3

Motion
1978/79:2237
av Lars Werner m. fl.

med anledning av propositionen 1978/79:119 om vissa frågor
rörande forskning och forskarutbildning

Inledning

Sverige saknar i dag en medveten forskningspolitik, och regeringens
proposition om vissa frågor rörande forskning och forskarutbildning ändrar
inte detta förhållande. De reformer som föreslås är huvudsakligen
administrativa till sin karaktär och saknar såväl en genomtänkt samhällsanalys
som en koppling till utbildningens innehåll. En seriös diskussion om
en närmare anknytning av forskning och forskarutbildning till samhället
måste rimligen innehålla såväl en granskning av samhället och de samlade
forskningsinsatserna som förhållandet mellan utbildning och forskning. I
propositionen behandlas vidare forskarutbildningen som något enhetligt något
som sker efter samma mönster såväl inom teologi som elementarpartikelfysik.
Den demokratisering av beslutsformerna som är nödvändig för att
åstadkomma en förnyelse och förbättring inom området saknas i stort
sett.

Ingen forskning är ”neutral” eller "opolitisk” sedd i sitt samhälleliga
sammanhang. Den står alltid i ett bestämt förhållande till klasserna i
samhället och deras villkor. Den har alltid en bestämd ekonomisk, maktpolitisk
och ideologisk verkan. Därför är betydelsen av en medveten forskningspolitik
så uppenbar. En sådan kan endera stödja nuvarande
förhållanden eller driva fram förändringar. Den kan gynna etablerade
maktgrupper eller undergräva deras ställning. Den kan som i Sverige i dag
gynna militär eller halvmilitär forskning till nackdel för social eller miljöpolitisk
forskning.

I Sverige har ett fåtal privata storföretag det helt avgörande inflytandet över
forskningen. Det är kapitalägarna som har det största inflytandet över den
tekniska utvecklingen - inte fackföreningsrörelsen och arbetarrörelsen i stort.
En ofta otillbörlig sammanblandning av privat och offentlig forskning
förekommer i dessa sammanhang. Forskare köps upp, och uppdragsforskningen
domineras av storfinansen. Därtill kommer de påtryckningar kapitalägarna
genom sin starka och välutvecklade forskningsorganisation kan utöva
också på den offentliga forskningen. Forskningen kommer härigenom att
bedrivas efter kortsiktiga kommersiella linjer, där för arbetarklassen väsentlig
forskning får stå tillbaka.

Den statliga forskningspolitiken harefteratt tidigare huvudsakligen förlitat
sig på laissez-faire-principen nu gått in för en viss styrning genom sektori

Mot. 1978/79:2237

4

sering-en modell hämtad från militärväsendet. Förutom att detta har lett till
en fragmentisering av ett litet lands forskningsresurser, har utvecklingen
visat att det är svårt att få till stånd en ordentlig prioritering - prioriteringarna
är i dag inbakade i en byråkratisk process, som står utanför parlamentariskt
inflytande och där inte heller fackföreningsrörelsen kan påverka. De problem
sektorsforskningen innebär söker man lösa genom att plottra dit mer pengar.
Självfallet behövs också sektorsforskningen, men den får inte dominera som
nu tenderar att bli fallet. Tvärtom, ty detta skapar problem för såväl
grundforskningen som annan forskning. En genomgripande diskussion och
analys bör därför göras av den s. k. sektoriseringen. Propositionen tar över
huvud taget inte upp de problem myndighetsstyrningen innebär och vilka
konsekvenser detta får.

Arbetarrörelsen och forskningspolitiken

Kontakten mellan arbetarrörelse och forskning är i dag orimligt svag på
nästan alla områden och måste kraftigt förstärkas. Hos de stora fackförbunden
har under de senaste åren en glädjande utveckling ägt rum, där man sökt
utveckla en egen hållning i många frågor om forskning och teknik. Samtidigt
är det uppenbart att deras möjligheter är helt otillräckliga, om man jämför
med arbetsköparsidans möjligheter och resurser. Fackföreningsrörelsen
måste omedelbart ges en större andel av samhällets forsknings- och
utvecklingsresurser och ges möjligheten att påverka användningen av de
övriga. Detta är elementära rättvisekrav från det arbetande folkets sida. Detta
innebär att arbetstagarorganisationerna måste få en betydligt utökad representation
i olika FoU-organ i förhållande till vad som föreslås i propositionen.
De invändningar som reses mot detta i förslaget från föredragandens sida och
som går ut på att en utökad arbetstagarrepresentation skulle skapa obalans är
helt ohållbara. Obalansen finns där i dag, och ett ökat inflytande från
arbetarhåll kan endast något förbättra detta förhållande.

