Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1978/79

2230

Motion
1978/79:2230
av Stig Alemyr m. fl.

med anledning av propositionen 1978/79:119 om vissa frågor
rörande forskning och forskarutbildning

Bakgrund

Den dåvarande socialdemokratiska regeringen tog under 1970-talets första
hälft ett antal initiativ för att skapa bättre förutsättningar för en aktivare
forskningspolitik. Tillkallandet av forskningsrådsutredningen (FRU) år 1972
och tilläggsdirektiven till utredningen år 1975 var uttryck för en vilja att
effektivisera forskningsrådens arbete, bredda inflytandet över forskningen
och förbättra regeringens och riksdagens beslutsunderlag inom forskningsområdet.
Översynen av styrelsen för teknisk utveckling (STU) inom ramen
för STU-utredningen hade liknande motiv. Tillkallandet av forskarutbildningsutredningen
(FUN) var uttryck dels för en vilja att på forskarutbildningsnivån
fortsätta det reformarbete i demokratiserande syfte som förts
fram till grundskolan, gymnasieskolan och numera även den grundläggande
högskoleutbildningen, dels för en vilja att gripa tag i bl. a. de kvantitativa
problem som kunde förutses inom forskarutbildningen.

De tre nämnda utredningarna lade fram sina slutbetänkanden under
hösten 1977. Därmed skapades förutsättningar för en sammanhållen bred
behandling av de forskningspolitiska frågorna i riksdag och regering.

Trepartiregeringen bröt ut STU-frågorna ur detta sammanhang och riksdagsbehandlingen
av dessa frågor ägde rum för ett år sedan. Härigenom
försummades första tillfället att få den breda behandlingen i riksdagen som
forskningsfrågorna väl förtjänat. De två andra utredningarna, FRU och FUN,
har nu efter remissbehandling och beredning i regeringskansliet lett fram till
en proposition till riksdagen.

Allt fler inser att fördjupande kunskaper och bättre teknik är avgörande för
att komma till rätta med många av dagens samhällsproblem. Mot bakgrund
av en ingående debatt om forskningens och det tekniska utvecklingsarbetets
betydelse för vårt välstånd lade socialdemokraterna våren 1978 fram en rad
krav i riksdagen. Dessa avsåg att förstärka forskningsråden, öka bidragen för
ersättning och förnya den vetenskapliga utrustningen vid universitet och
högskolor, lägga ytterligare 200 milj. kr. till Riksbankens jubileumsfond, öka
avdragsmöjligheter för företagens forsknings- och utvecklingskostnader, öka
stödet till uppfinnare samt satsa på tre nya utvecklingsbolag i samarbete med
kommuner och landsting. Den borgerliga majoriteten ansåg inte dessa
satsningar nödvändiga utan avslog samtliga våra förslag.

I partimotionen 1978/79:2020 om vissa näringspolitiska insatser för att

1 Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 2230

Mot. 1978/79:2230

stimulera den industriella utvecklingen har socialdemokraterna lagt fram en
rad förslag om ökade satsningar på industriellt forsknings- och utvecklingsarbete.
Förslagen innebär bl. a. en omläggning av beskattningen för att
stimulera teknisk forskning och utveckling, stöd till uppfinnare, ökade anslag
till styrelsen för teknisk utveckling samt inrättande av en central utvecklingsfond
och samhälleliga utvecklingsbolag.

I partimotionen 1978/79:2253 med anledning av propositionen 1978/
79:138 om vissa anslagsfrågor m. m. rörande försvaret har socialdemokraterna
framhållit den betydelse som den tekniska högskolan i Linköping har i ett
samlat utvecklingsarbete inom de områden som redan är etablerade där, t. ex.
datorer, transportsystem och medicinsk teknik. Det finns också skäl att
särskilt ta vara på den specifika kompetens som flygindustrin byggt upp. I
detta syfte föreslår socialdemokraterna att ytterligare 4 milj. kr. tillförs
tekniska högskolan i Linköping nästa budgetår. För budgetåret därefter bör
regeringen presentera en utvecklingsplan för den tekniska forskningen i
Linköping.

Propositionen

Det är naturligt att förväntningarna på propositionen bland forskare,
politiker och den forskningsintresserade allmänheten varit stora. Förutsättningarna
för en samlad och övergripande behandling av centrala forskningspolitiska
frågor har varit utomordentligt goda. Beslutsunderlaget i form av
utredningarnas betänkanden och den omfattande remissbehandlingen har
täckt de aktuella problemområdena väl. Härtill kommer en i långa delar
jämförelsevis enig och positiv remissopinion. I andra stycken har remissinstanserna
var delade i sin uppfattning, bitvis också starkt kritiska. Även i de
sistnämnda fallen har emellertid alternativen ofta varit tydliga och förutsättningarna
för ställningstaganden goda.

Den proposition som nu presenterats motsvarar inte de förväntningar, som
med rätta kunnat ställas. I propositionen märks inget av medvetenhet om
eller vilja till handling i den kritiska situation för svensk teknik och svensk
industri där satsning på forskning är en nödvändig investering för framtiden.

