Utrikesutskottets betänkande

UU 1978/79:1

1978/79:1

med anledning av propositionen 1977/78:135 om riktlinjer för
internationellt utvecklingssamarbete m. m. jämte motioner

I propositionen 1977/78:135 föreslår regeringen på föredragning av
statsrådet Ullsten (biståndsministern) riktlinjer för Sveriges internationella
utvecklingssamarbete m. m.

Till grund för propositionen ligger dels biståndspolitiska utredningens
(BPU) huvudbetänkande (Sveriges samarbete med u-ländema, SOU
1977: 13, jämte bilagedel, SOU 1977:14) och dess remissbehandling, dels
1977 års industribiståndsutrednings (IBU) betänkande (Sveriges utvecklingssamarbete
på industriområdet, SOU 1977: 77) och dess remissbehandling.

En närmare redogörelse för propositionens förslag till riktlinjer för det
internationella utvecklingssamarbetet m. m. och de i anslutning därtill
framförda eller annars aktuella motionsyrkandena ges i det följande avsnittsvis.

Motionerna

Följande motioner eller motionsyrkanden behandlas i betänkandet:
motionen 1977/78: 532 av Allan Åkerlind (m), såvitt avser yrkandet 2
(övriga yrkanden i denna motion har förut behandlats i betänkandet UU
1977/78: 10),

motionen 1977/78: 631 av Nils Hörberg (fp), såvitt avser yrkandena 1
och 3 (yrkandet 2 i samma motion har behandlats i betänkandet UU
1977/78: 10),
motionen 1977/78: 676 av Karin Ahrland (fp),
motionen 1977/78: 1020 av Göthe Knutson m. fl. (m),
motionen 1977/78: 1023 av Gunnar Oskarson m. fl. (m),
motionen 1977/78:1904 av Sonja Fredgardh och Ulla Ekelund (c),
motionen 1977/78: 1905 av Göthe Knutson m. fl. (m),
motionen 1977/78: 1909 av Anna Eliasson (c),
motionen 1977/78: 1910 av Rolf Hagel och Alf Lövenborg (apk),
motionen 1977/78:1911 av Gunnel Jonäng och Rolf örjes (c),
motionen 1977/78:1912 av Olof Palme m. fl. (s),
motionen 1977/78: 1913 av Ingrid Sundberg m. fl. (m),
motionen 1977/78:1914 av Lars Werner m. fl. (vpk) (utom yrkandet
7).

1 Riksdagen 1978/79. 9 sami. Nr 1

UU 1978/79:1

1. Allmänt

Propositionen (s. 65—74)

I propositionens föredragandeavsnitt tas inledningsvis upp vissa allmänna
frågor rörande u-ländemas utveckling, kraven på en ny ekonomisk
världsordning, den s. k. basbehovsstrategin och främjandet av mänskliga
rättigheter.

Det framhålls bl. a. att inte endast utvecklingsklyftan mellan de rika
industriländerna å ena sidan och de fattiga länderna i tredje världen å den
andra fortsatt att vidgas. Också skillnaden mellan rika och fattiga u-länder
har blivit alltmer påtaglig under 1960- och 1970-talen.

Den grupp som FN definierar som u-länder är inte homogen i något
avseende. Den rymmer rika OPEC-stater som utan svårighet kan betala
för import av livsmedel och färdigvaror. Där finns också en växande grupp
länder med en snabbt expanderande exportinriktad industrisektor. Flera
u-länder har rika råvarutillgångar och en ekonomi som är starkt beroende
av världsmarknadens prissättning för den dominerande exportvaran. I de
fattigaste u-ländema dominerar självhushålls jordbruket.

Därmed är också givet att u-ländema har mycket skilda bevekelsegrunder
för sin önskan att förändra den rådande ekonomiska världsordningen.

Sveriges relationer till u-ländema måste utformas i klart medvetande
om de viktiga skillnader som finns mellan dessa länder. Det är främst
de fattigaste länderna som är i behov av ökat bistånd och andra stödåtgärder.
Fortfarande får världens fattigaste nationer klart mindre bistånd
per invånare än rikare u-länder. Stora delar av förslagen till en ny ekono •
misk världsordning skulle främst gynna andra länder än de fattigaste.

U-ländemas vid FN:s sjätte extra generalförsamling våren 1974 framförda
krav på en ny internationell ekonomisk ordning var i flertalet fall
mycket allmänt hållna, såsom makt över inhemska naturresurser, ökat bistånd,
bättre handelsvillkor, bättre och stabilare priser på råvaror, ett nytt
valutasystem, ökat inflytande över internationella beslut, bättre tillgång
till i-ländernas kapitalmarknad, stöd till industrialisering etc.

Det finns ännu ingen möjlighet att klart ange vilket slags ekonomisk
världsordning som u-ländema vill åstadkomma. Tills vidare får man nöja
sig med att konstatera att u-ländema kräver en jämnare fördelning av
världens resurser och ett större inflytande över beslut om hur det inter-,
nationella regelsystemet skall utformas. På en rad olika punkter har
u-ländemas förslag successivt konkretiserats under de internationella förhandlingar
som pågått, och denna process fortsätter.

Flertalet av kraven gäller generella förbättringar för alla u-länder, t. ex.
i fråga om handel med industrivaror, överföring av teknologi, export av
råvaror och kommersiell upplåning av kapital. De länder som i första hand

UU 1978/79:1

kommer att dra nytta härav är de som har industrivaror att sälja, möjlighet
att utnyttja och betala för teknologi, överskott på råvaror och en kreditvärdighet
som tillåter kommersiell upplåning.

Förslagen till en ny ekonomisk världsordning tar sikte på relationer
mellan stater. Interna förhållanden i de enskilda länderna berörs egentligen
inte alls. U-landsgruppen har också hävdat att internationella konferenser
och organisationer i huvudsak bör avstå från rekommendationer
som berör staters inre förhållanden.

Såväl u-länder som i-länder stödde emellertid vid ILO:s världssysselsättningskonferens
år 1976 den s. k. basbehovsstrategin. Grundtanken i
denna är att radikalt förbättra levnadsförhållandena för de fattiga folkgrupperna
i u-länderna genom att tillgodose dessa gruppers grundläggande
behov av mat, kläder, rent vatten, bostäder, utbildning och hälsovård.
Vidare framhålls behovet av produktiv sysselsättning samt vissa politiska
rättigheter. Även de mest eftersatta grupperna, landsbygdens befolkning
och kvinnorna, bör delta aktivt i den politiska beslutsprocessen.

Sådana åtgärder kan endast vidtas av nationella regeringar. Det är alltså
inte utan skäl som basbehovsstrategin kallats för ett förslag till en ny nationell
ekonomisk ordning i u-länderna. Efter världssysselsättningskonferensen
har u-ländema intagit en avvaktande, i vissa fall avvisande hållning
i debatten om basbehovsstrategin. Detta har flera orsaker. De ser bl. a.
ett visst konkurrensförhållande mellan strategin och förslagen om en ny
internationell ekonomisk ordning. Flera u-länder hävdade redan vid
världssysselsättningskonferensen att en ny ekonomisk världsordning måste
genomföras först. I-ländernas allt starkare stöd för strategin ses sannolikt
också som ett hot från deras sida att genom biståndsgivningen blanda sig
i u-ländemas egen utvecklingsplanering.

De förslag till en ny ekonomisk världsordning som diskuteras inom FN
och andra instanser syftar till att förbättra de deltagande u-ländemas
utbyte av det internationella samarbetet. Förbättringar för de fattiga
människorna kan dock uppnås snabbare om de internationella reformerna
sker hand i hand med intema åtgärder som vidtas av regeringar och myndigheter
i u-länderna.

Detta är utgångspunkten-för Sveriges syn på förslagen till en ny ekonomisk
världsordning och på basbehovsstrategin. Vi måste fortsätta att
ge starkt stöd åt tankarna bakom en ny ekonomisk världsordning, samtidigt
som vi håller fast vid kravet att förbättringar skall komma de fattiga
människorna till godo.

Beträffande främjandet av mänskliga rättigheter heter det i propositionen
bl. a.:

Ett av målen för det svenska utvecklingssamarbetet är att detta skall
bidra till ett demokratiskt samhällsskick i u-ländema. De brister som finns
i detta avseende kan alltså i och för sig inte utgöra hinder för att inleda

UU 1978/79:1

eller fullfölja sådant samarbete. Förbättringar i u-ländemas sociala, ekonomiska
och kulturella villkor är nödvändiga för skapandet av samhällsskick
som fullt ut möjliggör ett folkligt deltagande i utvecklingssamarbetet
och i den politiska beslutsprocessen.

Detta konstaterande innebär inte att grundläggande mänskliga rättigheter
kan betraktas som mindre angelägna för människor som lever under
u-ländemas knappa materiella villkor. Respekten för dessa värden måste
därför vägas in i valet av samarbetsländer för svenskt bistånd.

Förändringar i detta avseende i mottagarländerna kan också komma
att framtvinga reaktioner från vår sida. Allvarliga brott mot mänskliga
rättigheter kan motivera att ett pågående samarbete omprövas. Inför sådana
ställningstaganden måste dock kravet på långsiktighet i utvecklingssamarbetet
tillmätas stor vikt.

I de internationella finansorganen har överväganden om mänskliga
rättigheter tills nyligen hållits tillbaka. Det är naturligt att tonvikten i våra
insatser på att främja respekten för mänskliga rättigheter ligger på arbetet
inom FN. Samtidigt är säkerligen effekten av reaktioner i samband med
finansiering av utvecklingsprojekt betydande. Om ett tillräckligt antal
givarländer medverkar kan ett lån helt stoppas. Redan hotet om nejröstning
kan få resultat. Här finns otvivelaktigt ett instrument som kan leda
till förbättringar av den art man strävar efter. Samtidigt är olägenheterna
uppenbara.

Det är rimligt att de internationella biståndsorganen ibland utnyttjas
för markeringar för att främja de mänskliga rättigheterna. Samtidigt är
det av vikt att denna reaktionsform används med återhållsamhet. Risken
för missbruk är stor, gränsdragningsproblemen är svåra och de internationella
organens effektivitet kan påverkas. Tillsammans med likasinnade
stater, särskilt de nordiska, bör Sverige söka följa en linje som markerar
vår ståndpunkt åtminstone i de svåraste fallen av åsidosättande av mänskliga
rättigheter.

Utskottet

I inledningen till propositionens föredragandeavsnitt tecknas i huvuddrag
u-ländernas situation i dag och de utvecklingstendenser som präglat
1970-talet och som gjort att det ekonomiska läget för vissa u-länder
klart förbättrats men för andra lika klart försämrats. Därmed anges
även bakgrunden för de i senare avsnitt redovisade förslagen till riktlinjer
för Sveriges biståndspolitik och för vår u-landspolitik i stort.

Också i motionen 1912 ges inledningsvis på motsvarande sätt en bakgrundsteckning
av u-landssituationen och de drag i denna som accentuerats
under senare år.

De båda beskrivningarna företer inbördes betydande likheter i redovisning
och synsätt.

UU 1978/79:1

Under hela efterkrigstiden har klyftan mellan fattiga och rika länder
vidgats. Vanligen avser detta konstaterande de ekonomiska skillnaderna
mellan industriländerna och den tredje världens länder. Emellertid har
utvecklingsskillnaden mellan olika kategorier av u-länder också ökat.

Skevheten i fördelningen av världens resurser illustreras av en tablå
i propositionen, enligt vilken de 33 fattigaste länderna i världen, som
har nästan en tredjedel av jordens invånare, står för endast 3 % av det
samlade produktionsresultatet mätt i bruttonationalprodukt. Tre femtedelar
av världens befolkning svarar för sammanlagt 10 % av världsproduktionen
av varor och tjänster. Den tiondel av jordens befolkning
som bor i de 19 rikaste länderna svarar å andra sidan för nästan hälften
av världsproduktionen.

Den internationella ekonomin har under 1970-talet kännetecknats av
starka konjunktursvängningar. Oljeprishöjningama år 1973 och därefter
har haft en stor del häri. Stora betalningsbalansrubbningar har uppstått.
Den utpräglade högkonjunktur som rådde inom OECD-området ännu
under de första åren av 1970-talet har avlösts av en långvarig och djup
lågkonjunktur, med omfattande arbetslöshet och inflation. Frihandelssystemet
har i samband därmed utsatts för stora påfrestningar, och krav
på ökad protektionism har rests i många länder.

Värst drabbade av den internationella ekonomiska krisen har de fattigaste
u-länderna blivit, som redan förut uppvisade en skrämmande fattigdom
och arbetslöshet. Deras skuldbörda har blivit allt större liksom
deras beroende av fortsatt och ökat bistånd.

Samtidigt har de oljeexporterande u-länderna blivit betydande maktfaktorer
finansiellt och monetärt. De har fått möjlighet att med egna
medel inleda ambitiösa utvecklingsprogram och att själva ge bistånd i
betydande omfattning. De har även blivit viktiga marknader för i-ländernas
industriprodukter och tekniska kunnande.

Ett antal andra u-länder har via en hårt specialiserad och exportorienterad
industrialisering, som i hög grad möjliggjorts av utländska
direktinvesteringar och en avancerad teknologi, blivit svåra handelskonkurrenter
till i-länderna på vissa varuområden och kunnat uppvisa
en påtaglig tillväxt i sin ekonomi. Mera sällan har denna tillväxt dock
lett till en reduktion av massarbetslösheten och till en allmän höjning
av folkflertalets levnadsnivå. Ofta har avståndet mellan fattiga och rika
tvärtom vuxit.

Mot denna bakgrund konstateras i såväl propositionen som motionen
1912 att klyftorna mellan u-länderna vidgats, att skillnaden mellan rika
och fattiga u-länder blir alltmer påtaglig. Samtidigt konstateras att klyftorna
mellan rika och fattiga människor är större i flertalet u-länder än
i i-länderna. Några u-länder har visserligen lyckats ge de fattiga människorna
del av den ekonomiska tillväxten, men i flertalet u-länder utmärks
inkomstfördelningen alltjämt av att ett mycket litet skikt för -

UU 1978/79:1

fogar över en mycket stor del av resurserna under det att befolkningen
i övrigt lever på en mycket låg standard. Elementära behov är för de
stora massorna ofta dåligt tillgodosedda. I många u-länder dominerar
massfattigdomen. Livsmedelsproduktionen håller inte jämna steg med
befolkningsökningen. Förhållandena på landsbygden är ofta sådana att
stora jordägare använder sig av kapitalintensiva brukningsmetoder i
stället för att ta mänsklig arbetskraft i anspråk. På motsvarande sätt
riskerar den importerade högteknologin att ställa ytterligare människor
åt sidan. Flera hundra miljoner människor i u-världen saknar arbete
och ännu fler är undersysselsatta. U-ländemas råvaror går i största utsträckning
till i-länderna i stället för att bearbetas lokalt.

I motionen 1912 betonas att det avgörande utvecklingsproblemet inte
är bristen på naturresurser utan den snedvridna sociala och ekonomiska
fördelning som råder och det felaktiga utnyttjandet av tillgängliga resurser.

På motsvarande sätt konstaterades i regeringsdeklarationen vid årets
utrikesdebatt i riksdagen den 15 mars att det inte är knappheten i de
sammanlagda resurserna i världen som i dag utgör huvudproblemet utan
den ojämna fördelningen mellan rika och fattiga länder och mellan rika
och fattiga människor i dessa.

Som betonas i propositionen, måste Sveriges relationer till u-länderna
utformas i klart medvetande om de viktiga skillnader som finns mellan
dessa länder. Det är främst de fattigaste länderna som är i behov av
ökat bistånd och andra direkta stödåtgärder. I-ländemas utvecklingsbistånd
behöver också i högre grad än hittills inriktas på de fattigaste
befolkningsgrupperna i dessa länder.

Det är också av avgörande betydelse för den fortsatta utvecklingen
att u-ländema kommer till rätta med sysselsättningsproblemen och att
de fattiga folkgruppernas grundläggande behov i högre grad blir tillgodosedda.
Det är i detta sammanhang också viktigt att stödja en industrialisering
som gör bruk av en för u-ländernas villkor särskilt anpassad,
arbetsintensiv teknologi och som gör en basbehovsinriktad produktion
möjlig. På så sätt skulle både den ekonomiska tillväxten och
sysselsättningen främjas liksom en rättvisare och jämnare fördelning av
samhällsresurserna.

I detta sammanhang bör uppmärksammas att multinationella företag
utgör en betydande maktfaktor i många u-länders ekonomiska liv och
att det är naturligt att krav på uppförandekoder för dessa rests i flera
internationella sammanhang.

Under förutsättning att u-ländernas egna utvecklingsansträngningar
mera inriktas på att skapa produktiv sysselsättning och på att tillgodose
de stora befolkningsgruppernas växande behov av förnödenheter samt
att i-ländernas utvecklingsbistånd mer än hittills får en motsvarande inriktning,
bör massfattigdomen i u-länderna — de ofantliga och uppen -

UU 1978/79:1

bara svårigheterna till trots — kunna kraftigt reduceras inom överskådlig
tid.

Den av ILO:s världssysselsättningskonferens år 1976 antagna s. k.
basbehovsstrategin är tillsammans med 1974 års FN-deklaration om en
ny ekonomisk världsordning viktiga instrument för att nå dessa mål.

2. U-Iandspolitik
Propositionen (s. 74—78)

Det framstår i dag som självklart att industriländernas relationer till
u-ländema inte är enbart en fråga om bistånd. Insikten är också allmän
att ett nytt skede av mera ömsesidigt beroende mellan u- och i-länderna
har inträtt. Det är mot denna bakgrund som begreppet u-landspolitik
börjat ta form såsom en samlande beteckning för den hållning vi på skilda
områden intar till u-världen. I första hand kan man vid sidan av biståndet
urskilja sådana politiska beslut som direkt riktar sig till u-ländema. Detta
gäller delar av vår handelspolitik, sjöfartspolitik, valutapolitik och övrig
utrikesekonomisk politik. Dit hör också de kulturella förbindelserna med
dessa länder. Även inrikespolitiska åtgärder kan få konsekvenser för uländerna.
Detta gäller exempelvis delar av vår jordbrukspolitik, regionalpolitik,
industripolitik och arbetsmarknadspolitik.

Med utgångspunkt i vår önskan om en snabb ekonomisk och social
utveckling i u-världen ter det sig självklart att u-landspolitiken inte får
vara passiv eller omedveten utan måste bestå i att utformningen av politiken
på skilda områden medvetet söker beakta u-ländernas legitima intressen
och väga samman dem med våra egna, mera näraliggande intressen.

Uppenbart är att konflikter kan uppkomma mellan vårt intresse att
främja utvecklingsansträngningar och våra andra intressen. Bl. a. behovet
att bevara en rimlig försörjningsberedskap måste beaktas på flera områden.

En huvudmålsättning för länderna i tredje världen är att få en större
andel av jordens resurser och ökat inflytande på beslut som rör de ekonomiska
relationerna mellan i- och u-värld. U-landsgruppen har drivit
kraven bl. a. i deklarationer rörande en ny ekonomisk världsordning.
Trots det massiva gemensamma tryck som u-landsgruppen lyckats mobilisera
står det klart att olika och i åtskilliga fall direkt motstridiga intressen
döljer sig bakom den enade u-landsfronten.

Sedan mitten av 1970-talet har en lång rad förhandlingar ägt rum som
berör u-landskraven på en ny ekonomisk världsordning. Dessa förhandlingar
har förts inom ramen för bl. a. FN, UNCTAD, GATT, Världsbanken,
IMF och den i juni 1977 avslutade Pariskonferensen om internationellt
ekonomiskt samarbete (CIEC). Flertalet av de frågor som akf -

UU 1978/79:1

tualiserats i dessa sammanhang har bred u-landspolitisk anknytning. Ofta
berörs frågor som bereds inom skilda departement i Sverige.

Mot bakgrund av utvecklingen mot mera mångskiftande ekonomiska
relationer till u-ländema, det internationella förhandlingsläget och den
principiellt positiva hållning som Sverige intagit till kraven på en ny ekonomisk
världsordning är det angeläget att vi försöker anlägga ett brett
u-landspolitiskt synsätt. Så sker redan i dag, men det finns skäl att söka
ytterligare underlätta en avvägning av de olika intressen som gör sig gällande
vid en utformning av den svenska politiken i förhållande till uländerna.
U-Iandspolitikens sakliga innehåll måste växa fram successivt
och komma till synes i propositioner och i riksdagens ställningstaganden.

För att underlätta en mer systematisk överblick och granskning av områden
där u-landspolitiska ställningstaganden blir erforderliga har regeringen
beslutat att en samrådsgrupp med representanter för berörda departement
skall tillsättas. Gruppens uppgift blir att översiktligt granska
ämnesområden, inom vilka u-landspolitiska hänsyn kan behöva tas.
Gruppen bör också överväga hur intresset av u-landsutveckling och andra
intressen kan vägas samman.

