4

Motion

1978/79:2162

av Gösta Bohman m. fl.

med anledning av propositionen 1978/79:85 med förslag till jordförvärvslag,
m. m.

I propositionen föreslås en ny jordförvärvslag, som skall ersätta nu gällande
jordförvärvslag (SFS 1965:290). Förslaget innebär vissa inskränkningar i
släktingars rätt att genom köp, byte eller gåva fritt förvärva jordbruks- och
skogsfastigheter. Lagen föreslås till skillnad mot nu gällande lag även gälla
vissa markförvärv som görs av staten, kommunen och kyrkan. Delvis nya
och utbyggda möjligheter i lagstiftningen att vägra förvärvstillstånd föreslås
också. Propositionens förslag grundas på överväganden som redovisats i
betänkande av den s. k. jordförvärvsutredningen.

Enligt moderata samlingspartiets uppfattning bör man eftersträva ett
samband mellan ägande och brukande av den svenska jordbruksmarken.
Självägande bönder har under århundraden förvaltat den svenska jorden på
ett effektivt sätt.

Moderata samlingspartiet har med oro följt de senaste årens utveckling på
marknaden för jordbruksfastigheter och den effekt denna utveckling har på
möjligheterna att bedriva en sund jordbrukspolitik. Omfördelningen av
Sveriges mark har lett till en nettoökning av innehavet för stat, kommuner
och juridiska personer.

Sverige har 23 miljoner ha skogsmark och 3 miljoner ha åkermark. Hälften
av skogsmarken ägs av enskilda personer liksom huvuddelen av jordbruksmarken.
Tyvärr skeren fortgående minskning av andelen enskilt ägd mark.
Vidare har andelen arrenderad åkermark kraftigt ökat under senare år. När
det gäller arrenden vill vi påpeka att huvuddelen av den ökning som skett
under senare tid avser s. k. sidoarrenden, medan antalet gårdsarrenden är
förhållandevis oförändrat. Samtidigt som det är viktigt att det finns
arrendejord att tillgå - ofta är ett arrende ett bra sätt att etablera sig som
lantbrukare och så småningom som ägare av gård - är det önskvärt att
andelen arrenderad mark inte ökar. Ägande och brukande bör vara en av de
grundläggande principerna för jordbruks- och markpolitiken i vårt land.
Moderata samlingspartiet eftersträvar en lagstiftning, som värnar om det
enskilda personliga ägandet.

I föreliggande förslag till ny jordförvärvslagstiftning föreslås en inskränkning
i rätten för släktingar att förvärva jordbruksfastigheter. Skälet härtill
anges vara att de s. k. släktförvärven allvarligt påverkar det totala utbudet av
fastigheter och att dessa förvärv är ett hinder för rationaliseringsverksamheten
inom lantbruket. Otvivelaktigt förhåller det sig så att de fastigheter som
är undantagna förvärvstillståndsprövning inte kommer med i rationalise

Mot. 1978/79:2162

5

ringsverksamheten i samma utsträckning som de som förvärvstillståndsprövas.
Så är också fallet med de fastigheter som ärvs. Emellertid kan det inte
hävdas att just de markförvärv som sker till syskon och syskonbarn i
nämnvärd mån påverkar själva utbudet av fastigheter. Orsakerna till det
otillräckliga utbudet är helt andra.

Under perioden 1970-1974 omsattes ca 27 500 fastigheter. Av dessa var ca
18 300 (3 700/år) s. k. släktförvärv, således köp av fastigheter som troligen
ändå i sinom tid skulle ha ärvts. Förvärvaren var besläktad med överlåtaren
enligt följande: make 3 96, barn 77 96, barnbarn 2 96, syskon 10 96 och
syskonbarn 8 96.