1 stället för att visa prov på klara ställningstaganden och därmed en bestämd
politisk vilja att föra forskningspolitiken framåt, glider regeringen undan sitt
ansvar. I stället för att själv handla hänvisar regeringen alltför ofta till fortsatt
utredande. 1 stället för att förverkliga framförda förslag blir resultatet på flera
punkter försöksverksamheten i liten skala.

Den föreliggande propositionen måste därför väcka besvikelse i vida
kretsar.

1 det följande tar vi upp ett antal av de frågor som aktualiseras av
propositionen och som det finns särskild anledning att kommentera från
socialdemokratisk synpunkt. Detta innebär dock inte att vi accepterar den
låga ambitionsnivå som präglar regeringens förslag. Svensk forskning

Mot. 1978/79:2230

behöver en helt annan målmedvetenhet och vilja till förnyelse än den
regeringen ger uttryck för i propositionen.

Regeringens förståelse för behovet av ökad forskning och utvecklingsarbete
måste mot denna bakgrund ifrågasättas. Vad beträffar forskningsområdet
i stort anser sig regeringen genom förslag i årets budgetproposition ha
gjort en stor satsning. De ökade resurser som föreslagits på högskoleområdet
har emellertid till stor del i själva verket visat sig behövas för att täcka en
alltför begränsad pris- och löneomräkning på befintliga anslag. Reformutrymmet
uppgår därför inte till den nivå som regeringen givit uttryck för.
Sammantaget kommer, tvärtemot vad regeringen gör gällande, förslagen för
nästa budgetår att ge en ringa reell utdelning i fråga om forskning och
utvecklingsarbete.

Med hänsyn till avsaknaden av en tillräckligt aktiv forskningspolitik från
regeringens sida skulle det finnas anledning att angripa forskningens problem
på ett betydligt mer genomgripande sätt än vad som är möjligt under den
korta tid som står till buds för en följdmotion. Vi begränsar oss därför i det
följande till synpunkter och förslag som direkt hör samman med regeringens
förslag. I övrigt avser vi att senare i år lägga fram ett handlingsprogram för
forskningen och utvecklingsarbetet på alla områden.

Underlag för en aktiv forskningspolitik

Svensk forskningspolitik har sedan andra världskriget kommit att utformas
enligt den s. k. sektorsprincipen. Härigenom har forskningsbehoven,
som de upplevts inom bl. a. de berörda verken, utövat ett starkt inflytande
över fördelningen av samhällets FoU-resurser. FRU har i sitt betänkande
givit en klar bild av sektorsforskningens framväxt och tillstånd. V i delar den i
propositionen framförda uppfattningen att en fortsatt utbyggnad av den
sektoriella forskningen måste grundas på ett bättre planeringsunderlag än vad
man i regel har i dag. Detta gäller inte minst information som möjliggör
samordning mellan den sektoriella forskningen och den mer kunskapsutvecklande
och kompetensuppbyggande forskningen och forskarutbildningen
inom högskolan.

Kunskap om den forskning som faktiskt bedrivs och kunskap om
forskningsbehovet är avgörande förutsättningar för en medveten forskningspolitik.
Kunskap om långsiktiga FoU-behov och möjligheter att tillgodose
dem är också förutsättningar för industriell, ekonomisk och social utveckling
på längre sikt. Det måste vara en huvuduppgift för den samhällsfinansierade
forskningsorganisationen att svara för att kompetens byggs upp och ny
kunskap utvecklas inom områden som på längre sikt kan bedömas vara av
strategisk betydelse för bl. a. exportindustrin. Sverige kan aldrig bli självförsörjande
när det gäller forskning och utvecklingsarbete. Vårt utlandsberoende
kan dock begränsas genom en medveten satsning på att bygga upp och
vidmakthålla en inhemsk kompetens inom utvalda områden. Möjligheterna

Mot. 1978/79:2230

att förverkliga detta är beroende av medvetna prioriteringar och beslut av
statsmakterna. Statsmakternas beslut måste grundas på en djupgående
kunskap om den forskning som bedrivs och de forskningsbehov som kan
förutses.

Flera av de förslag som förts fram av FRU och FUN syftar till att ge
kontinuerlig information av detta slag. De åtgärder som förordas i propositionen
leder dock inte till att förutsättningar skapas för att få fram det
erforderliga beslutsunderlaget för forskningspolitiken.

En decentralisering av ansvar för prioriteringar mellan FoU-insatser och
verksamhet av annat slag samt mellan olika FoU-insatser är nödvändig för att
forskningen effektivt skall kunna utnyttjas i samhällsarbetet. Denna decentralisering
ställer emellertid samtidigt krav på en kraftfull och medveten
FoU-politik från regeringens sida. Ansvaret för den mer allmänt kompetensuppbyggande
och kompetensbevarande forskningen och forskarutbildningen
inom högskolan vilar ytterst på statsmakterna. Genom beslut om fasta
tjänster, lokaler och tung utrustning avgör regering och riksdag många gånger
om det på lång sikt skall finnas en inhemsk kompetens inom ett område eller
inte.

