Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1978/79: 2357

Motion
1978/79: 2357

av Gösta Bohman m. fl.

med anledning av propositionen 1978/79:115 om riktlinjer för
energipolitiken

I motionen 1978/79: 1108 har moderata samlingspartiet redovisat sin
syn på energipolitiken och på det förestående beslutet om dess inriktning
under perioden fram till 1990.

I propositionen 1978/79:115 har regeringen lagt fram förslag till
riktlinjer för energipolitiken fram till omkring år 1990. Propositionens
förslag grundas i allt väsentligt på förslaget från energikommissionen
och överensstämmer därmed med den inriktning som föreslagits av
moderata samlingspartiet.

I denna motion redovisas moderata samlingspartiets syn på energiförsörjningen
på längre sikt och de problem som en kolintroduktion i
större skala skulle medföra, energisparprogrammets uppföljning, oljepolitiken
samt vissa energiskattefrågor. Vidare redovisas moderata samlingspartiets
inställning när det gäller en ev. folkomröstning om energipolitiken.
Vad gäller övriga frågor som aktualiserats av den energipolitiska
propositionen hänvisas till vad som anförts i motion 1978/79: 1108.

1 Bakgrund

Under senare år har i vårt land forts en djupgående och intensiv
debatt om energipolitiken, där kärnkraftens olika säkerhetsproblem inledningsvis
var det dominerande problemet, men där medvetenheten om
de risker som vårt oljeberoende innebär successivt växt sig allt starkare.

1975 års energipolitiska beslut har under trepartiregeringens ledning
omvärderats. De prognoser om tillväxten i energiefterfrågan som låg till
grund för 1975 års beslut har fått revideras ner, vilket till den största
delen har sin bakgrund i den väsentligt sämre ekonomiska utveckling vi
haft i jämförelse med tidigare prognoser. Samtidigt har den ökade medvetenheten
om främst kärnkraftens säkerhets- och avfallsproblem forcerat
fram forsknings- och utvecklingsinsatser som haft som bieffekt att
existerande utbyggnadsprogram stoppats upp eller fördröjts.

Energikommissionen, vars huvudbetänkande förelåg i mars 1978,
föreslog en inriktning av vår energipolitik fram till 1990 som fått ett
så gott som enhälligt stöd av remissinstanserna. Trots att meningsmotsättningar
fortfarande finns om olika delar av energipolitiken, torde
energikommissionens arbete och debatten under senare år ha lett till en
mycket bred uppslutning i vårt samhälle bakom huvudelementen i den
framtida energipolitiken.

1 Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 2357

Mot. 1978/79: 2357

2 Huvudvägar för energipolitiken på längre sikt

Energikommissionens och energipropositionens förslag för energipolitiken
fram till omkring år 1990 innebär en stark satsning på hushållning
och på att reducera oljeberoendet. Detta sker samtidigt som kärnkraftsprogrammet
begränsas, och den möjliga vattenkraftsutbyggnaden
beskärs. Betydande forsknings- och utvecklingsinsatser sker beträffande
olika former av s. k. förnyelsebara energiformer.

Det är i dag för tidigt att uttala sig om hur Sveriges långsiktiga energiförsörjning
skall se ut, och 1979 års energibeslut får därmed i stor utsträckning
formen av ett begränsat beslut, intill dess att vi har ett tillräckligt
fast underlag för att kunna göra ett mera långsiktigt vägval. Det
vägvalet kommer i mycket hög utsträckning att bli avhängigt dels av
resultaten av de forsknings- och utvecklingsinsatser som nu görs, dels
av den internationella energisituationen.

I en studie som utförts av International Energy Agency (IEA) om
kol i den globala energiförsörjningen redovisas de senaste OECD-bedömningarna
av utvecklingen av västvärldens energiförsörjning under de
närmaste decennierna.

Enligt IEA-studien kan man förvänta sig en fördubbling av OECDländernas
energiförbrukning under perioden fram till år 2 000, vilket
svarar mot en årlig ökning av energiefterfrågan på 2,7 %. Ökningen av
BNP under perioden har beräknats till 3,4 %. Med denna förväntade
ökning av energiefterfrågan bedömer IEA att det finns risk för att en
brist på energiråvaror kommer att uppstå mot periodens slut, och i studiens
referensalternativ har denna brist uppskattats till ca 400 Mtoe
(miljoner ton olje-ekvivalenter) år 1990 och icke mindre än ca I 200
Mtoe år 2 000. Detta motsvarar ungefär OECD-ländernas totala oljeimport
i dag.

Det är självfallet osannolikt att direkt fysisk brist på energiråvaror
kommer att uppstå, och dessa siffror skall därför mera ses som en illustration
till de betydande svårigheter som kommer att föreligga under
de kommande årtiondena att säkra en trygg och billig tillgång på energi.
I IEA-studien har inräknats att ännu icke beslutade och mycket kraftfulla
insatser för energisparande i de industrialiserande länderna skall ge
full utdelning, och vidare har förutsatts en i förhållande till i dag kända
planer accelererad utbyggnad av olika typer av energiproduktionsanläggningar.
Det förutsätts en fördubblad kolanvändning fram till år 2 000.
När det gäller kärnkraft förutses en mycket dramatisk ökning av det
globala utnyttjandet. Mellan 1976 och 1985 förväntas kärnkraftsproduktionen
öka mellan tre och fyra gånger, vilket knappast är att anse sorn
en realistisk siffra, och fram till år 2 000 förutses därtill en ytterligare
tredubbling av det globala utnyttjandet av kärnkraften för elproduktion.

Trots detta skulle det år 2 000 således finnas en betydande brist

Mot. 1978/79: 2357

i den globala energibalansen. IEA-prognosen visar åter den mycket problematiska
globala energipolitiska situation mot bakgrund av vilken den
långsiktiga svenska energipolitiken måste utformas.

Mot OECD:s antaganden om en ökning av energiförbrukningen på
ca 2,7 % per år står de svenska bedömningarna om en egen ökning av
energiförbrukningen på endast ca 1 % per år, vilket förutsätter att de
insatser som görs för energihushållning i olika former blir effektiva fullt
ut. Vi räknar dessutom med att kunna i stort sett bibehålla vår nuvarande
volym av oljeimport under perioden fram till 1990 i en världsmarknadssituation
som kan komma att kännetecknas av en tilltagande
knapphet på oljemarknaden. Det är svårt att göra någon annan bedömning
än att de svenska energiprognoserna snarare under- än överskattar
de svårigheter som vi kommer att ställas inför, när det gäller ett effektivt
hushållningsprogram och säker oljetillförsel.

