Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1978/79:2207

Motion

1978/79:2207

av Lennart Andersson m. fl.

med anledning av propositionen 1978/79:105 med förslag till ändring
i konkurslagen (1921:225), m. m.

Allmänna synpunkter

Vi kan i väsentliga delar ansluta oss till förslagen i propositionen 1978/
79:105, som i långa stycken bygger på de förslag som lades fram av den
socialdemokratiska regeringen i propositionen 1975/76:210. Vi finnér det
särskilt angeläget att åtgärder nu vidtas för att åstadkomma en effektiv
handläggning av mindre konkurser. Det är väl känt att s. k. fattigkonkurs inte
sällan ingår som ett led i ekonomisk brottslighet. Genom en sådan konkurs
kan den föreslagne lätt undgå straffrättsliga och ekonomiska konsekvenser av
föregående brottslighet, eftersom förvaltare inte utses och skyldighet inte
föreligger att anmäla gäldenärsbrott. Dessutom saknas möjlighet till återvinning.
1 dessa hänseenden föreslogs ändringar av den socialdemokratiska
regeringen i nyssnämnda proposition, som avslogs av den borgerliga
riksdagsmajoriteten på hösten 1976. Vi finnér det anmärkningsvärt att den
borgerliga majoriteten har låtit så gott som hela den innevarande mandatperioden
förflyta innan dessa frågor bringas till sin lösning.

Våra erinringar mot propositionen riktar sig främst mot förslagen till
organisatoriska lösningar beträffande förvaltningen i mindre konkurser samt
tillsynen i konkurs, där vi menar att regeringens förslag inte på rätt sätt tar till
vara kronofogdemyndigheternas kompetens och erfarenhet i fråga om
utsökning och konkurs. Propositionen utgår här från teoretiska bevekelsegrunder
som saknar förankring i praktisk verksamhet.

Förvaltning i mindre konkurs

Fattigkonkurserna, dvs. konkurser där tillgångarna inte täcker kostnaderna
för förfarandet enligt reglerna för ordinär konkurs, utgör tre fjärdedelar
av samtliga konkurser. De konkurser som f. n. handläggs som fattigkonkurser
kommer i fortsättningen att utgöra den alldeles övervägande delen,
kanske 90 96, av de mindre konkurserna. Om de konkurser vilka nu
handläggs som ordinära konkurser vet man att utdelning till borgenärer utan
förmånsrätt förekommer i endast ca 15 % av fallen. Utdelning till oprioriterade
fordringsägare i mindre konkurs torde därför så gott som aldrig komma i
fråga. Sedan utredning om återvinningsmöjligheter och gäldenärsbrott skett,
blir det som regel fråga om en mycket summarisk handläggning av dessa
konkurser. I de relativt fåtaliga mindre konkurser där det blir fråga om

1 Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 2207

Mot. 1978/79:2207

förvaltning i egentlig mening kommer denna nästan undantagslöst att
inskränka sig till realisation av boets tillgångar och fördelning av influtna
medel till prioriterade förmånstagare med tillämpning av formånsrättslagens
regler.

Enligt den statistik som redovisas i propositionen representerar skatteskulderna
ungefär hälften av samtliga skulder vid fattigkonkurs. I en
undersökning som utförts av brottsförebyggande rådet (BRÅ) av ett urval
konkurser i Stockholm under år 1974 visade det sig emellertid att skatteskulder
och avgifter till det allmänna, framför allt arbetsgivaravgifter, i
genomsnitt utgjorde två tredjedelar av de totala skulderna i konkurserna.
Andelen antogs dessutom vara tilltagen i underkant, eftersom debitering av
skatter och avgifter ofta inte torde ha hunnit ske för hela tiden fram till
konkursutbrottet. (BRÅ:s rapport 1978:1 s. 88-89.)

I ungefär tre fjärdedelar av fattigkonkurserna har konkursansökningen
gjorts av kronofogdemyndigheten som representant för det allmänna.
Gäldenären begär sig själv i konkurs i drygt 20 % av fallen, och i mindre än
5 96 av fallen är det annan borgenär än staten som gör konkursansökningen.

Det sagda visar att mindre konkurser har många beröringspunkter med
utsökningsförfarandet. I praktiken är mindre konkurs närmast en förlängning
av specialexekution och då särskilt av förfarandet med indrivning av
skatter och allmänna avgifter. Kronofogdemyndigheten har sålunda, när
konkurs inträffar, i regel tidigare haft att göra med gäldenären och har god
kännedom om denne. Sådana uppgifter som att ta kontakt med gäldenären,
utreda om denne har utmätningsbara tillgångar och i så fall vid behov ta hand
om dessa samt gå igenom bokföring m. m. är typiska uppgifter både vid
specialexekution och i konkurs. Också sådana uppgifter som att sälja
egendom och driva in utestående fordringar är typiska uppgifter vid båda
exekutionsformerna. Det är också vanligt att egendom är utmätt, när konkurs
inträffar, och det skulle därför vara en fördel om kronofogdemyndigheten
kunde samordna de båda förfarandena. Som förut anförts kommer utdelning
i mindre konkurs att så gott som undantagslöst tillfalla prioriterade borgenärer.
Det är en för kronofogdemyndigheten naturlig uppgift att i den delen
tillämpa förmånsrättslagens regler. En rationell handläggning av de mindre
konkurserna skulle därför främjas, om kronofogdemyndigheten blir förvaltare
i sådan konkurs.

