Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion

1978/79:2360

av Gösta Bohman m. fl.

med anledning av propositionen 1978/79:123 om riktlinjer för
industripolitiken, m. m.

Inledning

I motionen 1978/79:1108 till innevarande riksmöte har vi utvecklat vår syn
på näringspolitiken och därmed även på industripolitiken. Denna vår
principiella syn ligger fast.

Den svenska välfärden har vuxit fram genom enskilda initiativ och fri
konkurrens på lika villkor. Det är positiva tillgångar som vi bör slå vakt
om.

Den syn på industripolitiken och marknadsekonomin som kommer till
uttryck i propositionen överensstämmer till stora delar med vår uppfattning.
Propositionen redogör utförligt och på ett förtjänstfullt sätt för de problem
som är förknippade med selektiva åtgärder inom industripolitiken. Främst
pekas på riskerna för konkurrenssnedvridningar, stödmentalitet i företagen
och en snedbelastning av kapitalmarknaden. Vi finner det mot den bakgrunden
anmärkningsvärt att regeringen i tillämpningen av vad som i propositionen
benämns "aktiv näringspolitik" i så stor utsträckning kommit att
tillgripa selektiva stödåtgärder till industrin. Till en del har detta blivit följden
av att folkpartiet genom att medverka till höjningar av arbetsgivaravgifterna
försämrat näringslivets förmåga att konkurrera av egen kraft.

I motionen 1108 föreslår vi - som ett led i strävan att begränsa statens
utgifter - att regeringen skall redovisa gjorda åtaganden på industripolitikens
område samt möjligheterna att med hänsyn till bl. a. de förbättrade
konjunkturutsikterna begränsa transfereringarna till företagssektorn.
Näringsutskottet har i betänkandet 1978/79:21 sagt att utskottet delar
motionens krav. Även finansutskottet instämde i betänkandet 1978/79:20 i
motionens krav i detta avseende. Till vår utomordentliga förvåning saknas
denna redovisning i föreliggande proposition.

Propositionen redogör för företagens sjunkande soliditet som, tillsammans
med minskad lönsamhet, har lett till en avmattning i investeringsverksamheten.
Någon analys av orsakerna till den sjunkande soliditeten i företagen
görs emellertid inte. Detta är beklagligt,eftersom det då hade framkommit för
den fortsatta politiken lärorika slutsatser om hur statsmakternas felinriktade
åtgärder på den ekonomiska politikens område under 1960- och 1970-talen
ledde till att företagen förlorade sin förmåga till sparande och investeringar
och därmed fick svårigheter att ge tillräcklig sysselsättning. Medvetet eller
omedvetet drev den dåvarande socialdemokratiska regeringen en politik som

Mot. 1978/79:2360

försämrade lönsamheten i näringslivet och gjorde företagen mera beroende
av kapitaltillskott från det offentliga.

Propositionens resonemang om att näringslivets investeringsverksamhet
har blivit så mycket mera riskfylld eller kapitalintensiv övertygar inte. Detta
kan gälla vissa branscher och särskilda projekt, men den tekniska utvecklingen
leder också till ökad flexibilitet och minskade kapitalbehov inom andra
delar av näringslivet. Talet om de stora riskfyllda projekten som endast kunde
finansieras med statliga medel låg bakom Investeringsbankens tillkomst och
har sedan fått motivera fortsatta statliga ingripanden utan någon hittills
konstaterbar utvecklingsbefrämjande effekt på svenskt näringslivs konkurrensförmåga.

Propositionens diskussion om marknadsekonomins förtjänster rimmar illa
med förordet för någon typ av löntagar- eller medborgarfonder och resonemanget
om att fortsatta statliga ägarengagemang kan bli nödvändiga.
Föredraganden förbiser därmed också den investeringshämmande effekt
som de socialdemokratiska förslagen om löntagarfonder i sig har inneburit.
Det nuvarande "kapitalproblemet" inom näringslivet är i själva verket ett
lönsamhets- och kapacitetsutnyttjandeproblem. Kapitaltillskott från statens
sida blir under sådana omständigheter nödlösningar. Statlig finansiering av
näringslivets investeringar inom ramen för en selektiv industripolitik leder
till en socialiserad ekonomi.

Småföretag

I propositionen har småföretagens problem blivit snävt behandlade. Enligt
vår uppfattning betyder denna företagsgrupp oerhört mycket för landet. Vi
finner det förvånande att denna eftersatta kategori inte bevärdigats med den
uppföljning av den s. k. småföretagarpropositionen som den förra trepartiregeringen
förebådade. Småföretagen borde ha en självklar och central plats i en
industripolitisk proposition av denna omfattning.

