Mot. 1978/79:2349
Motion
1978/79:2349
av Gösta Bohman m. fl.
med anledning av propositionen 1978/79:160 om fortsatt reformering
av inkomstskatten, m. m.
Motionens huvudsakliga innehåll
I motionen behandlas regeringens proposition 1978/79:160 om fortsatt
reformering av inkomstskatten m.m. samt propositionen 1978/79:95 om
den kommunala ekonomin. Moderata samlingspartiet kritiserar bristen på
samhällsekonomisk analys bakom förslagen i propositionerna. Behovet av
fortsatta marginalskattesänkningar ner till 50% i vanliga inkomstlagen
samt successiva nedsättningar av marginalskattespärren till 70% understryks.
Ett system med skatterabatter för folkpensionärer förordas, och
förslag läggs om ett fribelopp på 5 000 kr. vid beskattning av B-inkomster.
Moderata samlingspartiet yrkar avslag på förslaget om avdragsrätt för
gåvor till internationell biståndsverksamhet.
I fråga om kommunal skatteutjämning föreslås att statsmakterna skall
föreskriva att genom reformen tillkommande utrymme för sänkt kommunalskatt
skall utnyttjas för detta ändamål. Reformen föreslås stegvis genomförd
över en fyraårsperiod i stället för under två år.
Samhällsekonomisk bakgrund
Moderata samlingspartiet har i motionen 1978/79:1108 redovisat sin syn
på skattepolitiken och på dess betydelse för den samhällsekonomiska
utvecklingen i stort. Skattepolitikens skuld till den svaga ekonomiska
utvecklingen hittills under 1970-talet underströks liksom de faror för den
fortsatta välståndsutvecklingen som högskattepolitiken innebär.
Varken i regeringens proposition 1978/79: 160 om fortsatt reformering av
inkomstskatten m. m. eller i propositionen 1978/79:95 om den kommunala
ekonomin görs något försök att sätta in skattepolitiken i dess samhällsekonomiska
sammanhang. Enligt vår uppfattning är detta en allvarlig brist.
I propositionen 160 konstateras blott att ”i nuvarande samhällsekonomiska
och statsfinansiella läge måste dessa reformer i allt väsentligt finansieras
genom skattehöjningar på andra områden”. Vilka antaganden om
den ekonomiska utvecklingen under 1980-talets första år som ligger bakom
denna bedömning antyds inte ens. Vilka konsekvenser för bl. a. kostnadsoch
prisutvecklingen som de föreslagna skattehöjningarna och den antydda
höjningen av socialförsäkringsavgiften till folkpensionering kan tänkas
få berörs inte alls. Inte heller de följder för löneutvecklingen och
företagens konkurrenskraft som därigenom kan inträda.
1 Riksdagen 1978179. 3 sami. Nr 2349
Mot. 1978/79:2349
2
I propositionen 95 nämns 1978 års långtidsutrednings beräkningar avseende
utrymmet för kommunal konsumtion fram till 1983. Däremot sägs
inget om huruvida dessa beräkningar är realistiska eller om vad de innebär
för bl. a. skatteutvecklingen.
Vi är medvetna om att såväl 1978 års långtidsutredning som en ny
långtidsbudget kommer att redovisas för utredningen senare under våren i
regeringens kompletteringsproposition. Eftersom emellertid de där aktuella
frågeställningarna har en så utomordentligt central betydelse för de
skattepolitiska övervägandena anser vi likväl avsaknaden av en vidare
ekonomisk-politisk bedömning vara en allvarlig brist.
Av vad som sägs om långtidsutredningen i propositionen 95 om den
kommunala ekonomin framgår att regeringen tycks betrakta dess beräkningar
som en rimlig prognos för utvecklingen fram till 1983. Föredraganden
tycks sålunda mena att den av långtidsutredningen förutsatta kommunala
konsumtionsökningen om 2,8% per år också i verkligheten kommer
att motsvaras av ett sådant konsumtionsutrymme. ”Även om utrymmet
för den kommunala sektorns tillväxt är begränsat framöver finns det således
visst utrymme även för andra kommunala satsningar än de som ingår i
baskalkylen*”, heter det.
Enligt vår bedömning kan en realistisk ekonomisk politik och skattepolitik
inte baseras på antagandet att långtidsutredningens beräkningar utan
vidare kan förverkligas.
För det första utgår långtidsutredningen från en förhållandevis optimistisk
bedömning av den internationella konjunkturutvecklingen. Inom
OECD-området har bruttonationalprodukten antagits komma att öka med
4% per år fram till 1983. Med tanke på de störningar som världsekonomin
utsatts för under senare år och med beaktande av den obalans som fortfarande
kvarstår är emellertid risken för nya störningar betydande. Inte
minst erbjuder vårt oljeberoende ett betydande riskmoment. Vi går emellertid
inte in närmare på dessa frågor i denna motion.
För det andra förutsätter långtidsutredningen en långtgående återhållsamhet
i fråga om kostnadsutvecklingen och samtidigt en relativt stor
produktivitetsförbättring. Detta är nödvändigt för att exportpriserna skall
kunna hållas nere, vilket i sin tur är förutsättningen för att svensk exportindustri
skall kunna återvinna marknadsandelar i den internationella handeln
och för att jämvikten i bytesbalansen skall kunna vara återställd fram till
mitten av 1980-talet.
Redan här finns ett motsatsförhållande i långtidsutredningens kalkyler —
att en betydande produktivitetsförbättring skulle kunna realiseras parallellt
med en för 1970-talsförhållanden mycket långsam löneökning. En närmare
* Baskalkylen är en beräkning av den utveckling av den kommunala konsumtionen
som inte kan underskridas utan att vissa politiska åtaganden omprövas eller att den
nuvarande standarden i tjänsteutbudet sänks. Den enligt baskalkylen nödvändiga
konsumtionsökningen är 1,8%.
Mot. 1978/79:2349
3
granskning av underliggande beräkningar skärper detta motsatsförhållande.
Bruttonationalprodukten skall enligt långtidsutredningen öka med 3,7%
per år 1977-1983. Industriproduktionen skall öka med inte mindre än
6,6% och produktionen inom verkstadsindustrin med hela 8,3%. Detta är
höga siffror. För perioden 1979-1983, med nu föreliggande utfall för 1978
och prognos för 1979, motsvarar de en ökning av industriproduktionen
med 8,1 % per år och av produktionen inom verkstadsindustrin med 10,7 %
per år 1979-1983. Konjunkturinstitutet framhåller i sitt remissvar på långtidsutredningens
betänkande att ”en så hög tillväxttakt för industriproduktionen
under en hel 4-årsperiod har inte förekommit under de senaste
årtiondena, inte ens under den snabba expansionen i början av 1960-talet.
— — — För att uppnå så höga tillväxttal under en hel 4-årsperiod fordras
såväl exceptionellt goda förutsättningar från efterfrågesidan som mycket
gynnsamma produktionsförutsättningar på utbudssidan.” Långtidsutredningen
ställer kort sagt exceptionellt stora krav på den ekonomiska politiken,
om dessa gynnsamma förutsättningar skall kunna realiseras.