Trots denna bakgrund föreslås i propositionen en inriktning av energipolitiken,
där vårt energibehov efter 1990 i huvudsak måste täckas på
annat sätt än genom en ytterligare utbyggnad av kärnkraften. I propositionen
föreslås ett kärnkraftsprogram, omfattande tolv aggregat under
beslutsperioden.

Bred enighet råder samtidigt om att någon ökning av den svenska
oljeimporten inte får komma i fråga.

Även i fråga om vattenkraften råder en bred politisk enighet om att
utbyggnad i större skala ej är aktuell under perioden. Vattenkraften förutsätts
lämna ett bidrag till vår energiförsörjning på 65—66 Twh 1990.

När det gäller de olika formerna av s. k. förnyelsebar energi har intresset
främst koncentrerats kring vindkraft och solvärme. När det gäller
vindkraft är det värt att notera att erfarenheterna än så länge är mycket
begränsade, och när det gäller vindkraftverk av den storlek som nu
planeras i Sverige helt obefintliga. Det förefaller osannolikt att vindkraften
skulle kunna lämna något mera betydande bidrag till vår energiförsörjning
före sekelskiftet, och även därefter måste möjligheterna betecknas
som begränsade.

På sikt kan solvärmen erbjuda intressanta möjligheter. Än finns dock
ingen tillgänglig teknik för ekonomiskt acceptabel säsonglagring av solvärme,
och det är sannolikt att det inte kommer att vara möjligt att utveckla
solvärmetekniken så långt och så snabbt att den kan ge några
mer avgörande bidrag till vår energiförsörjning på 1990-talet.

Med dessa förutsättningar — som således kraftigt begränsar vår valfrihet
när det gäller vår långsiktiga energiförsörjning — återstår i stort
sett endast ett ökat utnyttjande av andra bränslen än olja. De bränslen
som då kan komma i fråga är kol, torv och energiskogar och/eller
skogsavfall.

I energipropositionen har förutsatts en torvanvändning 1990 som ungefär
motsvarar det tillskott ett kärnkraftverk kan ge. Skogsavfall ingår

tl Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 2357

Mot. 1978/79: 2357

i energibalansen med ett planerat tillskott till försörjningen som är två
—tre gånger större. Det innebär att dessa två energiråvaror, som i dag
knappt alls utnyttjas, skall ge ett produktionstillskott som motsvarar ca
tio större oljeaggregat av ungefär den storleksordning som de som i dag
är lokaliserade till Karlshamn.

Redan denna utbyggnad av torv- och skogsavfallsutvinningen är så
ambitiös att den måste betecknas som osäker. Dels är kunskapen om
ekonomin i användningen av dessa energiråvaror fortfarande begränsad,
dels föreligger en icke oväsentlig osäkerhet när det gäller de miljöeffekter
av olika slag som de kommer att föra med sig.

När det gäller torv har naturvårdsverket i sitt remissvar över energikommissionens
betänkande angett att dess bidrag till energiförsörjningen
med hänsyn till naturintressena inte kan bli större än 15 Twh och
att detta bidrag endast kan ges under en ganska begränsad tid.

Energiskogar skulle teoretiskt kunna ge ett väsentligt större tillskott
till vår långsiktiga energiförsörjning. En total utbyggnad av energiskogar
på det sätt som studerats skulle kunna ge ett bidrag till vår
långsiktiga energiförsörjning med mellan 50 och 80 Twh, men detta
förutsätter då att man helt bortser från olika konkurrerande krav på
markanvändningen. Utnyttjande av energiskog av denna omfattning
skulle förutsätta produktion på arealer som motsvarar ca 1/3 av våra
åkerarealer, och det är därför orealistiskt att räkna med att siffror som
de ovan nämnda skall vara möjliga att uppnå under överskådlig tid.

Samtliga fossila bränslen medför betydande miljöproblem p. g. a. det
tillskott av koldioxid som deras förbränning medför. Under senare år
har speciellt uppmärksammats de risker för vissa skikt i atmosfären
som en alltför hög total produktion av koldioxid kan få för klimatet.
Det är okänt hur allvarligt detta problem egentligen är, men utförda
beräkningar har antytt att en så pass begränsad ökning av den globala
förbränningen av fossila bränslen som 3 % per år skulle kunna leda till
en genomsnittlig höjning av temperaturen år 2000 med 0,5—1,0° C.
Redan denna balansrubbning skulle kunna föra med sig allvarliga effekter.

Odling av energiskogar i större skala ger miljö- och hälsoeffekter
som ännu inte är till fullo kända. En odling i större skala förutsätter
t. ex. ett mycket omfattande utnyttjande av kvävegödsling och av olika
typer av insektsgifter över arealer där sådana i dag inte används. Påverkan
på miljön av en sådan storskalig användning av bl. a. insektsgifter
har inte närmare studerats.

Det huvudalternativ för den långsiktiga energiförsörjningen som framtonar
i ett läge där man ej kan öka oljeutnyttjandet och väljer att ej
öka utnyttjandet av vattenkraft eller kärnkraft är således ett starkt ökat
utnyttjande av kol.

Mot. 1978/79: 2357

Ett kolutnyttjande i stor skala i vår långsiktiga energiförsörjning har
såväl för- som nackdelar. Den främsta fördelen är att världens samlade
kolreserver beräknas vara avsevärt mycket större än de beräknade
totala tillgångarna av olja och större än de i dag kända tillgångarna av
uran som kan utnyttjas med nu lönsam teknik. De kända och utnyttjningsbara
koltillgångarna i världen torde motsvara ca 250 års användning
av dagens omfattning.

Detta innebär dock inte att kol är lika lätt tillgängligt på den internationella
marknaden som t. ex. olja. Större delen av världens koltillgångar
finns i stater som bryter kol huvudsakligen för sin egen användning
— t. ex. USA och Sovjetunionen — och det antal stater som genom
export i dag bygger upp den mycket begränsade internationella kolmarknaden
är litet. Till de främsta hör Polen, Sydafrika och Australien.

I energipropositionen föreslås en rad olika åtgärder som alla syftar
till att öka kunnandet inom landet i vad gäller kolutnyttjande. Dessa
åtgärder är nödvändiga för att säkerställa den handlingsfrihet på sikt
som måste finnas i energipolitiken, och där inget av de i dag tänkbara
alternativen för den framtida energiförsörjningen får uteslutas. Enligt
moderata samlingspartiets uppfattning talar dock tunga miljöskäl emot
att vi skulle satsa på kol som huvudalternativ i vår framtida energiförsörjning
på det sätt som ligger i förlängningen av vissa av de tendenser
och beslut som anges i energipropositionen.