Vidare måste det föreslagna stödet till lönearbetarnas fackliga organisationer
för initiering av forskning utökas och fördelas direkt till organisationerna.
Det är, som både LO och TCO framhåller, organisationerna själva som bäst
känner möjligheter och svagheter, varför de själva skall avgöra hur medlen
skall disponeras.

Det är emellertid inte bara brist på resurser och inflytande som försvårar en
forskning i arbetarklassens tjänst. Ett många gånger avgörande hinder är det
faktum att företagen kan neka forskare tillträde till arbetsplatserna. Regeringen
har avstått från att lägga fram ens arbetsrättskommitténs förslag som om
än otillräckligt - ändock skulle vara ett framsteg i detta hänseende.
Regeringen har hänvisat till att detta skulle vara en förhandlingsfråga.
Därmed ställer man sig helt på arbetsköparnas sida. Forskare nekas i dag gång
på gång möjlighet till forskning på arbetsplatserna.

För att kartlägga de svårigheter som forskningen på arbetslivets område

Mot. 1978/79:2237

5

stöter på har Sveriges sociologförbund genomfört en enkät om arbetslivsforskningens
handlingsutrymme och villkor. Resultatet är skrämmande. Det
är snarare regel än undantag att forskare i arbetslivsfrågor nekas tillträde till
arbetsplatserna.

Vpk anser att regeringen snarast bör lägga fram ett lagförslag som
garanterar forskare tillträde till arbetsplatserna - ett lagförslag som innebär att
arbetslivsforskningen måste ges möjlighet att komma in på arbetsplatserna
oavsett vad arbetsköparna anser. Den lokala fackliga organisationen bör
därvid ges rätt att uppdra åt forskare att bearbeta förhållanden på arbetsplatsen
utan samtycke av företaget. Lagen måste då också vara utformad så att
den ålägger företagen att underlätta sådan forskning.

En demokratisk forskning

De reformer som genomförts inom högskoleområdet har inte inneburit att
universiteten och högskolorna demokratiserats i någon större utsträckning.
Särskilt inom forskarutbildningen lever de feodala inslagen kvar. För att
förändra den auktoritära och hierarkiska struktur som finns krävs mer
genomgripande åtgärder än vad propositionen föreslår. Forskarna själva
måste fö betydligt större möjligheter att kunna påverka sin egen arbetsmiljö
och sina egna arbetsvillkor. Därför kräver vi att varje vetenskaplig institution
inom den offentliga sektorn genomför demokratiska beslutsformer så att alla
arbetande forskare beslutar kollektivt om forskningsprogrammen enligt
principen ”en människa, en röst” och att vid varje vetenskaplig institution de
lokala fackliga organisationerna skall ha rätt att utse representanter. Det är
emellertid inte tillräckligt att demokratisera basen. Bristen på offentlighet och
avsaknaden av parlamentarisk kontroll är fortfarande kännetecknande för
större delen av forskningen.

Därför krävs att riksdagen vart år anordnar en särskild forskningspolitisk
debatt, där långsiktiga och övergripande målsättningar för forskningen
diskuteras och där beslut fattas om en nationell forskningsbudget. Riksdagen
måste vara den instans som drar upp riktlinjerna för forskningspolitiken och
dess huvudsakliga prioriteringar och som tar det officiella ansvaret härför.
Folkflertalets inflytande över forskningspolitiken garanteras självfallet på
intet sätt genom blott parlamentariskt inflytande och kontroll. Men det är en
förutsättning för att makten över forskningspolitiken förändras till förmån för
lönearbetama.

Först genom en öppenhet och offentlig insyn och debatt kan man också
komma ifrån flera av de övriga missförhållanden som råder och som
exempelvis visade sig när det avslöjades att nordamerikanska militärpengar
finansierade svensk grundforskning.

Mot. 1978/79:2237

6

Tjänsteorganisation - anställningstrygghet m. m.

Hittills har forskning i stor utsträckning betraktats som ett visserligen
prestigefyllt men ändå ideellt arbete, som utförs under otrygga anställningsförhållanden
och med en arbetstid som ofta kraftigt överstiger den normala,
med forskarens brinnande intresse som främsta drivkraft. En mycket liten
grupp forskare (oftast forskningsadministratörer) för höga löner och fasta
tjänster medan majoriteten arbetar under dåliga villkor.

De allra flesta forskare lever på anslag från olika forskningsråd som delar ut
pengar till den som presterar ”bäst” forskning till lägsta kostnad. Dessa
forskare har tidsbegränsade tjänster eller sägs upp på grund av "arbetsbrist”
när deras anslag tar slut. För att säkra sin fortsatta existens tvingas forskarna
att långtid i förväg-ofta mitt under pågående projekt eller under slutspurten
av projektet -skriva ihop en ansökan om medel förett nytt forskningsprojekt,
som skall vara väl genomtänkt redan vid ansökningstillfället. ”Ångestperioden”
mellan två projekt drar ofta starkt ut på tiden på grund av forskningsrådens
byråkratiska rutiner och detaljerade granskning av projekten.

