Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion

Mot. 1978/79:2424

1978/79:2424

av Thorbjörn Fälldin m. fl.

med anledning av propositionen 1978/79: 123 om riktlinjer för industripolitiken,
m. m.

I propositionen 1978/79: 123 väcks vissa förslag samt anges vissa
riktlinjer för industripolitiken m. m. Vi har under den allmänna motionstiden
i motionen 1978/79: 1652 väckt vissa förslag samt framfört
allmänna synpunkter på inriktningen av näringspolitiken m. m. 1 vissa
delar kommer vi att återkomma till de i motionen upptagna spörsmålen
i anledning av propositionen.

Centerns principiella syn på näringspolitiken

Centerpartiet kan inte acceptera de principiella riktlinjer för industripolitiken
som anges i propositionen. Om marknadsekonomin skall
fungera i ett modernt samhälle är det en förutsättning att staten ställer
upp vissa klart formulerade mål. Detta saknas helt i propositionen.
Enligt centerpartiets uppfattning skall målet för näringspolitiken vara
att skapa en rationell och funktionsduglig produktionsapparat med
största möjliga internationella konkurrenskraft.

Näringslivet skall därjämte tillgodose angelägna krav i samhällsutvecklingen
och medverka till att klara de sysselsättningspolitiska målen.
Näringslivet skall också medverka till en bättre regional balans
och en teknisk utveckling i samhället som främjar ekologisk balans
och en human livsmiljö.

En socialt anpassad marknadsekonomi skall alltså arbeta inom ramar
angivna genom politiska beslut, men självfallet skall ramarna inte vara
snävare än som motiveras av att de övergripande målen kan uppfyllas.
Marknadsekonomins rätta funktion inom de angivna ramarna är en förutsättning
för rationell fördelning av produktionsresurser och maximal
effektivitet i näringslivet. En förutsättning för näringspolitikens funktion
är självfallet att den ekonomiska politiken skapar en ekonomisk
stabilitet i samhället, men frånvaron av mål i näringspolitiken är särskilt
besvärande om den ekonomiska stabiliteten till följd av den internationella
utvecklingen temporärt blir utsatt för påfrestningar. Den
ekonomiska politiken kan alltså aldrig ersätta kravet på en framåtsyftande
och offensiv näringspolitik.

Erfarenheterna av lågkonjunkturen 1976, 1977 och 1978 understryker
kravet på en målmedveten näringspolitik. De stora påfrestningar
som framför allt den råvarubaserade exportindustrin utsattes för
understryker behovet av en beredskap från samhällets sida. Om resur

1 Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 2424

Mot. 1978/79: 2424

ser i enskilt näringsliv inte kan mobiliseras för nödvändiga strukturåtgärder,
kan inte samhället underlåta att gå in även med ägarengagemang.
Att av principiella skäl tilldela samhället en passiv roll i ett sådant
skede är alltså att acceptera att strukturella förändringar utlämnas
åt kortsiktiga bedömningar. Om inte trepartiregeringen tagit initiativ till
bildandet av SSAB (Svenskt Stål AB) hade t. ex. de strukturella förändringarna
inom handelsstålsindustrin kunnat bli mycket dramatiska och
orsakat långt större arbetslöshet på de berörda orterna än vad som blev
fallet och dessutom medfört en utslagning av sådana produktionsresurser
som är nödvändiga för en rationell struktur i framtiden.

För de stora handelsstålverken var det alltså nödvändigt med en lösning
enligt modellen SSAB för att med tillräcklig kraft och målmedvetenhet
klara strukturfrågorna. Den modellen för samhällets näringspolitik
behöver naturligtvis inte tillämpas i andra sammanhang, men det
är angeläget att samhället inte passivt i avvaktan på marknadskrafternas
verkningar accepterar rollen som åskådare och som ansvarig för att
klara de arbetsmarknads- och socialpolitiska konsekvenserna av snabba
strukturförändringar.

Det finns också anledning att starkt ifrågasätta regeringens passivitet
när det gäller att behandla de mindre handelsstålverkens situation. Genom
att inte fullfölja utredningen om de mindre handelsstålverken har
handlingsberedskapen försämrats på ett olyckligt sätt.

Det finns anledning att vara starkt kritisk till regeringens medverkan
i skogsindustrins förändringar, och vi konstaterar med oro att situationen
inom skogsindustrin inte föranlett några övergripande näringspolitiska
insatser från regeringens sida. I och med att den av landshövding
Mats Lemne ledda arbetsgruppen för skogsindustrifrågor upphörde
övergick branschinsatserna från regeringens sida till företagsvisa förhandlingar
utan att några långsiktiga mål för arbetet uppställdes.

Genomgående präglas följaktligen regeringens näringspolitiska handlande
av passivitet, som illa svarar mot de krav näringslivets nuvarande
situation ställer på insatser från samhällets sida. I propositionen framhålls
att industrin måste förnyas men att förnyelsen är en mödosam och
tidskrävande process. Det finns anledning instämma i detta konstaterande.
Dels måste självfallet kostnadsutvecklingen bemästras så att inte företag
slås ut av den anledningen, men dessutom måste näringspolitiken
ta sikte på att göra det möjligt att från samhällets sida medverka till att
strukturella förändringar sker i ordnade former så att man inte riskerar
en utslagningsprocess som minskar möjligheterna till en framtida industriell
utveckling. Förnyelseprocessen måste alltså tillåtas ta sin tid.

Mot denna bakgrund visar sig de av regeringen föreslagna åtgärderna
inom tekoindustrin oacceptabla. Vi har därför i en särskild motion föreslagit
en rad konkreta näringspolitiska insatser för att säkra denna
industrigrens överlevnadsmöjligheter.

Mot. 1978/79: 2424

En central fråga i näringspolitiken är mot denna bakgrund hur den
samverkan mellan företag, branscher och samhälle som är en förutsättning
för näringspolitikens funktion skall organiseras. Erfarenheterna
av den senaste lågkonjunkturen visar att det inte räcker med de föreslagna
branschprogrammen och den utredningsaktivitet som staten
t. ex. genom industriverket bedriver. Industriverkets utredningsverksamhet
måste successivt förändra karaktär och mera bli en prognosverksamhet
beträffande den internationella industriutvecklingen och de
krav den ställer på strukturförändringar i svensk industri. Därjämte
måste — lika väl som den internationella ekonomiska utvecklingen följs
och analyseras av konjunkturinstitutet — den internationella industriutvecklingen
följas av ett särskilt struktursekretariat.

Större anspråk än för närvarande måste dessutom ställas på företagens
och framför allt då branschorganisationernas medverkan för att
genomföra strukturella förändringar. Självfallet gäller det att begränsa
inslagen av samhällsingripanden, som lätt får en byråkratiserande effekt
på näringslivet. I omsorgen om att hålla nere samhällsingripandena
inom näringslivet borde företag och branschorganisationer själva
aktivera sina insatser.

Det finns också anledning att för framtiden ställa större krav än för
närvarande på enskilda företags aktiva medverkan vid förändringar när
marknadsförutsättningarna för en produktion förändras. Det är från
samhällets synpunkt önskvärt att företag som förändrar sin produktionsinriktning
och detta får konsekvenser för sysselsättningsläget på en
ort ställer sitt tekniska och kommersiella kunnande till förfogande för
att medverka vid tillkomsten av ny sysselsättning. Dessa anspråk kan
självfallet inte gå ut över företagets ekonomiska och finansiella status.
Enligt vår uppfattning bör därför företagen medges rätt att av obeskattade
medel och på samma villkor som nu gäller för investeringsfonderna
avsätta medel till särskilda trygghetsfonder, som kan disponeras
för avgångsvederlag, för övertalig personal, för etablering av alternativ
produktion etc.

Det är också nödvändigt att investeringsfonderna på ett mera aktivt
sätt kan användas som ett regionalpolitiskt instrument. I dessa sammanhang
återkommer vi i anslutning till den aviserade företagsskattepropositionen.

Mot bakgrund av här anförda synpunkter kommer vi att i följande
avsnitt framföra förslag som propositionen ofrånkomligen ger anledning
till. Enligt vår mening har man i propositionen inte tillräckligt beaktat
vissa internationella långsiktiga aspekter och möjligheter. Inte
heller finner vi förslagen i fråga om teknisk utveckling och förnyelse
tillfredsställande. Vidare innebär propositionen inte en inriktning av industripolitiken
i decentralistisk riktning, vilket är en nödvändig förutsättning
för fullföljande av bl. a. de regionalpolitiska strävandena.

tl Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 2424

Mot. 1978/79: 2424

Internationellt struktursekretariat

Erfarenheterna från 1970-talets andra hälft har ådagalagt angelägenheten
av att vi i vårt land på ett bättre sätt följer de strukturella förändringarna
i världsekonomin. De problem och svårigheter som de senaste
3—4 åren drabbat t. ex. flera av våra basindustrier är inte främst
betingade av konjunkturförloppet utan av förändringar av nämnt slag.
De trendmässiga eller långsiktiga förändringarna och förskjutningarna
har emellertid inte följts på sådant sätt att relevanta åtgärder kunnat
förberedas och genomföras i god tid. Beredskapen har helt enkelt varit
för låg.