Anledningen till att man under en lång följd av år i en rad olika länder
sökt sig bort från de tidigare stora beroendet av kol och satsat på ett
ökat utnyttjande av olja och uran är främst de miljö- och hälsoproblem
som kolanvändning i stor skala medför. De risker som är förknippade
med kolanvändning följer dels av kolbrytningen — främst underjordsbrytning
— dels av förbränningen av kol i kraft- eller värmeverk.

Aktuella undersökningar från moderna kolgruvor i Västeuropa visar
att kolbrytning fortfarande innebär mycket stora olycks- och hälsorisker
med dödsfall och långvariga skador som resultat. Att dessa dödsfall och
skador vid en omfattande svensk kolimport skulle drabba andra länder
ger oss ingen rätt att bortse från dem vid en bedömning av kolanvändningens
miljö- och hälsoeffekter.

Traditionellt har det avgörande problemet med kolanvändning ansetts
ligga dels i utsläppet av svavel, dels i de stoftutsläpp som inte sällan
kommit att sätta sin prägel på de områden eller t. o. m. regioner där kol
utnyttjats i stor skala .

Bägge dessa problem torde dock i dag vara möjliga att bemästra.
Dock förutsätter effektiva processer för att rena kol från svavel mycket
stora anläggningar för att bli lönsamma. Detta torde medföra att vi vid
kolanvändning i större skala måste koncentrera användningen till ett
fåtal mycket stora kolkraftverk. Har inte storstadsregionernas fjärrvärmeförsörjning
då lösts genom utnyttjande av hetvatten från i dag

Mot. 1978/79: 2357

existerande kärnkraftverk, bör kolanläggningarna lokaliseras till storstädernas
närhet och utnyttjas även för värmeproduktion.

Samtidigt som svavel- och stoftproblemen mer och mer kunnat bemästras,
har andra, minst lika allvarliga miljöproblem med kolanvändning
visat sig. De effekter som utsläpp av koldioxid på sikt eventuellt
kan ha på atmosfären har redan nämnts. Det finns i dag inte någon
teknisk metod som på ett ekonomiskt godtagbart sätt renar rökgaserna
från koldioxid.

De kväveoxider som uppstår vid förbränning av kol medverkar till
att försura naturen. De kan också få direkt hälsovådliga konsekvenser
för människan, t. ex. genom att påverka andningsvägarna. I viss utsträckning
är det möjligt att med olika filter etc. rena de utsläppta
rökgaserna från kväveoxider, men detta kommer med all sannolikhet
att ställa sig relativt dyrt. Det kan komma att kosta upp till en halv
gång så mycket ytterligare att ta bort kväveoxider som det kostar att
ta bort svaveldioxid från rökgaserna vid ett kolkraftverk.

De utsläpp som förekommer från polyaromatiska kolväten är dåligt
kända, men det anses att vissa av dessa ämnen är starkt cancerframkallande.
Mer detaljerad kunskap om de hälso- och miljöeffekter som
de polyaromatiska kolvätena från kolkraftverk kan ha, finns dock ännu
ej tillgänglig.

Ett av de allra allvarligaste av de problem med kolanvändning som
uppmärksammats under senare år är utsläppen av kvicksilver. F. n.
saknas helt tekniska metoder att begränsa kvicksilverutsläppen vid kolförbränning,
även om det är möjligt att i någon mån reducera utsläppen
genom att använda kol med något lägre halter av kvicksilver. Detta begränsar
dock avsevärt möjligheterna att på den begränsade internationella
kolmarknaden säkra en rimlig tillförsel av kol.

Problemen med kvicksilverutsläppen är speciellt allvarliga, eftersom
de mängder kvicksilver som på detta sätt tillförs naturmiljön därefter
kommer att ingå i ett cirkulationssystem. I sitt remissvar på energikommissionens
betänkande har naturvårdsverket därför krävt att kol
inte får användas i vårt energiförsörjningssystem mer än till en produktion
motsvarande 5 TWh el och 10 TWh värme.

Ett ytterligare problem med kolförbränning, varom kunskaperna i dag
är mycket begränsade, är de utsläpp av ämnen som bly, kadmium,
bellyrium och uran som sker. Sådana ämnen kan också ”läckas” ut
från förvar av det omfattande fasta avfall som kolutnyttjande i stor skala
alltid medför. Effekterna på miljö och hälsa av dessa utsläpp är ännu
så länge så gott som helt okända.

Något ställningstagande till introduktion av kol i stor skala i det
svenska energiförsörjningssystemet är inte aktuellt i dag. Detta till trots
finns det anledning att i samband med energibeslutet rikta uppmärksamheten
mot kol, eftersom kolanvändning i stor skala gradvis kan komma

Mot. 1978/79: 2357

att framstå som huvudalternativet för vår långsiktiga energiförsörjning,
om vi väljer att helt utesluta de övriga alternativ som finns.

På längre sikt förefaller det sannolikt att den intensiva utvecklingen
kommer att möjliggöra ett utnyttjande av kol utan de hälso- och miljöeffekter
som här har diskuterats. Tekniken med bl. a. förgasning av kol
är emellertid ännu ej så långt framskriden att det är möjligt att göra
någon bedömning av dess framtid i den svenska energiförsörjningen.

Det är svårt att exakt förutse när det kommer att vara möjligt att
fatta ett energibeslut som mera definitivt och med längre inriktning än
det beslut som nu är aktuellt väljer väg för den svenska energiförsörjningen.
Som underlag för det beslutet måste framför allt föreligga en
bättre kunskap om de bidrag som olika s. k. förnyelsebara energikällor
kan ge, en större erfarenhet av kärnkraften samt bättre kunskaper om
möjligheterna att kunna bemästra de omfattande hälso- och miljöproblem
som en introduktion av kol i stor skala efter 1990 skulle få.

3 Energisparande

Tidigt på våren 1978 fattade riksdagen beslut om en energiplan för
befintlig bebyggelse. Sparplanen innebar att riktpunkten för energisparandet
i den i dag befintliga bebyggelsen skall vara 35 TWh. Detta
sparmål är synnerligen ambitiöst. Trepartiregeringen utgick ifrån att
sparmålet endast skulle kunna uppnås om sparprogrammet gavs en sådan
uppbyggnad att fastighetsägare av olika kategorier gavs förutsättningar
att medverka till sparmålets uppfyllnad i positiv anda. Det register
av tvångsåtgärder som statens planverk föreslagit för att genomföra
ett ambitiöst energisparprogram tillbakavisades. I stället byggdes
sparprogrammet upp med utgångspunkten att de maximala ansträngningarna
skulle kunna mobiliseras om fastighetsägarna gavs såväl ekonomiska
incitament som finansiella förutsättningar att spara energi.

