Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1978/79:2164

Motion

1978/79:2164

av Svante Lundkvist m. fl.

med anledning av propositionen 1978/79:85 med förslag till jordförvärvslag,
m. m.

Jordförvärvslagen

Socialdemokraterna eftersträvar ett ur hela folkhushållets synpunkt effektivt
utnyttjande av de produktionsresurser som står till jord- och skogsbrukets
förfogande. Marken är en av de viktigaste av dessa resurser. Det är därför
angeläget att spekulation med jordbruks- och skogsmark och därav betingade
prisstegringar motverkas. För att ett effektivt utnyttjande av marken skall
uppnås är det viktigt att fastighetsbeståndet är väl arronderat. För att en hög
och trygg sysselsättning, en trygg och stabil råvaruproduktion till lägsta
möjliga priser samt regional balans skall uppnås är ägofördelningen viktig.

Det förslag till ny jordförvärvslag som framlades av jordförvärvsutredningen,
har i huvudsak rönt ett gynnsamt mottagande under remissbehandlingen.
Regeringen har i sitt förslag till riksdgen(prop. 1978/79:85) i huvudsak
följt utredningens förslag. På vissa punkter har flera tunga remissinstanser
haft viktiga invändningar och förslag till ändringar.

I huvudsak anser vi oss kunna godta det förslag till ny jordförvärvslag, som
nu framlagts av regeringen. På några viktiga punkter vill vi emellertid
framföra förslag till ändringar.

Allmänna utgångspunkter

Den jordpolitiska lagstiftningen är ett instrument i förverkligandet av
samhällets jord- och skogsbrukspolitiska målsättning. Den har sedan länge
uppställt hinder mot vissa förvärv av jord- och skogsbruksfastigheter som
syftar till att begränsa markinnehavet till vissa ägarkategorier och underlätta
en nödvändig strukturrationalisering av fastigheterna. Jordförvärvslagen
utgör ändå bara en del av de olika faktorer som styr fördelningen mellan olika
ägarkategorier, påverkar marknadsutbudet av fastigheter och strukturomvandlingen.
Den senaste omarbetningen av lagen 1965 har inte i någon
nämnvärd omfattning påverkat fördelningen mellan fysiska och juridiska
personers markinnehav. Ej heller harden kunnat förhindra ett kraftigt ökat
passivt ägande av jord- och skogsbruksmark bland fysiska personer.

Landets jordbruk har fortfarande till övervägande del en ägostruktur med
små enheter. Samma är förhållandet med de kombinerade skogs- och
jordbruksfastigheterna. Medelarealen åker per brukningsenhet var enligt
Lantbruksregistret år 1974 fortfarande så låg som 22 hektar. Stora variationer

1 Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 2164

Mot. 1978/79:2164

förekommer dock inom riket, inom vissa län är medelarealen så låg som 11
hektar per brukningsenhet. Ytterligare belysande är att av landets 131 949
enheter fanns år 1975 55 241 enheter med en åkerareal medllan 2,1 och 10
hektar, och 42 385 enheter med en åkerareal mellan 10,1 och 20 hektar. I
storleksgruppen mellan 30,1-50 hektar fanns endast 15 384 enheter.

Fastighetsstrukturen i skogsmarken är i stort sett likartad den inom
jordbruket och kännetecknas i betydande grad av en längre gående ägosplittring
än vad som är önskvärt i dagens skogsbruk. Den privatägda skogsmarken
- som utgör ca 50 % av hela skogsmarksarealen och närmare 60 %
värdemässigt och med avseende på produktionskapaciteten - är uppdelad på
många och små företag. De olika företagen och brukningsområdena (skiftena,
behandlingsytorna) är därför i betydande utsträckning mindre än vad som är
lämpligt.

Företagsstorleken inom privatskogsbruket framgår av följande sammanställning.

(Källa: Skogspolitiska utredningens betänkande SOU 1973:15.)

Produktions	Procent av	Procent av
enheter	antalet	arealen
0- 25 ha	58	15
25-100 ha	34	39
100- ha	8	46

Som framgår av ovanstående är den häl ft av den svenska skogsarealen som
är i privat ägo fördelad på ett mycket stort antal ägare - ca 240 000. Vidare
framgår att många av enheterna är små och på grund därav samt på grund av
form och belägenhet svåra att utnyttja rationellt.

