Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion
1978/79:143
av Nils Åsling m. fl.

med anledning av propositionen 1978/79:49 om vissa varvsfrågor

Varvsnäringen upplever för närvarande en djup strukturkris. Krisen är en
internationell företeelse, bl. a. orsakad av den långvariga internationella
lågkonjunkturen i industriländer, oljekrisen 1973-74 och en för snabb ökning
av tonnaget i början på 1970-talet.

De omfattande analyser som utförts i syfte att kartlägga varvens framtida
möjligheter visar att en kraftig överkapacitet på nyproduktionssidan föreligger
såväl i Sverige som internationellt i förhållande till förväntad efterfrågan
på nya fartyg under de närmaste åren. Det bedöms allmänt att
obalansen mellan befintlig produktionskapacitet hos varven och efterfrågan
på nyproduktion kommer att bestå åtminstone de närmaste tre till fyra
åren.

För Sveriges del torde det vara oundgängligen nödvändigt med en
permanent minskning av varvens kapacitet på nyproduktionssidan. Vi kan
inte räkna med att på nytt få den stora andel av nyproducerat tonnage som vi
tidigare hade, med tanke på de fördelar de ”nya” varvsländerna har på
kostnadssidan för framför allt tank- och bulkfartyg. Dessa länder kommer att
bli prisledande på dessa marknader och även ha den kapacitet som tillgodoser
förväntad efterfrågan på stort bulktonnage under 1980-talet. För dessa
fartygstyper visar jämförelser ett ”prisgap” i förhållande till den svenska
självkostnaden i storleksordningen 30-40 %. Det finns inga skäl som nu talar
för att dessa skillnader kommer att minska nämnvärt under de närmaste
åren. Den proposition om varvsfrågorna som tidigare aviserats från trepartiregeringens
sida var ett försök att ta ett mera permanent grepp i avsikt att
anpassa strukturen inom svensk varvsindustri till de framtida förutsättningarna.
Utgångspunkten för förslaget var en strävan att försöka precisera de
långsiktiga målen och viljeinriktningen för varvspolitiken. Det är välomvittnat
att de initiativ som planerades skapade respekt hos såväl beställare i
Sverige som utomlands eftersom detta vittnade om en målmedveten strävan
att slå vakt om två rationella nybyggnadsvarv. Nybyggnadsverksamheten
skulle koncentreras till Uddevalla och Kockums, medan verksamheten vid
Arendals- och Öresundsvarven skulle inriktas på alternativ produktion huvudsakligen
verkstadsprodukter för marint bruk. Detta innebar givetvis
inte att man skulle avstå från att ta emot eventuella beställningar av fartyg
även om kapaciteten vid Kockums och Uddevalla skulle utnyttjas i första
hand. En sådan omstrukturering hade skapat tilltro till den svenska
varvsindustrins framtidsmöjligheter och långsiktiga leveransförmåga. Enligt
regeringens förslag uppskjuts det oundvikliga beslutet om att en väsentlig del

Mot. 1978/79:143

av varvsindustrin måste utnyttjas för andra ändamål än fartygsproduktion.
Osäkerheten om varven innebär även svårigheter att ange mera långsiktiga
riktlinjer för näringspolitiken i stort.

Det är enligt vår mening nödvändigt att besluten om varvsnäringens
framtida struktur och volym fattas så snart som möjligt med tanke på den
betydelse för svensk industri som varvsindustrin har. Vägledande för de
kommande näringspolitiska insatserna måste vara nödvändigheten av att
gradvis överföra resurser från stagnerande och förlustbringande verksamheter
till mera expansiva och konkurrenskraftiga delar av näringslivet med
ökande sysselsättningstillfällen och en ekonomiskt tryggare tillvaro för
människorna som följd. Lösningen på krisbranschernas strukturproblem
inklusive varven måste vara en omläggning av varuproduktionen till nya
produkter, specialprodukter och alltmer bearbetade varor. Detta innebär inte
att vi - som ibland förespråkas - skall specialisera oss på några få ”niseher”
eller med berått mod avveckla hela branscher. Det finns i varje företag och i
varje bransch någon del som är värd att satsa på för framtiden. Även ett
industriland som Sverige måste ha en näringsstruktur som tillgodoser olika
grundläggande behov, och vi måste även i framtiden utnyttja våra naturtillgångar
och andra resurser som varit en förutsättning för svensk industris
utveckling under många årtionden.