De som i nu föreslagna lag avses att tillståndsprövas representerar således
mindre än 20 96 av släktförvärven och 12 96 av det totala antalet överlåtna
fastigheter. Härvid skall också beaktas att flertalet av dem som nu föreslås
omfattas av tillståndsprövning, således syskon och syskonbarn, med säkerhet
kommer att befinnas lämpliga som köpare och följaktligen kommer att få
förvärvstillstånd.

Den nu föreslagna utökade tillståndsprövningen, som avser laglig
möjlighet att pröva överlåtelser genom köp inom en släktkrets, är ett allvarligt
avsteg från en av de viktigaste grunderna för svensk lagstiftning.

I Sverige finns en tradition att bevara gårdar i släkten, ägnad att stimulera
insatser för god skötsel och vård samt en effektiv användning av landets
jordbruksmark.

De verkliga orsakerna till rådande otillfredsställande förhållanden på
jordbruksfastighetsmarknaden är helt andra än de som orsakas av att nu
gällande lagstiftning tillåter s. k. släktköp utan prövning av administrativ
myndighet. Beklagligtvis har någon ingående analys av effekterna av andra
faktorer ej gjorts av jordförvärvsutredningen, och några andra förslag än att
begränsa kretsen köpare av jordbruksfastigheter har heller inte lagts fram i
propositionen.

Orsakerna till de höga fastighetsvärdena är inte att söka i lönsamheten i
jordbruket. I stället är det strävanden att placera kapital värdesäkert, som
utgör den egentliga orsaken. Likaså har realisationsvinstbeskattningen,
vilken infördes för att dämpa prisutvecklingen, i stället medfört att priserna
stegrats ytterligare. En utvärdering och översyn av dessa regler är därför
angelägna och bör snarast komma till stånd.

Orsakerna till lågt utbud och låg benägenhet att sälja fastigheter, trots att
ägaren i fråga i många fall inte längre är aktiv brukare, är att söka i att det är
svårt att finna andra värdebeständiga placeringsobjekt. Vidare köps en del av
de utbjudna fastigheterna av domänverket och kommuner, vilket ytterligare
begränsar det antal fastigheter som står till lantbrukares förfogande. Ett i vissa
landsdelar utbrett dödsbodelägande, som också varar under lång tid, är också
en faktor av betydelse. Ofta behålls fastigheter för att man vill bo kvar i en
bygd. Plan- och byggnadstillståndsgivande myndigheter vägrar ofta avstyckning
och byggnadstillstånd, vilket annars vore en bra möjighet för tidigare

Mot. 1978/79:2162

6

ägare av jordbruksfastighet att få bo kvar i sin hembygd efter försäljning av
jordbruksfastigheten.

Skälen till skillnaderna mellan avkastningsvärdena, taxeringsvärdena och
aktuella marknadsvärden är sammanfattningsvis följande:

o stat och kommun behöver inte ta skattehänsyn då de gör kalkyl inför ett
fastighetsköp och kan därför lägga höga bud,

O realisationsvinstbeskattningen gör att många lantbrukare är obenägna
att sälja och vid försäljning måste de ta särskild hänsyn till realisationsvinstbeskattningen
för att försäljningsnettot skall bli acceptabelt - med
fog kan hävdas att realisationsvinstskatten över lag höjt fastighetspriserna,

0 de köpare som under en övergångstid kan bortse från förräntning av sitt
fastighetsköp, dvs. långsiktiga kapitalplacerare, kan också betala mer än
den som redan förvärvsåret måste erhålla full täckning för kostnadsräntor
och dessutom ha ett kontantöverskott till sitt uppehälle.

1 skattelagstiftningen och dess tillämpning kan fler exempel ges som
sammantaget orsakar höga försäljningsvärden.