Ett av FRU:s huvudförslag avser en förbättring av FoU-statistiken, ett
annat avser datorbaserad registrering av forskningsprojekt. Båda dessa förslag
utgör förutsättningar för en höjd ambitionsnivå när det gäller forskningsplanering
och forskningspolitik. Under hänvisning bl. a. till att det råder
osäkerhet om behoven av forskningsstatistik och registrering av FoU-projekt
skjuter regeringen båda förslagen till ytterligare utredning och därmed en
oviss framtid.

Om utbildningsdepartementet, som regeringen föreslår, skall kunna
fullgöra sina samordnande uppgifter i fråga om forskningspolitiken måste det
ha tillgång till relevant forskningsstatistik och uppgifter om de totala
resursströmmarna i FoU-systemet. Ett minimum för att nå den högre
ambitionsnivån för forskningsplaneringen är därför att regeringen själv
preciserar sitt informationsbehov.

Någon vilja härtill redovisas emellertid inte i propositionen. Frågorna om
forskningsstatistiken överlämnas i stället till forskningsrådsnämnden (FRN)
och statistiska centralbyrån (SCB) för vidare utredning. Inte heller den av
FRU föreslagna försöksverksamheten med registrering av forskningsprojekt
tillåts starta utan ytterligare utredning.

Enligt vår uppfattning bör regeringen själv ta ansvar för utvecklingen av
FoU-statistiken. En utveckling av FoU-statistiken tillstyrks också av flertalet
tunga remissinstanser. Förbättringar bör här kunna genomföras successivt
med utgångspunkt bl. a. i de krav en förstärkt forskningsplanering ställer.
Den av FRU föreslagna försöksverksamheten med forskningsregister bör
kunna inledas omedelbart. Det ytterligare beslutsunderlag som kan erfordras
för att starta verksamhet i full skala kan tas fram i anslutning till
försöksverksamheten. Vi vill stryka under betydelsen av att den forskning

Mot. 1978/79:2230

som äger rum i privata företag så långt möjligt också registreras och därmed
kan beaktas i forskningsplaneringen.

Privata stiftelser

Regeringens passivitet när det gäller att skapa bästa möjliga planeringsförutsättningar
för forskningen blir tydligast i avsnittet om de privata
stiftelserna och fonderna. Enligt föredragandens mening bör det ankomma på
FRN att försöka förbättra informationen om stiftelsernas möjligheter att
finansiera FoU. I syfte att föreslå en civilrättslig lagstiftning för stiftelser
tillsatte den socialdemokratiska regeringen 1975 års stiftelseutredning (Ju
1975:1). I en kartläggning som utredningen presenterat anges att det finns ca
1 000 stiftelser som är inriktade på vetenskaplig forskning. Enligt vår mening
är det angeläget inte bara att förbättra informationen om stiftelsernas
möjligheter att finansiera vetenskaplig forskning. Från forskningssynpunkt
är det också nödvändigt att söka infoga stiftelserna i en samlad bild av
utvecklingen av den svenska forskningen, vilket innebära» en ökad insyn i
och redovisning av de privata stiftelsernas och fondernas verksamhet skall
utformas för att på ett rimligt sätt kunna beaktas i den nationella forskningsplaneringen.

Planmässig uppbyggnad av forskningsorganisationen

Det har länge rått betydande enighet om att vi i Sverige skall undvika att
inrätta fristående forskningsinstitut utan i stället så långt möjligt utnyttja de
resurser som finns inom högskolan också för sektoriellt motiverad och
finansierad FoU. Föredraganden förordar stor återhållsamhet när det gäller
att upprätta nya fristående forskningsinstitut. En sådan attityd är f. n.
sannolikt motiverad.

En huvudlinje i socialdemokratisk forskningspolitik under 1970-talet har
varit att de fasta resurserna för forskning skall hållas samman på ett
förhållandevis litet antal orter, medan den grundläggande utbildningen med
fördel kan meddelas inom ramen för en starkt decentraliserad högskoleorganisation.
Det är med tillfredsställelse vi konstaterar att folkpartiregeringen
nu ansluter sig till denna politik. Vi delar också föredragandens uppfattning
att de berörda högskoleorternas forskningsverksamhet måste profileras. Ett
skäl härtill är givetvis att antalet forskare och studerande i vissa ämnen är så
lågt att institutionerna inte förmår fylla ens lågt ställda krav på en god
forskarmiljö. Av väsentligt större betydelse, forskningspolitiskt och
ekonomiskt, är emellertid behovet av en planmässig lokalisering av sådan
forskning som kräver investeringar i tung utrustning. De utomordentligt
stora kostnader, som kan vara förenade med att förse ett ämnesområde med
den vetenskapliga utrustning som fordras för att hålla forskningen på en
internationellt godtagbar nivå, utesluter ofta en spridning av resurserna. Det

Mot. 1978/79:2230

är en viktig uppgift för UHÄ att i samarbete bl. a. med forskningsråden ta
fram underlag för en långsiktig planering av en sådan koncentration av
forskningsresurserna.