Motioner

I detta sammanhang behandlar utskottet

dels motionen 1977/78: 631 av Nils Hörberg (fp), yrkandet 3, nämligen
att riksdagen beslutar anhålla om att regeringen

3. överväger att markera betydelsen av arbetet för en ny ekonomisk
världsordning genom att för uppgiften inrätta ett särskilt statsrådsämbete,

dels motionen 1977/78: 1912 av Olof Palme m. fl. (s), yrkandena 1, 2,
3, 4 och 5, nämligen att riksdagen beslutar

1. ge regeringen till känna vad som i motionen anförts om u-landspolitikens
innehåll,

2. att Sverige internationellt skall verka för en revidering av OECD:s
uppförandekod för multinationella företag,

3. att Sverige skall verka för att arbetet inom FN och ILO med uppförandekod
kompletteras med åtgärder riktade till regeringar och arbetsgivare
i syfte att legalisera självständigt arbetande fackföreningar,

4. att Sverige aktivt verkar för införandet av en socialklausul i GATT
i enlighet med vad som i motionen anförts,

5. att Sverige internationellt skall stödja kravet på högre och jämnare
inkomster för u-ländernas råvaruexport i enlighet med vad som anförts
i motionen,

dels motionen 1977/78: 1914 av Lars Werner m. fl. (vpk), yrkandena
2, 8 och 21, nämligen

2. att riksdagen hos regeringen hemställer om att en parlamentarisk

UU 1978/79:1

utredning tillsätts för att genomföra en samlad översyn av svensk ulandspolitik
och de förändringar inom olika samhällssektorer som förutsätts
för att tillmötesgå u-ländemas krav på en ny ekonomisk världsordning,

8. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag innebärande att
Sverige verkar för införande av s. k. socialklausul i internationella handelsavtal,

21. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att Sverige
bör vidta speciella åtgärder såväl på det bilaterala som på det multilaterala
planet för att stärka u-ländemas inbördes samarbete.

Utskottet

Begreppet u-landspolitik började för några år sedan användas som
en samlande beteckning för den hållning vårt land på olika områden
intar till u-världen, förutom de direkta biståndsrelationerna till de u-länder
med vilka vi bedriver ett långsiktigt utvecklingssamarbete. U-landspolitik
är därmed ett långt vidare begrepp än biståndspolitik och sträcker
sig in på områden som vår utrikeshandelspolitik, vår sjöfartspolitik,
vår valutapolitik etc. och även in på inrikes områden som vår jordbruks-,
industri- och arbetsmarknadspolitik, allt i den mån som våra
åtgärder på dessa områden påverkar u-länderna och deras utvecklingsmöjligheter.
Som framhålls i propositionen finns det i alla dessa sammanhang
anledning att anlägga ett brett u-landspolitiskt synsätt och att
överväga olika åtgärders återverkningar på u-länderna.

Beteckningen u-landspolitik präglades i vårt land i anslutning till den
av FN:s generalförsamlings sjätte extra möte våren 1974 antagna deklarationen
om en ny ekonomisk världsordning. I denna deklaration sammanfattades
u-ländernas aktuella önskemål och krav på i-länderna. Allmänt
syftade dessa till en jämnare fördelning av världens tillgångar
samt ett större u-landsinflytande på de internationella organ som tar
beslut av internationell ekonomisk räckvidd och som har hand om en
stor del av världens kapitalresurser för utveckling. I deklarationen intog
visserligen kravet på ökat bistånd från i-länderna en ledande plats, men
övriga krav var i huvudsak av den karaktären att de inte kan tillgodoses
genom bistånd i gängse bemärkelse utan fastmer genom handelspolitiska
och andra åtgärder. Flera av kraven förutsätter att lösningar
kommer till stånd på multilateral grund.

Många av kraven eller rekommendationerna i deklarationen var mycket
allmänt hållna och kompromissbetonade. De kom till vid ett FNmöte
som var konfrontationspräglat. Många i-länder anmälde omfattande
reservationer till innehållet. Likväl har deklarationen och det
handlingsprogram som samtidigt antogs kommit att utgöra utgångspunkt
för en serie viktiga internationella förhandlingar som alltjämt

UU1978/79:1

fortsätter, där kraven successivt konkretiseras och där det efter hand
visar sig i vilken utsträckning i-länderna som grupp är beredda att göra
eftergifter och bevilja u-länderna förmåner eller större inflytande.

Sverige gav för sin del på ett tidigt stadium sitt principiella stöd åt
de centrala rekommendationer som ingick i deklarationen om en ny
ekonomisk världsordning. Vissa av rekommendationerna däri är för
svenskt vidkommande redan förverkligade, helt eller delvis. Det gäller
i första hand det däri uppställda biståndsmålet, 0,7 % av bruttonationalprodukten,
som Sverige som första land uppnådde och överskred för
flera år sedan. Ett annat krav avsåg åtgärder för att lätta u-ländernas
alltmer tryckande skuldbörda. För sin del har Sverige tidigare i år beslutat
avskriva samtliga utestående fordringar på tidigare utvecklingskrediter
till de minst utvecklade av programländerna. Som redan nämnts,
är emellertid många av de övriga u-landskraven beroende av internationella
lösningar och överenskommelser, av vilka endast en mindre del
kommit till stånd.

Det har med tiden blivit allt tydligare att u-ländema långtifrån utgör
någon homogen grupp och att de inte haft identiska motiv för sin gemensamt
uttryckta önskan att förändra den ekonomiska världsordningen.
Det har vidare blivit uppenbart att åtskilliga av u-landskraven
i praktiken ger klara fördelar åt de mer utvecklade u-länderna, vilka
har de största möjligheterna att tillgodogöra sig olika lättnader och förmåner
på exempelvis handelns och de utländska investeringarnas område.
Det blir sålunda de u-länder som redan byggt upp en industri och
nått framgångar på exportmarknaderna som främst drar nytta av generella
liberaliseringsåtgärder på handelsområdet. För de fattigaste u-länderna
däremot har flertalet u-landspolitiska åtgärder begränsad betydelse.
Vissa generella åtgärder kan i vissa fall till och med fördjupa
utvecklingsklyftan mellan olika u-länder.

Det är därför främst de fattigaste länderna som är i behov av ökat
bistånd och andra direkta stödåtgärder. För de fattigaste och minst utvecklade
u-länderna kommer av samma anledning bistånd att spela en
stor roll också i framtiden och även om övriga generella mål i världsordningsdeklarationen
efter hand blir uppnådda.

Det framstår mot denna bakgrund klart att u-landspolitiken inte låter
sig definiera i enkla eller entydiga termer och en gång för alla. Den
måste successivt växa fram. Den berör inom regeringskansliet ett flertal
departement vid sidan av utrikesdepartementet.

Det anmäls i propositionen att regeringen beslutat tillsätta en samrådsgrupp
med representanter för berörda departement i syfte att underlätta
en mer systematisk överblick och granskning av områden där
u-landspolitiska ställningstaganden blir erforderliga.

Det sker mot bakgrund av behovet att i utformningen av politiken på
skilda områden medvetet beakta u-ländernas legitima intressen och att
väga dessa samman med våra egna intressen. Underlåtenhet därvidlag

UU 1978/79:1

kan, sorn framhålls i propositionen, till och med innebära en risk för att
våra strävanden på biståndsområdet elimineras eller neutraliseras.

Det är därför så mycket angelägnare att anlägga ett brett u-landspolitiskt
synsätt, inom vilket de biståndspolitiska målen får utgöra en
central aspekt.

Också s-motionen 1912 ansluter sig till regeringens bedömning att det
är angeläget att anlägga ett brett u-landspolitiskt synsätt. Man vill se
u-landsfrågorna i detta vida perspektiv och forma politiken utifrån
detta. Det framhålls att det är angeläget att solidaritetsmotivet i ökad
utsträckning får påverka u-landspolitiken.

I olika yrkanden i motionen utvidgas propositionens redovisning av
aktuella frågor inom u-landspolitiken och behandlas synen på frågor
såsom sambandet mellan nedrustning och utveckling, uppförandekoder
för de multinationella företagen, råvaru- och energifrågorna, handelspolitiken,
frågan om teknologiöverföring m. m.

I andra motioner aktualiseras frågan om det inbördes samarbetet
mellan u-länder och framförs förslag om en u-landspolitisk utredning
och ett särskilt statsrådsämbete för frågor rörande den nya ekonomiska
världsordningen.

Dessa spörsmål behandlas närmare i det följande.

I vpk-motionen 1914 föreslås att riksdagen hos regeringen hemställer
om att en parlamentarisk utredning tillsätts för att genomföra en samlad
översyn av svensk u-landspolitik och de förändringar inom olika samhällssektorer
som förutsätts för att tillmötesgå u-ländernas krav på en
ny ekonomisk världsordning.

Likartade motionsyrkanden var aktuella vid 1975/76 års riksmöte och
avstyrktes då av utskottet (UU 1975/76: 14). Utskottet hänvisade därvid
till den mycket allmänna och obestämda karaktären hos de FN-rekommendationer
som går under samlingsbeteckningen en ny ekonomisk
världsordning och den komplicerade internationella förhandlingssituationen
i denna fråga, som gör det svårt att i konkreta termer ännu definiera
de konsekvenser för vårt land som på längre sikt kan följa av
rekommendationernas förverkligande. Delvis hade emellertid dessa konsekvenser
redan kartlagts, under det att andra aspekter befann sig under
aktivt studium eller utredning.

Biståndspolitiska utredningen, som vid sidan av biståndspolitiken behandlat
den svenska u-landspolitiken och u-landskraven på en ny ekonomisk
världsordning, har sedermera framlagt sitt betänkande vilket ligger
till grund för den nu aktuella propositionen. Av betydelse i detta
sammanhang är också det forskningsprojekt — ”Sverige i en ny ekonomisk
världsordning” — som för några månader sedan igångsatts av sekretariatet
för framtidsstudier.

Utskottet finner stöd i propositionen 135 för att de invändningar som
anfördes för två år sedan från utskottets sida alltjämt är giltiga. Det

UU1978/79:1

heter i propositionen bl. a. att de krav som u-länderna våren 1974 förde
fram i förslagen om en ny internationell ekonomisk ordning i flertalet
fall var mycket allmänt hållna, såsom ökat bistånd, bättre handelsvillkor,
bättre och stabilare priser på råvaror, ett nytt valutasystem, ökat
inflytande över internationella beslut, bättre tillgång till i-ländernas
kapitalmarknad och stöd till industrialisering. I propositionen sägs det
fortsättningsvis bl. a.:

Det finns ännu ingen möjlighet att klart ange vilken slags ekonomisk
världsordning u-ländema vill åstadkomma. Tills vidare får man nöja sig
med att konstatera att u-länderna kräver en jämnare fördelning av världens
resurser och ett större inflytande över beslut om hur det internationella
regelsystemet skall utformas. På en rad olika punkter har uländernas
förslag successivt konkretiserats under de förhandlingar som
pågått och denna process fortsätter.

Dessa förhandlingar har förts inom ramen för bl. a. FN, UNCTAD,
GATT, Världsbanken, Valutafonden och den i juni 1977 avslutade
Pariskonferensen om internationellt ekonomiskt samarbete (CIEC). I
många stycken fortsätter dessa förhandlingar och kommer att så göra
under lång tid framöver. Kravens närmare konsekvenser återstår därför
i många hänseenden att definiera.

Som redan nämnts, stöder Sverige i princip flertalet av de krav som
ryms under begreppet en ny ekonomisk världsordning och har redan
uppfyllt vissa av dessa. Sverige arbetar aktivt för ett större inflytande
för u-länderna i exempelvis Världsbanksgruppen och för en pris- och
intäktsstabilisering på råvaruområdet samt ger u-landsexporten en vidsträckt
preferensbehandling. Som framhållits i det föregående måste
den svenska u-landspolitiken och dess innehåll, som kan ses bl. a. som
ett svar på kraven i deklarationen om en ny ekonomisk världsordning,
växa fram successivt.

Mot bakgrund av det anförda avstyrks det nu aktuella yrkandet i
motionen 1914.

I motionen 631 hemställs att riksdagen beslutar anhålla om att*regeringen
måtte överväga att markera betydelsen av arbetet för en ny ekonomisk
världsordning genom att inrätta ett särskilt statsrådsämbete för
denna uppgift.

Utskottet konstaterar att det ankommer på regeringen ensam att inom
sig besluta om regeringsuppgifternas fördelning på olika statsråd.

Som nämnts i det föregående, har regeringen beslutat inrätta en interdepartemental
samrådsgrupp för att underlätta en mer systematisk
överblick och granskning av områden där u-landspolitiska ställningstaganden
erfordras.

Samrådsgruppen, som torde komma att arbeta på statssekreterarnivå,
skall bl. a. uppmärksamma de potentiella effekterna för u-länderna, då
principiellt väsentliga eller politiskt betydelsefulla riktlinjer och ställ -

UU 1978/79:1

ningstaganden aktualiseras på områden som berör u-ländernas utveckling.
Gruppen avses inte ersätta det löpande samråd mellan berörda
departement som redan tidigare förekommit i dessa frågor, och åtgärden
påverkar inte heller ärendefördelningen mellan departementen.

Utskottet, som finner att den nya samrådsgruppen fyller en angelägen
uppgift, avstyrker det nu aktuella yrkandet i motionen 631.

I s-motionen 1912 pekas på betydelsen av att genom olika åtgärder
underlätta för u-länderna att bygga upp en egen kapacitet att utveckla,
värdera och förvärva vetenskaplig och teknologisk kunskap. Beträffande
det internationella arbetet på att utforma regler för vetenskapligt och
tekniskt samarbete framhålls i motionen vikten av att u-länderna tar till
vara alla möjligheter till ökat regionalt samarbete för att åstadkomma
förändringar.

Utskottet instämmer i detta. Att främja u-ländernas strävanden att
skaffa sig en inhemsk kapacitet inom forskning och teknologiutveckling
är en viktig del i arbetet på att stärka u-ländernas allmänna självständighet
och oberoende, som utgör ett av huvudmålen för den svenska
biståndspolitiken.

Detta område är sedan åtskilliga år föremål för uppmärksamhet från
svensk sida och ges stöd inom både vårt multilaterala och vårt bilaterala
bistånd.

Det utgör ett av huvudsyftena med den verksamhet som bedrivs av
den år 1975 inrättade rådgivande beredningen för u-landsforskning
(SAREC) att verka för en aktiv och samordnad politik för stöd till
u-landsforskning. Ehuru den största delen av SAREC-anslagen hittills
gått till internationella forskningsprogram av betydelse för u-ländernas
utveckling, anslås en allt större del till direkt forskningssamarbete med
i första hand programländer för att stärka deras forskningskapacitet och
till regionalt forskningssamarbete mellan u-länder. I sistnämnda sammanhang
ges även stöd till s. k. kritisk utvecklingsforskning, som bl. a.
granskar i-ländernas utvecklingspolitik och de multinationella företagens
roll.

Också inom den av SIDA förvaltade s. k. ämnesinriktade verksamheten,
som genomförs i samverkan med FN:s fackorgan, enskilda internationella
organisationer samt institutioner etc. i Sverige, förekommer
åtskilligt stöd till forskning eller forskningsliknande verksamhet, inte
minst på området för industriell teknik och anpassning av teknologi till
de förutsättningar som råder i u-länderna.

Bistånd på området för teknologiöverföring och -anpassning ges också
bilateralt och har fått särskild betydelse i samband med den växande
efterfrågan på industribistånd från vårt land. En ökad satsning på industribiståndet
från svensk sida aktualiserar naturligen också en ökning
av de svenska insatserna för att få fram en u-landsanpassad teknologi.
Som framhålls i propositionen, blir det i detta sammanhang en huvud -

UU 1978/79:1

uppgift för SIDA att på begäran bistå mottagarländer med att utveckla
sin kapacitet att värdera, motta och anpassa den teknologi som skall
importeras, eftersom det i första hand är u-länderna själva som måste
avgöra vilka krav som skall ställas på denna teknologi.

En särskild FN-konferens om vetenskap och teknologi för utveckling
(UNCSTED) kommer att hållas år 1979 i Wien. Dess främsta syfte är
att främja tillkomsten av en självständig vetenskaplig och teknisk kapacitet
i u-länderna. I ett gemensamt nordiskt inlägg vid 1977 års generalförsamling,
då beslutet om UNCSTED togs, betonades bl. a. vikten av
att konferensen riktar sin uppmärksamhet på u-ländernas beroendeförhållande
till den industrialiserade världen och till de transnationella
företagen och av att medel anvisas för att stärka u-ländernas forskningskapacitet
så att de kan utveckla, välja och tillämpa den teknik som är
lämplig för deras egna ekonomiska och sociala mål.

Inom UNCTAD:s ram kommer en FN-konferens för utarbetande av
en internationell uppförandekod för teknologiöverföring att hållas i
Genéve under hösten 1978. Sverige stöder arbetet på en sådan kod.
Enligt svensk uppfattning bör koden bli universell, dvs. omfatta teknologiöverföring
mellan alla länder.

Sverige stöder också det arbete som påbörjats inom FN i syfte att få
till stånd ett informationssystem på teknologiområdet under medverkan
av alla berörda FN-organ.

Sverige deltar vidare aktivt i förberedelsearbetet för en konferens om
revision av Pariskonventionen om industriellt rättsskydd. Revisionen
syftar bl. a. till att bättre tillgodose u-ländernas intressen i fråga om
tillgång till patenterad teknologi.

Motionen 1912 torde därmed få anses besvarad i denna del.

I s-motionen 1912 yrkas att Sverige internationellt skall stödja kravet
på högre och jämnare inkomster för u-ländernas råvaruexport.

Detta utgjorde ett av de många u-landskrav som antogs av FN:s
generalförsamlings sjätte extra möte år 1974 och som går under samlingsbeteckningen
en ny ekonomisk världsordning. Sverige har gett sin
principiella anslutning till detta krav.

Inom UNCTAD-sekretariatet har sedermera utarbetats förslag till ett
sammanhållet s. k. integrerat råvaruprogram omfattande råvaror av exportintresse
för u-länderna. Som förbindande länk i det integrerade
programmet, som bygger på råvaruavtal och andra arrangemang för
enskilda råvaror, föreslogs att en gemensam fond skulle bildas för att
finansiera lager inom ramen för dessa avtal. Sådana s. k. buffertlagei
kan vara ett av stabiliseringsinstrumenten i råvaruavtal. Lagret köper
av varan när priset faller och motverkar därvid ytterligare prisfall. När
priset sedan stiger på varan och det råder brist, säljer lagret och minskar
då såväl brist som prisstegring. Genom att på råvaruområdet relativt
små över- och underskott resulterar i kraftiga prisförändringar,

UU 1978/79:1

skulle även relativt begränsade lager kunna bidra till att stabilisera
priser och marknader.

Trots vissa delade meningar mellan i- och u-länder om bl. a. mandatet
för den gemensamma fonden enades man vid UNCTAD IV år
1976 om ett förhandlingsprogram avseende såväl enskilda råvaror som
en gemensam fond. Huvudproblemet har gällt fonden och dess funktion.
Den första förhandlingskonferensen om fonden hölls i mars 1977,
men resultatet därav blev mycket begränsat. I slutskedet av den s. k.
nord/syddialogen i Paris (CIEC) antogs på försommaren förra året
dock en principöverenskommelse om upprättandet av en fond som ett
nyckelinstrument för att nå de överenskomna målsättningarna i det
integrerade programmet för råvaror. Förhoppningarna inom u-landsgruppen
var mot denna bakgrund relativt stora att man vid UNCTADrs
andra förhandlingskonferens om fonden i november i fjol skulle nå
konkreta resultat. Förhandlingarna strandade emellertid på oenighet
om fondens finansiering och användningssätt. Konferensen ajournerades
därför på obestämd tid. UNCTAD:s generalsekreterare undersöker
nu möjligheterna att få den återupptagen, men det är tills vidare en
öppen fråga när så kan ske.

Sverige och de övriga nordiska länderna har både inom CIEC och
UNCTAD gått längre än flertalet övriga i-länder i stöd för den uppläggning
som u-länderna förordat både i fråga om den gemensamma
fondens finansiering och användningssätt. Från nordisk sida har man
också aktivt sökt att överbrygga motsättningarna i denna fråga mellan
u-landsgruppen och majoriteten i-länder. Därvid har bl. a. pekats på de
klara fördelar som en råvarufond skulle kunna innebära även för importörländerna.

Utskottet utgår från att ansträngningarna i denna fråga fullföljs från
svensk sida. Det aktuella yrkandet i motionen 1912 torde därmed få
anses besvarat.

I s-motionen 1912 pekas också på behovet av en internationell
energihushållning och på att oljekrisen håller på att utlösa en ekologisk
kris i många u-länder där vegetationen huggs ned och förbrukas som
bränsle. Det krävs av i-länderna att de utvecklar och i större utsträckning
använder inhemska energikällor och minskar sitt oljeberoende.
En satsning på forskning och utveckling av alternativ energiproduktion,
gärna i samarbete med u-länder, kan bli ett verksamt medel att lösa
världens energiförsörjning. I många u-länder med låg teknisk nivå och
dåligt utbyggda elnät kan alternativa energikällor, tillverkade i små
enheter, bli till stor nytta, framhåller motionärerna.

Utskottet kan för sin del instämma i dessa synpunkter. De rika länderna
förbrukar merparten av de råvaror som utvinns i världen, inklusive
oljan. Energihushållning är en utomordentligt viktig del av den
totala hushållningen med världens begränsade naturtillgångar, och ett

UU1978/79:1

stort ansvar vilar därför på de länder som står för den största förbrukningen
av dessa tillgångar. Också i regeringsdeklarationen vid årets utrikesdebatt
i riksdagen den 15 mars erinrades om detta:

Energiförsörjningen har kommit att inta en dominerande plats i debatten
kring resursfrågorna. Hård konkurrens hotar om de energiråvaror
som står till buds. Alla länder måste i detta läge lägga sig vinn om
en god hushållning. Ett särskilt ansvar vilar naturligtvis på de länder som
svarar för den största konsumtionen. I såväl i-länder som u-länder krävs
samtidigt en intensifierad utveckling av nya och förnybara energikällor.
Energisamarbetet inom OECD:s energiorgan IEA och i andra
fora bör kompletteras med ett globalt samarbete i FN:s regi.