I denna utformning av programmet ligger att inslaget av bidrag i
stödet avser spela en begränsad roll för sparandet. Det skall främst
vara den sammanfallande samhällsekonomiska och privatekonomiska
nyttan kombinerad med effektiva finansieringsmöjligheter som skall leda
till optimala sparinsatser. Mot denna bakgrund ter det sig förvånande
att propositionen så starkt understryker bidragsgivningen som instrument
för att påverka sparandet. I energisparpropositionen förutskickades
t. o. m. att bidragen skulle komma att avvecklas i framtiden. Regeringen
tycks nu gå den helt motsatta vägen. Även om en viss flexibilitet kan
vara motiverad bör fortfarande målsättningen vara att komma ifrån
bidragen.

I energisparpropositionen förutsattes att programmet skulle omprövas
under den tioårsperiod som det skulle omfatta. Den första mera omfattande
omprövningen skulle ske efter tre år av programperioden. För

Mot. 1978/79: 2357

att ge underlag för omprövningen förutsatte propositionen att ett omfattande
och mångsidigt utvärderingsarbete skulle genomföras parallellt
med energisparplanens genomförande.

I årets energiproposition behandlas vissa frågor rörande energisparplanen.
Dels görs vissa redovisningar av vilka åtgärder som hittills vidtagits
i olika avseenden, dels föreslås redan nu vissa förändringar av
den inriktning programmet för energisparande gavs förra året av riksdagen.

Det är tillfredsställande att regeringen har hög beredskap att vidta de
förändringar som erfarenheterna av energisparprogrammets genomförande
kan motivera. Samtidigt reser propositionens förslag ett antal frågor.
Framför allt måste inriktningen mot åtgärder med mera omedelbara
effekter ifrågasättas. Detta stämmer inte med energisparplanen och bör
ej godtas. En sådan förändring riskerar att minska de potentiella sparmöjligheterna.

Utvärdering

Utvärderingsinsatser utgör ett viktigt led i energisparprogrammets
uppbyggnad. Endast genom effektiva utvärderingsinsatser blir det möjligt
att på sakliga grunder ompröva programmet. Även om propositionen
talar mångordigt och vällovligt om utvärderingens betydelse för energisparprogrammets
fortsatta utveckling, antyder redovisningen av vad som
gjorts hittills i utvärderingshänseende en betänklig passivitet från regeringens
sida. Den enda konkreta åtgärd som tycks ha vidtagits är att
bostadsstyrelsen fått ett formellt uppdrag, utan extra resurstillskott, att
följa energisparprogrammets genomförande. Den redovisning som bostadsstyrelsen
lämnat för sitt hittillsvarande utvärderingsarbete är knapphändig
och i många avseenden ofullständig. Bostadsstyrelsen har endast
redovisat teoretiska besparingseffekter utifrån inlämnade låneansökningar.
Man har vidare inte alls tagit hänsyn till det viktiga — och för
energisparandet avgörande — sambandet mellan energisparinsatser och
påverkan på energiproduktionsapparaten. Bostadsstyrelsens redovisning
är vidare i alltför liten utsträckning relaterad till det underlagsmaterial
som redovisades för energisparprogrammet i energisparpropositionen.

De bristande utvärderingsinsatserna innebär att underlag saknas för
mera omfattande ställningstaganden till förändringar av energisparprogrammet.
Detta har emellertid inte hindrat regeringen från att på några
betydelsefulla punkter inleda just sådana mer omfattande förändringar
av programmets inriktning, bl. a. i avseende på kommunal besiktning.

De utvärderingsinsatser som är motiverade är av två slag. För det
första bör man på olika vägar försöka fortlöpande öka kunskapen om
olika åtgärders faktiska besparingseffekter. Denna kunskap var av naturliga
skäl inte helt fullständig när riksdagen beslutade om att inleda det
ambitiösa sparprogrammet. I propositionen sägs att en fältstudie av

Mot. 1978/79: 2357

”vissa energisparande åtgärder” skall genomföras av KTH. Därutöver
sägs endast att möjligheterna övervägs att genom statens institut för
byggnadsforskning genomföra en bred statistisk undersökning. För det
andra bör man fortlöpande studera effekterna av det styrsystem man
valt. Man bör således metodiskt studera vilka åtgärder som vidtas och
i vilken omfattning, liksom vilka förändringar av styrsystemet som skulle
kunna förbättra samstämmigheten mellan vad som är energiekonomiskt
motiverat och vad som verkligen sker i fråga om energisparande. Några
sådana utvärderingsinsatser omnämns över huvud taget inte. Den enda
antydning om sådana insatser återfinns i den del av propositionen som
rör förändringar av anslag till byggforskningsrådet. Där föreslås ett delprogram
”planering, styrfaktorer, statistik” överflyttat till programmet
”Energiinriktad utvecklings- och demonstrationsverksamhet”. Möjligen
skulle delprogrammet inrymma något av den ”systemutvärdering” som
här efterlyses. Samtidigt är motivet till överflyttningen att det teoretiska
kunnandet har nått långt och att det nu återstår att föra ut kunskapen
i praktisk verklighet. Det vore förvånande om det inom byggforskningsrådet
redan skulle kunna finnas en helt färdig uppfattning om styrsystem
för energisparandet. Denna kunskap borde redovisats för riksdagen redan
i detta sammanhang.

Regeringen har föreslagit en ram på 4,3 milj. kr. för utvärderingsinsatser.
Detta får tas som utslag för att man åtminstone nu avser att
ta de initiativ som saknats tidigare. Att man ej preciserat till vilka åtgärder
dessa medel skall användas torde få skrivas på tidsbristens konto.