Vi vill i detta sammanhang peka på att resor fyller en stor uppgift i det
vetenskapliga arbetet. Besök på andra institutioner- inom eller utom landet och
på kongresser har många gånger en starkt vitaliserande effekt på
forskningen. Att visa generositet med medel för resor är ett enkelt och
jämförelsevis billigt sätt att främja forskningens utveckling och förnyelse.
Inte minst för unga forskare och för forskare under utbildning kan studie- och
kongressbesök ha avgörande betydelse. I forskarutbildningen kan ökade
reseanslag i betydande utsträckning ersätta kompetens inom specialområden
på orten.

Forskningsberedningen

Vi har i det föregående påpekat, att FRU:s förslag om forskningsstatistik
och registrering av forskningsprojekt utgör viktiga led i arbetet med att få
fram det åsyftade beslutsunderlaget. Detsamma gäller FUN:s förslag att
utnyttja det ekonomiadministrativa systemet inom högskolan. De föreslagna
åtgärderna bör förverkligas så snart som möjligt. Föredraganden går i detta
sammanhang närmare in på uppläggningen och organisationen av arbetet
med FoU-planeringen inom regeringskansliet. Detta är frågor som det måste
ankomma på varje regering att avgöra själv. Här skall endast konstateras att
en höjd ambitionsnivå i forskningsplaneringen inte kan åstadkommas utan
att nya resurser avdelas för ändamålet.

Föredraganden utgår från att forskningsberedningen skall tilldelas en roll
vid utformningen av regeringens forskningspolitik, närmast i form av att vara
ett forum för diskussion och ömsesidig information. Det måste naturligtvis
stå varje regering fritt att samråda med varje grupp forskare eller andra den
själv bestämmer. Om forskningsberedningen skall bevaras som ett fristående
organ, bör den enligt vår mening vara ett kontaktorgan mellan regeringen och
forskarvärlden. 1 ett organ som ges centrala forskningspolitiska uppgifter bör
regeringen utse de ledamöter den finnér ändamålsenligt och därvid vara
obunden av detaljföreskrifter. Vi har här ingen anledning att ytterligare gå in
på dessa frågor.

Populärvetenskaplig barn- och ungdomslitteratur

Regeringen föreslår att FRN får i uppdrag att undersöka möjligheterna att
ge ut populärvetenskaplig litteratur på motsvarande sätt som gäller för
massmarknadsutgivningen av prisbillig litteratur (En bok för alla). Denna
verksamhet avser återutgivning av tidigare publicerade böcker. Detta torde
inte vara fallet med den populärvetenskapliga litteratur som nu avses. Frågan
behöver därigenom inte kopplas till en permanentning av massmarknadsut

Mot. 1978/79:2230

givningen. Vi föreslår att frågan om nyutgivning av populärvetenskaplig
litteratur för barn och ungdom överlämnas till statens kulturråds prövning i
dess arbete med övriga litteraturstödfrågor. En sådan utgivning bör ingå som
ett led i samhällets övriga litteraturstöd.

Arbetstagarinflytande över forskningen

I samband med behandlingen av arbetstagarinflytandet över forskningen
och löntagarorganisationernas representation i FoU-organ är föredraganden
vag och undanglidande. Detta kommer särskilt tydligt fram när föredraganden
berör STU. Härvid nämns att arbetstagarinstressena fått representation i
två policyskapande råd inom STU. Vidare nämns möjligheten att bland de
statliga representanterna i institut med anknytning till industribranschen låta
arbetstagarföreträdare ingå. Fördraganden glider därmed förbi frågan om
arbetstagarrepresentation i STU:s styrelse, vilket vi anser vara av stor
betydelse. Några sakliga skäl att utestänga företrädare för arbetstagarna från
detta organ finns enligt vår mening inte. Vi föreslår därför att riksdagen
beslutar uttala att en sådan representation bör komma till stånd.

Inte heller i fråga om forskares tillträde till arbetsplatserna visar regeringen
någon viljeinriktning. För vår del vill vi framhålla att om pågående
förhandlingar i frågan inte leder fram till ett avtal är det nödvändigt att en
lagstiftning kommer till stånd.

F raint idsst udiesekretariatet

Vi konstaterar att regeringen föreslår att framtidsstudiesekretariatet skall
knytas till FRN. Detta är uppenbarligen ett uttryck för folkpartiregeringens
bedömning av sekretariatets ställning och uppgifter. Enligt vår mening bör
framtidsstudier också spela en roll för de beslut av långsiktig karaktär som
varje regering, med utgångspunkt i sina värderingar, har att fatta. Kommande
regeringar kan således komma att göra en annan bedömning av hur
sekretariatet bör vara placerat.