Om det skall bli någon mening med de uppgifter som åläggs förvaltaren i
mindre konkurs, främst att utreda återvinningsmöjligheter och gäldenärsbrott,
kommer mycket arbete att krävas. Samtidigt torde endast undantagsvis
arbetet ge direkt ekonomiskt utbyte. Skall kostnaderna hållas på en rimlig
nivå, torde därför ersättningen för förvaltarens arbete få sättas förhållandevis
lågt. Det kan därför bli svårt att förmå advokater att mot erbjuden ersättning
lägga ner det arbete som fordras för att konkursförfarandet skall kunna
effektivt motverka användningen av konkurs som ett led i ekonomisk

Mot. 1978/79:2207

brottslighet. Man kan vänta sig väsentligt mer energiska efterforskningar från
kronofogdemyndighetens sida, eftersom denna har anledning att betrakta
verksamheten som ett led i dess uppgift i allmänhet att säkerställa betalning
av allmänna och enskilda fordringar.

Det är nödvändigt att arbetsmarknads- och regionalpolitiska intressen tas
bättre till vara i konkurssammanhang. Kronofogdemyndigheten är van att i
samband med indrivning av skatter ta hänsyn till dessa intressen. Kronofogdemyndigheten
tar därvid som företrädare för staten kontakt med
länsstyrelser, regionala utvecklingsfonder, kreditinstitut m. fl. för att
undvika konkurs, när de samhälleliga intressena är starka. Den erfarenhet
kronofogdemyndigheten här förvärvar torde myndigheten lätt kunna
utnyttja även som konkursförvaltare. Även om de arbetsmarknads- och
regionalpolitiska intressena med nu gällande materiella regler inte kan ges
tillräckligt utrymme i konkursförfarandet, är det enligt vår mening nödvändigt
att de på sikt tillmäts större betydelse. Även med utgångspunkt i vad som
nu gäller är det emellertid värdefullt om kronofogdemyndigheten blir
förvaltare i mindre konkurs, så att samhället därmed får enklare och snabbare
möjligheter till insyn i konkursförfarandet.

Enligt propositionsförslaget skall prövningen av anspråk enligt den statliga
lönegarantin ankomma på kronofogdemyndigheten i mindre konkurs. Det är
givetvis en betydande fördel i detta sammanhang, om kronofogdemyndigheten
även är förvaltare. Onödigt dubbelarbete kan på så sätt undvikas, och
utbetalningen av lönegarantimedel kan ske utan förseningar.

Hittills har konkurslagens regler om utseende av förvaltare låtit dominerande
borgenärsintressen få stort inflytande över förvaltarvalet. Det har
ansetts ligga i hela boets intresse att den som har störst intresse av att förkovra
boet också får ta hand om uppgiften. Att detta system har kunnat tillämpas
beror på att konkursförfarandet är sådant att resultatet av förvaltningsförfarandet
kommer alla borgenärer till del. Också enligt propositionen kan
borgenär, om än undantagsvis, utses till förvaltare. Med tanke på den
dominerande roll som skattefordringarna spelar i de mindre konkurserna
framstår det från nu angivna utgångspunkter som naturligt att kronofogdemyndigheten
blir förvaltare i sådan konkurs.

De argument som från rättsäkerhetssynpunkter anförts mot att anlita
kronofogdemyndigheterna som förvaltare i mindre konkurser framstår som
ett alldeles opåkallat misstänkliggörande av denna yrkeskårs förmåga att med
oväld fullgöra sina arbetsuppgifter. I utsökningsärenden, där konkurrens är
vanlig mellan allmänna och enskilda fordringar, har oss veterligt aldrig
framkommit några anmärkningar mot kronofogdemyndigheterna för
bristande opartiskhet. Den ståndpunkt som i denna fråga intas i propositionen
är så mycket mer anmärkningsvärd som där föreslås att kronofogdemyndigheten
i stället skall bli tillsynsmyndighet. På tillsynsmyndigheten
torde som anmärkts av bl. a. lagrådet få ställas väl så höga krav i fråga om
objektivitet och obundenhet som på förvaltaren.

1* Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 2207

Mot. 1978/79:2207

Kronofogdepersonalen arbetar under tjänsteansvar och kan lika litet som
annan förvaltare antas ha något intresse att obehörigen gynna någon
borgenär. Kronofogdarna är i egenskap av utmätningsman inte underställda
någon och kan agera med stor frihet och obundenhet. De har självfallet inte
några personliga fördelar av utfallet av verksamheten. Kronofogdemyndigheten
står under kontroll av JK, JO och andra samhällsorgan. Kronofogdemyndigheten
kan därför, helt fri från enskilda partsintressen, agera minst lika
fritt och obundet som en advokat. Också mellan advokat och konkursgäldenär
eller annan intressent, främst enskild borgenär, i konkursen kan
förekomma bindningar. Om man bortser från de tre största städerna torde det
vara orealistiskt att tänka sig att advokater skall kunna försörja sig enbart som
konkursförvaltare. Åtminstone i mindre och medelstora orter måste dessa
advokater ta även andra uppdrag. Att advokat, som för sin försörjning är
beroende av uppdrag från allmänheten, skulle i alla situationer vara fri och
obunden är inte ett realistiskt antagande.

När det gäller rättssäkerhetsaspektema vill vi också erinra om att det lagråd
som år 1976 granskade förslaget till ändringar i konkurslagen godtog
konstruktionen med kronofogdemyndighet som förvaltare.

