Mot. 1978/79
2185-2189
Motion
1978/79:2185
av Håkan Winberg m. fl.
med anledning av propositionen 1978/79:90 med förslag till ändring i
rättshjälpslagen (1972:429) m. m.
I propositionen 1978/79:90 med förslag till ändring i rättshjälpslagen m. m.
framläggs förslag som innebär att beslut om rättshjälp i stor utsträckning
flyttas från rättshjälpsnämnderna till dels domstolar och andra myndigheter,
dels advokater och biträdande jurister vid advokatbyråer. Förslagen är ägnade
att leda till förenkling och effektivisering av rättshjälpssystemet och överensstämmer
i väsentliga delar med synpunkter som tidigare framförts från
moderata samlingspartiet.
Även om vi sålunda anser att propositionens förslag i huvudsak är ägnat att
ligga till grund för lagstiftning bör lagen i vissa delar få en annan utformning.
Rättshjälpsnämnderna bör också få en något annorlunda organisation.
4 och 5 a §§
Efter påpekande av lagrådet anser föredragande statsrådet att besvärsnämndens
ställning i ökad utsträckning skall regleras i lag. I en ny 5 a § ges
därför regler för bl. a. besvärsnämndens sammansättning. I paragrafen anges
att två ledamöter skall vara advokater. Föredraganden säger i motiveringen
(s. 513) att närmare föreskrifter om advokatinslaget får meddelas av regeringen.
När det gäller rättshjälpsnämnderna stadgas f. n. i 4 § att två av dess
ledamöter skall vara advokater: ”en anställd på allmän advokatbyrå och en
enskilt verksam”. 1 det till lagrådet remitterade lagförslaget föreslås ingen
ändring i denna del. Lagrådet hade ingen erinran däremot men ansåg att det
även i 5 a § angående besvärsnämnden skulle stadgas att av de två
advokaterna i nämnden en skulle vara anställd på allmän advokatbyrå och en
vara enskilt verksam.
Föredraganden har emellertid valt att inte uppta sistnämnda stadgande i
5 a § utan nöjer sig med att ange att regeringen skall meddela föreskrifter om
advokatinslaget. Tydligen för att nå konsekvens med detta ställningstagande
föreslås vidare att den nu gällande och av föredraganden i lagrådsremissen
föreslagna bestämmelsen, att av advokaterna en skall vara anställd på allmän
advokatbyrå och en enskilt verksam, skall utgå ur lagtexten. Som motivering
nämns sålunda (s. 514) endast att för enhetlighetens skull vissa justeringar av
4 § bör ske på grund av de regler som införs för besvärsnämnden.
Enligt vår mening bör det nuvarande stadgandet om advokaternas
fördelning på dels allmän advokatbyrå, dels enskild verksamhet behållas i
1 Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 2185-2189
Mot. 1978/79:2185
2
lagtexten. Det bör dessutom - som lagrådet hävdat - även införas i lagtexten
beträffande besvärsnämnden.
8§
Här upptas frågan om näringsidkares möjlighet att få rättshjälp. Vi noterar
med tillfredsställelse att föredraganden vill vidga dessa möjligheter. Det
överensstämmer med krav som vi upprepade gånger framfört i riksdagen.
Enligt vår mening är nuvarande praxis vid beviljande av rättshjälp åt
näringsidkare alltför restriktiv. Föredraganden sätter emellertid gränsen för
näringsidkares möjlighet att få rättshjälp i princip vid 200 000 kr. årsomsättning
eller högst två anställda. En företagares betalningsförmåga är inte sällan
tämligen oberoende av företagets omsättning och antalet anställda. Möjlighet
att bevilja rättshjälp även för näringsidkare, vilkas företag har större
omsättning eller fler anställda än som angivits i propositionen, bör därför
kunna förekomma i betydligt större utsträckning än vad som synes kunna bli
fallet enligt föredragande statsrådets mening.
