Mot. 1978/79

2366-2367

Motion

1978/79:2366

av Nils Hörberg

med anledning av propositionen 1978/79:160 om fortsatt reformering
av inkomstskatten, m. m.

Avveckla ”orättvisa” skatteförmåner så får staten inkomstförstärkning

1. Sammanfattning

Motionen godtar propositionens huvuddrag men anser att
inkomstbortfallet för staten genom sänkning av inkomstskatten bör kompenseras
bl. a. genom minskning av ”orättvisa” skatteförmåner.

□ SLOPA RÄTT TILL AVDRAG FÖR FRIVILLIGA PERIODISKA
UNDERSTÖD.

□ OMVANDLA RÄTTEN TILL RÄNTEAVDRAG från inkomsten till
procentuell reduktion av skatten, lika för alla inkomstnivåer.

□ AVVECKLA HEMMAMAKESKATTEREDUKTIONEN till en början
för barnlösa hemmamakar födda efter 1929.

□ MINSKA SKATTEFÖRMÅNERNA VID FASTIGHETSFÖRSÄLJNING.

□ FÖRBJUD RÄTT TILL AVDRAG FÖR FÖRETAGENS REPRESENTATIONSKOSTNADER
OCH AVGIFTER TILL ARBETSGIVARORGANISATIONER.

2. Slopa rätt till avdrag för frivilliga periodiska understöd

För frivilliga periodiska understöd medges i dag avdrag med högst 5 000 kr.
per år och mottagare. Före 1974 var avdragsrätten obegränsad.

Avdragsrätten har ansetts socialt motiverad t. ex. vid understöd till
behövande. De sociala skälen för avdragsrätten har minskat i styrka i takt
med utbyggandet av samhällets socialpolitiska åtaganden.

Avdragsrätten har missbrukats bl. a. så, att personer med hög marginalskatt
betalat periodiskt understöd till annan med längre marginalskatt,
varefter skattevinsten ibland delats. Frivilligt periodiskt understöd har också
missbrukats via utbetalningar till utlandet, vilka i många fall gjorts för att där
bygga upp ett sparkapital.

Om det fortfarande av sociala skäl skulle vara motiverat för en medborgare
att betala periodiskt understöd till en annan i Sverige, bör sådant kunna ske
utan avdragsrätt för den förre och utan skattskyldighet för den senare. Det
periodiska understödets storlek kan utan svårighet anpassas till den sålunda

1 Riksdagen 1978/79. 7 sami. Nr 2766-2367

Mot. 1978/79:2366

2

förändrade beskattningssituationen. - Utbetalningar till utlandet med
avdragsrätt bör av kontrollskäl ej medgivas.

Efter erforderlig departementsutredning bör lagförslag om slopande av
avdragsrätten för frivilliga periodiska understöd kunna föreläggas riksdagen
för ikraftträdande den 1 januari 1980.

3. Omvandla ränteavdragsrätten

Rätten till ränteavdrag från inkomsten skapar ”orättvisor” mellan
inkomsttagare med olika inkomstnivåer på grund av skilda marginalprocentsatser
i den statliga inkomstskatten. Ett exempel kan vara tillräckligt för att
belysa fallet:

Om två löntagare med t. ex. 80 000 resp. 160 000 kr. i årsinkomst köper
identiska egnahem med samma räntekostnader, så får den med 80 000 kr. i
inkomst ca 58 % i skattebidrag till räntekostnaden medan den med 160 000
kr. i inkomst får ca 82 96.

RÄTTVISA BETRÄFFANDE RÄNTEAVDRAGSRÄTTEN SKULLE
KUNNA SKAPAS OM DENNA RÄTT TILL AVDRAG FRÅN
INKOMSTEN OMVANDLADES TILL SKATTEREDUKTION, BASERAD
PÅ SAMMA PROCENTSATS FÖR ALLA INKOMSTNIVÅER
T. EX. 50 %.

Principen att använda skattereduktion finns redan tillämpad i annat
sammanhang. Från hösten 1978 har inforts ett nytt system för sparande i
bank eller till aktiefond som med viss maximering berättigar till årligt avdrag
från skatten med 20 % av sparbeloppet, lika för alla inkomstnivåer. I
propositionen föreslås också att rätt till avdrag för gåva till speciellt ändamål
med viss maximering skall berättiga till årligt avdrag från skatten med 50 %
av gåvobeloppet, lika för alla inkomstnivåer.

Efter erforderlig departementsutredning bör lagförslag om omvandling av
ränteavdrag från inkomsten till procentuellt avdrag från skatten - lika för alla
inkomstnivåer-kunna föreläggas riksdagen hösten 1979. Med hänsyn till en
sådan förändrings inverkan på lång sikt för många medborgares personliga
ekonomiska planering torde en successiv omvandlingsreform bli nödvändig.
Med ett första steg från den 1 januari 1980 borde omvandlingen till
avdragsrätt från skatten med 50 % kunna ske successivt under exempelvis
fem årsåattt. ex. för inkomståret 1980 20 % av ränteutgiften ger rätt till 50 %
skatteminskning medan resten får dras från inkomsten. För inkomståren
1981, 1982 och 1983 skulle avdraget från skatten öka så att det gäller 40, 60
resp. 80 % av ränteutgiften för att från 1984 gälla hela utgiften.