Enligt vår mening talar starka praktiska skäl för att kronofogdemyndighet
som huvudregel blir förvaltare i mindre konkurs, medan de principiella skäl
som anförts däremot inte är sakligt grundade. Vi föreslår därför att
kronofogdemyndigheten som huvudregel skall vara förvaltare i mindre
konkurs. Enligt vår mening bör denna uppgift kunna lämnas till samtliga
kronofogdemyndigheter, så att förvaltare blir kronofogdemyndigheten i den
ort där gäldenären har sitt allmänna tvistemålsforum. Eftersom riksdagen har
beslutat att den hittillsvarande indelningen i kronofogdedistrikt skall bestå
oförändrad, är det angeläget att också de mindre kronofogdemyndigheterna
för ytterligare arbetsuppgifter, så att det även på sikt blir möjligt att låta dem
bestå.

I vissa fall kan det emellertid vara lämpligt att i mindre konkurs förordna
annan förvaltare än kronofogdemyndigheten i det distrikt där gäldenären har
sitt allmänna tvistemålsforum. Till en början kan det tänkas att i särskilt fall
en mindre kronofogdemyndighet saknar resurser att bli förvaltare och att
därför annan kronofogdemyndighet i länet bör förordnas, företrädesvis då
kronofogdemyndigheten i det största distriktet. Vidare kan det vara tveksamt
om konkursen bör handläggas som mindre konkurs eller som ordinär
konkurs. Vi godtar förslaget att mindre konkurs skall kunna gå över i ordinär
konkurs, i vilket fall det blir nödvändigt att byta förvaltare, om det är
kronofogdemyndigheten som dittills har varit förvaltare. För att undvika
förvaltarbyte kan det vara lämpligt att advokat förordnas som förvaltare i
mindre konkurs, om det framstår som sannolikt att den kan komma att gå
över i ordinär konkurs. Slutligen kan det även i andra fall framstå som
olämpligt att förordna kronofogdemyndigheten som förvaltare. Så kan
exempelvis vara fallet om det är aktuellt att konkursboet skall föra rättegång

Mot. 1978/79:2207

mot staten. Även i dessa fall bör konkursdomaren förordna advokat eller
annan som uppfyller de krav som ställs på förvaltare i ordinär konkurs. Vi
förutser att behov att göra undantag från huvudregeln kommer att visa sig
bara i ett fåtal fall. Vi har inte något att erinra mot en generös tillämpning, som
innebär att konkursdomaren i tveksamma fall förordnar advokat i stället för
kronofogdemyndighet som förvaltare.

Enligt vår mening bör, om konkursdomaren är tveksam om huruvida
konkurs bör handläggas som mindre konkurs eller som ordinär konkurs,
avgörandet kunna få uppskjutas en kortare tid. I allmänhet torde det mot
bakgrund av de tvångsmedel som föreslås för tiden före konkursutbrottet och
som enligt vår mening bör såvitt angår kvarstad eller skingringsförbud få
bestå till dess egendomen har omhändertagits av förvaltaren - inte medföra
några olägenheter, om inte beslut om konkursformen i alla situationer
meddelas samma dag som konkursbeslutet. Konkursdomaren bör ha tillfälle
att samråda med kronofogdemyndigheten om formen för konkursen. Något
formaliserat utredningsförfarande kan inte anses behövligt fördetta ändamål,
utan det är tillräckligt att samrådet sker per telefon. Beslut om handläggningsformen
bör under denna förutsättning kunna meddelas senast andra
arbetsdagen efter konkursbeslutet.

Vi vill i detta sammanhang beröra ytterligare några följdfrågor till vårt
förslag att kronofogdemyndighet som huvudregel skall vara förvaltare i
mindre konkurs.

Kronofogdemyndighet som är förvaltare bör få använda våld för att
omhänderta egendom under samma förutsättningar som föreslås i propositionen
för det fall att annan förvaltare begär handräckning. Kronofogdemyndighetens
beslut i sådan fråga bör få överklagas. I övrigt bör talan inte fö
fullföljas mot beslut av kronofogdemyndigheten i dess egenskap av konkursförvaltare.

Jäv mot tjänsteman som vid kronofogdemyndigheten fullgör förvaltningsuppgifter
i konkurs bör inte anses föreligga på den grund att tjänstemannen
har vidtagit exekutiv åtgärd eller tagit befattning med indrivning hos
gäldenären.

Övergår mindre konkurs till ordinär konkurs och är kronofogdemyndigheten
förvaltare, bör myndigheten kunna vara interimsförvaltare till dess att
annan förvaltare blivit utsedd enligt 46 § konkurslagen.

När kronofogdemyndighet har varit förvaltare i mindre konkurs bör
ersättning utgå till staten enligt bestämmelser som regeringen meddelar.
Därutöver finns f. n. inte anledning att meddela taxebestämmelser för
förvaltararvoden i mindre konkurser. De fall då annan än kronofogdemyndighet
förordnas till förvaltare i mindre konkurs torde bli så disparata, att de
inte lämpar sig för särskild taxesättning. Om framdeles taxor utarbetas även
för förvaltararvoden i ordinär konkurs bör de naturligtvis kunna tillämpas
även i mindre konkurs när annan än kronofogdemyndigheten är förvaltare.

Mot. 1978/79:2207

Som förut antytts kommer kronofogdemyndighet som förvaltare i mindre
konkurs att själv pröva frågor om den statliga lönegarantin.

De förslag vi nu har väckt rörande mindre konkurser föranleder ändringar i
14 a, 18 a, 185 a, 185 b, 185 h, 187 och 209 §§ förslaget till lag om ändring i
konkurslagen samt 7 och 8 §§ förslaget till lag om ändring i lagen om statlig
lönegaranti vid konkurs.