För oss framstår det som utomordentligt osannolikt att den svenska
industriproduktionen under de kommande åren skall öka i en takt som
saknar motstycke under senare decennier samtidigt som den yrkesverksamma
befolkningens utbyte av den produktionsinsats som en sådan utveckling
skulle förutsätta blir att reallönen efter skatt minskar. En sådan
utveckling ligger nämligen också i långtidsutredningens beräkningar.
Hushållens reala disponibla inkomster ökar enligt långtidsutredningen
med knappt 1,4% per år 1977—1983. Härav motsvarar gjorda utfästelser
gentemot pensionärerna omkring 0,5 procentenheter. Ytterligare omkring
0,5 procentenheter motsvaras av en ökning av andra transfereringar till
hushållen. Arbetsinkomsterna efter skatt skulle alltså sammanlagt öka med
mindre än 0,5 % per år totalt. Samtidigt beräknas antalet sysselsatta öka
med 0,9% per år. Arbetsinkomsten per sysselsatt skulle alltså efter skatt
minska med åtminstone 0,5% per år.
Långtidsutredningens siffror innebär att löneinkomsterna per timme och
sysselsatt skulle öka med 8% per år 1977—1983. Priserna skulle öka med
6% per år. Reallönen före skatt skulle alltså öka med ca 2% per år.
Samtidigt skulle emellertid skatterna öka med vad som motsvarar 2,5% av
lönen per år. Vi kan inte se hur en sådan utveckling skulle kunna vara
förenlig med en rekordsnabb ökning av industriproduktionen och produktiviteten
inom industrin. Vi delar härvid den uppfattning som framfördes i
1976 års reviderade finansplan av den dåvarande socialdemokratiska regeringen
och som riksdagen senare ställde sig bakom. Där hette det:
En politik som innebär att den aktiva befolkningen under en hel femårsperiod
skulle få en i det närmaste oförändrad real inkomststandard —
samtidigt som det reala resursutrymmet växer med 3 procent om året —
framstår inte som realistiskt. Den skulle skapa svåra motsättningar
tl Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 2349
Mot. 1978/79:2349
4
på arbetsmarknaden, ge upphov till konflikter och påskynda inflationen.
Den skulle också skapa spänningar gentemot de grupper som redan är
tillförsäkrade en betydande årlig standardstegring. En sådan politik bör
inte föras.
Det var 1975 års långtidsutrednings offentligtexpansiva alternativ, som
beskrevs på detta sätt. Det gav större utrymme för ökad privat konsumtion
och ökade realinkomster efter skatt än 1978 års långtidsutrednings huvudalternativ.
Enligt vår bedömning är det en absolut förutsättning för en utveckling
som ligger ens i närheten av kalkylerna i 1978 års långtidsutredning att
skattepolitiken ges en sådan utformning att den möjliggör reala inkomstförbättringar
efter skatt för den yrkesverksamma befolkningen. Det absoluta
minimikravet på skattepolitiken är att den åtminstone inte leder till sänkt
realinkomst efter skatt.
Överväganden av det här slaget är nödvändiga inför de skattepolitiska
beslut som riksdagen skall fatta. Risken är i annat fall stor för att den förda
skattepolitiken kommer att stå i motsättning till de övergripande målen för
den ekonomiska politiken.
För att undvika den kraftiga skärpning av beskattningen på hushållens
inkomster som 1978 års långtidsutredning de facto förutsätter fordras dels
att utomordentliga ansträngningar görs för att begränsa den offentliga
konsumtionens ökning till förmån för privat användning, dels att ökningen
av andra transfereringar till hushållen än pensioner hålls inom snäva gränser.
Den ökning av den kommunala konsumtionen med 2,8% per år som
långtidsutredningen räknat med får sålunda inte betraktas som något mål.
Strävan bör i stället vara att få ned konsumtionsökningen så nära baskalkylens
1,8% per år som möjligt. Vad gäller transfereringsutvecklingen är det
inte minst nödvändigt att söka få ner ökningen av sjukfrånvaron. Enligt
långtidsutredningen skall utbetalningen av sjukförsäkringsersättning
1977-1983 öka från 14,3 till 20,2 miljarder kronor i 1975 års priser eller
med 5,9% per år. Det är en utveckling som sett med utgångspunkt i kraven
på återhållsamhet på andra områden inte kan fortsätta.
En logisk följd av kravet på en begränsning av den kommunala konsumtionens
ökningstakt är att genomförandet av ett reformerat system för
kommunal skatteutjämning inte får leda till att kommunerna får mer pengar
att röra sig med än vad de annars skulle ha haft. En utomordentligt dålig
metod att begränsa den kommunala utgiftsökningen är nämligen att öka
denna sektors inkomster. Kommunerna måste därför förmås sänka sina
skatter i motsvarande mån som ett reformerat skatteutjämningssystem
ökar skatteunderlaget. Vi återkommer till denna fråga.
Mot bakgrund av de problem som vi påtalat i det föregående framstår
också långtidsutredningens beräkningar avseende kostnadsutvecklingen
som utomordentligt optimistiska. Det vore naturligt att vänta sig att en
mycket snabb produktions- och produktivitetsökning också skulle leda till
Mot. 1978/79:2349
5
krav på betydande löneökningar. Man måste också räkna med att löntagarna
genom krav på högre löner söker kompensera sig för den reallöneförsämring
som höjda skatter kommer att medföra. Enligt en OECD-undersökning
hör Sverige till de länder där man klarast kan belägga sådana
tendenser. Det finns sålunda, på samma sätt som påtalades i citatet ovan
från 1976 års reviderade finansplan, en klar risk för att det scenario som
1978 års långtidsutredning skisserar skulle ge upphov till motsättningar på
arbetsmarknaden, skapa konflikter och påskynda inflationen.
För oss framstår det i detta perspektiv som självklart att regeringen
genom sin skattepolitik måste söka medverka till att hålla tillbaka snarare
än att driva på kostnadsutvecklingen i allmänhet och arbetskraftskostnadsutvecklingen
i synnerhet. Flertalet av de finansieringsförslag som regeringen
redovisar är emellertid just kostnadsuppdrivande.
Det gäller den föreslagna höjningen av skatten på mineraloljor, som
dessutom skall förenas med att regeringen i fortsättningen inte skall medge
lika långtgående nedsättningar av företagens energikostnader som hittills.
Åtgärden framstår som desto mer felaktig med tanke på att oljepriserna
sannolikt ändå kommer att stiga, skattehöjningen förutan.
Detsamma gäller breddningen av underlaget för uttag av arbetsgivaravgifter
liksom att barnomsorgsavgiften fortsättningsvis skall ingå i egenavgiften.
Det gäller givetvis också antydda förslag om höjd socialförsäkringsavgift
till folkpensionering samt höjt uttag av ATP-avgift. Inte minst erfarenheterna
från 1974-1976 borde ha givit lärdomen att höjda arbetsgivaravgifter
inte är något effektivt sätt att hålla tillbaka kostnadsutvecklingen.