Rekrytering till forskarutbildning

När UKÄ i sina petita hösten 1973 förde fram förslag om en utredning om
forskarutbildningen var utgångspunkten en befarad överproduktion av
forskarutbildad arbetskraft. Underden tid utredningen arbetade framstod det
som alltmer uppenbart att det stora kvantitativa problemet i själva verket var
det motsatta. Utredningen pekade också på en rad faktorer som bidrog till en
kraftigt minskad tillströmning till forskarutbildning och till forskningsförberedande
grundläggande högskoleutbildning. De för regering och riksdag mest
angelägna problemen inom forskarutbildningen är f. n. rekrytering till och
dimensionering av samt kvaliteten på forskarutbildningen.

Mot. 1978/79:2230

Rekryteringen till forskarutbildningen kan givetvis inte ses frikopplad från
utbildningssystemet i övrigt. Problemen med rekryteringen av forskarstuderande
inom det naturvetenskapliga området grundläggs sålunda i grundskolan
och accentueras successivt genom utbildningssystemet. För att man skall
uppnå varaktiga förbättringar när det gäller tillströmningen till doktorandutbildningen
krävs bl. a. att rekryteringen till N- och T-linjerna i gymnasieskolan
är tillfredsställande. Socialdemokraterna föreslog i motionen 1977/
78:885 om teknisk utveckling, forskning och utbildning en rad åtgärder för att
stärka undervisningen i naturvetenskapliga ämnen och teknik i skolan. 1 vår
motion 1978/79:629 om åtgärder för att förbättra arbetsmiljön i skolan har vi
krävt en plan för fortbildning av lärare i bl. a. naturvetenskap. Våra förslag har
till syfte att stimulera intresset för naturvetenskap och teknik. De speciella
informationsåtgärder riktade mot barn och ungdom som aviseras i propositionen
skulle kunna utgöra ett led i ett samlat åtgärdsprogram för att ge ökade
insikter i naturvetenskap och teknik samt om forskning och utvecklingsarbete
över huvud taget bland barn och ungdom. Andra åtgärder som bör
prövas i ett sådant sammanhang är ett förbättrat stöd till unga forskare och
föreningar som direkt når intresserad ungdom. Riksdagen bör hemställa hos
regeringen att ett dylikt åtgärdsprogram utarbetas och redovisas snarast.

För att främja rekryteringen till forskarutbildning inom teknisk sektor är
det också väsentligt att det finns tillräckligt med rekryteringstjänster för dem
som avlagt doktorsexamen. I annat fall framstår inte forskarutbildning som
tillräckligt attraktiv i förhållande till omedelbar yrkesverksamhet för dem
som avlagt grundexamen. Nyexaminerade civilingenjörer med fallenhet för
forskarutbildning väljer i dag i alltför stor utsträckning anställning utanför
högskolan i stället för att satsa på en osäker forskarutbildning. Detta gäller
särskilt tillämpade ämnen. Med denna bakgrund och med hänsyn till behovet
av teknisk forskning och utveckling framstår regeringens förslag beträffande
stödet till denna forskning som än mer otillräckliga.

Ett av FUN:s förslag för att vidga rekryteringen till forskarutbildningen
avser nya behörighetsregler. Det är med tillfredsställelse vi konstaterar att
föredraganden på denna punkt i väsentliga delar följer utredningens förslag.
Regeringen har emellertid i ett par frågor gått ifrån utredningsförslaget på ett
sätt som kan få svåröverskådliga konsekvenser. FUN har föreslagit att alla
allmänna utbildningslinjer omfattande minst 80 poäng skulle ge allmän
behörighet till forskarutbildning. Föredraganden föreslår att därutöver även
lokala och individuella utbildningslinjer skall kunna ge sådan behörighet.
Även om syftet med detta avsteg från utredningsförslaget inte skall
ifrågasättas är vi tveksamma med hänsyn till konsekvenserna. Att utsträcka
den allmänna behörigheten till att omfatta även individuella linjer innebär att
i praktiken all högskoleutbildning omfattande minst 80 poäng och för vilken
den studerande bestämmer sig innan utbildningen inleds blir behörighetsgivande.
Innehållet i det som ger allmän behörighet blir därmed svårt att
överblicka.

Mot. 1978/79:2230

Den allmänna behörigheten skall för varje ämne i forskarutbildningen
kompletteras med en särskild behörighet. Allmän och särskild behörighet ger
tillsammans behörighet till forskarutbildning. Så länge den allmänna behörigheten
är definierad 50m ett begränsat antal linjer är det - även om
innehållet i en och samma linje givetvis kan variera mellan olika högskoleenheter-trots
allt lättare att för varje ämne exakt ange vad som fordras för att
från allmän behörighet uppnå full behörighet. Med den i propositionen
föreslagna ordningen är detta inte längre möjligt. Riskerna för ett ökat
godtycke vid prövningen av huruvida den särskilda behörigheten är uppnådd
kan inte negligeras. De som kommer att drabbas av ett sådant godtycke är
med all säkerhet studerande med annan än för forskarutbildningen traditionell
utbildningsbakgrund. Här vill vi särskilt framhålla betydelsen av att
sjuksköterskor, arbetsterapeuter och sjukgymnaster samt personer som
genomgått yrkesteknisk högskoleutbildning ges reella möjligheter att gå över
till en för deras yrkesverksamhet relevant forskarutbildning. För att detta
skall bli möjligt krävs att man utvecklar både vårdforskning och överbryggande
kurser. Dessa åtgärder har också betydelse för att åstadkomma en
jämnare könsfördelning inom forskningen.