En förutsättning för att ett gott underlag för den planerade omprövningen
av energisparprogrammet efter tre år skall föreligga, är att utvärderingsinsatserna
utförs på bred front och med flera olika och av
varandra oberoende organ involverade. I fråga om de rent tekniska
frågorna — faktiska energispareffekter av olika åtgärder — bör uppdrag
kunna läggas ut till de tekniska fakulteterna och högskolorna, byggforskningsinstitutet,
planverket, enskilda konsultfirmor m. fl. Medel för
utvärderingsinsatser — som kan fördelas till sådana olika uppdragstagare
— bör disponeras såväl av regeringen och dess energispardelegation
som av planverket och byggforskningsrådet. För utvärdering av
mera systeminriktade frågor är mångfalden i utvärderingsarbetet av än
större vikt än i fråga om de tekniska frågorna. Här bör bostadsstyrelsen
ges ytterligare medel för att mer djupgående fortsätta sitt utvärderingsarbete.
Därtill bör riksrevisionsverket — helt i enlighet med vad som
angavs i energisparpropositionen — ges i uppdrag att följa energisparplanens
genomförande. Även här är det motiverat att regeringens energispardelegation
disponerar medel för att direkt lägga ut egna uppdrag.

Utbildning

När energipropositionen skrevs stod det helt klart att en väsentlig

Mot. 1978/79: 2357

förutsättning för energisparinsatserna var att det skulle finnas resurser
för rådgivning i energisparfrågor. Det faktum att det saknades sådana
resurser i kommunerna och i enskilda konsultföretag var ett skäl att
bygga upp programmet stegvis. För att möjliggöra en snabb expansion
av resurserna för rådgivning förutsattes aktiva utbildningsinsatser från
statsmakternas sida. I den nu aktuella propositionen nämns över huvud
taget inte några sådana utbildningsinsatser. Ingen som helst redovisning
görs av vad som hittills gjorts på området. Regeringen bör med det
snaraste ta initiativ för att öka antalet utbildade tekniker med inriktning
just mot energisparandefrågor. Om sådana insatser förutsätter ytterligare
anslag bör regeringen utan dröjsmål återkomma till riksdagen med
hemställan om anslagsförändringar.

Energispardelegationen

För att möjliggöra en aktiv uppföljning av energisparinsatserna från
regeringens sida inrättades en särskild energispardelegation. Delegationens
viktigaste uppgifter var att initiera och följa utvärderingsverksamhet
och att ta initiativ till de förändringar av programmet som utvärderingen
gav underlag för. Energispardelegationen har uppenbarligen inte,
med den sammansättning som den gavs, kommit att bli ett särskilt
verksamt instrument för de här angivna ändamålen. Regeringen föreslår
nu att energispardelegationen förändras och får parlamentarisk
sammansättning. Även om det inte finns några skäl att motsätta sig att
riksdagspartierna ges bättre insyn i det fortlöpande energispararbetet,
är det inte alldeles självklart att detta skall ske genom energispardelegationen.
Delegationen avsågs bli ett direkt instrument för regeringens
ledning av energisparandet. Denna ledningsuppgift kan inte gärna —
med den fördelning av uppgifter som råder mellan regering och riksdag
— läggas på ett parlamentariskt sammansatt organ.

Regeringen måste själv ta ansvar för regeringsmaktens direkta utövning.
För det fall energispardelegationen skulle komma att förändras
på det sätt som föreslås i propositionen innebär detta att regeringen
måste finna en annan form för att ge energisparfrågornas behandling
en fast ledning och organisation inom regeringskansliet. Den av regeringen
nu presenterade propositionen är ett mycket klart utslag för att
denna fasthet i greppet om energisparfrågorna nu saknas.

Tvång eller frivillighet

Som redan tidigare understrukits byggde energisparpropositionen på
att energisparprogrammet skulle genomföras utan tillgripande av tvångsåtgärder
mot fastighetsägarna. Regeringen föreslår inte att man lämnar
denna linje nu, men samtidigt förutskickas att man kommer att framlägga
sådana förslag senare. Sålunda talar man i mycket positiva ordalag
om den obligatoriska och samtliga fastigheter omfattande besikt

Mot. 1978/79: 2357

ing som planverket föreslagit. Det är förvånande att ett förslag som
blivit så kritiserat i remissbehandlingen trots detta uppenbarligen i
princip omfattas av regeringen.

Det är uppenbart att energisparbesiktning av landets ca 3 miljoner
lägenheter skulle komma att utgöra en utomordentligt trög inledning på
energisparprogrammet. Det är inte sannolikt att besiktningen med efterföljande
planering skulle kunna slutföras förrän en större del av hela
programperioden redan har förflutit. Den obligatoriska besiktningen
bygger därtill på tanken att denna skall kunna fullföljas av förelägganden
att vidta olika åtgärder. Om man fullföljde tvångslinjen så långt
hade man medverkat till att skapa konflikter i en verksamhet där i
själva verket helt samstämmiga intressen föreligger mellan olika inblandade.
Regeringen antyder att man nu skulle ge kommunerna ett
slags vilande rätt att utföra besiktning tvångsmässigt. Kommunfullmäktige
skulle på grundval av ett slags fullmaktslag kunna besluta om obligatorisk
besiktning. Även andra skäl än de effektivitetsskäl som redan anförts
talar mot en sådan lösning. Om det skall aktualiseras att öka myndigheternas
möjligheter att tränga sig in i enskilda medborgares bostäder,
skall dessa möjligheter ges en uttömmande och slutlig reglering i
lag. Det borde vara helt självklart att ett så drastiskt ingrepp i den
personliga integriteten inte skall kunna vara beroende av om kommunfullmäktige
på orten anser att sådana intrång skall kunna göras eller ej.

Ställningstagande till ett eventuellt ökat inslag av tvångsåtgärder —
vilka i och för sig inte kan uteslutas om erfarenheterna av frivilliglinjen
skulle bli helt negativa — bör anstå till dess resultat av utvärderingen
av energisparprogrammet föreligger. Regeringen redovisar inte underlag
som visar en annan bild av behovet av tvångsåtgärder än när energisparpropositionen
presenterades.

Av någon, i propositionen ej redovisad, anledning föreslår regeringen
att kommunerna skall ges vetorätt mot lån och/eller bidrag till energisparande
åtgärder i det avskilda fallet. Redan nu har kommunernas
förmedlingsorgan stort inflytande över lån- och bidragsgivningen. Endast
om särskilda skäl föreligger får i dag stöd ges mot förmedlingsorganets
yttrande. Det torde inte vara särskilt sannolikt att länsbostadsnämnderna
skulle komma att finna särskilda skäl föreligga i fall där kommunernas
förmedlingsorgan exempelvis motiverat avslag med att fjärrvärme från
kraftvärmeverk var under byggnad eller planering. Detta förutsätter
dock att energisparförordningen innehåller utrymme för lämplighetsbedömningar.
Om så inte är fallet bör detta ändras. Man bör också
uppmärksamma kommunernas möjligheter att medverka till positiva
beslut om lån och bidrag.

