Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion

1978/79:2362

av Lars Werner m. fl.

med anledning av propositionen 1978/79:123 om riktlinjer för
industripolitiken, m. m.

I. Utgångsläge och problem

Den ekonomiska och sociala krisen framtvingar över hela det samhälleliga
fältet nya insikter och krav. Gamla teser gäller inte längre. Djupgående
problem har vuxit fram som inte längre kan lösas på det gamla sättet. Det
gäller i hög grad de områden som berör landets industriella framtid. Det krävs
nya tänkesätt och annorlunda värderingar för att bemästra den industriella
krisen och inleda en ny utveckling.

Det råder eftersläpning i industrins och produktionens inriktning och
sammansättning. Tung produktion, som ställer stora krav på råvaru- och
energiresurser, belastar ekonomin i oproportionerlig grad. Produktionen är
allmänt otillräckligt utvecklad för att motsvara den kommande industriella
utvecklingsfasens krav. Stora delar av produktions- och transportapparaten är
antingen uppbyggda efter slösaktiga produktionssätt eller har otillräcklig
effektivitet och modernitet.

Forsknings- och utbildningssektorns resultat är inte i takt med de
industriella utvecklingsbehoven. Det teknologiska tänkandet är ensidigt och
trångt. Själva begreppen "utveckling”, "tillväxt” osv. ges en snäv, kvantitativ
innebörd. Marknadssystemet fungerar inte längre - investeringar, prissättning
och produktionsinriktning bestäms subjektivt. Anarkin i produktionen
tilltar-allt fler stora beslut fattas utan sammanhang och utan blick förde
allmänna samhällskonsekvenserna. Behovet av grepp om mål för utvecklingen
kan därför inte alls tillgodoses. Det etablerade samhället undviker hela
frågan om makten över produktionen och om utvecklingens sociala innehåll.

Så står kortfattat de huvudproblem, vilka tillsammans bildar dagens
utmaning för svensk industripolitik.

II. Kritik av propositionen

Propositionen förefaller närmast ligga helt vid sidan av den svenska
industrins stora problematik. Den ställer inte upp problemen och innehåller
ingen egentlig analys av någonting. De viktiga sambanden mellan industriella
framtidstendenser, produktionens sammansättning, energi-, råvaru- och
miljöaspekterna tas inte upp. Vad slags tillväxt som är önskvärd diskuteras

1* Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 2361-2362

Mot. 1978/79:2362

inte. Teknik betraktas som något givet, inte som en styrbar utvecklingsprocess
som kan tänkas i alternativa former. Marknadsekonomin hyllas i
stereotypa termer, illustrativa för läroböckerna i klassisk ekonomi före 1930.
Själva propositionstexten är en ansamling av ytligheter och i vissa fall
närmast generande plattityder och snusförnuftigheter, som omöjliggör varje
problemanalys och varje meningsfull formulering av mål för politiken.

Vpk anser inte att en proposition av detta slag är meningsfull som grund för
ett beslut om landets industripolitik.

III. Riktlinjer för en progressiv industripolitik

En progressiv industripolitik, ägnad att lösa nationens industriella problem
i folkflertalets intresse, måste sätta upp bestämda långsiktiga huvudmål.
Dessa mål skall definieras till sitt politiska innehåll, ty det är inte så att vad
som är bra för Wallenberg också är bra för folket. Man måste bestämma
sociala och politiska värderingar. Vilken tänkbar teknisk och industriell
utveckling som sedan skall följas är ett politiskt beslut. Industrin är ju ingen
självständig sektor - dess produktion skall tjäna de övriga samhälleliga
behoven, sådana dessa definieras.

Mot denna bakgrund kan man i ett antal väsentliga avseenden precisera
linjer och mål för en framtida progressiv industripolitik i det arbetande
folkflertalets intresse.

Förädlings- och strukturproblemet

Svensk industri har- trots sina framsteg-en produktionssammansättning
som släpar efter i förhållande till de framtida behoven i det kommande stadiet
av den industriella utvecklingen. Alltjämt spelar ”klassiska” svenska
verkstadsprodukter, liksom råvaror och halvfabrikat en oproportionerlig roll.
Förnyelsen då det gäller att höja förädlingsgraden är otillräcklig. Det
förekommer för litet nytänkande, då det gäller hur detta skall ske. Större
delen av detta problem har hittills lämnats åt slumpen.