Ofta för forskaren själv betala ”glapp” mellan två forskningsprojekt. Det
nuvarande anslagssystemet är dessutom utformat så att sjukdom, barnsbörd
och dylikt ”belastar” forskningsprojektet så att forskningen härav framstår
som dyrare ur forskningsrådens synvinkel. Många forskare känner sig
pressade att ta tjänstledigt eller arbeta övertid för att inte belasta ”sitt” anslag i
sådana fall.

Många kvalificerade och engagerade forskare söker sig av dessa skäl till
andra arbeten eller säljer sig till industrin där anställningsvillkoren är
gynnsammare men där profitintresset starkt styr forskningen.

Forskarnas dåliga anställningsförhållanden har traditionellt motiverats
med att det behövs ”förnyelse” inom forskningen. Det är uppmuntrande att
utbildningsministern avfärdar denna förlegade och reaktionära föreställning
om forskningen. Det är också positivt att forskningspropositionen aviserar
åtgärder att förbättra forskarnas anställningstrygghet och att de vattentäta
skotten mellan forskning och grundutbildning luckras upp.

Men förslagen om lärares rätt att forska och inrättande av en handfull nya
tjänster löser på inget sätt problemen. På lång sikt måste en helt ny
forskningsorganisation skapas, men redan inom nuvarande system kan vissa
progressiva åtgärder vidtas:

- Forskningsrådens möjlighet att styra forskningen begränsas så att t. ex.
högskolornas och universitetens institutioner samt forskarna själva för större
möjligheter att planera, samordna och genomföra sin forskning.

- Forskningsanslagen skall inte knytas till den enskilde forskaren utan till
forskningsenheten så att forskarkollektivet självt kan avgöra vem som skall
utföra vilken uppgift.

-Systemet med mer långsiktiga s. k. ”ramanslag” för en hel forskningsenhet-som
prövats bl. a. vid institutionen för arkitektur, KTH-bör utvidgas

Mot. 1978/79:2237

7

kraftigt så att andra forskningsenheter för möjlighet att arbeta mer solidariskt,
kollektivt och under trygga förhållanden.

- Systemet att forskares sjukdom och barnsbörd betalas av forskningsanslaget
måste snarast ersättas med den princip som gäller för andra löntagare.

- Utbildningsbidragen bör kraftigt höjas.

Kvinnorna och forskningen

Den hierarkiska och autoritära struktur som fortfarande råder och där
enskilda personer många gånger har ett avgörande inflytande i stället för
kollektivet missgynnar i hög grad kvinnorna. Förutom det förtryck de
dagligen möter i vårt samhälle, förstärks detta inom forskarvärlden. De
utsätts därtill för en extra stor konkurrens genom att antalet sluttjänster är så
litet och genom att de ämnen de tar upp nedvärderas i förhållande till den
traditionellt inriktade forskningen. Detta trots att de forskningsinsatser
kvinnorna gjort varit banbrytande inom många områden. Eller som Forum i
Lund presenterat sitt projekt om en kvinnovetenskaplig tidskrift:

Att de kvinnliga forskarna utgör en liten och dessutom snedfördelad
minoritet bland forskarna har allvarliga konsekvenser. Detta för både
utomvetenskapliga och inomvetenskapliga konsekvenser. Till de utomvetenskapliga
konsekvenserna hör bl. a. att kvinnor möter speciella problem i den
mansdominerade, hårt hierarkiska och ofta med feodalt godtycke och
informell favorisering styrda forskarmiljön. Kvinnorna förblir en minoritet en
minoritet med särskilt otrygga och dåliga vilkor och svårigheter på
arbetsmarknaden. Till de inomvetenskapliga konsekvenserna höratt problemformulering,
val av forskningsobjekt, angreppssätt, teoribildning och analysresultat
framvuxit under påverkan av den kompakta mansdominansen som
förr var total och som i dag endast något luckrats upp, mestadels av kvinnor
som lärt sig männens regler. Det är därför ingen slump att vi vet så lite om
kvinnors historia, arbetssituation, kultur, språk, psykologiska identitetsutveckling,
osv. Det är ingen slump att forskningen utgår ifrån mannens värld
som den normgivande (antingen det gäller samhällsvetenskap, t. ex. klassanalys
och maktproblem, beteendevetenskap eller humaniora) och att kvinnorna

- när man kommer ihåg dem - tas med som en avvikande grupp. Om
kvinnorna utgjorde hälften av forskarna skulle mer forskning bedrivas
utifrån specifika kvinnoerfarenheteroch -intressen. Aspekter och perspektiv
som nu helt ignoreras skulle tas fram, vedertagna teorier skulle korrigeras för
att bättre motsvara verkligheten, hela vår världsbild och historieuppfattning
skulle påverkas.

