9

Motion

1978/79:177

av Allan Åkerlind m. fl.

med anledning av propositionen 1978/79:67 om förbud mot aga

1 propositionen 1978/79:67 föreslås att det i föräldrabalken (FB) uttryckligen
anges att barn inte får utsättas för ”kroppslig bestraffning eller annan
kränkande behandling”.

”Justitieminister Sven Romanus lägger i dag fram en helt onödig för att
inte säga skadlig lag på riksdagens bord. Det gäller förbudet mot alla
handgripliga tillrättavisningar av barn. Hädanefter blir alltså - om riksdagen
inte besinnar sig - all aga i lag förbjuden. Därmed förvandlar man en god del
av svenska folket till brottslingar.” Så inleder DAGEN en ledare den 17
november 1978 med anledning av propositionsförslaget. Samma ledare
avslutas med följande ord: ”Riksdagspolitikerna skulle kunna inbilla sig att
de förstärkt skyddet för barnens rättigheter. Men i själva verket är det snarast
en försämring. En sådan lag stoppar inte den verkliga barnmisshandeln men
den förstärker osäkerheten hos massor av goda föräldrar. Dra tillbaka
propositionen!”

Tidningen har säkert gjort en riktig bedömning. Riksdagen bör avslå
propositionen av många skäl. Om riksdagen beaktar den starka kritik och den
osäkerhet angående förslagets verkningar som framförs av remissinstanserna
så måste propositionen avslås.

Av remissinstanserna så säger t. ex. RÅ: ”1 detta hänseende vill jag också
understryka skillnaden mellan små barn och nästan vuxna.” Detta är ett
viktigt påpekande. Barn kan inte tänka och förstå såsom vuxna. Propositionen
tycks inte ta någon hänsyn till detta när departementschefen säger att
”barnet är en självständig individ som kan kräva full respekt för sin
person”.

RÅ skriver vidare att ”Det vore olyckligt för de rättsvårdande myndigheterna
om den föreslagna lagstiftningen skulle leda till en alltför utökad
frekvens av anmälningar som inte leder till fullbordad lagföring.” Länsåklagarmyndigheten
i Östergötlands län har anfört: ”För egen del tror jag inte att
effekten av nu föreslagen bestämmelse blir ett minskat antal fall av

barnmisshandel. Möjligen kan man tänka sig som en negativ effekt att

man framdeles både i trängda och oträngda fall kommer att springa till polisen

med anmälningar om barnmisshandel. Därigenom kan polis och

åklagare komma att fl göra utredningar i större antal fall än tidigare och även i
åtskilliga fall där några förutsättningar för åtal för misshandel ej visat sig
föreligga. En dylik effekt av ett utökat angivelseraseri skulle på intet sätt vara
önskvärt och en del helt omotiverade polisutredningar skulle kunna fl
ordentligt negativa konsekvenser för barnen i många fall.”

Mot. 1978/79:177

10

Det viktiga påpekande som här gjorts, nämligen effekten på barnen av en
polisutredning om hemförhållandena, har knappast berörts i den allmänna
debatten och har förbigåtts av såväl utredningen som departementschefen.
Den sidan av frågan bör analyseras närmare!

Barnomsorgsgruppen anför att ”utredningen mycket snabbt dragit slutsatser
som trots allt innehåller många aspekter. Ett förbud mot aga bör ses i

förhållande till övriga bestämmelser i föräldrabalken. Vi anser det

olyckligt att bryta ut frågan om aga från den totala genomgången.

Allmänt kan självfallet hävdas att lagbestämmelser som ej kan övervakas och
på vilka ej kan följa sanktioner är verkningslösa. Enligt vår uppfattning bör
stor försiktighet med sådana lagbestämmelser iakttas.”

Sjukvårdsförvaltningen i Gotlands kommun anför: ”Hittills har det varit så
att man även vid lätta kroppsliga tillrättavisningar ibland känt sig tvingad att
polisanmäla. Detta strider mot det allmänna rättsmedvetandet. Myndigheterna
får då ej göra sig skyldiga till onyanserade påföljder som är otillbörligt
smärtsamma och kränkande. 1 så fall gör de sig skyldiga till just sådana
övergrepp som de i sin tur vill beivra.” Husmodersförbundet Hem och
Samhälle ifrågasätter om förbudet kan få någon effekt då efterlevnaden inte
kan kontrolleras.

1 utredningen som föregick propositionen och även i en del remissyttranden
sammanblandas aga och misshandel. Detta kan i viss mån förklara
att man ibland har kommit till felaktiga slutsatser. Såsom samtliga ledamöter
i lagrådet anfört så krävs det för att misshandel i brottsbalkens mening skall
föreligga att den kroppsliga störningen ej varit alltför lindrig eller hastigt
övergående. I annat fall är det aga.