Den allmänna kraftiga höjningen av förädlingsgraden har två sidor. Dels
handlar det om att förskjuta de ”klassiska” delarna av industrin i riktning mot
högre nivåer i produktionsschemat. Detta kräver ny teknik och modernare
anläggningar t. ex. inom den underförsörjda stålsektorn eller den ensidigt
utvecklade skogsindustrin. Dels handlar det om att utveckla helt nya typer av
teknologi och produktion. Inom detta nya område urskiljer man i sin tur två
olika avsnitt - dels produktionen av högst avancerade sammansatta produkter
och system, dels utvecklandet av en produktion av nya slags bruksvaror.

Skall landet vara i takt med de framtida kraven, är det omöjligt att lämna
detta åt marknadsekonomin. Det är också helt omöjligt att bara låta
exportindustrin följa i bakvattnet efter den internationella utvecklingen i de

Mot. 1978/79:2362

större industriländerna. Att avancera när det gäller högt driven förädlingsgrad
är möjligt bara om man tar en medveten modernisering av landets inre
struktur som stödjepunkt för nya initiativ på exportsidan. Hela detta
samband är emellertid över huvud inte nämnt i regeringspropositionen.
Tvärtom har regeringen och riksdagsmajoriteten medverkat i direkta
nedrustningar av avancerad industriell kapacitet, t. ex. varven.

Nationella utvecklingsbehov och industriell expansion

Det är inte möjligt att återvinna någon industriell tillväxt i Sverige genom
att vänta på den internationella konjunkturen eller i övrigt tro att marknaden
kommer av sig själv, bara man är ”val framme”. Marknad kan och måste
skapas. Det sker genom att i en medveten utveckling av bestämda
samhälleliga behov vidga den nationella basen för industrins avsättning.

Sverige har en slösaktig, ineffektiv och miljöfientlig trafikapparat. De mest
framtidsbetonade transportmedlen har tekniskt och ekonomiskt försummats
sedan årtionden. Ett program för att utbygga och upprusta de spårbundna
trafiksystemen till högsta tekniska kapacitet skulle tjäna både ekonomin i
allmänhet, miljön, energihushållningen och exporten. Detsamma gäller en
utbyggnad av de inre vattenvägarna och den inrikes sjöfarten, likaså lokala
kollektivtrafiksystem i landets tättbefolkade regioner. En planmässig
uppbyggnad och omvandling av den stora trafiksektorn kommer att bilda
marknad för ett mycket brett schema av nya produkter. Det gäller både mer
traditionella och högst avancerade produkter av systemtyp.

Sverige har inom sin industri, speciellt den tyngre, ett nät av anläggningar,
som borde ersättas. De är otillräckliga både av miljöskäl, som arbetsplatser
och genom sin delvis slösaktiga, ineffektiva produktion. Ett planmässigt
program för att ersätta dessa anläggningar med effektiva, framtidsbetonade
sådana, bildar en viktig marknad för industriell nyproduktion på hög nivå i
Sverige. Industri stöder industri - och följden är en höjning av förädlingsgrad
och teknologi.

Sverige har svåra sociala och miljömässiga problem. Medvetna program för
att bygga bort de sociala bristerna skapar efterfrågan på en rad industriella
produkter både på anläggnings- och utrustningssidan och när det gäller
avancerade typer av hjälpmedel.

Att angripa de stora nationella problemen kan alltså bilda en vidgad bas för
svensk industri. Det ensidiga exportberoendet kan då dämpas, samtidigt som
den vidgade nationella marknadsbasen underlättar att gå ut med nya initiativ
på exportmarknaden.

Den kortsiktiga och ensidiga inriktning som under ett kapitalistiskt
profitsystem uppkommer i tillverkningen av förbrukningsvaror har i Sverige
skapat ett stort sortiment av undermåliga varor som påtvingas konsumenterna,
därför att alternativ inte finns. Det existerar därför en dold marknads

Mot. 1978/79:2362

potential för konsumtionsvaror av bättre kvalitet, större funktionsduglighet
och ändamålsenlighet. En sådan mer behovsanpassad produktion skulle
utgöra en betydelsefull hävstång för tekniskt nytänkande. I sin särskilda
motion till årets riksdag angående alternativ produktion utvecklar vpk
utförligare dessa tankelinjer.