Ett karakteristiskt drag i utvecklingen, inte minst under det senaste
decenniet, har varit att länder inom tredje världen expanderat och utvecklat
stor konkurrenskraft inom vissa industriella avsnitt eller sektorer.
Grundvalen för denna expansion har ofta varit goda råvarutillgångar
och — till följd av den låga ekonomiska standarden — låg arbetskrafts-
eller lönekostnad. Vidare har man utifrån förvärvat högklassig
teknologi, tillämpad i moderna anläggningar med en standard
som mycket väl mäter 'sig med våra motsvarande anläggningar av genomsnittsålder
i vårt land. Ett annat drag värt att notera är att man då
internationell marknad är i fråga företrädesvis satsar på sådan storskalig
produktion eller massproduktion där priset är det klart utslagsgivande
kriteriet för marknadsframgång. Det kan också väntas att nya områden
eller produkter framgent kommer i fråga för en liknande expansion.

En annan region av intresse i sammanhanget är öststaterna. Det finns
tecken som tyder på att den teknologiöverföring som skett ökat dessa
länders konkurrenskapacitet, samtidigt som bytesbalansproblemet i ökad
omfattning ställer krav på bilaterala handelsrelationer (bl. a. i form av
industriellt samarbete), vilket inverkar på konkurrenssituationen för
företagen i de västliga i-länderna.

Utvecklingen i andra industriländer är givetvis också av stor betydelse
för vårt lands näringsliv. Detta kan gälla t. ex: omfattningen och inriktningen
av stödet till teknisk utveckling, speciell inriktning på vissa
teknikområden, industripolitiska satsningar på vissa branscher eller expansionsriktningar.
Från vår synpunkt är detta av betydelse, inte endast
emedan det påverkar konkurrensförhållandena utan också emedan
det påverkar efterfrågebilden med de möjligheter och hot sorn kan
följa därav. ‘

Utvecklingen i sådana avseenden som exemplifierats ovan följs naturligtvis
på olika sätt i vårt land. Större företag, branschsammanslutningar
och fackliga organisationer brukar följa utvecklingen inom sina
speciella områden. De ekonomiskt och näringsgeografiskt inriktade vetenskapliga
institutionerna skaffar sig i detta sammanhang värdefull

Mot. 1978/79: 2424

kunskap; den tekniska attachéverksamheten har betydelse i vissa hänseenden;
statens industriverk och STU kommer i sin utredningsverksamhet
in på vissa områden; Ingeniörsvetenskapsakademin och sekretariatet
för framtidsstudier har sin speciella betydelse osv. Det saknas
emellertid ett samlat grepp som ger en överblick och en helhetsbild
som kan utgöra underlag vid utformning av närings- och industripolitiska
ställningstaganden, utgöra en ram för de undersökningar av olika
delavsnitt som sker inom de nyssnämnda institutionerna samt tjäna som
vägledning för aktörerna inom arbetsmarknad och näringsliv.

Med hänsyn till den dokumentation och medverkan som kan påräknas
från olika håll för att tillgodose de syften som här är i fråga synes
det överflödigt att etablera ett nytt utrednings- eller forskningsinstitut.
Det bör i första hand gälla att lita till de resultat och den dokumentation
som framkommer på annat håll och att i andra hand lägga ut t. ex.
specialstudier till organ där lämplig kompetens finns att tillgå. Uppgifterna
i fråga är sålunda av främst programmatisk, samordnande och
bearbetande karaktär. Med hänsyn härtill synes den lämpligaste formen
vara ett sekretariat, benämnt t. ex. internationella struktursekretariatet.

Detta sekretariat bör ha industridepartementets näringspolitiska råd
som huvudman. I rådet ingår, förutom departementala företrädare,
representanter för organisationer inom den fackliga världen och inom
näringslivet och för berörda myndigheter. Utformningen av riktlinjer
för sekretariatets verksamhet, som sålunda bör vara en uppgift för näringspolitiska
rådet, kommer härigenom att ske under bred medverkan
och ömsesidig information. Till sekretariatet bör vidare knytas ett särskilt
expertråd. I detta bör ingå företrädare för sådana olika institutioner,
myndigheter och organ som bedriver forsknings- eller utredningsverksamhet
som är av påtagligt intresse för sekretariatet. Expertrådet
skall dels lämna upplysningar om tillgänglig dokumentation och om pågående
forsknings- och utredningsverksamhet, dels vid behov stå till
tjänst med råd i t. ex. metodiska och bearbetningstekniska frågor. De
resultat som framkommer i internationella struktursekretariatets verksamhet
bör publiceras, t. ex. genom en särskild skriftserie.

Vi föreslår att riksdagen hos regeringen begär att förslag skyndsamt
framläggs om inrättande av ett internationellt struktursekretariat enligt
här anförda riktlinjer.

Industriella utvecklingsavtal

Den industriella expansion som nu äger rum i vissa av tredje världens
länder kan ses som led i en process som medför en ändrad ekonomisk
fördelning — eller om man så vill — steg mot en ny ekonomisk
världsordning. Även om en sådan process medför problem och anpass

Mot. 1978/79: 2424

ningssvårigheter i industriländerna måste den givetvis bejakas och
främjas. Härvid är det av vikt att man inte ser enbart till det hot som
de berörda ländernas industriella utveckling och expansion kan innebära
utan också ser till de nya möjligheter sorn därigenom öppnas, t. ex. för
vårt lands näringsliv.

Enligt vår mening är industriländernas sammantagna attityd i dessa
sammanhang långt ifrån tillfredsställande. Man har t. ex. i olika internationella
sammanhang inte visat tillräcklig vilja att aktivt medverka
i tredje världens strävanden för en utveckling som medför bättre ekonomisk
och social standard. Under den stagnation med överkapacitet
och stor arbetslöshet som varit allmänt förekommande i många industriländer
under 1970-talets andra hälft har det inte prövats eller allvarligt
övervägts att nyttja ledig kapacitet och resurser för aktiv medverkan
till en bättre ekonomisk utveckling i tredje världen .Sådana grepp, t. ex.
genom generösa långfristiga krediter med stort risktagande, borde åtminstone
ha övervägts på jämställd bas med olika interna åtgärder som
till en del varit av protektionistisk innebörd. Sannolikt skulle insatser i
någon form av s. k. Marshallhjälp åtminstone på sikt varit väl så fruktbara
som vissa av de åtgärder som faktiskt vidtagits av industriländerna.
Vi avser inte att här närmare ingå på dessa spörsmål men vill dock
framhålla att vårt land i internationella sammanhang bör inta en aktiv
och positiv hållning till resursöverföringen och söka verka pådrivande
i detta avseende. I övrigt avgränsar vi oss till den svenska industripolitikens
utformning.

I resursöverföringen till tredje världens länder ingår två huvudkomponenter,
dels kunskap och teknik, dvs. teknologiöverföring, dels anläggningar,
maskiner och utrustning o. d. Vårt land medverkar i sådan
överföring i huvudsak på två sätt. Det sker genom biståndsverksamheten,
och det sker genom svenska företags verksamhet i affärsmässiga
former. En speciell form av bistånd har på senare år introducerats i
samband med avveckling eller nedtrappning av biståndsinsatser. Vi avser
inte att här ta upp biståndsverksamheten utan vill endast framhålla
att i det följande framförda förslag inte skall beröra biståndsverksamheten
eller påverka dess omfattning, utformning eller inriktning.

Vårt förslag bygger på att industriellt utvecklingssamarbete, utan att
vara av biståndskaraktär, kan var av ömsesidigt intresse för två nationella
ekonomier som befinner sig på olika nivåer i fråga om ekonomisk
standard och teknisk utveckling. För vårt land kan det vara av intresse
att nyttja resurser och kapacitet för introduktion på en typ av marknader
som är annorlunda än industriländernas, emedan det innebär en utveckling
och anpassning av vårt näringsliv till marknader som i framtiden
både kan och bör bli av allt större betydelse. För länder utanför
industriländernas krets kan det på motsvarande sätt vara av intresse att
på rimliga villkor få till stånd industriella utvecklingsinsatser och där

Mot. 1978/79: 2424

med bli delaktiga i resursöverföring. Sådana insatser kan avse t. ex. näringslivets
utveckling, infrastrukturen eller behov inom den offentliga
sektorn.