I propositionen har regeringen beräknat att kronofogdemyndigheterna som
tillsynsmyndigheter skulle behöva en förstärkning med knappt 20 nya
tjänster inom en kostnadsram av ca 2 milj. kr. om året. Dessa ökade
kostnader skulle fram till budgetåret 1980/81 fö bestridas genom att
förslagsanslaget Kronofogdemyndigheterna under femtonde huvudtiteln
fick överskridas. Om riksdagen i enlighet med vårt förslag beslutar att
kronofogdemyndigheterna skall vara förvaltare i mindre konkurser
uppkommer också ett behov av perso na Iförstärkningar. I prop. 1975/76:210
bedömdes detta behov till 29 nya tjänster inom en kostnadsram i dåvarande
löneläge av 2,2 milj. kr. Det får ankomma på regeringen att bedöma det
aktuella behovet av personalförstärkningar och anslag. För budgetåret 1979/

80 (år anslagsbehovet tillgodoses genom överskridande.

Valet av tillsynsmyndighet

Vi ansluter oss till propositionens synsätt att det är lämpligt att tillsynen i
konkurs utövas av en myndighet och olämpligt att advokat utövar tillsyn
över annan advokat. Vi delar också uppfattningen att domstol inte är lämplig
som tillsynsmyndighet. Av vårt förslag att kronofogdemyndighet som regel
skall vara förvaltare i mindre konkurs följer emellertid att kronofogdemyndigheten
inte kan vara tillsynsmyndighet. Inte heller i övrigt framstår detta
förslag som särskilt välgrundat.

I mindre konkurser torde som regel tillsynen inte fylla annan uppgift än en
formell kontroll av att konkurslagens föreskrifter iakttas. Valet av tillsynsmyndighet
är under sådana förhållanden av mindre betydelse. I stora
företagskonkurser, som handläggs av högt specialiserade affärsjurister, kan
med fog ifrågasättas om kronofogdemyndigheten har tillräckliga möjligheter
att utöva en reell tillsyn över förvaltningen. Kvar blir endast en mellankategori
av inte särskilt komplicerade konkurser, som handläggs i ordinär
ordning och där man kan tänka sig att kronofogdemyndigheten kommer att
kunna göra en reell insats. Dessa torde inte bli alltför talrika.

Vi delar lagrådets uppfattning att koncentrationen av tillsynsuppgiftema
till i princip en kronofogdemyndighet i varje län jämte behovet av förstärkning
med expertis som inte finns hos kronofogdemyndigheterna gör att dessa
inte heller från organisatorisk synpunkt framstår som mest närliggande för
tillsynsuppgiften. Vi noterar att i propositionen förutsätts att tillsynsmyndigheternas
behov av expertis i företagsekonomiska och revisionstekniska frågor
t. v. blir tillgodosett genom att tjänstemän vid länsstyrelserna anlitas,

Mot. 1978/79:2207

möjligen frånsett Stockholm, Göteborg och Malmö. Eftersom det huvudakligen
är i frågor av nyssnämnd art jämte i frågor om arbetsmarknads- och
regionalpolitiska intressen som tillsynsmyndigheten har en verklig funktion
att fylla, talar det förhållandet att behövlig expertis i alla dessa frågor finns
tillgänglig vid länsstyrelserna för att dessa själva blir tillsynsmyndigheter.
Länsstyrelserna är enligt vår mening väl lämpade att handlägga de uppgifter
som enligt propositionen skall ankomma på tillsynsmyndigheten, varför vi
föreslår att länsstyrelsen blir tillsynsmyndighet. Eventuella behov av personalförstärkningar
flir tillfälligt tillgodoses genom beslut av regeringen och
bedömas av riksdagen vid behandlingen av anslag för budgetåret 1980/81.

Som också lagrådet varit inne på anser vi att, om kronofogdemyndigheten
inte skall vara tillsynsmyndighet, det nu gällande systemet för lösande av
tvister angående huruvida någon del av gäldenärens inkomst skall tillkomma
konkursboet och om gäldenärens rätt till beneficium bör bestå.

Våra förslag rörande tillsynen föranleder ändringar i 27,42, 98 och 209 §§
förslaget till lag om ändring i konkurslagen, varjämte 208 § i förslaget bör
utgå.

Utseende av person att vara rådgivare och/eller förlikningsman i ordinär
konkurs

För förslaget att införa institutet särskild rådgivare har inte anförts någon
sakligt relevant motivering. Förslaget synes enbart tillkommet för att gå
Advokatsamfundet till mötes, sedan dess önskemål om att institutet rättens
ombudsman skall finnas kvar har blivit avvisat. Självfallet står det konkursförvaltaren
fritt att i särskilda frågor på konkursboets bekostnad anlita den
sakkunskap han finner sig behöva, och i propositionsförslaget har t. o. m.
införts en uttrycklig bestämmelse därom. När det gäller allmänna juridiska
och företagsekonomiska frågor som rör konkursförvaltningen bör tillses att
till förvaltare utses endast personer som har kompetens att själva lösa
dem.

Vad angår förlikning av tvistiga fordringar i konkurs är detta en uppgift
som enligt vår mening kan - i mån av behov - på ett tillfredsställande sätt
lösas av konkursdomaren. Man bör för framtiden räkna med en utbyggnad av
domstolarnas förlikningsverksamhet. Men redan under nu rådande förutsättningar
måste konkursdomarna anses väl skickade att handlägga förlikningsfrågor
i konkurs. I övrigt är det en naturlig och vanlig uppgift för
advokater, som ju i regel kommer att vara förvaltare i konkurser där
bevakningsförfarande förekommer, att lösa tvister genom förlikning. Det
förefaller orealistiskt att tänka sig att därutöver utrymme finns för en särskild
förlikningsman.

Det i sin helhet konstlade arrangemanget avstyrks. Vad vi nu anfört
föranleder att 50 a § förslaget till lag om ändring i konkurslagen bör utgå,
varjämte ändringar bör göras i 81, 108 och 210 a §§ samma förslag.