Bakgrunden till denna olyckliga ägostruktur är de tidigare förhållandena
som ställde stora anspråk på skogs- och jordbruk som försörjningsunderlag.
Förhållandena ledde till en intensiv ägosplittring.

Ägandet av skog som nödvändigt försörjningsunderlag har kraftigt
förändrats under de senaste årtiondena. Många kombinerade skogs- och
jordbruk har lagts ned. På ett stort antal gårdar med mindre andel
jordbruksmark har jordbruksdriften lagts ner eller jordbruksmarken utarrenderats.
Antalet brukningsenheter med skog utan åker eller med åkern
utarrenderad (här benämnda skogsgårdar) har sedan början av 1950-talet
fördubblats. Detta har medfört att antalet skogsgårdar var ungefär lika stort
som antalet kombinerade företag i början av 1970-talet. Om de senaste
årtiondenas utveckling fortsätter som hittills, kommer andelen skogsgårdar
1985 att var ca 70-75 %.

Av de ca 250 000 brukningsenheterna med skog ägdes i början av 1970-talet
10 % av dödsbon. Bland skogsgårdsägarna återfinns ca 80 % av dödsbona.

Mot. 1978/79:2164

Av de privatägda skogsfastigheterna är det en mycket liten del som har
skogsbruk som grundinkomst. Av lantbruksräkningen 1976 framgåratt 29 %
av ägarna ej är bosatta på fastigheten och har sin grundinkomst från arbete
utanför fastigheten eller pension. Av ägarna som bor på fastigheten är 19 96
pensionärer (-67 år och äldre) och har pension och ATP som grundinkomst,
medan 23 96 arbetar utom fastigheten mer än halvtid och har sin grundinkomst
från annat hel- eller deltidsarbete. Endast 29 96 arbetar på fastigheten
mer än halvtid. Av dessa har många grundinkomst från jordbruksproduktion.
En mycket stor del av ägarna till landets halva skogsareal har således
andra grundinkomster än skogsbruk och många är inte beroende av skogen
för sin försörjning.

Det passiva markägandet har starkt bidragit till den kraftiga prisstegringen
på skogs- och jordbruksmark. Det förhindrar dessutom en nödvändig
strukturrationalisering. Detta är också orsaken till den nu mycket bekymmersamma
situationen med skogsindustrins råvarubrist. Skogsägare som
inte är beroende av att leverera virke för sin försörjning har under
innevarande virkessäsong inställt sina avverkningar. Det innebär att om inte
ökade virkesleveranser snabbt kan åstadkommas så måste skogsindustrin dra
ner sin produktion trots goda avsättningsmöjligheter med bekymmer för
sysselsättningen som följd.

Det kan finnas många skäl till att man köpt och vill behålla skogs- och
jordbruksfastigheter eller vill behålla redan tidigare ägda, utan avsikt att själv
vara eller bli jord- eller skogsbrukare. Det kan bero på släkttradition, att
egendomen har ett affektionsvärde, att man vill ha den som fritidsbostad eller
är intresserad av jakt eller fiske. Det är också mycket vanligt, att skälen är av
mera spekulativt privatekonomiskt intresse.

Vi vill med det ovan redovisade belysa hur ägar- och strukturförhållanden
påverkar förutsättningarna för samhällets uppställda mål för jord- och
skogspolitiken. Nuvarande ägar- och strukturförhållanden är mot denna
målsättning otillfredsställande.

Förutsättningarna att förändra de nuvarande förhållandena påverkas dels
av utbudet och dels av kretsen av tillåtna förvärvare av ledigbliven mark.
Jordförvärvsutredningens undersökningar visar att jordförvärvslagen under
senare år blivit tillämplig på en allt mindre del av förvärven. Av antalet
prövade förvärv (exkl. statens) prövades 1975endast 15 96. Samma procenttal
gäller beträffande arealerna. Bakom denna utveckling ligger släktförvärvens
starkt ökade betydelse. Marknaden för jord- och skogsbruksfastigheter har
delats upp i en stor släktförvärvssektor och en liten sektor dit den
marknadsmässiga efterfrågan koncenteras och där förvärven, med vissa
undantag, tillståndsprövas.

Som vi tidigare framhållit har en allt större del av marken övergått till
personer som inte är bosatta på orten och som i ringa utsträckning aktivt
ägnarsig åt jord- och skogsbruk. Tendensen är mest utpräglad på skogssidan.
Under åren 1970-1974 gick i släktförvärvsfallen hälften av skogsmarken till

1* Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 2164

Mot. 1978/79:2164

personer som inte hade för avsikt att etablera sig som lantbrukare.