Moderata samlingspartiet har i många år arbetat på att förbättra villkoren
för företagande i Sverige. Detta mångåriga arbete kröntes med en betydande
framgång i och med att trepartiregeringen lade fram småföretagarpropositionen.

De mindre och medelstora företagen är av väsentlig betydelse för ett lands
ekonomi och sysselsättning. Företag med mindre än 200 anställda svarar för
omkring 40 % av antalet sysselsatta i svenskt näringsliv, dvs. ca 720 000
arbetstillfällen. De svarar vidare för 30 % av industrins förädlingsvärde och
för omkring 20 % av industrins investeringar och export.

De små och medelstora företagen är även betydelsefulla ur regionalpolitisk
synvinkel. Många företag i sysselsättningssvaga regioner har i dag betydande
problem.

En av lärdomarna från de senaste årens ekonomiska kris för flera
betydelsefulla branscher och företag bör vara en ökad insikt om riskerna med

Mot. 1978/79:2360

att göra vårt land beroende av utvecklingen i några få branscher och av
produktutvecklingen inom några få storindustrier. Det är alltså inte bara för
att främja initiativ och spridning av sysselsättningstillfällen utan också för att
åstadkomma riskspridning som det finns anledning att främja utvecklingen
av små och medelstora företag samt etablerandet av nya företag.

Propositionens förslag om ökad lånekapacitet hos utvecklingsfonderna
finnér vi vara välbetänkt.

Kapitalförsörjningen

Kapitalanskaffning i mindre och medelstora företag kan erbjuda särskilda
svårigheter. Aktiemarknaden står som regel inte till förfogande för små
foretag. Obligationslånemarknaden är avsedd för de större företagen. Behovet
av att kunna kvarhålla vinstmedel i företagen blir därför särskilt stort.
Även företag som inte drivs i aktiebolagsform bör fä möjlighet till skattefri
avsättning av vinstmedel.

Det är vidare betydelsefullt att de mindre och medelstora företagens
möjligheter att fH krediter med längre löptid (motsvarande obligationslån)
förbättras. Den utökade kreditrisk kreditinstituten skulle få bör kunna
kompenseras med statliga kreditgarantier.

K a pilal beska Ilningen

Arvs- och förmögenhetsbeskattningen leder till stora problem för familjeföretagen.
Effekterna av arvs- och förmögenhetsskatterna blir att företagens
existens hotas genom alltför stora uttag ur rörelsen och genom orimlig
skattebelastning vid generationsskifte.

Trepartiregeringens s. k. småföretagarpaket innebar en förbättring av
reglerna för beräkning av skattepliktigt belopp vid kapitalbeskattningen. På
sikt bör förmögenheten så länge den finns arbetande i ett familjeföretag helt
befrias från förmögenhets- och arvsskatt. I denna fråga återkommer vi i
samband med den aviserade propositionen om företagsbeskattningen.

Sjukförsäkringen

Sjukfrånvaron i mindre och medelstora företag är i dag väsentligt lägre än i
de större företagen.

Under 1970-talet har sjukfrånvaron i foretag med mindre än fem anställda
legat kring ca 5 %. I foretag med upp till femtio anställda har siffran varit ca
8-10 %, medan företag med mer än femhundra anställda haft en frånvaro
kring 15 96.

Det finns all anledning att låta denna "omvända stordriftsfördel" komma
de mindre och medelstora företagen till godo. Kommittén för översyn av
sjukpenningförsäkringen bör ges i uppdrag att skyndsamt ta fram ett förslag

Mot. 1978/79:2360

som tillgodoser kravet på att låta småföretagens lägre sjukfrånvaro även slå
igenom i deras kostnader för densamma.

Investmentbolag

Genom att gemensamt bilda ett investmentbolag och till det överlåta
äganderätten till sina företag skulle flera familjeföretag på en ort uppnå såväl
ökad riskspridning som förbättrade möjligheter till kapitalförsörjning.

Dagens skattelagstiftning lägger hinder i vägen för samgåenden av detta
slag. De samgående familjeföretagen skulle komma att beskattas som vid
försäljning.

Nyföretagande

Nyetableringen av företag minskade under hela senare delen av 1960-talet
och större delen av 1970-talet.