För kvinnorna är det av särskild vikt att just basorganisationen förändras
och att forskarna i basen ges bättre resurser och utkomstmöjligheter. Några av
de förslag som framförts ovan under tjänsteorganisation och anställningstrygghet
innebär sådana förbättringar. FUN:s förslag om en sammanläggning
av tjänsterna som docent resp. universitetslektor kan komma att återverka
negativt för kvinnornas del. Det är därför viktigt att, när tjänsteorganisatio

Mot. 1978/79:2237

8

nen slutligen fastställs, dessa problem beaktas. Särskilt viktigt är det att utöka
antalet tjänster på basnivå. Därutöver bör emellertid de initiativ som tagits
runt om i landet, där forum för kvinnliga forskare och kvinnoforskning
bildats, stödjas kraftigt. De medel dessa hittills erhållit är alltför små. Vi
föreslår därför att ett särskilt anslag utgår - för dessa fora och andra väsentliga
initiativ som kan förbättra de kvinnliga forskarnas villkor - om 4 milj. kr.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående och med anledning av propositionen
1978/79:119 föreslås

1. att riksdagen uttalar sig för en ny, demokratiskt inriktad
forskningspolitik, där följande riktlinjer bildar utgångspunkter,
nämligen

a) att varje vetenskaplig institution inom den offentliga sektorn
genomför demokratiska beslutsformer så att alla arbetande
forskare beslutar kollektivt om forskningsprogrammen enligt
principen en person en röst och att vid varje vetenskaplig
institution de lokala fackliga organisationerna skall ha rätt att
utse en representant,

b) att den nationella forskningspolitiken bereds och övervakas
av ett centralt kollegium, bestående till hälften av valda
representanter för de verksamma forskarna, till hälften av
representanter utsedda av fackförbundens representantskap
och att detta kollegium ersätter nuvarande organ på forskningsområdet,

c) att riksdagen årligen anordnar en särskild forskningspolitisk
debatt, där långsiktiga och övergripande målsättningar för
forskningspolitiken diskuteras och där beslut fattas om en
nationell forskningsbudget,

d)att privat uppdragsforskning till förmån för kommersiella
intressen förklaras oförenlig med offentlig forskaranställning,
när det utgör annat än en mindre del av forskarens totala
arbetsinsats under ett år,

2. att riksdagen hos regeringen hemställer om ett förslag till lag
vari forskares tillträde till arbetsplatser garanteras, i enlighet
med vad som anförs i motionen,

3. att riksdagen uttalar att de fackliga organisationerna bör ges
representation i samtliga de FoU-organ de bedömer som
väsentliga,

4. att riksdagen uttalar sig för en förändrad tjänsteorganisation
innebärande

a) att forskningsrådens möjlighet att styra forskningen begränsas
så att t. ex. högskolornas och universitetens institutioner

Mot. 1978/79:2237

9

samt forskarna själva får större möjligheter att planera, samordna
och genomföra sin forskning,

b) att forskningsanslagen inte skall knytas till den enskilde
forskaren utan till forskningsenheten så att forskarkollektivet
självt kan avgöra vem som skall utföra vilken uppgift,

c) att systemet med mer långsiktiga "ramanslag” för en hel
forskningsenhet bör utvidgas kraftigt,

d)att systemet att forskares sjukdom och barnsbörd betalas av
forskningsanslaget snarast bör ersättas med den princip som
gäller för andra löntagare,

e) att utbildningsbidraget för forskarutbildning höjs i syfte att
garantera enskilda forskare rimliga anställningsvillkor,

5. att riksdagen upptar ett med i förhållande till propositionen
förhöjt belopp av 20 000 000 kr. varvid 10 000 000 kr. avsätts för
de fackliga organisationernas möjligheter att initiera forskning,
4 000 000 kr. avsätts för att främja kvinnornas situation i form
av anslag till fora för kvinnliga forskare och kvinnoforskning,
6 000 000 kr. avsätts för den i motionen angivna förändrade
tjänsteorganisationen.

Stockholm den 22 mars 1979
LARS WERNER (vpk)

EIVOR MARKLUND (vpk) C.-H. HERMANSSON (vpk)

NILS BERNDTSON (vpk) JÖRN SVENSSON (vpk)

EVA HJELMSTRÖM (vpk) INGA LANTZ (vpk)