Jordförvärvsutredningen föreslår en begränsning i släktskapsundantagen,
så att även syskon och syskonbarns förvärv genom köp, byte eller gåva skall
bli föremål för förvärvsprövning. Men även om utredningens förslag i denna
del genomförs, så kommer ändå sannolikt andelen förvärv som blir föremål
för förvärvsprövning att stanna under 20 96.

Utredningen har varit medveten om de begränsade effekter som dess
förslag kommer att (å beträffande det marknadsmässiga utbudet. Man har
också pekat på en rad andra åtgärder som måste undersökas och vidtas för att
öka det marknadsmässiga utbudet, bl. a. skattelagstiftningen. En enhällig
utredning framhåller:

”En annan omständighet av betydelse i sammanhanget är att skattelagstiftningen
enligt utredningens mening bör utformas på ett sådant sätt att den
inte gynnar ägandet av sådant lantbruksföretag som inte har betydelse för
ägarens försörjning. Det ligger emellertid utanför utredningens uppdrag att
föreslå ändringar i denna lagstiftning. Utredningen anser det angeläget att
denna fråga snarast tas upp till prövning i särskild utredning.”

Föredragande statsrådet säger i propositionen, att som utredningen anfört
vore det givetvis önskvärt att beskattningsreglerna kunde utformas så att de
inte gynnar ett passivt ägande av jordbruksfastigheter. Hans uttalande
utmynnar dock inte i något ställningstagande utan han konstaterar endast, att
denna fråga inte kan tas upp i detta sammanhang.

Vi föreslår i likhet med utredningen och ett flertal remissinstanser att
denna fråga snarast tas upp till prövning i en särskild utredning. Beträffande
detta förslag hänvisar vi till en socialdemokratisk motion till 1978/79 års
riksdag i denna fråga.

Föredragande statsrådet redovisar att många remissinstanser riktat kritik
mot utredningens förslag att göra jordförvärvslagen tillämplig på sådana
testamentariska förvärv där förmånstagaren inte är arvsberättigad efter
testator. Särskilt framhålls att frågan om de rättsliga konsekvenserna av att ett
sådant förvärv vägras måste utredas ytterligare. Föredragande statsrådet
framhåller att frågan bör bli föremål för en särskild utredning. Vi delar denna
uppfattning och föreslåratt riksdagen uttalar nödvändigheten av att en sådan
utredning omedelbart tillsätts.

För att öka marknadsutbudet av jord- och skogsbruksfastigheter är det som
utredningen och ett flertal remissinstanser framhållit - angeläget att
närmare utreda frågan om dödsbons rätt att under obegränsad tid behålla
jordbruksfastigheter. Statsrådet anmäler att chefen för justitiedepartementet
har för avsikt att inom kort lägga fram förslag om att frågan blir föremål för
utredning. Riksdagen bör i sitt utlåtande understryka vikten av att frågan
snarast utreds.

Mot. 1978/79:2164

Släktförvärv

Utredningens undersökningar visar att allt färre fastigheter på senare tid
bjudits ut på öppna marknaden. Samtidigt har släktförvärven, som ligger
utanför lagens kontroll, ökat markant både till antal och areal. Dessa förvärv
utgör ofta ett hinder för att med hjälp av jordförvärvslagen underlätta
jordbrukets och skogsbrukets rationalisering. Dessutom innebär ofta
förvärven att fastigheterna övergår i ett passivt ägande enär fastigheterna
behålls av dödsbon och släktingar som inte längre har någon som helst
anknytning till brukandet. Det passiva ägandet innebär ofta en konflikt med
samhällets intresse att markens produktionsalstrande förmåga utnyttjas på
bästa sätt.

Föredragande statsrådet förordar i likhet med utredningens förslag, att
släktskapsundantaget inskränks till att gälla dem som är närmast arvsberättigade,
dvs. avkomligar och make. Föredraganden anser att förslaget innebär
en rimlig och godtagbar avvägning mellan å ena sidan det jordbrukspolitiska
intresset att minska det passiva ägandet, som huvudsakligen orsakas av
släktförvärven, och å andra sidan de närmaste släktingarnas intresse att fritt
fä förvärva släktegendom.

