Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion

1978/79:2307

av Rolf Hagel och Alf Lövenborg

med anledning av propositionen 1978/79:95 om den kommunla
ekonomin

Arbetarpartiet kommunisterna har i en tidigare ingiven motion till årets
riksdag anfort att Sverige har de högsta arbetarskatterna i världen men
samtidigt bland de lägsta företagsskatterna i den kapitalistiska världen. Vi har
hävdat att nuvarande skattesystem inte kan finansiera det allmännas behov
och sålunda heller inte kommunernas, att det ovillkorligen leder till skärpt
inflation och att det bör ske en omläggning av hela beskattningen i syfte att
ernå skatt på produktionen och ersätta den nuvarande momsen på konsumtionen
samt minska kommunalskatterna för de lägre inkomsttagarna.

Det är mot bakgrunden av detta förslag som vi också bedömer regeringens
proposition 1978/79:95 om den kommunala ekonomin. Förslagen i denna
utgör nämligen en ny bekräftelse på hur nuvarande skattesystem hamnat i en
återvändsgränd och inte förmår lösa kommuninvånarnas servicebehov. Den
åtstramning av kommunernas utvecklingsmöjligheter som föreslås kommer
också oundvikligen att få ogynnsamma återverkningar på sysselsättningen.

I regeringens proposition hävdas sålunda att ”utrymmet för utbyggnad av

den kommunala verksamheten är mycket begränsat under en överblick

bar framtid”. Samtidigt görs en genomgång av ”de medel som står till buds
för att dämpa den kommunala utgiftsexpansionen”.

Å andra sidan uttalas att ”från demokratiska utgångspunkter är det
väsentligt att den kommunala självstyrelsen garanteras ett betydande reellt
innehåll” och att ”det är angeläget att kommunerna och
landstingskommunerna har en betydande handlingsfrihet”.

Det är ingen svårighet att konstatera en diskrepans mellan de anförda
påståendena. Det är nämligen uppenbart för alla att möjligheterna för
kommunal självstyrelse i högsta grad är beroende av de resurser som står till
kommunernas förfogande. Det är av föga värde att en kommun formellt har
möjlighet att fatta egna beslut om samtidigt de ekonomiska betingelserna för
att realisera besluten saknas. I motsatt avseende torde inte kommunerna
uppfatta det som ett hot mot den kommunala självstyrelsen eller utslag av
statlig styrning om statsmakterna ställer ökade resurser till kommunernas
förfogande.

Det sistnämnda måste vara den naturliga utgångspunkten för varje
resonemang om kommunernas ekonomi, i synnerhet som såväl föredragande
statsrådet som KEU 76 dels i upprepade sammanhang konstaterar att

Mot. 1978/79:2307

kommunalskatterna nu har nått sådan höjd att det inte kan vara försvarligt att
avsevärt höja dem ytterligare, dels att ökade kommunala taxor och avgifter
inte t högre grad kan förbättra kommunernas ekonomi. Eftersom det är staten
som besitter möjligheterna till större inkomstförstärkningar eller betydande
omprioriteringar, är det också från det hållet som ökade medel till förbättring
av kommunernas ekonomi och bevarande eller återställande av den kommunala
självstyrelsen måste komma. Från dessa synpunkter är flera av förslagen
i propositionen otillfredsställande.

Man kan inte, som utredningen gör, dels betona att ”det givetvis är
kommunerna och landstingskommunerna själva som i första hand har
ansvar för den kommunala sektorns utveckling”, dels i allt fler hänseenden
förorda en restriktivare statlig bidrags- och kreditpolitik gentemot kommunerna.
Det ena motsäger det andra.

Departementschefen förklarar sig vilja ”framhålla att staten under senare
år har ålagt sig betydande restriktivitet med nya åtaganden och inriktat
budgetprövningen av den statliga förvaltningen på att genom omfördelningar
och omprioriteringar skapa utrymme för angelägna reformer. Det är angeläget
att motsvannde initiativ tas i kommuner och landstingskommuner.”

Härtill bör för det första sägas att det är svårt att tala om någon verklig sådan
omprioritering på det statliga planet, så länge exempelvis ingen beskärning
skett av de improduktiva och ständigt svällande militära utgifterna, så länge
miljarderna villkorslöst flödar till storföretagen och så länge regeringen avser
en sådan indexreglering av den statliga skatteskalan att nya miljarder
kommer att undandras den offentliga sektorns och i synnerhet kommunernas
utvecklingsmöjligheter.

För det andra står det klart att någon sådan antydd omprioritering mellan
mindre angelägna eller rent av onödiga utgifter och mera nödvändiga sådana
inte på samma sätt är möjlig att genomföra på det kommunala planet, där
praktiskt taget varje inskränkning hotar att gå ut över angelägna sociala eller
kulturella ändamål. Det ekonomiska trångmål som Göteborg och en del
andra kommuner redan befinner sig i belyser detta.

