3
Motion
1978/79:2215
av Gunnar Biörck i Värmdö
med anledning av propositionen 1978/79:119 om vissa frågor
rörande forskning och forskarutbildning
I denna motion framlägges vissa synpunkter och förslag med avseende
på:
1. forskningens uppgifter, med särskild hänsyn till dess styrning genom
statliga organ;
2. forskningsrådsnämndens (FRN) uppgifter;
3. framtidsstudiesekretariatets relation till FRN och delegationen för
långsiktsmotiverad forskning (SALFO);
4. anställningsförhållandena inom statlig forskningsverksamhet samt
5. registrering och statistik rörande uppgifter om forskning.
Forskningens natur, uppgifter och "styrning” genom statliga organ samt
några ord om statistik m. m.
I början av 1970-talet höll den framstående mikrobiologen professor René
Dubos vid Rockefeller-universitetet i New York en föreläsningsserie med
samlingsrubriken ”Science is the Knowledge of Consequences” (Vetenskap
är kunskapen om konsekvenser). Vad vetenskapen studerar är en kedja ibland
en cirkel - av orsaker och verkningar. Forskning kan innebära att man
från synliga verkningar söker sig bakåt mot orsakerna, men den kan också
innebära att man genom att ingripa i och förändra pågående utvecklingsförlopp
ger upphov till nya processer, dvs. från kända orsaker åstadkommer nya
verkningar. För egen del har jag försökt generalisera Dubos’ slagordsmässiga,
och därför naturligtvis ofullständiga, vetenskapsdefinition på följande
sätt:*
Vetenskaplig forskning är en intellektuell process som innebär att genom
noggranna iakttagelser och lika noggrann registrering av dessa beskriva
grundläggande fakta och analysera deras mönster, inbördes relationer och
villkor och - därutöver -följa deras eventuella förändringar utmed tidsaxeln
och, där så är fallet, försöka tolka de principer som styr dessa förändringar,
samt - med ledning av dessa kunskaper - bli i stånd att förutsäga den fortsatta
utvecklingen (”knowledge of consequences”), såväl i det fall systemet förblir
opåverkat som i det fall man försöker påverka det utifrån.
107 *G. Biörck: Betälld forskning och forskandets bevekelsegrunder. Läkartidningen 75, s.
108 3747-3748, 1978, samt riksdagens protokoll 1978/79:57-58, 147-149.
1* Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 2214-2215
Mot. 1978/79:2215
4
1 forskningsrådsutredningens betänkanden talas mycket om ”inomvetenskapliga”
resp. ”samhällsrelevanta”kriterier på forskning. De ”inomvetenskapliga”
kriterierna bestämmer i hög grad den satsning på forskning som
sker inom universiteten och de vetenskapliga akademierna och som får
ekonomiskt stöd genom forskningsråd och enskilda fonder. Den ”samhällsrelevanta”
forskningens intressen tillgodoses i första rummet inom de
sektoriella forskningsorganen, men det ankommer också på forskningsrådsnämnden
att beakta sådana synpunkter. I ett hårt - och hårdnande ekonomiskt
klimat uppstår naturligtvis lätt konkurrens mellan dessa två
intressen. För egen del har jag erfarenhet från trettiofem års vetenskaplig
verksamhet inom universitetets ram men också, sedan några år, från
deltagande i organ med särskild uppgift att företräda ”samhällsrelevansen”
(framtidsstudiesekretariatets styrelse, forskningsrådsnämnden och styrelsen
för riksbankens jubileumsfond). Jag har ett bestämt intryck av att medelstilldelningen
är väsentligt generösare och kvalitetskraven i motsvarande mån
lägre, när det gäller "forskning”, helt eller delvis motiverad av ”samhällsrelevans”,
än när det gäller den forskning som hämtar sin inspiration ur
”inomvetenskapliga” frågeställningar. Det är inte obegripligt att ett sådant
förhållande kan skapa bitterhet hos dem, vilkas drivkraft är det rena sökandet
efter sanning, och vilka blir prövade i den skärseld det internationella
vetenskapssamhällets krav innebär, i motsats till den sektoriella forskningen,
som i monopolistisk trygghet kan nöja sig med att tillfredsställa hemmamarknadens
mindre krävande avnämare.