Motionen 1912 torde därmed i denna del få anses besvarad.

I s-motionen 1912 erinras om det resursslöseri och det hot mot en
framtid i fred och rättvisa som kapprustningen i världen innebär. Motionärerna
pekar på det samband som föreligger mellan nedrustning
och förverkligandet av en ny ekonomisk världsordning också därigenom
att en internationell nedrustningsprocess skulle frigöra väldiga resurser
som kan användas för att främja ekonomisk och social utveckling och
rättvisa i världen. För att göra kraven på en radikal nedrustning trovärdiga
gäller det att kunna anvisa vägar för en omvandling av de resurser
som satsas på kapprustningen till civilt bruk, framhålls det i motionen,
som även hänvisar till den av utskottet förut i år behandlade
s-motionen 1977/78: 423.

Utan tvivel utgör den fortsatta kapprustningen i världen det mest
extrema exemplet på resursslöseri som försiggår i våra dagar. Ett stopp
för kapprustningen skulle kunna främja alla länders ekonomiska och
sociala utveckling och även öka förutsättningarna för i-ländernas stöd
till u-ländemas utvecklingsansträngningar. Många av de frågor som aktualiseras
vid en överföring av resurser från militär till civil verksamhet
kräver ett ingående studium, något som bäst torde kunna utföras i internationell
regi.

Utskottet har tidigare i år, i sitt betänkande UU 1977/78:12, behandlat
en rad nedrustningsfrågor, däribland den nu aktuella frågan
om sambandet mellan nedrustning och utveckling, som diskuterats under
förberedelsearbetet för den nyligen inledda extrasessionen med FN:s
generalförsamling vilken helt är ägnad åt nedrustningsproblemen. Konferensen
väntas komma att fatta beslut om att en inträngande studie
rörande sambandet mellan nedrustning och ekonomisk-social utveckling
skall genomföras i FN:s regi under de närmaste åren. Initiativet härtill
har tagits från svensk sida, och det har verksamt understötts av övriga
nordiska länder. Särskild uppmärksamhet torde under utredningens
gång komma att ägnas metoder för omdisponering av resurser, som
frigörs genom nedrustning, till stöd för u-Iändemas utvecklingsansträng -

UU 1978/79:1

ningar och målsättningarna i den av FN proklamerade nya ekonomiska
världsordningen.

Statsminister Thorbjörn Fälldin fastslog i sitt anförande den 24 maj

1 specialsessionens generaldebatt att ett överförande av resurser, som i
dag avsätts för rustningar, till mer konstruktiva ändamål skulle underlätta
det internationella samfundets strävanden att främja u-ländernas
utveckling. Statsministern meddelade vid samma tillfälle att den svenska
regeringen beslutat ställa 1 milj. kr. till FN:s förfogande som ett frivilligt
bidrag till studiens finansiering.

Med det anförda torde motionen 1912 i denna del få anses besvarad.

I vpk-motionen 1914 hemställs att riksdagen hos regeringen begär
förslag innebärande att Sverige bör vidta speciella åtgärder på det bilaterala
och det multilaterala planet för att stärka u-ländernas inbördes
samarbete.

Under förhösten 1978 kommer FN att genomföra en särskild konferens
om tekniskt samarbete mellan u-länder (TCDC). Sverige har
generellt intagit en positiv hållning till sådant samarbete och även ekonomiskt
stött många projekt för samverkan mellan u-länder, främst på
forsknings- och undervisningsområdena. Sverige har också lämnat betydande
stöd till samarbetet inom den östafrikanska gemenskapen
(EAC).

Den kommande FN-konferensen kan enligt årets budgetproposition
göra det aktuellt att lämna ytterligare bidrag till denna form av samarbete.

På det multilaterala planet har FN:s utvecklingsprograms (UNDP)
styrelse särskilt intresserat sig för det tekniska utvecklingssamarbetet
mellan u-länder och haft ett aktivt svenskt och nordiskt stöd för detta.
På motsvarande sätt har FN:s konferens för handel och utveckling
(UNCTAD) ställt sig bakom ett främjande av det ekonomiska samarbetet
mellan u-länder. Båda dessa spörsmål var föremål för enhälligt
antagna resolutioner vid FN:s generalförsamling hösten 1977.

Mot denna bakgrund synes någon åtgärd från riksdagens sida inte
påkallad i detta sammanhang, varför ifrågavarande yrkande i motionen
1914 avstyrks.

I s-motionen 1912 yrkas att Sverige dels skall verka för en revidering
av OECD:s uppförandekod för multinationella företag, dels skall verka
för att arbetet inom FN och ILO med uppförandekod kompletteras
med åtgärder riktade till regeringar och arbetsgivare i syfte att legalisera
självständigt arbetande fackföreningar.

I deklarationen från FN:s sjätte extra generalförsamling år 1974 om
en ny internationell ekonomisk ordning fastslogs ett antal allmänna
principer om rätten att förfoga över de egna resurserna, på grundval

2 Riksdagen 1978/79. 9 sami. Nr 1

UU 1978/79:1

av den nationella suveräniteten. Bland dessa ingick tesen att de multinationella
företagens verksamhet bör övervakas och kontrolleras i värdländernas
intresse.

I det handlingsprogram för en ny ekonomisk världsordning som samtidigt
antogs angavs i anslutning härtill bl. a. att alla ansträngningar bör
göras för att en internationell uppförandekod för multinationella företag
skall kunna utarbetas, antas och genomföras i syfte att förhindra inblandning
i inre angelägenheter, reglera företagens verksamhet i värdländerna
och åstadkomma en anpassning till u-ländernas utvecklingsplaner,
åstadkomma bistånd samt överföring av teknologi och företagsledningskunskaper
till u-Iändema, reglera hemtagningen av vinster och
befrämja återinvesteringar i u-ländema m. m.

De multinationella företagens betydelse för världens samlade produktion
av främst industrivaror och industriella råvaror har vuxit mycket
kraftigt under tiden efter andra världskriget liksom deras andel i världshandeln.
De svarar numera för den helt dominerande delen av alla utländska
direktinvesteringar. En huvuddel av dessa är alltjämt placerad
inom i-1 andskretsen men minst en tredjedel av direktinvesteringarna har
skett i u-länder, där de svarar för den övervägande delen av produktionen
inom den moderna sektorn. Därtill kommer att de utländska
direktinvesteringarna i u-länder i hög grad är koncentrerade till ett fåtal
ursprungsländer och likaså till ett relativt litet antal värdländer.

I u-ländemas ekonomier spelar de utländska storföretagen givetvis en
långt större relativ roll än i i-ländernas. Det säger sig självt att u-länder
som är både politiskt och ekonomiskt svaga kan ha betydande svårigheter
att på ett effektivt sätt övervaka och påverka sådana företags verksamhet,
vilka i en del fall har resurser bakom sig som överstiger värdlandets
egna samlade tillgångar.

Någon entydig bild företer de multinationella företagen och deras roll
i olika u-länder dock inte. Förhållandena växlar ofta från land till land
och från företag till företag.

Som påpekas i biståndspolitiska utredningen har den livliga debatten
om privata investeringar i u-länderna inte lett till någon större enighet
om hur deras effekter skall bedömas:

Kritikerna har vanligen understrukit att privata utländska investeringar
ger upphov till ett utflöde av kapital, leder till import av kapitalintensiv
teknologi som slår ut inhemsk hantverksindustri samt medverkar
till ökat politiskt och ekonomiskt beroende. De som försvarar privata
investeringar i u-länderna pekar främst på att en utländsk investering
innebär att kapital och teknik överförs som ett ”paketprojekt” samt
att utbildning av arbetskraft och skatteinkomster okar i det land där
investeringen sker.

Det finns enligt utredningen knappast underlag för någon allmän
slutsats om utländska investeringars positiva eller negativa effekter. Be -

UU 1978/79:1

dömningen måste göras från fall till fall — och den bedömningen kan
bara göras av mottagarlandets egna myndigheter:

Samtidigt är det klart — som tidigare nämnts — att värdlandets politik
har en avgörande betydelse på vilka effekterna av utländska privata
investeringar blir. Tullpolitiken bestämmer företagens möjligheter att
ta ut övervinster, kostnadsrelationerna mellan löner och kapital påverkar
valet av produktionsmetod och därmed sysselsättningseffekten och skattepolitiken
avgör om skatteintäkterna ökar och influerar möjligheterna
att remittera vinster till hemlandet.

Vidare är det uppenbart att olika grupper i värdlandet kan ha olika
inställning till privata utländska investeringar. För stora kapital- och
jordägare innebär en utländsk investering möjligheter till lönande samarbete
medan vissa småföretagare, hantverkare och arbetare fruktar
konkurrens och arbetslöshet. Mot denna bakgrund är det helt naturligt
att olika u-länder har skilda inställningar till utländska investeringar och
ställer upp varierande villkor för att acceptera dem.

I alla händelser representerar de utländska storföretagen en betydande
maktfaktor i många u-länders ekonomiska liv, och det är därför naturligt
att kollektiva krav på uppförandekoder för multinationella företag har
rests i flera internationella organ.

Först bland de mellanstatliga organisationerna att utarbeta och anta en
dylik kod för internationella investeringar och multinationella företag
var Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling, OECD.
Eftersom OECD utgör en sammanslutning av i huvudsak de högutvecklade
länderna i världen med marknadsekonomi, faller frågan härom något
utanför ramen för de u-landspolitiska spörsmål som nu behandlas.

Frågan om kapitalliberalisering å ena sidan och frågan om kontroll
av de multinationella företagens verksamhet å den andra har engagerat
OECD under lång tid. För att samordna diskussionerna om den senare
frågan tillsattes i början av år 1975 på bl. a. svensk tillskyndan en särskild
kommitté med uppgift att söka utarbeta vissa gemensamma riktlinjer
för detta område. Denna kommitté, som alltjämt består och i vilken
Sverige besätter vice ordförandeposten, utarbetade i samråd med
industrins resp. de fackliga organisationernas rådgivande organ inom
OECD en deklaration om internationella investeringar och multinationella
företag jämte tillhörande riktlinjer för multinationella företag, som
antogs av OECD:s ministerråd i juni 1976. Rådet tog samtidigt vissa
beslut om bl. a. fortsatta samrådsprocedurer och uppföljning av deklarationens
och riktlinjernas tillämpning. Kommittén fick därigenom ett fortsatt
uppdrag att regelbundet utbyta synpunkter om dessa frågor, regelbundet
anmoda industrins och de fackliga organisationernas rådgivande
organ (BIAC resp. TUAC) att framföra sina synpunkter angående riktlinjerna
och att avge rapporter till ministerrådet härom. I beslutet ingick
även att en översyn därav skall ske inom en tidrymd av tre år, dvs. senast
i juni 1979.

UU 1978/79:1

OECD-riktlinjema för de multinationella företagen utgör rekommendationer,
är frivilliga till sin karaktär och kan ej genomdrivas på rättslig
väg. Det heter i riktlinjerna bl. a. att varje stat har rätt att fastställa
villkoren för de multinationella företagens verksamhet inom sin nationella
jurisdiktion, om icke annat följer av internationell rätt och de
internationella överenskommelser staten har ingått.

I motionen 1912 yrkas att Sverige skall verka för en revidering av
OECD:s uppförandekod för multinationella företag. Som ovan framgått
är en översyn av denna förutsedd att äga rum inom något år. I motionen
heter det också att rekommendationerna däri på väsentliga punkter
gradvis måste ersättas med bindande regler. Det anges inte i motionen
närmare vilka av de många rekommendationerna som främst åsyftas.
Det förefaller emellertid utskottet angeläget att man från svensk
sida verkar för att efter hand och med ledning av de erfarenheter som
successivt vinns göra riktlinjerna i fråga alltmer förpliktande både för
företagen och regeringarna inom OECD-området.

Det nu aktuella yrkandet i motionen 1912 torde därmed få anses besvarat.

Också inom Internationella arbetsorganisationen, ILO, har frågan om
de multinationella företagen länge varit aktuell.

Vid 1976 års världssysselsättningskonferens stod bl. a. frågan om de
multinationella företagens sysselsättningsskapande roll i utvecklingsländerna
på dagordningen. Konferensarbetet i detta ämne blev emellertid
präglat av starka motsättningar, och ingen enighet kunde nås trots
avsevärda ansträngningar. I konferensens slutdokument redovisades därför
de tre i ILO ingående parternas (regeringar, arbetsgivare, arbetstagare)
inställning separat.

Från svenskt regeringshåll uttalades i detta sammanhang starkt stöd
för en uppförandekod för multinationella företag. I de motsatsfyllda
överläggningarnas slutskede framlade de svenska och norska regeringsrepresentanterna
ett förslag till rekommendation som begränsade sig till de
multinationella företagens roll för förverkligandet av basbehovsstrategin,
insatser från ILO:s sida beträffande sådana företag och behovet av samordning
inom FN-familjen av behandlingen av hithörande frågor. Inte
heller detta förslag vann dock tillräckligt gehör.

Sedermera har emellertid ILO:s styrelse i november 1977 antagit en
principdeklaration rörande multinationella företag och socialpolitik. Deklarationen
var resultatet av fem års arbete med denna fråga inom en
mindre trepartssammansatt arbetsgrupp. Principdeklarationen, som riktar
sig till såväl regeringar som arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer
samt multinationella företag och rör områdena sysselsättning, yrkesutbildning,
arbets- och levnadsvillkor samt relationerna mellan arbetsmarknadens
parter, är av rekommenderande och frivillig natur. Genom
det sätt på vilket deklarationen tillkommit och antagits har den inte sam -

UU 1978/79:1

ma status som sedvanliga ILO-rekomendationer och -konventioner, vilka
antas av arbetskonferenserna, föregås av remissbehandling m. m. Den
kan emellertid sägas utgöra ett viktigt steg på väg mot en uppförandekod
av mera förpliktande natur.

Deklarationen innehåller bl. a. ett antal artiklar om arbetstagares
föreningsfrihet och organisationsrätt, rätt att förhandla om kollektivavtal
etc. I flera hänseenden ansluter sig rekommendationerna i fråga till förut
antagna ILO-konventioner. Man bör emellertid hålla i minnet att många
länder inte undertecknat dessa konventioner och att även en del av de
länder som själva ratificerat ILO-konventionerna i fråga i praktiken underlåter
att respektera deras bestämmelser om de fackliga rättigheterna.

I anslutning till det krav på utarbetande av en internationell uppförandekod
för multinationella företag som ingick i FN-deklarationen
om en ny ekonomisk världsordning beslöt FN år 1974 att upprätta dels
en kommission för transnationella (= multinationella) företag, dels ett
informations- och forskningscentrum för dithörande frågor inom FNsekretariatet.
Centret, som arbetar enligt direktiv från kommissionen
och sedan 1977 ger ut en periodisk informationstidskrift, svarar även för
vissa tekniska samarbetsprogram med u-länder i syfte att stärka deras
förhandlingsposition gentemot multinationella företag. Centret har under
budgetåret 1976/77 fått bidrag från svenska biståndsanslag, och ytterligare
bidrag kan enligt 1978 års budgetproposition komma i fråga.

Kommissionen för transnationella företag, som är ett underorgan till
FN:s ekonomiska och sociala råd (ECOSOC) och möts en gång om året,
består av 48 medlemsländer, däribland Sverige (t. o. m. år 1979). Av
medlemsländerna är två tredjedelar utomeuropeiska u-länder. Bland de
övriga ingår alla de större industriländerna. Kommissionen beslöt år 1976
att tillsätta en särskild arbetsgrupp, i vilken alla kommissionsländer har
möjlighet att delta, med uppgift att utarbeta ett förslag till en FN-uppförandekod
för transnationella företag. Arbetsgruppen, i vilken Sverige
besätter ordförandeposten, inledde sitt arbete i januari 1977. Det kan
väntas pågå i ytterligare minst ett års tid.

FN-arbetet på en uppförandekod bygger på u-ländernas särskilda problem
i förhållandet till de multinationella företagen. Utgångspunkt för
förhandlingarna i arbetsgruppen har varit ett av ordföranden och sekretariatet
framlagt ramförslag till kod, vilket i hög grad åberopar sig på
beslut, riktlinjer, principer eller rekommendationer från andra organ
inom FN-familjen. När det gäller relationerna mellan arbetsmarknadens
parter, kommer den ovan nämnda principdeklarationen från ILO om
multinationella företag och socialpolitik av allt att döma att spela en
betydelsefull roll som underlag för arbetsgruppens och kommissionens
ställningstaganden till detta speciella avsnitt i en kommande uppförandekod.
Det är emellertid alltjämt oklart i vilken utsträckning ILO-deklarationen,
som ännu inte har samma status som övriga ILO-rekommen -

UU 1978/79:1

dationer och -beslut, kommer att övertas i FN-koden eller i vilken mån
man i vissa stycken kan vara beredd att där gå längre än ILO-deklarationen,
som tillkommit under andra omständigheter och med hjälp av
en annan arbetsmetod. Det återstår också att se vilken status den blivande
FN-koden kommer att få och hur pass politiskt eller juridiskt förpliktande
den blir.

I motionen 1912 begärs att Sverige skall verka för att arbetet på uppförandekoder
inom FN och ILO kompletteras med åtgärder syftande till
att legalisera självständigt arbetande fackföreningar. Att få till stånd
självständiga och demokratiskt uppbyggda fackföreningar i u-ländema
är ett angeläget mål i sig och utgör samtidigt ett av de viktigaste medlen
både för att befordra en demokratisk samhällsutveckling i övrigt och för
att åstadkomma social och ekonomisk rättvisa. Vad utskottet förstår,
ingår de fackliga friheterna och rättigheterna som ett centralt element i
det pågående arbetet på uppförandekoder. Sveriges starka intresse för att
främja det fria fackliga organisationsarbetet i u-länder framgår också av
det stöd till facklig utbildning m. m. som ges av SIDA. Det hör till de
grenar av det statliga stödet till enskilda organisationers biståndsverksamhet
som vuxit snabbast under senare år och som fortsatt prioriteras.

Med det anförda torde det nu aktuella yrkandet i motionen 1912 få
anses besvarat.

I s-motionen 1912 erinras om att konjunkturpolitiken i de stora i-länderna
fått till följd att u-ländemas möjligheter att få avsättning för sina
exportvaror minskar samtidigt som protektionistiska krav i handelspolitiken
blir allt vanligare. Ett starkt ömsesidigt beroende finns i dag mellan
u- och i-ländemas ekonomiska utveckling. I samband med kraven
på en ny ekonomisk världsordning har u-länderna krävt att lättare få
tillgång till i-ländernas marknader för sin export. Dessa krav innebär att
i-ländemas industristruktur måste förändras, men denna omstrukturering
måste planeras för att den skall ske i socialt acceptabla former,
framhåller motionärerna bl. a.

Sverige har i hög grad accepterat u-landskraven på avlägsnande av
olika handelshinder och godtagit att en anpassning av den egna industristrukturen
till följd därav är nödvändig. En sådan anpassning sker kontinuerligt
och underlättas av arbetsmarknads- och näringspolitiska åtgärder.
Samtidigt är det uppenbart att ett ohämmat inflöde av vissa varor
med ursprung i u-länder allvarligt kan skada vissa industrisektorer i vårt
land och i vissa fall också hota vår försörjningsberedskap på längre sikt.
Inom textilsektom har detta på senare tid motiverat vissa handelspolitiska
skyddsåtgärder oaktat vår allmänt positiva inställning till ökad
u-landsexport, som vi dessutom aktivt söker att befrämja med både
bilaterala och multilaterala biståndsåtgärder.

Utskottet har tidigare dryftat dessa frågeställningar, bl. a. i betän -

UU 1978/79:1

kandena UU 1975/76:14 och UU 1976/77:17. I den nu aktuella propositionen
135 berörs dessa frågor bl. a. i följande ordalag:

A andra sidan kan hävdas att Sveriges väl utvecklade arbetsmarknadspolitik
och socialförsäkringssystem med dess kapacitet att underlätta
strukturförändringar i den svenska industrin gjort det möjligt för oss att
allmänt sett föra en för u-ländema positiv politik på det handelspolitiska
området. Vår utformning av det allmänna preferenssystemet för u-landsprodukter
är ett exempel på detta.

I regeringens handelspolitiska deklaration vid årets utrikesdebatt den
15 mars betonades det starka svenska intresset av att motverka de nuvarande
tendenserna till protektionism i världshandeln:

Anpassning till världsmarknaden kräver ett pris men det förtjänar
understrykas att Sverige får betala mycket mer i förlorade arbetstillfällen
och sänkt standard, om den fria handelns grundprincip och de
regler och avtal som byggts upp till dennas skydd skulle överges.

Stora handelsnationer och block kan på det ekonomiska området
falla tillbaka på sin styrka. För mindre länder är det handelspolitiska
regelsystemet omistligt som stöd och skydd.

I både s-motionen 1912 och vpk-motionen 1914 begärs att Sverige
skall verka för införandet av en s. k. socialklausul i GATT (allmänna
tull- och handelsavtalet) eller jämförliga handelsavtal.

Yrkandet på en socialklausul i detta sammanhang innebär i korthet
att GATT:s medlemsländer skall förplikta sig att inte endast föra en
politik för full sysselsättning utan även att iaktta vissa miniminormer
beträffande arbetsmiljö, produktionsprocesser och allmänt arbetsrättsliga
villkor för att få dra nytta av de internationella frihandelsreglerna.
För att åstadkomma detta krävs enligt motionen 1912 ett starkare fackligt
inflytande över handelspolitiken liksom facklig representation i
GATT.

