6

Motion

1978/79:2173

av Britta Bergström

med anledning av propositionen 1978/79:90 med förslag till ändring i
rättshjälpslagen (1972:429) m. m.

I propositionen föreslås ändringar i rättshjälpslagen som får till följd att
arbetsuppgifterna för rättshjälpsnämnderna minskar. Med anledning därav
föreslås att rättshjälpsnämndernas antal minskas från sex till två. De sex
nuvarande rättshjälpsnämnderna finns i Stockholm, Jönköping, Malmö,
Göteborg, Sundsvall och Umeå. Enligt propositionens förslag skall endast de
båda nämnderna i Stockholm och Jönköping bibehållas.

Det är svårt att finna motiv för en så kraftig neddragning, särskilt som detta
skulle innebära att i fortsättningen ingen rättshjälpsnämnd finns norr om
Stockholm. Förslaget bygger på tämligen osäkra beräkningar. Rättshjälpsutredningen
lät insamla statistiskt material som bearbetades för att bilda
underlag för bedömning av framtida ärendemängd och personalbehov (SOU
1977:49). Under arbetet med propositionen gjordes i departementet nya
beräkningar på grundval av enkätsvar som inhämtats från personalen vid
rättshjälpsnämnderna.

Slutsatserna av beräkningarna utfaller ganska olika. I utredningen var man
inte överens. Majoriteten av utredningen jämte en expert föreslog tre
rättshjälpsnämnder, nämligen en i Stockholm med 6 handläggare och 10
biträden, en i Malmö med lika många handläggare och biträden samt en i
Sundsvall med 2 handläggare och 4 biträden.

Ordföranden jämte en expert föreslog högst två rättshjälpsnämnder med
utgångspunkt från personalbehov av 14 handläggare och 24 biträden enligt
majoritetsförslaget. De menade att en nämnd skall finnas i Stockholm, den
andra i Malmö eller Göteborg.

Två av utredningens experter föreslog 4 rättshjälpsnämnder med sammanlagt
16 handläggare och 24 biträden. Enligt dessa experter borde nämnderna i
Stockholm, Göteborg och Malmö samt en nämnd i Norrland bibehållas.

I propositionen bedöms behovet till 14,3 handläggare och 29,7 biträden
fördelade på två nämnder, en i Stockholm och en i Jönköping. Denna
bedömning förutsätter propositionens förslag att rättshjälpsnämnderna får
färre uppgifter än enligt utredningens förslag.

Sammanfattningsvis finns alltså följande alternativ.

Mot. 1978/79:2173

7

	handläg gare	biträden	nämnder
utredningens majoritet + 1 expert	14	24	3
utredningens ordförande
+ 1 expert	14	24	högst 2
2 av utredningens experter	16	24	4
propositionen Som jämförelse redovisas personalen vid de nu	14,3	29,7	2
varande sex nämnderna	21,8	66	6

Propositionens alternativ har alltså det största personalbehovet jämfört
med de övriga. Trots detta föreslås en nedskärning till endast två rättshjälpsnämnder.

Med hänsyn till dessa olikheter i bedömningen av personalbehovet efter
omorganisationen är det riktigt att nu iaktta försiktighet vid neddragningen.
Om man redan nu bestämmer sig för att behålla endast två nämnder och det
sedan skulle visa sig att personalen måste utökas kommer dessa båda
nämnder att kompletteras. Sannolikt kommer det inte att bli fråga om att
utöka med en tredje nämnd, vilket då kunde vara motiverat. Neddragningen
bör därför nu göras på ett sådant sätt att detta ger viss valfrihet beträffande
organisationen, när man om förslagsvis ett par år kan bedöma arbetsbelastningen
på rättshjälpsnämnderna och personalbehovet. Detta talar för att tre
rättshjälpsnämnder behålls i den nya organisationen och att en av Norrlandsnämnderna
får vara kvar. Lämpligen bordetta vara nämnden i Sundsvall som
haft betydligt fler ärenden än nämnden i Umeå.

En organisation med en rättshjälpsnämnd i Sundsvall, en i Stockholm och
en i Malmö ger en bättre balans i arbetet än propositionens förslag.
Propositionens förslag med Stockholmsnämnden som den nordligaste måste
uppfattas som en svår orättvisa inte enbart av norrlänningar utan även av
personer boende i andra delar av landet i den mån man försöker förstå dessa
problem. Det är orimligt att på detta sätt försämra servicen för dem som är
bosatta i norra Sverige. De kostnadsökningar en organisation med tre
nämnder innebär måste betraktas som tämligen marginella i förhållande till
hur människor kommer att uppfatta ett tillmötesgående i fråga om denna
service.

Allmänhet och advokater söker ofta personlig kontakt med rättshjälpsnämnd
genom besök eller telefonsamtal. Sådan kontakt kommer sannolikt
inte att helt försvinna i framtiden även om behovet därav torde minska. För
privatpersoner kommer avståndet till Stockholm att utgöra ett effektivt
hinder för sådan kontakt. Redan ett telefonsamtal innebär sådan kostnad att
många tvekar inför den.

Lekmännens medverkan i rättshjälpsnämnderna kommer även i framtiden
att vara viktig. Vi måste slå vakt om denna lekmannamedverkan och

Mot. 1978/79:2173

8

tillse att den av lekmännen själva upplevs som meningsfull. Lekmannauppdraget
ter sig sannolikt som mer meningsfullt om nämndens arbete är
begränsat till ett någorlunda rimligt område och inte omfattar mer än halva
Sverige.

Slutsatsen av dessa resonemang blir att vid den nu planerade omorganisationen
tre rättshjälpsnämnder behålls och att dessa tre skall vara de
nuvarande nämnderna i Malmö, Stockholm och Sundsvall. Detta överensstämmer
helt med det alternativ utredningens majoritet och en expert står
för.

Med hänvisning till ovanstående hemställs

1. att riksdagen beslutar att tre av de nuvarande rättshjälpsnämnderna
behålls i den nya organisationen,

2. att riksdagen beslutar att rättshjälpsnämnderna i Malmö,
Stockholm och Sundsvall behålls i den nya organisationen.

Stockholm den 12 februari 1979

BRITTA BERGSTRÖM (fp)