3

Motion

1978/79:2373

av Lars Werner m. fl.

med anledning av propositionen 1978/79:95 om den kommunala
ekonomin

Sammanfattning

I motionen kritiseras den statliga åtstramningspolitiken mot kommuner
och landsting. Mot uppfattningen att den kommunala expansionen måste
begränsas ställs kravet på förbättrad och utbyggd service på angelägna
områden. De resurser som tillförs skatteutjämningssystemet är otillräckliga
för att möjliggöra sänkta kommunalskatter och nödvändig utbyggnad av
servicen. Därför hotar regeringen med lagstiftning mot kommunerna. 1
motionen föreslås att ytterligare 1 000 milj. kr. tillförs den kommunala
sektorn 1980. Kravet om en utredning rörande övergång till en progressiv
statskommunal enhetsskatt upprepas. Beträffande finansieringen av
motionskraven hänvisas till vänsterpartiet kommunisternas motion med
anledning av propositionen 1978/79:160 om reformering av
inkomstskatten.

Samtidigt som regeringen noteraratt kommuner och landstingskommuner
svarar för viktiga delar av samhällets verksamhet, är huvudtemat i propositionen
1978/79:95 åtgärder för att dämpa den kommunala utgiftsexpansionen.
Regeringen anser att kommuner och landsting skall fullgöra sina
uppgifter utan att erforderliga resurser ställs till förfogande. Om inte
kommunerna klarar detta utan tvingas tillgripa skattehöjningar vilar hot om
lagstiftning över dem. Regeringen vet att dess förslag inte möjliggör sänkta
kommunalskatter, även om man påstår detta. Därför börjar man öppet tala
om lagstiftning mot kommunerna.

Kommunalskatternas utveckling kan illustreras med att utdebiteringen
fördubblats sedan 1960 och tredubblats sedan 1950. Den genomsnittliga
utdebiteringen för 1979 uppgår till drygt 29 kr. Detta innebär att många
kommuner haren utdebitering betydligt över 30 kr. Kommunalekonomiska
utredningen (KEU 76), vars material ligger till grund för regeringens
proposition, har påvisat att utan särskilda åtgärder kommer utdebiteringen
1985 att uppgå till 36 kr.

Regeringens lösning på detta problem är tydligen en statlig åtstramning och
hot om lagstiftning. Att detta leder till försämringar av den sociala servicen
söker man dölja med talet om ”att främja den kommunala sektorns
utveckling inom ramen för en godtagbar samhällsekonomisk balans”. Frågan
om vilken ökning den kommunala konsumtionen skall tillåtas ha i förhål

Mot. 1978/79:2373

4

lande till privat konsumtion kan inte besvaras utan att behoven i fråga om
samhällsservice klarläggs. Bristerna härvidlag är så stora att en ökad takt i
utbyggnaden av den kommunala sektorn i sjäiva verket är nödvändig.

Vid remissbehandlingen av KEU:s förslag har påtalats att de behov och mål
som ligger bakom den kommunala utgiftsexpansionen för litet analyserats.
Ävenså har påtalats det missvisande i att ställa kommunal service i
motsatsförhållande till privat konsumtion, eftersom den kommunala servicen
för stora grupper utgör ett viktigt inslag i den privata levnadsstandarden.

Den bristande analysen av den kommunala expansionen och den kommunala
servicens roll för stora grupper i samhället präglar också propositionen.
Därför angrips heller inte de grundläggande orsakerna till svårigheterna i
kommuner och landsting. Med målsättningen att begränsa den kommunala
expansionen kan inte regeringen se de verkliga behoven i kommuner och
landsting och tillföra den kommunala sektorn erforderliga resurser. Förslagen
blir reformfientliga, även om motsatsen påstås i propositionen, och de
begränsade satsningar som görs tillmäts en betydelse som de inte har.

Regeringen noterar problemet, som otillräcligt analyserades av KEU 76,
om sambandet mellan den kommunala sektorns utbyggnad och sysselsättningen.
En åtstramning på denna sektor måste få negativa konsekvenser ur
sysselsättningssynpunkt. Regeringen drar dock inga slutsatser av detta.

Regeringen tror att det finns förutsättningar för en omprövning av redan
befintlig verksamhet i kommunerna. Den vet att bakom dessa krav ligger
bakåtsträvande krafter som vill försämra den kommunala servicen och öka
avgiftsfinansieringen. Regeringen låtsas som om det hela gällde budgetteknik.

Regeringen säger sig vilja bromsa den kommunala utgiftsexpansionen med
frivilliga överenskommelser, men låter hotet om lagstiftning vila över sitt
resonemang.

Regeringen erkänner att ökade avgifter inte ger kommunerna några större
resurser, men pläderar för att avgifterna för samtliga kommunala verksamheter
skall följa kostnadsutvecklingen, dvs. höjas snabbare än hittills.
Föredragande statsråd utsäger direkt att avgifterna är ”ett medel som kan
utnyttjas för att dämpa efterfrågan på kommunala tjänster”. Vem detta
främst drabbar förtiger dock regeringen!

Regeringen framställer förslagen i fråga om skatteutjämningssystemet som
ett resurstillskott vilket möjliggör skattesänkningar i kommuner och landsting,
men vet att insatserna är helt otillräckliga.