Exporten

Regeringens proposition uppvisar något intresse för industriproduktion
enbart i relation till exporten. Detta är inte bara tvivelaktigt i sig självt Sverige
har redan en oproportionerlig grad av exportberoende - utan visar
också fullständig brist på förståelse av sammanhanget mellan nationell
expansion och export. Exporten står inte i motsättning till nationell marknad
och nationell expansion. Exporten hjälps tvärtom fram om den nationella
marknaden och behoven där utvecklas. Både nya produkter, teknisk nivå,
skalfördelar och annat gynnas om den inre marknaden vidgas. Detta främjar
exportproduktionens slagkraft och minskar exportindustrins risker.

Framtida svensk industriexport blir av allt att döma av tre slag. Dels har
man de mer ”klassiska” produkterna. Dessa kan ges bättre slagkraft genom
en förnyelse av produktionsanläggningar och transportväsen inom landet.
Dels har man de från klassisk produktion utvecklade mer förädlade
produkterna. Dessa understöds också genom en expansion av den nationella
marknaden för industrivaror, då de är naturligt attraktiva för en råd nya
behov, t. ex. transport- och anläggningssektorn. Slutligen kommer de helt
nya avancerade produkterna av systemtyp. Skall Sverige över huvud kunna
göra sig gällande på denna helt avgörande framtidssektor fordras oundgängligen
att den understöds genom att den får en nationell marknadsbas. Det
inbördes beroendet mellan inre marknad och exportmöjligheter är här
avgörande.

Energi och miljö

Regeringspropositionen går över huvud inte på sambandet mellan industriell
produktion å ena sidan och energi- och miljöproblemen å den andra.
Klart är dock, att typen av industriell expansion är avgörande för om energioch
miljöproblemen kan lösas. En stram energihushållning och avgörande
besparingsvinster kräver en annan industriell struktur ännu - mindre av tung
processproduktion, mindre rovdrift på råvarorna, mindre utsläpp. Den
gynnas däremot av högt driven förfining av produktion och mänskliga
arbetsinsatser. För Sverige med dess omfattande rovdrift på skog och malm,
med den mot slutet av århundradet riskerade inhemska råvarukrisen är det
helt nödvändigt att knyta inriktningen av den framtida industrin och den
industriella tillväxtens innehåll till energi- och miljökraven. Endast en
industriell expansion som minskar rovdriften på råvaror, sker inom ramen för

Mot. 1978/79:2362

en stabil energiåtgång och minskar trycket på den biologiska miljön, är därför
acceptabel. Riksdagen måste därför i sina riktlinjer för industripolitiken fatta
beslut härom.

Nya arbetsprocesser

Regeringspropositionen går heller inte in på vad olika industriella och
tekniska utvecklingslinjer leder till för arbetsförhållanden och arbetsmiljö.
Den ensidiga teknologi och det slösaktiga flöde av råvaror och materiel som
kännetecknar stora delar av den nuvarande industriproduktionen har skapat
en påfrestande arbetssituation och en dålig arbetsmiljö inom industrin. Att
förändra själva arbetsprocesserna är därför ett viktigt led både för att bekämpa
rovdriften på människor och för att höja kvaliteten på arbetet och produkterna.
Detta är emellertid en omöjlighet om man tillämpar mekaniska
marknadsresonemang och tror att tekniken inte behöver styras med politiska
beslut.

Tekniskt kunnande

Den tekniska forskningen i Sverige svarar varken kvantitativt eller
kvalitativt mot nationens framtida behov. Den är totalt sett för liten och dess
inriktning bestäms av den privata industrins intressen. Teknisk forskning
måste inriktas på bestämda sociala och politiska mål. Det är därför
nödvändigt att knyta ett nationellt forskningsprogram till ett program för
industrins utveckling. Detta kräver att högskolorna demokratiseras och att
det i denna demokratiska struktur ingår direkta representationer för de
arbetande i alla beslutsorgan som har att ta ställning till teknisk forskning.
Särskilt bör de nuvarande centrala institutionerna - främst forskningsråd och
STU - ombildas. Det politiska huvudansvaret bör ligga på valda representanter
för de arbetande. Inom själva högskolearbetet bör den hierarkiska
maktfördelningen brytas upp och de yngre ges vidgade möjligheter till
kreativt tänkande och arbete. En medveten kampanj bör ske för att ute på de
industriella arbetsplatserna söka få människor att ägna sig åt högre tekniska
studier.