Enligt vår mening bör ömsesidigt ekonomiskt intresse av nämnda
slag läggas till grund för industriella utvecklingsavtal. Dessa bör tecknas
stat till stat, dvs. på regeringsnivå, mellan vårt land och icke industrialiserade
länder. I avtalen skall anges de sektorer eller områden
där svenska företag förutsätts medverka med insatser, t. ex. genom
turn-key-leveranser och utvecklande av produktionssystem jämte anläggningsinvesteringar.
I avtalen skall ingå att båda länderna avsätter
medel till en gemensam fond. Fördelningen av medlen till fonden de
båda staterna emellan får avgöras genom förhandling. Genom fonden
skall bekostas svenska icke-materiella insatser i det andra avtalstecknande
landet. Fonden skall sålunda kunna användas för förstudier, vissa
projekteringsinsatser, utbildning .systemutveckling och -introduktion,
tekniska och administrativa ledningsinsatser vid idrifttagning o. d.
Även utbildning i vårt land av personal från det berörda landet bör inräknas.
De materiella leveranserna får förutsättas ske på vanliga ekonomiska
villkor. Dessa leveranser bör dock enligt gängse villkor kunna
komma i fråga för sådant svenskt stöd som vanligen gäller för sådana
leveranser, t. ex. stöd till SA-projekt och exportkreditstöd. Hinder för
att i stat till stat-avtalen inbegripa även kreditavtal bör inte heller föreligga,
t. ex. om partnerlandet skall erlägga betalning genom varuleveranser,
vilka kan — men ingalunda måste — härröra från samarbetsprojekten
i fråga. Avtal bör avse viss period, t. ex. 5—10 år.

Avtalen bör administreras av en gemensam blandad kommission, dvs.
ytterst av de båda ländernas regeringar gemensamt. I sammanhanget
bör uppmärksammas att de länder som är i fråga ofta har karaktären
av statshandelsländer, vilket i sig är skäl för avtal stat till stat. De aktuella
ländernas politiska ledning måste av olika skäl ha kontroll över
de ekonomiska förbindelserna med omvärlden. Hit hör naturligtvis
valuta- och bytesbalansskälen. I fråga om ekonomisk och industriell
utveckling tillkommer andra skäl. Det kan vara en strävan att undvika
starkt beroende av internationellt kapital och multinationella företag.
Det kan också vara fråga om att tillse att insatserna görs på sådana områden
och är av sådan art att de överensstämmer med landets egna
prioriteringar. Genom arrangemanget med blandad kommission bör det
finnas goda möjligheter att från första början tillse att de industriella
utvecklingsinsatserna tillgodoser sådana krav och önskemål. På svensk
sida bör man givetvis vara mycket lyhörd för avtalsparternas värderingar
i detta hänseende.

Några bestämda länder bör inte på förhand utpekas som presumtiva
avtalspartner. Det skall emellertid vara fråga om länder som inte tillhör
industriländernas krets. Någon bindning vare sig för eller mot län

f2 Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 2424

Mot. 1978/79: 2424

der som är programländer i biståndshänseende bör inte ske. Även ickebiståndsländer
bör givetvis kunna komma i fråga.

Det bör ankomma på regeringen att inom ramen för av riksdagen antagna
riktlinjer och medelsbemyndiganden träffa avtal av här åsyftat
slag. Vi föreslår att regeringen anmodas att så snart som möjligt framlägga
förslag till erforderliga riksdagsbeslut i enlighet med vad som
skisserats ovan.

Industriell utvecklingsfond

Vi har vid olika tillfällen framfört förslag om en industriell utvecklingsfond
vars uppgift skulle vara medverkan vid genomförandet av
industriella utvecklingsprojekt av något större omfattning. Vi hälsar
därför med tillfredsställelse att det i propositionen framförts förslag till
industriellt utvecklingsarbete och föreslagits medelsanvisning för budgetåret
1979/80 med 300 mkr.

Enligt förslaget skall stödet förmedlas av en för ändamålet bildad
särskild stiftelse.

Förslaget föranleder i fråga om huvuddrag och huvudinriktning ingen
erinran från vår sida. Den förordade medelsanvisningen på budgeten
för 1978/79 är dock för knappt tilltagen .Vi önskar i sammanhanget
framhålla det uppenbara behovet av verksamma incitament till startande
av industriella utvecklingsprojekt av betydande format. Varvsindustrin
har synnerligen stort behov att utveckla en alternativ produktion.
Vår flygindustri behöver till vissa delar inrikta sin verksamhet på
nya områden med civil inriktning och även utanför flygets område.
I fråga om stålindustrin föreligger både regionalpolitiska och marknadsmässiga
motiv för en integration framåt och att i samband därmed
utveckla samarbete med andra branscher och företag. På energiområdet
finns vidare de kanske mest uppenbara behoven av kraftig satsning
för att snabbt få till stånd en stor andel alternativa energikällor inom
det svenska energisystemet. Karakteristiskt för de nämnda och flera
andra områden där goda tillväxt- och förnyelsemöjligheter kan anses
föreligga är att det fordras en samverkan över traditionella branschoch
företagsgränser; nya, t. ex. delägda, företag kan behöva bildas, konsortier
etableras osv. samtidigt som långsiktskontrakt kan behöva etableras
med leverantörer av delsystem eller komponenter. Enligt vår
mening bör den industriella utvecklingsfonden kunna bli ett verksamt
instrument och incitament i dessa sammanhang. Det är därför angeläget
att dessa möjligheter inte i ett inledningsskede begränsas genom
snäva ekonomiska ramar.

I sammanhanget bör uppmärksammas att ekonomiska åtaganden
från den industriella utvecklingsfonden inte alltid innebär att motsvarande
medel omedelbart måste disponeras. Åtminstone i en del fall,

Mot. 1978/79: 2424

t. ex. större integrerade projekt, kan behovet av medelsdisposition
sträcka sig över en längre tid. Med hänsyn härtill accepterar vi det
nämnda anslagsbeloppet 300 mkr för budgetåret 1979/80 och föreslår
att riksdagen lämnar bemyndigande så att fonden får rätt att under
budgetåret ikläda sig förpliktelser för ytterligare 300 mkr. Skulle detta
visa sig otillräckligt bör anslag på tilläggsbudget komma i fråga.

Vi delar också uppfattningen att stödet i första hand skall avse den
s. k. exploateringsfasen av ett projekt, vilken som regel medför de
största kostnaderna och riskerna. De allmänna uttalanden rörande
riktlinjer i övrigt för verksamheten synes på det hela taget ändamålsenliga.

1 några avseenden är dock tillägg och förtydliganden erforderliga.
Sålunda bör inte anspråket på en betydande andel egenfinansiering från
stödmottagarens sida tolkas så att det skall vara fråga om s. k. eget
kapital. Även lån från tredje part, för vilken stödmottagaren står risken
gentemot långivaren, bör beräknas som egenfinansiering. Vidare synes
de regler som förordas i fråga om projekt som misslyckas mindre tillfredsställande.
I propositionen anges sålunda att om ett uppnått utvecklingsresultat
i ett sådant fall helt eller delvis kan avyttras bör återbetalning
av lånet ske med så stor del som svarar mot köpeskillingen
vid försäljningen. Detta synes innebära att den industriella utvecklingsfonden
i sådana fall kommer att tillerkännas hela den uppnådda intäkten.
Enligt vår mening strider detta mot riskdelningens princip som
bör vara bärande. I dessa fall bör därför intäkten fördelas på fonden
och stödmottagaren i proportion till det ekonomiska engagemang parterna
stått risken för i projektet.

I fråga om s. k. referensanläggningar är innebörden i propositionen
den att stöd till sådana skall kunna lämnas av den industriella utvecklingsfonden
om anläggningen i fråga utgör ett naturligt led i sådant utvecklingsarbete
som fonden skall främja. Enligt vår mening är propositionens
avvägning till denna del riktig i den meningen att ett generellt
stöd till referensanläggningar inte åsyftas. Enligt vår mening bör emellertid
stöd till referensanläggning inte vara beroende av om stöd lämnats
till föregående utvecklingsarbete eller av att utvecklingsarbetet
bedrivits på sådant sätt att stöd skulle ha kommit i fråga. Det grundläggande
kriteriet bör vara den sammantagna innovativa effekten, dvs.
om det rör sig om en ny teknik eller ny teknisk applikation av sådan
art att en referensanläggning verksamt kan bidra till snabb marknadsupparbetning.

Teknikimport

Av propositionen framgår att det för försöksvis bedriven verksamhet
med teknikimport för budgetåret 1978/79 disponerats 29,5 milj. kr.

Mot. 1978/79: 2424

För utredning av vissa frågor i sammanhanget och för att utvidga
försöksverksamheten föreslås i propositionen en medelstilldelning på
sammanlagt 10 milj. kr. för budgetåret 1979/80.

Då sammanhangen inte framgår av propositionen, förutsätter vi att
vederbörande utskott erhåller erforderliga upplysningar härom.

Femte AP-fond m. m.

I förut nämnda motion har uppmärksamheten särskilt riktats på näringslivets
försörjning med riskbärande kapital. Detta problem kan sägas
vara generellt i vår ekonomi men torde i många fall vara särskilt
utpräglat för de mindre och medelstora företagen. I den nämnda motionen
har vi också aktualiserat den från vårt håll tidigare väckta tanken
på en 5:e AP-fond. Sedermera har tillkännagivits att förslag till en
sådan fond är under beredning i regeringskansliet.