I 1978 års långtidsutrednings beräkningar avseende det tillgängliga
utrymmet för löneökningar fram till 1983 har de kollektiva avgifterna
antagits stiga med 0,2% per år. Det motsvarar de tidigare beslutade höjningarna
av socialförsäkringsavgiften för sjukförsäkring samt barnomsorgsavgiften
med tillsammans 1,3 procentenheter för 1979. Av regeringen
antydda ytterligare höjningar torde motsvara en ökning med åtminstone
0,5% per år. Det betyder att utrymmet för löneökningar i motsvarande
mån måste justeras ned för att långtidsutredningens kostnadskalkyl skall
hålla. Detta gör inte kalkylen mer trovärdig.
Skattepolitiken och budgetunderskottet
Vi utvecklar nedan mer i detalj vår syn på de konkreta förslagen i
regeringens skattepropositioner. Rent allmänt betraktar vi föreslagna justeringar
av marginalskatterna liksom förslaget om ett marginalskattetak
som riktiga och nödvändiga åtgärder i en politik syftande till att skapa ett
skattesystem som stimulerar till arbete, initiativ och företagande. Vi anser
också att förslaget till reformering av den kommunala skatteutjämningen
bygger på riktiga principer.
Vi delar däremot inte uppfattningen att i nuvarande samhällsekonomiska
Mot. 1978/79:2349
6
och statsfinansiella läge dessa reformer i allt väsentligt måste finansieras
genom skattehöjningar på andra områden. Såsom framhölls i den särskilda
näringspolitiska delegationens betänkande Vägar till ökad välfärd (Ds Ju
1979: 1) kan man på goda grunder anta att den samlade nationalinkomsten
påverkas positivt av bättre anpassade ekonomiska incitament. ”1 vissa
situationer kan man också tänka sig att de positiva effekterna på nationalinkomsten
blir så starka, att skattesänkningen blir helt självfinansierande.”
Givetvis kan också motsatsen gälla - att de negativa effekterna på
nationalinkomsten av skattehöjningar kan bli så starka att den avsedda
finansieringseffekten uteblir. Det är inte minst erfarenheten av utvecklingen
1973-1976. Under dessa år höjdes de lagstadgade arbetsgivaravgifterna
från 15,6 till 28,3%. De s.k. inkomstförstärkningarna dessa år kom att
verksamt bidra till den ekonomiska kris för det svenska folkhushållet som
vi genomlidit under de senaste åren och som bl. a. lett till de stora underskotten
i statsbudgeten.
Huruvida det kommer att föreligga behov av skattehöjningar under 1980
är helt avhängigt av konjunkturerna och den ekonomiska utvecklingen i
stort. Därom går det inte att göra några bestämda uttalanden i dag.
En avgörande faktor blir löneutvecklingen under nästa år. Om löneökningarna
skulle bli så stora att ramarna för privat konsumtionsutrymme
hotar att sprängas, kan det givetvis bli nödvändigt att dra in köpkraft.
Enligt vår uppfattning är det emellertid statsmakternas uppgift att så klart
ange detta utrymme att några köpkraftsindragande skattehöjningar inte blir
nödvändiga. Vi anser alltså att skatteomläggningen för 1980 på samma sätt
som för avtalsperioden 1978-1979 bör användas till att begränsa behovet
av nominella löneökningar. Därigenom kan arbetskraftskostnadsökningen
hållas tillbaka, en fortsatt förbättring av Sveriges relativa kostnadsläge
ske, den svenska exportindustrins och importkonkurrerande industrins
internationella konkurrensförmåga ytterligare förstärkas och förbättringen
av handelsbalansen och bytesbalansen fortsätta. Skattehöjningar som ökar
kostnadsbelastningen på näringslivet motverkar en sådan utveckling. I ju
högre grad vi kan begränsa den inhemska kostnadsutvecklingen i förhållande
till omvärlden, desto mer kan vi i själva verket tillåta den privata
konsumtionen att öka utan att behöva ge avkall på centrala balansmål.
Det går inte att i dag utlova att några skattehöjningar inte skall behöva
ske 1980. Detta bör emellertid vara målet. Det vore fel att nu binda sig för
skatteskärpningar.
Men om man inte höjer några skatter, leder detta inte till att budgetunderskottet
ökar ytterligare?
Balans i statsbudgeten är inte och bör inte vara något mål för den
ekonomiska politiken eller skattepolitiken. Däremot hör samhällsekonomisk
balans och jämvikt i bytesbalansen till de ekonomisk-politiska målen.
Statsbudgetens saldo är en dålig mätare av den samhällsekonomiska balansen.
Mot. 1978/79:2349
7
Definitionsmässigt är bytesbalansen lika med det totala finansiella sparandet
i samhällsekonomin, dvs. de totala inkomsterna minus de totala
utgifterna. Ett underskott i bytesbalansen kan sålunda beskrivas som ett
sparandeunderskott i ekonomin. Det skapar ett motsvarande behov av
utländsk upplåning.
Bytesbalansunderskottet eller underskottet i samhällets totala finansiella
sparande är lika med summan av det finansiella sparandet inom de olika
sektorerna inom samhällsekonomin, dvs. hushållssektom, bostadssektorn,
näringslivet och den offentliga sektorn. Den offentliga sektorn kan i
sin tur delas upp på stat, kommuner och socialförsäkringssektor.
Ett ökat underskott inom en sektor av ekonomin leder inte automatiskt
till en försämrad samhällsekonomisk balans, dvs. till ett ökat bytesbalansunderskott.
1977 uppgick underskottet i statsbudgeten till 17,8 miljarder
kronor. 1978 hade det ökat till 33,6 miljarder kronor. Samtidigt som statsbudgetens
underskott ökade kraftigt minskade emellertid underskottet i
bytesbalansen dramatiskt - enligt den preliminära nationalbudgeten från
12,5 miljarder kronor till 3,9 miljarder kronor. Ett ökat budgetunderskott
kan alltså mycket väl vara förenat med en påtagligt förbättrad balans för
ekonomin i dess helhet. Motsatsen kan också inträffa. Mellan 1974 och
1976 minskade det statliga budgetunderskottet från 10,3 till 6,2 miljarder
kronor. Samtidigt ökade emellertid bytesbalansens underskott med ca 7
miljarder kronor, dvs. den ekonomiska obalansen förvärrades.
Avgörande för den ekonomiska politiken bör alltså inte i första hand
vara huruvida en viss skattepolitisk åtgärd kan tänkas öka eller minska
budgetunderskottet utan hur den påverkar den totala ekonomiska balansen.
Enligt vår uppfattning skulle arbetsgivaravgiftshöjningar eller andra
åtgärder som driver på kostnadsutvecklingen i samhället vara ägnade att
försämra den totala ekonomiska balansen och att öka underskottet i bytesbalansen
i förhållande till vad som annars vore möjligt.
Det bör i detta sammanhang också påpekas att det statliga budgetunderskottet
grovt överdriver den offentliga sektorns samlade upplåningsbehov.
