Motion
Mot. 1978/79
2358-2360
1978/79:2358
av Bernt Ekinge
med anledning av propositionen 1978/79:115 om riktlinjer för
energipolitiken
Kunskapen i fråga om hälso- och miljöriskerna vid förbränning av såväl
olja som fasta bränslen är mycket bristfällig - ja, sämre än inom kärnenergitekniken.
Det enda vi med säkerhet vet är att hälso- och miljöeffekterna har
en omfattning som är oacceptabel. Även i vårt land ökar förvissningen om att
den höga frekvens av cancer och sannolikt även genetiska skador som kan
konstateras i våra tätorter till större delen kan skyllas på förbränningsprodukter
från motorer och fasta anläggningar.
I propositionen 1978/79:115 föreslås en kraftigt utökad användning av kol
som ersättning för olja. För att lösa hälso- och miljöproblemen på ett
godtagbart sätt föreslås att vattenfallsverket får i uppdrag att i samarbete med
bl. a. andra kraftföretag genomföra ett arbete som förutsätts bli av samma
omfattning som det s. k. KBS-projektet. Vidare framhålls att även andra
organ utan eget produktionsinstresse - bl. a. miljövårdsmyndigheterna skall
ta aktiv del i detta arbete. Vattenfallsverket avses fS i uppdrag att
fortlöpande redovisa projektet för delegationen för solvärme och bränslen
som kan ersätta olja. Vidare föreslås att naturvårdsverket skall få ökade
medel för studium av de fossila bränslenas miljöeffekter - närmast försurningsproblemen
- med 2 milj. kr. under budgetåret 1979/80.
Den här föreslagna metoden att genom ett målinriktat projektarbete fl en
konkret belysning av de tekniska problemen kan ha många fördelar.
Erfarenheterna från KBS-projektet visar att ett effektivt arbete kan ske, om
man utgår från väl definierade krav.
Den föreslagna uppläggningen inger dock betänkligheter från den enskildes
- tredje mans - synpunkt. De tillståndsgivande och kontrollerande
myndigheterna saknar såvitt man nu ser egna möjligheter att mobilisera de
extra resurser som erfordras för en oberoende insats. Situationen är i detta
avseende helt annorlunda jämfört med KBS-projektet. Såväl kärnkraftinspektionen
som stålskyddsinstitutet hade under lång tid byggt upp den
grundläggande kompetensen. Dessutom fanns för KBS-projektet väl definierade
mål och etablerade miljönormer.
Från experthåll har framhållits att om man avgränsar konsekvenserna till
den verksamhet som i vårt land ligger direkt under myndigheternas kontroll
kan man konstatera följande beträffande oljans och de fasta bränslenas
utnyttjande:
Förbränningsprocessens kemi, särskilt de resulterande produkterna som
1 Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 2358-2360
Mot. 1978/79:2358
2
funktion av bränslets sammansättning, reaktionstemperatur och andra
driftparametrar, är i väsentliga avseenden okänd.
De resulterande produkternas hälso- och miljöeffekter är bristfälligt
kartlagda. Känt är dock att många organiska ämnen och metaller även har
mutagena egenskaper.
Det luftburna avfallets sammansättning och möjligheterna att med
tillgänglig teknik innehålla farliga komponenter i filter- och gastvättanordningar
är icke tillräckligt kända. Spridningen i lufthavet, de kemiska
omvandlingarna i miljön och effekterna i biosfären är ofullständigt kartlagda,
bl. a. därför att tillförlitlig mätteknik inte finns utvecklad.
Det fasta avfallet från förbrännings- och reningsanläggningar har särskilt
från fasta bränslen mycket stora volymer. Uppläggningen av dessa massor
måste ske så att man förhindrar skadliga ämnen att spridas till biosfären.
Ställer man här principiellt samma krav som för det långlivade kärnkraftsavfallet,
leder det också till krav på liknande tekniska lösningar och
bevisföringar som i KBS-projektet.
Man kan således konstatera att underlag f. n. icke finns ens för utformning
av de kriterier som begränsar bränslenas hälso- och miljöeffekter och som
måste ligga till grund för tillståndsgivning och kontroll. Någon motsvarighet
till den internationella strålskyddskommissionens rekommendationer finns
alltså ej. Den omständigheten att dessa bränslen i stor skala utnyttjas i andra
länder utgör inget argument för att vi i vårt land skulle introducera dem under
betingelser som redan med nuvarande kunskaper om miljöeffekterna måste
anses oacceptabla.
I första hand bör en uppbyggnad av naturvårdsverkets resurser såväl för
forskning och metodutveckling som för tillståndsgivning och kontroll
åstadkommas. En permanent organisation för styrning av ramprogrammen
bör byggas upp inom verket och lokaliseras till Studsvik, där naturvårdsverket
redan haren etablerad verksamhet på miljövårdens och miljöforskningens
områden.
Parallellt härmed kan också resurser hos andra institutioner, såsom
Studsviks Energiteknik AB, IVL m. fl. företag samt universitet och högskolor,
inriktas mot dessa problemområden.
Det föreligger även brister i vårt vetande om de fundamentala kemiska och
biologiska processer som berörts ovan. För grundforskning inom dessa
områden är det angeläget att medel, som inte är beroende av vare sig
producentintressen eller tillsynsmyndigheter, ställs till forskarnas förfogande.
Då de åtgärder som ovan föreslagits kan komma att kräva relativt lång tid
att förverkliga måste de anslag som krävs ges en långsiktig karaktär. Det får
därför ankomma på regeringen att i samband med budgetarbetet bedöma
Mot. 1978/79:2358
3
medelsbehovet och eventuellt behov av ett rambelopp för en längre
tidsperiod.
Med stöd av det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om naturvårdsverkets roll i fråga om forskning
och metodutveckling samt tillståndsgivning och kontroll
vid anspråktagande av bränslen som kan ersätta oljan.
Stockholm den 28 mars 1979
BERNT EKINGE (fp)