Av vad som tillkännagivits har framgått att en 5:e AP-fond skulle
hållas åtskild från den 4:e fonden och dess styrelse ha helt annan personsammansättning
och åtminstone delvis sökas ur en annan personkrets.

Vi har i och för sig ingen erinran mot vad som sålunda tillkännagivits.
Enligt vår mening bör försörjningen med riskbärande kapital och
därmed ägandet av företagen breddas och decentraliseras. I bl. a. detta
syfte har vi framlagt förslag om delägande i företag genom löntagarkooperationer.
Från denna utgångspunkt är också en 5:e fond att föredra
jämfört med motsvarande kapitalökning till den 4:e fonden. Det är
nämligen angeläget att uppbyggnaden av nya kapitalförsörjningsmöjligheter
sker på sådant sätt att mångfalden och pluraliteten bevaras
och utvecklas och maktkoncentrationer i form av stora kapitalkonstellationer
motverkas.

Som vi ser saken bör emellertid en 5:e fond inte heller i övrigt bli en
direkt parallell eller kopia till den nuvarande 4:e fonden. Sistnämnda
fond arbetar som vanlig placerare på den konventionella aktiemarknaden.
Detta innebär att endast börsnoterade företag — eller möjligen
företag noterade på den s. k. fondhandlarlistan— har möjlighet att erhålla
kapital ur fonden. Därmed är också sagt att en stor del av näringslivet,
nämligen de mindre och medelstora företagen, ställs utanför
denna möjlighet till riskbärande kapital. En 5:e AP-fond bör i detta
hänseende åtminston delvis ges en annan inriktning för att företag som
inte kan tillgodoses genom 4:e fonden skall få förbättrade möjligheter.

En grundläggande regel för en 5:e AP-fond bör vara att de medel
den förvaltar skall placeras på bästa möjliga sätt enligt vad omständigheterna
tillåter, dvs. marknadsmässiga kriterier och företagsekonomiska
bedömningar skall gälla. Eftersom fonden skall ha särskilda uppgifter
betr. mindre och medelstora företag, bör dess ledning och organisation

Mot. 1978/79: 2424

anpassas härtill. En möjlighet därvid är att organisera fonden i två nivåer,
nämligen dels med en styrelse som i princip är rikstäckande, dock
med företräde för mindre och medelstora företag, dels med regionala
styrelser vars uppgift skall vara att på regionalt avgränsade marknader
tillgodose mindre och medelstora företag. På sikt bör eftersträvas en
sådan styrelse i varje län. Till en början, och i ett uppbyggnadsskede,
torde dock större områden få accepteras.

De regionala fondstyrelserna bör erhålla sitt kapital från den centrala
fondstyrelsen. De bör dock vara självständiga i förhållande till den
centrala fondstyrelsen och således ha egen rättskapacitet och därav följande
ansvar och befogenheter i fråga om medlens placering och förvaltning.
De bör i sin verksamhet samarbeta med andra organ som har
uppgifter i fråga om företagens kapitalförsörjning och utveckling, t. ex.
utvecklingsfonder, banker och andra finansieringsinstitut. Deras kapitalplacering
bör ske genom aktie- resp. andelskapital, konvertibla skuldebrev,
vinstandelslån och jämförliga metoder.

Det bör uppmärksammas att de regionala fonderna får uppgifter på
en marknad som ännu inte kan anses etablerad, varför det sannolikt
finns betydande psykologiska hinder att övervinna. Det är därför av
särskild vikt att dessa fonder ges möjlighet till en betydande flexibilitet
i fråga om metoderna för medelsplacering utan att därför ge avkall på
kravet att kapitalet skall vara fullt ut riskbärande.

Som ett led i strävandena att vidmakthålla och utveckla pluraliteten
i fråga om utbud av riskbärande kapital och att söka engagera nya
breda folkgrupper i sådan verksamhet, bör även andra vägar prövas.
För det stora flertalet medelstora företag är möjligheterna att externt
öka sitt egenkapital praktiskt taget obefintliga. I ännu högre grad gäller
detta de mindre företagen. Det existerar helt enkelt ingen s. k.
marknad. I andra länder finns sådana möjligheter. Ett sådant exempel
är Schweiz, som i fråga om ekonomisk nivå och industrialiseringsgrad
lämpar sig för en jämförelse med vårt land.

I detta land har man 7 fondbörser, varav 5 huvudsakligen är inriktade
på placeringar i medelstora företag. Det är inte sannolikt att ett sådant
system kan kopieras för vårt lands vidkommande. Det visar dock
att det finns möjligheter att utveckla system för att förse i första hand
de medelstora företagen med riskbärande kapital.

Enligt vår mening bör dessa spörsmål närmare övervägas, t. ex. i anslutning
till etablerandet av den nämnda 5:e AP-fonden. Förutom de
medel som de regionala fonderna erhåller från den centrala fonden,
skulle de dessutom kunna arbeta för att inom regionen skaffa riskbärande
kapital till där verksamma företag. Detta skulle kunna ske på
olika sätt. De regionala fonderna skulle till allmänhet och organisationer
kunna utbjuda aktier, andelar, skuldebrev etc. som de förvärvat
genom medel erhållna från den centrala fonden. Därigenom skulle de
för egen del frigöra medel för nya placeringar. Utbudet till utanför

Mot. 1978/79: 2424

stående skulle kunna bestå av sammansatta portföljer i syfte att erhålla
riskspridning. En annan möjlighet skulle vara att de regionala fonderna
påtager sig uppgifter av förmedlingskaraktär, t. ex. genom att för
företagens räkning svara för placering till visst värde inom viss tid.
Olika möjligheter av detta slag är givetvis möjliga att kombinera.

Även om kombinationen i de regionala fonderna av dels medel från
den centrala fonden, dels utifrån på olika sätt anskaffade medel i sig
är intressant, skulle givetvis en uppdelning, så att kapitalanskaffning
från allmänhet, organisationer etc. förlädes till andra organ, öka flexibiliteten
och möjligheterna, inte minst ur företagens synpunkt. Någon
form av anknytning till de regionala utvecklingsfonderna kan vara ett
alternativ. Oavsett förfaringssätt till denna del, är det emellertid av vikt
att uppgifterna handhas med tillgång till den speciella kompetens och
sakkunskap som verksamhet av detta slag kräver. Detta är av största
vikt både ur företagens och placerarnas synpunkt.

De organisatoriska spörsmålen prövas förutsättningslöst.

Såsom tidigare nämnts kan betydande psykologiska hinder finnas
både hos allmänhet och företag i fråga om här skisserade nya former
för försörjning med riskkapital. En fördel med en regionalt inriktad
verksamhet av detta slag torde dock vara att personer som står främmande
för den nu etablerade kapitalmarknaden och därför förlägger
sina besparingar till bank eller obligationer troligen skulle stå mindre
främmande för att göra placeringar i företag som är verksamma i den
egna regionen eller bygden och som är av betydelse för utvecklingen
därstädes.

Enligt vår mening skulle en ökad extern finansiering av i första hand
medelstora företag med riskbärande kapital avsevärt förbättra möjligheterna
att tillvarata och utveckla den tillväxtpotential som finns i denna
sektor. Även om kapitaltillskotten till en början kan bli blygsamma,
torde dock finnas möjligheter för avsevärda resultat på sikt, varigenom
skulle erhållas väsentliga bidrag till näringslivets utveckling.

Vi föreslår att riksdagen hos regeringen begär skyndsam utredning
av här berörda spörsmål.

Finansieringsbolag för rekonstruktionsinsatser

Såsom framhållits i tidigare avsnitt var beredskapen alltför låg att
möta de svårigheter som av olika skäl drabbat företag och branscher
inom vårt näringsliv de senaste 2, 3 åren.

Det måste givetvis vara en ambition att bedriva en sådan ekonomisk
politik och näringspolitik att sådana svårigheter kan undvikas. Med
hänsyn till vårt beroende av utvecklingen i omvärlden kan emellertid
någon stor säkerhet inte påräknas i detta avseende. Händelser i form
av företagsnedläggelser, konkurser o. d. har för övrigt förekommit i

Mot. 1978/79: 2424

betydande omfattning också tidigare under efterkrigstiden, ehuru toleransen
mot därav följande verkningar då varit relativt stor.

Enligt vår mening är det angeläget att samhället i sin hand har sådana
instrument att en effektiv medverkan kan lämnas i syfte att mildra
verkningarna för olika berörda intressenter och tillse att omställningar
kan försiggå i arbetsmarknadsmässigt och socialt acceptabla former.
Under de senaste åren har förekommit olika grepp och metoder i detta
avseende. Sannolikt är det heller inte möjligt att i framtiden arbeta
med enbart ett instrument eller en metod. Möjlighet till anpassning till
olika situationer och möjligheter måste finnas.