Det föreslagna behörighetssystemet måste sålunda för att fä avsedd effekt
kompletteras med kraftfulla åtgärder i form av överbryggande kurser och
utveckling av forskning och forskarutbildning inom nya områden. FUN hade
föreslagit att 10 milj. kr. skulle anvisas för utveckling och drift av
överbryggande kurser m. m. varav 4 milj. kr. det första året. Föredraganden
har för detta ändamål och för utveckling och drift av påbyggnadsutbildningar
föreslagit sammanlagt 2 milj. kr. för nästa budgetår. Det starkt nedskurna
medelsäskandet får ses mot bakgrund bl. a. av förhoppningen att det aktuella
utbildningsbehovet skall kunna tillgodoses inom ramen för utbudet av
enstaka kurser. Erfarenheterna talar emellertid för att man inom det
befintliga utbudet av enstaka kurser inte alltid tar till vara de kunskaper och
färdigheter de studerande redan förvärvat. Det finns risk för att t. ex. personal
på vårdområdet kompletterar med traditionella medicinska kurser för att bli
behöriga till forskarutbildning. Någon utveckling av vårdforskningen erhålls
då inte. För studerande med en icke-traditionell utbildningsbakgrund
innebär detta onödigt förlängda kompletteringsstudier. Det är därför av stor
vikt att arbetet med utveckling av överbryggande kurser ges hög prioritet från
början. Vi förordar att de av föredraganden beräknade 2 milj. kr. används
uteslutande för nämnda ändamål. För utveckling av påbyggnadsutbildningar
bör beräknas 1 milj. kr.

Antagning

I likhet med många remissinstanser kritiserar föredraganden FUN:s förslag
att antagning av de forskarstuderande skall ske av en antagningsnämnd
bestående av handledarna inom forskarutbildningen. Det finns skäl att visa

Mot. 1978/79:2230

återhållsamhet när det gäller att skapa nya organ i högskolan. Enligt vår
uppfattning bör antagningen till forskarutbildningen ske på ett sådant sätt att
en hög vetenskaplig kvalitet upprätthålls. Institutionsstyrelsen eller prefekten,
som f. n. svarar för antagning av forskarstuderande, kän ha sådan
kompetens att det vetenskapliga kvalitetskravet då kan upprätthållas. De
som har ansvar för forskarutbildningen befinner sig dock alltid i minoritet i
styrelsen. Styrelsen resp. prefektens beslut om antagning skall enligt
föredraganden fattas i nära kontakt med handledarna. Vi vill stryka under
vikten att klara regler utformas för handledarnas medverkan i antagningsproceduren
så att ett avgörande inflytande tryggas för personer med
kompetens att bedöma den studerandes lämplighet för forskning.

Dimensionering

Vi har i det föregående belyst hur dimensionerings- och rekryteringsfrågorna
kommer i förgrunden i fråga om forskarutbildningen. Utvecklingen
från den tidpunkt då UKÄ först förde fram förslag om en forskarutbildningsutredning
till dagens situation ställer behovet av en planerad dimensionering
av forskarutbildning i bjärt belysning. Det är enligt vår uppfattning ställt
utom allt tvivel att vi mycket snabbt måste få fram ett dimensioneringssystem.

Ett dimensioneringssystem kan givetvis inte fungera fristående utan utgör
en integrerad del av en mer utvecklad långsiktig planering inom FoUområdet.
Möjligheterna att förverkliga ett dimensioneringssystem hänger
därför nära samman med utvecklingen att övriga informationssystem inom
FoU-området som berörts i det föregående. Det går därför inte att förverkliga
en höjd amibitionsnivå vid en fix tidpunkt. Ett principbeslut nu skulle dock
ganska snart kunna leda till att statsmakterna fick ett fastare grepp över
dimensioneringsfrågorna.

Handledning

Fördraganden berör inte dimensioneringsfrågorna på institutionsnivå. För
många forskarstuderande är dessa de mest påträngande och reella problemen
inom dagens forskarutbildning. Den bristande överensstämmelsen mellan de
studerandes handledningsbehov och tillgängliga handledningsresurser utgör
ett svårt problem inom vissa ämnen.

Enligt vårt synsätt är det en skyldighet för den institution som antagit en
forskarstuderande att också ge honom eller henne handledning i rimlig
omfattning. Antagning av en studerande innebär ett ansvarstagande för en
studerandes utbildning. Det bör därför inte fl förekomma att man tar in fler
studerande än vad man har handledarresurser för. Det är inte möjligt att ange
generellt giltiga normer för handledningens omfattning för varje studerande.
Skillnaderna mellan fakulteter, ämnen och enskilda studerande gör att detta

Mot. 1978/79:2230

inte är meningsfullt. Däremot bör, som FUN föreslagit, sådana normer
kunna fastställas lokalt av fakultetsnämnderna. Med utgångspunkt i tillgängliga
resurser, de fastställda normerna och antalet närvarande studerande bör
sedan det tillgängliga utrymmet för antagning av nya studerande fastställas.