En särskild olägenhet innebär den regel som tvingar en lantbrukare, som
t. ex. fått sin fastighet exproprierad, att inom den korta tiden av 3 år omsätta
sin expropriationsersättning i ny jordbruksfastighet. Sker ej detta drabbas
vederbörande av en mycket hård beskattning. Ofta kan det vara svårt att
inom denna tid finna ett lämpligt objekt. Självfallet blir då denna lantbrukare
benägen att ”till varje pris” köpa nytt lantbruk. Från moderata samlingspartiets
sida kräver vi att särskild hänsyn tas till den förvärvare som genom
expropriation tvingats frånträda sin egendom och som vill fortsätta sin
yrkesverksamhet som lantbrukare. I dessa sammanhang finnér vi det helt
naturligt att ställa statligt ägd mark till förfogande liksom att vederbörande i
förvärvshänseende skall prioriteras.

Av här angivna skäl framgår att några påtagliga förbättringar inte är att
vinna genom att utöka den s. k. tillståndspliktiga kretsen av köpare med
syskon eller syskonbarn. Härtill krävs helt andra åtgärder och då sådana som
inte påverkar de fastighetsfång vilka sker inom en arvsberättigad släktkrets.

I motiveringen till förslaget om utvidgad förvärvstillståndsprövning anger
departementschefen: ”1 likhet med utredningen anser jag emellertid att
sistnämnda, mer avlägsna släktskap liksom sammanboende bör kunna anses
som ett särskilt skäl för bifall till förvärvstillstånd även om andra skäl skulle
tala mot förvärvet.” I det fall den föreslagna lagstiftningen vinner riksdagens
bifall är givetvis detta en utomordentligt viktig anvisning om hur lagen skall
tillämpas. En annan tillämpning vore också enligt vår mening helt orimlig

Emellertid blir effekterna av en lagstiftning med sådana tillämpningsföreskrifter
mycket begränsade. Moderata samlingspartiet kan bl. a. av detta skäl

Mot. 1978/79:2162

7

inte godta den nu föreslagna ändringen i jordförvärvslagstiftningen i vad
avser tillståndstvång för syskon och syskonbarn.

Det avgörande motivet för vårt avstyrkande är emellertid den motsägelse
som ligger i att förvärv genom arv inom skyldskapskretsen inte skall prövas
medan däremot köp och försäljning, vilket ofta kan komma till stånd som ett
slags "förtida arv”, skall prövas. En prövning uteslutande betingad av det sätt
på vilket förvärvet sker - arv eller köp - är ägnad att skapa osäkerhet och
onödigt byråkratiskt krångel samt att förhindra transaktioner som från strikt
jordbruksekonomiska synpunkter kan anses fullt legitima. Om förslaget
bifalles finns risk för att nästasteg på jordförvärvslagstiftningens område kan
bli en prövning av arvsfall.

I 6 § och 10 § i nu föreslagen jordförvärvslag återfinns ett nytt moment vid
prövning av förvärvstillstånd. Förvärvstillstånd skall kunna nekas, om det
kan antas att sökanden inte kommer att bosätta sig på egendomen. Om
fastighet av regionalpolitiska skäl behövs som självständig fastighet får
tillståndsmyndigheten efter åtagande av förvärvaren föreskriva att denne
under en tid av fem år skall yrkesmässigt bruka egendomen och, om särskilda
skäl därtill finns, även att han skall vara bosatt på den.

Syftet med nu föreslaget tillägg till lagstiftningen är uppenbart. Brukande
och boende bör så långt möjligt höra ihop. Regionalpolitiska målsättningar
kan infrias, om en spridd bosättning främjas. Enligt vår mening är det centrala
i detta sammanhang en ovillkorlig brukningsplikt, som alltid följer det ansvar
som åligger ägare av jord och skog. Att stärka en allmän brukningsskyldighet
och därmed öka det naturliga ägaransvaret är i hög grad ägnat att främja den
målsättning inom jordbrukspolitiken som moderata samlingspartiet strävar
efter. Vi hälsar således med tillfredsställelse att begreppet brukningsplikt förs
in i lagstiftningen på det sätt som föreslås i propositionen. Samtidigt utgår vi
ifrån att begreppet brukningsplikt skall anpassas från fall till fall, så att - om
brukningsenhetens storlek eller driftsinriktning så kräver - anställd arbetskraft
kan ingå i begreppet personlig brukningsplikt. Självfallet kommer
huvuddelen av Sveriges gårdar att även fortsättningsvis brukas av ägaren
personligen och hans familj.