Varje krav på ökad "styrning” av forskningen innebär risker för att den
aktuella ”samhällsrelevansen” prioriteras på den ”inomvetenskapliga”
kvalitetens bekostnad, och att därvid forskningens och forskarnas standard
sänks. Forskningen är till sin natur internationell. Bra forskare är, liksom bra
operasångare, världsmedborgare. I ett land som vårt, där avundsjukan har
institutionaliserats på ett sätt som inte förekommer i världen i övrigt, fordras
det en alldeles särskilt forskningsvänlig miljö för att vi skall kunna behålla
våra egna goda forskare, och än mera om vi skall kunna locka hit framstående
utländska forskare - något som blir alltmera nödvändigt, allteftersom
forskarrekryteringen här hemma på många områden är stadd i sjunkande. Av
dessa och andra skäl är jag betänksam mot en tendens att förstärka
mekanismen för administrativ och politisk styrning av den svenska forsk»
ningen, även om detta sker i all välmening. Jag kan icke se någon anledning
att ytterligare förstärka "allmänintressets” representation, vare sig i fakultetsnämnder
eller i forskningsrådsnämnden - däremot välkomnar jag att
utredningsmannen för högskolans decentralisering föreslår en ändrad
sammansättning av planeringsberedningarna. Ej heller kan jag finna något
skäl att lägga ned ett övermått av tid och kraft på registrering och statistik på
forskningsområdet - en verksamhet vars produkter ändå alltid kommer att
vara förlegade vid den senare tidpunkt, då de kommer att publiceras.
Självfallet är att aktuella översikter sammanställda av kompetenta och väl
Mot. 1978/79:2215
5
placerade forskare, som känner till den aktuella svenska forskningens läge i
de internationella sammanhangen, kan ge mycket bättre upplysningar än
kataloger över redan publicerade skrifter av växlande kvalitet. Denna
synpunkt bör vägas in vid en eventuell utredning om behovet av "statistik”
ur avnämarnas synvinkel.
”Forskningspropositionen”
I detta sammanhang kan det vara skäl att beröra frågan om ”forskningspropositionen”.
Utbildningsministern nalkas denna - liksom en del andra frågor
med tillbörlig försiktighet. Det är rimligt att en regering och en
departementschef, som har politiskt ansvar för högre utbildning och
forskning i landet, har en medvetenhet om problemen på både längre och
kortare sikt och arbetar sig fram till ställningstaganden förbi och utöver
improvisationernas nivå. Icke minst förefaller det nödvändigt att på ett riktigt
sätt avväga anspråken från sektorsforskningens politiska företrädare mot
dem, som universiteten och akademierna reser.
Tre frågor anmäler sig dock omedelbart. Den ena gäller om en växling vid
regeringsmakten med snabbare intervall än som varit fallet under åren
1932-1976 också måste innebära en större ryckighet i forskningspolitiska
målsättningar. Den andra gäller vilka planerings- och beredningsorgan en
regering kan tänkas vilja utnyttja forsin forskningspolitik. Den tredje frågan
betingas av svaren på de två föregående, nämligen om en relativt konsistent
forskningspolitik över en längre tidsperiod är önskvärd eller icke: om ett
forskningspolitiskt ”establishment” innebär en risk för stelhet och stagnation
eller om motsatsen, en ”växling vid makten” av olika forskningspolitiska
ideologier och intressegrupper, innebär lika stora eller större risker för
ofullgångna ansträngningar, otrygghet och kanske kaos.
Studier över "politikers inflytande på politiken” under ledning av statssekreteraren
i statsministerns kansli, Daniel Tarschys, har givit den upplysningen
att tjänstemännen har det verkliga inflytandet, medan politikerna
mestadels får nöja sig med att bära ansvaret för besluten. Om denna
iakttagelse också gäller på regeringsplanet är det uppenbart att man måste
överväga, vilket planerings- och beredningsunderlag regeringen skall ha för
en forskningspolitisk proposition. I motionen 1978/79:203 har jag aktualiserat
behovet av att definiera de inbördes relationerna - och relationerna till
statsmakterna - av de befintliga organen forskningsberedningen, forskningsrådsnämnden,
UHÄ och UHÄ:splaneringsberedningar. Av utbildningsministerns
uttalanden i riksdagen 1977 (riksdagens protokoll 1976/77:104,s. 10-12)
och den nu föreliggande propositionen tycker man sig förstå att av dessa
organ forskningsrådsnämnden är det som kommer att fl den dominerande
uppgiften. Självfallet måste emellertid någon enhet inom utbildningsdepartementet
(eller i händelse av en forskningsintresserad statsminister: dennes
kansli) medverka till att transformera myndighetens råd till politisk
substans.