9 och 20 §§
Enligt nu gällande regler kan rättshjälp omfatta kostnad för särskilt
förordnad skiftesman vid bodelningefteräktenskapsskillnadellerboskillnad.
Möjligheterna att i sådana fall få ersättning för biträde åt part är emellertid
begränsade. Rättshjälpsutredningen har här föreslagit en utvidgning, innebärande
att möjligheterna att få biträde eller skiftesman skall jämställas och
att den sökande skall kunna påverka vilken av dessa förmåner som skall
erhållas.
Föredraganden har inte tagit upp utredningens förslag i denna del. Då
åtskilliga bodelningar är av komplicerad art, torde det vara en väsentlig fördel
med de mindre stelbenta regler som utredningen föreslagit. Någon alltför stor
kostnadsökning torde dessa inte innebära. Vi anser därför att i rättshjälpslagen
bör upptas regler som innebär att i dessa fall antingen kan förordnas
biträde eller bestämmas att rättshjälpen skall omfatta kostnaden för särskilt
förordnad skiftesman.
43 §
Enligt lagförslaget skall vederbörande departementschef äga behörighet att
förordna offentligt biträde i vissa ärenden hos regeringen. Som lagrådet
påpekar (s. 498 ff.) inger en sådan regel betänkligheter av konstitutionell art.
Lagrådet hänvisar härvid bl. a. till uttalanden av konstitutionsutskottet av
innebörd att regeringsformen bygger på att regeringsärenden avgörs kollektivt
vid regeringssammanträde och att denna princip om kollektivt beslutande
inom regeringen inte borde urholkas genom alltför vidsträckta
Mot. 1978/79:2185
3
bemyndigandet! till enskilt statsråd. Då rättshjälpsfrågorna enligt lagrådet
inte är av den art att det bör ankomma på regeringen att besluta i dem, bör den
lösningen väljas att låta tjänsteman i departement få åliggandet att förordna
biträde. Vi delar lagrådets synpunkter och anser att prövningen av frågor om
offentligt biträde i annat ärende hos regeringen än som avses i 41 § 6-10 eller
16 bör ankomma på vederbörande expeditionschef.
Tanken att enskilt statsråd skall äga att fatta beslut om offentligt biträde ter
sig än mer olämplig om besvärsreglerna i 49 § beaktas. Talan mot statsrådets
beslut kommer nämligen att föras hos den i 5 a § angivna besvärsnämnden.
Lagrådet anför härom (s. 501): ”Något fall där statsråds beslut överklagas till
administrativ nämnd av typen rättshjälpens besvärsnämnd är icke förut känt.
Det synes statsrättsligt betänkligt att införa instansordningar av det slag som
föreslås i remissen.”
49 a §
Enligt förslaget skall domstolsverket äga talerätt mot beslut i fråga om
rättshjälp. Lagrådet har utförligt kritiserat denna ordning. Det kan icke anses
riktigt att domstolsverket, som är en tillsynsmyndighet för rättshjälpsnämnderna
och kan meddela föreskrifter för dem, samtidigt kan överklaga deras
beslut. Huvudprincipen har hittills varit att, då fråga är om statens fiskala
intressen, ett särskilt organ för statens talan. Det är från allmän förvaltningsrättssynpunkt
betänkligt, om man nu slår in på en sådan väg, att det
administrativa mönstret blir att centrala ämbetsverk görs till partsrepresentanter
för statens fiskala intressen. I slutprotokollet sägs (prop. s. 520) att det
skall ordnas så att de tjänstemän inom domstolsverket, som skall föra det
allmännas talan, skall ställas direkt under domstolsverkets generaldirektör.
Ett sådant arrangemang kan dock knappast innebära någon skillnad.
Verkschefen torde ha befogenhet att bestämma hur talan skall föras i olika
mål, samtidigt som han har kompetens att besluta i andra ärenden rörande
rättshjälpens utformning och om anvisningar till rättshjälpsnämnderna.