I den beredskap som samhället bör ha på detta område bör enligt vår
mening ingå ett särskilt finansieringsbolag för rekonstruktionsinsatser.
Ett sådant är motiverat av flera skäl. När akuta situationer uppkommer,
t. ex. i form av hot om företagsnedläggelse eller konkurs, måste en
beredskap finnas både för att uppta förhandlingar om möjliga lösningar
med berörda intressenter och för att finansiellt överbrygga akuta skeden.
Vidare kan ofta en finansiell rekonstruktionsinsats över något
längre tidsperiod vara nödvändig, samtidigt som det berörda företaget
anpassas så att det får möjligheter att bestå. I en tredje fas kan det
vara fråga om att överlåta företaget till ny ägare eller överlämna det i
en annan ägarkonstellation för att ge de bästa möjliga framtidsförutsättningar.

Statsföretagsutredningen har föreslagit inrättandet av ett finansiellt
bolag inom Statsföretagsgruppen för rekonstruktionsinsatser av här
åsyftad art. En förutsättning för detta förslag är emellertid ett bestående
statligt ägande, helt eller delvis. Vi delar uppfattningen att ett sådant
instrument är erforderligt inom ramen för Statsföretagsgruppen. Det
kan emellertid förutsättas att fall uppkommer då statligt ägande i vart
fall framstår som den bästa möjliga framtidslösningen. Enligt vår mening
bör man i rekonstruktionsfallen eftersträva att föra företagen i
sådan ägares hand som i fråga om kompetens och förutsättningar har
de bästa möjligheterna till en god framtid för det rekonstruerade företaget
i det individuella fallet. I jämförelse härmed bör i dessa fall frågan
om privat, kooperativt eller statligt ägande vara sekundär.

Av det anförda har framgått att ett finansieringsbolag för rekonstruktionsinsatser
bör vara fristående från olika ägarintressen och jämförliga
bindningar i näringslivet. Aktier i företaget bör därför förvaltas
i fonden för statens aktier. Bolaget bör förutom eget kapital få möjlighet
att med statlig garanti ta upp lån i viss relation till det egna kapitalet.
Dessa styrelser bör vara oberoende i den mening som här angivits.

Uppbyggandet av en ny administrativ apparat bör undvikas. Detta
kan ske om Investeringsbanken genom s. k. management-avtal får uppdrag
att under styrelsen handha bolagets administration och verkstäl

Mot. 1978/79: 2424

lighetsbestyr. Banken får anses ha en för ändamålet lämplig administrativ
apparat och torde allmänt besitta den kunskap och erfarenhet som
är erforderlig.

Vi föreslår att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag avseende
bildande av finansiellt bolag för rekonstruktionsinsatser i enlighet
med de riktlinjer som här angivits.

Mindre och medelstora företag

I propositionen 1977/78: 40 gav den dåvarande regeringen sin syn på
de mindre och medelstora företagens betydelse i vårt samhälle; särskilt
underströks den tillväxande potential som finns i denna sektor och de
möjligheter till decentraliserat inflytande och ägande som representeras
av densamma. Genom förslaget i propositionen om inrättande av
utvecklingsfonder i länen har ett verksamt regionalt instrument etablerats
inom näringspolitiken. Genom den tillämpade s. k. länsdemokratiska
modellen har man också fått möjligheter att aktivt fullfölja de
intentioner som förekommer t. ex. i länsplaneringen. De näringspolitiska
resurserna på länsplanet utvecklades kraftigt. Förutom redan befintliga
fondmedel tillfördes utvecklingsfonderna ca 320 milj. i nytt kapital
och fick därjämte ökade resurser för bl. a. rådgivnings- och informationsverksamhet.
Även uppgifterna breddades, inte minst i fråga om
innovations- och utvecklingsprocesserna. Vi finner det synnerligen angeläget
att dessa riktlinjer fullföljes med kraft.

I förevarande proposition har föreslagits ett medelstillskott på 300
milj. kr. till utvecklingsfonderna. Enligt vår mening är detta tillskott
alltför litet. Under innevarande budgetår torde utvecklingsfonderna ha
disponerat sammantaget inemot 500 milj. kr. för ny kreditgivning o. d.
Enligt beräkningar i propositionen blir motsvarande belopp för nästa
budgetår något över 500 milj. kr. Det är emellertid känt att kreditgivningsmöjligheterna
redan är uttömda för innevarande år i åtskilliga utvecklingsfonder.
För att verksamheten inte skall stagnera utan utvecklingsfonderna
beredas goda möjligheter att medverka i offensiva satsningar,
bör därför i kapitaltillskott till utvecklingsfonderna för budgetåret
1979/80 anslås 500 milj. kr.

För att utvecklingsfonderna skall kunna medverka effektivt i tillväxtoch
förnyelsehänseende bör emellertid också inriktningen och betingelserna
av deras verksamhet poängteras i vissa avseenden. Behovet av
innovationer och nya produkter är stort inom vårt näringsliv emedan
tidigare expanderande näringsgrenar visar stagnerande eller vikande
tendenser också i ett långsiktigt perspektiv. Utvecklingsfonderna bör
därför beredas bättre möjligheter att medverka vid framtagandet av
nya produkter o. d. Verksamheten till denna del är i stort sett ny eftersom
företagarföreningarna inte haft de befogenheter och möjlighe

Mot. 1978/79: 2424

ter som tillerkänts utvecklingsfonderna. Den är därjämte förknippad
med en betydande osäkerhet och ett avsevärt risktagande.

För att underlätta utvecklingsfondernas insatser för framtagande av
nya produkter och produktvarianter bör staten medverka med särskilda
garantier. Dessa garantier bör utformas så att staten i fall då förlust
uppkommer för ett projekt svarar för 25 % av utvecklingsfondens förlust,
inbegripet ev. uppkommen ränteförlust. Något särskilt ansökningsförfarande
för åtnjutande av sådan garanti synes inte erfordras. Tillräcklig
kontroll torde ligga däri att utvecklingsfonderna själva får stå
för 3/4 av ev. förlust. Administrationen av garantierna bör lämpligen
ombesörjas av Industriverket, varför utvecklingsfonderna bör anmäla
ärendena för registrering hos verket. Något annat formellt kriterium än
att det skall vara fråga om framtagande av nya produkter eller produktvarianter
med avsevärd förnyelse torde inte behöva anges.

I detta sammanhang vill vi också fästa uppmärksamheten på de stora
problem som uppfinnare och innovatörer möter när en framtagen
produkt är färdig för lansering och exploatering. Ofta saknar de helt
resurser för att själva kunna uppta produktion, försäljning etc., och i
åtskilliga fall är därjämte deras intresseinriktning sådan att de inte
önskar engagera sig i affärsverksamhet av sådant slag. Det har också
noterats att de ofta möter krav på mycket hårda villkor när patent

e. d. skall överlåtas för exploatering. Till följd av sin ekonomiska situation
kan de emellertid vara nödsakade att acceptera de hårda villkoren,
vilket givetvis inverkar menligt på deras resurser för fortsatt
innovativ verksamhet.

Enligt vår mening bör utvecklingsfonderna här kunna spela en betydelsefull
roll genom att temporärt — i övergångsskedet till och inledningsskedet
av exploateringsfasen — helt eller delvis överta ägaransvaret
för projekt avseende nya produkter. Härigenom skulle berörda uppfinnare
och innovatörer kunna få en bättre ekonomisk bas för sin fortsatta
verksamhet och avlastas en betydande del av t. ex. problemen med
att finna en lämplig exploatör. Samtidigt skulle det exploaterande företaget
kunna påräkna både riskdelning och annat bistånd från utvecklingsfondernas
sida i samband med upptagande av produktion och
marknadsföring. Denna metod, dvs. att utvecklingsfond för viss tid tar
särskilt ekonomiskt och annat ansvar, bör kunna tillämpas också i fall
då t. ex. en uppfinning görs inom ett företag men företaget saknar resurser
att fullfölja saken genom produktion. Om det i ett fall då utvecklingsfond
på nämnt sätt tagit särskilt ekonomiskt ansvar för ett
projekt och vederbörande företag misslyckas med projektet förblir givetvis
projektidén utvecklingsfondens egendom, varigenom den får
möjlighet att söka annan partner för projektets fullföljande. Vi föreslår
att utvecklingsfonderna medges rätt att på ovan angivna sätt ta ekonomiskt
ansvar för projekt avseende nya produkter. Den ovan föreslagna

Mot. 1978/79: 2424

statliga garantin om 25 % bör gälla också sådana engagemang från utvecklingsfondernas
sida.