Mot. 1978/79:2207

Arbetsmarknadspolitiska och regionalpolitiska intressen vid konkurs

Propositionen upptar inte någon motsvarighet till konkurslagskommitténs
förslag om allmänt ombud i konkurs.

Samhället har i väsentligt högre grad än förr engagerat sig i det ekonomiska
livet genom statligt kreditstöd i olika former, lokaliseringsstöd, statsbidrag till
nedläggningshotade företag m. m. Samhället har också tagit på sig ett ökat
ansvar för sysselsättningen. Det ställs därför särskilda krav på konkursförvaltningen
vid företagskonkurs när det gäller att bedöma sysselsättningsfrågor
och företagets ställning i fråga om erhållet samhällsstöd eller behov av
nytt stöd. Visserligen torde det förhålla sig så att, när väl konkurs inträffat,
svårigheterna är väsentligt större att rekonstruera företaget än så länge
konkurs inte inträffat. När det gäller företag, vars verksamhet är väsentlig
från sysselsättnings- och regionalpolitiska synpunkter, är det viktigaste
därför att undvika konkurs. Men även när konkurs inträtt måste sådana
intressen kunna tillgodoses.

Att se konkursen enbart som ett medel att tillgodose fordringsägare med
penningfordringar motsvarar inte den verklighet som vi i dag lever i. Också de
anställda och den ort eller de orter som för sin ekonomiska framtid är
beroende av ett företags fortsatta existens har rimliga anspråk på att få sina
intressen beaktade i företagets konkurs. Liksom på så många andra områden
måste jämkningar göras mellan olika intressen.

För att tillgodose rimliga krav på hänsyn till arbetsmarknads- och
regionalpolitiska intressen behövs emellertid materiella ändringar i konkurslagen.
Så länge sådana inte gjorts skulle det allmänna ombudets uppgift bli av
enbart rådgivande och informerande art. Denna uppgift kan fyllas av
länsstyrelserna, om de blir tillsynsmyndigheter. Om kronofogdemyndigheterna
blir konkursförvaltare, sitter de själva i huvudsak inne med de
behövliga uppgifterna och kan i övrigt lätt skaffa dem genom kontakter med
länsstyrelserna, regionala utvecklingsfonder m. fl. Vi accepterar därför
propositionens ståndpunkt att ett system med allmänt ombud i konkurs inte
bör införas nu.

Vi vill emellertid understryka vikten av att det utredningsarbete som enligt
propositionen utförs av en arbetsgrupp i arbetsmarknadsdepartementet
beträffande frågan om vilka medel samhället bör sätta in när ett företag
befinner sig i ekonomisk kris bedrivs med all erforderlig skyndsamhet. Vi
begära» arbetsgruppen lägger fram förslag om hur samhällets intressen skall
tillvaratas när företag har råkat i konkurs. En av de frågor som bör utredas är
en utbyggnad av ackordscentralerna under lämpligt huvudmannaskap för att
därigenom till samhällets förfogande ställa förvaltare som kan vara skickade
att i konkurs tillvarata såväl samhällets som borgenärernas intressen. Det nu
anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Mot. 1978/79:2207

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer vi

att riksdagen

1. beslutar att kronofogdemyndighet som huvudregel skall vara
förvaltare i mindre konkurs,

2. beslutar att länsstyrelse skall vara tillsynsmyndighet i
konkurs,

3. avslår förslaget om utseende av person att vara rådgivare och/
eller förlikningsman i ordinär konkurs,

4. antar de vid propositionen fogade förslagen till lag om ändring i
konkurslagen och lag om ändring i lagen om statlig lönegaranti
vid konkurs med de ändringar däri som i härvid fogad bilaga
anges som Motionärernas förslag,

5. som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförs om arbetsmarknadspolitiska och regionalpolitiska
intressen vid konkurs.

Stockholm den 14 mars 1979

LENNART ANDERSSON (s)

STIG OLSSON (s)

ELVY NILSSON (s)

ÅKE GILLSTRÖM (s)

ARNE ANDERSSON (s)
i Gamleby

BENGT SIFVERSTRAND (s)
BIRGITTA JOHANSSON (s)
INGEMAR KONRADSSON (s)
OWE ANDRÉASSON (s)

Mot. 1978/79:2207

1 Förslag till

Lag om ändring i konkurslagen

Regeringens förslag

Föreligga sannolika skäl för bifall
till konkursansökan och kan det
skäligen befaras att gäldenären
undandrager egendom, får konkursdomaren
eller rätten, om särskild
anledning förekommer, förordna om
kvarstad eller skingringsförbud på
gäldenärens egendom i avvaktan på
prövning av ansökningen. Därvid
skall vad som enligt 15 kap. rättegångsbalken
gäller om kvarstad och
skingringsförbud äga motsvarande
tillämpning, om ej annat följer av
denna lag. Konkursdomaren eller
rätten flr medgiva undantag från
beviljad säkerhetsåtgärd.

Konkursbeslutet jämte

Bilaga

Motionärernas förslag

i §

Föreligga sannolika skäl för bifall
till konkursansökan och kan det
skäligen befaras att gäldenären
undandrager egendom, får konkursdomaren
eller rätten, om särskild
anledning förekommer, förordna om
kvarstad eller skingringsförbud på
gäldenärens egendom i avvaktan på
prövning av ansökningen och, om
denna bifalles, på att egendomen
omhändertages av förvaltaren. Därvid
skall vad som enligt 15 kap.
rättegångsbalken gäller om kvarstad
och skingringsförbud äga motsvarande
tillämpning, om ej annat föjer
av denna lag. Konkursdomaren eller
rätten får medgiva undantag från
beviljad säkerhetsåtgärd.