1950- och 1960-talens tillväxtbranscher var verkstadsindustrin och den
plastbearbetande industrin. Inom dessa branscher ökade den totala sysselsättningen
mellan 1954 och 1968 med närmare 106 000 personer. Enbart
bland företag med mindre än 100 anställda finnér man sammanlagda
sysselsättningsökningar motsvarande 60 % av den totala tillväxten inom
branscherna. Slutsatsen är uppenbar: inom alla delar av industrin finns
viktiga expansiva områden som det gäller att ta till vara. En industripolitik
som utgår från att enbart de större företagen har speciella förutsättningar att
bära upp den fortsatta tillväxten är därför inte försvarbar.

1 stort gäller att de nyetablerade företagens problem är desamma som
småföretagens. Att skapa ett mer gynnsamt klimat för små och medelstora
företag i allmänhet bidrar till en ökad nyetablering av företag.

Att nyetableringen av företag är otillräcklig är oroande av flera skäl.
Nyföretagande skapar tekniska framsteg, ny produktion och nya sysselsättningstillfällen.
Två tredjedelar av landets drygt hundra börsnoterade företag
startade en gång som små familjeföretag. De av dagens familjeföretagare
inom industrin som själva startat sina företag har tillsammans skapat
sysselsättning för närmare 200 000 personer.

Den i propositionen (s. 124) föreslagna "nyetableringskampanjen" ställer vi
oss positiva till liksom til! förslaget att inleda en viss försöksverksamhet med
löntagarkooperativa företag för att finna lämpliga företagsformer.

Stöd till nyetablerade företag

I Västtyskland medverkar Lastenausgleichsbank vid finansieringen av nya
foretag. Detta görs inom ramen för ett s. k. "Existenzgrundungsprogramm".
Inom ramen för programmet ges lån till nystartade företag. Lånen kan i viss
utsträckning fungera som eget kapital.

Mot. 1978/79:2360

Villkoren är i korthet följande:

1. Lån ges endast till foretag där ägaren har för avsikt att själv aktivt delta i
driften.

2. Ägaren skall vara minst 21 år och högst 50 år gammal.

3. Förtur ges åt den som själv sparat ihop ett belopp på bank eller i något
annat kreditinstitut.

4. Lånet ges till företaget.

5. Lånet kan ges för investeringar i nya företag, i företag som har grundats
upp till 3 år tidigare, för övertagande av äldre företag och för att bygga upp
ett varulager i en nystartad handelsrörelse.

6. Amorteringstiden är mellan 10 och 15 år, och de första 2 åren kan vara
amorteringsfria. Ränta beräknas med 5,5 % per år, och högsta lånebeloppet
är 200 000 DM per företag.

7. Om företaget skulle komma på obestånd, förfaller Lastenausgleichsbanks
fordran. Detta innebär att lånet i vissa avseenden fungerar som eget
kapital.

Motsvarande lånemöjligheter finns inte i Sverige, delvis på grund av
banklagens utformning. Närmast till hands som jämförelseobjekt är utvecklingsfondernas
lån till nystartade företag. Sådana lån ges endast i undantagsfall
och i mycket begränsad utsträckning.

En från skatteteknisk synpunkt väsentlig aspekt på det tyska systemet är
att lånet ges till företaget. Amorteringarna kan därmed ske med medel som
endast belastas med bolagsskatt. Detta gör att kapitalgenereringen generellt
sett blir billigare än vid insats av privat beskattat kapital.

Vi vill förorda att ovan beskrivna tyska modell för stöd till nyetablerade
företag införs även i Sverige.

Forskning och utveckling

De traditionella svenska naturtillgångarna har relativt sett minskat i
betydelse i vår export. Tekniskt och kommersiellt kunnande och en hög
utbildningsnivå kommer sannolikt att vara vårt lands främsta konkurrensfördelar
i framtiden. För att utnyttja detta krävs att vi upprätthåller en
tekniskt högtstående produktionsapparat och att vi satsar på tillverkning av
kvalificerade produkter.

Behovet av ständig teknisk utveckling och forskning finns inte bara inom
verksamheter som innebär tillverkning av tekniskt kvalificerade produkter.
Kvalitets- och produktutveckling och strävan efter effektivare produktionsmetoder,
t. ex. mer miljövänliga och energisnåla processer, gäller för i stort
sett all tillverkning.

En angelägen åtgärd för att främja forskning och utveckling inom landet är
att förstärka resurserna för den fria forskningen vid universitet och högskolor.

Mot. 1978/79:2360

Den andel av BNP som går till forskning och utveckling ligger lägre i
Sverige än i de flesta av våra konkurrentländer. Statliga insatser för ökad
grundforskning är nödvändiga. Men vad som framför allt måste stimuleras är
forskning och produktutveckling nära marknaden, dvs. i de enskilda
företagen.