Det är givet att de nödvändiga strukturförändringarna av svensk varvsindustri
kommer att medföra svåra sysselsättningsproblem för de orter och
regioner där varven stått för en betydande del av arbetstillfällena. Arbetsmarknaderna
i Göteborgs- och Malmöregionerna är emellertid efter svenska
förhållanden av en sådan omfattning att dessa regioner har ett avsevärt
försteg framför andra delar av landet beträffande möjligheterna att klara en
strukturomvandling. Vi är emellertid medvetna om att det krävs åtgärder
från samhällets sida i syfte att underlätta möjligheterna för de anställda som
tvingas lämna varven att kunna ta anställning inom de merexpansiva delarna
av näringslivet i dessa regioner. Den förstärkning av de regionala utvecklingsfondernas
resurser som föreslås bör även kunna ge ett tillskott av
sysselsättningstillfällen, bl. a. genom bättre möjligheter till nyföretagande.
Det måste dock understrykas att ju längre vi väntar med att fatta ett mera
långsiktigt beslut om varvsnäringens framtida struktur desto större resurser
tvingas vi binda i närings- och regionalpolitiska satsningar i dessa regioner till
men för landsdelar, vilka har en betydligt mer ensidig näringsstruktur och
därmed svårare sysselsättningsförhållanden.

Den nu framlagda propositionen innebär att den uppgörelse som träffats i
enighet mellan företrädare för trepartiregeringen om formerna för omstruktureringen
av varvsnäringen, vilken byggde på det synsätt som ovan
redovisats, bryts. Reduktionen av kapaciteten för de stora varven föreslås nu
bli 20 % till utgången av 1980. Däremot följer man förslaget från analysgruppen
att de mindre och medelstora varvens kapacitet skall reduceras med
30 %. De mindre och medelstora varven kommer nu att ställas i ett
ogynnsammare läge i och med att neddragningen av storvarvens kapacitet

Mot. 1978/79:143

blir mindre i förhållande till trepartiregeringens förslag. Storvarven kommer
att tvingas konkurrera hårdare med de mindre och medelstora varven om
nybyggnadsorder, reparationer m. m. för att så långt som möjligt kunna
belägga sin alltför stora produktionskapacitet. Man försitter vidare möjligheterna
att ta de offensiva beslut som planerades för att skapa resurser för en
balanserad strukturomvandling och skjuter nödvändiga ställningstaganden
framför sig, vilket kommer att leda till stegrade kostnader och ökande statligt
engagemang.

Varvskommission

Med tanke på den omfattande omstrukturering av varvsindustrin som
förestår och den betydelse varvsindustrin har för svenskt näringsliv och
svensk ekonomi bör möjligheterna att finna samlande lösningar noga prövas.
Det bör enligt vår mening gå att få politisk enighet om ett förslag som är
offensivt till sin karaktär och samtidigt ger möjlighet att ta ställning till
strukturfrågorna. Omfattningen av de nu aktuella besluten om varven bör
därför begränsas med en samtidigt uttalad målsättning att en ny vårproposition
framläggs under hösten 1979. Vid detta tillfälle bör riksdagen i
avvaktan på mer slutgiltiga lösningar begränsa beslutet om nedskärningen av
storvarvens produktionskapacitet till vad som kan anses erforderligt med
hänsyn till orderläge och allmänna marknadsförutsättningar för det närmaste
året. Vidare bör nu fattas beslut om dels att ge nödvändiga kapitaltillskott och
kreditgarantier,dels förlängda beställarstöd för fartygsproduktion, med regler
utformade så att de mindre och medelstora varvens produktionsförhållanden
tryggas på ett bättre sätt än f. n. Vi har ej heller något att erinra mot att
varvsindustrin nu ansluts till det s. k. SEK.-systemet för statsunderstödd
kreditgivning.