I och för sig vore det måhända önskvärt att i ökad utsträckning lägga
det slutliga ansvaret för stödet till energisparverksamhet på kommunerna;
bl. a. skulle härigenom förenklingar kunna vinnas. Därtill skulle

Mot. 1978/79: 2357

måhända vissa skillnader i sparprofil kunna komma att utvecklas, vilket
skulle förbättra underlaget för ställningstaganden till förändringar av
energisparprogrammet. En sådan kommunalisering kan dock aldrig bli
total. Dels är det statliga pengar som utgår i stöd. Staten kan aldrig
helt frånhända sig ansvaret för dessa pengar i beaktande av att programmets
omfattning sammantaget uppgår till i storleksordningen 30—40
miljarder kronor. Dels kan man — i beaktande av de fördelar som i
vissa fall ges den som får stödet — inte utesluta en besvärsmöjlighet
mot kommunens beslut.

S t ö d b e r ä 11 i g a d e åtgärder och stödvillkor

Trots det dåliga underlaget i form av utförda utvärderingar finner
regeringen tiden mogen för förändringar av stödsystemet. Vad som sägs
om räntebidrag m. m. kan måhända vara riktigt. Detta har dock inte
visats, varför ev. förändringar bör anstå. Särskild uppmärksamhet bör
ägnas dessa frågor i utvärderingen. Därtill kan självfallet inte retroaktiva
effekter accepteras som resultat av ev. förändringar av stödreglerna.

Förändringarna av stödet till tilläggsisolering är däremot tveksamma.
Det är i och för sig riktigt att tilläggsisolering inte är särskilt motiverad
vid låga K-värden. Detta förhindrar dock inte att tilläggsisolering kan
komma att aktualiseras om ändå fasadskiktet byts ut. Problemet är då
inte att åtgärden i sig inte är motiverad utan att det är svårt att ta
ställning till om bytet av fasadskikt motiverat tilläggsisoleringen eller
vice versa. Det är med andra ord fråga om ett kontrollproblem. Detta
problem skulle dock kunna lösas utan att man samtidigt träffade de fall
i vilka det faktiskt är motiverat att tilläggsisolera även vid låga K-värden.
Exempelvis skulle man kunna tänka sig att energisparstöd inte utgick
annat än i samband med större renovering eller mer omfattande ombyggnadsåtgärder.
Man skulle då ha viss säkerhet för att tilläggsisoleringen
kom i fråga därför att ändå andra åtgärder var aktuella. En
sådan ökad flexibilitet skulle exempelvis kunna åstadkommas genom
att lägga ett större ansvar för långivningen och bidragsgivningen på
kommunerna.

I propositionen förordas att regeringen ges ökade befogenheter att
besluta om förändrad inriktning av de konkreta åtgärderna i energisparprogrammet.
Den eftersträvansvärda flexibiliteten kan motivera en
sådan ökad frihet för regeringen. Det måste dock klart fastslås att detta
är en frihet inom de ramar som energisparprogrammet uppställer och
utifrån de förutsättningar i fråga om frivillighet, åtgärdskombinationer
och uppbyggnad i övrigt av energisparandet som programmet vilar på.
Det är uppenbart att en inriktning mot åtgärder med huvudsakligen
effekter på kort sikt inte stämmer med energisparplanen.

Mot. 1978/79: 2357

Finansiering av energisparlånen

I energisparpropositionen förutskickades att fr. o. m. budgetåret
1979/80 finansieringen av energisparlånen skulle läggas över på kapitalmarknaden
och inte längre belasta statsbudgeten. Det är med beklagande
man nu kan konstatera att regeringen inte förmått bereda ett
förslag till denna förändring. Uppgiften har endast varit att finna den
tekniska lösning som möjliggör att de medel som används för energisparlån
tas fram direkt från kapitalmarknaden i stället för över statsbudgeten.
I fråga om bottenlån till nyproduktion av bostäder har man
en fungerande ordning för finansiering utanför statsbudgeten. Även om
inte identiskt samma lösning är möjlig för energisparlånen borde bottenlångivningen
visa att det inte föreligger några teoretiska komplikationer.

I viss utsträckning har regeringens problem sannolikt varit beroende på
direkt ovilja från socialdemokratisk sida att i riksbanksfullmäktige medverka
till en smidig lösning av frågan. Det torde nu vara för sent att
åstadkomma några förändringar inför ingången av det nya budgetåret.
Det förhindrar dock inte att överföring till kapitalmarknaden bör ske
så snart det är möjligt.

4 Oljeförsurjningen

Oljan är det centrala problemet i den svenska energipolitiken. Vårt
beroende av importerad olja för vår energiförsörjning är större än de
flesta andra länders.

Under de senaste månaderna har situationen på den internationella
oljemarknaden drastiskt försämrats till följd av produktionsbortfallet i
Iran och de följdverkningar som den nya situationen fört med sig även
i en rad andra viktiga oljeproducerande länder. Medan de flesta prognoser
för mindre än ett år sedan talade om ett överskott på oljemarknaderna,
som kunde förväntas bestå under ett antal år, pekar nu de
flesta tillgängliga prognoser på att den knapphet på oljemarknaden som
alla räknat med längre fram i tiden kommit väsentligt mycket närmare.
I förhållande till den bild av oljemarknaden på sikt som tecknades i
den moderata partimotionen i januari torde de långsiktiga förutsättningarna
för en långsiktigt säker oljetillförsel ytterligare ha försämrats.

Sveriges position är f. n. mycket känslig. Ett högt oljeberoende, stort
beroende av bolag som drabbats speciellt hårt av produktionsbortfallet
i Iran, en sträng vinter och en prispolitik har gjort att de svenska oljelagren
sjunkit på ett oroväckande sätt. Av samtliga länder i IEA är
Sverige i dag i den mest utsatta situationen, och det förefaller som om
Sverige i dag ligger under det tillförselbortfall på 7 % som skulle ge
den svenska regeringen rätt att påkalla att IEA:s krisfördelningssystem
av världens olja sattes i funktion. För att möta situationen har IEAländerna,
däribland Sverige, åtagit sig att reducera sin oljekonsumtion
med 5 %.