Kravet på en socialklausul i GATT-sammanhang har först aktualiserats
från fackföreningsrörelsens sida och har drivits sedan 1970-talets
början.

Till bakgrunden hör bl. a. en relativt omfattande utländsk industrietablering
i vissa u-länder med höggradig inriktning på exportproduktion
av vissa varukategorier och i viss utsträckning även en utflyttning
från i- till u-länder av industrier med hälso- eller miljövådliga produktionsprocesser.
I samband med denna utveckling har — särskilt under
den internationella lågkonjunktur som präglat de senaste åren — lönsamheten
och sysselsättningen inom vissa industrigrenar i Sverige och
därmed jämförliga länder i särskilt hög grad fått känna av importkonkurrensen
från utpräglade lågprisländer.

Kritik har i detta sammanhang riktats mot de multinationella företagen
och mot de u-länder som hos sig tillåtit upprättandet av s. k. frizoner
— även kallade exportzoner eller exportbearbetningszoner —

UU 1978/79:1

dvs. avgränsade industriområden som är specialiserade på exportproduktion
och där utländska företag inbjuds att etablera sig på fördelaktiga
villkor. Dessa kan i varierande utsträckning innefatta bl. a. särskilda
skatte- och tullförmåner. I vissa länder uppges förmånsvillkoren
även kunna innebära att dispens beviljas från landets i övrigt gällande
bestämmelser av social natur, såsom beträffande arbetarskydd, minimilöner,
facklig organisationsrätt m. m. Förhållandena härvidlag synes
dock uppvisa stora variationer mellan olika etableringsländer. En kartläggning
av de s. k. frizonerna pågår inom handelsdepartementet.

Den första industriella frizonen uppges ha etablerats på Taiwan för
ett tiotal år sedan. Exemplet har därefter följts av ett 50-tal u-länder.
Produktionen i dessa zoner har främst varit inriktad på textil och konfektion,
elektronik, leksaker och lädervaror.

Både kravet på en socialklausul i GATT-avtalet och på uppförandekoder
för multinationella företag torde i hög grad ha samband med
frizonssystemets ökade omfattning och de avarter som därvid ibland
förekommit. Det finns all anledning att noga följa denna utveckling.

Beträffande exportzonernas utvecklings- och handelsmässiga effekter
råder delade uppfattningar inom såväl i-lands- som u-landskretsen. Ett
stort antal u-landsregeringar — och i första hand givetvis sådana som
själva låtit upprätta s. k. frizoner men även andra som överväger att
göra likadant — betraktar uppenbarligen systemet med industriella exportzoner
som ett legitimt konkurrensinstrument och framför allt som
starkt befrämjande för sysselsättningen och industrialiseringen i sina
länder.

De anser sig också ha stöd i många internationella deklarationer och
rekommendationer för sina strävanden att snabbt bygga upp en industriell
bas, dra till sig utländskt investeringskapital och erövra en större
andel av världens industriella produktion och av i-ländernas importmarknader.
För åtskilliga har då exportzonerna tett sig som ett effektivt
medel att uppnå dessa mål och samtidigt bereda sysselsättning åt
en fattig, starkt undersysselsatt och snabbt växande befolkning.

U-länderna har i internationella sammanhang också krävt — så bl. a.
i deklarationen om en ny ekonomisk världsordning — och fått i-ländernas
principiella stöd för kravet att i-länderna vidtar speciella anpassningsåtgärder
av närings- och sysselsättningspolitiskt slag för att
klara av den växande importkonkurrensen från u-länderna, utan att för
den skull tillgripa handelshindrande skyddsåtgärder.

Till u-landsbilden hör också att kampen om en elementär försörjning
alltjämt dominerar de flesta människors levnadsvillkor. Stor arbetslöshet
och social misär råder i många länder. Sociala välfärdsanordningar
— i form av arbetarskydd, miljöskydd, förbud mot barnarbete, minimilöner,
anställningstrygghet, pensionsförmåner etc. — saknas i mycket
stor utsträckning. Likaså saknas på många håll facklig organisationsfrihet
och förhandlingsrätt.

UU 1978/79:1

Det är mot denna bakgrund som etableringen av industriella frizoner
fått en så pass stor utbredning. Inställningen inom många u-länder förefaller
dessutom positiv till en fortsatt utbyggnad av detta system, som
f. ö. även förekommer i ett västland som Irland.

FN:s särskilda organisation för industriutveckling (UNIDO) ger och
förmedlar tekniskt bistånd till länder som vill upprätta dylika zoner.
UNIDO har även hjälpt till med att organisera en sammanslutning
mellan länder som har exportzoner eller är på väg att bygga upp
sådana.

Sammanslutningen i fråga, som går under namnet World Export
Processing Zone Association, bildades i Manila i februari i år vid en
konferens mellan ett 30-tal länder. Dess syfte anges vara att främja ett
samarbete på detta område för att stimulera ekonomisk utveckling i
allmänhet och industrialisering i synnerhet. Sammanslutningen har ett
styrande organ i form av ett råd bestående av tio medlemmar, nämligen
representanter för Colombia, Indien, Irland, Liberia, Mauritius,
Mexico, Panama, Filippinerna, Sri Lanka och Sudan. Bland övriga
grundarländer ingick Bangladesh, Costa Rica, Egypten, Honduras, Indonesien,
Iran, Elfenbenskusten, Jamaica, Jordanien, Sydkorea, Libanon,
Libyen, Malaysia, Pakistan, Demokratiska Folkrepubliken Yemen,
Senegal, Somalia, Thailand och Förenade Arabemiraten.

Den snabbt ökande konkurrensen på vissa varuområden från utpräglade
låglöneländer har tillsammans med den ihållande lågkonjunkturen
inom i-Iandsekonomierna, som förorsakat strukturella kriser och svåra
anpassningsproblem på många håll, framkallat omfattande protektionistiska
strömningar i världen. Samtidigt är regeringarna sedan år 1973
djupt engagerade i GATT-förhandlingar som syftar till en ytterligare
frigörelse av världshandeln och en förstärkning av GATT-avtalets regler
härför. Sverige som utpräglat exportland har för egen del ett stort
intresse av att motverka de nuvarande tendenserna till protektionism.

Det har i GATT och andra sammanhang allmänt accepterats att staterna
måste ta på sig att underlätta industriell strukturanpassning till
yttre konkurrens, så att gränsskydd inte skall behöva tillgripas. Näringsoch
sysselsättningspolitik utgör redskap för denna anpassning, vilken
är inriktad på att möjliggöra en industriell omstrukturering och en
konsolidering av företag som på sikt bedöms som livskraftiga samt på
en avtrappning av icke lönsam produktion i socialt godtagbara och samhällssolidariska
former. Samtidigt gäller det att bevara försörjningsberedskapen
inom begränsade men livsviktiga sektorer.

Anpassning till världsmarknaden kan innebära stora påkänningar trots
alla närings- och sysselsättningspolitiska åtgärder som sätts in för att
underlätta anpassningen. Samtidigt är det uppenbart att ett utpräglat
exportland som vårt skulle få kännas vid ännu större påfrestningar om
den fria handelns grundprinciper och det regelsystem härför som finns
i GATT-avtalet skulle överges. Det finns därför all anledning att slå

UU 1978/79:1

vakt om detta system — men också att förbättra det — och att motarbeta
det protektionistiska trycket.

När anpassnings- och omställningsbördan i vissa fall blir orimligt
stor, medger GATT-reglerna under vissa bestämda omständigheter en
tillfällig begränsning av importen för att ge tid till intern anpassning.
En förutsättning är därvid att skada eller hot om skada i importlandet
kan påvisas. Skaderekvisitet har uppställts för att undvika godtyckliga
importbegränsningsåtgärder, dvs. protektionism.

I de pågående GATT-förhandlingarna verkar Sverige tillsammans
med övriga nordiska länder för en förbättring av den existerande
skyddsklausulen i GATT-avtalet (artikel XIX) och för att den skall
kunna tillämpas på ett mera selektivt sätt mot den import som vållar
skada. I detta sammanhang eftersträvas en lydelse som i möjligaste mån
kan tillgodose de intentioner som ligger till grund för kravet på en socialklausul.
Man söker därvid även åstadkomma en koppling mellan
å ena sidan kravet på importlandets internanpassning och å andra sidan
de sociala produktionsförhållandena i exportlandet.

Samtidigt hävdar Sverige att de u-länder som gjort avsevärda framsteg
på industrialiseringsområdet successivt bör kunna ta på sig ökade
förpliktelser enligt GATT-avtalet och med tiden avstå från en sådan
särbehandling som deras u-landsstatus hittills gett dem rätt till. Det bör
också kunna förutsättas att de mer industrialiserade u-länder, vars produktion
är ensidigt exportorienterad, successivt går in för en ekonomisk
politik som genererar en högre inhemsk efterfrågan och bättre tillgodoser
den egna befolkningens basbehov.

Anpassningskravet bör sålunda inte fortsätta att vara ensidigt förpliktande
för i-länderna utan gradvis alltmer gälla även sådana u-länder
som kommit långt på industrialiseringens väg. De bör med andra ord
i takt med sin tilltagande ekonomiska utveckling kunna ta på sig ökade
förpliktelser enligt GATT-avtalet. Detta bör även ligga i dessa länders
egenintresse, eftersom utvecklingen annars kan inbjuda till en allmänt
ökad protektionism i världshandeln och skärpta motåtgärder mot lågprisimporten.

De handelspolitiska förmånerna och åtagandena bör således avpassas
efter olika länders utvecklingsnivå och konkurrensförmåga, något som
även skulle förbättra möjligheterna att ytterligare stärka stödet och
förmånerna för de länder som bäst behöver dem, nämligen de fattigaste
u-länderna. Sverige verkar i denna anda i de pågående GATT-förhandlingarna.

De svenska strävandena härvidlag sammanfattades i regeringens handels-
och valutapolitiska deklaration vid riksdagens utrikesdebatt den
15 mars i år på följande sätt:

Vi vill verka för en fortsatt expansion av världshandeln — en förutsättning
för ökad internationell arbetsfördelning och därmed ekonomisk
tillväxt inte bara globalt utan också i Sverige.

UU 1978/79:1

Vi vill hejda protektionismen, som i dag utgör ett påtagligt hot mot
vår export och våra ekonomiska utvecklingsmöjligheter. Varannan svensk
industriarbetare är beroende av exporten för sin sysselsättning.

Vi vill vidga insikten om att stabiliseringspolitiska problem inte kan
lösas genom handelsrestriktioner, ty även om påfrestningarna vid en
kontinuerlig anpassning till yttre konkurrens kan vara höga, är dock
kostnaderna för underlåtenhet att anpassa sig vida högre.

Vi söker inom ramen för våra internationella åtaganden mildra verkningarna
av nödvändiga strukturomställningar.

Vi vill verka för en mera rimlig bördefördelning mellan överskottsoch
underskottsländer i anpassningsprocessen, där överskottsländerna
genom en mera expansiv ekonomisk politik måste ta på sig att ytterligare
stimulera efterfrågan och importen.

Vi kommer att fortsatt aktivt medverka i ansträngningarna att ytterligare
liberalisera världshandeln och förstärka det handelspolitiska regelsystemet,
vilket är av avgörande betydelse för ett litet exportberoende
land som Sverige.

Som framgått av det föregående söker Sverige i GATT-förhandlingarna
i den mån som är praktiskt möjlig få de motiv beaktade som ligger
bakom det fackliga kravet på en socialklausul. Det handelspolitiska
svar som kan sökas inom GATT torde emellertid i huvudsak vara begränsat
till skyddsmekanismernas utformning och tillämpning. Att gå
längre än så skulle otvivelaktigt framkalla beskyllningar för protektionistiska
strävanden.

Härav följer att sociala krav avseende arbetsvillkor, arbetsmiljö, löneläge,
fackliga rättigheter m. m. inte kan stödjas med handelspolitiska
medel annat än på indirekt sätt. Ett mera direkt sätt att främja arbetsrättsliga
och andra sociala mål i u-länderna är det pågående FN-arbetet
på en internationell uppförandekod för multinationella företag liksom
samarbetet inom ILO. I samma syfte stöder Sverige i sin biståndsverksamhet
uppbyggnaden i u-länder av fria och självständiga fackföreningar.

Med det anförda torde de nu aktuella yrkandena i motionerna 1912
och 1914 få anses besvarade.

3. Motiv för biståndspolitiken
Propositionen (s. 79—80)

Solidaritet med de fattiga människorna i den tredje världen är ett tillräckligt
motiv för ett omfattande svenskt biståndsprogram. Denna uppfattning
fastslogs av riksdagen redan år 1962 och har nu bekräftats av den
biståndspolitiska utredningen. Den är fortfarande giltig.

Det finns också andra motiv för vår biståndspolitik. Ett ökat ömsesidigt
beroende präglar förbindelserna mellan i- och u-länder. Vi har ett gemensamt
intresse att forma regler för mellanstatligt samarbete som ger fördelar
för alla deltagande stater. Endast om detta lyckas kan vi undvika den

UU 1978/79:1

konfrontation och den protektionism som utgör ett hotande alternativ.
För vår del kan den internationella utvecklingen komma att ställa krav
på omfattande strukturanpassning. På kort sikt medför detta svårbemästrade
omställningsproblem som måste lösas solidariskt.

För Sveriges del är det ur flera synpunkter positivt att de många länderna
i tredje världen blir politiskt och ekonomiskt starkare. Redan i dag
är flera av dessa länder snabbt expanderande marknader för svenska exportvaror.
Att denna trend kan fortsätta är av betydande handelspolitiskt
intresse för Sverige. Även från svenska utrikespolitiska utgångspunkter
kan vidgade möjligheter till ett självständigt handlande för u-ländema
vara av vikt.

Som ett särskilt motiv för bistånd kan anföras att en utveckling som
minskar klyftorna mellan i- och u-länder minskar spänningen i världen
och bidrar till ökad säkerhet.

Det finns inte några motsättningar mellan de olika motiv som kan anföras
för vårt bistånd. I förening bildar de en stark grundval för ett omfattande
biståndsprogram.

4. Mål för biståndspolitiken

Propositionen (s. 80—84)

Det är av betydelse att bred politisk enighet råder om målen för vårt
utvecklingssamarbete. Biståndsministern noterar därför med tillfredsställelse
det starka stöd remissinstanserna gett biståndspolitiska utredningens
enhälliga förslag angående målen för biståndspolitiken.

Det allmänna målet för allt bistånd är att bidra till att höja levnadsnivån
för de fattiga människorna.

När det gäller mål av mer direkt betydelse för biståndets utformning
och inriktning bör även i fortsättningen gälla att våra insatser skall bidra
till

— resurstillväxt

— ekonomisk och social utjämning

— ekonomisk och politisk självständighet

— demokratisk samhällsutveckling.

Ekonomisk tillväxt kan aldrig ses som ett isolerat mål. En snabbt
ökande produktion av tjänster och materiella resurser är dock en förutsättning
för att de stora folkgruppernas basbehov skall kunna tillgodoses.

Under senare år har både internationellt och i enskilda u-länder ökad
tonvikt lagts vid strävanden att åstadkomma en jämnare fördelning av
resurserna. Ekonomisk tillväxt leder inte automatiskt till en ekonomisk
utjämning. För att göra de många människorna delaktiga i utvecklingen
fordras bestämda ekonomiska och politiska åtgärder av regering och

UU 1978/79:1

myndigheter. Ökad tillväxt och en jämnare resursfördelning låter sig väl
förenas inom en sammanhållen utvecklingsplanering.

Biståndsministern delar BPU:s uppfattning att ekonomisk och social
rättvisa är ett huvudsyfte med utvecklingssamarbetet. Denna värdering
måste prägla såväl biståndets utformning som valet av programländer.

Även i fortsättningen bör Sveriges bistånd koncentreras till mycket
fattiga länder. Detta är emellertid ej tillräckligt. Biståndet måste också
nå ut till de fattiga människorna. Detta mål uppnås självklart lättast om
mottagarlandets regering och myndigheter själva aktivt strävar efter att
förbättra situationen för de fattigaste grupperna.

Att stärka mottagarländernas självständighet har länge angetts som ett
av målen för svensk biståndspolitik. Det har sin bakgrund i att många
u-länder i dag känner sitt starka ekonomiska beroende av de rika länderna
som ett hot mot den nyvunna politiska självständigheten. Kraven
på en ny internationell ekonomisk ordning och diskussionen om ökad
kollektiv självtillit skall ses mot bakgrund härav. De enskilda svenska
insatserna måste naturligen anpassas till den strategi mottagarlandet valt
för att långsiktigt stärka den nationella självständigheten. Målet att stärka
mottagarländernas självständighet bör också innebära en beredvillighet
på svensk sida att öka stödet till u-länder som utsätts för direkt yttre
tryck och vilkas ekonomiska utveckling därigenom hotas.

Det är naturligt att vi hyser förhoppning om att den ekonomiska utvecklingen
i u-länderna på sikt också leder till en demokratisk samhällsutveckling.
Personliga fri- och rättigheter är för människorna i u-länderna
lika åtråvärda som hos oss, och övergrepp drabbar lika hårt. Kravet på
ett folkligt deltagande i beslutsprocessen måste gälla alla politiska system.
Det är önskvärt att biståndet kan tjäna att främja framväxten eller bevarandet
av en demokratisk samhällsstruktur. Samtidigt måste vi vara medvetna
om att sociala och ekonomiska förhållanden gör det svårt att upprätthålla
en utvecklad demokrati i vår mening.

Målen för biståndspolitiken bör vara vägledande för valet av programländer
i framtiden. Denna krets av länder bör emellertid, som BPU framhåller,
endast förändras med stor försiktighet. F. n. talar övervägande
skäl för stark återhållsamhet i fråga om att vidga kretsen. Om nya länder
trots detta skulle aktualiseras, bör beslut härom fattas av riksdagen och
föregås av noggranna undersökningar av förutsättningarna för det planerade
samarbetet.

Principerna för val av nya programländer har betydelse även för beslut
att avveckla ett redan inlett samarbete. Vi måste emellertid acceptera vida
toleransmarginaler när det gäller förändringar i länder med vilka vi har
ett omfattande samarbete. För detta talar inte bara att vi normalt är
bundna av långsiktiga avtal. Utvecklingssamarbete innebär också att vi
ikläder oss ett moraliskt ansvar.

Det är i huvudsak två omständigheter som kan och bör leda till att ut -

UU 1978/79:1

vecklingssamarbetet avvecklas. Ett mottagarland kan nå en så betydande
förbättring av sin ekonomi att bistånd inte längre framstår som befogat.
Det måste naturligtvis röra sig om en betydande och stadigvarande förbättring.
Biståndet bör i detta fall avvecklas gradvis och vanligen finns
skäl att låta det övergå i andra former av samarbete. Ett annat skäl som
aktualiserar en avveckling är förändringar i mottagarlandet som berör
förutsättningarna för det planerade biståndet. Om exempelvis politiken
i ett land läggs om på sådant sätt att det blir svårt att förverkliga målen
för biståndet, bör en avtrappning äga rum. Även i detta fall bör den ske
med hänsynstagande till våra långsiktiga åtaganden.

Också långvariga och allvarliga kränkningar av grundläggande mänskliga
rättigheter bör kunna påverka vår beredvillighet att fortsätta samarbetet.
Det är svårt att förutse de situationer som kan föranleda ett omedelbart
avbrott i samarbetet — det har skett hittills i ett fall som följd av
en statskupp. Man kan emellertid inte utesluta att det kan ske så grundläggande
förändringar i ett mottagarlands politik att det blir aktuellt att
omedelbart avbryta biståndet.

Motioner

Utskottet behandlar i detta sammanhang

dels motionen 1977/78: 676 av Karin Ahrland (fp), vari hemställs

att riksdagen uttalar sig för att SIDA till sig bör knyta en referensgrupp
av representanter för kvinnoorganisationer och motsvarande, med uppgift 1.

att stimulera olika organisationer att målmedvetet informera om ulandskvinnors
villkor och att i sin kontakt med organisationer i u-ländema
stödja u-landskvinnoma, så att de själva lättare kan påverka den nationella
utvecklingspolitiken,

2. att följa de biståndspolitiska programmen, med hänsyn tagen till
vad de betyder för kvinnorna i respektive land,

dels motionen 1977/78: 1904 av Sonja Fredgardh och Ulla Ekelund
(c), vari hemställs

att riksdagen uttalar sig för att jämställdhet införs som ett delmål för
biståndspolitiken,

dels motionen 1977/78:1911 av Gunnel Jonäng och Rolf örjes (c),
vari hemställs

att riksdagen beslutar uttala att ekologisk balans förs in som ett femte
mål för biståndspolitiken,

dels motionen 1977/78: 1912 av Olof Palme m. fl. (s), yrkandet 9 (i den
mån detta hänför sig till målen för biståndspolitiken), nämligen att riksdagen
beslutar

UU 1978/79:1

9. att i övrigt ge regeringen till känna vad som anförts i motionen om
riktlinjerna för biståndspolitiken,

dels motionen 1977/78:1913 av Ingrid Sundberg m. fl. (m), yrkandet 1,
nämligen

1. att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts beträffande
riktlinjer för internationellt utvecklingssamarbete såvitt avser
främjande av mänskliga rättigheter.

