett mer effektivt sätt.

Vi har tidigare framhållit att ett centralt inslag i den del av näringspolitiken
som syftar till att förbättra företagens långsiktiga kapitalförsörjning
bör omfatta följande områden: Investeringsbanken, fjärde APfonden,
inrättande av en struktur- och industriutvecklingsfond samt förbättrade
utlåningsmöjligheter för de regionala utvecklingsfonderna.

Den senare frågan behandlas under avsnitt Åtgärder för de små och
medelstora företagen.

Även i ett något längre tidsperspektiv kommer frågan om näringslivets
kapitalbildning att vara av central betydelse. En hög kapitalbildning
är ett väsentligt intresse för samhälle och löntagare. För att denna
skall kunna åstadkommas i sådana former att de är acceptabla när det
gäller fördelning av inkomster, förmögenhetstillväxt och inflytande är
det nödvändigt att införa löntagarfonder. Härigenom blir företagens
utveckling, investeringar och finansiering en gemensam angelägenhet
som skapar den grundval som är nödvändig för samlade insatser.

5.1 Investeringsbanken

Investeringsbanken spelar en mycket betydelsefull roll för företagens
kapitalförsörjning. Syftet med bankens tillkomst var att förbättra möjligheten
att tillgodose det behov av långfristiga krediter som den fortsatta
strukturomvandlingen skulle komma att ställa. Som framhålls i
propositionen kommer Investeringsbanken att ha fortsatt stor betydelse
för möjligheterna för svensk industri att bygga ut sina anläggningar
och öka sina marknadsinsatser och satsningar på teknisk utveckling.
För att kunna svara mot dessa krav behöver banken ha ett stort eget
kapital, så att en viss beredskap kan hållas. Genom att krediterna ofta
är av betydande storlek och ofta beviljas flera år innan kapitalresurserna
tas i anspråk bör en betryggande buffert finnas eftersom upplåningsmöjligheterna
kan vara annorlunda vid det tillfälle då lånet tas
i anspråk jämfört med då krediten beviljades i banken. En grundsats
för bankens verksamhet har därför hela tiden varit att banken genom
ett betydande eget kapital skall ha möjlighet att vara flexibel i sin utlåning
och kunna planera på flera års sikt. Utan en sådan säkerhet för
kapitalförsörjningen kan banken svårligen fylla de högt ställda krav
på större riskfyllda satsningar som är det främsta syftet med dess verksamhet.
Vi instämmer helt i de bedömningar av Investeringsbankens
betydelse och vikten av att den har ett tillräckligt stort eget kapital som
görs i propositionen.

Regeringen föreslår också i propositionen att den nuvarande bolagsordningen
ändras så att summan av beviljade lån eller ingångna garantiförbindelser
utan särskild säkerhet samt kapitaltillskott i företag m. m.

Mot. 1978/79: 2427

30

ej får överstiga hela aktiekapitalet mot f. n. halva bolagets aktiekapital.
Vi har i och för sig inte något att invända mot en sådan ändring men
vill starkt understryka att om de möjligheter till ökat risktagande från
bankens sida som härigenom öppnas verkligen skall komma att bli en
realitet och utnyttjas på ett riktigt sätt, ställer de ökade krav på tillskott
på eget kapital. Endast med en god tillgång av eget kapital i förhållande
till den totala utlåningen finns nämligen de reella förutsättningarna
för banken för ett ökat engagemang i fråga om riskinvesteringar.
Mot den bakgrunden är det enligt vår uppfattning uppenbart att
det är nödvändigt att utöka Investeringsbankens eget kapital. Med hänsyn
till de uttalanden som görs i propositionen är det förvånande att
något sådant förslag inte läggs fram från regeringens sida. Det kan erinras
om att banken så tidigt som hösten 1976 begärde en förstärkning
av det egna kapitalet med 500 milj. kr. Riksdagen har därefter anvisat
ett tillskott på 300 milj. kr. vilket vi emellertid vid det tillfället från
socialdemokratisk sida ansåg vara helt otillräckligt just med hänsyn till
de nämnda möjligheterna till risktagande.

Motivet för en ytterligare förstärkning av bankens eget kapital är i
nuvarande läge ännu större. Mot den bakgrunden menar vi att det är
nödvändigt att riksdagen anvisar ett kapitaltillskott till investeringsbanken
på 300 milj. kr.

5.2 Fjärde AP-fonden

Den fjärde AP-fonden har sedan sin tillkomst spelat en mycket betydelsefull
roll för att öka tillgången på riskvilligt kapital på den svenska
kapitalmarknaden. Under de kommande åren kommer behovet av sådant
kapital att bli mycket stort om det skall finnas möjlighet att förverkliga
den utbyggnad av näringslivet som är nödvändig.

Det är mot den bakgrunden angeläget att fonden även i fortsättningen
kan bygga ut sin verksamhet i takt med att behovet växer. Det kan erinras
om att kapitalmarknadsutredningen var enhällig i sin positiva bedömning
av effekterna av fjärde AP-fondens verksamhet och i sin
rekommendation att ökade resurser framöver borde tillföras fonden i
den takt som utvecklingen anvisar. Mot den bakgrunden anser vi nu
att fonden bör anvisas ytterligare 1 000 milj. kr. att användas under
1979 och 1980. Endast på detta sätt kan man skapa ett underlag för en
mer långsiktig planering av fondens verksamhet.

Vi vill också understryka att det enligt vår uppfattning inte finns
några skäl att införa ytterligare begränsningar i fondens verksamhet.
Förslaget om en begränsning av fondens möjligheter till förvärv av
aktier i samma bolag med högst 10 procent innebär enligt vår uppfattning
en försvagning av dess möjligheter att bidra till en effektiv lösning
av ett väsentligt finansieringsproblem för svensk industri. Erfarenheterna
har visat att fall kan förekomma där en sådan begränsning

Mot. 1978/79: 2427

31

omöjliggör en rationell lösning av företagens utvecklingsproblem. Vi
kommer därför att avvisa förslag som innebär sådana begränsningar av
fondens verksamhetsmöjligheter.

I samband med att fonden förra året tilldelades ytterligare 250 milj.
kr. uppställdes det villkoret att medlen endast fick användas för deltagande
i nyemissioner eller för förvärv av nyemitterade konvertibla
skuldebrev. Denna begränsning har inneburit att en väsentlig hämsko
lagts på fondens verksamhet. Riksdagen bör därför uttala att den begränsningen
inte längre bör gälla för dessa medel.

En fråga av stort intresse är om fjärde AP-fonden skulle kunna engagera
sig i andra företag än de största och de börsnoterade. Det finns
enligt vår uppfattning anledning att studera denna fråga närmare. Regeringen
bör ge fondstyrelsen ett sådant uppdrag.

Styrelsen för den fjärde AP-fonden bör uppmanas att i de fall man
engagerar sig i nyemissioner också regelmässigt ta kontakt med företrädare
för de anställda i företaget och tillmäta deras synpunkter på
ett engagemang ett avgörande inflytande.

5.3 Struktur- och industriutvecklingsfond

Sedan mer än två år tillbaka har socialdemokraterna i samförstånd
med Landsorganisationen krävt ett inrättande av en särskild strukturoch
industriutvecklingsfond för att förbättra företagens försörjning med
risktagande kapital och därigenom underlätta finansieringen av nya
framtidsinriktade investeringar. Strukturfonden skall också kunna spela
en stor och betydelsefull roll i samband med olika former av strukturella
förändringar inom näringslivet, branscher, delbranscher eller
särskilda företagsgrupperingar. Utvecklingen i vårt land har sedan
detta förslag första gången lades fram visat på behovet av en sådan
fond. Många stora och utvecklingsinriktade nyinvesteringar har inte
kommit till stånd därför att riskbärande kapital har saknats. Många
möjligheter till strukturpolitiska åtgärder har också förblivit outnyttjade
genom att det varken funnits initiativkraft eller tillgång till nödvändigt
kapital för att genomföra dessa åtgärder.

