10

Motion
1978/79:2159
av Marianne Karlsson

med anledning av propositionen 1978/79:90 med förslag till ändring i
rättshjälpslagen (1972:429) m. m.

Enligt ett avgörande av domstolsverkets besvärsnämnd, refererat i
Tidskrift för Sveriges Advokatsamfund 1978/44 s. 189, har en uppfinnare
förvägrats rättshjälp vid ansökan om patent. Ett patentombud hade på
uppfinnares bekostnad genomfört en patenterbarhetsgranskning av en
uppfinning och funnit den troligen patenterbar, och uppfinnaren sökte
rättshjälp för den rättsliga angelägenheten att söka patent som nu förestod.
Efter avslag av rättshjälpsnämnden i Stockholm anförde sökanden besvär
under framhållande av bl. a. att ett patentskydds omfång bestäms av
sökandens patentkrav, varför en enda felaktigt vald formulering kan leda till
att han som uppfinnare kan få ett otillräckligt eller t. o. m. värdelöst skydd.
Vidare anfördes att en uppfinnare, i motsats till vad som gäller vid flertalet
ansökningsforfaranden, ej kan få någon praktisk hjälp av patentverkets
tjänstemän, eftersom dessa på grund av verkets offentligrättsliga funktion
inte anses böra verka till den patentsökandes förmån.

I infordrat yttrande konstaterade patentverket bl. a. att endast ett ringa
antal patentansökningar numera inlämnas utan användande av ombud.
Patentverket rekommenderar i allmänhet att ombud används, på grund av att
det i den komplicerade proceduren fordras experterfarenhet på både det
juridiska och det tekniska området. Den särskilda yrkesgrupp som anlitas
härför - patenombuden - arbetar som specialister på immaterialrättsområdet
ungefär som advokater och har i sin förening - Svenska patentombudsforeningen
- ungefär samma regler som Advokatsamfundet. Patentverket
vitsordade vidare att verket endast biträder allmänheten med allmänna
upplysningar och till allmänheten utlämnar tryckta föreskrifter, av vilka
framgår bl. a. vilka handlingar som skall inges och hur de skall vara
avfattade.

Domstolsverket avslog trots detta besvären under påstående att det skulle
”strida mot grunderna för rättshjälpslagen att genom den allmänna rättshjälpen
bekosta teknisk utveckling och beskrivning av en uppfinning samt
utredning om uppfinningens patenterbarhet. Ansökan om patent innehåller
visserligen rättsliga moment men är dock i huvudsak av teknisk karaktär. ”
Det ansågs alltså att det ej rörde sig om en sådan angelägenhet av rättslig
natur, där rättshjälp kan komma i fråga.

När det gäller uppfinnares rätt till sina uppfinningar uppställer lagen
synnerligen stränga regler för den rättsliga procedur som måste iakttas för att
något skydd skall erhållas. Detta står i motsats till vad som gäller andra

Mot. 1978/79:2159

11

upphovsmän, vilka som en självklarhet erhåller det upphovsrättsliga skyddet.
När uppfinnarens skaparmöda är gjord, måste han alltså vidta åtgärden
att genom ett ganska komplicerat ansökningsförfarande se till att få ett
patentskydd. Det förefaller svårt att förneka att detta, i motsats till själva
uppfinnandet, är en rättslig angelägenhet.

När patent skall sökas på en uppfinning är själva uppfinningen redan ett
faktum. Domstolsverkets beslut kan därför allvarligt kritiseras, när det
uttalas att patentansökan i sig skulle innebära en teknisk utveckling. Att en
patentansökan förutom en rättslig angelägenhet även inrymmer en teknisk
fråga kan ju ej förnekas. Samma förhållande råder emellertid vid en stor
mängd rättstvister, där rättshjälp beviljas. Det har inte heller inom rättshjälpssystemet
ifrågasatts att kostnader för t. ex. tekniska sakkunniga skulle
falla utanför rättshjälpens förmåner på den grunden att de skulle vara ”i
huvudsak av teknisk karaktär”. F. ö. torde rent tekniskt betingade sakfrågor
vara avgörande för många rättegångar, vilket är ännu ett skäl till att anse
domstolsverkets besvärsavdelnings beslut mindre välgrundat.

Kostnaden för en patentansökan torde i dag uppgå till uppskattningsvis
5 000-7 000 kronor. Med de regler som gäller för den rättsökandes egenbidrag
skulle därför det allmännas kostnader bli av större betydelse väsentligen när
det gäller fattiga uppfinnare. Domstolsverkets bevärsavdelnings beslut, som
är prejudicerande, leder därför framför allt till rättsförlust för ”små”
uppfinnare, som ofta redan på grund av bristfällig utbildning har svårt att
formulera sina tekniska tankar i ord, vilket ju är en förutsättning för att det
skall bli något patent. Dessa människor är därför i ovanligt stort behov av ett
sakkunnigt biträde för att kunna hävda sin rätt.

Domstolsverkets besvärsnämnd har i avslagsbeslutet sett det angeläget att
framhålla att styrelsen för teknisk utveckling (STU) biträder uppfinnare med
ekonomiskt stöd. Detta förhållande är givetvis alldeles utmärkt. Emellertid
har STU sin organisation så upplagd, att tonvikten är lagd på utveckling av
uppfinnares idéer fram till färdig uppfinning, vilket föranleder en synnerligen
grundlig förberedande behandling, och det kan därför ta tid innan en ansökan
om bidrag kan bifallas. Biståndet är också väsentligen inriktat på hjälp med
bedömning, provning, hittande av lämpliga intressenter inom industrin
m. m. Att STU vidare lämnar sina ekonomiska bidrag utan särskild hänsyn
till uppfinnarnas privata ekonomi kan också verka i fördelaktig riktning för
den tekniska utvecklingen.

Emellertid gör det faktum att STU som sin väsentliga uppgift har att främja
teknisk utveckling att STU ej samtidigt kan verka enligt rättshjälpssystemets
väsentliga grunder.

Genom besvärsmyndighetens prejudicerande beslut har den rättsliga
angelägenheten att söka patent blivit undantagen från rättshjälpslagens
tillämpningsområde. Detta förhållande medför svåra skadeverkningar för
uppfinnare i små ekonomiska omständigheter, som med uppbåd av eget
arbete och ibland under svåra förhållanden själva bringat en uppfinning till

Mot. 1978/79:2159

12

patenterbart stadium och som behöver rättsligt biträde för att kunna tillvarata
sina intressen vid tillstyrkandet av en ensamrätt till uppfinningen.

Enligt min mening bör därför rättshjälpslagen ändras så att uppfinnare kan
få rättshjälp i ärenden om sökande av patent. Det får ankomma på
vederbörande utskott att utforma erforderligt lagtext.

Jag hemställer därför

att riksdagen med anledning av propositionen 1978/79:90 ändrar
rättshjälpslagen så att lagen blir tillämplig på ansökan om
patent.

Stockholm den 1 februari 1979
MARIANNE KARLSSON (c)

GOTAB 61351 Stockholm 1979