14

Motion
1978/79:2356
av Elvy Nilsson m. fl.

med anledning av propositionen 1978/79:99 om en ny trafikpolitik

Propositionen om en ny trafikpolitik har länge varit väntad. Övergången till
en mera samhällsekonomiskt inriktad trafikpolitik förutsattes innebära att
det tidigare trafiksvaga bannätet skulle få en gynnsammare ställning då det
sattes in i ett samhällsekonomiskt sammanhang. Härigenom skulle bl. a.
regionalpolitiska faktorer kunna vägas in i lönsamhetsberäkningarna.

Besvikelsen är därför mycket stor då det visar sig att propositionen
1978/79:99 om en ny trafikpolitik inte torde komma att innebära någon
förbättrad situation för de s. k. olönsamma bandelarna. Tvärtom har
regeringen föreslagit nedläggningar av en lång rad bandelar, sedan man delat
upp järnvägsnätet i tre grupper - ett riksnät där persontrafiken skall
bibehållas, en del av det trafiksvaga bannätet där persontrafiken bör
ytterligare prövas och en del där man alltså föreslår nedläggningar.

Samtidigt föreslås att det slutliga ansvaret för nedläggningar skall läggas på
de regionala trafikhuvudmännen, som också får ta över det ekonomiska
ansvaret, sedan staten svarat för kostnaden under en femårsperiod. Detta kan
inte accepteras.

De tidigare som ”olönsamma bandelar” klassade järnvägarna måste få en
möjlighet att prövas efter den nya, mer samhällsekonomiskt inriktade
trafikpolitiken och med det förändrade kostnadsansvar som denna för med
sig. Här måste trafiksäkerheten, miljö- och energisynpunktema vägas in.

Det nuvarande olönsamma bannätet har under en lång följd av år
undergått en systematisk nedrustning. Järnvägsstationer har stängts eller fått
ett minskat öppethållande, banunderhållet har eftersatts med minskad
hastighet och längre restider som följd, turtätheten har minskat, vagnparken
har slitits ner m. m. Med andra ord: Servicen och därmed attraktiviteten hos
SJ:s verksamhet på det här området har minskat. Detta har skett i alltmer
accelererande grad, vilket medfört att dessa bandelar har blivit allt mindre
lönsamma för varje år.

Man frågar sig om dessa bandelar har fått en ärlig chans att utvecklas. Vad
hade hänt om man fått nyare och bättre motorvagnar, om stationerna fått
fortsätta att hållas öppna och bemannade, om man haft en bättre marknadsföring
osv?

Sålunda har trafikutvecklingen under de senaste åren minskat med ca 20 %
på dessa bandelar, medan den ökat med 22 % för SJ totalt. Störst har
ökningen varit på de längre sträckorna, vilket bl. a. torde ha berott på
förbättrade tågförbindelser mellan större tätorter. I föregående års budget

Mot. 1978/79:2356

15

proposition konstaterades också att ”persontrafikens utveckling blir beroende
av kvaliteten och priset på de trafiktjänster som järnvägen kan erbjuda i
konkurrens med personbilar och bussar och flyg”. I samma utsträckning som
attraktiviteten ökar om kvaliteten höjs, så minskar den om förhållandet blir
det motsatta, vilket alltså skett i hög grad då det gäller det trafiksvaga
bannätet. Inte ens dricksvatten finns numera på vissa sträckor!

I propositionen föreslås bl. a. införande av rabatter i olika former för att
ytterligare öka SJ:s attraktivitet. Detta måste självklart gälla även de
trafiksvaga bandelarna. En nedläggning av dessa innan en utvärdering
kommit till stånd och övriga åtgärder satts in, kan inte vara riktigt.

Förslaget att ett större ansvar läggs på de regionala trafikhuvudmännen är i
och för sig positivt. Detta måste då innebära att länsstyrelserna och
kommunerna får ett större inflytande, då det gäller den regionala trafikorganisationen.
Det måste då också innebära att de förutsättningslöst får pröva till
vilken grupp resp. bandelar skall höra. Att få ett förslag sig förelagt där
uppdelningen redan är gjord kan därför inte accepteras. Likaså måste
understrykas att det är staten som har det övergripande ekonomiska ansvaret
för trafikpolitiken i landet, och något överförande av kostnaden till kommunerna
får icke ske.

Värmland är ett län som skulle drabbas hårt om propositionens nedläggningsrekommendationer
skulle följas. Sträckorna Lesjöfors-Filipstad-Daglösen,
Nykroppa-Kristinehamn samt Arvika-Bengtsfors hör till gruppen
bandelar som skulle nedläggningsprövas, medan ytterligare tre sträckor,
Torsby-K.il,
ytterligare utredningar. En nedläggning innebär ju inte enbart en försämring i
trafikutbudet för de människor som bor i de aktuella områdena. Det innebär
också en minskning av sysselsättningstillfällen, som inte kan accepteras i ett
län där det redan tidigare råder ett mycket ansträngt sysselsättningsläge.
Dessutom skulle ett överförande av järnvägstrafik till landsväg medföra
ytterligare en belastning på de redan förut hårt nedslitna och ansträngda
landsvägarna i länet. Förslagen på dessa punkter måste därför avvisas.
Järnvägen får icke bli en förmån enbart för dem som råkar vara bosatta utefter
de större bannäten.

Med hänvisning till ovanstående hemställs

1. att riksdagen avvisar förslaget till indelning av det trafiksvaga
bannätet,

2. att riksdagen uttalar sig för att de regionala länshuvudmännen

Mot. 1978/79:2356

16

förutsättningslöst för pröva utformningen av det framtida
järnvägsnätets indelning.

Stockholm den 28 mars 1979
ELVY NILSSON (s)

SVEN ASPLING (s) HOLGER MOSSBERG (s)

MAGNUS PERSSON (s) GUNNAR OLSSON (s)

SUNE JOHANSSON (s)

GOTAB 61882 Stockholm 1979