Meddelas beslut om konkurs,
skall konkursdomaren genast bestämma,
om konkursen skall handläggas
i enlighet med vad som i
allmänhet är föreskrivet i fråga om
konkurs eller om den enligt 185 §
första stycket skall handläggas som
mindre konkurs. Konkursdomaren
skall, om det kan ske, före avgörandet
samråda med kronofogdemyndigheten.
Föreligga synnerliga skäl till
uppskov, får med avgörandet anstå
längst till andra arbetsdagen efter
konkursbeslutet. Konkursdomaren
skall därjämte bestämma den eller de
ortstidningar i vilka kungörelser om
konkursen skola införas,
och ortstidning.

Mot. 1978/79:2207

R egeringens förslag Motionärernas förslag

27 §

Till konkursbo genom återvinning.

Avlöning eller över den.

Gäldenären är till gäldenären.

Tvist huruvida någon del av Tvist huruvida någon del av

inkomsten skall tillkomma konkurs- inkomsten skall tillkomma konkursboet
prövas av tillsynsmyndigheten på boet prövas av rätten på ansökan av

ansökan av förvaltaren, borgenär, förvaltaren,borgenär,gäldenären el

gäldenären eller underhållsberätti- ler underhållsberättigad. Konkursdo

gad. Myndigheten skall därvid inhäm - maren skall, om förvaltaren ej är

ta yttranden i den omfattning som sökande, inhämta yttrande av denne

behövs för prövningen. Myndighetens samt skyndsamt utsätta tid och plats

beslut länder till efterrättelse, även för rättens sammanträde och om detta

om talan föres däremot. Beslutet underrätta gäldenären och förvaltaren

skall på ansökan ändras, om senare samt, om borgenär eller underhållsbe

upplysta omständigheter eller änd- rättigad är sökande, denne. Rättens

rade förhållanden föranleder det. beslut länder till efterrättelse, även

om talan föres däremot. Beslutet
skall på ansökan ändras, om senare
upplysta omständigheter eller ändrade
förhållanden föranleder det.

Mot tillsynsmyndighetens beslut i
ärende som avses i fjärde stycket får
den vars rätt beröres av beslutet föra
talan genom besvär. 1 fråga om sådan
besvärstalan äga bestämmelserna i
utsökningslagen (1877:31 s. 1) om
klagan över utmätning av avlöning
motsvarande tillämpning.

42 §

Förvaltning av konkursbo skall stå Förvaltning av konkursbo skall stå

under tillsyn av tillsynsmyndighet. under tillsyn av tillsynsmyndighet.

Regeringen utser vissa kronofogde- Tillsynsmyndighet är länsstyrelsen,

myndigheter att vara tillsynsmyndigheter.

Kronofogdemyndighet, som är tillsynsmyndighet,
får enligt bestämmelser
som regeringen meddelar förordna
annan kronofogdemyndighet att
handlägga tillsynsuppgift i konkursen.

För tillsynen regeringen meddelar.

Mot. 1978/79:2207

Regeringens förslag Motionärernas förslag

50a §

Om konkursdomaren av särskilda (utgår)
skäl finner det erforderligt, får han
efter tillsynsmyndighetens hörande
uppdraga åt lämplig person att biträda
förvaltaren med råd vid konkursförvaltningen
eller att som förlikningsman
biträda konkursdomaren med utredning
och förlikning i tvistefråga som
uppkommit genom anmärkning mot
bevakning eller att fullgöra båda dessa
uppgifter.

Den som är anställd vid domstol får
ej inneha uppdrag som avses i första
stycket.

När uppdraget är slutfört, skall
anmälan genast göras till konkursdomaren
. Vid denna anmälan skall fogas
en redogörelse för det arbete uppdraget
medfört.

Konkursdomaren skall återkalla
meddelat uppdrag, när anmälan enligt
tredje stycket har inkommit eller det i
annat fall finns skäl till återkallelse.

Den som har fullgjort uppdrag enligt
denna paragraf är berättigad till
arvode av konkursboet. Arvodet bestämmes
av konkursdomaren efter tillsynsmyndighetens
och förvaltarens hörande.
I fråga om arvode äga 82 §
andra och tredje styckena samt 83 §
motsvarande tillämpning.

81 §

Finnes i boet egendom, vari
särskild förmånsrätt äger rum, skall,
så vitt det inverkar på de borgenärers
rätt, som icke i den egendom hava
sådan förmånsrätt, av egendomens
avkastning och köpeskilling gäldas
kostnaden för egendomens vård och
försäljning ävensom det arvode som

Mot. 1978/79:2207

R ege ringens förslag

Motionärernas förslag

enligt 50 a § femte stycket samt 82
och 83 §§ skall utgå för egendomen.

Då särskild tillgång därtill

enligt 82 och 83 §§ skall utgå för
egendomen.

98 §

Förvaltaren skall handlägga fråga
om vad som får utgå enligt 97 §.
Uppkommer tvist, äga 27 § fjärde
och femte styckena motsvarande
tillämpning.

Förvaltaren skall handlägga fråga
om vad som får utgå enligt 97 §.
Uppkommer tvist, äger 27 § fjärde
stycket motsvarande tillämpning.