Resultatet härav har yttrat sig i både alltför låga industriinvesteringar
samt outnyttjade möjligheter till effektivitetsförbättringar och
förbättrade konkurrensförutsättningar i den svenska industrin.

De mycket begränsade insatser som föreslås i regeringens proposition
framstår mot den bakgrunden som helt otillräckliga.

Som vi tidigare framhållit behövs det utomordentligt kraftfulla och
omfattande insatser för att projekt och framtidssatsningar av tillräcklig
omfattning skall komma till stånd. Mot den bakgrunden föreslår vi att
en struktur- och industriutvecklingsfond inrättas. Fonden bör ges en
omslutning av 4 miljarder kr. redan under sitt första verksamhetsår.

Fonden bör i betydande utsträckning medverka vid finansiering av

Mot. 1978/79: 2427

32

utvecklingsprojekt. Struktur- och industriutvecklingsfonden bör enligt
vår uppfattning svara för finansieringen av verksamheten vid den av
regeringen föreslagna centrala utvecklingsfonden. Det innebär att helt
andra möjligheter att anpassa fondens verksamhetsvolym till föreliggande
behov uppstår och att en onödig begränsning av fondens
verksamhet med hänsyn till det statsfinansiella läget kan undvikas. Något
särskilt anslag torde därför ej erfordras för detta ändamål. Den av
regeringen föreslagna medelsanvisningen blir härigenom obehövlig.

Vidare bör struktur- och industriutvecklingsfonden kunna medverka
vid finansieringen av dels de nationella storprojekt och dels de fem
utvecklingsbolag som behandlades i föregående avsnitt. Härutöver bör
fonden även kunna medverka vid konkreta investeringsprojekt i olika
företag. I många företag har man under senare tid reviderat ner sina
investeringsplaner. I stor utsträckning torde detta betingas av bristande
tillgång på riskkapital. I andra fall kan en ytterligare orsak vara det
aktuella kapacitetsläget.

En sådan nedrevidering av investeringsplaner framstår både i dagsläget
och i ett mera långsiktigt perspektiv som olycklig för hela vår
samhällsekonomi. En viktig uppgift för fonden blir att medverka i
finansieringen av sådana senarelagda projekt. Det bör också i sammanhanget
framhållas att löntagarna under senare tid fått en förbättrad
insyn i företagens långsiktiga planering även om denna ännu är långtifrån
tillräcklig.

Genom struktur- och industriutvecklingsfonden skapas emellertid en
förutsättning för en ökad löntagarmedverkan vid investeringsprogrammens
finansiering. Ofta är det ett starkt löntagarintresse att företagens
investeringar utökas. Genom ett nära samspel mellan struktur- och utvecklingsfond,
företagsledning och de anställda i företagen bör enligt
vår uppfattning förutsättningar och intresse för expansion skapas vilket
i den aktuella situationen framstår som den kanske viktigaste uppgiften
inom ramen för industripolitiken.

Fonden bör i samband med åtgärder för en effektivare branschstruktur
kunna medverka med att finansiera investeringar som aktualiseras
i ett sådant sammanhang. Sådana investeringar bör inte enbart
begränsas till satsningar på nya anläggningstillgångar utan även kunna
omfatta insatser i fråga om utvecklingsarbete och marknadsföring.

Fondens engagemang kommer självfallet att ofta innebära ett betydande
ekonomiskt risktagande vilket gör det naturligt att fonden i gengäld
kräver ett betydande inflytande, inte minst därför att det är nödvändigt
att åtgärder och program kan planeras på ett riktigt sätt utifrån
samhällsekonomiska utgångspunkter.

Strukturfonden bör kunna tillföra medel utan att formella krav på
säkerheter uppställs. Förräntningskraven bör i många fall kunna ställas
ganska lågt och även för viss tid helt kunna efterges om de samhälls

Mot. 1978/79: 2427

33

ekonomiska motiven är starka. Däremot är det naturligt att kräva ett
betydande inflytande som villkor för kapitaltillskottet.

Detta leder till att olika former för kapitaltillskott bör vara tänkbara.
Såväl aktieteckning genom nyemission sorn förvärv av konvertibla
skuldbrev eller motsvarande bör kunna vara aktuellt. Härutöver
bör även andra former för kapitaltillskott kunna prövas. Vilken
lösning eller kombination av åtgärder som väljs bör avgöras från fall
till fall. I vissa fall kan det vara lämpligt att strukturfondens insatser
också kombineras med tillskott från annat håll, t. ex. från Investeringsbanken
eller 4:e AP-fonden.

För att fonden på ett effektivt sätt skall kunna fungera som ett av
medlen inom ramen för en aktiv näringspolitik bör i dess styrelse finnas
representanter för såväl löntagarna och näringslivets organisationer
som statliga myndigheter.

Med hänsyn till det starka intresse och ansvar för den näringspolitiska
utvecklingen som löntagarorganisationerna har anser vi att de
bör tilldelas ett betydande inflytande i fondens styrelse. Regeringen bör
ha nära kontakt med fonden och bör i likhet med i branschråden utse
ordförande. I övrigt bör regeringen vid utseende av styrelse utgå ifrån
att löntagarorganisationerna bör kunna nominera sex, näringslivsorganisationerna
två och staten två personer i fondens styrelse vilken bör
uppgå till sammanlagt elva ledamöter.

Fonden bör driva sin verksamhet i form av en stiftelse. Denna stiftelse
bör tilldelas dels ett anslag på 2 miljarder kronor, dels en statlig garanti
som möjliggör upplåning av ytterligare 2 miljarder kronor.

6. Exporten

Under den socialdemokratiska regeringsperioden byggdes undan för
undan upp en råd medel för stimulans av exporten. Olika former av
kreditstöd utvecklades, kanaliserade genom Exportkreditnämnden, AB
Svensk Exportkredit och Investeringsbanken. Information om utlandsmarknader
och olika slags service i samband med exportaffärer erbjöds
genom en successivt utbyggd handelssekreterarorganisation och genom
utrikesförvaltningen. Sveriges Exportråd skapades och inom dess ram
utvecklades bl. a. aktiviteter för en samverkan mellan företag i samband
med större exportprojekt. För de mindre och medelstora företagen
byggdes servicen via företagarföreningarna ut.

Det är emellertid uppenbart att det nu finns skäl att kraftigt förstärka
exportstödet. 1960-talet präglades av snabb ekonomisk tillväxt
inom industriländerna och en snabb liberalisering av världshandeln.
Kriserna under 1970-talet har gjort att den utvecklingen brutits. Under
1980-talet kommer den ekonomiska tillväxten i den industrialiserade

3 Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 2427

Mot. 1978/79: 2427

34

delen av världen att bli långsammare än tidigare, och risken för en
uppbyggnad av handelshinder är påtaglig.

Det är mot den bakgrunden klart att stora ansträngningar måste
göras, om svensk industri skall kunna öka sina marknadsandelar på
exportmarknaden. Vi har tidigare konstaterat att en sådan ökning av
marknadsandelarna är nödvändig.

Avgörande för exportens tillväxttakt är i hög grad möjligheterna
att nå ut till nya marknader, i statshandelsländema och i de u-länder
som befinner sig i snabb utveckling industriellt och vad gäller samhällsuppbyggnad.
Det är viktigt att vi inte enbart ser dessa länder
som konkurrenter till svensk industri utan också som marknader för
export av produkter där svensk industri på många områden ligger
långt framme.