Som vi redovisat under rubriken allmänna motiveringar beräknas antalet
släktförvärv, genom den föreslagna förändringen, endast komma att minska
några fä procent. Den på senare år alltmer alarmerande utvecklingen, att allt
fler fastigheter övergår i ett passivt ägande, kan endast till en ringa del komma
att brytas genom den nu föreslagna förändringen i släktskapsundantagen. En
fortsatt utveckling av att fler fastigheter övergår i ett passivt ägande
tillgodoser inte samhällets jord- och skogspolitiska intressen.

Enbart de åtgärder som föreslås i propositionen är inte tillräckliga för att
förhindra ett passivt ägande och för att underlätta en nödvändig strukturrationalisering.
Den av jordförvärvsutredningen föreslagna skötsellagen,
skogsutredningens förslag till skärpt skogsvårdslag och vårt förslag att
förändra skattesystemet så att det inte premierar ägandet utan främjar
brukandet, är förslag som måste genomföras. Dessa föreslagna åtgärder kan
förväntas minska intresset för det passiva ägandet och öka utbudet av
fastigheter.

Den i propositionen föreslagna begränsningen av släktförvärven bör nu
kunna godtas. Samtidigt bör snarast de av oss föreslagna övriga åtgärderna
vidtagas. Utöver dessa åtgärder föreslår vi, att riksdagen uttalar att frågan om
det passiva ägandets utveckling av jordbruksfastigheter följs med skärpt
uppmärksamhet. Kan inte nuvarande utveckling mot ett alltmer passivt
ägande brytas, måste frågan om en ytterligare minskning av släktskapsundantagen
i jordförvärvsprövningen utredas.

Mot. 1978/79:2164

Sammanförande och uppdelning av lantbruksföretag

En av huvudlinjerna i jordförvärvslagen skall vara att främja lantbrukets
rationalisering genom att mark tillförs lantbruksföretagen och att arronderingsförhållandena
förbättras för att därmed öka förutsättningarna för en
rationell produktion.

Genom den tekniska utveckling som skett och säkerligen kommer att ske i
fortsättningen både på byggnads- och maskintekniska sidan, kan man
förvänta att ett under nuvarande förhållanden utvecklat jordbruk behöver
förstärkas med mark för att ge full sysselsättning vid utnyttjande av
tillgängliga produktionsresurser. Om det i nuläget utvecklade lantbruksföretaget
i fortsättningen förhindras att öka markarealen kan det medföra
betydande sysselsättningssvårigheter för den lejda arbetskraften och ett lågt
utnyttjande av befintliga investeringar.

I såväl utredningen som propositionen föreslås att förvärvstillstånd skall
vägras, om det kan antas medföra att två eller flera utvecklade eller
utvecklingsbara lantbruksföretag som bör bestå som självständiga enheter
förs samman till en enhet. Vid prövning av ovannämnda ärenden skall bl. a.
hänsyn tas till den regionalpolitiska betydelsen av att företaget består som en
självständig enhet.

Föredragande statsrådet framhåller att bestämmelsen inte är avsedd att
utgöra ett hinder för utvecklade och utvecklingsbara företag att genom tillköp
av lämpligt belägen mark anpassa sig till förändringar av produktionsteknik
m. m.

Enligt vår mening bör självfallet i sådant sammanhang också möjligheten
att sysselsätta anställd arbetskraft tas med vid bedömningen av regionalpolitiska
effekter, utnyttjande av befintliga resurser, teknisk utveckling och
produktionsförutsättningar i övrigt. En progressiv brukare med anställd
arbetskraft bör sålunda inte förvägras en areal förstärkning, om detta ur
allmänna samhällssynpunkter bedöms värdefullt. Samma tillämpning bör
råda vad det gäller sambruksföretag. Bildandet av sådana företag bör
främjas.

Såväl lagförslaget som departementschefens uttalande utgör inte hinder för
sådana förvärv. Vi finner dock såväl lagförslaget som departementschefens
uttalande något oklart. Inför utformningen av lagens tillämpningsföreskrifter
föreslår vi därför, att riksdagen uttalar att den progressiva brukaren med
anställd arbetskraft inte förvägras arealförstärkning enligt de principer som vi
ovan har anfört samt att möjligheter måste finnas att pröva olika företagsformer.