Det beror på det sparande som samtidigt äger rum inom socialförsäkringssektorn.
För 1979 uppskattas det statliga budgetunderskottet till 44,3
miljarder kronor. Som framgår av tabell 1 stannar underskottet i den totala
offentliga sektorn vid 18,1 miljarder kronor. Det är mindre än de offentliga
investeringarna. I själva verket har alltså den offentliga sektorn ett positivt
realt sparande. Det reala sparandet är nämligen det finansiella sparandet
plus investeringar. Det ger ett något annat perspektiv på talet om de
jättelika budgetunderskotten.
Höjer man t. ex. folkpensionsavgiften leder detta till ett ökat finansiellt
sparande i den statliga budgeten. Det ger emellertid inte den inkomstökning/ökning
av det finansiella sparandet av storleksordning 2,3 miljarder
kronor per procentenhets höjning som understundom anges. Statens egna
arbetsgivaravgiftskostnader ökar med ca 0,3 miljarder kronor. Staten mås
Mot. 1978/79:2349
8
Tabell I: Offentliga sektoms utgifter och inkomster.
Löpande priser
Milj. kr. Förändring, %
1977 1978 1979 1977- 1978
1978 1979
1 Inkomster 217647
1.1 Skatter 137691
1.2 Socialförsäkrings
avgifter 47 656
1.3 Övriga inkomster 32 300
2 Utgifter 217331
2.1 Transfereringar 99082
2.1.1 Till hushåll 69794
2.1.2 Till företag inkl.
livsmedels- och
bostadssubventioner 15 994
2.1.3 Till internationell
verksamhet 3010
2.1.4 Övriga transfereringar
10284
2.2 Konsumtion 100819
2.3 Realinvestering 16077
2.4 Korrigeringspost1 1353
3 Finansiellt sparande 316
4 Över statsbudgeten
finansierad utlåning 5619
244531 |
264 560 |
12,5 |
8,0 |
151012 |
162670 |
9,5 |
7,5 |
56570 |
61230 |
18,5 |
8,0 |
36949 |
40660 |
14,5 |
10,0 |
250 845 |
282 640 |
15,5 |
12,5 |
116221 |
134130 |
17,5 |
15,5 |
82 328 |
92060 |
18,0 |
12,0 |
18394 |
22 680 |
15,0 |
23,5 |
3315 |
3 750 |
10,0 |
13,0 |
12184 |
15 640 |
18.5 13.5 |
28,5 11,0 9,5 |
—6314 |
—18 080 |
•• |
|
9206 |
9950 |
1 Inkl. netto av kommunala mark- och fastighetsköp.
Källa: Ekonomidepartementet.
te vidare öka sina bidrag till kommunerna för att kompensera dessa för
ökade arbetskraftskostnader på drygt 0,5 miljarder kronor. Eventuellt kan
man bokföra en ökning av statens finansiella sparande av storleksordningen
1,5 miljarder kronor.
Samtidigt minskar det finansiella sparandet inom ekonomin i övrigt i
motsvarande mån; inom näringslivet vars kostnadsbelastning ökar, och
inom hushållssektorn som sannolikt får vidkännas prishöjningar till följd
av avgiftshöjningen. En avgiftshöjning kan mycket väl leda till en minskning
av det totala finansiella sparandet i samhället, dvs. till en ökning av
bytesbalansens underskott, genom att exportföretagen tvingas höja sina
priser på utlandsmarknaderna och därigenom får sälja mindre. Det är just
härigenom som ett minskat statligt budgetunderskott kan leda till ökad
obalans för ekonomin i dess helhet. Det är av detta skäl - av omtanke om
den samhällsekonomiska balansen i stort och nödvändigheten av att begränsa
den relativa kostnadsutvecklingen i Sverige - som vi kommer att
motsätta oss aviserade arbetsgivaravgiftshöjningar.
Det är möjligt att en skatteomläggning för 1980 som inte förenas med
skattehöjningar på andra områden på kort sikt kan leda till en smärre
ökning av budgetunderskottet i förhållande till vad detta annars skulle ha
Mot. 1978/79:2349
9
blivit. I ett något längre perspektiv tror vi emellertid att resultatet blir det
direkt motsatta. Det finns återigen anledning att framhålla vad den särskilda
näringspolitiska delegationen i sitt betänkande anfört i detta hänseende:
Delegationen har kommit till den bestämda uppfattningen, att en djupgående
översyn och revidering av skattesystemet är oundgängligen nödvändig.
Det finns en överhängande risk för att det mångåriga arbetet för ett
utvecklat välfärdssamhälle går till spillo genom att välfärdssystemets finansiering
fräter ner incitamenten till arbete, kapitalbildning och risktagande.
Det ovan anförda innebär inte att det stora budgetunderskottet enligt vår
uppfattning inte skulle vara något problem. Vi anser det emellertid vara ett
problem som man inte kan komma till rätta med genom skattehöjningar
och en ytterligare skärpning av skattetrycket utan genom utomordentlig
återhållsamhet med nya utgiftsåtaganden. En fortlöpande omprövning av
pågående verksamheter inom den offentliga sektorn bör komma till stånd.
Möjligheten att avgiftsbelägga offentliga tjänster bör i ökad utsträckning
användas.
Vi vill också - liksom 1978 års långtidsutredning - framhålla att sparandet
inom den offentliga resp. den privata sektorn är kommunicerande kärl.
Ju större det finansiella sparandet inom den privata sektorn är, desto
mindre blir behovet av ett offentligt sparande. Vi ser det långt ifrån som
något mål att ha ett stort offentligt sparande på hushållssektorns bekostnad.
Vi anser det tvärtom vara att föredra att sparandet i första hand sker
hos de enskilda medborgarna. Åtgärder för att stimulera hushållssparande!
är ett alternativ till skattehöjningar.
Förslag till reformerad skatteskala
Förslaget i propositionen 160 till reformerad skatteskala innehåller flera
delar. Grundavdraget på 4500 kr. vid den statliga beskattningen föreslås
slopat. Samtidigt höjs grundavdraget vid den kommunala beskattningen till
6 000 kr. Det motiv härför som nämns i propositionen är att det kommunala
skatteunderlaget föreslås breddat genom att däri skall ingå de skattepliktiga
förmåner, bl. a. sjukpenning, som f. n. inte beskattas kommunalt.
Genom höjningen av grundavdraget balanseras ökningen av det kommunala
skatteunderlaget.
Såvitt vi kan förstå borde det rimligtvis ha varit möjligt att åstadkomma
motsvarande balansering av ett vidgat kommunalt skatteunderlag inom
ramen för de ändrade regler för den kommunala skatteutjämningen som
föreslås i propositionen 1978/79:95. Alternativt kan man säga att om en
vidgning av det kommunala skatteunderlaget till att omfatta ifrågavarande
skattepliktiga förmåner förutsätter en motsvarande krympning av skatteunderlaget
genom ett höjt kommunalt grundavdrag, så framstår omläggningen
i detta hänseende knappast som meningsfull. Principiellt sett är
enligt vår uppfattning ett enhetligt grundavdrag att föredra framför den i
Mot. 1978/79:2349
10
propositionen föreslagna ordningen, som snarast är ägnad att öka skattesystemets
karaktär av lapptäcke.