Det är emellertid också väsentligt att vi gör klart för oss att en
ökad export till sådana nya marknader i stor utsträckning förutsätter
statliga initiativ och statligt stöd. Det gäller ofta projekt där köparen
är en stat och där affären måste föregås av regeringskontakter. Det
gäller ofta mycket stora projekt där inte ett enda företag kan klara
ordern, utan där flera företag måste samarbeta. Även i det fallet kan
insatser från statens sida bli nödvändiga om samordningen skall komma
till stånd.

I propositionen 1978/79: 123 föreslås förbättringar av garantisystemen
och av stödet till större exportprojekt.

De föreslagna förändringarna ligger i linje med vår syn på hur det
statliga stödet till exporten bör utvecklas. De är emellertid enligt vår
uppfattning långt ifrån tillräckliga.

Vi menar att det finns skäl att se över samordnings- och resursfrågor
i den organisation för exportstöd som vi i dag har. Det pågår en utredning
om hur utlandsorganisationen för exportstöd — inom utrikesförvaltningen
och handelssekreterarorganisationen — i framtiden skall
samordnas. Vi menar att det i det sammanhanget också finns skäl att
se över resursfrågorna för utlandsorganisationen mot bakgrund av de
starkt ökade kraven på svensk export. Man bör också ta upp frågan
om den nuvarande verksamheten i branschgrupperna inom Sveriges
Exportråd bör resursmässigt eller organisatoriskt förändras. Det finns
också skäl att i det sammanhanget överväga ett ökat samhällsinflytande
över de uppgifter som f. n. faller på Exportrådet. Ett fullständigt statligt
ägaransvar är enligt vår mening naturligt.

Vi vill också pröva nya vägar för samhällets exportstimulans. Alltför
många företag tar inte vara på de exportmöjligheter som finns.
Man drar sig för att ta de risker som alltid ligger i en satsning på
export. Man vet för litet om vilka avsättningsmöjligheter som finns
på avlägsna marknader. Man lyckas inte få till stånd ett samarbete med
andra företag, som kan vara nödvändigt både för att pressa kosina

Mot. 1978/79: 2427

35

derna för marknadsbearbetning och transporter och för att kunna erbjuda
köparen just den produkt eller den kombination av produkter,
som han vill ha.

I sådana fall räcker det inte att samhället ger kreditstöd eller erbjuder
en allmän service. Det krävs att samhället både kan ta på sig
risker vid en exportsatsning och åta sig en del av det praktiska arbetet.
Vi menar att tanken på statliga handelshus bör prövas.

Handelshusen skulle självständigt marknadsföra produkter och sluta
avtal med köpare. De skulle ta ansvar för att avtalsvillkoren, beträffande
produktens utformning, leveranstider etc., uppfylls.

På sikt skulle handelshusen kunna utnyttjas som ett instrument för
att samordna olika producenters bidrag vid en export av stora anläggningsprojekt.
De skulle likaså kunna utgöra samhällets instrument
med uppgift att samordna den kommersiella sidan av Sveriges samarbetsavtal
med u-länder och statshandelsländer. I de sammanhangen
skulle ett samarbete kunna utvecklas med andra inblandade samhällsorgan
som ansvarar för olika delar av svenska samarbetsavtal, exempelvis
utbildningsberedningen i fråga om kunskapsöverföring och SIDA
i fråga om bistånd.

Som sägs i motionen 1978/79: 2020 bör Sverige vidga samarbetet med
u-länderna som i likhet med Sverige söker stärka sitt ekonomiska oberoende
för att genomföra större rättvisa för folkflertalet. För att
bredda samarbetet föreslogs upprättande av en typ av samarbetsavtal
mellan Sverige och sådana länder. Samarbetsavtalet skulle kunna utsträckas
utöver den krets av länder med vilka det statliga biståndssamarbetet
bedrivs. Avtalen skulle främst gälla områden som industriellt
samarbete, forskning och utveckling av teknologier. De skulle
även kunna utvidgas till andra områden av intresse för de berörda parterna.
Det skulle exempelvis kunna röra sig om kollektivtrafik, sjukvård,
miljöteknik, liksom industrigrenar där Sverige har lång erfarenhet.
Avancerad svensk teknologi och forskning skulle på så sätt i tilllämpad
form bidra till att lösa problem för fattiga människor i u-länderna.
Om samarbetsavtalet gällde ett mottagarland för svenskt bistånd,
skulle delar av samarbetet kunna finansieras med dessa biståndsmedel,
om mottagarlandet prioriterar så inom biståndsprogrammet.
Samarbetsavtalen som sålunda kan ha kommersiella inslag,
bygga på kunskaps- och teknologiöverföring eller utgöra en del av
svenskt bistånd skall ledas från regeringskansliet, där resurser för ändamålet
måste byggas upp.

Vi menar att en verksamhet med sikte på att finna praktiska former
för ett arbete inom ramen för statliga handelshus bör startas.
Vi föreslår därför att en delegation tillsätts med uppgift att organisera
en försöksverksamhet med export genom ett statligt handelshus. Verksamheten
bör vara koncentrerad till några produktområden, avgrän

Mot. 1978/79: 2427

36

sade på ett sådant sätt att en effektiv marknadsföring kan bedrivas.
Olika lösningar beträffande försäljningens organisation utomlands bör
prövas. Likaså frågan om hur man skall söka lämpliga produkter att
arbeta med och hur avtalet med de tillverkande företagen skall vara
utformade.

Delegationen bör bestå av representanter för industri- och handelsdepartementen,
statens industriverk och Sveriges Exportråd. Vidare
bör näringslivet och fackliga intressen vara representerade. En verksamhet
av detta slag bör på sikt kunna bli självfinansierande till de delar
den inte består av verksamhet som motiveras av sociala eller i övrigt
samhällsekonomiska skäl snarare än företagsekonomiska. Det kan
exempelvis gälla export från företag, med på sikt goda exportförutsättningar
men där marknadsföringsarbetet är företagsekonomiskt sett
kostsamt.

Delegationen bör ha möjlighet att i den typen av situationer för att
få till stånd en export ta risker och lägga ned ansträngningar, som är
samhällsekonomiskt snarare än företagsekonomiskt grundade. I ett inledningsskede
torde det dessutom bli svårt att få omedelbar avkastning
på de nedlagda kostnaderna.

Verksamheten skall ses som en kombination av en satsning på
omedelbar exportstimulans och en försöksverksamhet för att vinna
erfarenheter inför framtiden. Den bör ges sådana resurser att den
kan bli volymmässigt betydelsefull och att man får möjlighet att
pröva olika modeller för att lösa praktiska problem. Vi föreslår att
delegationen för en försöksperiod på tre år ges ett anslag på 25 milj.
kr. för verksamheten. För nästa budgetår bör 10 milj. kr. anvisas.

Vi vill i detta sammanhang också peka på andra vägar för en stimulans
av svensk export på områden där statliga insatser kan väntas
ge goda resultat.

Tack vare en hög facklig aktivitet och en omfattande politisk reformverksamhet
på arbetsmiljöns område ligger Sverige väl framme
vad gäller de krav som ställs på produktionsutrustning ur säkerhetsoch
miljösynpunkt. En hel rad industriella produkter har utvecklats
för att möta dessa krav. Efter hand som kraven växer i andra länder
bör detta sociala försteg kunna omsättas i ett försteg också på exportmarknaden.

Många små och medelstora företag har gjort betydande insatser i
utvecklingen av skyddsutrustning och av produktionsutrustning som är
avpassad efter arbetsmiljökraven. Många av dessa företag har produkter
som väl kan hävda sig på exportmarknaderna. Dock saknar många
av dem resurser för att på egen hand bygga upp den exportorganisation
som behövs.

