Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion
1978/79:1929
av Per Olof Sundiran

om inrättande av ett baltiskt institut vid Stockholms universitet

1. Inledning

Rektorsämbetet resp. styrelsen för Stockholms universitet har 1977 och
1978 i sina anslagsframställningar föreslagit särskilda medel för inrättande av
ett baltiskt institut vid universitetet. Förslagen grundar sig på framställningar
från det nuvarande fristående Baltiska institutet. Samhällsvetenskapliga och
humanistiska fakulteterna har enhälligt tillstyrkt. Rektorsämbetet och
universitetsstyrelsen från sin sida har helt instämt i fakulteternas beslut och
bedömningar.

I budgetpropositionerna för 1978/79 och 1979/80 har regeringen inte
framlagt något förslag om inrättande av ett baltiskt institut vid universitetet,
ej heller har nuvarande Baltiska institutet beviljats årligen återkommande
anslag som institutet har ansökt om för att trygga institutets verksamhet och
framtid.

2. Bakgrund

År 1939 bildades ett baltiskt institut i anknytning till Stockholms högskola.
Institutet avslutade sin verksamhet med höstterminen 1950, till synes på
grund av begränsade resurser och i avsaknad av en bredare basorganisation.
Nuvarande Baltiska institutet bildades 1970 på enskilt initiativ av baltiska
vetenskapsmän och kulturarbetare, med stöd av några svenska forskare med
anknytning till Baltikum. Man ansåg nämligen alldeles naturligt - med
hänsyn till Estlands, Lettlands och Litauens geografiska närhet och historiska
anknytningar till Sverige - att det i Sverige borde finnas en vetenskaplig och
allmänkulturell institution för baltiska studier och kulturellt utbyte mellan
Sverige och de baltiska folken.

Under de gångna åren har Baltiska institutet utvecklats till en livskraftig
och seriöst arbetande institution trots att institutet har saknat både ordinarie
arbetskraft (förutom arkivarbetare) och fasta anslag för verksamheten.
Utbildningsministern har i ett anförande konstaterat att ”institutet har byggts
upp genom ideella insatser och ett uppoffrande arbete, utan någon fast
inkomstkälla och utan normalt avlönad personal”.

Baltiska institutet är en mångnationell organisation med 130 anknytna
forskare och andra kulturarbetare. Av dessa är 68 ester, 37 letter, 2 litauer, 17
svenskar och resten norrmän, finländare och tyskar. Det föreligger en allmän
önskan hos forskare rörande Baltikum även i andra länder att ansluta sig till

Mot. 1978/79:1929

Baltiska institutet i Stockholm i syfte att utveckla institutet till ett europeiskt,
internationellt forsknings- och dokumentationscentrum rörande Baltikum.

Trots ytterst bristfälliga ekonomiska resurser har institutets verksamhet
varit anmärkningsvärd och mångsidig. 1 juni 1979 håller institutet sin femte
internationella vetenskapliga konferens, som anordnas i samarbete med
Stockholms universitet och finansieras av utbildningsdepartementet. Vid
den senaste konferensen 1977 presenterades ett 80-tal vetenskapliga föredrag
av forskare från ett 15-tal länder och ett 50-tal universitet. Utöver internationella
konferenser har institutet anordnat symposier, utställningar, föreläsningar
etc., delvis i samarbete med Stockholms universitet och andra
kulturinstitutioner.

3 Förslag och remissyttranden

Initiativet till det aktuella projektet om Baltiska institutets anknytning till
Stockholms universitet togs 1974 av utbildningsministern. 1976 fick institutets
styrelse av utbildningsdepartementet i uppdrag att framlägga frågan för
universitetsmyndigheter. Institutets framställan fick ett utan undantag
positivt bemötande både av universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) och
rektorsämbetet. På grundval av interna utredningar ställde sig både humanistiska
och samhällsvetenskapliga fakulteterna enhälligt positiva till förslaget att
inrätta ett baltiskt institut vid Stockholms universitet. Institutets verksamhet
skulle inriktas mot dokumentation, forskning och forskningsservice och
ledas av en nämnd samt en docentkompetent föreståndare.