Mot. 1978/79:2366

3

Exempel: ränteutgift 50 000 kr. och marginalskatt 70 %.

Taxe- Av ränteutgiften fäs Skattelättnad p. g. a. Totalt

ringsår skattere- avdrag från skattere- inkomst

	duktion för	inkomst för	duktion 50 96	avdrag 70 %
1979	_	100 96=50 000	_	35 000	35 000
1980	20 96=10 000	80 96 =40 000	5000	28 000	33 000
1981	40 96=20 000	60 96=30 000	10 000	21 000	31 000
1982	60 96=30 000	40 96=20 000	15000	14 000	29 000
1983	80 96=40 000	20 % =10 000	20 000	7000	27 000
1984	100 96=50 000		25 000		25 000

Man kan givetvis också tänka sig andra metoder för successiv omvandling
av avdragsrätt från inkomsten till reduktion av skatten.

4. Avveckla hemmamakeskattereduktionen

Den s. k. hemmamakeskattereduktionen infördes på sin tid för att
motverka en del av de övergångsproblem som uppstod bl. a. genom
införandet av individuell beskattning av gifta. Det fanns vid skatteomläggningen
hemmamakar, som var äldre och saknade möjlighet att ”gå ut” på
arbetsmarknaden, som saknade yrkesutbildning, som bodde på orter med
begränsade arbetstillfällen osv. Redan då hemmamakeskattereduktionen
infördes, var den orimlig t. ex. då två barnlösa makar i 40-årsåldern i
Stockholm föredrog att leva på den enes inkomst av exempelvis 100 000 kr.
och den andre var hemmamake - med en ”belöning” i form av skattereduktion
med 1 800 kr.

Efter hand som samhällets satsning inom familjepolitiken alltmer koncentrerats
till att utjämna ekonomiska olikheter mellan familjer med och utan
barn har hemmamakeskattereduktionen blivit alltmer orimlig. Höjda
barnbidrag och bostadsbidrag bör vara de rätta stödformerna inom familjepolitiken.

Successiv avveckling av hemmamakeskattereduktionen borde kunna ske i
t. ex. tre steg om 600 kr. vart och ett av inkomståren 1980-1982, i första hand
för barnlösa makar/sammanboende, där den yngste är född efter 1929, dvs.
för barnlösa hemmamakar under 50 års ålder i år. - Med en sådan metod
avvecklar sig hemmamakeskattereduktionen successivt av sig själv för
barnlösa makar under de närmaste decennierna. I de fall ”hemmamaketillvaron”
är beroende av bristande sysselsättningstillfällen på orten bör -om så
erfordras för familjens ekonomi - en kompensation kunna utgå av arbetsmarknadspolitiska
medel.

För ensamstående med barn - även för förvärvsarbetande sådan - finns
ologiskt nog rätten till hemmamakeskattereduktion. Denna typ av hemmamakeskattereduktion
- liksom den för hemmamaken i tvåföräldrafamiljen

Mot. 1978/79:2366

4

kan egentligen ses såsom en del av ersättningen för barnomsorgen. Det vore
därför riktigare att denna ”belöning” genom skattereduktion för hemmamaken
ersattes av t. ex. ett förhöjt barnbidrag. Eftersom hemmamakevarianten
mest förekommer medan barnen är i de allra yngsta åldrarna, vilka är av
särskild betydelse för barnens utveckling, borde det vara lämpligt att
koncentrera en betydande höjning av barnbidraget till exempelvis barn i
åldrarna 1-4 år. En höjning av barnbidraget för dessa åldersgrupper av barn
borde ske t. ex. till 30 96 av basbeloppet, dvs. en höjning idag medea 1 500 kr.
per år.

Efter departementsutredning borde iagförslag om avveckling från den 1
januari 1980 i tre steg av hemmamakeskattereduktionen för barnlösa
hemmamakar födda efter 1929 kunna framläggas. En plan borde också
uppgöras för en successiv avveckling av hemmamakeskattereduktionen för
föräldrar och en ersättning av denna med barnbidragshöjningar, t. ex. med
tonvikten lagd på särskilt stor höjning för de yngsta barnen.

5. Minska skatteförmånerna vid fastighetsförsäljning

Vinst som uppkommer vid icke-yrkesmässig försäljning av fastighet
reduceras normalt både genom att ingångsvärdet uppräknas med en indexklausul
och genom ett årligt avdragsbelopp på 3 000 kr. För den sålunda
reducerade vinsten erläggs inkomstskatt i vanlig ordning. Om en fastighet
som köpts för 100 000 kr. efter 20 år säljs för 400 000 kr. kommer den
skattskyldiga delen av vinsten - vid en årlig inflation av 5 96 under
innehavstiden - att reduceras med drygt 325 000 kr., dvs. endast ca 75 000 kr.
blir inkomstbeskattad vinst.