Det vore emellertid fel att - som regeringspropositionen gör - betrakta
tekniska framsteg som i huvudsak knutna till högskole- och industriforskning.
Tekniska framsteg avgörs i hög grad av den bredd det tekniska
kunnandet har, dvs. av den tekniska allmänbildningen hos de arbetande.
Därför bör ett program för en bred uppskolning av de arbetande inom
industri- och transportsektorn organiseras. Detta uppskolningsprogram bör
syfta till att kombinera den tekniska allmänbildningen med en social, för att
på detta sätt bryta det ensidiga och snäva tekniska synsätt som främjas av
gammaldags kapitalistisk produktion och kommersiella intressen.

Mot. 1978/79:2362

Mot monopolism och mygel

Varje program för industriell förnyelse och effektivisering måste ta
ställning till de växande korrupta inslag som kan iakttas i svenskt näringsliv.
Regeringspropositionen tiger av begripliga skäl om detta. Den svenska
industrin har en hög grad av ägarkoncentration - högre än t. ex. den
amerikanska eller brittiska. Detta medför givetvis att subjektiva beslut om
priser, marknadsförhållanden och produktionens inriktning får stor genomslagskraft.
På senare år har också starka tendenser uppstått till korruption.
Man delar upp marknader, man utvecklar system av osunda beroenden och
påtryckningar och man har också ett växande mutsystem, där man köper
förmåner och lojaliteter med diverse privatekonomiska förmåner. Sannolikt
är inte svensk industri i dessa avseenden mer korrupt än utländsk - snarare
mindre. Men det handlar om ett inslag, som i förening med den stora graden
av maktkoncentration just i Sverige måste hämma både utveckling och
effektivitet. En skärpt lagstiftning mot sådana typer av praxis, liksom mot
monopolistisk prisbildning i allmänhet bör därför komma till stånd.

Frågan om makten

Regeringspropositionens författare har - förklarligt nog - inte förstått
sambandet mellan utveckling och maktförhållanden. Som liberaler är de
konstitutionellt oförmögna att inse, att djupgående utvecklingsproblem i ett
lands industri kan ha att göra med att den maktpolitiska organisationen blivit
för trång för de krafter som måste få spelrum, om problemen skall kunna
lösas. De förstår inte heller, att de arbetande människorna - och kanske
särskilt ungdomen - vägrar ställa upp för ett industriellt maktsystem, där
avlägsna topporgan, ledda av finansfurstar och teknokrater, tar alla avgörande
beslut, där teknik och arbetsprocesser utformas i likgiltighet för den
mänskliga arbetsinsatsens art och värdighet, och där produktionsresultatet
över huvud inte framkommit genom något vettigt övervägande om vad som
är mänskligt meningsfullt att producera.

En industriell förnyelse av Sverige är nära knuten till möjligheterna att
åstadkomma avgörande inbrytningar i storfinansens maktstruktur. Sålunda
bör staten vara den ledande för att bygga upp nya typer av industrier som
utgör pilotföretag i en industriell nydaning. Staten och andra samhällsorgan
är också de enda som kan ta på sig ansvaret för de nödvändiga reformerna
inom transportsektorn, och den sociala sektorn. Staten är emellertid inte den
enda källan för offentlig kapitalbildning. Också samhällsfonder, som överför
privat kapital i de arbetandes kollektiva hand, är nödvändiga. De arbetandes
medverkan i själva den direkta produktionsprocessen är ett annat grundvillkor.
Därför bör de arbetande ha majoritet i de nya statliga industriernas
ledningsorgan. Minst lika viktigt är dock, att de får självständiga befogenheter
inom arbetsprocessens ram: rätt att lägga upp produktionsscheman, rätt
att välja löneform och organisera arbetet m. m.

Mot. 1978/79:2362

IV. Sammanfattning

Ett beslut av riksdagen om riktlinjer för framtida industripolitik bör
sålunda innefatta följande punkter:

1. Industrins förädlingsgrad måste kraftigt höjas. Dess sammansättning
måste medvetet förskjutas bort från tung råvaru- och halvfabrikattillverkning
och till mer avancerade och förfinade ”lätta” produkter.