För att man skall komma till rätta med de missförhållanden som råder vid
vissa institutioner bör det prövas om man med punktinsatser i form av
tillfälliga förstärkningar med handledare vid institutioner där relationen
forskarstuderande - handledare är särskilt ogynnsam kan komma till rätta
med konsekvenserna av nuvarande dimensioneringssystem. För detta torde
krävas ytterligare resurser. Det bör ankomma på UHÄ att undersöka behovet
härav. Med åtgärder av här angivet slag bör det vara möjligt att uppnå balans
mellan tillgång och efterfrågan på handledning.

Studiefinansiering

Utredningen gjorde en nära koppling mellan dimensionering och studiefinansiering.
Utredningens förslag rörande studiefinansieringen förutsatte ett
fungerande dimensioneringssystem. Det är naturligt att föredraganden, som
uppenbarligen inte är beredd att medverka till en planering av dimensioneringen
av forskarutbildningen, inte heller ser studiefinansieringen i detta
sammanhang. Vi beklagar denna inställning. Föredraganden väljer att inte
heller på detta område föreslå annat än marginella förändringar.

Huvudfrågan rörande studiefinansieringen, systemets utformning och den
grundläggande utbildningens styrande effekt på resursernas fördelning,
skjuter föredraganden till fortsatt utredning. Därvid skall utredningen pröva
möjligheterna att inrätta doktorandtjänster. Vi delar många remissinstansers
uppfattning, att ett system med doktorandtjänster bör eftersträvas. De
statsfinansiella konsekvenserna av ett sådant system är emellertid av den
dimensionen att de tekniska problem som antyds i propositionen måste vara
av underordnad betydelse. Det uppdrag regeringen givit lärartjänstutredningen
i dessa frågor blir trovärdigt endast om regeringen samtidigt förklarar sig
beredd att ta de kostnadsmässiga konsekvenserna. Någon sådan viljeyttring
har regeringen inte givit till känna.

Enligt vår uppfattning kan man inte avstå från att använda utbildningsbidragen
som ett medel att mer eller mindre temporärt främja rekryteringen till
forskarutbildning inom områden till vilka rekryteringen är svag. Som särskilt
stark framstår bristen på utbildningsbidrag inom teknisk fakultet. Av det
tillskott på 75 utbildningsbidrag som förordas av föredraganden bör merparten
gå till den tekniska forskarutbildningen. Vi vill i detta sammanhang också
peka på den möjlighet forskningsfinansierade organ har att att gå in och bidra
till studiefinansieringen genom att inrätta utbildningsbidrag. Särskilt forskningsråden
och STU bör, som ett led i sitt stöd till den vetenskapliga
utvecklingen och kompetensuppbyggnaden inom resp. områden, kunna

Mot. 1978/79:2230

avdela medel för ändamålet. Det bör i sådana fall också prövas vilka
ytterligare basresurser som behöver tillföras för att forskarutbildningen skall
få den eftersträvade kvaliteten.

Nuvarande bestämmelser om utbildningsbidrag för doktorander har stora
brister när det gäller samordningen med sjuk- och föräldraförsäkringarna. En
enligt vår uppfattning alltför långtgående jämförelse med vissa andra former
av utbildningsstöd får stå i vägen för en enkel lösning av problemen.
Visserligen bygger systemet med utbildningsbidrag för doktorander på
samma grundidé som t. ex. vuxenstudiestödet och utbildningsbidragen inom
arbetsmarknadsutbildningen. Vid samordningen med sjuk- och föräldraförsäkringen
måste man enligt vår uppfattning ta hänsyn till att utbildningsbidragen
för doktorander avser en fyraårig utbildning. Vi förordar därför att en
forskarstuderande får behålla utbildningsbidrag under den tid han eller hon
skulle vara berättigad till sjuk- och föräldrapenning enligt gällande lagstiftning
och att den längsta tid den studerande får uppbära utbildningsbidrag
förlängs i motsvarande omfattning. En begränsning till ett års total ledighet
bör dock gälla.

Kontaktsekretariaten

Huvuddelen av utredningsförslagen om högskolans forskningssamverkan
med FoU utanför högskolan behandlas inte av regeringen med hänvisning till
forskningssamverkanskommitténs(Fosam) arbete. Också på detta område är
hänsynen till sittande utredning enligt vår uppfattning onödigt långtgående.
Förslaget om att de av STU finansierade kontaktsekretariaten skall föras över
till högskolan biträds emellertid av föredraganden, liksom förslaget att
utvidga sekretariatens ansvarsområde till att omfatta hela högskolan. En
sådan vidgning av ansvarsområdet måste, om den skall leda till en reell
förbättring, förenas med en resursförstärkning. Någon sådan förstärkning
finns dock inte med i regeringens förslag.