I motionen 1978/79: 1652 har vi framhållit angelägenheten av fortsatt
utveckling i fråga om regionala marknadsföringsbolag, s. k. handelshus.
Försöksverksamhet pågår f. n. inom 3 utvecklingsfonder, Stockholm,
Gävleborg och Värmland. Det är ännu för tidigt att ange någon preciserad
utformning i fråga om former m. m. för dessa marknadsföringsbolag.
En betydande frihet till anpassning efter rådande regionala förhållanden
och möjligheter torde vara en klar fördel. I syfte både att
vinna ytterligare erfarenhet och att medverka i de mindre och medelstora
företagens ansträngningar att upparbeta nya marknader bör försöksverksamheten
vidgas att omfatta ytetrligare två eller tre län. Det är
därvid angeläget att län som är olika i fråga om näringslivets struktur
och inriktning ävensom i olika delar i landet kommer i fråga för den
vidgade verksamheten.

I propositionen redovisas att vissa överväganden pågår i fråga om
möjligheterna att finansiera utlåningsfondernas kreditgivning m. m. på
annat sätt än över statsbudgeten. Visserligen kan det från vissa utgångspunkter
anses förenat med nackdelar att fonderna skall vara helt
beroende av denna finansieringsform. Då emellertid det direkta syftet
med denna finansiering är att göra det möjligt för utvecklingsfonderna
att ta även betydande risker i fråga om utvecklingsprojekt o. d. är
möjligheterna till annan finansiering begränsade. Om fonderna tillförs
medel genom räntebärande lån blir dem tillkommande räntemarginal så
begränsad att de inte kan ta de risker som åsyftats. Stor försiktighet
bör därför iakttas i detta hänseende.

Ökade möjligheter för utvecklingsfonderna att bistå de mindre och
medelstora företagen med kreditgivning är emellertid angelägna. Enligt
vår mening finns det därför anledning att pröva nya vägar. Dessa
bör innebära att man okar fondernas möjligheter utan att ikläda dem
motsvarande riskökning. Med utgångspunkt härifrån förordar vi ett
borgenssystem uppburet av dels staten, dels landstingen i dessas egenskap
av huvudmän för utvecklingsfonderna, dels av utvecklingsfonderna
själva. Systemet bör innebära att utvecklingsfonderna får rätt att
teckna bankgaranti med vars stöd det kreditsökande företaget kan erhålla
lån i bank eller annan kreditinrättning. Om sådan ställd borgen
eller garanti leder till förlust bör förlusten till lika delar delas mellan
stat, landsting och utvecklingsfond. Borgen bör som regel lämnas som
komplement till beviljat direktlån eller som komplement till kombinationslån
i samarbete med Investeringsbanken. Samma regler i fråga om
säkerheter m. m. bör gälla som i fråga om direktlånen.

Totalt disponerar utvecklingsfonderna f. n. ca 1 miljard kronor. Med
det av oss förordade medelstillskottet blir motsvarande belopp 1,5 miljarder
kronor. Yi föreslår att utvecklingsfonderna intill utgången av
budgetåret 1979/80 får rätt att teckna borgen enligt ovannämnda sys

Mot. 1978/79: 2424

tern intill 15 % av det disponibla kapitalet. Sammantaget skulle de
därigenom få rätt att teckna borgen och öka sitt kreditstöd med 225
milj. kr. Deras kreditstödjande kapacitet utöver medel disponibla för
direktlån skulle ökas med ca 32 %, medan därav följande ökning i
risktagande skulle vara knappt 11 %.

Vi föreslår att riksdagen uppdrar åt regeringen att uppta förhandlingar
för införande av ovannämnda borgenssystem samt lämnar regeringen
erforderligt bemyndigande att träffa överenskommelser därom.

Forskningsprogram avseende småskalig produktionsteknik m. in.

Utvecklingen inom det industriella näringslivet, på energiområdet
osv. är givetvis av stor betydelse för den framtida samhällsstrukturen i
vid bemärkelse och därmed också för välfärdsförutsättningarna. Det
var länge en förhärskande uppfattning att ett rationellt utnyttjande av
modern process- och produktionsteknik förutsatte stora och långt mekaniserade
anläggningar och produktion i långa serier eller annan s. k.
storskalig produktionsform. Eftersom tillverkningsenheterna eller de
tekniska systemen ökat i storlek och komplexitet har den tidigare förhärskande
uppfattningen avlösts av mera förutsättningslösa betraktelsesätt.
Beroende på teknik, ekonomi, produktmiljö samt mänskliga och
samhälleliga krav söker man alltmer i varje enskilt fall efter en optimal
anläggningsstorlek. Den tillgängliga produktionstekniken blir givetvis
av stor betydelse vid sådana avgöranden.

Både ekonomiska och sociala faktorer talar för att en långtgående
omprövning är på gång i de tekniskt sett mest kvalificerade industriella
länderna. Bland de ekonomiska faktorerna kan nämnas att de nyligen
industrialiserade länderna sektorsvis satsat den industriella uppbyggnaden
på områden där den storskaliga produktionen eller långa seriens
produktion utnyttjats med inriktning på internationella marknader. Å
andra sidan finns i politiskt ledande kretsar i vissa u-länder den inställningen
att nämnda tillvägagångssätt och produktionsteknik inte är
en framkomlig väg för att allmänt öka välfärdsförutsättningarna. I
industriländerna kan noteras åtskilliga synnerligen kvalificerade exempel
på hur man genom forsknings- och utvecklingsarbete övergått till
en decentraliserad och småskalig teknik i fråga om produktionsprocesser
som enligt den långa seriens filosofi tidigare ansetts odelbara. I socialt
hänseende har till denna del funnits ett tryck och en ändrad inriktning
beroende på med högre materiell standard och utbildningsstandard
följande strävan till högre arbetstillfredsställelse, bättre sociala
relationer och strävan till identitet.

För vårt lands vidkommande är det i högsta grad angeläget att uppmärksamma
dessa drag och möjligheter i den industriella och ekonomiska
utvecklingen. Från ekonomisk synpunkt torde det knappast va

Mot. 1978/79: 2424

ra tillrådligt att satsa en framtida utveckling och tillväxt på områden
där de nyligen industrialiserade länderna gjort eller kan väntas göra
genombrott. Sannolikheten för gynnsamma resultat är långt större i
fråga om produktion med högt kunskapsinnehåll inriktad på system
och s. k. kundanpassade applikationer. Sett från sociala utgångspunkter
torde knappast behöva ifrågasättas att en mera differentierad produktionsteknik
skulle vara gynnsam.

En rimlig utgångspunkt synes vara att det i fråga om de smäskaliga
produktionssätten, precis som fallet var betr. stordriften, rör sig om en
ny, mera kvalificerad teknik. Det är sannolikt att elektroniken och
dess utveckling härvid kan komma att spela en nyckelroll. På ADBområdet
medförde elektroniken i sina tidigare skeden mycket klara
tendenser till centralisering och stordriftstänkande, både i fråga om
datorsystemen som sådana och i fråga om dessas inverkan på produktionstekniken.
Utvecklingen i fråga om mini- och mikrodatorer har
vänt i motsatt, dvs. decentralistisk, riktning. Samtidigt har denna utveckling
medfört kraftigt ökade möjligheter att utnyttja elektroniken
som hjälpmedel decentralt i produktionen mot att tidigare ha avsett i
huvudsak centrala process-, flödes- och systemstyrningar. Elektroniken
bör sålunda tillmätas mycket stor betydelse i dessa sammanhang. En
hög kunskapsnivå på detta område och en väl utvecklad elektronisk industri
i vårt land framstår därför såsom synnerligen angelägen.

Utvecklingen i dessa hänseenden får naturligtvis ses som en övergripande
fråga om det industriella näringslivets framtida inriktning och
förnyelsemöjligheter. Spörsmålen är emellertid inte av sådan natur att
s. k. engångslösningar kan komma i fråga. Det rör sig i stället om en
fortgående process där forsknings- och utvecklingsarbete måste tilldelas
en central roll. Vi föreslår att ett långsiktigt fortlöpande forskningsprogram
upprättas med ovan skisserade uppgifter och inriktning.

I ett första skede i arbetet med ett sådant program för utveckling av
småskalig och decentraliserad produktionsteknik bör problemområden
och utvecklingsriktningar som kan anses vitala inventeras. På grundval
härav bör därefter ske en planläggning av forsknings- och utvecklingsarbetet,
vari också givetvis måste ingå fördelningen av olika uppgifter
på forskare, institutioner etc. Forskningsprogrammet kan självfallet
inte vara av enbart teknisk eller naturvetenskaplig karaktär. Sociala
aspekter och mänskliga relationer måste integreras i programmet. Det
är också av vikt att programmet genomförs under insyn och medverkan
av olika berörda inom arbetsmarknad och näringsliv. Programmets
inriktning och uppläggning bör delges riksdagen.

Vi föreslår att riksdagen hos regeringen begär beredning och förslag
avseende forsknings- och utvecklingsprogram i enlighet med vad vi här
anfört.