Av såväl praktiska som principiella skäl vänder vi oss mot begreppet
boplikt. Helt självklart har det övervägande antalet köpare av jordbruksfastigheter
för avsikt att bosätta sig på den förvärvade fastigheten, vilket
onödiggör en bestämmelse om boplikt. Vidare är det i praktiken orimligt att
kräva boplikt på exempelvis skogsfastigheter utan egentlig bostadsbebyggelse
liksom på additionsförvärv av köpare som redan bor på orten. Likaså
kan en köpare, exempelvis en ung nyetablerad lantbrukare, av ekonomiska
skäl och familjeskäl finna det ändamålsenligt att under en övergångsperiod
bibehålla såväl tidigare bostadsort som eventuell anställning. Man får i detta
sammanhang inte bortse från att den kanske enda möjligheten för vederbörande
att etablera sig som lantbrukare är förekomsten av egen och makes
inkomst av anställning de första åren efter förvärvet. Andra skäl kan vara

Mot. 1978/79:2162

8

familjesituationen i övrigt såsom barnens skolgång m. m. Trots dessa
invändningar kommer även i framtiden normalfallet att vara att förvärvaren
bosätter sig på den förvärvade fastigheten efter förvärvet.

Till de praktiska skäl som talar mot införande av boplikt hör onekligen de
erfarenheter som finns att hämta i våra grannländer Danmark och Norge.
Enligt vår mening talar dessa erfarenheter mot införandet av ett system med
boplikt. Möjligheterna för den som vill kringgå lagstiftningen är många och
kontrollmöjligheterna små.

Motivet till att införa möjlighet för tillståndsgivande myndighet att
föreskriva boplikt anförs vara att det måste föreligga en yttersta möjlighet att
säkerställa att de samhälleliga krav som bör uppfyllas vid förvärvstillståndsgivning
kan infrias. Som särskilt skäl anförs att det inom vissa områden i
landet av regionalpolitiska skäl är viktigt att ha möjlighet att föreskriva
boplikt. Som lagrådet anför bör en förutsättning för åläggande av boplikt vara
att förvärvaren i förväg åtagit sig förpliktelsen i fråga. Moderata- samlingspartiet
motsätter sig införandet av generell boplikt i lagstiftningen.

I 4 § i förslag till ny jordförvärvslag införs en grund för vägran av
förvärvstillstånd, som innebär ett försök till priskontroll. Inledningsvis
berörde vi de olägenheter som är förenade med mycket höga köpeskillingar
och stora skillnader mellan avkastningsvärden, taxeringsvärden och aktuella
köpeskillingar. Vi konstaterade också att orsaken härtill är ett instabilt
penningvärde i kombination med skatteregler, som inte främjar en sund
prisutveckling på jordbruksfastighetsmarknaden. Härutöver vill vi framhålla
de synpunkter som framkommit vid lagrådets granskning av förslaget till ny
jordförvärvslag, nämligen att vaije värdeberäkning är beroende av ett flertal
faktorer som var för sig är ganska ovissa. Av det skälet måste de lämnas större
utrymme för en skönsmässig värdering än vad den föreslagna lagtexten synes
medge. Härutöver kan tilläggas att säljarens situation måste tillmätas viss
betydelse. Exempelvis bör en lantbrukare, som avser att avyttra sin fastighet
och pensionera sig, mötas av förståelse, då försäljningssumman av hans
fastighet ofta utgör ett långt livs samlade sparkapital. Många lantbrukare står
utanför ATP-systemet och är hänvisade till att i stor utsträckning själva sörja
för sin ålderspensionering. Andra kategorier lantbrukare som riskerar
kapitalförlust i detta sammanhang är de som nyligen förvärvat en fastighet till
gällande marknadspris men av en ellerannan anledning tvingas upphöra med
sin yrkesverksamhet och vid försäljning tvingas acceptera en i förhållande till
nyligen erlagd köpeskilling orealistisk försäljningssumma.