Riksdagen bör därför ge regeringen i uppdrag att tillsätta en särskild
arbetsgrupp vars sekretariat skall vara förlagt till Sveriges Export

Mot. 1978/79: 2427

37

råd. Arbetsgruppen skall ha till uppgift att pröva hur en ökad export
av skyddsutrustning och av produktionsutrustning avpassad efter arbetsmiljökraven
kan främjas. Bl. a. bör man utreda förutsättningarna
att för det nämnda ändamålet grunda ett handelsbolag med staten och
de deltagande företagen som delägare.

7. Statligt företagande

Den näringspolitik som socialdemokratin förespråkar kommer att
ställa stora anspråk på alla företag. Självfallet måste staten som ägare
till företag se till att de statliga företagen spelar en så aktiv roll som
möjligt i en politik syftande till ökad produktion, ökade investeringar
och satsning på utveckling. Alla möjligheter till expansion måste därför
utnyttjas. Enligt vår uppfattning bör också de statliga företagen
spela en mer aktiv roll i näringspolitiken. Detta bör gälla såväl Statsföretag
med dess olika dotterbolag, övriga fristående statliga bolag och
de statliga affärsverken. Staten kan också via sina företag eller genom
nybildningar av företag medverka i näringslivets strukturomvandling.
Exempel på detta utgörs av Svenska Varv, Brygginvest, det av oss föreslagna
strukturbolaget för skogsindustrin etc.

Alla möjligheter till effektivisering och samordning av de statliga
företagens aktivitet bör tas till vara. I många torde det t. ex. finnas
möjligheter till framgångsrik samverkan mellan olika affärsverk och
statliga bolag i konkreta projekt. Statliga företag bör också i konkreta
projekt kunna samarbeta med andra typer av företag, privata och
kooperativa. Däremot vänder vi oss bestämt emot sådana förslag som
framförts som skulle leda till att det statliga företagandet skulle försvagas
t. ex. genom utförsäljningar av delar av de mest lönsamma och
expansiva delarna av den statliga företagsgruppen.

Med hänsyn till att staten som ägare till företag har ett särskilt
ansvar för att investerings- och utbyggnadstakten ligger på en hög
nivå föreslår vi att regeringen omedelbart ges i uppdrag att inleda
överläggningar med de statliga företagen i syfte att utarbeta ett investeringsprogram
för de närmaste tre åren.

Regeringen bör redovisa resultatet av denna verksamhet för riksdagen.
I det sammanhanget bör också förslag om nödvändiga åtgärder
för att säkra investeringsprogrammets finansiering läggas fram. Detta
yrkande har framlagts i motion 1978/79: 2020.

8. Naturresurser och basindustrier

Det syns i dag knappast råda någon oenighet om att en allt större
del av den svenska industriproduktionen i framtiden måste inriktas mot
mycket kvalificerade produkter med stort teknikinnehåll. Detta ställer

4 Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 2427

Mot. 1978/79: 2427

38

krav på starkt ökade resurser bl. a. för forsknings- och utvecklingsverksamhet
och för internationell marknadsföring. Vi har tidigare i denna
motion föreslagit utökade och mera samordnade insatser för att man
bättre skall kunna ta till vara vårt lands möjligheter till en internationellt
konkurrenskraftig produktion inom olika avancerade produktområden.

Dessa behov av en långsiktig förskjutning av vår industriproduktion
mot mera teknologiintensiva områden har framhållits i flera olika studier
under de senaste åren. Samtidigt har vi fått uppleva en internationell
lågkonjunktur, som till sitt djup och sin längd varit unik för efterkrigstiden.
Särskilt några av våra basindustrier — främst skogsindustrin
samt stål- och gruvindustrierna — har drabbats mycket hårt. Förlusterna
har varit synnerligen stora och flera företag har kommit i
stora ekonomiska svårigheter. Sysselsättningen har skurits ner.

Dessa båda förhållanden har lett vissa bedömare till slutsatsen att
stora delar av den råvarubaserade industrin har spelat ut sin roll i den
svenska ekonomin. Socialdemokratin har aldrig accepterat denna pessimism.

Den på inhemska råvaror baserade industrin sysselsätter ett mycket
stort antal människor i vårt land. Produktionen är så gott som genomgående
lokaliserad till orter och regioner där företagen i fråga är den
helt dominerande arbetsgivaren. Dessa industrier har därför en avgörande
betydelse för den regionala balansen i vårt land. Det kan här
räcka med att peka på gruvornas betydelse för malmfälten, stålverkens
betydelse för Bergslagen och skogsindustrins betydelse för många orter
utmed norrlandskusten.

Som exempel på den råvarubaserade industrins betydelse kan nämnas
att gruvindustrin, stål- och metallverken, skogsindustrin samt jordoch
stenindustrin svarar för drygt en fjärdedel av industrisysselsättningen
i vårt land.

Dessa basindustrier har också utomordentligt stor betydelse för vår
utrikeshandel. År 1977 svarade de nämnda branscherna för 36 % av den
svenska industrins exportvärde.

Enligt vår mening måste basindustrierna även framdeles spela en betydelsefull
roll i den svenska industriutvecklingen. Vi vill kraftigt understryka
att detta inte innebär att vi skall avstå från massiva satsningar
på nya produkter och marknader i enlighet med vad vi redovisat tidigare.
Detta motsatsförhållande mellan våra traditionella basindustrier
och de nya ”högteknologiska” industrierna är i själva verket obefintligt.
Inom stora delar av basindustrin finns en betydande utvecklingspotential.
Vi har för den samlade sysselsättningen, för den regionala
balansen och för vår handelsbalans inte råd att avstå från att utnyttja
dessa utvecklingsmöjligheter. I dessa våra slutsatser och krav är
vi helt eniga med den fackliga rörelsen.

Att vidareutveckla dessa våra traditionella industrigrenar kommer att

Mot. 1978/79: 2427

39

kräva stora resurser. Vi behöver modernisera och effektivisera själva
produktionsapparaten. Vi måste öka resurserna för forskning och utveckling
inte minst för att öka förädlingsgraden i produktionen. Vi
måste öka våra marknadsföringsinsatser såväl produktmässigt som
geografiskt.

Men vi måste också öka våra insatser i råvaruledet. På vissa områden
måste vi få en mycket bättre kännedom om vårt lands faktiska
resurser, såväl rent fysiskt som i ekonomiska termer. Vi måste vidareutveckla
vår teknik för att tillvarata resurserna. Här måste bl. a. de
tekniskt/ekonomiska önskemålen seriöst vägas mot kraven på ett miljövänligt
utnyttjande av naturen. Vi vill från vår sida understryka de
positiva effekter för den utrustningstillverkande industrins utvecklingsmöjligheter
som dessa satsningar också innebär.

Från socialdemokratisk sida har vi sedan länge krävt aktiva och
samordnade åtgärder inom dessa områden. Senast i januari månad innevarande
år lade vi fram vårt förslag till program för skogsnäringen.
Vi föreslår där bl. a. åtgärder för att trygga industrins försörjning med
skogsråvara och vi kräver att regeringen snarast framlägger en samlad
plan för skogsindustrins utveckling. Särskilt framhålls i detta sammanhang
att möjligheterna till en ökad vidareförädling måste tillvaratas.

I januari 1979 framlade vi också förslag rörande stålindustrin. Även
här är behovet av en ökad samordning synnerligen stort och vi har
lämnat förslag till hur en sådan kan ske. Vi har vidare ställt oss bakom
den samlade utvecklingsplanen för SSAB och vi har förklarat att
vi är beredda att anslå de finansiella resurser som är nödvändiga för
också de mindre handelsstålverkens rationella struktur och utveckling.

Vad avser gruvindustrin har vi nyligen lagt konkreta förslag för att
ge LKAB förutsättningar att vända de senaste årens negativa utveckling
genom en ökad konkurrenskraft och därigenom också öka tryggheten
i sysselsättningen vid malmfälten.

