3

Motion
1978/79:2262
av Hans Wachtmeister

med anledning av propositionen 1978/79:110 om riktlinjer för
skogspolitiken, m. m.

I 1973 års skogsutrednings betänkande söker man förgäves efter någon
mera ingående kartläggning av de konsekvenser i miljövårdshänseende, som
nuvarande och framtida avverkningspolitik kan komma att leda till. Denna
underlåtenhet att följa utredningsdirektiven kan endast till nöds försvaras så
som utredningen gjort genom hänvisning till 1974 års riksdagsbeslut om
ändringar i skogsvårdslagen och naturvårdslagen.

Miljön har under senare år förändrats i så snabb takt att en sådan
konsekvensutredning nu ter sig ytterst angelägen, inte minst mot bakgrund
av den allt svårare försurningen, som inte bara drabbar våra sjöar och
vattendrag utan på sina håll nu gått så långt, att markens förmåga att
mineralisera fosfor allvarligt hämmas. Redan vid instundande sekelskifte
beräknas detta få till följd försämrad tillväxt hos skogen i Götaland och
Svealand. De årliga virkesuttagen ur skogen måste då på lång sikt minska
(SOU 1977:67).

Utvecklingen av andra miljöfaktorer kan likaledes inge oro. Det är därför
att befara att ej ens skogsutredningens alternativ 1 kan hållas, om inte
förbättrade förhållanden i vad nyss avhandlats kan uppnås. Ansträngningarna
torde få inriktas på att hålla produktionen omkring detta alternativs 75
milj. m3, och propositionen är i detta avseende enligt min mening realistisk,
även om produktionsberäkningen som sagt kan visa sig vara i överkant.

Jordbruksministerns resonemang i den allmänna motiveringen kan därför
i stort accepteras, och det kan förtjäna särskilt framhållas att enär skogsproduktionen
bygger på biologiska grunder dess intressen på längre sikt
åtminstone i vissa delar är gemensamma med naturvårdens.

En detaljgranskning av förslaget till ny skogsvårdslag föranleder följande
reflexioner.

Enligt 6 § får skogsvårdsstyrelse besluta, att överåriga skogsbestånd skall
slutavverkas och ny skog anläggas. I specialmotiveringen utreds närmare, när
ett bestånd är så överårigt att tvångsavverkning kan tillgripas. Några
undantagsbestämmelser ges ej. Om en sådan lagbestämmelse funnits
tidigare, torde nitiska skogstjänsteman ha sett till att de överåriga bestånden i
tid avverkats. Då hade vi kanske inte haft ett enda av de bestånd kvar, som
leder tankarna till John Bauers trollskog, och som nu blivit så uppskattade
rekreationsmål att de avsatts till reservat.

Om en skogsägare av egen fri vilja vill ha en sådan sagoskog, kan man tycka
att det är hans ensak. Då t. o. m. nybildas den beståndstyp som friluftsfolket

Mot. 1978/79:2262

4

liknar vid en urskog; vi får ett reservat utan kostnad. Givetvis finns fall därav
hänsyn till omgivande bestånd tvångsavverkning bör kunna tillgripas; 6 §
behövs alltså, men jag föreslår att den får ett tillägg och kommer att lyda som
följer:

Om får skogsvårdsstyrelsen efter hörande av vederbörande länsstyrelses
naturvårdsenhet besluta att ny skog anläggas.

Någon anledning att föra upp saken till en angelägenhet mellan skogsstyrelse
och naturvårdsverk finner jag som av ovanstående framgår knappast
föreligga.

Av specialmotiveringen till 12 § framgår, att jordbruksministern sätter
likhetstecken mellan slutavverkning och trakthuggning och att annan
avverkningsform undantagsvis endast kan ifrågakomma i fjällskogsområde.
Det finns dock områden i vårt land, där även plockhuggning (blädning) med
fördel kan användas. Den kategoriska utformningen av specialmotiveringen
torde komma att tolkas som förbud, något som väl knappast varit avsikten.

Jag föreslår därför, att 12 § får ett tillägg såsom punkt 3:

när särskilda skäl föreligger därtill annan avverkning av mogen skog, som ger
en efter omständigheterna godtagbar återväxt.

Erfarenheterna från den för skogsstyrelsen och naturvårdsverket gemensamma
s. k. SKON A-gruppens arbete visaratt det i flera fall är omöjligt att nå
enighet mellan de båda verken. Det måste därför vara helt olämpligt, om en
av flera myndigheter, som har sinsemellan klart olika åsikter i väsentliga
frågor, skulle få bestämma utformningen av tillämpningsföreskrifter rörande
dessa.

Jag anser visserligen att 21 § i sin helhet bör utgå ur skogsvårdslagen, enär
den innehåller detaljföreskrifter, sorn typiskt hör hemma i exempelvis
skogsstyrelsens anvisningar men ej i lagtext. Om paragrafen likväl skulle stå
kvar, hemställer jag att den ges följande ändrade lydelse:

Regeringen får efter hörande av skogsstyrelsen och naturvårdsverket meddela
föreskrifter avsevärt försvåras.

Motsvarande ändring torde också vidtas i 20 §.

Under hänvisning till det anförda får jag hemställa

att riksdagen beslutar att 6, 12 och (ev.) 21 §§ i föreslagen ny
skogsvårdslag får den formulering, motionen föreslår.

Stockholm den 23 mars 1979

HANS WACHTMEISTER (m)