108 §

De tvistefrågor, som uppkommit De tvistefrågor, som uppkommit
därigenom att anmärkningar fram- därigenom att anmärkningar framställts
och som ej blivit förlikta ställts och som ej blivit förlikta,skola

genom medverkan av förlikningsman företagas till handläggning vid bor

som avses i 50 a § eller på annat sätt, genärssammanträde inför konkursskola
företagas till handläggning vid domaren. Därvid äga förvaltaren,

borgenärssammanträde inför kon- borgenärerna och gäldenären föra

kursdomaren. Därvid äga förvalta- talan; och böra de borgenärer, mot

ren, borgenärerna och gäldenären vilkas bevakningar anmärkning

föra talan; och böra de borgenärer, gjorts, ingiva skriftliga svaromål och

mot vilkas bevakningar anmärkning bifoga de handlingar, som styrka

gjorts, ingiva skriftliga svaromål och deras talan,

bifoga de handlingar, som styrka
deras talan.

Förvaltaren skall ärendets handläggning.

Konkursdomaren skall för fordringen.

Finnes anmärkning senare dag.

185 a §

Beslutas att konkursen skall handläggas
som mindre konkurs, skall
konkursdomaren efter hörande av
tillsynsmyndigheten genast utse en
förvaltare att handha förvaltningen av
boet. I fråga om förvaltare gäller
44 §.

Beslutas att konkursen skall handläggas
som mindre konkurs, skall
konk ursdomaren gettasr tillförvaltare
i konkursen utse kronofogdemyndigheten
i den ort, där gäldenären bör
svara i tvistemål som angå gäld i
allmänhet, eller, om särskilda skäl
föranleda därtill, annan krnofogdemyndighet
i länet. Om det av särskild
anledning är olämpligt att kronofogde

Mot. 1978/79:2207

R ege ringens förslag

Är gäldenären —
Beträffande tillsyn

/ fråga om entledigande av förvaltare
gäller 80 § i tillämpliga delar.
Avgår förvaltaren innan konkursen
avskrives, skall redovisning för förvaltningen
snarast avges till tillsynsmyndigheten.
Avskrift av redovisningen
skall lämnas till konkursdomaren.

Motionärernas förslag

myndighet handhar förvaltningen, får
konkursdomaren, efter hörande av
tillsynsmyndigheten, utse annan till
förvaltare. I fråga om förvaltare i
sådant fall gäller 44 §.

Mot kronofogde eller annan tjänsteman
som hos kronofogdemyndighet
har att vidtaga förvaltningsåtgärd i
konkursen gälla samma jäv som i

4 kap. rättegångsbalken föreskrivas i
fråga om domare. Sådan tjänsteman
skall dock ej anses jävig därför att han
på tjänstens vägnar har vidtagit
exekutiv åtgärd eller tagit befattning
med indrivning hos gäldenären eller
därför att gärning har förövats mot
honom i eller för hans tjänst.

Om kronofogdemyndighet har utsetts
till förvaltare och det öv särskild
anledningfinnes olämpligt att myndigheten
svarar för förvaltningen, får
konkursdomaren på begäran av myndigheten
utse annan att i stället vara
förvaltare. I fråga om entledigande av
annan förvaltare än kronofogdemyndighet
gäller 80 § i tillämpliga delar.

Avgår förvaltaren innan konkursen
avskrives, skall redovisning för
förvaltningen snarast avges till tillsynsmyndigheten.
Avskrift av redovisningen
skall lämnas till konkursdomaren.

skäl föreligga.

— motsvarande tillämpning.

Mot. 1978/79:2207

Regeringens förslag Motionärernas förslag

185 b §

1 fråga om förvaltarens allmänna 1 fråga om förvaltarens allmänna

åligganden äga 51, 51 a och 52 §§, åligganden äga 51, 51 a och 52 §§,

53 § första stycket, 57 §, 58 § första 53 § första stycket, 57 §, 58 § första

och andra styckena samt 60 § andra och andra styckena samt 60 § andra

stycket motsvarande tillämpning. stycket motsvarande tillämpning.

Vidare äger 54 § motsvarande till- Vidare gäller 54 § i tillämpliga delar,

lämpning. vare sig kronofogdemyndigheten är

förvaltare eller ej.

Förvaltaren skall balansräkningen ingivas.

Så snart kunskap har vunnits om Har annan än kronofogdemyndig

löne- eller pensionsskuld skall förval- heten utsetts tillförvaltare skall denne,

tarén anmäla sådan skuld till krono- så snart kunskap har vunnits om löne

fogdemyndigheten i den ort därgälde- och pensionsskuld, genast anmäla

närén bör svara i tvistemål som angå detta till kronofogdemyndigheten,

gäld i allmänhet. Finns ej löne- eller Finns ej löne- eller pensionsskuld,

pensionsskuld, skall förvaltaren an- skall förvaltaren anmärka detta i

märka detta i bouppteckningen. bouppteckningen.

Bouppteckningen skall bevilja uppskov.

Om förvaltaren för misstanken.

185 h §

Om förvaltaren till konkursdomaren.

Om konkursdomaren, motsvarande tillämpning.

Beslutet jämte av kungörelsen.

Meddelas beslut enligt andra Meddelas beslut enligt andra

stycket, skall förvaltaren anses vara stycket, skall förvaltaren anses vara

utsedd enligt 45 §. Bouppteckning utsedd enligt 45 §. Detta gäller även

som angives i 53 § behöver icke om kronofogdemyndigheten ärförval

upprättas på nytt. Ej heller behöver t are. Bouppteckning som angives i

gäldenären eller annan som avlagt 53 § behöver icke upprättas på nytt.

bouppteckningsed eller beedigat viss Ej heller behöver gäldenären eller

uppgift i bouppteckningen åter full- annan som avlagt bouppteckningsed

göra sådan edgång. eller beedigat viss uppgift i boupp

teckningen åter fullgöra sådan edgång.