Reglerna för reducering av uppkommen vinst före beskattningen är
mycket fördelaktiga. Närmast stötande ter det sig att inflationsuppräkningen
av ingångsvärdet får ske inte bara på investerade egna sparmedel utan även på
den del som består av upplånat kapital. De sparare som via kreditinstitut
möjliggjort fastighetsinnehavet får ingen som helst kompensation för den
inflationsförlust som de gör under "sparåren” medan låntagaren (fastighetsförsäljaren)
får skattefrihet för de lånade medlens inflationsförändring.

Sparande, t. ex. i bank, i premieobligationer eller i aktier, har inte
motsvarande inflationsuppräkningsklausul när det gäller att få skattebelastningen
reducerad. En reform måste ske antingen så att andra sparformer får
ett med fastighetsförsäljningsvinsten jämförbart inflationsskydd, om ett
sådant är tekniskt och praktiskt möjligt att konstruera, ellerst att förmånerna
vid beskattning av fastighetsförsäljningsvinst reduceras. -1 varje fall måste
rätten till inflationsskydd av lånedelen i fastighetsvärdet upphävas.

Den enklaste lösningen synes vara att - i avvaktan på pågående utredning
om sparandebeskattningen över huvud taget - reducera rätten till vinstminskning
vid framräknandet av den skattskyldiga delen av fastighetsförsäljningsvinsten
med ca 50 96. Efter erforderlig departementsutredning

Mot. 1978/79:2366

5

borde en sådan provisorisk förmånsreducering kunna ske med giltighet från
den 1 januari 1980.

6. Förbjud rätt till avdrag för representationskostnader m. m.

Företagens kostnader för representation är avdragsgilla liksom andra
kostnader av försäljningskostnadstyp. Vissa reduktionsregler finns fastställda
för hur mycket sådan representation får kosta per person.

Enligt uppgifter uppgår företagens avdragsgilla representationskostnader
till så stort belopp att skattebetalarna får subventionera med ca 400 milj. kr.
per år. Då deltagarna i sådan representation till icke oväsentlig del består av
företagsledare och högre tjänstemän i det representerande företaget, ter det
sig utmanande att andra skattebetalare skall bidra till kostnaderna för sådanas
måltider.

I propositionen redovisar statsrådet skäl för att han icke är beredd att
framlägga förslag om rätt till avdrag förerlagda fackföreningsavgifter. Skälen
är i stort dels att den sammanlagda avdragssumman skulle bli så storatt den
skulle få ”påtagliga statsfinansie!la konsekvenser”, dels att ett betydande
merarbete för individuell kontroll av de skattskyldigas avdrag skulle bli
följden. - Båda dessa skäl talar emot att en ny avdragsrätt införs för
fackföreningsavgifter.

En konsekvens måste emellertid bli att icke heller arbetstagarnas motpart
på arbetsmarknaden - företagarna - får behålla rätten till avdrag för sina
avgifter till arbetsgivarorganisationerna. Det måste anses såsom ett rimligt
rättvisekrav att företagens rätt till avdrag för avgifter till arbetsgivarorganisationer
o. d. slopas.

Efter erforderliga departementsutredningar bör lagförslag med verkan från
den 1 januari 1980 kunna föreläggas riksdagen om slopande av företagens rätt
till avdrag för representationskostnader och avgifter till arbetsgivarorganisationer.

7. Inkomstförstärkning

Ovan framförda förslag til! avvecklande av ”orättvisa” skatteförmåner
borde kunna ge samhället inkomstförstärkning i stort enligt följande:

Mot. 1978/79:2366

6

Åtgärd Effekt i milj.

kr. per år från
1980 1984

Slopandet av rätt till avdrag för frivilliga
periodiska understöd, netto ca 40

Omvandling av ränteavdrag från inkomsten
till reduktion av skatten med 50 %, ca 340

Avveckling av hemmamakeskattereduktionen
för barnlösa hemmamakar födda efter
1929,ca 50

Minskade skatteförmåner vid vinst p. g. a.
fastighetsförsäljning, ca 350

Förbjuden rätt till avdrag för
företagens representationskostnader och
avgifter till arbetsgivarorganisationer, ca 400

Total inkomstförstärkning för staten, ca 1 180

AVVECKLING AV ”ORÄTTVISA” SKATTEFÖRMÅNER

□ ger staten icke oväsentlig inkomstförstärkning som kompensation för
föreslagna sänkningar av inkomstskatten,

□ belastar i stort skattebetalare, som kan bära skatteskärpningen,

□ kan inte bli inflationsdrivande,

□ gör det mindre nödvändigt att höja allmänna konsumtionsskatter, vilka
senare skulle drabba de ekonomiskt sämst ställda i samhället och dra med
sig behov av kompenserande insatser.

Hemställan

Med hänvisning till vad ovan anförts hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att åtgärder i
enlighet med motionens tankegångar bör övervägas.

Stockholm den 29 mars 1979

40
1 700

150

350

400

2640

NILS HÖRBERG (fp)