Regeringen smiter undan de stora skillnaderna i utdebitering mellan olika
kommuner med att hänvisa till den inomregionala skatteutjämning som på
försök bedrivs i Stockholms län. Därmed fritar man staten från skyldigheten
att göra ordentliga satsningar för att minska skillnaderna mellan kommunerna,
exempelvis i Stockholmsregionen där de är särskilt påfallande.

Regeringen biträder KEU:s förslag om statsbidrag till kommunala

Mot. 1978/79:2373

5

bostadstillägg till folkpensionärer (KBT) och samordnar dessa bostadstillägg
med de statskommunala bostadsbidragen. Genom att samtidigt sänka
procentsatsen för statsbidrag till statskommunala bostadsbidrag och stanna
vid en procentsats på 43 % får dock inte kommunerna större resurser.
Kommunerna skall ha ”samma totala kostnader för bostadsbidragen som
enligt nuvarande regler” säger föredraganden, som också noterar att den
statsbidragssats som föreslagits för bostadsbidragen ”är avsedd att lämna
kostnadsfördelningen mellan stat och kommun oförändrad vad avser den
statsbidragsgrundande andelen av bostadskostnaderna”. Detta är en tung bit
av kommunernas utgifter och staten bör i fortsättningen ta på sig en större
andel.

Regeringen uppskjuter ytterligare ett år den rimliga reformen att inräkna
vissa skattepliktiga förmåner som sjukpenning, föräldrapenning, arbetslöshetsersättning
och vissa utbildningsbidrag i det kommunala skatteunderlaget.
Man försöker ställa detta krav mot det särskilda statsbidrag som utgår till
kommunerna, trots att detta i andra sammanhang åberopas för att kräva
motprestationer från kommuner och landsting.

Regeringen förutsätter att eftersläpningarna i utbetalning av
kommunalskattemedel, som av KEU beräknats kräva en statlig utbetalning
av storleksordningen 8 miljarder kronor per år under de två genomförandeåren,
inte skall föranleda någon åtgärd. Den för kommuner och landsting
synnerligen negativa ordningen skall bestå.

Regeringens förslag innebär sammantaget ingen avgörande förbättring av
den kommunala ekonomin. Förslagen präglas av uppfattningen att en
åtstramning är nödvändig på den kommunala sektorn. De ger inga anvisningar
om hur kommunerna skall kunna fullgöra sina uppgifter utan fortsatta
skatte- och taxehöjningar. Regeringen vägrar att vidta åtgärder för att tillföra
den kommunala sektorn de nödvändiga resurserna. Först visar man stor
njugghet mot kommuner och landsting. Sedan hotar man med lagstiftning
om inte dessa kan verka inom de ramar regeringen fastställer som ”samhällsekonomiskt
godtagbara”.

Förslagen rörande den kommunala ekonomin måste också ses i förhållande
till andra skattepolitiska åtgärder som regeringen föreslår eller genomfört.
Genom indexregleringen av statsskatteskalorna och förändringen av
marginalskatterna gynnas högre inkomster samtidigt som staten avhänder
sig resurser som kunnat användas för att lätta det ekonomiska trycket på
kommunerna och möjliggjort kommunalskattesänkningar.

Åtgärder som syftar till att sänka kommunalskatterna är angelägna för de
stora inkomstgrupperna. I årets statsverksproposition beräknas kommunalskatten
vara större än den direkta statliga skatten i inkomstlägen upp till ca
126 000 kr. En av de mest angelägna reformerna på skatteområdet borde vara
att sänka kommunalskatterna.

Omedelbara åtgärder måste vara ökade statliga överföringar till den

Mot. 1978/79:2373

6

kommunala sektorn och på sikt krävs en genomgripande skatteomläggning
till en enhetlig progressiv statskommunal skatt.

Utöver propositionens förslag bör ett särskilt statsbidrag om 1 000 milj. kr.
utgå under 1980 till kommuner och landsting som viss kompensation för
fördröjningen av reformen med att inräkna sjukpenning, föräldrapenning,
arbetslöshetsersättning och vissa utbildningsbidrag m. m. i det kommunala
skatteunderlaget. Det särskilda statsbidraget bör fördelas efter förhandlingar
med kommunförbunden och i första hand användas för nödvändig utbyggnad
av barnomsorgen och bekämpande av ungdomsarbetslösheten.

Frågan om övergång till en progressiv statskommunal enhetsskatt bör bli
föremål för skyndsam utredning.

Beträffande finansieringen av statens utgifter för det föreslagna särskilda
statsbidraget hänvisas till motionen 1978/79:2435 med anledning av propositionen
1978/79:160 om reformering av inkomstskatten m. m.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda föreslås

att riksdagen beslutar

1. att hos regeringen begära ett särskilt statsbidrag om 1 000 milj.
kr. till kommuner och landsting för 1980 i enlighet med vad som
anförts i motionen,

2. att hos regeringen begära att en parlamentarisk utredning
tillsätts för att utreda frågan om övergång till en progressiv
statskommunal enhetsskatt.

Stockholm den 28 mars 1979

LARS WERNER (vpk)

EIVOR MARKLUND (vpk)
NILS BERNDTSON (vpk)
TOMMY FRANZÉN (vpk)

C.-H. HERMANSSON (vpk)
JÖRN SVENSSON (vpk)