En analys av helt annan bredd än den som ligger till grund för
propositionen är, enligt vår mening, behövlig för att klarlägga för ifrågavarande
priskontroll grundläggande faktorer. Själva grunden för beräkning av
skäligt fastighetspris, nämligen avkastningsvärdet, beror ytterst på en
bedömning av vederbörande brukares kunnighet och förmåga att med givna
produktionsfaktorer och genom ändamålsenlig kombination av exempelvis
vegetabilie-, animalie- och annan produktion maximera sitt företags lönsam

Mot. 1978/79:2162

9

het. Härvid är det inte ovanligt att man på samma fastighet kan nå olika
resultat med skilda brukare. Avkastningsvärdet som grund för värdeberäkningen
rymmer således i sig många osäkerhetsfaktorer. Lantbruksnämndernas
kalkylunderlag och kalkylmetod kan ge ett resultat och vederbörande
köpares ett annat. Att på objektiv grund fastställa vilket som är det mest
rättvisande vid ett givet tillfälle är i praktiken ogörligt. Att på sådana grunder i
lagen föreskriva att en köpeskilling ”endast obetydligt skall få överstiga
avkastningsvärdet” är mycket osäkert. Enligt föreliggande lagförslag skall
förvärvspriset vägas mot ett värde, som myndigheterna bestämmer för
egendom som förekommer i ett förvärvstillståndsärende. Härvid skapas
givetvis ett utrymme för godtycke och ett mått av rättsosäkerhet som inte kan
accepteras.

Enligt moderata samlingspartiets uppfattning innebär de olika grunder för
prövning av förvärvstillstånd som i övrigt införs i lagen sammantagna viss
möjlighet till en mera dämpad och sund prisutveckling, varför vi finnér
förslaget till priskontroll obehövligt. Genom den nya lagen blir konkurrensen
på köparsidan reducerad, vilket enligt vår bedömning bör få avsedd effekt. Vi
menar att utvecklingen noga bör följas och skulle prisutvecklingen också i
framtiden bli orimlig, kan åtgärder behöva insättas. Vi anser dock att man bör
avvakta resultatet av de andra åtgärderna innan man går in med ett så osäkert
instrument som den föreslagna prisprövningen. Vad här anförts som motiv
till att avstå från att införa generell priskontroll gäller enligt vår mening inte
avslagsgrunden ”kapitalplacering”, där förvärvaren konkurrerar med lantbrukare
om fastigheten och uteslutande har kapitalplacering som motiv till
förvärvet.

En enligt vår mening värdefull förändring i nu gällande lag är att även vissa
markförvärv som görs av stat, kommun och kyrka skall prövas liksom att
vissa juridiska personers förvärvsmöjligheter begränsas dvs. de s. k. prioriterade
förvärvarna i 1965 års lagstiftning blir jämställda med övriga förvärvare.
I detta sammanhang vill vi erinra om att vi upprepade gånger fört fram
krav på att den kommunala förköpslagen inte bör omfatta jordbruksfastigheter.
En sådan förändring i lagstiftningen vore ägnad att förbättra lantbrukarnas
förvärvsmöjligheter samtidigt som kommuner endast skulle ta i
anspråk den mark som oundgängligen behövs vid varje enskilt tillfälle. För
kommunens del är det utan tvekan tillfyllest att få köpa i konkurrens med
andra förvärvare eller om starka samhälleliga behov föreligger tillgripa
expropriation. Mellanformen förköp av jordbruksmark är helt onödig och
skapar endast osunda förhållanden för viss del av marknaden för jordbruksfastigheter.