Juridiska personers förvärv

Målsättningen för jordförvärvslagstiftningen bör för att tillvarata samhällsintressena
främst vara

Mot. 1978/79:2164

att främja utvecklingen mot en ägostruktur som i fråga om storlek och
utformning underlättar ett rationellt jord- och skogsbruk,
att prioritera förvärvare som har förutsättningar att på bästa sätt tillvarata
markens produktionsförmåga samt
all prioritera förvärvare som tillgodoser de regionalpolitiska intressena
genom att vid ett rationellt utnyttjande av produktionsresurserna skapa
största möjliga antal varaktiga arbetstillfällen inom jordbruk, skogsbruk och
förädlingsindustri.

Föredragande statsrådet ansluter sig till utredningens förslag att den
nuvarande ordningen enligt vilken vissa juridiska personer ges företräde till
förvärv av jordbruksfastigheter bör inskränkas.

Vare sig utredningens eller departementschefens förslag innebär något
absolut förbud mot juridiska personers förvärv av mark. Vi anser att
möjligheten till kombinerade skogs- och jordbruksföretag skall tillvaratas där
detta ger goda regionalpolitiska effekter. Vi anser dock, i likhet med ett flertal
remissinstanser, att vid tillämpning av lagen ambitionen att stärka de
kombinerade jord- och skogsbruksföretagen inte får medföra en för snäv
avgränsning av juridiska personers möjligheter att förvärva mark.

Juridiska personer som bedriver industriell verksamhet för förädling av
skogsprodukter har ofta en stor regionalpolitisk betydelse för sin bygd. Dessa
är i hög grad beroende av en kontinuerlig tillgång av skogsråvara för sin
produktion. Erfarenheten har lärt oss - i synnerhet nuvarande situation på
virkesmarknaden - att tillgången till egna skogar kan vara av betydelse för en
jämn virkestillförsel. De regionala sysselsättningsaspekterna väger tungt i
många områden med ett svagt utvecklat näringsliv. De mindre, skogsförädlande
företagen utgör ofta ett betydelsefullt komplement till jord- och
skogsbruket som bas för ett tillräckligt befolkningsunderlag i dessa bygder.
Enligt vår mening bör således en regionalpolitisk helhetssyn anläggas vid
tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser.

Länsstyrelsen i Norrbottens län understryker i sitt remissvar betydelsen av
att storskogsbruket ges möjlighet att förvärva sådan skog som inte behövs för
att komplettera lantbruksföretag av familjeföretags storlek. Särskilt i fråga om
Norrbotten där s. k. överskottsskog kommer att finnas i mycket stor
omfattning är det angeläget att denna skog överförs till sådana ägare- och
förvaltningsformer som gagnar den regionalpolitiska målsättningen och
tryggar en jämn råvaruförsörjning till industrierna.

De förhållanden som länsstyrelsen i Norrbotten anger för länet råder också
i andra delar av landet, om än inte lika utpräglat i fråga om överskottsskog.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller bl. a. i sitt remissvar:
”Bolagen driver ett kvalificerat och intensivt skogsbruk. Bolagsskogarna har
därför stor betydelse både för sysselsättningen i skogsbruket och för
näringens utveckling i vetenskapligt och tekniskt avseende. Också för den
kontinuerliga tillgången på råvaror för industrierna är givetvis bolagsinne

Mot. 1978/79:2164

haven betydelsefulla. Speciella restriktioner mot skogsmarksförvärv från
skogsbolagens sida ter sig mot denna bakgrund inte särskilt angelägna. Härtill
bidrar också att några strävanden från storskogsbrukets sida att utvidga sitt
totala innehav inte kan förmärkas. Däremot sker kontinuerligt förvärv,
försäljningar och byten för att nå bättre arrondering. Denna verksamhet bör
på allt sätt främjas.”

Skogsstyrelsen framhåller att skogsindustriföretagen ofta har stor betydelse
för sysselsättningen i skogsbygderna. Med hänsyn till de betydande
variationer i varuutbud som förekommer kan det med hänsyn till bl. a.
sysselsättningsaspekten vara önskvärt att dessa företag har viss egen
råvarubas. Skogsstyrelsen anser därför att 6 § i lagförslaget inte borde avse
juridisk eller fysisk person som driver industriell verksamhet för förädling av
skogsprodukter. Paragrafen kunde lämpligen kompletteras med en bestämmelse
av den innebörden att om ett förvärv av ett skogsförädlande företag
avser fastighet, som på grund av en ändamålsenlig kombination av jord och
skog är speciellt lämpad för bestående bondebruk kan förvärvstillstånd
vägras.