Utskottet

Biståndspolitiska utredningen har enhälligt angett fyra huvudmål av
mera direkt betydelse för biståndsverksamhetens utformning och inriktning,
nämligen att den skall bidra till resurstillväxt, ekonomisk och social
utjämning, ekonomisk och politisk självständighet samt en demokratisk
utveckling i mottagarländerna. Remissinstanserna har slutit upp
kring dessa målsättningar för biståndspolitiken. Propositionen ansluter
sig också till dessa och framhåller betydelsen av att bred politisk enighet
råder om målen för vårt utvecklingssamarbete. Också i s-motionen 1912
betonas att enigheten om målangivelserna är av stort värde.

Någon uttömmande beskrivning av syftena med vår biståndsverksamhet
ger de fyra huvudmålen givetvis inte. De anger emellertid några
av de främsta förutsättningarna för att åstadkomma en höjd levnadsnivå
och rättvisare levnadsvillkor för de fattiga människorna, för att deras
grundläggande behov skall bli tillfredsställda och för att de skall bli
engagerade i de politiska beslut som styr samhällsutvecklingen. Biståndets
uppgift kan också sägas vara att på lång sikt göra sig självt överflödigt
genom att ge de fattiga länderna hjälp till självhjälp, öka deras
självtillit och oberoende och på så sätt lägga grunden för ett mera jämlikt
samarbete mellan länderna.

De fyra huvudmålen bör ses som en helhet. Framför allt är det angeläget
att tillväxtmålet inte ses som ett självändamål. Det är lika mycket
att betrakta som ett medel för att åstadkomma ekonomisk och social
rättvisa. Ekonomisk och annan resurstillväxt är av avgörande betydelse
för att fattiga länder skall kunna komma ut ur sin underutveckling, men
för att vara meningsfull måste tillväxten komma till stånd utan rovdrift
på naturtillgångar och ytterst vara inriktad på att förbättra levnadsvillkoren
inte för ett fåtal utan för de breda och ofta förtvivlat fattiga folklagren
i u-ländema. Motsvarande synpunkter framförs både i propositionen
och i motionen 1912.

I propositionen erinras om att flertalet u-länder under efterkrigstiden
kunnat uppvisa en snabb ekonomisk tillväxt i relativa tal. Dock måste
hållas i minnet att denna ekonomiska expansion startat från i allmänhet
mycket låga nivåer. Utvecklingen har emellertid inte lett till någon allmänt
fördelad välståndsökning. Tvärtom förefaller stora folkgrupper i

UU 1978/79:1

flera u-länder ha fått sin situation försämrad i absoluta tenner. De redan
förut stora klyftorna mellan fattiga och rika har därför i många fall ytterligare
ökat.

Detta gör det så mycket angelägnare att tillväxtmålet genomgående
ställs samman med det mål som avser ekonomisk och social utjämning.
En jämnare fördelning av existerande och tillkommande resurser kan
visserligen ibland främjas med biståndsåtgärder som speciellt är inriktade
på de fattiga folkgruppernas behov, men de främjas framför allt om
mottagarländerna själva för en ekonomisk och social politik som har
just denna syftning.

Det framhålls i propositionen att ekonomisk och social rättvisa är ett
huvudsyfte med utvecklingssamarbete och att denna värdering måste
prägla såväl biståndets utformning som valet av programländer. Motsvarande
synpunkter anförs i motionen 1912.

Det heter i propositionen vidare att Sveriges bistånd även i fortsättningen
bör koncentreras till mycket fattiga länder men att detta ej är
tillräckligt. Biståndet måste också nå ut till de fattiga människorna:

Detta mål uppnås självklart lättast om mottagarlandets regering och
myndigheter själva aktivt strävar efter att förbättra situationen för de
fattigaste grupperna.

Den av ILO:s världssysselsättningskonferens år 1976 antagna s. k.
basbehovsstrategin är i detta sammanhang en viktig orienteringskarta för
ömse parter i utvecklingssamarbetet. Grundtanken i denna strategi är att
radikalt förbättra levnadsförhållandena för de fattiga folkgrupperna. Utvecklingspolitiken
bör sålunda i första hand inriktas på att tillgodose
dessa gruppers fundamentala behov av mat, kläder, rent vatten, bostäder,
utbildning och hälsovård samt av produktiv sysselsättning. Alla bör
dessutom ges möjlighet att delta i den samhälleliga beslutsprocessen.

Som påpekas i propositionen har basbehovsstrategin ibland kallats för
ett förslag till en ny nationell ekonomisk ordning inom u-länderna, till
skillnad från deklarationen om en ny ekonomisk världsordning som i
huvudsak utgörs av u-landskrav på i-ländema och som siktar till en jämnare
fördelning av världens resurser mellan de rika och fattiga länderna
och ett större kollektivt inflytande för u-ländema på de internationella
beslutsprocesserna.

Många u-länder tycks numera se ett motsatsförhållande mellan deklarationen
och strategin. Flera av dem har således efter 1976 års världssysselsättningskonferens
markerat en mer eller mindre avvisande hållning
till basbehovsstrategins krav samtidigt som de menat att programmet
för en ny ekonomisk världsordning måste genomföras först.

För Sveriges bistånds- och u-landspolitik synes det emellertid väsentligt
att parallellt hålla fast vid såväl innehållet i basbehovsstrategin som
vid det principiella stödet för deklarationens huvudmål. Som framhålls i

UU1978/79:1

propositionen, kan förbättringar för de fattiga människorna uppnås
snabbare om de internationella reformerna sker hand i hand med de interna
åtgärder som vidtas av regeringar och myndigheter i u-ländema.

Till saken hör också att u-landsgruppen långtifrån är homogen och att
olika u-länder haft mycket skilda bevekelsegrunder för sina gemensamt
uttryckta krav på en förändring av nuvarande internationella ekonomiska
förhållanden.

Mot denna bakgrund betonas i propositionen att Sveriges relationer
till u-länderna måste utformas i klart medvetande om de viktiga skillnader
som finns mellan u-länderna:

OPEC-staterna utgör en ny betydande maktfaktor på de finansiella
och monetära områdena och när det gäller oljeförsörjningen. I andra
u-länder finns industrier som börjar uppträda som svåra konkurrenter
till svenska företag och ställer oss inför betydande omställningsproblem.
Samtidigt är båda dessa grupper av länder attraktiva marknader för
svenska industriprodukter och svenskt tekniskt kunnande.

Det är främst de fattigaste länderna som är i behov av ökat bistånd
och andra direkta stödåtgärder. Fortfarande får världens fattigaste nationer
emellertid klart mindre bistånd per invånare än rikare u-länder. Och
stora delar av förslagen till en ny ekonomisk världsordning skulle främst
gynna andra länder än de fattigaste.

Mot denna bakgrund framstår otvivelaktigt basbehovsstrategin som ett
dokument av mera direkt relevans för utformningen av den svenska biståndspolitiken.
De allmänna och mycket olikartade krav som ingår i
deklarationen om en ny ekonomisk världsordning avser framför allt åtgärder
som ligger utanför den egentliga biståndsverksamheten men de är
givetvis av betydelse för den successiva utformningen av den allmänna
svenska u-landspolitiken.

Främjandet av en demokratisk samhällsutveckling är också ett av
huvudmålen för den svenska biståndspolitiken. Med stöd i biståndspolitiska
utredningen erinrar både propositionen och motionen 1912 om att
den ekonomiska och sociala situationen i många u-länder dock gör det
svårt att förverkliga en i västerländsk mening fungerande demokrati. Som
BPU framhållit är det därför nödvändigt att ge demokratibegreppet en
relativt vid tolkning.

Utskottet anser emellertid att kravet på ett folkligt deltagande i beslutsprocessen
måste gälla alla politiska system. Kravet är väsentligt även
om deltagandet kan försiggå i andra former än våra. Kritik och avvikande
meningar bör kunna framföras utan risk för repressalier och övergrepp.

I motionen 1912 erinras om att de grundläggande mänskliga rättigheterna
inte bara omfattar politiska och medborgerliga rättigheter utan
också de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter varom FN:s
andra rättighetskonvention handlar.

3 Riksdagen 1978/79. 9 sami. Nr 1

UU 1978/79:1

Det är enligt utskottets mening givet att såväl FN:s allmänna förklaring
från år 1948 om de mänskliga rättigheterna som de båda internationella
konventionerna från år 1966 om å ena sidan medborgerliga och politiska
rättigheter och å andra sidan ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheter är i lika mån förpliktande. Främjandet av ekonomisk och social
rättvisa liksom en jämnare fördelning av u-ländernas resurser hör dessutom,
som ovan närmare utvecklats, till huvudsyftena med den svenska
biståndsverksamheten. Förbättringar i u-ländemas sociala, ekonomiska
och kulturella villkor medverkar till att åstadkomma samhällsskick inom
vilka ett folkligt deltagande i den politiska beslutsprocessen är tryggat
liksom respekten för människovärdet.

Som framhålls i propositionen kan brister i samhällsskicket inte i och
för sig utgöra hinder för att inleda eller fullfölja utvecklingssamarbete
med u-länder. Ett av målen för sådant samarbete är ju att bidra till ett
demokratiskt samhällsskick. Dock betonas i propositionen att grundläggande
mänskliga rättigheter för den skull inte kan betraktas som mindre
angelägna för människor som lever under de knappa materiella villkor
som präglar u-ländema. Respekten för dessa värden måste därför vägas
in i valet av samarbetsländer för svenskt bistånd.

Enligt utskottets mening måste respekten för de värden som uttrycks
i FN:s konventioner om de mänskliga rättigheterna därför vägas in i valet
av samarbetsländer för svenskt bistånd.

I propositionen framhålls bl. a. följande:

Förändringar i detta avseende i mottagarländerna kan också komma
att framtvinga reaktioner från vår sida. Allvarliga brott mot mänskliga
rättigheter kan motivera att ett pågående samarbete omprövas. Inför
sådana ställningstaganden måste dock kravet på långsiktighet i utvecklingssamarbetet
tillmätas stor vikt.

I motionen 1913 hemställs att riksdagen ger regeringen till känna vad
som där anförs beträffande främjande av mänskliga rättigheter. Det
framhålls i motionen bl. a. att Sverige i det bilaterala utvecklingssamarbetet
har möjlighet att påverka regeringar till ökad respekt för de
grundläggande fri- och rättigheterna och att Sverige aktivt bör ta upp
sådana frågor vid förhandlingar om biståndsavtal.

Sveriges grundinställning i dessa frågor torde vara väl känd för regeringarna
i våra samarbetsländer. Ändå kan det understundom vara befogat
att i särskild ordning påtala fall av allvarliga kränkningar av mänskliga
rättigheter och erinra om att dessa kan inverka negativt på vårt
utvecklingssamarbete och påverka biståndsviljan i vårt land. Sådana erinringar
torde ha gjorts i flera fall. Regeringen synes böra ha fria händei
att välja de lämpligaste och effektivaste formerna för sådana påtalanden.

I motionen 1913 framhålls också att Sverige i de internationella biståndsorganen
tillsammans med andra likasinnade stater bör aktivt verka
för att åtminstone de svåraste fallen av åsidosättande av mänskliga rät -

UU 1978/79:1

tigheter uppmärksammas.

Dessa synpunkter i motionen 1913 stämmer väl överens med vad
som anförs härom i propositionen. Det heter där att Sverige tillsammans
med likasinnade stater och särskilt de nordiska bör söka följa en linje
som ger oss möjlighet att markera vår ståndpunkt i åtminstone de svåraste
fallen. Utskottet finner att Sverige inom ramen för sin alliansfria
ställning bör följa en sådan handlingslinje.

Därmed torde motionerna 1912 och 1913 i denna del få anses besvarade.

I motionen 1911 föreslås att riksdagen uttalar sig för att ekologisk
balans förs in som ett femte mål för den svenska biståndspolitiken, vid
sidan av resurstillväxt, ekonomisk och social utjämning, ekonomisk och
politisk självständighet och en demokratisk samhällsutveckling.

Motionärerna påpekar att resurstillväxt inte enbart får betyda ekonomisk
tillväxt. De framhåller att de ekologiska effekterna i ökad utsträckning
måste beaktas vid planeringen av biståndsprojekt i u-länderna
och att levnadsförhållandena i annat fall kan försämras snarare
än förbättras.

I propositionen 135 instämmer biståndsministern i den av flera remissinstanser
framförda synpunkten om behovet att ta ekologiska hänsyn
i biståndsverksamheten. Han finner det emellertid knappast nödvändigt
att — som en del instanser förespråkat — uppställa ekologisk
balans som ett särskilt femte mål för biståndspolitiken. Tillväxtmålet
måste i dag avse en produktionsökning som bevarar ekologisk balans
och förutsättningarna för en fortsatt ökning av resurserna, och även
om denna syn på tillväxten i stort sett redan präglar vårt samarbete med
u-länderna förtjänar den att än mer uppmärksammas i framtiden, framhålls
det i propositionen.

Utskottet ansluter sig till propositionens betraktelsesätt i denna fråga.
Ekologisk balans är snarare ett förhållande som skall bevaras, där den
hotas av en utvecklingsprocess, eller återställas, om den redan rubbats
eller fördärvats, än ett utvecklingsmål i sig. Ekologiska och miljöaspekter
bör därför, i likhet med exempelvis sociala och sysselsättningshänsyn
eller omsorg om eftersatta folkgruppers behov, ingå som självklara
komponenter i varje biståndsprograms utformning och genomförande.

En lång rad av SIDA:s biståndsinsatser både inom jordbruks- och
inom industrisektorn har i hög grad varit inriktade på miljövårds- och
andra ekologiska problem, såsom markvård, skogsvård, grundvattenstudier,
planering av vattentäkter, studier och kontroll av luft- och
vattenföroreningar, studier av ekologiska effekter av skogsplantering,
avverkning och transporter vid skogsindustriprojekt etc.

SIDA och naturvetenskapliga forskningsrådet har tidigare under en
följd av år samverkat i dessa frågar genom ett sekretariat för internationell
ekologi, vilket fungerat som konsult åt de båda stiftarna och

UU 1978/79:1

som initiativtagare till utbildnings- och forskningsinsatser. Sekretariatet
har sedermera avvecklats, men SIDA bedriver numera i samma syfte
ett samarbete i hithörande frågor med Lantbruksuniversitetet i Uppsala.

Syftet med motionen 1911 torde sålunda i huvudsak få anses tillgodosett,
varför den med det anförda får anses besvarad.

I motionen 1904 föreslås att riksdagen uttalar sig för att jämställdhet
införs som ett delmål för biståndspolitiken.

I motiveringen för yrkandet heter det bl. a. att det bör vara ett viktigt
mål för biståndspolitiken att förbättra kvinnornas villkor och att
det svenska utvecklingssamarbetet bör ges en stark inriktning även på
att hävda jämställdheten mellan könen. Jämställdhetsfrågoma måste
integreras i allt svenskt bistånd och drivas såväl multilateralt som bilateralt
och finnas med i den dialog som förs mellan Sverige och mottagarländerna
av svenskt bistånd, framhåller motionärerna.

I motionen 676 föreslås att riksdagen uttalar sig för att SIDA till sig
bör knyta en referensgrupp av representanter för kvinnoorganisationer
och motsvarande i syfte att följa de biståndspolitiska programmen och
att stimulera till information om u-landskvinnors villkor och stöd till
dessa.

Kvinnornas situation samt åtgärder inriktade på att förbättra denna
hör till de ämnesområden som alltsedan den statliga biståndsverksamheten
inleddes livligt uppmärksammats från svensk sida och ansetts sorn
särskilt lämpade att främja både inom det länderinriktade u-landssamarbetet
och genom de internationella biståndsorganen. Också det pådrivande
svenska agerandet under lång tid på detta område i FN, dess
ekonomiska och sociala råd och i dess underorgan, däribland ej minst
FN:s kvinnokommission, har otvivelaktigt starkt bidragit till att kvinnooch
jämställdhetsfrågoma alltmer lyfts fram i internationella sammanhang.
Den världsaktionsplan som antogs vid FN:s kvinnokonferens år
1975 och uppföljningsprogrammet för denna, som utskottet närmare beskrev
i sitt betänkande UU 1975/76: 14, har gett jämställdhetsfrågan en
bestående förankring i FN-arbetet. Likafullt är det uppenbart att arbetet
på detta mål i flertalet länder måste ses som en mycket långsiktig uppgift
och att det därför också i fortsättningen bör stödjas och främjas
från bl. a. svensk sida.

Som utskottet erinrade om i nyssnämnda betänkande, antog SIDA:s
styrelse år 1973 nya riktlinjer för hur biståndsmyndigheten skall agera
för att tillgodose kvinnornas intressen i utvecklingssamarbetet. En central
tes i dessa riktlinjer var att man vid planering och genomförande
av biståndsinsatser på alla områden bör beakta deras inverkan på kvinnornas
situation snarare än att satsa på isolerade kvinnoprojekt, vilket
tidigare skett.

Det svenska biståndet syftar i hög grad till att förbättra situationen

UU 1978/79:1

för de fattigaste och mest eftersatta folkgrupperna, och i många uländer
utgör kvinnorna en sådan eftersatt eller missgynnad grupp. Det
är därför viktigt att de utvecklingsprogram som Sverige stöder utformas
så att de i möjligaste mån också bidrar till en förbättring av kvinnans
situation och att denna aspekt finns med i den dialog som förs mellan
Sverige och mottagarländerna om biståndssamarbetets utformning. På
så sätt integreras jämställdhetsfrågorna på ett naturligt sätt i biståndsverksamheten.

Liksom tidigare stöder Sverige med biståndsmedel också en rad insatser
genom FN-organ med kvinnor som målgrupp. Detta sker inom
ramen för den ämnesinriktade verksamheten under anslagsposten Särskilda
program.

Vid sidan av befrämjandet av resurstillväxt, ekonomisk och politisk
självständighet samt en demokratisk samhällsutveckling utgör främjandet
av ekonomisk och social utjämning ett av de av såväl biståndspolitiska
utredningen som propositionen 135 uppställda fyra huvudmålen
för svenskt bistånd. Åtgärder för att förbättra kvinnornas situation
och för att befrämja jämställdhet mellan könen får anses vara en
mycket väsentlig del av de sociala och ekonomiska utjämningssträvandena.
Enligt utskottets mening finns därför knappast skäl att ställa upp
jämställdhet som ett separat mål för biståndspolitiken.

Kvinnoorganisationerna i vårt land har otvivelaktigt särskilda förutsättningar
att medverka i arbetet på att befrämja u-landskvinnomas
situation. De kan göra detta både i direktkontakt med systerorganisationer
i u-länder och genom att med sina erfarenheter därav bidra till
u-landsinformationen och opinionsbildningen i Sverige.

SIDA har — något som utskottet påminde om i sitt betänkande
1976/77: 17 — sökt stödja och ytterligare uppmuntra kvinnoorganisationernas
insatser till förmån för u-landskvinnor, dels genom förmedling
av kontakter med kvinnoorganisationer i programländerna och annorstädes,
dels med bidrag från informationsanslaget och anslagsposten
för enskilda organisationers biståndsverksamhet.

SIDA anordnade i februari i år en informationsdag för representanter
för kvinnoorganisationerna i Sverige, varvid SIDA bl. a. informerade
om möjligheterna att få anslag för kvinnoprojekt i u-länder och för
informationsprojekt i Sverige. Från organisationernas sida framfördes
önskemål om en mera kontinuerlig kontakt i dessa frågor med biståndsmyndigheten.
Liksom i motionen 676 uttalades att en referensgrupp
borde bildas med representanter för SIDA och organisationerna. Frågan
om en sådan grupp med utvalda representanter har därefter diskuterats
inom SIDA, som emellertid kommit fram till att det ömsesidiga konsultationsbehovet
bättre torde kunna tillgodoses med regelbundna sammankomster
— någon gång i halvåret — av liknande slag som informationsdagen
i februari. Det synes därför rimligt att börja samarbetet
med denna form.

UU1978/79:1

De båda nu aktuella motionerna 676 och 1904 torde med det anförda
få anses besvarade.

5. Volymmålet för svenskt bistånd
Propositionen (s. 84—85)

Som första industriland nådde Sverige målet 0,7 % av bruttonationalprodukten
i utbetalt offentligt bistånd år 1974. Den av riksdagen år 1968
antagna enprocentplanen har varit av avgörande betydelse för att föra upp
biståndet till dagens nivå. En fortsatt ökning av det svenska biståndet är
angelägen. Med ett fortsatt växande bistånd kan Sverige i än högre grad
fungera som pådrivare gentemot andra länder.

Enprocentmålet skall ses som ett etappmål. Regeringen har, trots Sveriges
ekonomiska svårigheter, beräknat anslagsramen för såväl innevarande
som nästa budgetår så att biståndsanslaget skall överstiga nivån
1 % av BNP. Biståndsanslagen bör även de kommande åren överstiga
nivån 1 % av BNP, och en strävan bör vara att biståndet skall utgöra en
växande andel av vår samlade produktion. Förutsättningarna för en sådan
ökning av biståndet förbättras om Sverige får en god ekonomisk utveckling
och återvinner balansen i utrikesaffärema. Förutsättningarna förbättras
också, inte minst vad gäller stödet från den svenska opinionen, om
andra industriländer ökar sitt bistånd i snabbare takt.

Motion

I detta sammanhang behandlar utskottet motionen 1977/78: 1912 av
Olof Palme m. fl. (s), yrkandet 9 (i den mån detta hänför sig till volymmålet
för svenskt bistånd), nämligen att riksdagen beslutar

9. att i övrigt ge regeringen till känna vad som anförts i motionen om
riktlinjerna för biståndspolitiken.

Utskottet

I såväl biståndspolitiska utredningen som propositionen konstateras
att den av riksdagen år 1968 antagna s. k. enprocentplanen, som avsåg
att Sverige inom viss tid skulle uppnå en biståndsanslagsvolym motsvarande
1 % av bruttonationalprodukten, varit av avgörande betydelse
för att föra upp biståndet till dagens nivå.