I sammanhanget bör det betecknas som anmärkningsvärt att departementschefen,
trots vetskap om att kommunala skattehöjningar ofta har större
sociala effekter än finansiella, ändå uttalar att ”avgifter utgör ett medel som
kan utnyttjas för att dämpa efterfrågan på kommunala tjänster”.

Enligt arbetarpartiet kommunisternas mening är detta ett cyniskt resonemang.
Särskilt beträffande de industriella taxorna står det klart att ökningar
av dem omedelbart verkar hyreshöjande, vilket är desto mera oacceptabelt
som den förda bostads- och hyrespolitiken redan lett till orimliga hyresnivåer.

I den mån kommuner anser sig behöva ta in mera på dylik service, borde
rekommendationen vara att höja taxorna för industriella och kommersiella
förbrukare men lämna de taxor som påverkar bostadshyrorna orörda.

En utbyggnad av skatteutjämningssystemet genom tillskott av statliga
medel är däremot naturlig. De 2,8 miljarder kronor som regeringen föreslår

Mot. 1978/79:2307

för ändamålet är emellertid helt otillräckliga. Om man skall göra en fördelning
på två år, som propositionen föreslår, så är 2,8 miljarder vartdera för åren 1980
och 1981 betydligt mer realistiskt. Självklart krävs ändå särskilda
statsbidragsinsatser för prioriterade verksamheter, bl. a. barnomsorgen.

Eftersom utbyggnaden av detta system sägs syfta till att utjämna
standardskillnader mellan kommunerna, framstår det som ännu naturligare
att staten i full utsträckning tar över kommunernas kostnader för i första hand
barnomsorgen, skolan, sjukvården och bostadstilläggen för pensionärer,
vilket arbetarpartiet kommunisterna i upprepade sammanhang föreslagit.
Alla dessa sociala verksamheter är av sådan natur att servicen till invånarna
bör vara densamma oavsett inom vilka kommungränser man bor.

Det finns starka skäl att förorda en fullständig samordning av de
statskommunala bostadsbidragen och de kommunala bostadstilläggen och
att bidragen i sin helhet utgår ur den statliga budgeten. Svårigheterna i
tekniskt hänseende att genomföra denna samordning bör inte överdrivas.

Sett från de synpunkter som här anförts finns det enligt arbetarpartiet
kommunisternas mening ingen anledning att acceptera den i propositionen
föreslagna reduceringen av statsbidragen till vissa kommunala verksamheter.
Det vore en väg som öppnar dörrarna till social nedrustning i kommunerna.
Motivet att man därmed vill minska byråkratin och krånglet är inte hållbart.
Uppriktigare är departementschefen när han anför att han vill ”liksom
utredningen betona att stor restriktivitet bör iakttas i fråga om bidrag av
stimulanskaraktär” och att han redan tidigare ”uttalat att den kommunala
verksamhetens volymutveckling måste dämpas”.

Att förslagen i denna del bl. a. skulle beröra slopande av bidrag som avser
förebyggande och eftervårdande åtgärder inom nykterhetsvården, såsom till
alkoholpolikliniker och vårdcentraler för narkotikamissbrukare, är illavarslande.
Den avvecklingsväg som regeringen här avser att slå in på öppnar
oroande perspektiv, eftersom det finns möjligheter att med samma motiv,
som departementschefen nu anför, successivt avveckla de flesta liknande
statliga bidragsformer.

Den eftersläpning som förekommer i redovisningen till kommunerna för
uppbörden av den preliminära skatten till kommunerna bör snarast upphöra;
detta så mycket mera som även departementschefen konstaterar att eftersläpningen
i förening med prisutvecklingen verkar uppdrivande på höjningen
av de kommunala skattesatserna. Regeringens ovilja att snarast rätta till
denna för kommunerna miljardkrävande skevhet kan inte accepteras.

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs

att riksdagen beslutar

1. uttala att en utbyggnad av skatteutjämningssystemet bör ske
med 2 874 milj. kr. vartdera för åren 1980 och 1981,

2. avstyrka den i propositionen föreslagna reduceringen av statsbidrag
till vissa verksamheter,

3. uttala att åtgärder utan dröjsmål bör vidtas för att ernå en

Mot. 1978/79:2307

fullständig samordning av de statskommunala bostadsbidragen
och de kommunala bostadstilläggen och att bidragen i sin helhet
utgår ur statsbudgeten,

4. uttala att åtgärder bör vidtas för att upphäva nuvarande
eftersläpning i redovisningen till kommunerna för uppbörden
av den preliminärskatt som går till kommunerna,

5. uttala att i övrigt den av arbetarpartiet kommunisterna i motion
1978/79:824 förordade omläggningen till produktionsbeskattning
bör läggas till grund för en genomgripande förändring av
nuvarande beskattningssystem.

Stockholm den 27 mars 1979

ROLF HAGEL (apk)

ALF LÖVENBORG (apk)