Liknande synpunkter som angetts ovan har framförts av ett flertal övriga
remissinstanser.

I jordpolitiken föreligger enligt vår mening behov av att dels stärka
kombinerade jord- och skogsbruksföretag, dels att ge de träförädlande
företagen möjligheter att trygga sin råvaruförsörjning. Det är också viktigt att
söka åstadkomma rationella brukningsenheter.

Lagförslaget måste ses i samband med övriga åtgärder som vi tidigare pekat
på behöver vidtas för att öka utbudet av jord- och skogsfastigheter. Den stora
andel fastigheter som i dag ligger i ett passivt ägande, kan i längden inte
accepteras av samhället. Ett ökat utbud av fastigheter skulle ge de tillståndsprövande
myndigheterna stora möjligheter att tillgodose efterfrågan och
kraven på en lämplig ägofördelning av mark mellan enskilda och juridiska
personer.

Även om det föreliggande lagförslagets § 5 ger möjligheter för juridiska
personer och träförädlande skogsföretag att förvärva mark, kommer utformningen
av tillämpningsföreskrifterna att ha en avgörande betydelse för
tolkningen av denna paragraf. De uttalanden som görs i propositionen av
departementschefen speglar en alltför restriktiv inställning till de träförädlande
företagens skogsförvärv. Vi föreslår därför att riksdagen uttalar, att de
träförädlande företagen ges möjlighet att förvärva mark när möjligheterna att
skapa varaktig sysselsättning och andra regionalpolitiska skäl talar härför.

När det gäller de rena lantbruksföretagen kommer även i framtiden
familjeföretagen att vara den dominerande företagsformen. Det utesluter
dock inte att i livsmedelsförädlande företag i viss utsträckning kan föreligga
behov av att förvärva mark. Dessa bör även i framtiden kunna förvärva
jordbruksmark om det ur samhällets intresse är angeläget för att t. ex. stödja
deras produktion och utveckling, för att motverka monopoltendenser och

Mot. 1978/79:2164

upprätthålla en rimlig priskonkurrens. Vi föreslår även här att riksdagen
uttalar sig för att de riktlinjer vi anfört bör gälla för de livsmedelsproducerande
företagen.

Kommunala förvärv

I propositionen föreslås - i motsats till vad som nu gäller - att de
kommunala förvärven av jordbruksfastigheter skall prövas enligt jordförvärvslagen.
I en särskild bestämmelse anges dock att kommun inte får vägras
tillstånd till förvärv för ändamål som avses i förköpslagen. I propositionen
erinras om att genom den fysiska riksplaneringen och upprättandet av
kommunöversikter och markdispositionsplaner har under senare år tagits
fram ett omfattande material som belyser bl. a. lokaliseringen av den mark
som är av intresse för samhällsändamål. Föredraganden drar emellertid inte
härav annan slutsats än att detta material kunde bli ett värdefullt hjälpmedel
vid den av honom förordade prövningen av kommunernas förvärv.

För vår del anser vi det principiellt tveksamt om en prövning av
kommunala markförvärv är förenlig med kommunernas ansvar för den
fysiska planeringen. Härtill kommer att några vägande skäl för en sådan
ordning inte redovisats. Propositionsförslaget förefaller vara riktat mot de
kommuner som vill föra en aktiv markpolitik för att tillgodose samhällsbyggandets
behov.

De jordpolitiska intressena skall självfallet tillgodoses. Detta bör ske inom
ramen för den fysiska planeringen. För att säkerställa att dessa intressen blir
beaktade även i den konkreta förvärvssituationen är det enligt vår mening
tillräckligt med ett samrådsförfarande mellan kommunen och lantbruksnämnden.

Vi lägger fram förslag till ändringar i regeringens lagförslag i enlighet med
det anförda. Tekniska ändringar i lagförslaget, såsom omnumrering av
paragrafer och ändrade paragrafhänvisningar, får utarbetas av vederbörande
utskott.

