Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion
1978/79:2408

av Birgitta Hambraeus och Karl Erik Olsson

med anledning av propositionen 1978/79:115 om riktlinjer för energipolitiken

Energiministern säger att energikommissionen visat att sannolikheten
för en olycka med stora konsekvenser vid ett kärnkraftverk är mycket liten
(bil. 1, s. 70).

Detta är uppenbarligen en feltolkning av energikommissionens slutrapport,
vilket kanske kan förklaras av det tekniskt invecklade sätt detta
avsnitt i rapporten har skrivits på (SOU 1978:49, s. 70ff.).

I den reservation som lagts av bl. a. ordföranden i energikommissionens
expertgrupp för säkerhet och miljöfrågor anförs:

”Även de teoretiskt beräknade sannolikheterna (inklusive osäkerheter)
som presenterats för kommissionen innebär en betydande sannolikhet för
att en härdsmältning skall inträffa i Sverige under den drifttid som planerats
för de redan byggda kärnkraftsaggregaten. Sannolikheten för en härdsmältning
är 0,1 -10% under en femtonårsperiod med ett reaktorprogram
enligt 1975 års energipolitiska beslut.” (s. 210). Det är att märka att
reservationen här baserats på samma siffror och bedömningar som huvudtexten.
Man har bara uttryckt sig begripligare.

Sedan energikommissionens slutrapport lämnades har saker hänt som
ytterligare visar att det inte går att avfärda sannolikheten för stora olyckor
som liten.

Statens kärnkraftsinspektion har upptäckt att flera åtgärder måste vidtas
på de aggregat som är färdigbyggda för att de skall bli säkra. Ringhals 2,
som har ungefär samma konstruktion som Ringhals 3, har hittills körts med
otillfredsställande nödkylningsmöjligheter. Isoleringen inom reaktorinneslutningen
är av en otillfredsställande låg kvalitet. Om det skulle inträffa
ett rörbrott, skulle denna mineralullsisolering kunna lossna och ramla ned
på botten av tanken och täppa till ventiler som behövs för att nödkylssystemet
skulle fungera. Ett rörbrott på huvudkylsystemet skulle alltså ha
inneburit förlust av kylning med härdsmältning som följd, dvs. den värsta
tänkbara olyckan, med radiakförgiftning av 1000-tals km2 som befarad
konsekvens. Kärnkraftsinspektionen har anmodat Vattenfall att byta till
s. k. spegelisolering, vilket innebär att människor måste utföra arbetet i
starkt radioaktiv miljö. Man planerar nu att starta Ringhals 3 utan att ha
färdigställt bytet av isolering. Den här sortens faktorer finns inte med i
några teoretiska beräkningar av sannolikheten för en stor olycka.

Nyligen har massmedia rapporterat om en olycka med fel på kylvattenspumpen
vid Harrisburgs kärnkraftverk i Pennsylvania, USA. Nödkylsy

Mot. 1978/79:2408

stemen fungerar där och har hittills förhindrat en härdsmälta, men enligt
uppgift är strålningen inne i kärnkraftverket mellan 100 och 1000 gånger för
hög. Detta skulle i det värsta fallet innebära 8 gånger dödlig dos. Radioaktivitet
läcker också ut i omgivningen. Kraftverket är av samma typ som
Ringhals 2 och 3.

Laddning av Ringhals 3 blir ännu mer otillständig efter denna händelse.
Det är uppenbart att energiministern baserar sitt förslag till fortsatta investeringar
i kärnkraftsutbyggnad på en felaktig tolkning av beslutsunderlag
och på ett föråldrat material. Här anförda faktorer bör tas med i övervägandena
inför folkomröstningskravet.

Uppgifterna om hur mycket radioaktivitet som läckt ut från Harrisburgs
kärnkraftverk är osäkra. Frågan om hur mätning av utsläpp kontrolleras är
mycket betydelsefull. Ett kärnkraftverk som tagits i drift är en strålkälla
ända tills det monterats ned, vilket kan dröja mycket lång tid. Det finns
uppenbarligen ett behov av att mätning och kontroll sker genom opartisk
instans. Statens strålskyddsinstitut har inte resurser att själv utföra mätningar.

Mängden radioaktivitet i ett kärnkraftverk som varit i drift uppgår till
100-tals ton, medan alla andra konstlade strålkällor innehåller några gram.
Utsläppspotentialen av radioaktivitet från kärnkraftverk är alltså av en helt
annan storleksordning än vid all annan verksamhet inom t. ex. industrin
och sjukvården.

Strålskyddsnormema, som utfärdas av SSI, är ambitiösa för kärnkraftverken.
Avgörande är emellertid om det går att säkert kontrollera att
företagen lever upp till dem. För närvarande sköts denna kontroll av
företagen själva. SSI får rapporter, men har bara resurser att kontrollera
att företagen har utrustning och kompetens för arbetet. Omgivningsprov
tas också genom företagens försorg och rapporteras till naturvårdsverket.

Kärnkraftskommunema har ett intresse av att kunna försäkra sig om att
inte utsläppen blir för höga.

Strålningen från radioaktivt material, s. k. joniserande strålning, kan inte
uppfattas av våra sinnen. Vi kan få en dödlig dos utan att märka någonting
när den drabbar oss. Lägre doser som efter flera år kommer att innebära
cancer eller kunna ge genetiska skador är helt omöjliga för individen att
kunna härleda.

Det finns en allmänt spridd uppfattning att detta skulle kompenseras av
att radioaktivitet till skillnad från andra farliga ämnen skulle vara lätt att
mäta med enkla instrument. Denna uppfattning är felaktig. När Oskarshamns
kommun begärde synpunkter från SSI på en motion om en opartisk
kontrollmätning, svarade SSI:

”1 motsats till motionären vill institutet hävda att sådana preliminära
mätningar i praktiken är svåra att genomföra. Svårigheterna uppkommer
genom att strålningen från olika radioaktiva ämnen har så varierande
egenskaper att en enkel mätning ’i fält’ många gånger kan vara direkt
tl Riksdagen 1978179. 3 sami. Nr 2407-2412

Mot. 1978/79:2408

missvisande. Materialet som undersökes kan innehålla ett radioaktivt
ämne utan att man vid en sådan mätning kan påvisa aktiviteten. Även
sättet att genomföra mätningar kan påverka resultatet. Detta innebär att
personalen som skulle utföra mätningarna behöver utbildning. Det förväntas
att svårigheterna blir stora att fortlöpande vidmakthålla personalens
kompetens i mätfrågor.”

Det är inte orimligt att misstänka att företagen kunde ha ett starkt
intresse av att försöka dölja utsläpp, och det är därför fel att helt lita på
dem när det gäller den praktiska mätningen. Eftersom behovet av mätning
av radioaktivitet också kommer att bestå långt efter det kärnkraftverket
har tjänat ut och företaget kan ha upphört med sin verksamhet, är det
viktigt att mätningskompetens byggs upp inom berörda kommuner. Hälsovårdsnämnderna
bör åläggas att svara för denna. Kostnaderna bör bestridas
över statsbudgeten, men kraftföretagen debiteras.

Med anledning av ovanstående hemställer vi

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

1. att informationen i motionen om sannolikheten för en stor olycka
m. m. tas med i övervägandena inför folkomröstningskravet,

2. att mätning av radioaktiva utsläpp åläggs hälsovårdsnämnderna i
enlighet med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 29 mars 1979

BIRGITTA HAMBRAEUS (c)

KARL ERIK OLSSON (c)