Mot. 1978/79: 2424

Samarbete mellan näringsliv och högskolor

Samtidigt som det är av vikt med en fri och oberoende forskning är
det också av vikt med ett väl utvecklat samarbete mellan näringslivet i
vid bemärkelse och forskningen. Härigenom erhålles impulser för den
tillämpade och målinriktade forskningen, samtidigt som t. ex. industrin
får ökade möjligheter att snabbt tillgodogöra sig forskningens resultat.
Enligt vår mening skulle ett mera utvecklat samarbete mellan t. ex. de
tekniska högskolorna och industrin främja den tekniska utvecklingen
och innovationsförmågan i vårt land. Det är angeläget att söka finna
lämpliga former för ett sådant ökat samspel.

F. n. finns möjligheter till s. k. uppdragsforskning vid högskolorna.
Bestämmelserna innebär i huvudsak att lärare eller annan befattningshavare
får åta sig uppdrag i fråga om forskning som skall bedrivas vid
högskolan endast under förutsättning att de medel som anvisas för
uppdraget förvaltas av högskolans styrelse. Ett åtagande får inte innebära
att någon annan än befattningshavaren tar på sig ansvaret för att
uppdraget slutföres. Enligt anvisningarna skall avtal upprättas mellan
uppdragsgivare och uppdragstagare. I detta bör verksamhetens inriktning,
omfattning, prestationskrav samt arbets- och finansieringsformer
regleras .Avtalet skall godkännas av högskolans styrelse. Därjämte finns
givetvis möjlighet till konsultuppdrag, dvs. att tjänsteman biträder uppdragsgivare
som ämnesexpert med rådgivande funktion inom sitt ämnesområde.
Konsultuppdrag avser således inte forskning.

Enligt vår mening finns det anledning att pröva även andra former
för forskningsarbetet mellan i första hand industrin och de tekniska
högskolorna. Möjligheterna till uppdragsforskning blir i stor utsträckning
beroende av den enskilde forskarens arbetssituation, inbegripet
t. ex. de laboratorieresurser han kan disponera och vilken tid uppdraget
i fråga kan ta utan att inkräkta på hans övriga arbetsuppgifter. I
många fall torde anknytningen till den enskilde forskaren därför vara
en restriktion. Det bör därför prövas att utöver de nuvarande formerna
för uppdragsforskning pröva former som är mera flexibla och som
också medför att resurser mera regelmässigt kan disponeras för uppdragsforskning.
Vi önskar fästa uppmärksamheten på de former som
tillämpas vid Norges Tekniska högskola (NTH) i Trondheim. Till denna
högskola finns anknutet Selskapet för industriell och teknisk
forskning vid Norges Tekniska högskola (SINTEF). SINTEF har som
syfte att främja industriell och annan forskning vid NTH och utveckla
samarbete på detta område mellan NTH och landets närings- och arbetsliv
och andra forskningsorganisationer. Det skall bidra till att
forsknings- och utredningsbehov inom den privata och offentliga sektorn
kan täckas genom insats från NTH och SINTEF. SINTEF är ett

Mot. 1978/79: 2424

självständigt rättssubjekt. Det är visserligen knutet till NTH men är
ekonomiskt och administrativt oavhängigt denna institution. Ekonomiskt
ansvar kan därför inte göras gällande mot NTH eller staten för
verksamhet som SINTEF är ansvarig för. För att kunna uppfylla sina
ändamål och förpliktelser har SINTEF rätt att arbeta i högskolans lokaler
och använda dess utrustning. Riktlinjer i fråga om omfattningen
och betingelserna för denna rätt fastställes i förhandlingar mellan NTH
och SINTEF. Dessa riktlinjer skall i första hand baseras på dels hänsyn
till NTH:s prioriterade behov avseende verksamhet finansierad av offentliga
medel, dels SINTEF: s behov av långsiktig resursdisponering

o. d. som är nödvändiga för att SINTEF skall kunna fullgöra sina
förpliktelser gentemot uppdragsgivare och anställda.

SINTEF, som är en stiftelse, erbjuder goda möjligheter till flexibilitet
och anpassning samtidigt som en klar gräns upprätthålles gentemot
NTH:s egen forskningsverksamhet. Flexibiliteten uppges gälla också i
personellt hänseende.

I vårt land bedrivs en betydande forsknings- och utvecklingsverksamhet
genom de s. k. branschforskningsinstituten, vilka finansieras genom
tillskott från det allmänna och från berörda branscher. Enligt vår
mening fyller dessa en väsentlig funktion i det tekniska utvecklingsarbetet.
Samtidigt måste noteras att många målinriktade forskningsobjekt
och utvecklingsmöjligheter har en sådan inriktning att de inte
sammanfaller med den konventionella indelningen i branschforskningsinstitut.
De s. k. tvärvetenskapliga betraktelsesätten och behoven synes
bli allt vanligare. Vidare bör givetvis uppmärksammas att branschforskningsinstituten
med några få undantag är förlagda till Stockholm
i anslutning till den tekniska högskolan därstädes.

Enligt vår mening finns det därför goda skäl att pröva möjligheterna
till samarbete mellan industri och teknisk högskola enligt en sådan ordning
som i snart 30 år tillämpats i Norge. I första hand bör därvid tekniska
högskolor som inte är närbelägna branschforskningsinstitut komma
i fråga.

Det är angeläget att eftersträva en bred inriktning av stiftelsernas
verksamhet. De bör självfallet bli till de tekniska högskolorna knutna
enheter för produktutveckling. Emellertid är det av särskild vikt att
hela innovationsprocessen, dvs. sambanden resurser-teknik—behovmarknad,
beaktas och integreras, varför beteckningen innovationscentrum
är mest relevant. Personal med härför erforderlig kunskap,
erfarenhet och insikt är sålunda av mycket stor betydelse.

Frågorna rörande högskolans forskningssamverkan med forskningsråd,
myndigheter, företag och organisationer m- m. behandlas f. n. av
en särskild utredning (DIR 1978: 21) tillkallad i början av förra året.
Vi föreslår att riksdagen i skrivelse till regeringen begär att denna Utredning
ges tilläggsdirektiv att med förtur behandla frågan om forsk

Mot. 1978/79: 2424

ningssamverkan mellan näringsliv och teknisk högskola bedriven i
stiftelse i enlighet med vad ovan anförts.

Försöksverksamhet med företagsgymnasium

De mindre företagens problem och utvecklingsmöjligheter har haft
en framskjuten plats i senare års näringspolitiska diskussion. Företagsservicen
till mindre och medelstora företag har byggts ut. En betydande
del av insatserna kanaliseras genom de regionala utvecklingsfonderna.
Stöd och service riktar sig dock väsentligen till befintliga företag,
vilket givetvis är ytterst viktigt för att säkra företagens överlevnad som
lönsamma produktionsenheter. Dessutom kan den som mer eller mindre
bestämt sig för att bilda ett företag få råd från olika organ.

Mot bakgrund av det låga nyföretagandet i landet ter det sig nu angeläget
att rikta uppmärksamheten mot etableringsprocessen i vidare bemärkelse
och i ett långsiktigt perspektiv.

Undersökningsresultat tyder på att ett ganska betydande antal människor
i Sverige har en vilja att bli egna företagare. Många förklaringar
ges i fråga om orsakerna till att en så liten andel låter denna sin vilja
övergå i etablerande som företagare. Det är besvärligt och otacksamt
att vara företagare i dag, riskerna är för stora, skatter och avgifter är
för höga, företagarrollen och företagandets krav och villkor förstås
inte av den allmänna opinionen, det är ingen svårighet att skapa en
framtid på annat sätt osv. Även om åtskilliga faktorer eller ofta psykologiska
hinder av dylika slag har en hämmande inverkan och därför bör
elimineras i möjligaste mån måste emellertid övervägas om det är möjligt
att på ett systematiskt sätt söka fånga in potentiella företagare.
Ansträngningar i den riktningen är befogade också med hänsyn till att
det i samband med yrkesvägledning inom skolväsendets ram eller inom
ramen för arbetsmarknadsorganens verksamhet knappast är möjligt att
allmänt utpeka företagande som yrkesalternativ. Sannolikt skulle dock
allmän upplysningsverksamhet angående företagandets krav, villkor
och betydelse i vårt samhälle ha en positiv verkan på sikt.

Enligt vår mening skulle vi behöva något instrument som på ett organiserat
och systematiskt sätt förmår fånga in potentiella företagare
och under en längre period kan hjälpa dessa att bedöma, utveckla och
realisera sina intentioner och planer.

Vi anger nedan ett sådant instrument, ett system för utbildning till
företagarskap, och använder t. v. för detta beteckningen företagargymnasium.

Ett företagargymnasium är ett instrument för att fånga upp personer
med intresse och förutsättningar för egenföretagande — men systemet
utgör naturligtvis ingen garanti för att var och en som genomgår
utbildningen också kommer att bli företagare. Med hänsyn till att ve

Mot. 1978/79: 2424

derbörande kan — eller t. o. m. bör rådas att — ändra sina planer är
det av vikt att utbildningen är så pass bred att den kan vara grund även
för anställning eller fortsatt utbildning. Det bör underlättas genom att
utbildningen organiseras inom ramen för reguljär gymnasieutbildning.