Hemställan

Med hänvisning till vad som anförts hemställer vi

1. att riksdagen ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om additionsförvärv och juridiska personers förvärv
enligt förslag till jordförvärvslag,

2. att riksdagen beslutar anta följande som motionärernas förslag
betecknade lydelse av 2 och 8 §§ i jordförvärvslagen:

Mot. 1978/79:2164

Regeringens förslag

Förvärvstillstånd enligt 1 § behövs
inte,

1. om egendomen förvärvas från
staten genom överlåtelse av lantbruksnämnd
eller lantbruksstyrelsen,

2. om egendomen förvärvas av
staten genom annan myndighet än
statens affärsdrivande verk,

3. om kommun förvärvar egendomen
från staten eller utövar
förköpsrätt enligt förköpslagen
(1967:868),

4. om egendomen förvärvas av
kreditinrättning som enligt lag eller
enligt reglemente eller bolagsordning,
som regeringen har fastställt, är
skyldig att åter avyttra egendomen,

5. om förvärvaren är gift med
överlåtaren och inte heller om
förvärvaren eller, när makar förvärvar
gemensamt, någon av dem är
överlåtarens avkomling, allt under
förutsättning att överlåtaren inte är
skyldig att avyttra egendomen enligt
16 § eller enligt 7 § lagen (1916:156)
om vissa inskränkningar i rätten att
förvärva fast egendom m. m.,

6. om förvärvet skall prövas enligt

1,2 eller 4 § lagen om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast
egendom m. m.,

7. om egendomen ingår i stadsplan
eller är avsedd för annat
ändamål än jordbruk eller skogsbruk
enligt byggnadsplan, fastställd efter
den 1 januari 1948,

8. om förvärvet omfattar område
som är avsett för annat ändamål än
jordbruk eller skogsbruk eller sådan
fastighet som har nybildats för annat

Motionärernas förslag

Förvärvstillstånd enligt 1 § behövs
inte,

1. om egendomen förvärvas från
staten genom överlåtelse av lantbruksnämnd
eller lantbruksstyrelsen,

2. om egendomen förvärvas av
staten genom annan myndighet än
statens affärsdrivande verk,

3. om kommun eller landstingskommun
förvärvar egendomen,

4. om egendomen förvärvas av
kreditinrättning som enligt lag eller
enligt reglemente eller bolagsordning,
som regeringen har fastställt, är
skyldig att åter avyttra egendomen,

6. om förvärvet skall prövas enligt

1,2 eller 4 § lagen om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast
egendom m. m.,

7. om egendomen ingår i stadsplan
eller är avsedd för annat
ändamål än jordbruk eller skogsbruk
enligt byggnadsplan, fastställd efter
den 1 januari 1948,

8. om förvärvet omfattar område
som är avsett för annat ändamål än
jordbruk eller skogsbruk eller sådan
fastighet som har nybildats för annat

Mot. 1978/79:2164

R eger ingens förslag

ändamål än jordbruk eller skogsbruk
och som därefter inte har undergått
taxering,

9. om andel i fastighet förvärvas
av någon som redan äger till samma
taxeringsenhet hörande andel i fastigheten
och som inte är skyldig att
avyttra sistnämnda andel enligt
16 §,

10. om förvärvet sker genom
inrop på exekutiv auktion.

Kommun får inte vägras tillstånd till
förvärv av sådan fast egendom som
med hänsyn till den framtida utvecklingen
krävs för tätbebyggelse eller
därmed sammanhängande anordning.

Stockholm den 6 februari 1979

SVANTE LUNDKVIST (s)

MAJ BRITT THEORIN (s)

GRETHE LUNDBLAND (s)

ÅKE WICTORSSON (s)

GUNNAR OLSSON (s)

HÅKAN STRÖMBERG (s)

STIG ALFTIN (s)

ERIK JOHANSSON (s)
i Simrishamn

Motionärernas förslag

ändamål än jordbruk eller skogsbruk
och som därefter inte har undergått
taxering,

9. om andel i fastighet förvärvas
av någon som redan äger till samma
taxeringsenhet hörande andel i fastigheten
och som inte är skyldig att
avyttra sistnämnda andel enligt
16 §,

10. om förvärvet sker genom
inrop på exekutiv auktion.

Innan kommun eller landstingskommun
förvärvar egendom som avses
i 1 §, skall yttrande inhämtas av lantbruksnämnden.

OVE KARLSSON (s)

JAN BERGQVIST (s)

SVEN LINDBERG (s)
KARL-ERIK SVARTBERG (s)
KERSTIN NILSSON (s)
WIVI-ANNE RADESJÖ (s)

GOTAB 61446 Stockholm 1979