Mot. 1978/79:2215
6
Forskningsrådsnämnden
Erfarenheterna från forskningsrådsnämndens två forsta år väcker en viss
oro. Nämnden har i sin strävan att famna över mycket, utan däremot
svarande resurser, kommit att splittra sina ansträngningar utan att hinna
bilda sig en någorlunda sammanfattande överblick. Krafterna har i stor
utsträckning förbrukats på att administrera ett stort antal delegationer och
arbetsgrupper. Dessa har dels utgjort fortsättningar av verksamheter inom
redan existerande organ, dels representerat supplementära insatser på
områden, som redan delvis företräds av andra organ, dels också, i begränsad
omfattning, inneburit försök att utforska tidigare mindre väl studerade
områden. I allt väsentligt har ”samhällsrelevansens” värderingar fått styra
valet av objekt. Ehuru jag inte haft något att invända mot de projektsom satts
i gång har jag ändå fått ett intryck av att forskningsrådsnämnden i sin strävan
att åstadkomma ”samfinansiering” av ekonomiskt hotade eller nödlidande
projekt blivit för mycket av en forskningspolitisk hjälpgumma och för litet av
en forskningsstrategisk generalstab. Till grund för forskningsrådsnämndens
planläggning borde i större utsträckning ha legat en bedömning av vårt lands
och folks behov av nya kunskaper och färdigheter under de närmaste 10-20
åren, under de sannolika förutsättningarna av ökande internationell spänning
och oro, ökande yttre motsättningar, militär upptrappning, ökad terrorverksamhet;
hårdnande ekonomiskt klimat bl. a. till följd av ökande ekologiska
och energipolitiska restriktioner i vårt eget land, därigenom ökande inre
motsättningar mellan olika kategorier medborgare (arbetande/arbetslösa,
äldre/yngre, ”svenskar”/”invandrare” etc.), ett alltmera heterogent
samhälle med kulturkonflikter, ökat missbruk, ökat våld och ökande
kriminalitet; ändrade avvägningar av resursanvändningen mellan omedelbar
konsumtion resp. sparande och beredskap, etc. Enligt min uppfattning är det
inte längre realistiskt att basera ens en så till synes opolitisk företeelse som
forskningen och forskningspolitiken på antaganden om en fortsatt ostörd
utveckling i den fredliga framstegsoptimismens tecken. Det hade varit
önskvärt att åtminstone försöka identifiera krafter och motkrafter som
betingar, och verkar inom, samhällen i olika faser, sådana som expansion,
kontraktion och kollaps. Sverige har ingen immunitet mot samhällskatastrofer
av det slag som drabbat allt flera länder. Kanske är vi t. o. m. ovanligt
sårbara, därför att vi så länge undgått dem.
Framtidsstudiesekretariatet
Mot bakgrunden av denna uppfattning är det naturligt att också beröra
frågan om franuidsstudiesekretariatets ställning i förhållande till forskningsrådsnämnden.
Eftersom jag är den ende som haft förmånen att tillhöra såväl
framtidsstudiesekretariatets styrelse som forskningsrådsnämnden har jag
måhända en viss skyldighet att redovisa min bedömning av deras uppgifter,
Mot. 1978/79:2215
7
kompetensområden och relationer till varandra och till statsmakterna.