Sett isolerade innebär justeringarna av grundavdraget en skärpning av
den statliga inkomstskatten med mellan 90 och 2 610 kr. och vid 29 kronors
kommunalskatt en sänkning av den kommunala inkomstskatten med 435
kr. Det enda motiv vi kan se för att acceptera en åtgärd av detta slag är att
den ökar utrymmet för marginalskattejusteringar i mellaninkomstlägena
utan att detta är förenat med stora nominella skattesänkningar i de högre
inkomstskikten. Med hänsyn härtill är vi, trots principiella betänkligheter,
beredda att tillstyrka den föreslagna tekniska anpassningen av skatteskalan.
Förslaget till marginalskattelättnader för 1980 innebär, jämfört med den
nuvarande skalan i tekniskt justerat tillstånd, icke obetydliga marginalskattesänkningar.
Vid en kommunal utdebitering på 29 kr. utgår marginalskatter
överstigande 50% först på inkomster överstigande 62 700 kr. Mellan
57 000 och 74000 kronors inkomst sänks marginalskatten med hela 5 procentenheter.
Marginalskattenedjusteringar vidtas upp till en inkomst på
114000 kr. Vi tillstyrker regeringens förslag till skatteskala för 1980.
Den fortsatta reformeringen av skatteskalan
Regeringens förslag till skatteskala för 1980 innebär, jämfört med 1972
års skatteutrednings förslag till marginalskattesänkningar i tre steg, att
man ännu 1980 inte klarat av mer än steg 1 och ungefär halva steg 2. Det
framgår av tabell 2, där regeringens förslag jämförs med skatteutredningens
efter en ungefärlig teknisk anpassning.
Det är enligt vår uppfattning utomordentligt angeläget att arbetet med att
reformera skatteskalan i syfte att nedbringa marginalskatterna fortsätter.
Ytterligare marginalskattesänkningar, minst av den storleksordning som
föreslagits av 1972 års skatteutredning, måste komma till stånd under 1981
och 1982. Målet måste vara att marginalskatterna i vanliga inkomstlägen
inte överstiger 50%. Motsvarande nedjustering av marginalskatterna, som
Tabell 2: Jämförelse mellan nu gällande och för 1980 föreslagen skatteskala med steg
2 och 3 enligt 1972 års skatteutrednings förslag.
Skatteutredning
Basenheter Nu gällande Förslag
skatteskala för 1980 Steg 2 Steg 3
7- 8 |
14 |
12 |
9 |
8 |
8- 9 |
16 |
15 |
14 |
13 |
9-10 |
21 |
19 |
16 |
13 |
10-11 |
26 |
21 |
18 |
13 |
11-12 |
30 |
25 |
23 |
18 |
12-13 |
34 |
29 |
26 |
23 |
13-14 |
36 |
33 |
30 |
28 |
14-15 |
41 |
38 |
36 |
33 |
16-17 |
46 |
45 |
43 |
43 |
Mot. 1978/79:2349
11
detta förutsätter i normala inkomstlagen, måste också komma till stånd i de
högre inkomstskikten för att en markant skärpning av progressiviteten i
skattesystemet skall kunna undvikas. De skattesänkningar som härigenom
åstadkoms bör beaktas vid kommande avtalsuppgörelse om lönerna.
Skattetak
I propositionen 160 föreslås införandet av ett marginalskattetak. Förslaget
har givits en utformning som anknyter till nu gällande 80/85-procentsregel
avseende det totala skatteuttaget. Förslaget innebär att den sammanlagda
statliga och kommunala marginalskatten i inkomstskikt upp till 30
basenheter - 171000 kr. år 1980 - inte skall överstiga 80% och för
inkomstdelar däröver ej överstiga 85 %.
Vi välkomnar propositionens förslag i detta hänseende, som direkt anknyter
till vad vi från moderat håll sedan lång tid förordat. I ett längre
perspektiv är det emellertid enligt vår uppfattning nödvändigt att successivt
justera ned marginalskattetaket. En riktpunkt bör enligt moderata
samlingspartiets mening vara att marginalskatten i intet inkomstskikt skall
överstiga 70%.
Totala marginaleffekter
Moderata samlingspartiet har i motionen 1108 starkt understrukit nödvändigheten
av åtgärder syftande till en samordning mellan skattesystem
och bidragssystem i syfte att få ned de orimligt höga marginaleffekter som
uppkommer på grund av skattesystemet och gällande regler för bostadsbidrag
och existensminimum i samverkan. Marginaleffekter på över 100%
förekommer i vanliga inkomstlägen.
De orimligheter som bostadsbidragssystemet ger upphov till har också
uppmärksammats av riksrevisionsverket i dess rapport om bostadsbidragen.
Även i propositionen 160 medges att dessa effekter är ett problem.
Några åtgärder för att komma till rätta härmed med andra än de föreslagna
marginalskattejusteringarna föreslås emellertid inte. I själva verket har
regeringen genom sina förslag till höjda bostadsbidrag medverkat till att
yttterligare skärpa dessa marginaleffekter. Från moderat håll har påvisats
att marginaleffekterna til följd härav kan komma att uppgå till hela 106%.
Det är ett oeftersättligt krav att sådana effekter elimineras. Den utredning
som begärts i motionen 1108 bör snarast komma till stånd.
Folkpensionärernas beskattning
I propositionen 160 föreslås fortsatta skattelättnader för folkpensionärer
efter samma mönster som för 1979. Vi tillstyrker detta.
Ett flertal problem i fråga om pensionärernas beskattning kvarstår emellertid.
Vi har tidigare tagit upp dessa frågor i motionen 1108. Vi har bl. a.
begärt att ett system med skatterabatt för folkpensionärer skall utredas.
Det bör uppdras åt den i propositionen aviserade kommittén att genomföra
detta utredningsarbete.
Mot. 1978/79:2349
12
Sambeskattning av B-inkomster
I propositionen 160 uppmärksammas de problem som uppkommer till
följd av gällande bestämmelser om sambeskattning av B-inkomster. Dessa
problem sammanhänger med att B-inkomsterna vid beräkningen av den
statliga inkomstskatten läggs på toppen hos den make som har den högsta
A-inkomsten. 1 många fall leder detta till orimliga skattekonsekvenser.
Föredraganden uttalar i propositionen att principiella skäl talar för en
avveckling av denna sambeskattning. Gällande civilrättsliga regler sägs
dock lägga hinder i vägen för en övergång. En utredning om möjligheterna
att ge de civilrättsliga reglerna en sådan form att en övergång till helt
individuell beskattning underlättas aviseras.