Utredningen fann — bl. a. mot bakgrunden att frågor om biståndets
kvalitet och inriktning blir allt viktigare i takt med att dess volym växer
— inte anledning att förorda att något nytt volymmål för biståndet
uppställs. Ambitionen borde enligt utredningen emellertid vara att öka

UU 1978/79:1

de egentliga biståndsanslagen, varvid 1 % av BNP skall vara en miniminivå.

I propositionen heter det att enprocentmålet skall ses som ett etappmål
och att en fortsatt ökning av det svenska biståndet är angelägen.
Biståndsanslagen bör enligt propositionen även under de kommande
åren överstiga nivån 1 % av BNP, och en strävan bör vara att biståndet
skall utgöra en växande andel av vår samlade produktion.

I s-motionen 1912 framhålls att enprocentmålet bör uppfattas som
en miniminivå för anslagen. Motionärerna ansluter sig till biståndspolitiska
utredningens mening att något behov av att nu fastställa ett
nytt mål inte finns. Ansträngningar bör emellertid göras att i takt med
växande resurser söka höja nivån. Något speciellt yrkande har inte i
detta sammanhang framförts i motionen 1912 och inte heller i övriga
aktuella motioner.

Utskottet konstaterar mot denna bakgrund att en betydande samstämmighet
föreligger om att betrakta enprocentmålet som ett etappmål
och sorn en miniminivå för biståndsanslagen samt att en strävan bör
vara att biståndet skall utgöra en växande del av vår samlade produktion.
Självfallet underlättas förverkligandet av denna ambition om vårt
lands ekonomiska situation förbättras.

Med det anförda torde motionen 1912 i denna del få anses besvarad.

6. Samarbete med internationella organisationer
Propositionen (s. 85—95)

Sveriges aktiva stöd för Förenta nationerna och dess underordnade
organ har varit ett centralt inslag i vår utrikespolitik under hela efterkrigstiden.

Sverige har konsekvent bejakat uppbyggnaden av FN och dess fackorgan
som institutioner för samarbete på skilda områden. Detta gäller i
högsta grad olika organ för utvecklingsarbetet liksom den normskapande
och operativa verksamheten på detta område. Detta har inneburit att vi
mycket aktivt medverkat i det normskapande arbetet och att vi också
kanaliserat internationellt sett höga andelar av vårt bistånd till de internationella
organens operativa verksamhet.

Med stigande totala anslag och en alltmer effektiv svensk biståndsadministration
har den multilaterala andelen sjunkit, men den utgör fortfarande
omkring en tredjedel av den totala biståndsbudgeten.

Vi måste noga följa utvecklingen inom varje organisation för att rätt
kunna bedöma den lämpliga nivån för de svenska insatserna. Liksom hittills
bör Sverige genom sina bidrag och på andra sätt stödja en utbyggnad
av de mellanstatliga biståndsprogrammen. Samtidigt är det angeläget att
vi tar fasta på den kritik som riktats mot de multilaterala programmen

UU 1978/79:1

och tillsammans med andra medlemsstater i FN ökar våra ansträngningar
att effektivisera de internationella organisationerna.

Det multilaterala biståndet förmedlas huvudsakligen genom två grupper
av mottagare: a) FN-familjen (exkl. Världsbanken och IDA), b) Världsbanken,
IDA samt andra utvecklingsbanker och fonder. Betydelsefulla
skillnader finns mellan dessa båda kategorier. FN-familjens biståndsverksamhet
bekostas i någon mån med medel som uttaxeras från medlemsländerna.
Huvuddelen av verksamheten finansieras dock med frivilliga
bidrag från medlemsländerna. Beslut fattas i de enskilda organen efter
principen ett land, en röst. Finansieringen av bankerna och utvecklingsfonderna
sker helt genom frivilliga bidrag och upplåning på kapitalmarknaderna.
Inom bankfamiljen beror röststyrkan på insatsen. Bankerna
syftar i första hand till kapitalöverföringar, medan FN:s biståndsverksamhet
i huvudsak är inriktad på tekniskt bistånd.

När vi från svensk synpunkt bedömer de olika multilaterala biståndsorganen,
måste vi se till effektiviteten och till verksamhetens inriktning i
förhållande till de biståndspolitiska målsättningar som regering och riksdag
uppställt. Därtill har vi anledning kräva en rättvis fördelning mellan
de olika bidragsgivarna. Särskilt i vissa FN-organ måste vår andel i dag
betraktas som hög. En utjämning bör dock inte ske genom en minskning
av de svenska bidragen utan genom att andra bidragsgivare ökar sina insatser
snabbare.

FN och fackorganen har, som ovan påpekats, kritiserats för bristande
effektivitet. Världsbanken och vissa av de regionala bankerna har å andra
sidan en erkänd operativ kraft och målmedvetenhet men har i sin tur fått
kritik — inte minst i Sverige — för politisk okänslighet och en alltför
bankmässig syn på de projekt som skall finansieras. Kritiken har ibland
varit berättigad, men får inte föra till negativism. Med sin olika inriktning
och karaktär representerar de båda huvudgrupperna av biståndsgivande
multilaterala organ en nyttig kombination. Den fördelning av våra bidrag
som vi har i dag synes i stort sett lämplig.

Fortsatt stöd för IDA:s och Världsbankens verksamhet bör även i
framtiden vara en väsentlig del av vår multilaterala biståndspolitik.

Under de närmaste åren kommer förhandlingar att äga rum om en ny
påfyllnad av IDA. Det är då naturligt att vi kommer att aktivt verka för
att denna påfyllnad blir betydande. Det svenska bidraget till påfyllnaden
får bedömas i ljuset av det totala bidragsmålet och av andra bidragsgivares
insatser.

Även för Världsbankens del har frågan om en ökning av det insatta
kapitalet aktualiserats. Det rådde vid årsmötet 1977 allmän enighet om
att en väsentlig ökning skulle komma till stånd under en period med början
år 1983. De nordiska länderna kommer under förhandlingarna att
verka för att utlåningsbestämmelserna mildras i samband med att kapitalet
ökas.

UU 1978/79:1

Såväl när det gäller Världsbanken som IDA bör frågan om u-ländernas
inflytande uppmärksammas. Detta har hittills varit otillfredsställande.
Från svensk sida kommer vi att verka för att u-ländema i samband med
kapitalökningen inom Världsbanken får ett ökat inflytande. En principöverenskommelse
om översyn av röstfördelningssystemet i IDA träffades
i samband med den femte IDA-påfyllnaden. Det är emellertid knappast
möjligt att åstadkomma en radikal förändring i detta avseende och samtidigt
bevara bankens position på de internationella kapitalmarknaderna.

Den fördelning av våra finansiella insatser mellan de regionala bankerna
och IDA och Världsbanken som f. n. sker förefaller rimlig. Detsamma
gäller arbetsfördelningen mellan dessa institutioner. Sverige bör tillsammans
med andra medlemsländer verka för att dessa kompletterar varandra.

Den s. k. ämnesinriktade verksamheten, som i budgetsammanhang brukar
redovisas under rubriken Särskilda program, avser områden inom
utvecklingssamarbetet som Sverige genom åren särskilt engagerat sig för
och stött genom FN och Världsbanken, genom enskilda internationella
organisationer, genom stöd till forskning, genom ansträngningar att utveckla
kapacitet och kunnande i u-länder, i Sverige och internationellt.
Familjeplanering är ett sådant ämnesområde. Andra viktiga särskilda
ämnesområden inom det svenska biståndsprogrammet är forskning, kooperation,
sysselsättningsfrämjande åtgärder, facklig verksamhet, åtgärder
för att förbättra kvinnans situation, miljövård, vissa frågor inom hälsovård
och utbildning och inom landsbygdsutveckling och livsmedelsproduktion,
anpassning av teknik till u-landsförhållanden, åtgärder för att effektivisera
u-ländemas export och deras internationella upphandling etc.

Huvuddelen av de medel som anvisats under anslagsposten Särskilda
program har hittills använts för verksamhet i samarbete med mellanstatliga
organisationer. Detta gäller inte minst kurs- och seminarieverksamheten.
Det hindrar inte att Sverige på områden där vi har särskilda resurser kan
anordna sådan verksamhet på bilateral basis. Ofta är en regional uppläggning
ändamålsenlig för denna typ av utbildningsprogram.

Normalt skall de mellanstatliga biståndsprogrammen finansieras genom
allmänna bidrag från medlemsländerna. Sverige bör emellertid kunna
lämna ändamålsbestämda bidrag när det föreligger särskilda skäl därför.
Svenska bidrag bör kunna gälla ämnesområden som bedöms ha specifik
betydelse för u-ländemas utveckling och där de internationella insatserna
anses otillräckliga.

I likhet med SIDA:s styrelse finner biståndsministern att denna verksamhet
utgör ett väsentligt inslag i biståndsarbetet. Den ändamålsbestämda
bidragsgivning till FN-organ som kan bli aktuell bör emellertid stå i samklang
med den allmänna politik som Sverige för inom FN:s biståndsorgan.
Regeringen har nyligen fastställt SIDA:s förslag till handläggningsordning
för dessa ärenden.

UU 1978/79:1

Motioner

Utskottet behandlar i detta sammanhang

dels motionen 1977/78: 631 av Nils Hörberg (fp), yrkandet 1, nämligen
att riksdagen beslutar anhålla om att regeringen

1. tar initiativ i lämpliga internationella fora till inrättandet av internationella
utvecklingsorgan med uppgifter i stort sett enligt vad som anförts
i motionen,

dels motionen 1977/78: 1910 av Rolf Hagel och Alf Lövenborg (apk),
yrkandet 1 d, nämligen

I. att riksdagen hos regeringen begär att den svenska biståndspolitiken
utformas i enlighet med principen

d. att Sverige utträder ur Världsbanken,

dels motionen 1977/78:1912 av Olof Palme m. fl. (s), yrkandet 6,7 och
9 (det senare i den mån det hänför sig till samarbetet med Världsbanksgruppen,
FN-biståndets inriktning, ämnesinriktad verksamhet m. m.),
nämligen att riksdagen beslutar

6. att ge regeringen till känna vad som i motionen anförts beträffande
svenska initiativ angående speciella dragningsrätter (SDR),

7. att Sverige skall lämna den Interamerikanska utvecklingsbanken
(IDB),

9. att i övrigt ge regeringen till känna vad som anförts i motionen om
riktlinjerna för biståndspolitiken,

dels motionen 1977/78:1914 av Lars Wemer m. fl. (vpk), yrkandena
10,11, 12,15 och 22, nämligen

10. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag innebärande
att fördelningen av biståndet mellan multilaterala och bilaterala ändamål
förskjuts; inom tre år skall det multilaterala biståndet ha minskat till
högst 25 % av biståndsanslaget,

II. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att Sverige
inom FN-systemet verkar för att biståndet inriktas på länder som strävar
efter social och ekonomisk rättvisa och politiskt och ekonomiskt oberoende,

12. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att Sverige
lämnar Världsbanksgruppen,

15. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att s. k.
icke länderdestinerat bistånd — ”särskilda program etc.” — efter hand
överförs till befrielserörelser och programländer,

22. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att Sverige
lämnar Interamerikanska utvecklingsbanken (IDB).

UU 1978/79:1

Utskottet

Det starka stöd sorn Sverige i sin utrikespolitik ger Förenta nationerna
som freds- och samarbetsorganisation har sin motsvarighet i det omfattande
bistånd som vårt land lämnar på multilateral väg, dvs. genom
frivilliga bidrag till FN:s utvecklingsprogram (UNDP), FN:s barnfond
(UNICEF), FN:s båda flyktinghjälporganisationer (UNHCR resp.
UNRWA), världslivsmedelsprogrammet (WFP), internationella jordbruksutvecklingsfonden
(IFAD), FN:s kapitalutvecklingsfond (UNCDF)
m. fl. fonder eller organisationer som direkt eller indirekt är knutna till
FN.

Också till andra multilaterala organ ger Sverige betydande bidrag av
biståndsmedel, såsom Internationella utvecklingsfonden (IDA) samt de
afrikanska och asiatiska utvecklingsbankerna (ADB och AsDB) och
deras utvecklingsfonder.

Omkring en tredjedel av den totala årliga biståndsbudgeten anslås sålunda
till olika internationella biståndsorgan, en andel som ligger betydligt
högre än hos flertalet utomnordiska biståndsgivarländer. Vår bidragsandel
är i flera av FN:s biståndsorgan mycket betydande.

Som även framhålls i propositionen bör Sverige liksom hittills genom
sina bidrag och på andra sätt stödja de mellanstatliga biståndsprogrammen,
men samtidigt är det angeläget att ta fasta på den kritik som riktats
mot de multilaterala programmen och söka effektivisera de internationella
organisationernas arbete.

Åtskilligt av den kritik som därmed avses återkommer i de motionsyrkanden
som utskottet behandlar i detta sammanhang. Där diskuteras
bl. a. u-ländernas begränsade röstmässiga inflytande inom Världsbanken
och IDA. Bland yrkandena finns även förslag som syftar till en starkare
inriktning av FN-biståndet på sådana fattiga u-länder som för en politik
för ekonomisk och social utjämning, förslag om en omstrukturering av
de internationella utvecklingsorganen, förslag om en förbindelselänk mellan
Valutafondens särskilda dragningsrätter och överföring av utvecklingskapital
till u-ländema etc. Där dryftas även relationen mellan multilateralt
och bilateralt bistånd och den aktuella diskussionsfrågan om ett
nytt system för massiva resursöverföringar från i-länder till u-länder
m. m.

I vpk-motionen 1914 begärs förslag från regeringen innebärande att
Sverige inom FN-systemet verkar för att biståndet inriktas på länder
som strävar efter social och ekonomisk rättvisa och politiskt och ekonomiskt
oberoende.

I s-motionen 1912 anförs i detta sammanhang bl. a. att det finns skäl
att starkare verka för att FN:s biståndsverksamhet i ökande utsträckning
går till fattiga u-länder som själva för en politik för ekonomisk och
social utjämning. Vårt allmänna och politiska stöd till FN måste på alla

UU 1978/79:1

sätt bevaras och stärkas. Omfattningen av våra finansiella bidrag till
olika FN-organ får avvägas bl. a. mot de biståndspolitiska mål vi satt
upp, både vad avser länderinriktning och effektivitet, framhåller motionärerna.

De grundläggande målen för Sveriges utvecklingssamarbete bör också
styra det svenska agerandet i de internationella biståndsorganisationerna,
oavsett om dessa hör till de egentliga FN-organen eller inte. Det
är därför en hävdvunnen svensk linje att arbeta för att dessa i högre
grad än hittills går in för att stödja u-ländemas egna strävanden till ekonomisk
och social utveckling och utjämning. Det internationella biståndet
bör i konsekvens därmed i högre grad inriktas på de fattigaste länderna
och de mest eftersatta befolkningsgrupperna. En naturlig ram för
detta arbete är dels FN:s egna utvecklingsstrategier, dels ILO:s basbehovsstrategi,
som betonar en balanserad ekonomisk och social utveckling
och framsteg som kommer alla till del. Sverige verkar vidare för
ändrade maktrelationer mellan rika och fattiga länder och söker i detta
sammanhang bl. a. stärka u-ländemas inflytande i de internationella
biståndsprogrammen.

Också i propositionen 135 betonas Sveriges aktiva insatser och stöd
för FN och dess fackorgan liksom för FN-organens både normskapande
och operativa verksamhet på u-landsområdet. När vi från svensk synpunkt
bedömer de olika organen måste vi se till effektiviteten och till
verksamhetens inriktning i förhållande till de biståndspolitiska målsättningar
som regering och riksdag uppställt, framhålls det. Vi måste därför
noga följa utvecklingen inom varje organisation för att rätt kunna
bedöma den lämpliga nivån för de multilaterala svenska biståndsinsatserna.

Sverige har i många år hävdat att medlemsländernas bidrag till FNsystemets
biståndsverksamhet huvudsakligen skall kanaliseras genom
FN:s utvecklingsprogram (UNDP). Sverige har också gett starkt stöd åt
UNDP:s landprogrammering och på alla sätt sökt hävda UNDP:s samordnande
roll såväl centralt som på fältet. För dessa ståndpunkter har
Sverige också verkat under de senaste årens utredningsarbete inom FN
med sikte på en omstrukturering av FN:s ekonomiska och sociala verksamhet.
Det är också till UNDP som den helt övervägande delen av det
svenska biståndet genom FN-organ går.

Inom UNDP:s styrelse har Sverige länge hävdat uppfattningen att
UNDP-biståndet i högre grad än hittills bör inriktas på de fattigaste länderna.
Detta har stött på motstånd från flera håll, bl. a. från de mer
utvecklade u-ländemas sida. På samma sätt som FN är en universell organisation
är även UNDP-biståndet universellt i den meningen att alla
medlemsländer förväntas vara bidragsgivare till UNDP och att alla
länder i princip också kan göra anspråk på tekniskt bistånd från UNDP.
Denna konstruktion utgör både en styrka och en svaghet och har bl. a.

UU 1978/79:1

medfört att även en lång rad länder, som på grund av sin höga utvecklingsnivå
eller av andra skäl aldrig skulle kunna komma i fråga för
bilateralt svenskt bistånd, är mottagare av UNDP-bistånd. Det är mot
denna bakgrund lättare att förstå svårigheten att få till stånd en prioritering
av de fattigaste eller de mest utvecklingsmedvetna länderna.

För några år sedan kunde UNDP-styrelsen likväl i princip besluta att
en större del av UNDP-programmets resurser under den nu pågående
programperioden 1977—1981 skulle förbehållas de fattigare, befolkningsrika
u-länderna och u-länder som strävar efter sociala strukturförändringar.
För att påskynda en sådan omfördelning av UNDP:s biståndsresurser
har Sverige under några år gett avsevärda extra bidrag
till en särskild UNDP-fond som inrättats för bistånd till de minst
utvecklade u-länderna. Medan av det länderfördelade UNDP-biståndet
under föregående programperiod (1972—1976) knappt 20 % beräknas
ha gått till de av FN identifierade minst utvecklade länderna, väntas
denna andel stiga till minst 30 % under perioden 1977—1981.

Det framgår av propositionen 135 att Sverige avser att fullfölja strävandena
att stärka UNDP:s insatser i de fattigaste länderna också under
nästa programperiod samt att Sverige avser vidhålla sin förut framförda
ståndpunkt att de utvecklade länder som alltjämt får UNDPbistånd
bör avstå från detta. Det är enligt propositionen önskvärt att få
till stånd en ytterligare förskjutning av UNDP-programmet i riktning
mot hänsynstagande till bl. a. mottagarländernas ansträngningar för att
åstadkomma inkomstutjämning och social rättvisa.

Man bör emellertid vara medveten om att många u-länder är mycket
känsliga för allt som kan utläsas som försök från i-ländernas sida att
utöva påtryckningar på dem att på visst sätt styra sin utvecklingspolitik.
Detta har klart kommit till uttryck i flera sammanhang, bl. a. i FN:s generalförsamling,
i UNDP-styrelsen och i andra internationella organ,
där exempelvis basbehovsstrategins målsättningar förts på tal. Det kan
därför kräva ett långvarigt och tålmodigt arbete att få gehör för önskemålet
att mycket fattiga länder, som i sin egen utvecklingspolitik medvetet
och med effektiva medel söker åstadkomma social och ekonomisk
rättvisa och en jämnare inkomstfördelning, i högre grad bör prioriteras
inom UNDP:s och övriga FN-organs biståndsverksamhet.

Med det anförda torde ifrågavarande yrkanden i motionerna 1914
och 1912, det sistnämnda i den del som avser FN-biståndets inriktning,
få anses besvarade.

Sveriges medverkan i Världsbanken (IBRD) och i den världsbanksanknutna
Internationella utvecklingsfonden (IDA) berörs i tre av de
aktuella motionerna.

I apk-motionen 1910 föreslås att Sverige utträder ur Världsbanken och
i vpk-motionen 1914 att Sverige lämnar Världsbanksgruppen.

Inom ramen för de resonemang om riktlinjer för biståndspolitiken

UU 1978/79:1

som i detta sammanhang förs i s-motionen 1912 framhålls bl. a. att Sverige
bör stödja u-ländemas krav på förändring av Världsbankens särskilda
beslutsregler. Vidare sägs att Sveriges höga andel av bidragen till
IDA bör minska och att vi i stället bör arbeta för att stärka FN:s kapitalfond.
Också diskussionen om en framtida ökning av Världsbankens
kapital berörs i motionen.

Riksdagen har under en rad av år avvisat yrkanden motsvarande dem
i motionerna 1910 och 1914 om utträde ur Världsbanken eller Världsbanksgruppen.
Några nya skäl för en omprövning av det svenska medlemskapet
i Världsbanken eller IDA har inte förebragts i de nu aktuella
motionerna. Inte heller ger biståndspolitiska utredningens ingående genomgång
och prövning av Världsbanksgruppens utlåningsverksamhet någon
grund för att överväga ett svenskt utträde.

Inga svenska biståndsmedel går till Världsbankens verksamhet, medan
Sverige däremot alltsedan IDA:s tillkomst år 1960 gett denna utvecklingsfond
ett betydande stöd från biståndsanslagen. Under den nuvarande
femte s. k. påfyllnaden av IDA:s resurser, som avser de tre
budgetåren 1977/78—1979/80, uppgår Sveriges IDA-bidrag till ca 413
milj. kr. per budgetår, vilket motsvarar en bidragsandel om 3,85 % (att
jämföras med en andel om 4 % under den fjärde påfyllnadsperioden).