Framtidsstudiesekretariatet tillkom som en ”think tank” åt den dåvarande
socialdemokratiska regeringen och fungerade till en början som en sådan,
med placering i statsrådsberedningen. Under ”lott-riksdagen” gjorde företrädare
för oppositionen anspråk på att få tillgång till samma eller motsvarande
utredningsresurser, och via en parlamentarisk ”referensgrupp” utan befogenheter
överfördes ansvaret för framtidsstudiesekretariatet senare till en
parlamentarisk ”styrelse”, varvid sekretariatet inlemmades som kommitté
under utbildningsdepartementet. Regeringsskiftet innebar ett skifte på
ordförandestolen i styrelsen men ingen förändring av själva ”sekretariatets”
personbesättning. I allt väsentligt fungerar detta därför fortfarande som en
socialistisk utredningsinstans med väl upparbetade publicitetskanaler.
Enligt min mening kommer vaije handlingskraftig regering, som räknar
med att sitta åtminstone en riksdagsperiod, att ha behov av en framtidsstudieinriktad
”think tank” och också att ha möjlighet att kommittévägen skaffa
sig en sådan, oberoende av riksdagen. Samtidigt är det uppenbart att
riksdagens oppositionspartier också har behov av en motsvarande resurs för
sina syften med mera långsiktiga utredningsmöjligheter än dem som står till
buds genom riksdagens upplysningstjänst. Under sådana förhållanden
förefaller det mig ofrånkomligt att tänka sig två skilda framtidsstudiesekretariat,
ett till regeringens förfogande (ungefär motsvarande konjunkturinstitutet)
med en personbesättning, som har regeringens förtroende, och ett till
riksdagens förfogande med en personbesättning, som främst tillgodoser
oppositionens behov. Vid regeringsskiften skulle i varje fall nyckelpersonerna
i de båda sekretariaten kunna byta plats. Det kan synas skäligt att vilken
budget det än kan bli fråga om - denna delas i två hälfter, en för
regeringen och en för riksdagens sekretariat. Vad jag hittills upplevt av
framtidsstudiesekretariatets verksamhet säger mig att denna icke är en
värderingsfri vetenskaplig uppgift, utan urvalet av projekt och sammansättningen
av projektgrupperna är en politisk handling, även om givetvis
faktamaterialet i allmänhet, så långt det nu är möjligt i denna form av
verksamhet, presenteras någorlunda objektivt. Konklusionerna färgas
däremot, naturligtvis, lätt av författarens värderingar.
Delegationen för långsiktsmotiverad forskning (SALFO)
Mellan framtidsstudiesekretariatet och den institution som numera lyder
under forskningsrådsnämnden men som likväl håller sig med en egen, delvis
parlamentarisk, styrelse och som kallas ”delegationen för långsiktsmotiverad
forskning” (SALFO), har rått ett nära samband, både i sak och personellt.
Enligt min uppfattning har SALFO - som numera disponerar en separat
budget inom forskningsrådsnämnden - uppgifter som egentligen tillhör
forskningsrådsnämndens egna kärnfunktioner. Delegationen agerar emellertid
alldeles självständigt och oberoende av forskningsrådsnämnden och
Mot. 1978/79:2215
8
utgör icke vad den kallas, nämligen en ”delegation”. Forskningsrådsnämnden
har inte delegerat någonting till SALFO utan fungerar endast som
kameralkontor åt denna institution. Om det hade gällt en ”delegation” med
relativt perifera och/eller begränsade arbetsuppgifter vore förmodligen icke
mycket att säga härom. Men med den uppfattning om forskningsrådsnämndens
strategiska uppgifter, som jag under mitt arbete i nämnden förvärvat,
anser jag det ofrånkomligt att den kompetens SALFO representerar mera
direkt inkorporeras i forskningsrådsnämndens egentliga verksamhet, som en
kreativ instans och en motvikt mot den snedbelastning i administrativ riktning
som hittills förekommit. Därvidlag skulle det vara mycket önskvärt att man eventuellt
i samarbete med delegationen för systemanalys - ägnade särskilt
intresse åt metodisk konsekvensanalys, inte bara och inte främst när det gäller
s. k. ”teknikvärdering”, utan i synnerhet i fråga om åtgärder på det
samhällsekonomiska och socialpolitiska området i stort. Under sådana
förhållanden synes SALFO ej böra ha en egen styrelse, men intet hindrar att
även icke-forskare ingår i delegationen.