Vi finner det angeläget att en utredning av detta slag kommer till stånd. I
avvaktan därpå bör emellertid redan nu steg tas mot ökad individualisering
av beskattningen. Detta bör ske i enlighet med det förslag som de moderata
ledamöterna av 1972 års skatteutredning reservationsvis utvecklat. Den
nuvarande frigränsen på 2 000 kr. bör höjas till 5 000 kr. och ersättas med
ett sådant fribelopp, att för maken med den lägre inkomsten B-inkomst till
den del den understiger 5 000 kr. undantas från sambeskattning. Detta
innebär alltså att B-inkomst under 5 000 kr. beskattas hos den som har
inkomsten.
Avdragsrätt för gåvor
I propositionen 160 föreslås vidare att en begränsad avdragsrätt införs
vid inkomstbeskattningen för gåvor till bl. a. internationell biståndsverksamhet.
Förslaget saknar i allt väsentligt anknytning till det system för
avdragsrätt för gåvor till ideella organisationer som tidigare har begärts.
Enligt vår uppfattning bör propositionen avslås i ifrågavarande hänseende.
Det bör uppdras åt regeringen att utarbeta ett nytt förslag om avdragsrätt
för gåvor till ideella organisationer.
Arvsskattefrihet för trossamfund
Utredningen om avdrag för gåvor har också föreslagit att de fria trossamfunden
i arvsskattehänseende skall behandlas på samma sätt som
svenska kyrkan. Det innebär en befrielse från arvsskatt. Vi delar uppfattningen
i propositionen att denna skattebefrielse bör genomföras.
Kommunal skatteutjämning
Vi har i det föregående berört de samhällsekonomiska aspekterna på
förslaget i propositionen 1978/79: 95 om den kommunala ekonomin och om
ett reformerat system för skatteutjämning.
Vi instämmer i de principer, som ligger bakom propositionen 95 och som
väsentligen sammanfaller med 1976 års kommunalekonomiska utrednings
förslag. Det innebär att kommuner och landstingskommuner indelas i tolv
skattekraftsklasser, från 103 till 136% av medelskattekraften. Den grundgaranti
som därvid erhålls kompletteras med tillägg eller avdrag för kom
Mot. 1978/79:2349
13
muninnevånarnas åldersstruktur. Ingen kommun eller landstingskommun
får lägre total garanti än 100% av medelskattekraften. Förslaget innebär i
detta hänseende att den reformerade kommunala skatteutjämningen i högre
grad än den nuvarande tar hänsyn till kommunernas speciella problem.
Det står helt i överensstämmelse med vad vi tidigare uttalat i bl. a. motionen
1108.
Vi har i det föregående tagit upp frågan om det samhällsekonomiska
utrymmet för utbyggnad av den kommunala verksamheten. Vi har här en
något mindre optimistisk syn på expansionsutrymmet än regeringen. De
2,8% i årlig konsumtionsökning som långtidsutredningen i detta hänseende
anger kan enligt vår uppfattning inte betraktas som något mål utan som den
övre gränsen för det möjliga konsumtionsutrymmet. Målet bör sättas någonstans
mellan baskalkylens 1,8% och långtidsutredningens 2,8%.
Enligt vår uppfattning måste väsentligt ökad vikt läggas vid strävandena
att begränsa den kommunala utgiftsexpansionen. Vi instämmer i propositionens
uppfattning att man i främsta rummet bör söka uppnå denna
begränsning genom frivilliga överenskommelser. Vi tvingas samtidigt konstatera
att efterlevnaden av tidigare träffade överenskommelser lämnat
åtskilligt övrigt att önska. Trots den överenskommelse som träffades 1977,
fattade kommunerna beslut om en rekordstor ökning av utdebiteringen för
1978; kommunalskatterna höjdes i genomsnitt med inte mindre än 1,86 kr.
per skattekrona. Det innebar en ökning av det kommunala skattetrycket
med 7%.
Inte heller 1978 års uppgörelse med kommunerna har hittills hållits. I
denna överenskoms om en begränsning av den kommunala konsumtionsökningen
under 1979 och 1980 till 3% per år i volym. Nu tillgängliga
prognoser pekar mot en konsumtionsökning på 3,5%. Om uppgörelsen i
sin helhet skall kunna hållas förutsätter detta att den kommunala konsumtionsökningen
under 1980 skall kunna bringas ned till 2,5%. Föredraganden
uttalar i propositionen 95 att han utgår från ”att det ännu finns tid att
minska utbyggnadstakten i den kommunala verksamheten i sådan omfattning
att överenskommelsen skall kunna hållas för år 1980”. Vi ifrågasätter
realismen i denna förhoppning. Det är mot denna bakgrund som vi tidigare
i motionen 1108 uttalat oss för en begränsning av inkomstöverföringarna
till kommunerna för 1980 med ett belopp på 450 milj. kr., vilket motsvarar
0,5 procents konsumtionsökning.
Förslaget till nytt skatteutjämningssystem innebär sammantaget ett
minskat utdebiteringsbehov motsvarande 1,16 kr. per skattekrona. Det
motsvarar ca 4% av de totala kommunalskatterna. För ett tjugotal kommuner
i södra och mellersta Sverige innebär förslaget ett minskat utdebiteringsbehov
på 2 kr. per skattekrona. Kalmar, Skaraborgs och Kronobergs
län får bidragsökningar motsvarande resp. 2,75, 2,57 och 2,55 kr. per
skattekrona. För kommunal- och landstingsskatten sammantagna innebär
förslaget i mer än 100 av landets kommuner ett minskat utdebiteringsbehov
Mot. 1978/79:2349
14
på mer än 2 kr. per skattekrona, och för 16 kommuner överstiger effekten 3
kr. per skattekrona.
Det framhålls i propositionen att "de ökade bidrag som genom den nu
föreslagna reformen kommer kommuner och landstingskommuner till del
inte får användas till att driva upp den kommunala verksamhetens volymexpansion
utöver den riktpunkt som angavs i överenskommelsen. Som
jag har framhållit i det föregående utgår jag ifrån att man i de kommuner
och landstingskommuner som genom reformen får ett avsevärt inkomsttillskott
kraftfullt utnyttjar möjligheterna att sänka skattesatserna.” Föredraganden
säger sig ha övervägt att som bidragsvillkor kräva att en viss del av
de ökade bidragen används till skattesänkning men har avstått från detta
eftersom genomförandet fördelas på två år.
Enligt vår bedömning framstår det som utomordentligt anmärkningsvärt
att regeringen återigen nöjer sig med att uttala allmänna förhoppningar.
Som vi anfört i det föregående är det en dålig metod för att begränsa
någons utgifter att tillföra denne mer pengar. Regeringens passivitet är
desto mer anmärkningsvärd med hänsyn till beräkningarna i 1978 års
långtidsutredning om behovet av ökade kommunala utdebiteringar inom
ramen för den antagna kommunala konsumtionsökningen på 2,8% per år.
Enligt utredningen skulle behovet av ökad utdebitering 1978-1983 uppgå
till 1 kr. per skattekrona från 1978 års nivå. Det har därvid antagits att
statsbidragens andel av de kommunala konsumtionsutgifterna skulle sjunka
från 34% till 30%.