2. Förädlingen sker dels utifrån existerande ”klassisk” produktion, dels i
form av helt nya avancerade produkter och system. Detta kan genomföras
bara i ett stort, långsiktigt och medvetet statligt industriprogram med
utbyggnad av nya statliga industrier.

3. Produktionen inom industrin måste inriktas på sociala och mänskliga
behov. Det gäller konsumtionsvaror, arbetsredskap och maskiner, anläggningsmaterial
lika väl som den mer breda industriproduktion som bör ägnas
uppbyggnaden av bättre trafiksystem och bekämpandet av sociala och
miljömässiga brister i samhället.

4. Förnyelsen av svensk industri förutsätter att den knyts till långsiktiga
utbyggnader inom andra samhällssektorer. Ett program för nydaning av
transportväsendet, ett program för att bekämpa' de sociala och miljömässiga
bristerna, samt en planmässig produktion av nya industrianläggningar,
produktions- och energisystem inom landet utgör marknadsbasen för en
industriell förnyelse.

5. Exporten måste för att i framtiden hävda sig ses i sammanhang med
vidgandet av den inre marknaden för nya typer av produkter. Med den inre
marknadens stöd ökar dess förmåga till teknisk förnyelse och breddas dess
bas.

6. Industriutvecklingen måste ses i nära sammanhang med energi- och
miljöförhållandena. Den industriella tillväxten bör ske på basis av oförändrat
energiuttag och med strävan att kraftigt nedbringa industrins miljöpåverkan.
Detta står i nära samband med höjning av förädlingsgrad, dämpad rovdrift på
naturresurser och ökad tyngdpunkt på den förfinade mänskliga arbetsinsatsen.

7. Förändringen av själva arbetsprocesserna utgör en viktig del av den
industriella förnyelsen. Rovdrifen på människor måste bekämpas och de
förluster detta skapar undanröjas.

8. Basen för den tekniska forskningen måste kraftigt vidgas. Detta gäller
såväl antalet tekniker och forskare som bredden när det gäller forskningsobjekt.
Den tekniska forskningen bör göras oberoende av privata industriers och
finansiärers inflytande och organiseras långsiktigt i ett stort nationellt
forskningsprogram, beslutat av riksdagen. Forskningsadministrationen
måste helt omvandlas och demokratiseras.

9. En bred uppskolning av de arbetande inom industrin bör organiseras.
Denna uppskolning skall syfta till att höja det tekniska och tekniskt-sociala
allmänkunnandet.

Mot. 1978/79:2362

10. En ny lag bör stiftas mot pris- och marknadsmanipulationer, privata
överenskommelser rörande marknader och sortiment samt mot direkta
ersättningar och mutor inom näringslivet.

11. De nya statliga industrier som måste leda den industriella förnyelsen
skall i sina ledningsorgan ha lönarbetarmajoritet. I såväl offentligägd som
privat industri bör vissa självständiga befogenheter genast överlåtas till de
arbetande. Dit hör rätt att välja löneform, rätt att organisera den konkreta
arbetsuppgiften och rätt att påverka produktens ändamålsenlighet, kvalitet
och säkerhet.

Hemställan

Mot bakgrund av det här anförda föreslås

att riksdagen

1. godkänner de ovan anförda riktlinjerna för industripolitiken och
avslår proposition 123,

2. anvisar 1 000 000 000 kr. för ett samlat nationellt forskningsprogram
för industriell utveckling inriktat på i motionen angivet
sätt,

3. begär att regeringen uppdrar åt skolöverstyrelsen och UHÄ att i
samverkan utarbeta ett program för teknisk och teknisk-social
uppskolning på bred front för de arbetande inom industrin.

KARIN NORDLANDER (vpk) KARL HALLGREN (vpk)

Stockholm den 28 mars 1979

LARS WERNER (vpk)
EIVOR MARKLUND (vpk)
NILS BERNDTSON (vpk)

C.-H. HERMANSSON (vpk)
JÖRN SVENSSON (vpk)

TOMMY FRANZEN (vpk)

LARS-OVE HAGBERG (vpk)

GOTAB 61884 Stockholm 1979