Mot bakgrund av det här anförda bör reglerna om det allmännas talerätt
utformas så att den utövas icke av domstolsverket utan av ett särskilt organ,
vilket kan vara justitiekanslern eller ett särskilt allmänt ombud.
Antalet rättshjälpsnämnder och deras lokalisering
Med den föreslagna förändringen av beslutsbefogenheterna kommer
antalet ärenden vid rättshjälpsnämnderna att minska. Det finns därför fog för
förslaget att minska antalet nämnder. Den i propositionen valda vägen att
reducera antalet till endast två är dock mindre lyckad. Nämnderna torde även
i fortsättningen behöva viss regional anknytning. Med propositionens förslag
försvinner denna anknytning fullständigt. Det finns anledning anta att alltför
få och därmed stora nämnder ger längre handläggningstider. Ett övervägande
Mot. 1978/79:2185
4
flertal av utredningens ledamöter och experter har också stannat för fler än
två nämnder.
Enligt vår mening tillfredsställer en organisation med fyra nämnder bättre
än propositionens förslag både kravet på en rimlig reducering av antalet
rättshjälpsnämnder och kravet på en önskvärd fördelning av dem över de
olika landsdelarna. I vad gäller lokaliseringen av nämnderna har ingen i
utredningen stannat för Jönköping som lokaliseringsort. Föredragandens
motivering för Jönköping är endast att domstolsverket är placerat där. Vari
behovet av gemensam lokaliseringsort för domstolsverket och en rättshjälpsnämnd
består anges inte. Något sådant finns heller inte enligt vår mening.
Nämnderna bör lokaliseras så att både behovet av rimlig spridning i landet
och placering i områden, där en stor del av befolkningen finns, kan i nöjaktig
grad förenas. Vid en sådan bedömning finnér vi att nämnderna bör placeras i
Stockholm, Malmö, Göteborg och Sundsvall.
Ikraftträdande
Enligt propositionen skall ändringarna träda i kraft den 1 juli 1979. De
innebär omfattande organisationsförändringar. Åtskilliga anställda kommer
att behöva flytta. Rimlig tid måste finnas mellan det att riksdagen fattar beslut
och ändringarna träder i kraft. Med hänsyn till att riksdagsbeslutet inte torde
komma förrän flera månader har gått av år 1979 anser vi att ikraftträdandet
bör uppskjutas till den 1 januari 1980.
Det torde ankomma på vederbörande utskott att utarbeta erforderlig
författningstext.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställer vi
att riksdagen beslutar
1. atti lagtexten om rättshjälpsnämndernas och besvärsnämndens
sammansättning skall anges att av de två advokaterna en
advokat skall vara anställd på allmän advokatbyrå och en vara
enskilt verksam,
2. att uttala att näringsidkares möjligheter att få rättshjälp utvidgas
i förhållande till vad som föreslås i propositionen,
3. att reglerna om rättshjälp vid bodelning utformas så att
möjligheterna att få biträde jämställs med möjligheterna att få
särskild skiftesman,
4. att förordnande av biträde i vissa regeringsärenden skall
ankomma på expeditionschefen i vederbörande departement,
5. att det allmännas talerätt i frågor om rättshjälp skall föras av
annat organ än domstolsverket,
6. att antalet rättshjälpsnämnder skall vara fyra,
Mot. 1978/79:2185
5
7. att rättshjälpsnämnderna skall ligga i Stockholm, Malmö,
Göteborg och Sundsvall,
8. att ikraftträdandet uppskjuts till den 1 januari 1980.
Stockholm den 13 februari 1979
HÅKAN WINBERG (m)
LARS SCHÖTT (m) INGER LINDQUIST (m)
JOAKIM OLLÉN (m) GUNNAR OSKARSON (m)
BO SIEGBAHN (m) OLLE AULIN (m)