1979 höjdes den kommunala utdebiteringen med i genomsnitt 0,31 kr.
per skattekrona. Det kvarstående utdebiteringsbehovet skulle då uppgå till
knappt 0,70 kr. per skattekrona. Att i det läget, utan tvingande krav på
motsvarande kommunala skattesänkningar, genom skatteutjämningssystemet
öka kommunernas inkomster med vad som motsvarar 1,16 kr. per
skattekrona under loppet av två år förefaller milt sagt vådligt. Risken
måste bedömas som avsevärd för att man stimulerar fram en snabbare
snarare än en långsammare kommunal konsumtionsökning. Särskilt stor är
givetvis risken härför i de kommuner där förslaget motsvarar bidragsökningar
överstigande 2 kr. på primär- och sekundärkommunerna sammantagna.
Det kan i sammanhanget ha sitt intresse att notera att Landstingsförbundets
Tidskrift har redovisat en enkätundersökning avseende landstingens
planer på skattesänkningar i enlighet med föredragandens intentioner.
Endast två landsting förklarade sig ha planer på att sänka skatten, nämligen
Kalmar med 1 kr. och Göteborgs och Bohus län med 0,50 kr. Fem
landsting hade planer på skattehöjningar.
Det är enligt vår bedömning, mot bakgrund av det ekonomiska framtidsperspektiv
som 1978 års långtidsutredning representerar, statsmakternas
skyldighet att medverka till att den kommunala konsumtionsökningen
håller sig innanför resursutrymmets gränser. Risken för nya och allvarliga
Mot. 1978/79:2349
15
balansrubbningar i samhällsekonomin måste i annat fall betraktas som
överhängande. Vi anser att detta förutsätter att bidragsvillkoren ges en
sådan utformning att de ökade bidragen används till skattesänkningar.
Kravet på skattesänkningar bör i princip få en sådan utformning, att den
genomsnittliga kommunala skattesänkningen fram till 1983 bör uppgå till
0,70 kr. per skattekrona enligt följande:
Utrymme för sänkt utdebitering genom ökad skatteutjämning
l,16kr./skr.
Utdebiteringsmarginal för kommunal konsumtionsökning
./. 0,46 kr./skr.
Utdebiteringssänkning 0,70 kr./skr.
Vad som här benämnts utdebiteringsmarginal för kommunal konsumtionsökning
har satts lägre än till de 0,70 kronor per skattekrona som
motsvarar behovet av kommunal utdebiteringshöjning enligt långtidsutredningen.
Motiven härför är två: Dels anser vi, såsom utvecklats i det
föregående, att en årlig kommunal konsumtionsökning på 2,8% måste ses
snarare som en övre gräns än som ett mål, dels måste det matematiskt
framräknade kravet på skattesänkningar vara förenat med dispensmöjligheter
för t. ex. kommuner som under lång tid avstått från utdebiteringshöjningar.
Kravet på utdebiteringssänkningar måste givetvis beräknas separat för
varje kommun och landstingskommun för sig, så att kravet på sänkt
utdebitering ökar i motsvarande mån som utrymmet för en utdebiteringssänkning
ökar genom ökade skatteutjämningsbidrag. Det torde vidare vara
nödvändigt att sätta vad som här kallats utdebiteringsmarginalen något
högre för landstingskommunerna än för primärkommunerna med tanke på
bl. a. sjukvårdens behov. Det bör uppdras åt regeringen att i samråd med
Kommunförbundet och Landstingsförbundet utarbeta preciserade regler i
ifrågavarande hänseende för slutligt godkännande av höstriksdagen.
Enligt vår uppfattning bör vidare genomförandet av det reformerade
systemet för kommunal skatteutjämning ske etappvis under en fyraårsperiod
i stället för under en tvåårsperiod som regeringen föreslagit. Därvid
sprider man kommunalskattesänkningen under en längre period och undviker
därigenom den avsevärda stimulans av den privata konsumtionen som
ett snabbare genomförande med ty följande krav på större årliga kommunalskattesänkningar
skulle innebära. Detta framstår enligt vår mening som
nödvändigt med tanke på det begränsade utrymmet för privat konsumtionsökning
fram till 1983. En sådan förlängning av genomförandetiden
fordrar utarbetandet av andra övergångsbestämmelser än de av regeringen
förordade. Det bör uppdras åt regeringen att också i detta hänseende
förelägga höstriksdagen ett reviderat förslag.
Vårt förslag om att statsmakterna skall precisera krav på kommunalskattesänkningar
innebär inte att vi gått ifrån den princip vi ovan anslutit oss
till, nämligen att den erforderliga begränsningen av den kommunala utgifts
Mot. 1978/79:2349
16
expansionen i första hand skall åstadkommas genom frivilliga överenskommelser.
En så stor ökning av skatteutjämningsbidragen som det här är
fråga om fordrar emellertid övergångsvis särskilda regler.
Den kommunala verksamheten påverkas till både inriktning och omfattning
av statliga beslut, som kan innebära nya ålägganden och nya avgifter
för kommunerna. Samtidigt som ökade krav nu måste ställas på kommunerna
för att uppnå en begränsning av den kommunala expansionen måste
riksdagen ålägga sig en ytterst stor restriktivitet i detta avseende.
I den mån riksdagen ändå har att ta ställning till förslag som innebär att
primärkommuner och landsting direkt eller indirekt får ökade kostnader
måste dessa redovisas. Riksdagen skall i samband med ett sådant beslut
anvisa på vilket sätt kommunerna skall finansiera de ökade kostnaderna,
genom att statliga medel tillförs eller genom skatte- eller avgiftshöjningar.
Genom detta förfarande tvingas riksdagen att ta sin del av ansvaret för den
kommunala ekonomin.
1 propositionen föreslås borttagande av vissa specialdestinerade statsbidrag
till kommunerna. Enligt vår uppfattning bör möjligheterna att successivt
ta bort ytterligare sådana bidrag prövas. Endast i undantagsfall bör
bidrag till kommunerna utformas som stimulansbidrag.
I motionen 1108 har moderata samlingspartiet berört flera andra frågor
som behandlas i propositionen 95, till vilken i dessa hänseenden hänvisas.
Det gäller bl. a. frågan om ökad användning av avgiftsfinansiering av
kommunala tjänster. Vi vill också peka på våra förslag om kommunala
folkomröstningar i samband med kommunalskattehöjningar.
I motionen föreslås vidare en sänkning av arbetsgivaravgifterna inom
stödområdet. 1 samband med behandlingen av den regionalpolitiska propositionen
kommer vi att yrka att sänkningen skall gälla även kommunerna.
Därigenom uppkommer en betydande kostnadsminskning för den kommunala
verksamheten, som bör föranleda motsvarande nedsänkning av de
statliga bidrag som enligt den nu föreliggande propositionen skall utgå till
kommunerna.
Sammanfattningsvis ansluter vi oss sålunda till den allmänna uppläggningen
bakom det i propositionen 95 föreslagna systemet till reformerad
skatteutjämning samt enhetliga regler för kommunalt bostadstillägg till
folkpension men vill förlänga tiden för reformens genomförande från två
till fyra år samt uppställa bindande villkor för att det genom reformen
skapade utrymmet för utdebiteringssänkningar tillvaratas.
