Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion

1978/79:2221

av Elvy Olsson m. fl.

med anledning av propositionen 1978/79:115 om riktlinjer för
energipolitiken

I propositionen 1978/79:115 om riktlinjer för energipolitiken (bil. 3 s. 45)
föreslås riksdagen att

1. bemyndiga regeringen att under de förutsättningar som bostadsministern
angett i regeringsprotokollet besluta om grunderna för statligt stöd till
energisparande åtgärder i bostadshus m. m. såvitt gäller stödberättigade
åtgärder och energisparbidragets storlek. Bostadsministern lämnar(s. 13) en
redogörelse för vad hon avser att föreslå regeringen, om riksdagen bifaller
förslaget, nämligen att bidrag inte skall utgå för t. ex. utbyte av fasadskikt och
fönster. Vidare anges (s. 14) vissa frågor som anses falla inom det begärda
bemyndigandet men som inte omedelbart skall aktualiseras. Före denna
redogörelse ges en vidare och mer allmän beskrivning av bemyndigandets
avsedda innehåll: att få besluta om till vilka olika former av åtgärder som stöd
skall kunna utgå(s. 10), att få fastställa storleken av bidrag för olika åtgärder
(s. 11 )och att besluta att bidrag till energisparåtgärder i småhus i vissa fall skall
kunna utgå med högre belopp än 3 000 kr. per lägenhet (s. 12). Ett
bemyndigande i den sistnämnda delen är knutet till ett förordande (s. 12) av
att för småhusens del räntebidrag fortsättningsvis inte skall utgå till
räntekostnaderna för arbeten som finansieras med energisparlån - något som
följs upp i en särskild hemställan.

2. att riksdagen skall godkänna detta.

Beträffande övergångsfrågorna förordas (s. 17) att de nya bestämmelser
som regeringen kan komma att utfärda, efter ett eventuellt bemyndigande,
bör tillämpas i ärenden i vilka beslut om bidrag och lån meddelas efter den 10
mars 1979. Vidare sägs att om beslut meddelats under tiden den 11 mars-30
juni 1979 (då tydligen de nya bestämmelserna avsetts träda i kraft) bör
beslutet - sålunda efter halvårsskiftet - omprövas med tillämpning av de nya
bestämmelserna, dock senast i samband med beslut om utbetalning av bidrag
och lån. För undanröjande av alla missförstånd deklareras(s. 17) att förslagen
innebär - om de godtas - bl. a. att energisparbidrag inte utgår till sådana
utbyten av fasadskikt och fönstersom påbörjas till följd av beslut efter den 10
mars 1979. Vidare kommer räntebidrag inte att utgå i samband med
energisparlån till småhus, i de fall där beslut har meddelats efter den 10 mars
1979.

Här skall inte tas upp frågan om de föreslagna ändringarnas sakliga
lämplighet. Avsikten är i detta sammanhang att rikta uppmärksamheten på
vissa särskilda frågor som de förordade övergångsreglerna principiellt

Mot. 1978/79:2221

väcker.

Den första frågan skall ses mot den självklara bakgrunden att gällande
regler skall tillämpas av lånemyndigheterna tills de eventuellt ändras och
dessa ändringar trätt i kraft. Propositionen innebär att lånemyndigheter
därefter skall - även till låntagares nackdel - återta och ompröva ett redan
lämnat och formellt korrekt beslut. Mot detta måste man resa allvarliga
invändningar med tanke på det civilrättsliga förhållande som ett lagakraftvunnet
lånebeslut grundlägger mellan staten och sökanden. Oavsett bedömningen
av förslaget i sak så måste det redan nu anses uteslutet att riksdagen
kan godta en sådan konstruktion.

Den andra frågan är då, om i lånebesluten kan och skall tas in något
förbehåll om framtida omprövning för att lösa de civilrättsliga svårigheterna.
Denna tanke har aktualiserats av bostadsstyrelsen genom rekommendation
till nämnderna. En sådan rekommendation befriar emellertid inte nämnderna
från skyldigheten att följa gällande lånebestämmelser. Här finns inte
anledning att gå in på om ett sådant förbehåll i lånebeslutet är en nullitet eller
om det krävs besvär i sakfrågan för en ändring. Det får förutsättas att
bostadsstyrelsens rekommendation inte avsetts ha karaktär av en för
nämnderna bindande föreskrift - det måste stå klart för en central tillsynsmyndighet
att den nu saknar befogenhet att ge sådana föreskrifter. Kvar står
att länsbostadsnämnderna t. v. har att behandla stödärenden som hittills-ett
förslag, om än i propositionens form, har i sig självfallet ingen rättsverkan.

En tredje fråga är att uttryckssätten i propositionen, när det gäller
övergångsfrågor, uppges ha lett till att förslaget anses som redan antaget och
att ansökningar på denna grund avslagits. Det får förutsättas att
bostadsstyrelsen i denna del snabbt ingriper för att åstadkomma rättelser och
förhindra upprepanden.

I propositionen (bil. 3 hemställan 3) begärs ett motsvarande bemyndigande
som för bostäder, även beträffande stödet för kommunala och landstingskommunal
byggnader. Grunden (s. 18-20) är dock diffust formulerad. I den
mån grunden kan tolkas som innebärande möjlighet att ändra även detta stöd
retroaktivt, till sökandens nackdel, får det ovan anförda i princip gälla även
denna stödsektor.

Det torde normalt inte behöva ankomma på riksdagen att i ett inledande
skede av en beslutsprocess ingripa för att motverka effekter redan av
olämpliga och oriktiga förslag från en regerings sida. De här berörda
frågeställningarna har emellertid redan aktualiserats i praktisk verksamhet.
Detta är ägnat att medföra risk för rättsförluster. Vi nödgas därför att i denna
form - med anledning av propositionsförslaget - föreslå att riksdagen gör ett
klarläggande uttalande om den tänkta övergångsregleringen och ger regeringen
detta till känna i syfte att påkalla snabba åtgärder för rättelser. Dessa
åtgärder bör syfta till att motverka ytterligare missförstånd och till att redan
skedda felaktiga bedömningar rättas till. Det ligger i sakens natur att ett

Mot. 1978/79:2221

sådant riksdagsbeslut måste fattas snarast möjligt för att inte redan skedd
skada skall förvärras. Beslutet bör sålunda fattas utan att avvakta beredningen
av sakförslagen i propositionen.

Utan särkild kommentar bör i detta sammanhang återges
bostadsministerns uttalande till regeringsprotokollet i ett avseende.
Bostadsministern anför (s. 12-13) att det är "viktigt att undvika tvära och täta
omkastningar i stödsystemet. Både medborgarna och företagen måste kunna
planera sitt handlande och också kunna förstå varför ändringar görs. I annat
fall riskerar man att förlora den spontana vilja att medverka som är en
väsentlig förutsättning för att programmet över huvud taget skall kunna
genomföras.”

Med hänvisning till det anförda föreslås

att riksdagen snarast - på förekommen anledning-som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om t. v. fortsatt
tillämpning av nu gällande regler för energisparstödet och om
avsaknaden av grunder för en framtida omprövning, till
sökandens nackdel, av i författningsenlig ordning fattade
beslut.

Stockholm den 21 mars 1979
ELVY OLSSON (c)

IVAN SVANSTRÖM (c) KARL GUST. H. BOO (c)