Den bärande tanken med företagargymnasiet bör vara att den studerande,
jämsides med teoretisk och praktisk utbildning under utbildningstiden
skall erhålla individuell handledning/rådgivning och stöd/
service inför och i samband med en företagsstart.

Något av en parallell utgör de s. k. idrottsgymnasierna, där de studerande
får anslå viss del av schematiden till idrott med olika inriktning.
På liknande sätt skulle ett block inom företagargymnasiet anslås till
förberedelser inför eget företagande.

Utbildning för företagarskap kan lämpligen anordnas som en variant
inom ekonomisk linje. ”Företagarblocket”, vars innehåll skall sikta
mot start och drift av ett eget företag, bör innehålla såväl teoretiska
som praktiska moment (något som vi f. ö. anser bör känneteckna gymnasieutbildning
i allmänhet).

På kurssidan kan aktualiseras fördjupning i företagsekonomi, ev
också branschorienterade specialstudier, psykologi, arbetsledning, rättskunskap
(köp- och avtalsrätt, patenträtt, arbetsrätt etc.), arbetsmarknads-
och avtalsfrågor, m. m. Härtill kommer specialutbildning på den
tekniska sidan, med koncentration på den verksamhet som är aktuell
för varje enskild studerande.

I fråga om färdighetsträning torde vissa moment kunna förläggas till
skolan (skolverkstaden). Vi kan här förvänta oss betydande variationer
i utbildningsbehovet hos de studerande med hänsyn till bakgrund och
framtidsplaner. Praktik hos befintliga företag(are) kan ge såväl kunskaper
och färdigheter inom produktionen som miljökännedom och
direktupplevelse av småföretagarens arbetsvillkor.

Organisationsidén påkallar ett nära samarbete mellan utbildningsenhet
och olika ”externa” enheter. En utomordentligt central roll skulle
den regionala utvecklingsfonden (eller ev. flera av dem, beroende på
den studerandes lokaliseringsval) få i sammanhanget. Den potentielle
företagsetableraren bör under utbildningstiden ha nära kontakt med
fonden och dess specialister. Med bistånd av utvecklingsfonden skall
eftersträvas att problem rörande produktval, finansiering etc. är i huvudsak
utklarade då utbildningen avslutas.

Fonden bör också kunna tjänstgöra som kanal för kontakter med
andra stöd/serviceorgan, företag etc. Vad gäller ”affärsidé” och produktval
aktualiseras bl. a. kontakter med konsultföretag. Det kan också
vara mycket betydelsefullt att nå fram till t. ex. samarbetsavtal med
större regionala företag.

Såväl för individen som för samhället är det viktigt att urvalet av sökande
till en utbildning för företagarskap sker på ett omsorgsfullt sätt.

Mot. 1978/79: 2424

Vi för här ingen detaljdiskussion vad gäller intagningsprinciper och
urvalsmetoder. Låt oss bara understryka att förutom kunskaps/erfarenhetsbakgrund
så är motivationsaspekten viktig. Allmänt tror vi att en
så mångsidig bedömning som möjligt bör eftersträvas.

Det är givetvis på förhand osäkert i vilken omfattning utbildningen
kommer att leda till faktiska etableringar såsom företagare. Även om
bortfallet i denna mening skulle bli betydande, innebär inte detta att
utbildningen är utan mening. De som genomgått utbildningen torde
nämligen ha goda förutsättningar att såsom anställda verka som t. ex.
företagsledare i mindre företag eller liknande.

Vi föreslår att försöksverksamhet med ett företagsgymnasium startas
så snart som möjligt. Jämtlands län synes vara lämplig förläggning och
bör prövas i första hand.

Flera olika skäl talar för en sådan lokalisering. Resultaten i en nyligen
publicerad forskningsrapport rörande tillväxtens spridningseffekter
m. m. i länet talar för åtgärder i den riktning vi här förordar.

Vad gäller befolkningsutvecklingen bör också betonas att Jämtlands
län f. n. är en ”region i osäkerhet”. Senare års plussiffror baserar sig
på att en positiv nettoflyttning förmått (över)kompensera ett konstant negativt
födelseunderskott. Det senare sammanhänger med det ”hack” i
befolkningsutvecklingen som utgörs av tidigare års utflyttning. Det är
tveksamt hur länge denna positiva nettoinflyttning kan fortsätta — och
vilken naturlig befolkningsökning man kan räkna med i framtiden
inom regionen. Mot denna bakgrund framstår det som naturligt att
pröva detta system för att i organiserade former stimulera fram nyföretagande
inom länet. Vi finner det emellertid både möjligt och troligt
att företagargymnasier i sinom tid skall kunna etableras i flera regioner.

Vi går i motionen inte mer detaljerat in på frågor om huvudmannaskap
och finansiering. Under ett försöksskede kan kanske ett statligt
huvudmannaskap motiveras — speciellt om riksrekrytering tillämpas.
På sikt, och särskilt om vi får motsvarigheter på flera håll, kan det
vara naturligt med ett kommunalt huvudmannaskap. Detta skulle också
harmoniera med uppfattningen om gymnasieskolan som en lokal
kunskapsresurs i samspel med bygdens kulturliv, näringsliv etc.

Vi föreslår att riksdagen hos regeringen begär förslag avseende försöksverksamhet
med företagargymnasium exempelvis i Jämtlands län
enligt här angivna riktlinjer.

Hemställan

Med stöd av det anförda hemställs
att riksdagen beslutar

1. a. att målet för näringspolitiken skall vara att skapa en ratio

Mot. 1978/79: 2424

nell och funktionsduglig produktionsapparat med största möjliga
internationella konkurrenskraft,

b. att näringslivets verksamhet skall bedrivas i en ramplanerad
social marknadsekonomi inriktad för ett decentraliserat
samhälle där de sysselsättningspolitiska och regionalpolitiska
målen skall tillgodoses och där den tekniska utvecklingen skall
främja ekologisk balans och en human livsmiljö,

2. a. att hos regeringen begära skyndsamt förslag om inrättande
av ett internationellt struktursekretariat i enlighet med vad
som anförts i motionen,

b. att begära att regeringen förelägger riksdagen erforderliga
förslag för industriella utvecklingsavtal med andra länder i
enlighet med vad som anförts i motionen,

c. att som sin mening ge regeringen till känna vad som i motionen
anförts beträffande den industriella utvecklingsfonden,

d. att hos regeringen begära skyndsam utredning om bättre
möjligheter till ökad extern finansiering av medelstora företag
med riskbärande kapital enligt i motionen angivna riktlinjer,

e. att hos regeringen begära förslag om bildande av ett finansiellt
bolag för rekonstruktionsinsatser i enlighet med de riktlinjer
som angivits i motionen,

f. att staten ikläder sig en 25 procentig garanti för att underlätta
utvecklingsfondernas insatser för framtagande av nya produkter
och produktvarianter i enlighet med vad som anförts i
motionen,

g. att hos regeringen begära beredning och förslag avseende
forsknings- och utvecklingsprogram för småskalig produktionsteknik
i enlighet med vad i motionen anförts,

h. att begära att regeringen upptar förhandlingar för tillämpning
av ett borgenssystem i utvecklingsfondernas verksamhet
på sätt som angivits i motionen och lämna därför erforderligt
bemyndigande,

i. att hos regeringen begära tilläggsdirektiv till forskningssamverkansutredningen
så att denna med förtur behandlar
frågan om en i stiftelseform för forskningssamverkan mellan
näringsliv och teknisk högskola, s. k. innovationscentrum, i
enlighet med som anförts i motionen,

j. att hos regeringen begära förslag avseende försöksverksamhet
med företagargymnasium i enlighet med i motionen angivna
riktlinjer,

3. a. att till Stöd till industriellt utvecklingsarbete (den industriella
utvecklingsfonden) anvisa 300 000 000 kr. för budgetåret
1979/80 samt medge att stiftelsen i fråga under budgetåret får
ikläda sig ytterligare förpliktelser av 300 000 000 kr.

Mot. 1978/79: 2424

b. att till Medelstillskott till regionala utvecklingsfonder för
budgetåret 1979/80 anvisa ett i förhållande till regeringens
förslag med 200 000 000 kr. förhöjt reservationsanslag av
500 000 000 kr.,

4. beaktar vad i motionen i övrigt anförts.

Stockholm den 29 mars 1979
THORBJÖRN FÄLLDIN (c)

KARIN SÖDER (c) BERTIL JONASSON (c)

NILS G. ÅSLING (c) ELVY OLSSON (c)

THORSTEN LARSSON (c)
TORSTEN BENGTSON (c)
SONJA FREDGARDH (c)
ANDERS DAHLGREN (c)

ERIK LARSSON (c)
EINAR LARSSON (c)
BENGT SJÖNELL (c)
FRITZ BÖRJESSON (c)

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1 979 790043