Världsbankens utlåning, som till skillnad från IDA:s sker på kommersiella
villkor, finansieras genom lån som tas upp på den internationella
kapitalmarknaden, varvid det kapital som satsats av medlemsländerna
i banken utgör garantikapital. Riksdagen bemyndigade i fjol
regeringen (prop. 1976/77: 86, FiU 1976/77: 18, rskr 198) att öka Sveriges
kapitalinsats i banken, och insatsbeloppet erlades liksom tidigare
av riksbanken. Sveriges andel i IBRD:s grundkapital (numera 1,13 %)
är avsevärt lägre än det svenska engagemanget i IDA.

Styrelse och administrativ stab är gemensamma för IBRD och IDA.
I huvudsak samma kriterier för bedömning av kreditprojekt används
inom såväl IBRD- som IDA-verksamheten, medan beslut huruvida finansiering
skall ske på bankens kommersiella eller utvecklingsfondens
mycket mjuka utlåningsvillkor avgörs med hänsyn till det låntagande
landets ekonomiska situation. För att ett land skall få låna från IDA
bör dess per capita-inkomst inte överstiga 520 dollar, räknat i 1975 års
prisnivå. Huvuddelen av IDA:s långivning är dock förbehållen fattigare
u-länder med en inkomst per invånare understigande 265 dollar. Under
verksamhetsåret 1976/77 gick 87 % av IDA:s utlåning till denna grupp.

Kritik har från många håll riktats mot Världsbanksgruppen icke
minst därför att u-ländernas inflytande inom gruppen är begränsat till
följd av de röstfördelningsregler som där gäller och som gör röststyrkan
avhängig av kapitalinsatsen. Detta ger ett fåtal större länder det dominerande
röstinflytandet, medan u-ländernas sammanlagda röststyrka
är begränsad till drygt en tredjedel. Kritiken har bl. a. också gjort gäl -

UU1978/79:1

lande att principerna för projektbedömning är alltför snävt inriktade
på den rent ekonomiska avkastningen, att utlåningen volymmässigt
blivit koncentrerad till en mindre grupp av länder och att iförändringar
i mottagarländernas ekonomiska politik i flera fall gjorts till villkor för
långivning.

Till delar av denna kritik har Sverige liksom övriga nordiska länder
anslutit sig och därför verkat bl. a. för ändrade röstfördelningsregler
till förmån för u-ländema och för ett större beaktande av sociala behov
och fördelningseffekter vid projektbedömningama. I sistnämnda hänseende
har även bankledningen under de senaste åren verkat för att
ge utlåningsverksamheten en starkare inriktning på fattigare befolkningsgrupper
och på länder som i sin utvecklingspolitik eftersträvar en
jämnare inkomst- och förmögenhetsfördelning. Projekt inom utbildning
och landsbygdsutveckling har också kommit att spela en ökad roll.
Vad beträffar röstfördelningen har en principöverenskommelse om en
översyn av denna inom IDA träffats i samband med förhandlingarna
om den femte påfyllnaden. Av propositionen 135 framgår att Sverige i
samband med den kapitalinsatsökning i IBRD som väntas komma till
stånd med början år 1983 kommer att verka för att u-länderna också
inom IBRD får ett ökat inflytande och för att villkoren för utlåningen
mjukas upp.

Vid Världsbanksgruppens årsmöte 1977 pekades från nordisk sida
på den betydelsefulla roll som Världsbanken hade att spela när det
gäller genomförandet av en basbehovsstrategi i u-länderna och framhölls
att bankens resurser därför i första hand borde inriktas på de
fattigaste länderna samt på länder som åtagit sig att genomföra sociala
framsteg i sina samhällen. Världsbanken borde särskilt eftersträva att
genomföra landprogrammeringsprincipen, förbättra u-ländernas medverkan
i beslutsprocessen, öka den andel av resurserna som avser programlån
och lokalkostnadsfinansiering samt mjuka upp bankens utlåningsvillkor.

Som framhålls i biståndspolitiska utredningen är IDA den största
källan för obunden internationell kreditgivning på mycket mjuka villkor
till u-länderna, och utredningen påpekar att något alternativ till IDA
i dag inte finns. Dessa länder har i flera sammanhang slutit upp kring
krav på en avsevärd ökning av kapitalresurserna inom Världsbanksgruppen,
och särskilt beträffande resurserna inom IDA.

Mot denna bakgrund ansluter sig utskottet till uttalandet i propositionen
att fortsatt stöd för IDA:s och Världsbankens verksamhet även
i framtiden bör vara en väsentlig del av vår multilaterala biståndspolitik
och att Sverige aktivt kommer att verka för att nästa påfyllnad av
IDA:s resurser blir betydande. Som även sägs i propositionen får dock
det svenska bidraget till denna påfyllnad, som liksom vid tidigare påfyllnader
blir föremål för internationella förhandlingar, givetvis be -

UU1978/79:1

dömas i ljuset av det totala bidragsmål man därvid kan ena sig om
liksom av de insatser som andra bidragsgivare visar sig beredda att göra.

Någon säker uppfattning om storleken av den framtida ökning av
IBRD:s kapital, varom principiell enighet rådde vid Världsbankens årsmöte
förra året och som förutsatts komma till stånd om fern år och
därefter, synes inte möjlig att få på nuvarande stadium. Inom bankens
medlemskrets uppges man emellertid vara enig i princip om att bankens
framtida utlåning bör öka inte bara i nominella utan även i reala
termer. Från bankledningens sida har föreslagits att utlåningsverksamheten
skall öka med 12 % per år från och med nu. Därav skulle ca
7 % kompensera väntade prisökningar medan återstoden är avsedd att
möjliggöra en reell utlåningsökning. En sådan jämnt fortskridande utlåningsökning
skulle, om den kan förverkligas, på längre sikt uppenbarligen
göra en avsevärd kapitalökning nödvändig. Meningarna om
storleken av en ökning är emellertid f. n. delade, och de informella
diskussioner som förts härom har tills vidare ajournerats. Från nordisk
sida har under dessa diskussioner framhållits att det är motiverat att i
detta sammanhang även dryfta vissa andra frågor, bl. a. en liberalisering
av utlåningsvillkoren, ökade möjligheter till s. k. programlån, finansiering
av lokala kostnader, ett ökat inflytande för u-länderna i
bankens beslutsprocess samt en gradvis avveckling av utlåningen till
mera utvecklade länder.

I s-motionen 1912 pläderas för ett stärkande av FN:s kapitalutvecklingsfond
(UNCDF) samtidigt som det sägs att Sveriges höga andel i
IDA bör minska. Som utskottet klargjort ovan blir den svenska andelen
i IDA under nästa påfyllnadsperiod beroende av utgången av internationella
förhandlingar vilka ännu inte tagit sin början. I jämförelse med
IDA, som f. n. har ett sammanlagt resurstillskott per år om ca 11 600
milj. kr., är FN:s kapitalutvecklingsfond med sammanlagda bidrag
under år 1978 på ca 81 milj. kr. alltjämt en fond med mycket små
resurser. UNCDF får tills vidare bidrag från endast ett mindre antal
länder, däribland Sverige. I sammanhanget vill utskottet erinra om biståndspolitiska
utredningens uttalande att det inte finns något underlag
för att avgöra om u-länderna hellre ser ökade bidrag till UNCDF än
en betydande påfyllnad av IDA:s resurser.

Som närmare framgår av utskottets betänkande (UU 1977/78:10)
angående biståndsanslagen för budgetåret 1978/79 har Sverige hittills
svarat för det näst högsta bidragstillskottet till UNCDF. Sverige har
där en långt större bidragsandel än i något annat internationellt
biståndsorgan. Utskottet anförde att det mot denna bakgrund kan
finnas anledning att inte alltför snabbt öka de svenska bidragen till
UNCDF och att i stället så mycket mer verka för att fler i-länder kommer
till som stödjare av fonden, vars verksamhet är inriktad på de
minst utvecklade länderna och de fattigaste befolkningsgrupperna. Så

UU 1978/79:1

sker redan från svensk sida. Också i samband med de s. k. bidragskonferenserna
för andra multilaterala biståndsprogram hävdar Sverige liksom
övriga nordiska länder, vilka tillsammans utgör dominerande bidragsgivare
i flera av dessa program, nödvändigheten av en rättvisare
fördelning av bidragsbördan mellan givarländerna.

Mot bakgrund av det anförda avstyrks motionerna 1910 och 1914,
såvitt avser deras yrkanden om svenskt utträde ur Världsbanken eller
Världsbanksgruppen. Med det anförda torde motionen 1912, i vad
avser dess synpunkter beträffande IBRD, IDA och UNCDF, få anses
besvarad.

I motionen 631 föreslås att regeringen tar initiativ i lämpliga internationella
fora till inrättandet av internationella utvecklingsorgan.

Motionären avser därmed inte biståndsorgan i traditionell bemärkelse
utan ett slags internationella utvecklingsmyndigheter (World Development
Authorities, WDA), som visserligen är underordnade FN men som
i övrigt bör få samordnande beslutsrätt för alla internationella ekonomiska
frågor och institutioner. Till WDA:s främsta uppgifter skulle
höra att svara för kort- och långsiktiga internationella krediter, fastställa
ramar för den internationella handeln med viktiga råvaror, arbeta
för balans mellan befolkningstillväxt och livsmedelsproduktion och att
fungera sorn internationell ekonomisk rådgivningsinstitution. Vidare
skulle enligt motionären Världsbanken underordnas WDA.

Motionärens förslag ansluter sig nära till ett av flera uppslag som
under senare år i den internationella debatten framförts i syfte att reformera
de existerande utvecklingsinstitutionema och att utforma mer
slagkraftiga globala utvecklingsstrategier. Det förslag som motionären
pläderar för är mycket genomgripande och hör därmed också till de
mera svårgenomförbara. Dess förverkligande förutsätter bl. a. en radikal
omstrukturering av de nuvarande mellanstatliga institutionerna och ett
större uppgivande av den nationella beslutanderätten i fråga om bidrag
till internationellt utvecklingsarbete. Förslaget synes knappast realistiskt.

Ett mera begränsat och praktiskt försök att åstadkomma en bättre
samordning av FN:s ekonomiska och sociala verksamhet samt av FN:s
operativa verksamhet har med aktivt stöd från svensk sida gjorts under
senare år, men institutionell tröghet liksom bristande intresse från många
både i- och u-länders och ländergruppers sida har gjort det förslag härom
som godkändes av 1977 års generalförsamling mindre långtgående än
vad man från svensk sida hade hoppats. Resolutionen berör inte Världsbanksgruppen.

Det var FN:s generalförsamlings sjunde extra möte år 1975 som på
basis av en expertgruppsrapport, vilken bl. a. föreslagit att flertalet av
FN:s operativa biståndsorgan skulle slås samman till en ny ”biståndsmyndighet”
(United Nations Development Authority) och att en ny post

4 Riksdagen 1978/79. 9 sami. Nr 1

UU 1978/79:1

som biträdande generalsekreterare för ekonomiska och sociala frågor
skulle inrättas, beslöt att tillsätta en kommitté (den s. k. strukturkommittén)
med uppgift att göra en översyn av FN:s organisatoriska struktur
och arbetsmetoder på det ekonomiska och sociala området, inklusive
FN-systemets operativa verksamhet. Strukturkommitténs slutrapport,
som framlades i slutskedet av 1977 års generalförsamling, godkändes
utan större modifikationer.

Beslutet innebär bl. a. att arbetet inom FN:s ekonomiska och sociala
råd (ECOSOC) skall rationaliseras, att en särskild generaldirektörstjänst
för ekonomiska och sociala frågor inrättas, att församlingen skall överväga
att upprätta en gemensam styrelse för ledning och förvaltning av
FN:s operativa biståndsverksamhet (dock undantas redan från början
FN:s barnfond UNICEF, världslivsmedelsprogrammet WFP och FN:s
miljöprogram UNEP), att endast en årlig bidragskonferens i fortsättningen
anordnas för hela FN:s biståndsverksamhet, att UNDP:s länderprogrammering
skall användas som referensram för hela den operativa
verksamheten och att det övergripande ansvaret för och samordningen
av den operativa verksamheten inom varje land skall läggas hos ett av de
på fältet företrädda FN-organen. I avvaktan på en eventuell framtida
integration av FN:s olika biståndsfonder och -program, som skall genomföras
endast under förutsättning att den visar sig leda till en ökning
av de frivilliga bidragen, behåller existerande program och fonder sin
identitet och inriktning.

I ett gemensamt nordiskt inlägg uttalades tillfredsställelse med delar
av detta reformbeslut. Samtidigt framhölls att de nordiska delegationerna
velat se mer långtgående resultat och att de var särskilt besvikna
över de avvaktande förslagen beträffande den operativa verksamheten.
Bl. a. borde UNDP:s samordnande roll ha framhävts ytterligare.

Utskottet finner det önskvärt att man från svensk sida i uppföljningsarbetet
till denna FN-resolution om omstrukturering av FN-systemets
ekonomiska och sociala sektorer fortsätter att bl. a. hävda UNDP:s centrala
och samordnande roll inom FN:s totala biståndssystem.

Utskottet avstyrker i detta sammanhang det nu ifrågavarande yrkandet
i motionen 631.

I vpk-motionen 1914 föreslås att fördelningen av biståndet mellan
multilaterala och bilaterala ändamål förskjuts så att det multilaterala biståndet
inom tre år har minskat till högst 25 % av biståndsanslagen.

Fördelningen inom de samlade biståndsanslagen mellan multilateralt och
bilateralt bistånd är under innevarande budgetår 33,5 % resp. 63,9 %
(återstoden avser administration, u-landsinformation m. m.), och för
nästa budgetår förutses i stort sett samma fördelning mellan multilaterala
och bilaterala ändamål. Under den svenska biståndsverksamhetens
tidigare år, då totalanslagen var avsevärt lägre och den svenska bistånds -

fj\‘ ci

UU 1978/79:1

administrationen befann sig i ett uppbyggnadsskede, var den multilaterala
andelen betydligt större än nu. Biståndspolitiska utredningen har ingående
granskat motiven för och fördelarna med multilateralt resp.
bilateralt bistånd och därvid kommit fram till att det inte finns någon
anledning att förorda någon drastisk förändring av den fördelning som
nu råder och heller inte funnit det möjligt att precisera den framtida fördelningen
till bestämda procentsatser. Nuvarande andel för de multilaterala
bidragen är enligt utredningen rimlig i dagens läge, och tillräckligt
starka skäl talar för att Sverige även i fortsättningen bör lämna en
relativt betydande andel av biståndet via multilaterala kanaler.

Regeringen ansluter sig i propositionen 135 till denna bedömning och
understryker samtidigt att utvecklingen inom varje organisation noga
måste följas för att rätt avväga den lämpliga nivån för de svenska insatserna.

Utskottet avstyrker mot denna bakgrund ifrågavarande yrkande i motionen
1914.

I s-motionen 1912 kritiseras Internationella valutafondens (IMF)
agerande gentemot u-länderna och sägs att Sverige kraftfullt bör stödja
sådana förändringar som innebär mer demokratiska beslutsformer. Vidare
föreslås att riksdagen uttalar sig för att Sverige bör spela en aktiv roll
för att inom valutafonden få till stånd en länk mellan det internationella
betalningssystemets behov av s. k. speciella dragningsrätter (SDR) och
u-ländernas behov av utvecklingskapital.

Utskottet behandlar först frågan om IMF:s arbetssätt och beslutsregler.

Internationella valutafonden har till uppgift att verka för stabila och
ordnade förhållanden i det internationella valuta- och betalningssystemet
och därigenom främja en balanserad tillväxt i världshandeln. Fonden
skall underlätta en smidig anpassning i medlemsländerna till uppkommande
underskott i utrikesbetalningama genom att tillhandahålla medellånga
krediter. Varje lands lånerätt står i proportion till landets kvot i
valutafonden, dvs. den egna medlemsinsatsen. Valutafondens resurser
består huvudsakligen av medlemsländernas kvotinsatser och kommer
därutöver från vissa upplåningsarrangemang.

Valutafonden har inte inrättats som ett organ för överföring av biståndsmedel
till u-länderna. Icke desto mindre har under 1960- och
1970-talen flera särskilda lånemöjligheter skapats inom IMF som varit
direkt inriktade på u-ländernas speciella behov. Exempel på sådana är
det system för kompensatorisk finansiering vid förändringar i exportintäkter
av råvaror som tillkom år 1963, den lånemöjlighet som inrättades
år 1969 för att i samband med internationella råvaruavtal finansiera
buffertlager och den s. k. Trust Fund som inrättades år 1976 för att bistå
fattiga länder med betalningsbalansstöd på förmånliga villkor.

Utskottet konstaterar att Internationella valutafonden har fått en stark

UU 1978/79:1

ställning som kreditgivare. Det internationella bankväsendets kreditgivning
påverkas i allt högre grad av valutafondens lånebeslut. Utskottet
kan instämma i att fonden ofta ställer långtgående krav på en omläggning
av den ekonomiska politiken i u-ländema. Det finns exempel på att
fondens lånevillkor gett uttryck för en bristande förståelse för den sociala
verkligheten i u-landet, vilket kan försvåra ett u-lands utvecklingsansträngningar.
Å andra sidan bör det beaktas att långtgående anpassningsåtgärder
i många fall varit nödvändiga. Till bilden hör den
förut nämnda omständigheten att valutafonden inte kan tillhandahålla
något långsiktigt utvecklingsstöd utan endast medelfristiga betalningsbalanskrediter.
Även med denna begränsning kan dock konstateras att
man inom IMF under senare år i åtskilliga avseenden alltmer beaktat
u-ländernas intressen, bl. a. genom att inrätta låneformer som tar sikte
på dessa länders särskilda behov. Utskottet anser att Sverige också fortsättningsvis
bör verka för att u-ländernas särskilda intressen beaktas
inom ramen för fondens verksamhet.

Ett system med s. k. särskilda dragningsrätter (SDR) infördes i Valutafonden
år 1968 och innebar att IMF i lägen med likviditetsbrist i
världsekonomin med hjälp därav skall kunna öka tillgången på betalningsmedel
mellan centralbankerna på ett planmässigt sätt. Systemet
kom att få ökad betydelse i samband med de allvarliga påfrestningar
som valutasystemet utsattes för i början av 1970-talet, då bl. a. dollarns
inlösbarhet mot guld upphävdes och systemet med fasta växelkurser
kom i gungning.

Den totala mängden SDR skall bestämmas av det långsiktiga globala
behovet av valutareserver. Tilldelningen av SDR till medlemsländerna
sker i förhållande till deras insatskvoter i valutafonden. SDR-systemet
har avsevärda likheter med ett system för checkräkningskredit. Ett
land med underskott i sin betalningsbalans kan dra på sina tilldelade
SDR, vilka sedan byggs upp igen när landet i fråga får ett överskott.

Under åren 1972—1974 fördes förhandlingar om en total valutareform.
Planerna härpå fick överges som orealistiska i skuggan av 1973
års oljekris. Man fick i stället ta itu med problem av mera omedelbar
betydelse under inverkan av den tvära omkastning i betalningsförhållandena
som oljeprishöjningarna medförde. I stället för en total valutareform
inriktade man sig på en gradvis sådan, varvid främst frågan om
växelkursbestämmelserna och guldets roll i valutasystemet prioriterades.
Arbetet på detta ledde år 1976 fram till ett förslag till reviderad stadga
för IMF. Förslaget har därefter ratificerats och trätt i kraft i april 1978.
Sverige godkände ändringarna i stadgan för drygt ett år sedan {prop.
1976/77: 86, FiU 1976/77:18, rskr 198).

I den nya fondstadgan läggs grunden för en slutgiltig och mer planmässig
avveckling av guldets monetära roll. Det officiella guldpriset
slopas liksom det tidigare kravet på betalning i guld vid transaktioner

UU 1978/79:1

mellan fonden och medlemmarna. Fondens innehav av guld avvecklas
successivt genom utförsäljning. Medlemsländerna förpliktar sig att tillsammans
med fonden verka för att SDR görs till den huvudsakliga
reservtillgången i det internationella valutasystemet. Betalningar mellan
fonden och centralbankerna skall i ökad utsträckning kunna ske genom
användning av SDR. SDR har dessutom ersatt guld som räkneenhet i
fondtransaktionema och i flera andra internationella sammanhang. Vid
framtida kvothöjningar skall inbetalningar inte längre ske i guld utan
i form av antingen SDR eller en valuta som accepteras av fonden.
Stadgerevisionen har däremot inte inneburit någon ändring i fråga om
de grundläggande principerna för tilldelning och indragning av SDR.

Att de nationella reservvalutornas roll minskas och att de särskilda
dragningsrätterna efter hand görs till den centrala reservtillgången i
det internationella valutasystemet svarar mot ett av de reformkrav som
u-länderna i olika sammanhang framfört. Ett annat sådant krav är den i
motionen 1912 aktualiserade frågan om upprättandet av en länk mellan
skapandet av internationell likviditet i form av ökad tilldelning av SDR
och utvecklingsfinansiering.

Frågan om en sådan länk prövades ingående under det skede då
stadgeändringsförhandlingarna var inriktade på en total valutareform.
När denna ambition fick överges, fördes även länkfrågan åt sidan. Den
kan därför tills vidare — såsom även framhålls i biståndspolitiska utredningen
— sägas ha förlorat sin aktualitet i och med att den inte blev
upptagen i förslaget till den nya stadgan för valutafonden. Kravet kan
dock väntas återkomma i samband med framtida revisioner av IMFstadgan.