Ibland påstås det att vi i stället för egen forsknings-, utvecklings- och
innovationsverksamhet inom landet kan nöja oss med att köpa teknologi
utifrån. Men import av teknologi skulle innebära att vi endast skulle få en
begränsad del av innovationsverksamhetens fördelar. Vi skulle avstå från
fördelen att låta svenska uppfinningar och svensk produktutveckling ge
exportinkomster och lönsamma arbetstillfällen inom landet. På sikt skulle vi
också fl en farlig utarmning av det teknologiska kunnandet i Sverige.

Stiftelsen

I propositionen föreslås att en särskild stiftelse skall bildas för att stödja
större utvecklingsprojekt. Stiftelsens inriktning preciseras (s. 136) till att
genom utlåning "öka den totala volymen av utvecklingsarbetet", och vidare
skall det utvecklingsarbete som stöds "vara väsentligt för svensk industris
utvecklings- och konkurrensförmåga på sikt". Dessutom skall "de långsiktigt
mest lönsamma projekten" stödjas i första hand. Vidare skall lånen syfta till
att "underlätta för svenska leverantörer att erhålla affärsmässiga kontrakt på
en första anläggning i drift" och inriktas på "företag med expansionskraft
men med låg vinstnivå".

Kraven på låntagaren preciseras (s. 138) till: "en betydande andel
egenfinansiering" och till att "stödet lämnas med högst halva projektkostnaden".
Vidare påtalas "att de kriterier som tillämpas i allt väsentligt
överensstämmer med de kriterier som gäller för STU:s bedömning i fråga om
industristöd". Detta innebär att det skall vara "strikt företagsekonomiska
principer som skall vara vägledande".

F. n. lämnar Investeringsbanken, styrelsen för teknisk utveckling (STU)
och de regionala utvecklingsfonderna lån till forskning och teknisk utveckling
vid särskilt riskfyllda projekt. Dessutom finns AB Svensk Exportkredit
och SVETAB som skall stödja stora och ibland riskfyllda projekt.

Vi finner inga bärande skäl för att inrätta ännu en institution som skall
lämna lån till särskilt riskfyllda projekt. Vi finner redan nuvarande struktur
vara så komplex att den nästan motverkar sitt syfte att underlätta riskfylld
forskning och teknisk utveckling. Enligt vår uppfattning täcker främst STU
och Investeringsbanken mer än väl in den tilltänkta stiftelsens verksamhetsfält.

Enligt vår bedömning kommer lånebehoven inte att öka i en sådan takt att
ytterligare 300 milj. kr. erfordras i tillskott.

Mot. 1978/79:2360

Lånegaranti

Under 1970-talet har statens stöd till forsknings- och utvecklingsarbete
främst tagit formen av selektiva stödåtgärder via statliga organ.

Selektivt stöd har nackdelen att vara arbetsk rävande, dyrbart och byråkratiskt
för såväl staten som mottagarna. Många nya idéer och produkter har
säkerligen krävts i forskningsstödsbyråkratin och än fler har inte kunnat ta sig
ut ur dess byråkratiska irrgångar.

Effektiv stimulans av forsknings- och utvecklingsarbete av mer betydande
omfattning kan uppnås med generella medel. De existerande skatteavdragen
för forsknings- och utvecklingskostnader är exempel på generella åtgärder.

Bankkrediter, direkt avsedda för produktutveckling och utan formella
säkerheter, förekommer knappast på grund av de principer för kreditgivning
som i dag tillämpas. Detta skulle kunna motverkas genom ett system med
statliga kreditgarantier för produktutveckling utan formella säkerheter.

Låntagaren - produktutvecklaren - skulle stå den fulla risken och vara
återbetalningsskyldig, men krediter skulle ges utan formell säkerhet och till
en lägre ränta än vad som är fallet i dag. Staten bör garantera 50 % av krediten,
om låntagaren inte skulle förmå att återbetala lånet. Bankens risk skulle
härigenom uppgå till 50 % av det lånade beloppet, vilket bör garantera att
banken gör en tillräckligt noggrann kreditprövning.

Ett system med statliga kreditgarantier skulle ha fördelen att innebära ett
generellt stöd till forsknings- och utvecklingsarbete, där man utnyttjade det
befintliga, decentraliserade banksystemet för kreditprövning i stället för att
lita till en centraliserad statlig forskningsbyråkrati.

Enligt vår uppfattning bör STU ges i uppdrag att till ett belopp om högst 300
milj. kr. lämna sådana lånegarantier.