Våra förslag rörande LKAB ingår som en del i vårt samlade förslag
till åtgärder för den svenska gruvindustrin. Detta principprogram, som
vi först lade fram år 1977, har legat till grund för bl. a. vårt gruvpolitiska
förslag till riksdagen i januari 1978.

Vi pekade där på behovet av insatser för att tillvarata också andra
resurser såsom alunskiffrar, industrimineral och legeringsmetaller. Vi
framhöll att ett sådant utvecklingsprogram måste omfatta bl. a. ett
utredningsled med fördjupade internationella studier av bl. a. tillgångar,
marknader, kapacitetsutveckling och priser. Härtill måste också
komma ett led med särskilda prospekteringsundersökningar, bearbetning
av befintlig data från prospekteringar etc. Ett mycket viktigt led i
ett utvecklingsprogram av detta slag måste också utgöras av ett tekniskt
arbete för processutveckling. Ett sådant arbete kan vara resurskrävande
men är nödvändigt för en bedömning av kostnaderna för en

Mot. 1978/79: 2427

40

framtida utvinning, för konsekvenserna för naturmiljön av en framtida
utvinning och för frågan om hur restprodukterna skall behandlas. Den
tekniska kompetens som kommer fram i detta sammanhang bör emellertid
inte enbart vara till nytta för mineralutvinningen utan bör också
kunna utnyttjas i ett vidare industripolitiskt sammanhang. Erfarenheterna
bör vara av stort värde för den svenska verkstadsindustrin och
härigenom få stor betydelse även i fråga om exporten.

Detta utvecklingsarbete bör till en del kunna betalas av samhället,
om det utförs i samarbete med gruvföretagen. Då detta förslag inte
föranlett åtgärder från regeringens sida har socialdemokraterna och de
berörda fackförbunden beslutat att gemensamt utarbeta ett konkret
handlingsprogram för den mellansvenska gruvindustrin. Här är som
bekant problemen akuta. Enligt vår och de fackliga organisationernas
mening bör inga nya nedläggningar inom gruvdriften beslutas med
mindre än att möjligheterna till en fortsatt drift fått prövas inom ramen
för detta program. Gruvor för vilka nedläggningsbeslut redan fattats
bör hållas i beredskap och följaktligen inte vattenfyllas förrän en samlad
prövning av den framtida mellansvenska gruvdriften kunnat göras.

9. De mindre och medelstora företagen

Inemot en tredjedel av alla förvärvsarbetande i Sverige arbetar i företag
med färre än 50 anställda. Inom industrin svarar sådana mindre
företag för ungefär en femtedel av sysselsättningen.

Om vi skall klara sysselsättningen i vårt land måste vi ägna stor uppmärksamhet
åt de mindre och medelstora företagen. Deras speciella
problem måste mötas med särskilda åtgärder. Deras speciella möjligheter
att bidra till dynamiken i svenskt näringsliv måste tas till vara.

De mindre och medelstora företagen är självklart, på samma sätt
som näringslivet i övrigt, beroende av att det förs en stabil ekonomisk
politik i landet. De senaste årens borgerliga politik i Sverige, med en
nedskärning av hushållens konsumtionsmöjligheter och en dämpning av
investeringarna — bl. a. bostadsbyggandet — har fört med sig allvarliga
problem för många småföretag. Många mindre företag är också i egenskap
av underleverantörer direkt beroende av situationen inom de stora
företagen. Vi vill därför stryka under att de åtgärder vi tidigare föreslagit
för näringslivets utveckling kommer att ha en avgörande betydelse
för de mindre företagens möjligheter att erbjuda trygg sysselsättning.

De mindre företagen arbetar emellertid under delvis annorlunda villkor
än de större. De mindre företagen kan i allmänhet inte bygga upp
egna resurser för speciella uppgifter som produktutveckling, marknadsföring,
utbildning etc. De är därför beroende av att samhället kan ge
service på sådana områden.

Mot. 1978/79: 2427

41

De mindre företagen har också i regel betydligt svårare än de stora
att få tillgång till privat kapital för sin utveckling. De är därmed beroende
av att det till deras förfogande ställs kapital som bildats genom
kollektivt sparande.

Därför måste samhället sätta in åtgärder som är direkt avpassade
för småföretagens speciella förutsättningar. Under den socialdemokratiska
regeringsperioden byggdes steg för steg upp olika medel för att
stödja de mindre och medelstora företagen. Särskilda kreditinstitut inrättades
för att underlätta småföretagens kapitalförsörjning. För att
finansiera investeringar i sysselsättningssvaga regioner och i utsatta
branscher skapades särskilda låne- och bidragsmöjligheter. Resurser för
service och rådgivning till de mindre företagen byggdes upp.

ATP-reformen för tjugo år sedan lade grunden till ett kraftigt ökat
kollektivt sparande som i stor utsträckning också kom småföretagen
till godo genom de särskilda kreditinstituten. AB Industrikredit och AB
Företagskredit lånade under 1977 ut sammanlagt 1 600 milj. kr. till
mindre eller medelstora företag — till ca 95 % pengar som instituten
i sin tur lånat av AP-fonderna. Summan av utestående och beviljade lån
från Industrikredit och Företagskredit var vid årsskiftet 1977-1978
7 700 milj. kr. Huvuddelen av lånen har getts till företag med färre än
50 anställda, och en mycket stor del av återstoden till företag med 50—
200 anställda.

Socialdemokratin vill nu gå vidare med arbetet för att bibehålla och
utveckla livskraften i de mindre företagen och därmed skapa trygghet
för deras anställda. Huvudlinjen i våra förslag är inriktningen på en
förstärkning av samhällets resurser för att i samarbete med företagsledning
och anställda möta praktiska problem och ta till vara utvecklingsmöjligheter.

9.1 Produktutveckling

Behovet av att industrins produkter fortlöpande anpassas till nya
krav blir allt tydligare. Företag som inte klarar den anpassningen slås
ut och anställda förlorar sitt arbete. Det är därför ett gemensamt intresse
för företagsledning och anställda att det inom företaget ständigt bedrivs
ett arbete för att förbättra de produkter som redan tillverkas och
att finna nya som kan ersätta de som inte längre är konkurrenskraftiga.

Flera av de förslag, som återfinns i tidigare delar av denna motion,
innebär reellt en väsentlig förstärkning av stödet till forsknings- och
utvecklingsverksamhet inom de mindre och medelstora företagen. Det
gäller bl. a. förslagen till stöd för uppfinnare och ökade resurser till
STU. Vi menar emellertid att ytterligare förstärkningar bör göras.

De små företagen har ofta otillräckliga resurser för produktutveckling.
Ibland saknas medvetandet om att en förnyelse av produktsorti

Mot. 1978/79: 2427

42

mentet är nödvändig. De regionala utvecklingsfonderna har i dag mycket
små resurser för att i form av en uppsökande verksamhet initiera och
stödja produktutvecklingen inom de mindre företagen. En personell
förstärkning vid fonderna är nödvändig.

Även med en kraftig förstärkning av de regionala utvecklingsfondernas
personal inom området produktutveckling, kan och bör fondernas
insatser i varje enskilt företag bli ganska begränsade. Detta eftersom
de regionala utvecklingsfonderna skall vara ett instrument för
samhällets service och aktiva näringspolitik gentemot länets företagssektor
som helhet. Fondernas uppmärksamhet kan inte i alltför stor
utsträckning koncentreras till ett fåtal företag. Ofta måste fondens service
innebära att man hjälper ett företag att finna en konsult, som kan
ta sig an företagets problem. I andra fall blir det fråga om att förmedla
kontakter med olika samhällsorgan.