Finansieringen
Vi har i avsnittet om skattepolitiken och budgetunderskottet ovan redovisat
vår principiella syn på behovet av finansiering av här aktuella
åtgärder. Vi begränsar oss i detta avsnitt till att kommentera vad som i
propositionen 160 anförs om olika finansieringskällor samt till en sammanfattning
av vad vi i olika sammanhang föreslagit i detta hänseende.
Mot. 1978/79:2349
17
Vad gäller förslaget om höjd skatt på mineralolja har vi i det föregående
påvisat att detta står i motsättning till strävandena att begränsa pris- och
kostnadsutvecklingen i Sverige. Redan utan skattehöjningar leder inträffade
höjningar av oljepriserna till kostnadsökningar för såväl näringslivet
som konsumenterna. Det finns exempelvis anledning att notera att
hyreshöjningar kommer att inträffa från april till följd av höjda oljepriser.
Enligt tidningsuppgifter är det fråga om hyreshöjningar på mellan 4 och 11
kr. per m2 lägenhetsyta eller på upp till 900 kr. för en ordinär trerumslägenhet.
Statsmakterna bör inte genom höjda skatter ytterligare trissa upp
dessa kostnadshöjningar.
Förslag aviseras om att ett schablonmässigt beräknat värde av bilförmån
som utgår till anställd skall ingå i underlaget för beräkning av arbetsgivarnas
sociala avgifter. Vi ställer oss principiellt betänksamma till ett sådant
bidrag också med bortseende från dess kostnadshöjande effekter. En bilförmån
ligger till grund för rätt till pension eller sjukförsäkringsersättning.
Så länge som den inte ger en sådan rätt, bör den därför inte heller belastas
med avgifter för dessa ändamål. Detsamma gäller exempelvis rätt till
tjänstebostad eller fria eller subventionerade luncher.
Vidare aviseras ett förslag om att barnomsorgsavgiften skall ingå i egenavgiften.
Det var de tre icke-socialistiska partierna som då beslut fattades
om införandet av en bamomsorgsavgift medverkade till att denna undantogs
egenavgiften. Vi kan inte se att motiven härför skulle ha ändrats under
de senaste åren.
En höjning av stämpelskatten vid förvärv av fast egendom föreslås. Vi
ställer oss i princip positiva till ökad avgiftsfinansiering. Den föreslagna
avgiftshöjningen har emellertid inget som helst samband med några kostnader
för samhället för ifrågavarande tjänster utan är av rent fiskal natur.
Den leder till höjda kostnader i samband med fastighetsförvärv. Påpekas
bör också att stämpelskatten automatiskt har höjts i takt med att villapriserna
har ökat. Vi avvisar förslaget till höjning.
Enligt propositionen 160 föreligger ovanpå här diskuterade förslag ett
avsevärt finansieringsbehov. För att täcka detta skulle det i dagens skattesystem
väsentligen endast finnas två möjligheter, nämligen genom en
höjning av mervärdeskatten eller genom en höjning av någon arbetsgivaravgift.
Såsom utvecklats närmare i det föregående avvisar vi inte principiellt
tanken på eventuella skattehöjningar av detta slag. De kan i vissa
situationer var konjunkturpolitiskt nödvändiga. Något som helst underlag
för ett ställningstagande till förmån för skattehöjningar finns emellertid inte
i dagsläget. Den ekonomiska politiken bör inriktas på att söka undvika
sådana.
Vi vill också i detta sammanhang erinra om att moderata samlingspartiet
i olika förslag till riksdagen framlagt förslag till besparingar. Sammanlagt
uppgår dessa besparingsförslag till 1,2 miljarder kronor. Det bör också
påpekas att den uppläggning av genomförandet av en reformerad kommu
Mot. 1978/79:2349
18
nal skatteutjämning, som ovan förordats, innebär en betydande besparing
under de första åren jämfört med regeringens förslag. Besparingen uppgår
till ca 700 milj. kr. under 1980.
Vi vill slutligen återkomma till vad som i det föregående anförts om
möjligheterna att i ökad utsträckning använda sparstimulerande åtgärder i
konjunkturpolitiskt syfte i stället för skattehöjningar. Vi vill därvid erinra
om de förslag till sparstimulerande som tidigare behandlats i motionen
1108. Dessa kan kompletteras genom en särskild, tillfällig stimulans för att
öka hushållssparande!. Det kan ske genom att ett särskilt sparobligationslån
med förmånliga villkor och en löptid på 3-4 år emitteras. Lånet skall
utformas så att det blir ett komplement till övriga sparformer och inriktas
på att åstadkomma ett nysparande. I informationsverksamheten kring ett
sådant lån bör det särskilt framhållas att sparandet är ett för de enskilda
medborgarna förmånligt alternativ till skattehöjningar.
Hemställan
Med anledning av det anförda hemställs
att riksdagen beslutar vad avser propositionen 1978/79: 160
1. att som sin mening ge regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av ytterligare marginalskattesänkningar efter
1980 i syfte att få ner marginalskatten till högst 50 % i normala
inkomstlagen,
2. att som sin mening ge regeringen till känna vad i motionen
anförts om en successiv sänkning av marginalskattespärren till
70%,
3. att hos regeringen hemställa om tillsättande av en utredning i
syfte att begränsa marginaleffekterna till följd av skatteskalans
utformning, existensminimiregler samt avtrappade sociala förmåner,
4. att hos regeringen hemställa att det i motionen föreslagna systemet
med skatterabatt för folkpensionärer utreds av den aviserade
utredningen om pensionärernas beskattning,
5. att vid beskattning av B-inkomst ett fribelopp på 5 000 kr. införs
så att B-inkomster till den del de understiger 5 000 kr. beskattas
hos den som har inkomsten,
6. att avslå förslaget om avdragsrätt för gåvor till internationell
biståndsverksamhet samt att hos regeringen begära nytt förslag
om rätt till avdrag för gåvor till ideella organisationer,
7. att avslå förslaget om höjd stämpelskatt,
8. att hos regeringen hemställa om åtgärder i syfte att ytterligare
stimulera enskilt sparande,
9. att som sin mening ge regeringen till känna vad i övrigt i motionen
anförts om nödvändigheten att begränsa den offentliga utgift
sexpansionen.
Mot. 1978/79:2349
19
Stockholm den 23 mars 1979
GÖSTA BOHMAN (m)
ERIC KRONMARK (m)
H. BERTIL LIDGÅRD (m)
ALLAN HERNELIUS (m)
TAGE MAGNUSSON (m)
ALF WENNERFORS (m)
L. ARNE ANDERSSON (m)
i Ljung
STAFFAN BURENSTAM LINDER (m)
INGRID DIESEN (m)
ERIK HOVHAMMAR (m)
PER PETERSSON (m)
NILS CARLSHAMRE (m)
INGRID SUNDBERG (m)
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1979