4
Motion
1978/79:140
av Inger Lindquist och Ove Nordstrandh
med anledning av propositionen 1978/79:49 om vissa varvsfrågor
Hur den svenska varvsindustrin i framtiden kan komma att utvecklas är
svårt att bedöma. Varvsnäringen har genom åren tillfört Sverige betydande
tillgångar och framgångsrikt bidragit till vårt lands välstånd. Men varven har
också under årens lopp drabbats av både långa och svåra kriser. Det har då i
efterhand ofta visat sig att gjorda förutsägelser och prognoser sällan varit
hållbara.
I propositionen 1978/79:49 om vissa varvsfrågor påpekas också att de
bedömningar som för närvarande kan göras kännetecknas av mycket stor
osäkerhet beträffande marknadsutvecklingen för varvsindustrins traditionella
produkter. Det sägs också att de svenska varvens möjlighet att erövra
andelar på nya marknader för specialfartyg och alternativa produkter är svår
att bedöma.
Vad som däremot förefaller klarlagt och entydigt är att svensk varvsindustri
i jämförelse med andra industrigrenar har unika förutsättningar att kunna
utveckla och producera olika slag av anläggningar. Dessa förutsättningar är
knutna till den specifika typ av organisation som finns inom ett varv. Denna
är anpassad till projektering, administration och produktion av stora, tekniskt
komplicerade objekt och har ett stort antal underleverantörer; produktionen
sker under en relativt kort tidsperiod och produktens funktion garanteras vid
leveransen. Varven tjänar härsom förebild för andra branscher. För varvens
del har denna utveckling varit möjlig genom den stora bredd av kunnande
som finns samlad på ett och samma ställe och genom den yrkesskicklighet
som de anställda inom svensk varvsindustri sedan lång tid utvecklat. Det är
också ovedersägligt att svensk varvsindustri internationellt sett har ett
produktionstekniskt och administrativt kunnande som ligger på en mycket
hög nivå. Anläggningarna är också moderna och rationella jämfört med
många övriga varv särskilt i Europa. Den svenska varvsindustrin har också
haft förmåga att ändra sin verksamhetsinriktning. Hittills under 1978 har
således Arendalsvarvet fått beställningar på en flytdocka, två plattformar för
offshore = ändamål och en stor pråmbaserad fabrik för konstgödning. Detta
visar anläggningarnas flexibilitet och vilka möjligheter som föreligger för
snabb omorientering av verksamheten.
Dessa och liknande konstateranden måste bl. a. ha utgjort bakgrunden till
den betydande ekonomiska satsning som föreslås i propositionen. Det hade
då varit lämpligt att i propositionen framhålla att satsningen grundas på en
fast förhoppning att kunnandet och yrkesskickligheten kommer att i
framtiden medföra framgångsrika resultat. En sådan framtidstro är en
Mot. 1978/79:140
5
förutsättning för att skapa största möjliga arbetstillfredsställelse och för att
alla anställdas yrkesskicklighet fullt ut skall komma till sin rätt. Detta är så
mycket viktigare som varvsindustrin i dag står inför stora omställningsproblem,
bl. a. genom projektering, tillverkning och försäljning av nya och
komplicerade produkter. Utan en sådan positiv inställning kan det vidare
befaras att den samverkan med de fackliga organisationerna vilken i
propositionen anges som en förutsättning för att omställningsprocessen skall
lyckas i stället kommer att försvåras.
Det gäller alltså att stödja varven så att deras långsiktiga mål - att leva
vidare på företagsekonomiska grunder och därigenom ge de anställda en
trygg och säker anställning - kan bli verklighet. Detta är synnerligen
motiverat med tanke på den roll som varven också i framtiden kan komma att
spela för den industriella utvecklingen i vårt land och för vår export.
Riksdagen bör därför uttala att den hyser tilltro till varvsindustrins förmåga
att på sikt hävda sig inom olika områden.
Ett annat förhållande som förtjänar uppmärksamhet är utformningen av
beställarstödet. Enligt propositionen skall kontrakt avseende fartygsbeställningar
ha tecknats före utgången av 1979 och skall avse leverans senast den 31
december 1980. En strikt tillämpning av dessa bestämmelser kan t. ex.
medföra att varven kan gå miste om de eventuella svenska beställningar på
8-10 färjor som nu förefaller vara under övervägande. De svenska varven har
nämligen ej möjlighet att före 1980 års utgång leverera fler än kanske 2-3
sådana fartyg. Detta är endast ett exempel på olägenheterna av den nu
föreslagna korta tidsbegränsningen, och riksdagen bör överväga möjligheterna
att skapa ett långsiktigare stöd.
Vad därefter särskilt angår Arendalsvarvet vill vi understryka att varvet
varit föregångare inom modern skeppsbyggnadsteknik och att det under
1970-talet förnyat och förbättrat sina anläggningar sä att re- och miljöinvesteringar
kommer att vara låga de närmaste åren. Varvet har också tillgång till
en kvalificerad teknikerstab och har därför kunnat projektera en mängd olika
fartygstyper. Vi vänder oss därför mot att det i propositionen anges att
Uddevallavarvet i första hand bör beläggas med de fartygsorder som erhålls.
Att på förhand utan kännedom om aktuella beläggningsmässiga och
företagsekonomiska förhållanden binda sig för ett sådant uttalande är enligt
vår uppfattning felaktigt. Riksdagen bör icke avgöra var nya beställningar på
fartyg skall läggas. Det bör i stället ankomma på ledningen för Svenska Varv
AB att träffa sådana avgöranden. Det är i sammanhanget uppenbart att
Arendalsvarvet i första hand kommer att inrikta sin produktion mot
alternativa produkter.
Till sist vill vi endast klarlägga att den i propositionen föreslagna
reduceringen med 20 % under två år är missvisande när det gäller Göteborg.
Med hänsyn till den pågående nedläggningen av Eriksbergsvarvet innebär
förslaget i realiteten en reducering med 35 % under den angivna tiden. Det
borde också vara rimligare att det är de angivna ramarna för kapitaltillskott
Mot. 1978/79:140
6
som skall vara avgörande för tillverkningskapaciteten.
Åberopande det anförda hemställs
att riksdagen godkänner de industripolitiska riktlinjer beträffande
svensk varvsindustri som förordats i motionen.
Stockholm den 27 november 1978
INGER LINDQUIST (m)
OVE NORDSTRANDH (m)
GOTAB 58879 Stockholm 1978