Forskning och forskarutbildning samt meritvärdering av forskarutbildning
Slutligen några synpunkter på dimensioneringen av forskning och forskarutbildning
i vårt land. På mycket kort tid har bedömningarna här svängt, från
bekymmer för ett forskaröverskott så sent som 1973 till nu ett lika stort
bekymmer över alltför få forskarstuderande.
Vid en diskussion härom i forskningsrådsnämnden uttalades bl. a. att vi
samtidigt tycktes ha både en brist och ett överskott på forskare. Sanningen är
väl att man alltid har en brist på verkligt goda forskare men emellanåt ett
överskott på mindre framstående sådana. Denna situation skulle avsevärt
förvärras, om man följer intentionerna i den forskningspolitiska propositionen
att skapa förutsättningar för livslångt anställningsskydd även på de
tidigaste trappstegen i forskarkarriären. Sådana förslag kan omöjligt tillstyrkas,
om man vill bevara dynamiken i forskningsverksamheten.
Dynamiken i forskningsverksamheten - liksom i den högre utbildningen i
stort - kräver genomströmning. Genomströmningen är självverkande inom
institutioner, där det bedrivs forskning av god kvalitet, förutsatt att
ämnesområdet är relevant för ett tillräckligt antal avnämare (inom och/eller
utom landet) i relation till antalet forskarstuderande. En fardigutbildad
forskare varken kan eller bör räkna med att i hela sitt återstående liv syssla
med precis samma arbetsuppgifter som dem han ägnat sig åt under åren
mellan 20 och 30. Vad han eller hon skall kunna hoppas på är att den
intellektuella gymnastik vederbörande deltagit i under sitt avhandlingsarbete
och eventuellt därpå följande meritering för docentur skall göra honom/
henne mera skickad att med uppslagsrikedom parad med kritisk förmåga göra
insatser utöver rutinen på mångahanda samhällsområden. Det är - som jag
Mot. 1978/79:2215
9
framhållit i motionen 1978/79:733-därvid nödvändigt att bl. a. naturvetenskapare
och tekniker kan ha fantasi nog att nyttiggöra sina insatser på andra
samhällsområden och samtidigt att myndigheter, företag och andra har
fantasi nog att ta i anspråk personer med annorlunda utbildning och
livserfarenhet än byråkrater. Det för inte bli så, som vi är på väg rakt in i, att vi
för en härskande klass av ”administratörer”, enbart utbildade i att ”administrera”
och en paria av folk som kan allt annat utom att värja sig mot
administratörernas establishment. 1 förhållande till verkliga kunskaper och
färdigheter är ”administrerandet” en mycket överreklamerad sysselsättning,
som många personer med huvudsakligt intresse för sa/cfrågor snart lär sig att
sköta med vänster hand.
En avgång ur den direkta forskarkarriären till andra uppgifter förutsätter
emellertid att samhället visar sin uppskattning av forskningsmeriter på ett
annat sätt än för närvarande. Evad det gäller anställning i statlig eller
kommunal tjänst är det sannolikt nödvändigt att en sådan värdering
markeras genom lämpliga författningsföreskrifter.
Hemställan
Under åberopande av vad här ovan anförts för jag hemställa
att riksdagen med anledning av propositionen 1978/79:119
måtte
1. avslå förslaget om ändring av 24 § högskolelagen,
2. som sin mening ge regeringen till känna vad som anförs om
forskningsregistrering och forskningsstatistik,
3. som sin mening ge regeringen till känna vad som anförs om
forskningsrådsnämndens uppgifter,
4. avslå förslaget om framtidsstudieverksamhetens förläggning till
forskningsrådsnämnden men i stället medverka till inrättandet
av två dylika sekretariat, det ena till regeringens förfogande och
det andra till riksdagens,
5. som sin mening ge regeringen till känna vad som anförs om
SALFO:s ställning i förhållande till forskningsrådsnämnden
samt
6. som sin mening ge regeringen till känna vad som anförs om
naturlig avgång vid forskarkarriären och i samband därmed hos
regeringen hemställa om utarbetande av erforderliga författningsföreskrifter
för att ge forskningsmeriter tillbörligt värde
vid sökande av tjänster hos stat och kommun.
Stockholm den 20 mars 1979
GUNNAR BIÖRCK (m)
i Värmdö
1
.*
'
GOTA B 61770 Stockholm 1979