Mot. 1978/79: 2357

Trots den inriktning på ett reducerat oljeberoende som energikommissionen
föreslog, och som nu fullföljts av energipropositionen, kommer
vårt oljeberoende att vara mycket stort under lång tid framöver.
På vissa områden — främst trafiksektorn — är det inte realistiskt att
tänka sig att ersätta oljan på mycket länge, och på andra — t. ex.
när det gäller uppvärmning — fordras betydande tid och stora investeringar
i andra energisystem för att uppnå den eftersträvade reduktionen
av oljeberoendet. Under den närmaste tioårsperioden kommer Sveriges
behov av att importera olja att vara i stort sett oförändrat, vilket dock
medför att oljans andel av vår totala energiförbrukning beräknas nedgå
successivt.

Detta gör att frågan om vår oljeförsörjning på sikt måste tillmätas
den allra största betydelse.

I propositionen tas till behandling upp en rad problem inom svensk
oljeförsörjning i dag. Det är bl. a. den under en följd av år mycket svaga
lönsamheten i raffinaderierna, den svaga råoljeförsörjningen, och därmed
det under senare år stigande beroendet av den s. k. spot-marknaden,
samt vissa strukturfrågor när det gäller främst det statliga engagemanget
inom oljehandeln.

Den internationella oljehandeln sker på olika sätt, men den dominerande
rollen spelas fortfarande av de stora internationella oljebolagen,
som med sin verksamhet i oljehandelns alla olika led och sina förgreningar
över hela världen har en inbyggd flexibilitet och säkerhet som
det finns all anledning för ett litet land som Sverige att ta till vara. Det
kan inte uteslutas att dessa bolags roll i den internationella oljehandeln
så småningom kommer att minska något, men det torde vara ofrånkomligt
att den alldeles övervägande delen av Sveriges försörjning med
oljeprodukter under överskådlig tid kommer att ske genom dessa bolag.
Det är därför ett klart intresse för vår oljeförsörjning att dessa bolag
ges sådana möjligheter att etablera sig och verka i vårt land att vi i ett
mera ansträngt läge på den internationella oljemarknaden kan räkna
med de fördelar som nära relationer till de internationella bolagens
flexibla oljeförsörjningssystem alltid kommer att innebära.

Under senare tid har vikten av att säkra en bättre råoljeförsörjning
genom olika typer av långtidskontrakt spelat en betydande roll i debatten
om vår oljepolitik .Inte minst gällde detta i samband med diskussionen
kring avtalet mellan de svenska och norska regeringarna om
vissa oljeleveranser på sikt.

Olika störningar av den internationella oljehandeln kan tänkas i framtiden,
och dessa olika störningar måste mötas genom olika inslag i vår
oljepolitik och i det oljeförsörjningssystem som vi vill bygga upp.

Vid knapphet på oljemarknaden som inte ger ett tillförselbortfall på
7 % utlöses ej IEA-systemet, utan vi kommer då in i en situation liknande
den som vi i dag upplever och som vi sannolikt kommer att få
uppleva åtskilliga gånger i framtiden.

Mot. 1978/79: 2357

I en sådan situation innebär ett alltför starkt beroende av direkta inköp
på den s. k. spot-marknaden ett icke oväsentligt problem, dels
p. g. a. den fysiska knapphet som i vissa lägen kan inträffa, dels genom
de mycket kraftiga prisfluktuationer som sker på spot-marknaden i vissa
lägen. För t. ex. de raffinaderier som inte har någon egen säkrad tillgång
på råolja innebär en situation som dagens betydande problem.

Av denna anledning finns det skäl att sträva efter att bryta den tendens
till ökat beroende av den s. k. spot-marknaden som ägt rum under
senare år, och det i all synnerhet som knapphetslägen på oljemarknaden
med stor sannolikhet kommer att bli allt vanligare. Det måste vara angeläget
att sträva efter en mer långsiktigt säkrad försörjning, antingen i
form av avtal direkt med oljeproducerande länder eller företag eller i
form av avtal med sådana företag som i ansträngda marknadslägen
bedöms kunna ha en säkrad tillgång på råolja eller på oljeprodukter.

Att fullständigt avstå från att utnyttja spot-marknaden är dock varken
möjligt eller önskvärt. I vissa lägen kan begränsade kompletteringsköp
på denna marknad ge ett värdefullt bidrag när det gäller att jämna
ut olika försörjningsproblem, och möjligheter kan dessutom finnas att
i vissa lägen utnyttja de gynnsammare priser som även i framtiden kan
komma att råda på spot-marknaden i vissa situationer.

Vid bortfall i oljetillförseln utöver 7 % skall IEA:s krisfördelningssystem
av olja automatiskt träda i kraft, och svensk oljepolitik upphör
därmed i normalfallet att spela någon roll. Även om IEA-systemet
aldrig testats i verkligheten har de spel som gjorts visat att det med stor
sannolikhet kommer att fungera på det sätt som är avsett.

Det kan emellertid inte uteslutas att lägen kan uppkomma där IEAsystemet
sätts ur funktion. Någon eller några IEA-länder kan i ett mycket
kritiskt läge lämna systemet och därmed försämra situationen för
de övriga. Internationella kriser som påverkar oljehandeln kan gradvis
utvecklas i riktning mot öppet krig i känsliga delar av världen. I dessa
fall är det möjligt att nå en viss ytterligare försörjningstrygghet genom
råoljeavtal med närbelägna länder — främst Norge och Storbritannien
— men i allt väsentligt rör det sig här om situationer där det i första
hand är åtgärder inom det ekonomiska försvarets område som kommer
i fråga när det gäller att trygga vår försörjning.

Slutsatsen måste således bli att försörjningstryggheten blir bäst genom
att vår försörjning är så diversifierad som möjligt, men att det finns
skäl att bryta de senaste årens tendens till ökat beroende av inköp på
den s. k. spot-marknaden och att eftersträva ett visst inslag av långsiktiga
råoljeavtal med närbelägna länder i vår oljepolitik. Flexibiliteten
och mångsidigheten i vårt försörjningssystem är emellertid den bästa
garantin för leveranstrygghet.

Av speciell betydelse när det gäller att möjliggöra för oljebolag med
en integrerad verksamhet i råoljeanskaffning, raffinering och distribu

Mot. 1978/79: 2357

tion att vara verksamma i Sverige är att lönsamheten i Sverige inte ligger
under vad som kan uppnås på andra jämförbara marknader. Under
1970-talet har dessa bolags marknadsandelar i Sverige minskat på ett
sätt som varit till klar nackdel för försörjningstryggheten, och detta har
till större delen berott på ett felaktigt utnyttjande av prisregleringsmöjligheterna
från myndigheternas sida. De riktlinjer för den statliga prispolitiken
som anges i propositionen bör dock kunna medverka till att
den nödvändiga förbättringen i detta hänseende kommer till stånd.

