8

Motion
1978/79: 2393

av Kerstin Nilsson och Frida Berglund

med anledning av propositionen 1978/79: 99 om en ny trafikpolitik

På bandelen Haparanda—Boden uppvisar godstrafiken en klar tendens:
en ökning år för år. Denna tendens är särskilt markant innevarande
år. Det är framför allt godsflödet från Finland och Sovjet över
Torneå som ökar i omfattning. Denna ökning i internationell trafik,
som under bättre betingelser även kunde omfatta persontrafik, aktualiserar
främst två krav nämligen för det första en utbyggnad av bangården
i Haparanda och för det andra en total upprustning och elektrifiering
av bandelen Haparanda—Boden.

Bandelen Haparanda—Boden, som färdigbyggdes under första världskriget,
är mycket svagt konstruerad och motsvarar inte nutida behov.
Underhållet av bandelen är också starkt eftersatt med ty åtföljande låga
hastigheter och långa restider. Sträckan Haparanda—Boden är 166 km,
restiden 2 timmar och 30 minuter, varför medelhastigheten blir endast
66 km per timme. De låga hastigheterna beror dels på banans dåliga
beskaffenhet, dels på att det är gamla vagnar/rälsbussar — ända från
1950-talet — som trafikerar banan.

I den internationella trafiken framstår bandelen Haparanda—Boden
som en flaskhals; resenärer upplever sträckan som tidsödande och synnerligen
obekväm. Det är en markant skillnad när man i Haparanda
byter från finsk till svensk järnväg.

På finska sidan har nämligen VR, Valtion rautatiet/(Finska) statens
järnvägar rustat upp banan ända fram till riksgränsen vid Torneå för
tung och snabb trafik. Den finska banan motsvarar nutida krav på komfort
och säkerhet. Den är justerad även i höjdled för att eliminera tjälförskjutningar.

Från finsk sida har man gjort dessa satsningar för att skapa ökade
förutsättningar för spårbunden trafik över riksgränsen till Sverige. Det
får anses vara hög tid att motsvarande satsning görs från svensk sida.
Från bl. a. finskt industrihåll har önskemål därom uttalats.

Ryska och finska järnvägar är s. k. bredspåriga, medan svenska järnvägar
i regel har västeuropeisk spårvidd. Omlastningarna från finska
och ryska järnvägsvagnar i Haparanda—Torneå ökar i omfattning år
för år. Själva omlastningen är i och för sig en enkel procedur när järnvägsspåren
ligger sida vid sida. I takt med ökad handel mellan öst och
väst är möjligheten till snabbare järnvägstransporter en viktig förutsättning.
Vissa tecken tyder på avtagande transporter till sjöss. Därför

Mot. 1978/79: 2393

9

framstår det som ännu angelägnare att förutsättningarna för järnvägstransporter
vidmakthålls och vidareutvecklas.

En upprustning av banan Haparanda—Boden får därför anses som
väl motiverad. Upprustningen kan med fördel utföras som beredskapsarbete.
Ett sådant projekt skulle av de många som behöver arbete upplevas
som ett mycket meningsfullt beredskapsarbete. I Tornedalen och
östra Norrbotten är arbetslösheten omfattande och betydligt högre än
genomsnittet för landet. Efter utredning inom SJ bör arbetet med upprustningen
av banan kunna sättas i gång med kort varsel.

Vad avser den anslutande bandelen Karungi—Övertorneå bör erinras
om att banan är bygdens enda riksförbindelse liksom SJ-förbindelsen till
Pajala. Det finns vissa planer på att söka utvinna malm- och/eller andra
mineraltillgångar i övre Tornedalen. På finsk sida har på senare år för
dylikt ändamål järnväg dragits fram till Kolari.

I avvaktan på upprustning av bandelen Haparanda—Boden och i avvaktan
på eventuellt framtida behov av järnväg till övre Tornedalen bör
såväl SJ:s persontrafik som godstransporter till Övertorneå bibehållas
intakta.

Följande trafiksituation är belysande för nuläget: Övertorneå har med
avgång 9.55 rälsbussförbindelse med Boden, ankomst kl. 14.00. Restiden
är 4 timmar och 5 minuter på ett avstånd av 187 km.

För att göra även persontrafiken på bandelarna Haparanda—Boden
och Karungi—Övertorneå attraktiv bör moderna vagnar omgående sättas
in och restiden nedbringas.

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att vid
den fortsatta prövningen av järnvägsnätet skall beaktas vad
som anförts i motionen om bandelarna Boden—Haparanda,
Karungi—Övertorneå.

Stockholm den 29 mars 1979

KERSTIN NILSSON (s)

FRIDA BERGLUND (s)