187 §

Avskrives konkursen enligt 185 d
eller 186 § eller avslutas konkursen
enligt 185 f §, skall konkursdomaren

Har kronofogdemyndighet varit förvaltare
i konkurs, utgår ersättning till
staten för kostnaderna hos myndig

Mot. 1978/79:2207

Regeringens förslag

ren efter hörande av tillsynsmyndigheten
bestämma arvode till förvaltaren
och ersättning för kostnad som
uppdraget har medfört. I fråga om
arvode äga 82 och 83 §§, 84 § första
stycket samt 86 § motsvarande tillämpning.

Finns i

Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer fastställer taxa
som skall tillämpas vid bestämmande
av arvode till förvaltaren, när konkurs
avskrives enligt 185 d §.

Motionäl ernas förslag

heten enligt bestämmelser som regeringen
meddelar.

Har annan än kronofogdemyndighet
varit förvaltare i konkursen och
avskrives konkursen enligt 185 d eller

186 § eller avslutas konkursen enligt
185 f §, skall konkursdomaren efter
hörande av tillsynsmyndigheten bestämma
arvode till förvaltaren och
ersättning för kostnad som uppdraget
har medfört. 1 fråga om arvode
äga 82 och 83 §§, 84 § första stycket
samt 86 § motsvarande tillämpning.

- gäller 81 §.

208 §

/ fråga om jäv mot tjänsteman vid (utgår)
tillsynsmyndigheten gäller utöver vad
som föijer av 4 § förvaltningslagen
(1971:290) att den som i mål om
uttagande av skatter, böter eller andra
på indrivning beroende medel har tagit
befattning med indrivning av fordran
som göres gällande i konkursen eller
vidtagit exekutiv åtgärd för uttagande
av sådan fordran ej får fullgöra tillsy
nsuppgif t i konkursen.

209 §

Mot tillsynsmyndighetens beslut en- Mot tillsynsmyndighetens beslut enligt
denna lag får talan ej förås i andra ligt denna lag får talan ej föras,

fall än som avses i 27 eller 98 §, Mot kronofogdemyndighetens be

slut enligt denna lag får talan ej förås i
annat fall än som anges i 54 §.

Mot. 1978/79:2207

R ege ringens förslag

210

Talan mot konkursdomarens beslut
Hr föras även av tillsynsmyndigheten,
om beslutet rör formen för
konkursens handläggning, utseende
eller entledigande av förvaltare, antalet
förvaltare, delning av förvaltningen
mellan flera förvaltare, uppdrag
eller arvode enligt 50 a §,
förskott enligt 86 a § till förvaltare,
reseförbud eller skyldighet för gäldenären
att lämna ifrån sig pass, hämtning
eller häktning, föreläggande
eller utdömande av vite, avskrivning
av konkursen enligt 186 § eller
arvode eller kostnadsersättning till
förvaltare enligt 187 § första stycket.

Motionärernas förslag
i §

Talan mot konkursdomarens beslut
får föras även av tillsynsmyndigheten,
om beslutet rör formen för
konkursens handläggning, utseende
eller entledigande av förvaltare, antalet
förvaltare, delning av förvaltningen
mellan flera förvaltare, förskott
enligt 86 a § till förvaltare, reseförbud
eller skyldighet för gäldenären
att lämna ifrån sig pass, hämtning
eller häktning, föreläggande
eller utdömande av vite, avskrivning
av konkursen enligt 186 § eller
arvode eller kostnadsersättning till
förvaltare enligt 187 § första stycket.

Mot. 1978/79:2207

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs

Regeringens förslag Motionärernas förslag

7§

Handlägges konkurs sorn mindre
konkurs enligt konkurslagen
(1921:225) och finnes anledning antaga
att fordran, som omfattas av
garantin, kan göras gällande, skall
konkursdomaren genast sända underrättelse
därom till kronofogdemyndigheten
i den ort, där gäldenären
bör svara i tvistemål som
angår gäld i allmänhet. Sedan tid för
gäldenärens edgång har bestämts,
skall myndigheten underrättas därom.
Myndigheten har behörighet
som borgenär, även om staten icke
innehar fordran hos gäldenären.

Handlägges konkurs som mindre
konkurs enligt konkurslagen
(1921:225) utan att kronofogdemyndighet
utsetts till förvaltare och finnes
anledning antaga att fordran, som
omfattas av garantin, kan göras
gällande, skall konkursdomaren genast
sända underrättelse därom till
kronofogdemyndigheten i den ort,
där gäldenären bör svara i tvistemål
som angår gäld i allmänhet. Sedan
tid för gäldenärens edgång har
bestämts, skall myndigheten underrättas
därom. Myndigheten har behörighet
som borgenär, även om
staten icke innehar fordran hos

gäldenären.

Första stycket lämnats dessförinnan.

8 §

Det åligger kronofogdemyndighet
som får underrättelse enligt 7 § eller
anmälan enligt 185 b § konkurslagen
(1921:225) att skyndsamt pröva i vad
mån betalning enligt garantin skall
utgå för fordran i konkursen. Detta
gäller även när fordran i konkursen
på annat sätt blir känd för myndigheten.

Det åligger kronofogdemydighet
som är förvaltare i konkurs eller som
får underrättelse enligt 7 § eller
anmälan enligt 185 b § konkurslagen
(1921:225) att skyndsamt pröva i vad
mån betalning enligt garantin skall
utgå för fordran i konkursen. Detta
gäller även när fordran i konkursen
på annat sätt blir känd för myndig

heten.

Arbetsgivare är eller häktas.

Beslut om tillämpliga delar.

Kronofogdemyndigheten skall ägt rum.

GOTAB 61736 Stockholm 1979