Lönsamheten i de svenska raffinaderierna har under de senaste åren
varit utomordentligt dålig, beroende på den överkapacitet på raffinaderisidan
som rått i Västeuropa i dess helhet. Bl. a. av denna anledning har
förhandlingar upptagits mellan staten och de i Sverige verksamma oljeföretagen,
och principavtal om fortsatta överläggningar syftande till ett
längre gående avtal har träffats mellan staten och en rad oljebolag. De
olika förhandlingarna skall slutföras under 1979.

En viss samverkan av det slag som eftersträvas i dessa förhandlingar
kan vara motiverad, inte minst för att säkra en bättre råoljetillförsel till
de svenska raffinaderier som i dag ej har egen sådan. Det är emellertid
av stor vikt att det system som kommer att byggas upp genom dessa
avtal inte låser oljemarknadens struktur eller leder till statliga engagemang
i form av ägande eller omfattande subventioner.

Efter oljekrisen 1973—1974 vidtogs en rad åtgärder för att skapa en
statlig oljepolitik, med syfte bl. a. att söka förbättra vår långsiktiga försörjningstrygghet.
Ett viktigt inslag i denna statliga oljepolitik var tillkomsten
av Svenska Petroleum (SP).

Vissa skäl kan anföras för existensen av ett statligt bolag som i samverkan
med de stora internationella bolagen och med de svenskägda
bolagen kan sluta avtal om vissa råoljeleveranser till vårt land. SP har
emellertid under senare år visat vissa tendenser till att expandera utöver
sina ursprungliga verksamhetsramar på ett sätt som inte varit gynnsamt
för samarbetet på oljemarknaden och som lett till betydande irritation
i relationerna mellan staten och såväl svenska som utländska oljebolag.

Den främsta anledningen till detta har varit SP:s försök att med utnyttjande
av sin särställning etablera sig i distributionsledet, framför allt
när det gäller eldningsoljor. Denna etablering kan ej anses motiverad
med tanke på SP:s arbetsuppgifter, och med tanke på de konsekvenser
den fått i olika hänseenden bör riksdagen uttala att SP:s roll på distributionssidan
bör inskränkas.

I propositionen anmäler regeringen att de inköp av olja för våra
beredskapslager som sker via Överstyrelsen för ekonomiskt försvar
(ÖEF) i fortsättningen bör skötas av SP för ÖEF:s räkning. Erfarenheten
visar dock att ÖEF vid tidigare upphandlingar kunnat få lägre
priser än de som SP kunnat erbjuda, och det finns därför ingen anledning
att nu ge SP ett monopol på leveranser till ÖEF som kan leda till

Mot. 1978/79: 2357

ökade kostnader för det ekonomiska försvaret. Detta strider dessutom
mot den princip beträffande statlig upphandling som regeringen i annat
sammhang har givit uttryck åt.

5 Folkomröstning

Idrifttagandet av nya kärnkraftverk regleras sedan 1977 av den på
trepartiregeringens initiativ tillkomna villkorslagen, som innebär att de
aggregat som fått koncession men ännu ej tagits i drift endast får tillföras
kärnbränsle om det kan visas hur och var en helt säker förvaring
av det högaktiva avfallet kan ske. Villkorslagen förutsätter således att
de tolv aggregaten som fått koncession också skall få tas i drift om villkorslagens
krav kan uppfyllas, och energipropositionens förslag om kärnkraftsprogrammets
omfattning är utformat mot bakgrund av villkorslagens
bestämmelser .

I motionen 1978/79: 1108 förklarade moderata samlingspartiet att vi
såg principiellt positivt på möjligheterna att anordna en folkomröstning
om energipolitiken. En sådan kan knappast omfatta sådant som regleras
av villkorslagen utan bör omfatta den långsiktiga energipolitiken. En
sådan folkomröstning bör äga rum när tillräckligt underlag föreligger
för att bedöma alternativen för den svenska energiförsörjningen på
längre sikt men kan äga rum under nästa mandatperiod.

6 Energibeskattningen

I energipropositionen har förslag lagts fram om höjning av vissa skatter
på energiområdet, främst en fördubbling av beskattningen av mineraloljor
m. m. samt en höjning av skatten på energi som förbrukas i
industriell verksamhet med ca 40 %.

På längre sikt kan en omläggning av energibeskattningen på olika
punkter vara ett verksamt och lämpligt sätt att påverka energikonsumtionen.
De förändringar som nu föreslås förefaller emellertid snarast
statsfinansiellt motiverade och har inte föregåtts av någon energipolitisk
analys. Vi förordar därför att frågan om energibeskattningen i sin helhet
hänskjuts till den aviserade utredningen i ämnet.

Vi tillstyrker det förslag som lagts fram om en mildrad beskattning av
bl. a. metanol. På samma sätt finner vi det angeläget att utbyggnaden
av mottryckskraften stimuleras genom en omläggning av beskattningen,
innebärande att elkraft som framställs i mottrycksanläggning inom industriföretag
för att användas i den bedrivna verksamheten undantas
från energiskatt.

Hemställan

Med hänvisning till vad som anförts hemställs

1. att riksdagen bemyndigar regeringen att under de förutsätt

Mot. 1978/79: 2357

ningar som angivits i motionen besluta om grunderna m. m.
för statligt stöd till energisparande åtgärder i bostadshus m. m.,

2. att riksdagen avslår propositionens förslag angående räntebidrag
till energisparande åtgärder i bostadshusen m. m.,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som i motionen anförts rörande utvärderingen av energisparprogrammet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts rörande obligatorisk besiktning som ett led
i energisparandet,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts angående Svenska Petroleums verksamhet,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts angående upphandling av olja för Överstyrelsen
för ekonomiskt försvar,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts angående överläggningar mellan staten och
oljeföretagen om samarbete bl. a. på raffineringens område,

8. att riksdagen avslår regeringens förslag angående lag om
ändring i lagen (1957: 262) om allmän energiskatt,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts om beskattningen av mottryckskraft.

Stockholm den 28 mars 1979
GÖSTA BOHMAN (m)

ERIC KRONMARK (m) STAFFAN BURENSTAM LINDER (m)

H. BERTIL LIDGÅRD (m) ALLAN HERNELIUS (m)

ERIK HOVHAMMAR (m) TAGE MAGNUSSON (m)

PER PETERSSON (m) ALF WENNERFORS (m)

INGRID DIESEN (m) NILS CARLSHAMRE (m)

L. ARNE ANDERSSON (m) INGRID SUNDBERG (m)
i Ljung

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1979