Vad beträffar stöd vid produktutveckling, kan det bli fråga om att
förmedla en kontakt med STU, som kan erbjuda finansiellt stöd till
utvecklingsprojekt. Vi menar att det finns anledning att ge de regionala
utvecklingsfonderna ett instrument för ett mer aktivt deltagande i hela
utvecklingsprocessen från idé till färdig produkt. För en sådan verksamhet
skulle krävas ett organ med uppgifterna att

— söka och utvärdera produktidéer

— söka företag som kan ta hand om produktidén och föra den fram
till produktion i full skala

— tillsammans med företaget förstärka detta på de punkter där resurserna
är otillräckliga

— bidra till finansieringen av utvecklingsprojektet.

Utvecklingsorganen skall ha möjligheter att sätta in betydande resurser
— personella och finansiella — i enskilda projekt. De bör kunna
gå in med ägarkapital i de företag som utvecklar produktidéer. Uppenbarligen
är det däremot inte lämpligt att helt inordna utvecklingsorganen
i de regionala utvecklingsfonderna.

Vi föreslår att för att stimulera produktutvecklingsverksamheten i de
mindre och medelstora företagen utvecklingsbolag bildas med de uppgifter
som här angivits. En försöksverksamhet i några län bör startas
med syftet att dels pröva former för arbete med sådana utvecklingsbolag,
dels åstadkomma en samordning av verksamheten inom de olika slag av
investment- och utvecklingsbolag, som byggts upp under senare år.

9.2 Marknadsföring

Marknadsföringen är ett annat område där de mindre och medelstora
företagen har stort behov av samhällets stöd. Även här är det de regionala
utvecklingsfondernas uppgift att genom en uppsökande verksamhet
klarlägga om företagen tar till vara de avsättningsmöjligheter

Mot. 1978/79: 2427

43

som finns och att intressera företagsledningar och anställda för en
ökad satsning på marknadsföring i de fall en sådan bedöms kunna bli
framgångsrik. De regionala utvecklingsfonderna har till uppgift att erbjuda
företagen viss service i marknadsföringsfrågor och också anvisa
vilka andra former av samhällsstöd som finns att tillgå.

Man vet erfarenhetsmässigt att ganska måttliga stödinsatser många
gånger kan vara tillräckliga för att åstadkomma avsevärda exportframgångar
för småföretag. Det finns många exempel på att bristande tillgång
till personal med kunskaper i främmande språk eller erfarenhet
från exportaffärer hindrat marknadsföring på utlandsmarknaderna av
produkter som i sig varit väl lämpade för export.

I dag har de regionala utvecklingsfonderna inte tillräckligt med personal
för att dels genom en uppsökande verksamhet analysera företags
möjligheter att genom förbättrad marknadsföring få ökad avsättning
för sin produktion, dels stimulera och stödja företagen vid marknadsföringsaktiviteter.
Utvecklingsfondernas personalresurser på detta område
bör förstärkas.

Vi vill här också peka på att de statliga handelshusen, som vi i denna
motion föreslagit, skall ses som ett stöd till marknadsföringen inte minst
i de mindre och medelstora företagen.

9.3 Underleverantörsätgärder

Många av de mindre och medelstora företagen fungerar som underleverantörer
till storföretag. Rollen som underleverantör för ofta med
sig problem. Ibland koncentreras företagens försäljning till alltför få
köpare och underleverantören råkar i en beroendeställning gentemot
enskilda köpare. Ett bortfall av order från en enda kund kan i en sådan
situation innebära katastrof för underleverantörsföretaget. Bl. a.
därför kan viktiga köpare pressa underleverantören att acceptera orimligt
hårda avtalsvillkor. En undersökning från Jönköpings län visar att
kundfordringarna i de allra flesta underleverantörsföretag uppgår till
betydligt högre belopp än leverantörsskulderna. Underleverantörerna
tvingas alltså i praktiken att låna ut pengar till sina kunder — ofta
storföretag.

Vi menar att det är nödvändigt att se över möjligheterna att förbättra
underleverantörernas situation. Det gäller då för det första att
stärka deras ställning gentemot dominerande köparföretag för att om
möjligt uppnå rimligare avtal både när det gäller ekonomiska villkor
och långsiktigheten i leveransavtalen.

I det sammanhanget bör man undersöka om det är möjligt att införa
särskilda regler för företag som genom sina beställningar engagerar
stora delar av underleverantörsföretags kapacitet. Reglerna skulle
exempelvis kunna innebära en skyldighet att varsla underleverantörsföretag
i samband med att köparföretaget vid produktionsförändringar

Mot. 1978/79: 2427

44

har s. k. primär förhandlingsskyldighet enligt MBL gentemot de egna
anställda.

Det gäller för det andra att finna nya vägar för att stimulera underleverantörsföretagen
att bredda kundkretsen och därmed minska sitt
beroende av ett enda eller ett fåtal företag. Det gäller för det tredje de
problem som hänger samman med finansieringen av de krediter som
underleverantörerna ibland tvingas ge sina kunder i form av dröjsmål
med betalningen. I det sammanhanget bör man undersöka förutsättningarna
för att i anslutning till utvecklingsfonderna bygga upp en särskild
factoringorganisation. Factoring innebär att ett särskilt företag
eller institut övertar det levererande företagets fakturor och sedan handhar
inkasseringen av utestående fordringar. Detta innebär att de företag
som anlitar factoring behöver ett väsentligt mindre rörelsekapital eftersom
de i stor utsträckning kan undvika utestående kundfordringar.
Factoringverksamheten har vuxit utomordentligt kraftigt i Sverige under
senare år. Verksamheten bedrivs i allt väsentligt av s. k. factoringbolag
vilka i allmänhet ägs utav de stora affärsbankerna. Verksamheten
har visat sig utomordentligt lönsam. Avkastningen på eget kapital ligger
i allmänhet väsentligt över 30 procent före skatt. Verksamheten har
heller hittills inte reglerats av de myndigheter som har ansvar för penningpolitik
och bankväsende.

Med hänsyn till denna verksamhets stora betydelse för de mindre
och medelstora företagens utveckling och med hänsyn till den allt
ökande roll som de regionala utvecklingsfonderna spelar i detta sammanhang
bör enligt vår uppfattning ett konkret försök göras med att
engagera ett antal utvecklingsfonder i factoringverksamhet. Detta bör
lämpligen ske genom att statens industriverk får i uppdrag att överlägga
med några regionala utvecklingsfonder som visat intresse för
frågan för att utarbeta ett konkret förslag om ett factoringbolag. När
ett sådant förslag föreligger bör regeringen förelägga riksdagen förslag
om dess finansiering. Mycket talar för att man inledningsvis kan
hålla sig på en förhållandevis begränsad nivå där storleken på kapitaltillskottet
för aktiekapital och reservfond sannolikt kan hållas i storleksordningen
5 milj. kr. Härutöver torde det dock vara nödvändigt
att staten utställer en särskild garanti för att möjliggöra upplåning på
kreditmarknaden.

9.4 De regionala utvecklingsfondernas service

Vi har pekat på tre viktiga områden där ett förstärkt statligt stöd
till de mindre och medelstora företagen kan ge både en ökad trygghet
för de anställda och en stimulans till utveckling av svensk industri. Det
gäller områdena produktutveckling, marknadsföring och underleverantörsåtgärder.

De regionala utvecklingsfondernas roll som ett samhällets instrument

Mot. 1978/79: 2427

45

för näringspolitiska initiativ på länsnivån bör kraftigt understrykas. För
att kunna spela den rollen måste fonderna för det första i ökad utsträckning
basera sin verksamhet på någon form av näringspolitiskt program.
Vi menar att de regionala utvecklingsfonderna bör lämna sitt bidrag
i samband med att sådana program utarbetas inom ramen för länsplaneringen.
För det andra måste de regionala utvecklingsfonderna alltmer
ägna sig åt en, resursmässigt krävande, uppsökande verksamhet.