Vi finner det även vara nödvändigt att det nu, eftersom regeringen
uppenbarligen inte är beredd att ta de offensiva grepp som behövs för en
omstrukturering av varvsnäringen, skapas ett organ som omgående kan ta itu
med de problem som förestår. Det är väsentligt att arbetet med att ge
varvsindustrin klara riktlinjer för den framtida verksamheten och volymen
påbörjas så snabbt som möjligt. Den ”vänta och se”-attityd som präglar
propositionen kommer att innebära att omstruktureringen fördröjs med risk
för att ytterligare resurser i onödan binds till varvsnäringen utan att ge
anställda varaktig trygghet.

Vi anser därför att en speciell varvskommission bör tillsättas med
representanter från staten, varvsledningarna och fackföreningsrörelsen. Det
bör även övervägas om inte kommissionen skall ha parlamentariska inslag.
Kommissionen bör ges direktiv att till dess att den nya varvspropositionen
skall framläggas utarbeta förslag till samordning av Kockums och Öresundsvarven
till en konkurrensduglig enhet och pröva förutsättningarna för
alternativ produktion inom denna enhet. Kommissionen bör vidare beträf

Mot. 1978/79:143

fande Arendalsvarvet få till uppgift att planera för en så snabb övergång till
alternativ produktion som möjligt, dels genom konvertering av Arendalsvarvet
till en tung mekanisk industri, dels genom att utveckla andra
industrier i Göteborgsregionen. Kommissionen bör därvid noggrant pröva
möjligheterna att realisera de förslag till förändrad produktionsinriktning för
varven som framlagts från de anställda. Bl. a. har PTK-klubbarna vid
Götaverken och Eriksberg pekat på möjligheterna för varven att producera
anläggningar för energiproduktion och energilagring såsom vindkraftverk,
soluppvärmningssystem och hetvattenackumulatorer.

Kommissionen bör även i en samlad bedömning av varvsnäringens
framtida struktur överväga de mindre och medelstora varvens framtida
produktionskapacitet och verksamhetsinriktning. Vi vill dock i detta
sammanhang framhålla att de mindre och medelstora varvens framtida
produktionsförutsättningar inte är helt jämförbara med storvarvens.
Problemen för storvarven påverkar givetvis de mindre och medelstora
varvens verksamhet, eftersom en betydande del av småvarvens produktion
bestått av leveranser till storvarven. Småvarvens ”egenproduktion” är
emellertid främst avsedd för hemmamarknaden och till mindre del export.
Detta bör enligt vår bedömning underlätta överlevnadsmöjligheterna för de
mindre och medelstora varven med hänsyn till bl. a. de möjligheter som
Sverige erbjuder för kustsjöfart. En ökad kustsjöfart skulle sannolikt innebära
en ökad efterfrågan på nyproduktion av mindre fartyg, krav på upprustning
av de mindre hamnarna m. m. med större möjligheter för de mindre och
medelstora varven att avsätta sin produktion som följd.

I avvaktan på att ett samlat strukturprogram kan presenteras för varvsnäringen
bör - liksom för storvarven - en eventuell reducering av småvarvens
produktionskapacitet under 1979 begränsas till vad som kan bedömas
nödvändigt med hänsyn till orderläge och småvarvens allmänna marknadsförutsättningar.
Vi vill samtidigt framhålla att upprätthållandet av sysselsättningen
vid storvarven inte får ske på bekostnad av aktiviteterna vid
småvarven. Skulle en viss neddragning av de mindre och medelstora varvens
produktionskapacitet bli nödvändig, måste man enligt vår mening vid valet
av vilka enheter som skall minska sin kapacitet väga in vilken roll de olika
småvarven har för sysselsättningen på den lokala arbetsmarknaden. En
neddragning av kapaciteten måste i första hand ske på orter och i regioner där
de största möjligheterna till alternativ sysselsättning finns.