Produktsökning

Propositionen anmäler att det inom industridepartementet finns en
särskild arbetsgrupp som söker efter utländska produkter med marknadspotential,
vilka kan produceras vid svenska företag. Även om syftet med denna
verksamhet naturligtvis är lovvärt, har vi svårt att se att detta kan vara en
departemental uppgift. Vi förordar att denna verksamhet snarast avvecklas
eller överförs till Statsföretag.

Ingenjörsvetenskapsakademien

De gångna åren har visat hur viktigt det är att vårt näringsliv behåller sin
vitalitet, kraft och förmåga till förnyelse. En förutsättning är då att vi ständigt
håller oss väl underrättade om naturvetenskapens och teknikens framsteg
och bygger upp en kunskapsberedskap för att ta till vara utvecklingens

Mot. 1978/79:2360

möjligheter och avvärja dess hot.

Ett organ som sedan många år gjort till sin huvuduppgift att bevaka den
teknisk-vetenskapliga kunskapsfronten och att initiera åtgärder för att stärka
näringslivet är Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA). Ett exempel är den
attachéverksamhet som IVA byggt upp. Ett annat är den stora studie om
Sveriges teknisk-vetenskapliga kompetens jämfört med utlandet som akademien
just nu genomfor och vars resultat kommer att framläggas i år.

Budgeten för IVA förbudgetåret 1979/80 är planerad till ca 24 milj. kr. Av
detta avser ca 8,5 milj. kr. IVA:s grundläggande verksamhet. Denna del av
verksamheten finansieras fr. o. m. 1978/79 till ca 90 % med IVA:s egna
medel, vilka till största delen utgörs av de obundna bidragen från IVA:s
industriella råd. Endast ca 10 % av den grundläggande verksamheten
finansieras med statliga medel, vilket är en följd av ett tidigare riksdagsbeslut
om att STU skall upphöra att lämna bidrag till IVA:s grundläggande
verksamhet. STU har i stället ökat sin finansiering av Sveriges tekniskvetenskapliga
attachéverksamhet med motsvarande belopp.

En fortsatt bevakning av den teknisk-industriella utvecklingen blir en
viktig samhällsuppgift. I'VA blir vid sidan av de statliga organ som svarar för
denna verksamhet, företrädesvis STU, ett viktigt led i denna uppgift. IVA:s
verksamhet spänner över en rad av de områden som riksdag och regering har
att bevaka och kan genom sin obundenhet ta upp många viktiga problemställningar.
För att möjliggöra för IVA att påverka, följa och värdera den
teknisk-industriella utvecklingen anser vi att, såsom föreslagits i motionen
1978/79:769, det statliga bidraget till IVA:s grundläggande verksamhet bör
ökas med 3 milj. kr.

Hemställan

Med hänvisning till vad som anförts hemställer vi

att riksdagen

1. godkänner de riktlinjer för den framtida industripolitiken som
förordats i motionen,

2. hos regeringen hemställer om förslag till förbättrade arbetsvillkor
för de mindre företagen innehållande förslag till förändringar
i sjukförsäkringssystemet, avskaffande av förmögenhetsskatten
på arbetande kapital i små företag, skattefria avsättningar
av vinstmedel även för företag som inte är aktiebolag, ändrad
skattelagstiftning för bildandet av lokala investmentbolag och
stöd till nyetablerade företag i enlighet med vad som anförts i
motionen,

3. avslår förslaget till lag om beslutanderätt för stiftelse som har
bildats för att främja industriellt utvecklingsarbete.

Mot. 1978/79:2360

4. avslår förslaget att till stöd för industriellt utvecklingsarbete för
budgetåret 1979/80 anvisa ett reservationsanslag om
300 000 000 kr.,

5. bemyndigar fullmäktige i riksgäldskontoret att ikläda staten
garantier avseende lån till forskning och utveckling till ett
sammanlagt belopp om högst 300 000 000 kr. i enlighet med vad
som anförts i motionen.

Stockholm den 28 mars 1979
GÖSTA BOHMAN (m)

STAFFAN BURENSTAM LINDER (m) ERIC KRONMARK (m)

H. BERTIL LIDGÅRD (m)
ERIK HOVHAMMAR (m)
PER PETERSSON (m)

ALLAN HERNELIUS (m)
TAGE MAGNUSSON (m)
ALF WENNERFORS (m)
NILS CARLSHAMRE (m)
INGRID SUNDBERG (m)

INGRID DIESEN(m)

L. ARNE ANDERSSON (m)
i Ljung