Vi kan i princip biträda förslaget att föra över kontaktsekretariaten till
högskoleorganisationen. En förutsättning härför bör dock vara att
sekretariaten underställs ett organ, som i likhet med STU, leds av en majoritet
av företrädare för allmänna intressen. Mot denna bakgrund framstår FUN:s
förslag att knyta sekretariaten till regionstyrelserna som riktigt. Detta innebär
givetvis inte att det praktiska ansvaret för verksamheten skall flyttas fiån de
högskoleenheter där forskning bedrivs. Det innebär att ansvaret för
sekretariaten ytterst vilar på ett organ där samhällsintressena dominerar.
FUN har i sitt förslag tagit fasta på regionstyrelsernas funktion som
förmedlande länk mellan samhällsintressena och högskolan inom varje
region. De nya uppgifter rörande påbyggnadsutbildningar och kontaktsekretariaten
som FUN föreslagit ligger väl i linje med denna funktion hos
regionstyrelserna. Vi noterar att fördraganden inte tagit fasta på dessa förslag,

Mot. 1978/79:2230

som enligt vår bedömning borde kunna medföra en vitalisering av kontakterna
mellan högskolan och det omgivande samhället.

Tjänsteorganisationen

Också i fråga om tjänsteorganisationen skjuter föredraganden frågan till
fortsatt utredning. En samlad behandling av samtliga tjänstetyper inom
högskolan är enligt vår mening rimlig. Tilläggsdirektiven till lärartjänstutredningen
synes också innehålla vissa betydelsefulla ställningstaganden i
sakfrågorna. Vi vill i detta sammanhang markera att, även om man bör
eftersträva en enhetlig tjänsteorganisation, faktum kvarstår att olika lärare
inom högskolan kommer att ha uppgifter av vitt skild karaktär. Vi vill också
markera att man även fortsättningsvis måste ställa höga vetenskapliga krav
på den forskning som skall bedrivas inom högskolan. Detta kan behöva
återspeglas i tjänsteorganisationen. Vi vill också markera att vi ser det som
nödvändigt att bevara en jämfört med andra samhällets verksamheter hög
rörlighet av personal.

Föredraganden föreslår att 7,5 milj. kr. skall anvisas för att förbättra
universitetslektorernas möjligheter till forskning. Vi kan biträda förslaget
som en temporär lösning på ett centralt problem. Vi utgår från att
propositionens förslag skall tolkas så att de angivna medlen skall täcka
merkostnader i samband med universitetslektorers ledighet för forskning,
som till sin huvuddel finansieras från anslagsfördelande forskningsorgan.
Där har sålunda redan projektet prövats på vetenskaplig grund. Detta bör
garantera att medlens användning kommer att styras av forskningsmässiga
bedömningar.

Anslagsfördelningen

I föredragandens anslagsberäkning beräknas att 4 milj. kr. skall anvisas för
samhällsinriktad forskningsinformation och 2 milj. kr. för utveckling Och
försöksvis drift av vissa kurser och påbyggnadsutbildningar. Vi har i det
föregående förslagit 3 milj. kr. för sistnämnda ändamål. En motsvarande
minskning av medlen för samhällsinriktad forskningsinformation bör ske
eftersom den måste byggas upp stegvis.

Hemställan

Hemställan rörande arbetstagarrepresentation i styrelsen för teknisk
utveckling görs i en särskild motion.

Med hänvisning till vad som anförts i motionen hemställs

1. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som i motionen anförts om utveckling av FoUstatistik
och om försöksverksamhet med registrering av forsk

Mot. 1978/79:2230

ningsprojekt,

2. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som i motionen anförts om privata stiftelser och
fonder,

3. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som i motionen anförts om utgivning av populärvetenskaplig
litteratur för barn och ungdom,

4. att riksdagen beslutar begära att regeringen utarbetar ett samlat
åtgärdsprogram för att stimulera intresset för naturvetenskap
och teknik bland barn och ungdom,

5. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som i motionen anförts om medel för överbryggande
kurser och utveckling av påbyggnadsutbildningar,

6. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som i motionen anförts om antagning av forskarstuderande
och om resurser för handledning i forskarutbildning,

7. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som i motionen anförts om fördelningen av utbildningsbidrag
för doktorander,

8. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som i motionen anförts om utbildningsbidragens
samordning med sjuk- och föräldraförsäkringen,

9. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som i motionen anförts om kontaktsekretariatens
anknytning till regionstyrelserna.

Stockholm den 22 mars 1979

STIG ALEMYR (s)

BENGT WIKLUND (s)
LARS GUSTAFSSON (s)

TORSTEN KARLSSON (s)

ROLAND SUNDGREN (s)
HELGE HAGBERG (s)
LENA HJELM-WALLÉN (s)

ÅKE GILLSTRÖM (s)
MARGIT SANDÉHN (s)
EGON JACOBSSON (s)
LENNART BLADH (s)

GOTAB 61806 Stockholm 1979