När det gäller de i nu gällande lagstiftning s. k. prioriterade förvärvarna vill
vi understryka vikten av att exempelvis mindre sågverk, särskilt de som är
belägna inom stödområdet, även fortsättningsvis skall ha möjlighet att
genom fastighetsköp kunna säkerställa någon del av sitt råvarubehov. Härvid
bör lagen omfatta industri som drivs av såväl juridisk person som fysisk

Mot. 1978/79:2162

10

person. Givetvis får dessa förvärvare inte konkurrera om sådan mark som
behövs för rationaliseringsändamål eller eljest bör ägas av fysisk person som
är bosatt på orten i fråga.

Vi vill särskilt peka på de förhållanden på fastighetsmarknaden som för
närvarande råder. Vi understryker att de stora arealer av bolagsägd skogsmark
som är till salu bör kunna komma i fråga för dessa kategorier. Vi anser
att huvuddelen av denna mark inte bör försäljas till domänverket utan att
ifrågavarande mark först erbjudits lantbrukare och vissa andra fysiska och
juridiska personer. Värdet av regionalt spridd industriell verksamhet och
därmed sysselsättning måste i dessa sammanhang tillmätas stor vikt.

Enligt moderata samlingspartiets mening måste förskjutningen i ägarstrukturen
mot ett minskat enskilt ägande brytas. Enskilda lantbrukare bör i
ökad utsträckning ges möjlighet att förbättra lönsamheten på sina fastigheter
genom att köpa tillskottsmark. Då mycket stora arealer (ca 250 000 ha) f. n. är
eller förväntas bli utbjudna till försäljning, bör även enskilda köpare kunna
komma i fråga. Först då mark som bolag önskar sälja utbjudits till lantbrukare
eller andra bolag och dessa inte önskar eller finner lämpligt att köpa den bör
domänverket komma i fråga som förvärvare.

Härvid kan konkurrensen minska något förde fastigheter som lantbrukare
i allmänhet konkurrerar om samtidigt som det inte automatiskt erfordras
statskapital vid de tillfällen då större markområden utbjudes till försäljning. I
valet att överföra mark till samhällets ägo eller till enskilda fysiska personers
ägo är vårt ställningstagande klart och entydigt till förmån för enskilt
ägande.

Det bör ankomma på vederbörande utskott att utarbeta erforderliga
författningsändringar.

Med hänvisning till vad ovan anförts hemställer vi

att riksdagen vid behandlingen av propositionen 1978/79:85
beslutar

1. att 2 § punkt 5 ändras att omfatta jämväl syskon och syskons
avkomling,

2. att 6 § punkt 1 ändras till "om det kan antas att förvärvaren inte
kommer att yrkesmässigt bruka den”,

3. att 4 § punkt 1 utgår med därav följande konsekvensändringar,

4. att 1967 års förköpslag ändras så att jord- och skogsbruksmark
icke må omfattas av kommunal förköpsrätt,

5. att hos regeringen begära utvärdering och översyn av realisationsvinstbeskattningens
inverkan på marknadspriserna på
jordbruksfastigheter,

6. att hos regeringen begära ändring av nuvarande skatteregler vid
expropriation så att tiden för realisationsskattefritt ersättningsköp
utsträcks,

7. att riksdagen uttalar att frivilligt utbjuden bolagsmark i möjli

Mot. 1978/79:2162

11

gaste mån genom lantbruksstyrelsen utbjuds till enskilda jordoch
skogsbrukare,

8. att i övrigt bifalla propositionen.

Stockholm den 6 februari 1979

GÖSTA BOHMAN (m)

STAFFAN BURENSTAM LINDER (m)

H. BERTIL LIDGÅRD (m)

ALLAN HERNELIUS (m)

TAGE MAGNUSSON (m)

ALF WENNERFORS (m)

L. ARNE ANDERSSON (m)
i Ljung

ERIC KRONMARK (m)
INGRID DIESEN (m)
ERIK HOVHAMMAR (m)
PER PETERSSON (m)
NILS CARLSHAMRE (m)
INGRID SUNDBERG (m)