Industriell utvecklingsfond

En grundläggande förutsättning för att varvskommissionen skall kunna
framlägga ett långsiktigt förslag till hur varvsnäringens framtida struktur
skall utformas är att effektiva medel för den nödvändiga strukturomläggningen
skapas. En industriell utvecklingsfond, som i avvaktan på varvskommissionens
förslag till mera långsiktiga insatser t. v. bör stå till regeringens

Mot. 1978/79:143

förfogande, bör därför inrättas med uppgift att såväl underlätta omställningen
av produktionen inom varven som möta de sysselsättningsproblem som kan
bli följden av kapacitetsneddragningen. De investmentbolag som föreslås
bildas i berörda regioner bör samordna sin verksamhet med den industriella
utvecklingsfonden. Syftet med fonden skall bl. a. vara att med hjälp av dessa
investmentbolag stödja den industriella utvecklingen i berörda regioner.
Fonden bör även kunna gå in med stöd till varvens underleverantörer såväl
inom som utom Malmö-, Göteborgs-, Landskrona-och Uddevallaregionerna
i avsikt att underlätta dessa företags omställningsprocess. Den industriella
utvecklingsfonden bör såväl vid sådana insatser som vad beträffar stöd till
mindre industriella projekt samverka med de regionala utvecklingsfonderna.
Fonden skall också vara ett organ som tillhandahåller medel för finansiering
och genomförande av stora och riskfyllda projekt, vilka bygger på en
framtidsinriktad teknologi. Fonden måste för att kunna uppfylla dessa
ändamål få betydande resurser till sitt förfogande. En låneram på 300 milj. kr.
bör avsättas för insatser inom främst de fyra ovannämnda regionerna. Dessa
medel bör anvisas inom den totalram för innevarande budgetår som angetts i
propositionen.

En strukturförändring måste ske i socialt acceptabla former, och detta
medför stora krav på samhället att tillhandahålla ersättningssysselsättning för
dem som tvingas lämna varvsindustrin. De arbetsmarknadspolitiska insatserna
måste därvid ges en inriktning som möjliggör för de varvsanställda att
erhålla arbete på den ort där han eller hon bor. Samhällets insatser måste
därför i första hand inriktas på åtgärder som främjar den yrkesmässiga
rörligheten i stället för en ökad geografisk rörlighet. Det är således enligt vår
mening inte flyttningsbidragen m. fl. åtgärder som stimulerar en ökad
geografisk rörlighet på arbetsmarknaden som bör förbättras. Vi kommer
därför att i särskild ordning diskutera det förslag till höjda flyttningsbidrag
som föredraganden hänvisar till i propositionen.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs

att riksdagen beslutar

1. att strukturförändringarna inom svensk varvsindustri skall ske i
överensstämmelse med de allmänna näringspolitiska riktlinjer
som redovisats i motionen,

2. att hos regeringen begära att en varvskommission tillsätts med
den sammansättning som redovisats i motionen och med
uppgift att presentera ett strukturprogram för varvsnäringen
med den inriktning som redovisats i motionen,

3. att i avvaktan på ett långsiktigt strukturprogram för varvsnäringen

a) begränsa nu aktuella beslut om varvsindustrin i enlighet med
de riktlinjer som angivits i motionen,

Mot. 1978/79:143

b) begränsa neddragningen av varvsnäringens produktionskapacitet
under 1979 till vad som är erforderligt med hänsyn till
orderläge och allmänna marknadsförutsättningar,

c) hos regeringen begära att ett nytt förslag om varvsnäringens
framtida struktur, volym och produktionsinriktning framläggs
under hösten 1979,

4. att med bifall till den totalram som anges i propositionen 1978/
79:49 för innevarande budgetår hos regeringen begära förslag
om inrättande av en industriell utvecklingsfond, med de
uppgifter som anförts i motionen och med en låneram på 300
milj. kr., att presenteras i samband med tilläggsbudet II.

Stockholm den 27 november 1978

NILS G. ÅSLING (c)
KARL-A. PETERSSON (c)
BENGT SJÖNELL (c)

FRITZ BÖRJESSON (c)
BIRGITTA HAMBRAEUS (c)

JAN-IVAN NILSSON (c)
TORSTEN STRIDSMAN (c)
ALLAN GUSTAFSSON (c)
ARNE FRANSSON (c)