Departementschefen anför också att: ”Från den egentliga barnmisshandeln
är steget långt till de handgripliga tillrättavisningar som kan förekomma i
barnuppfostran.” Som moderata samlingspartiets kvinnoförbund anfört så
”finns ingen redovisning av utredningens uppfattning om var gränsen går
mellan aga, kroppslig bestraffning och kroppslig tillrättavisning. Det finns
inte heller i betänkandet någon redogörelse för var man anser att gränsen går
mellan psykiskt kränkande behandling av barn och annan behandling som
trots att den strider mot barnets vilja syftar till att göra barnet medvetet om de
begränsningar för handlingsfrihet i förhållande till omgivningen som
omfattar alla människor i ett fungerande samhälle.” Moderata samlingspartiets
kvinnoförbund anser att det är en brist i utredningens arbete att
diskussioner rörande dessa frågor inte redovisas i betänkandet. Detta vill vi
instämma i. Inte heller departementschefen har gjort något allvarligt försök
att rätta till denna brist.

Lagförslaget har två delar. Den första innebär att barnet inte får utsättas för
”kroppslig bestraffning”, medan den andra innebär att barnet inte får utsättas
för ”annan kränkande behandling”.

Departementschefens resonemang i propositionen ger tyvärr inte den
klarhet i hur lagtexten skall tolkas som remissinstanserna efterlyser. Ett

Mot. 1978/79:177

11

exempel på hur oklok hela frågan är ger departementschefens uttalande på
s. 7 i propositionen: ”Även fysiska åtgärder mot barn som inte har
bestraffningssyfte kan emellertid i vissa fall innebära sådan kränkande
behandling som förbjuds i andra ledet av bestämmelsen.” ”1 vissa fall”, vilka
då?

Hur remissinstanserna ser på detta framgår av följande. Hovrätten över

Skåne och Blekinge: ”Uttrycket kroppslig bestraffning kan godtas.

Däremot är uttrycket annan kränkande behandling oklart. En klargörande
motivering hade varit av värde. Genom den föreslagna ordalydelsen
införes ett begrepp utan säkert och avgränsat innehåll. Det läggs nu på den
enskilde själv att bestämma vad som skall avses med kränkande behandling.”

Skolöverstyrelsen skriver i samma fråga: "Det raka besked som omformuleringen
innebär gör det lättare att ge information. Dock måste det

alltjämt föras ett resonemang omkring innebörden av 'kroppslig bestraffning’
”. SÖ:s syn står här i direkt kontrast med hovrättens över Skåne och
Blekinge!

Socialstyrelsen menar: ”Det är emellertid felaktigt att kalla en regel för ett
förbud, till vilken inte finns kopplad någon sanktionsbestämmelse.”

Länsstyrelsen i Östergötlands län ser det som ”mycket angeläget, att
lagändringen följs av en fördjupad diskussion angående innebörden av
'kränkande behandling’ av barn”. Samma syn utvecklar departementschefen
på s. 8 i propositionen: ”Det får bli en uppgift för utredningen om barnens rätt
att under det fortsatta arbetet överväga om det är möjligt och lämpligt att i lag i
något hänseende tillerkänna barn mera preciserade rättigheter gentemot sina
vårdnadshavare.” Detta uttalande är närmast otroligt. Först lagstiftning sedan
skall vi utreda hur lagen skall tillämpas!

Uttalandet ligger i linje med andra uttalanden i propositionen. På s. 6 sägs
först: ”Med en sådan bestämmelse når man slutpunkten i en rättsutveckling

.” Några rader längre ned: ”Det nu föreslagna förbudet utgör emellertid

endast det första steget i en allmän översyn av de regler som rör vårdnaden av
barn.”

Lagrådets uttalanden angående tolkningen av orden ”annan kränkande
behandling” ger ingen vägledning. Det är ytterst oroande om en lagstiftning
införs vars innebörd är så pass osäker. Ingen kan tydligen med någon större
säkerhet säga vad som skall anses vara ”annan kränkande behandling”. I
Sovjet kan en vårdnadshavare förlora rätten till sitt barn om han undervisar
barnet i kristen tro. Det skall väl inte gå så långt i vårt land att denna paragraf
skall kunna tas till intäkt för liknande åtgärder beroende på vem som tolkar
lagen?

Lagförslaget vänder sig också enbart till vårdnadshavare. Det innebär att
andra skulle stå utanför bestämmelsen, t. ex. fosterföräldrar som inte är
vårdnadshavare, föräldrar med umgängesrätt som inte är vårdnadshavare,
sammanboende, dagmammor, daghemspersonal, äldre syskon och alla andra

Mot. 1978/79:177

12

som inte är vårdnadshavare. Flera remissinstanser har anmärkt på detta men
utan resultat.

I propositionen sägs att lagen skall följas av effektiv och fortlöpande
information. Vad kommer den att kosta? Till vilken nytta? Det talas om
information i skolorna. Blir resultatet av den att barnen får veta att föräldrarna
inte har rätt att röra dem, men att ingen ingriper om barnen slår sina
föräldrar?

Departementschefen har emellertid - vilket är förmildrande - angivit att
det skall vara tillåtet att ”lyfta eller rycka undan barnet för att hindra det från
att göra sig illa eller att skada andra. Särskilt när det är litet.”

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs

att riksdagen beslutar avslå propositionen 1978/79:67.

Stockholm den 30 november 1978
ALLAN ÅKERLIND (m)

TAGE ADOLFSSON (m)
PER-ERIK C. NISSER (m)

KURT SÖDERSTRÖM (m)
TORE NILSSON (m)

CiOTAB 588% Stockholm 1978