För att göra en sådan uppsökande verksamhet effektiv kan det i vissa
län, kanske speciellt sådana som är stora till ytan, vara motiverat att
fonderna arbetar med lokalkontor. Över huvud taget bör man enligt
vår mening eftersträva att de regionala utvecklingsfonderna väljer sina
arbetsmetoder med hänsyn till de särskilda förhållanden som råder i det
enskilda länet. Initiativ från fonderna och egna lösningar på skilda problem
är önskvärda. Exempel på sådana initiativ kan hämtas från de
särskilda aktionsprogram, som under senare år vuxit fram i en del län.
Ett annat exempel är förslagen till regionala exportaktiviteter i form av
enkla ”handelshus".

En särskild förstärkning av de regionala utvecklingsfondernas resurser
för i första hand personella insatser på olika områden, med speciell tonvikt
på produktutveckling och marknadsföring, bör alltså enligt vår mening
ske. Den bör ha formen av bidrag till projekt eller försöksverksamheter
i de olika former som nämnts. Härigenom stimuleras en utveckling
av nya verksamhetsformer i de olika fonderna. Statens industriverk bör
svara för att medlen kanaliseras till de skilda regionala utvecklingsfonderna.
Vi föreslår att för budgetåret 1979/80 för dessa ändamål, inbegripet
en försöksverksamhet med sådana till de regionala utvecklingsfonderna
knutna utvecklingsbolag, som tidigare föreslagits, 50 milj. kr.
ställs till statens industriverks förfogande. Det bör förutsättas att även
landstingen i egenskap av huvudmän för de regionala utvecklingsfonderna
tar ansvar för en resursförstärkning till fondernas verksamhet.

Det fackliga inflytandet över de regionala utvecklingsfondernas verksamhet
ser vi som en central fråga. Vi menar att en representation för
de anställdas och näringslivets organisationer i stiftelsernas styrelser
skall återinföras. Vi menar vidare att styrelserepresentanterna inför beslut
som rör ett enskilt företag skall ha rätt att samråda med personer
som i sin tur har tystnadsplikt enligt medbestämmandelagen.

Det är viktigt att också de anställda i de mindre och medelstora företagen
skaffar sig kunskaper om planerings- och företagsledningsfrågor.
Det finns här möjlighet att kombinera en utbildning för företagets behov
med en utbildning inriktad på att ge de anställda praktiska möjligheter
till ett ökat inflytande. Det kan gälla områden som administration,
ekonomi, arbetsmarknadens lagar och avtal etc. Vi menar att det
bör vara en uppgift för de regionala utvecklingsfonderna att organisera
en kursverksamhet i sådana frågor, där representanter för såväl företag

Mot. 1978/79: 2427

46

som anställda skall ha möjlighet att delta. Verksamheten bör kunna bedrivas
i samarbete med SIFU och vuxenutbildningen i kommuner eller
folkbildningsorganisationer. Vi föreslår att regeringen startar en försöksverksamhet
där olika former för en sådan utbildningsverksamhet
kan prövas.

9.5 Finansieringsfrågor

I samband med ombildningen av de tidigare företagarföreningarna till
regionala utvecklingsfonder vidgades målgruppen för verksamheten.
Detta fick bl. a. till följd att de lånemedel som stod till fondernas förfogande
blev otillräckliga. I propositionen 1978/79: 123 föreslås att de
regionala utvecklingsfonderna tillförs ytterligare 300 milj. kr. Medelstillskotten
skall enligt vår mening ses som en nödvändig lösning på
akuta kapitalbehov i de regionala utvecklingsfondernas kreditverksamhet.

Härutöver finns emellertid enligt vår uppfattning anledning att ytterligare
höja utlåningskapaciteten hos de regionala utvecklingsfonderna.
Detta bör kunna ske genom att de regionala utvecklingsfonderna beviljas
en särskild statlig garanti för upplåning på kreditmarknaden vilken
sedermera kan utnyttjas för utlåning till kunderna i de regionala utvecklingsfonderna.
I första hand torde det vara lämpligt att de regionala utvecklingsfonderna
vänder sig till Investeringsbanken. Men även reverslån
i t. ex. AP-fonderna bör vara en möjlighet. Detta innebär att man
härigenom får möjlighet att uppnå en regionalisering av utlåningsverksamheten
från Investeringsbanken och AP-fonderna på ett sätt som
annars inte är möjligt. Detta innebär också att de lånemedel som finns
i dessa institutioner bör i väsentligt större utsträckning än annars komma
de mindre företagen till del. Med hänsyn till risker etc. är det självfallet
väsentligt att denna verksamhet i de regionala utvecklingsfonderna
inte får alltför stor omfattning i förhållande till den normala låneverksamheten.
Mot den bakgrunden bör den av oss föreslagna statsgarantin
i en första omgång begränsas till 300 milj. kr.

Vi framhåller i andra delar av denna motion att en kraftansträngning
är nödvändig för en förnyelse av svensk industri. En sådan förnyelse,
där också de mindre företagen måste ha en viktig roll, kommer att
ställa anspråk på stora kapitaltillskott till industrin.

Under senare år har det kollektiva sparandet fått svara för en mycket
betydande del av kapitalförsörjningen till de mindre och medelstora
företagen, detsamma kommer att bli nödvändigt under 1980-talet.
Genom att bygga upp en sådan strukturfond, som föreslås i denna motion,
skapas förutsättningar för en ytterligare förbättring av kapitaltillförseln
till bl. a. de mindre företagen. Det kan vara naturligt att dessa
tillkommande medel kanaliseras genom de regionala utvecklingsfonderna.

Mot. 1978/79: 2427

47

10. Omedelbara insatser för att öka industriproduktionen

och industrins kapacitetsutnyttjande

Det är från industripolitiska utgångspunkter utomordentligt angeläget
att den stora outnyttjade kapacitet som f. n. finns inom den svenska
industrin så snabbt som möjligt kan komma att utnyttjas fullt. En viktig
utgångspunkt för den ekonomiska politiken bör därför vara att åstadkomma
ett ökat kapacitetsutnyttjande. Samhället bör därför utnyttja
de medel som finns inom olika områden för att öka efterfrågan. Ett
område där goda förutsättningar för detta finns samtidigt som angelägna
behov gör sig gällande är byggnadssektorn och framför allt bostadsbyggandet.

Byggandet spelar en stor roll i den svenska ekonomin. Enligt en utredning
från statens industriverk (Byggnadsindustri och byggnadsmaterialindustri,
SIND 1977: 5 och 1978:5), som redovisar förhållandena vid
mitten av 1970-talet, var drygt var sjätte yrkesverksam svensk sysselsatt
inom näringar som direkt eller indirekt är beroende av byggnadsverksamheten.

Byggnadsverksamheten är en, jämfört med andra näringsgrenar, synnerligen
importsnål bransch. Enligt SIND-utredningen utgjordes endast
16 procent av omsättningen i byggsektorn av import. Då hade
import i samtliga led inkluderats, sålunda även t. ex. bränsle och drivmedel
i materialproduktionsledet. Samtidigt förekommer en betydande
— och växande — export av byggnadsmaterial och tjänster från byggsektorn
i övrigt.

Under de senaste åren, fram till bostadsbyggandets begynnande återhämtning
under 1978, har praktiskt taget samtliga efterfrågesektorer
utvecklats negativt. Under 1977 föll t. ex. bostadsproduktionen till sin
lägsta nivå under efterkrigstiden, 53 000 lägenheter påbörjades varav
endast 13 000 i flerfamiljshus. Samma år föll industribyggandet med
17 % och handels- och kontorshusinvesteringarna med 8,5 %. Endast
det offentliga byggandet ökade, bl. a. genom kommunernas daghemsutbyggnad.