Rektorsämbetet och universitetsstyrelsen tillstyrkte fakulteternas förslag.
Enligt projektet skulle nuvarande Baltiska institutet kvarstå och arbeta vidare
som ett med det vetenskapliga universitetsinstitutet samarbetande svenskbaltiskt
kulturinstitut. Universitetsstyrelsen har dessutom beslutat att även
den del av anslaget som beviljas till nuvarande Baltiska institutet skulle
kunna kanaliseras genom och redovisas av universitetsförvaltningen.

Frågan om Baltiska institutet har utretts och remissbehandlats av UHÄ,
kulturrådet och invandrarverket.

UHA har konstaterat ”att UHÄ har inte något att erinra mot att baltiska
institutet knyts till universitetet i Stockholm på det föreslagna sättet” och att
föreskrifter ”ger lämplig grund för anknytning av inrättningar såsom baltiska
institutet till högskoleorganisationen”.

Statens kulturråd gjorde en grundlig utredning och fann att institutet ”bör
ses som en svensk organisation”. Kulturrådet tillstyrkte nuvarande institutets
ansökan om statsbidrag i den storleksordning som begärts för denna del
av verksamheten. Kulturrådet betonade att ”det är svårt att se att ett
meningsfullt arbete skall kunna utföras med lägre bidragsnivå”.

Statens invandrarverk har betonat att ”samhället bör medverka till att stödja
institutet med grundbidrag” eftersom ”det är synnerligen angeläget att dess

Mot. 1978/79:1929

fortsatta existens kan garanteras”. Vidare "anser verket att möjligheten att
anknyta institutet till universitet bör prövas”.

4. Sammanfattning

Baltiska institutets seriösa och högt kvalificerade verksamhet är väl
dokumenterad och omvittnad. Frågan bör anses helt tillräckligt utredd av
berörda myndigheter, vilka har fått full insyn i verksamheten. En utförlig
dokumentation föreligger i frågan. Även riksdagens kultur- och utbildningsutskott
har uppvaktats. Med stora ideella insatser och uppoffringar har
institutet byggts upp till en internationellt respekterad institution som har
goda förutsättningar att bli ett europeiskt forsknings- och dokumentationscentrum
av area-typ omfattande Estland, Lettland och Litauen. Genom de
intellektuella resurser och sakkunniga på många områden som har anknutits
till institutet är nuvarande Baltiska institutet bäst skickat att verka för
kulturutbytet mellan Sverige och dels de baltiska folken, dels den betydande
baltiska minoritetsgruppen i Sverige. Självklart tillämpar Baltiska institutet
samma principer för internationellt, vetenskapligt och kulturellt utbyte som
f. ö. gäller andra svenska vetenskapliga och kulturella institutioner.

Genom sin strävan till samarbete med andra svenska vetenskapliga och
kulturella institutioner har Baltiska institutet redan de facto integrerats bland
svenska kulturinstitutioner och bör med rätta betraktas som en rikssvensk
institution. På lång sikt är institutets verksamhet utan tvivel av bestående och
vitalt värde samt till gagn för hela vårt samhälle. Därför vore det rimligt att
genom fasta anslag inom ramen för statsbudgeten garantera institutets
fortsatta verksamhet. Utan detta i och för sig mycket blygsamma belopp kan
Baltiska institutet inte överleva. Från samhällsekonomisk synpunkt har
institutet etablerats och drivits till mycket låg kostnad för samhället. Det vore
en stor förlust för samhället och Sveriges internationella anseende liksom för
baltisk forskning i alla länder om detta arbete går till spillo. Under många års
väntan på en långsiktig lösning har institutet hållit ut och idogt arbetat vidare.
I längden är det dock omöjligt att fortsätta utan att baskostnaderna för både
den vetenskapliga och den allmänkulturella delen av verksamheten garanteras.
En lösning av frågan kan ej längre uppskjutas utan allvarliga
följder.

Hemställan

Under åberopande av vad som anförts hemställer jag

att riksdagen från reservationsanslaget Bidrag till särskilda kulturella
ändamål anvisar

1. till Stockholms universitet för budgetåret 1979/80 ett extra
anslag av 450 000 kr. för inrättande och finansiering av ett
baltiskt institut vid universitetet,

Mot. 1978/79:1929

2. till nuvarande Baltiska institutet för budgetåret 1979/80 ett
anslag av 375 000 kr. för institutets basorganisation, för anställning
av personal och för driftkostnader.

Stockholm den 25 januari 1979

P. O. SUNDMAN (c)