Under 1978 fortsatte minskningen av industrins och handelns bygginvesteringar
i ännu snabbare takt (minus 37 % resp. minus 12,5 %). Det
offentliga byggandet — och särskilt det kommunala — uppvisade emellertid
förhållandevis stora ökningar.

Ett program för samverkande åtgärder för att öka bostadsproduktionen,
särskilt av lägenheter i flerbostadshus, är därför mycket angeläget.

En hörnsten i sådant program bör vara åtgärder för att komma till
rätta med svårigheterna att få belåning av produktionskostnaderna. Från
socialdemokratiskt håll har vi i motioner krävt att de akuta kostnadsproblemen
skall åtgärdas genom att ett särskilt räntefritt
och stående tilläggslån införs för nyproduktionen.

Mot. 1978/79: 2427

48

Andra viktiga punkter i ett program för ökat bostadsbyggande är:

Kreditsvårigheter måste undanröjas för nyproduktionen av
bostäder. Regeringen måste med kraft hävda bostadsbyggandets kreditbehov
i förhandlingarna med bankerna. Regeringen har genom den
kreditpolitiska lagstiftningen fått medel att tillgripa om de frivilliga
överenskommelserna inte följs.

Planfrågorna i samband med bostadsbyggandet måste handläggas
på ett sådant sätt att tvära kast i tillämpningen undviks.

Risken för att outhyrda lägenheter skall uppkomma
är en mycket betydelsefull hämsko på byggviljan i dag. Kommuner och
byggherrar känner osäkerhet inför den kortsiktiga efterfrågan, som är
strikt beroende av konjunkturutvecklingen i olika branscher och av den
pågående strukturomvandlingen. Många kommuner föredrar att avvakta
utvecklingen.

I syfte att främja en jämn bostadsproduktion bör därför övervägas
införandet av en hyresgaranti för outhyrda lägenheter. Staten skulle
sålunda lämna ekonomiskt stöd för outhyrda lägenheter i flerbostadshus
hos allmännyttiga och rikskooperativa bostadsföretag fram till dess att
lägenheterna blir uthyrda.

Förslag om insatser på dessa områden har lagts fram i vår motion om
bostadspolitiken, och ett genomförande av dessa har stor betydelse för
den näringspolitiska utvecklingen inom detta viktiga område av vår
ekonomi.

Hemställan

Med hänvisning till vad som anförts hemställs

att riksdagen beslutar

1. med avslag på regeringens förslag till riktlinjer för den framtida
industripolitiken godkänna de riktlinjer för den framtida
närings- och industripolitiken som förordas i motionen,

2. som sin mening ge regeringen till känna vad som i motionen
anförs om resursbehovet vid statens industriverk och vid regeringskansliet
för den näringspolitiska planeringen,

3. som sin mening ge regeringen till känna vad som i motionen
uttalas angående övergripande studier av industripolitikens förutsättningar
bl. a. med hänsyn till den internationella utvecklingen,

4. som sin mening ge regeringen till känna vad som anförs om
en verksamhet vid statens industriverk för löpande insamling
och sammanställning av information om ekonomiska förhållanden
i andra länder,

5. att till Bidrag till statens industriverk för insamling av internationell
information (industridepartementet) för budgetåret
1979/80 anvisa ett reservationsanslag av 1000 000 kr.,

Mot. 1978/79: 2427

49

6. att nu gällande lag om styrelserepresentation för samhället i
aktiebolag, ekonomiska föreningar och stiftelser förlängs med
fem år,

7. att som sin mening ge regeringen till känna vad som i motionen
anförs om angelägenheten av att lagstiftningen i fråga om
samhällsrepresentation utnyttjas,

8. att som sin mening ge regeringen till känna vad som i motionen
anförs beträffande löntagarkonsulter,

9. att hos regeringen anhålla att regeringen upprättar fem särskilda
utvecklingsbolag i enlighet med vad som anförs i
motionen,

10. att till Grundkapital för samhällsägda utvecklingsbolag (industridepartementet)
för budgetåret 1979/80 anvisa ett investeringsanslag
om 25 000 000 kr.,

11. att begära att regeringen tillsätter en särskild delegation för
stora tekniska utvecklingsprojekt av nationell betydelse i enlighet
med vad som anförs i motionen,

12. att till Delegationen för tekniska utvecklingsprojekt av nationellt
intresse (industridepartementet) för budgetåret 1979/80
anvisa ett reservationsanslag om 10 000 000 kr.,

13. att som sin mening ge regeringen till känna vad som anförs i
motionen om behovet av att organisera en försöksverksamhet
med export genom statligt handelshus,

14. att till Försöksverksamhet med statligt handelshus (handelsdepartementet)
för budgetåret 1979/80 anvisa ett reservationsanslag
om 10 000 000 kr.,

15. att som sin mening ge regeringen till känna vad som i motionen
anförs om åtgärder för att stimulera ökad export av
skyddsutrustning och produktionsutrustning för arbetsmiljö,

16. att till Medelstillskott till Sveriges Investeringsbank AB (industridepartementet)
för budgetåret 1979/80 anvisa ett investeringsanslag
om 300 000 000 kr.,

17. att ändra reglementet angående allmänna pensionsfondens
förvaltning i enlighet med vad som anförs i motionen,

18. att sorn sin mening ge regeringen till känna vad som i motionen
anförs om riktlinjerna för allmänna pensionsfondens
verksamhet,

19. att inrätta en särskild struktur- och industriutvecklingsfond i
enlighet med vad som anförs i motionen,

20. att till Struktur- och industriutvecklingsfonden (industridepartementet)
för budgetåret 1979/80 anvisa ett investeringsanslag
om 2 000 000 000 kr.,

21. att ge fullmäktige i riksgäldskontoret i uppdrag att utfärda en
statlig garanti om 2 000 000 000 kr. till struktur- och industriutvecklingsfonden,

Mot. 1978/79: 2427

50

22. att som sin mening ge regeringen till känna vad som i motionen
anförs angående verksamheten vid de regionala utvecklingsfonderna
i fråga om produktutveckling, marknadsföring,
uppsökande verksamhet etc.,

23. att till Särskild projektverksamhet vid de regionala utvecklingsfonderna
(industridepartementet) för budgetåret 1979/80
anvisa ett reservationsanslag om 50 000 000 kr.,

24. att som sin mening ge regeringen till känna vad som i motionen
anförs om åtgärder för att förbättra underleverantörernas
situation,

25. att begära att regeringen tar initiativ beträffande factoringverksamhet
vid utvecklingsfonderna i enlighet med vad som
anförs i motionen,

26. att ge fullmäktige i riksgäldskontoret i uppdrag att utfärda en
statlig garanti om 300 000 000 kr. till de regionala utvecklingsfonderna,

27. avslå regeringens förslag om att anvisa 300 000 000 kr. till
Stöd till industriellt utvecklingsarbete.

Stockholm den 29 mars 1979
OLOF PALME (s)

ERIK ADAMSSON (s) VALTER KRISTENSON (s)

INGEMUND BENGTSSON (s) ANNA LISA LEWÉN-ELIASSON (s)
INGVAR CARLSSON (s) ESSEN LINDAHL (s)

HANS GUSTAFSSON (s) LISA MATTSON (s)

BENGT GUSTAVSSON (s) THAGE PETERSON (s)

LILLY HANSSON (s) ANNA-GRETA SKANTZ (s)

LENA HJELM-WALLÉN (s) INGVAR SVANBERG (s)

PAUL JANSSON (s)

NORSTEOTS TRYCKERI STOCKHOLM 1979 79004J

—

.

■

*

'