Under de förhandlingar som fördes åren 1972—1974 om en fullständig
valutareform var den svenska grundinställningen till en eventuell
länk i förstone negativ under hänvisning till att det egentliga
syftet med dragningsrätterna var att tillgodose behovet av internationell
likviditet. Kravet på ett ökat biståndsflöde till de fattiga länderna borde
enligt svensk uppfattning tillgodoses på annat sätt (prop. 1972: 1, bil. 5).
Sedermera modifierades dock den svenska attityden (prop. 1974:1,
bil. 5), och tillsammans med övriga nordiska länder uttalades att förhållandet
mellan SDR och utvecklingsbistånd borde studeras i positiv
anda. Dock markerades att SDR var avsedda att utgöra den huvudsakliga
reservtillgången i det internationella betalningssystemet och att
deras eventuella användning i utvecklingssyfte inte fick äventyra detta
monetära mål. Den gemensamma nordiska uppfattningen var dock på
detta förhandlingsstadium att det borde vara möjligt att finna en lösning
där de monetära aspekterna på de särskilda dragningsrätterna
kunde kombineras med ett system som gynnade u-länderna. — Som
ovan nämnts avstannade dock länkdiskussionen inom valutafonden
under år 1974 i och med att tanken på en genomgripande valutareform
fick överges.

UU 1978/79:1

Biståndspolitiska utredningen har bl. a. uttalat sig för att en överföring
av resurser i form av SDR till u-ländema anpassas till det internationella
konjunkturläget. De fattiga länderna skulle sålunda tillföras
extra resurser när den internationella konjunkturen är på väg nedåt
och ge u-länderna möjlighet att öka sin import från i-länderna. På
detta sätt skulle också en viss automatik uppnås i överföringarna av
finansiella resurser för utvecklingsändamål.

Riksbanksfullmäktige har i sitt remissyttrande över biståndspolitiska
utredningen framhållit att SDR-systemet varken är avsett eller lämpat
för en funktion som konjiunkturregulator. Tilldelningar av SDR syftar
till att söka möta det långsiktiga globala behovet av tillskott till befintliga
reservtillgångar. Automatisk tilldelning grundad på konjunkturvariationer
står inte i överensstämmelse med SDR-systemets grundtanke.
Mot bakgrund härav anser fullmäktige att biståndspolitiska utredningens
förslag inte hör till de generella åtgärder som bör prioriteras
av Sverige i internationella förhandlingar om u-ländernas problem.

Fullmäktige anser däremot i likhet med utredningen att Sverige bör
verka för att de icke-oljeexporterande u-ländernas intressen på andra
sätt beaktas inom IMF och hänvisar bl. a. till de särskilda utlåningsanordningar
som upprättats av fonden för att tillfredsställa u-ländemas
önskemål om betalningsbalansstöd på speciella villkor och som exemplifierats
ovan.

Riksbanksfullmäktige erinrar om att den reviderade IMF-stadgan
inte öppnar några möjligheter till en länk och uttalar att sannolikheten
för att en ny omfattande stadgerevision igångsätts inom överskådlig tid
synes vara mycket ringa. Man torde ej heller komma att aktivt överväga
en stadgeändring enbart för att möjliggöra införande av en länk. Enligt
fullmäktige måste utredningens förslag på denna punkt ses som en
fråga på mycket lång sikt.

Mot denna bakgrund konstaterar utskottet att en reform av IMF som
skulle möjliggöra en särskild överföring av SDR till u-ländema knappast
är att förvänta inom de närmaste åren. Skulle sådana möjligheter
öppna sig bör Sverige som hittills verka för att frågan tas upp till positiv
prövning.

Med det anförda torde ifrågavarande yrkande i motionen 1912 få
anses besvarat.

I s-motionen 1912 framhålls att Sverige aktivt bör verka för att få
till stånd någon form av massiv resursöverföring till u-länderna, en
möjlighet som på senare tid tagits upp i den internationella debatten
och som skulle innebära ett kapitalflöde av långt större omfång än det
nuvarande internationella biståndet.

Tanken på en massiv resursöverföring i nya former från i-länder till
u-länder är av gammalt datum men har framförts med allt större kraft

UU 1978/79:1

i den internationella ekonomiska och u-landsdebatten under senare år,
framför allt mot bakgrund av den obalans i världslikviditeten och den
internationella konjunkturstagnation som följt i oljeprishöjningarnas
spår.

Den bärande idén i detta sammanhang är att en massiv och samordnad
överföring av finansiella resurser till u-länderna både skulle tillgodose
dessa länders kapitalbehov för utveckling och import och sarr.
tidigt höja u-ländernas efterf rågenivå och köpkraft på ett sådant sät
att den nuvarande internationella konjunkturstagnationen bryts ocl
kapacitetsutnyttjandet i i-ländernas ekonomier ökas.

Frågan om massiva resursöverföringar vid sidan om det traditionella
biståndet och utöver de lånemöjligheter för utvecklingsändamål som
redan finns har utgjort ett av huvudämnena vid det första mötet med
FN:s s. k. översynskommitté i maj i år. Sverige presenterade vid detta
möte ett arbetspapper som skisserade de frågeställningar som blir aktuella
vid ett eventuellt internationellt program för massiva resursöverföringar.

I detta sammanhang har från svensk sida bl. a. erinrats om u-ländernas
olika förmåga att snabbt och på ett effektivt sätt absorbera nytt
utvecklingskapital och generera den internationella efterfrågan som
eftersträvas. Stora anspråk ställs därvid på deras administrativa kapacitet
och fysiska infrastruktur. De mer utvecklade u-länderna har härvidlag
de bästa möjligheterna, men de har å andra sidan inga större
problem att själva finansiera eller låna kapital för sin utveckling. Många
medelinkomstländer bland u-länderna har däremot svårigheter att till
rimliga villkor skaffa långtidskapital för investeringsändamål. I det
längre perspektivet bör de internationella finansieringsinstitutionerna
liksom UNDP genom förinvesteringsstudier och på annat sätt kunna
medverka till att stärka även de fattigare ländernas utvecklingsplanering
och på så vis också stärka dessa länders absorptionsförmåga, dvs.
deras kapacitet att på ett konstruktivt och utvecklingsbefrämjande sätt
ta hand om och nyttiggöra de ytterligare investeringsmedel som ställs
till förfogande. Från svensk sida har vidare framhållits att, om ett nytt
system för massiva resursöverföringar koncentreras främst på mellankategorin
av u-länder med hänsyn till deras större absorptionsförmåga,
utrymme samtidigt skulle skapas för att i stället koncentrera det offentliga
biståndet på de fattigare länderna.

Några beslut i denna fråga togs inte vid det förut nämnda mötet med
FN:s översynskommitté, men överläggningarna härom kommer att återupptas
vid ett nytt möte med kommittén i höst.

Frågan har nyligen också dryftats inom Världsbankens och Valutafondens
gemensamma utvecklingskommitté, som har hemställt att
Världsbanken skall studera möjligheterna att upprätta en fond på 15
miljarder dollar för att produktivt använda världens överskottslikviditet.
Även inom OECDrs biståndskommitté (DAC) där Sverige redan

UU 1978/79:1

tidigare pläderat för sådana massiva resursöverföringar, har ämnet nyligen
behandlats. OECD-sekretariatet fick därvid i uppdrag att studera
frågan och framlägga förslag om hur olika aspekter av ämnet bör angripas.
Frågan torde också i allmän form komma att behandlas vid
OECDrs ministermöte i juni i år.

Utsikterna för att förverkliga den vittsyftande tanken med massiva
resursöverföringar, som alltjämt befinner sig på ett allmänt diskussionsstadium,
låter sig ännu knappast bedöma. Sverige har emellertid gett
sitt allmänna stöd åt idén och också tillfört den internationella diskussionen
härom förslag och analyser av de aktuella problemställningarna.

Utskottet förutsätter att Sverige också fortsättningsvis uppmärksammar
denna fråga och verkar för att den får en positiv lösning som även
överensstämmer med de svenska u-landspolitiska målen och som beaktar
de fattigare u-ländemas särskilda behov så att denna resursöverföring, i
likhet med vad som sägs i motionen 1912, blir ett steg mot en rättvisare
ekonomisk ordning i världen.

Motionen 1912 torde därmed i denna del få anses besvarad.

I vpk-motionen 1914 hemställs att särskilda program och annat icke
länderdestinerat bistånd efter hand överförs till befrielserörelser och
programländer.

I s-motionen 1912 anförs i detta sammanhang bl. a. att den s. k. ämnesinriktade
verksamheten bör ges en klarare målinriktning. Enligt motionärerna
är det svårt att urskilja några klara riktlinjer och prioriteringar
för denna verksamhet, som kan avse praktiskt taget alla ämnesområden
och biståndssektorer. Det finns därför anledning både att vara
restriktiv i allmänhet när det gäller ämnesinriktad verksamhet utanför
landramama och att ge verksamheten klarare motiv.

I budgetsammanhang har under senare år under samlingsbeteckningen
Särskilda program redovisats dels medel för sådan ämnesinriktad
utvecklingsverksamhet som genomförs av SIDA i samarbete med FN:s
fackorgan, andra internationella organisationer etc., dels biståndsmedel
för s. k. bredare samarbete med vissa u-länder, dels finansiering av s. k.
biträdande experter för tjänstgöring inom FN-organens biståndsverksamhet,
dels medel för projektförberedelser och resultatvärdering. Det
rör sig således om mycket olikartade ändamål och verksamheter av
både multilateralt och bilateralt slag.

Bland dessa heterogena aktiviteter under rubriken Särskilda program
dominerar emellertid den s. k. ämnesinriktade verksamheten, vilken avser
ämnesområden som på svensk sida bedöms vara av särskild betydelse
för u-ländernas utveckling och där de internationella insatserna
anses otillräckliga. Verksamheten genomförs i samarbete med FN:s
fackorgan, enskilda internationella organisationer samt institutioner, organisationer
och företag i Sverige. Den avser globala och regionala projekt
för metod- och strategiutveckling samt olika former av utbildnings -

UU 1978/79:1

verksamhet på områden som befolkningsfrågor och familjeplanering,
hälso- och näringsfrågor, landsbygdsutveckling och livsmedelsförsörjning,
undervisning, kooperation, miljövård, anpassning av industriell
teknik, främjande av u-länders export och marknadsföring, vattenförsörjning,
forskning m. m. En form för ämnesinriktad verksamhet sorn
vuxit betydligt under senare år är svenskt stöd till FN-organ för genomförande
av kurser, seminarier, forskningsprogram och olika typer av
regionala aktiviteter.

En översyn av riktlinjerna för den ämnesinriktade verksamheten (denna
gick förut under samlingsbeteckningen multibi-bistånd, en beteckning
som numera är förbehållen enbart sådant länderdestinerat bistånd
som slussas genom mellanstatliga organ) aviserades i 1976 års budgetproposition
och har sedermera genomförts i samarbete mellan UD och
SIDA samt berörda fackdepartement. I januari 1978 framlade SIDA:s
styrelse på grundval därav förslag till riktlinjer för det ämnesinriktade
samarbetet med FN-organen och en handläggningsordning som ger regeringen
möjlighet att på ett tidigare stadium ta ställning till inriktningen
av verksamheten. De föreslagna riktlinjerna och handläggningsordningen
har därefter godkänts av regeringen.

I propositionen har — liksom i SIDA:s anslagsframställning för budgetåret
1978/79 och i SIDA:s remissyttrande över biståndspolitiska utredningen
— den ämnesinriktade verksamheten beftecknats som ett väsentligt
inslag i biståndsarbetet. SIDA har också erinrat om denna verksamhets
stora betydelse för att utveckla verkets egen kompetens. Dialogen
med de internationella institutionerna leder sålunda till ökade
kunskaper om den verksamhet de bedriver och om de erfarenheter på
olika områden som finns samlade hos dem.

Utskottet avstyrker mot denna bakgrund motionen 1914 i denna del.
Motionen 1912 i denna del torde med det anförda få anses besvarad.

Både i s-motionen 1912 och i vpk-motionen 1914 yrkas att Sverige
skall lämna den Interamerikanska utvecklingsbanken (IDB).

Sverige förvärvade medlemskap i Interamerikanska utvecklingsbanken
hösten 1977 (prop. 1976/77: 83, NU 1976/77: 47, rskr 1976/77:
332). Anslutningen var motiverad av exportfrämjandeskäl och hade
samband med de nya upphandlingsregler som antogs av IDB år 1976
och som uteslöt företag i icke-medlemsländer från att komma i fråga
som leverantörer vid upphandling till projekt som finansieras med IDBmedel.

Både i samband med beslutet om sökande av svenskt medlemskap i
banken och i samband med regeringens förslag i årets budgetproposition
om ytterligare medelsanvisning för den svenska medlemsinsatsen
har utskottet getts tillfälle att yttra sig i frågan (UU 1976/77: 4y resp.
1977/78: 3 y), framför allt över de invändningar som med utgångspunkt

UU 1978/79:1

i utrikes- och biståndspolitiska överväganden gjorts mot svenskt medlemskap
i banken.

Utskottet har därvid erinrat om att den svenska anslutningen till IDB
inte haft sin grund i biståndspolitiska överväganden utan helt varit motiverad
av exportskäl samt att medlemskapet finansieras med medel för
exportfrämjande åtgärder under handelsdepartementets huvudtitel och
ej med medel från biståndsanslagen. Utskottet framhöll i sitt fjolårsyttrande
att banken och dess verksamhet uppvisar såväl positiva som
negativa drag, att de positiva dragen inte bedömts vara tillräckligt starka
för att med biståndsmedel finansiera ett svenskt medlemskap men
att de negativa dragen å andra sidan inte är sådana att de utgör hinder
för ett av exportskäl betingat deltagande i banken.

Utskottet har i dessa sammanhang vidare konstaterat att ett svenskt
deltagande i IDB inte innebär någon ändring av vårt lands utrikespolitik
eller dess målsättningar och att det heller inte innebär något ställningstagande
till skilda regimer i Latinamerika. Om Sveriges hållning
till dessa länder och bankens utlåningspolitik m. m. anförde utskottet
i sitt yttrande förra året bl. a.:

Det är självklart att Sverige på samma sätt som förut kommer att ta
avstånd från det förtryck som förekommer inom vissa av regionens
länder — eller annorstädes — och ge sitt stöd åt en demokratisk utveckling
i regionen liksom åt strävanden till ekonomisk och social utjämning.
De möjligheter som yppar sig inom IDB:s egen ram bör givetvis
tas till vara. Utskottet fäster i detta sammanhang stor vikt vid uttalandet
i propositionen att det bör vara en naturlig strävan för Sverige
som medlem av IDB att eftersträva en ändring av röstningsreglerna
samt att söka påverka bankens utlåningspolitik på sådant sätt att denna
främjar en ekonomisk och social utveckling i låntagarländema. Så sker
också i samband med vårt deltagande i Världsbankens arbete.

Utskottet har mot denna bakgrund för sin del tillstyrkt svenskt medlemskap
i IDB och i sina yttranden till näringsutskottet avstyrkt de tidigare
motioner som vänt sig mot detta. Senast skedde detta i april i år.

Riksdagen har därefter, sedan frågan beretts i näringsutskottet (NU
1977/78: 65), i slutet av maj beslutat om fortsatt bidrag till IDB och
avslagit ett motionsyrkande av samma innebörd som de båda yrkanden
vilka nu behandlas.

I propositionen 135 erinras om att det svenska medlemskapet i IDB
är motiverat av kommersiella hänsyn. Dock framhålls även att bankens
verksamhet i princip har samma inriktning som de övriga regionala utvecklingsbankerna
och att det därför är naturligt att också betrakta IDB
ur ett u-landspolitiskt perspektiv.

Det är därför naturligt att Sverige — på samma sätt som sker i exempelvis
Världsbanken och i Asiatiska utvecklingsbanken — söker påverka
IDB:s utlåningspolitik så att den i högre grad främjar både social och
ekonomisk utveckling i verksamhetsländerna, i större utsträckning gyn -

UU 1978/79:1

nar de fattigare länderna i regionen och stöder projekt som kommer de
fattigare befolkningsgrupperna till godo. Som påpekas i näringsutskottets
betänkande är Sveriges röstetal i IDB visserligen ringa, men på
längre sikt bör Sverige dock — här liksom i andra internationella organ
— tillsammans med länder som företräder liknande värderingar kunna
påverka utvecklingen därvidlag i gynnsam riktning.

Utskottet vill också understryka näringsutskottets uttalande att ett
utträde efter kort tid, utan att någonting dramatiskt inträffat inom organisationen,
skulle vara ägnat att allmänt minska trovärdigheten hos
Sveriges internationella åtaganden.

Mot denna bakgrund avstyrks de nu aktuella yrkandena i motionerna
1912 och 1914 om utträde ur IDB.

7. Samarbete med enskilda länder
Propositionen (s. 95—100)

I propositionen ges i detta avsnitt först en kort historik över utvecklingen
av det bilaterala utvecklingssamarbetets former, som under 1970-talets första år ledde fram till den metodik för landprogrammering som
numera tillämpas. Denna metod kräver ömsesidigt förtroende och stor
lyhördhet från biståndsgivarens sida.

Utgångspunkt för landprogrammeringen är den finansiella ram som
riksdagen godkänt för landet i fråga. Det ankommer sedan på landets
regering att ange de behov som man vill tillgodose med hjälp av svenskt
bistånd. Med denna utgångspunkt utformar partema i samarbete det program
som skall genomföras med svenskt stöd.

Sedan det bilaterala utvecklingssamarbetet börjat få större omfattning
i mitten av 1960-talet har statsmakterna flera gånger betonat vikten av en
koncentration av detta bistånd till ett begränsat antal länder. Trots denna
strävan har Sverige nu ett långsiktigt utvecklingssamarbete med 20 länder.
Starka utrikes- och biståndspolitiska skäl har motiverat denna relativt
vida länderkrets.

För att undanröja den oklarhet som kommit att råda i fråga om begreppet
programland föreslås i propositionen att såsom programland skall
anses samtliga de länder med vilka Sverige har ett av statsmakterna beslutat
långsiktigt utvecklingssamarbete.

Den vidgning som skett av kretsen samarbetsländer har inte satt koncentrationsprincipen
ur spel. Det finns snarast anledning att nu särskilt
understryka denna princip. I praktiken bör detta innebära att den övervägande
delen av det direkta biståndet koncentreras till programländer
och att nya länder inte aktualiseras för långsiktiga samarbetsprogram,
såvida inte mycket starka skäl härför föreligger. Detta kan komma att bli
fallet i fråga om ytterligare länder i södra Afrika när dessa uppnår själv -

UU 1978/79:1

ständighet. Samtidigt håller det programmerade biståndet i vårt samarbete
med Cuba och Tunisien på att avvecklas i entlighet med riksdagens
beslut.

Några remissinstanser, bl. a. SIDA, har talat för en kraftigare minskning
av antalet programländer. Det går naturligtvis att anföra effektivitetsskäl
för en sådan ståndpunkt. En bedömning av samarbetet med de
enskilda länderna bör också fortlöpande ske på grundval av de kriterier
för avveckling av utvecklingssamarbete som tidigare anförts. Då samarbetet
bör vara långsiktigt och Sveriges rörelsefrihet dessutom kan begränsas
av utrikespolitiska hänsyn, är det dock realistiskt att räkna med
att denna prövning mera sällan leder till slutsatsen att bistånd till ett land
helt skall upphöra. Däremot bör den kunna påverka samarbetets omfattning.

Utöver utvecklingssamarbetet med programländerna, som är SIDA:s
centrala arbetsuppgift, bör liksom nu finnas möjligheter till begränsade
samarbetsprojekt, bl. a. på kunskapsöverföringens och utbildningens områden,
med länder utanför denna länderkrets. Sådana insatser, vilka normalt
inte bör medföra några långsiktiga förpliktelser för svensk del, är
framför allt aktuella inom ramen för det s. k. bredare samarbetet.

Biståndsministern finner — i likhet med BPU och de remissinstanser
som yttrat sig i frågan — att Sveriges samarbete med programländerna
även fortsättningsvis bör planeras enligt landprogrammeringens principer.
Därmed bevaras den kombination av långsiktighet och flexibilitet som är
ett villkor för ett framgångsrikt utvecklingssamarbete. Genom landprogrammeringen
tillförsäkras mottagarlandet möjlighet att styra utnyttjandet
av de finansiella resurser som Sverige ställer till förfogande och att
ta ansvar för utvecklingssamarbetets genomförande. Denna mottagarcentrering
bör bevaras. Den innebär emellertid inte att biståndsgivaren är
hänvisad till rollen att endast vara leverantör av beställda resurser. I den
dialog som vi för med programländerna har vi ständigt anledning att informera
om de grundläggande målsättningarna för svenskt bistånd. En
viktig uppgift för den svenska parten är också att vid behov informera
om det utbud av svenska resurser och erfarenheter som u-landets regering
kan behöva kännedom om.

Vi bör i dialogen med våra samarbetspartner också peka på frågor
och områden som vi tillmäter särskild vikt. Dit hör sådana av biståndspolitiska
utredningen nämnda ämnesområden, såsom familjeplanering,
åtgärder ägnade att förbättra kvinnans ställning, kooperativ verksamhet,
sysselsättningsfrågor och livsmedelsförsörjning. Dit hör även de miljövårdande
åtgärder som behövs för att vidmakthålla eller återställa ekologisk
balans.

Frågan om svenskt stöd till större investeringsprojekt bör enligt biståndsministerns
mening behandlas i särskild ordning. Sådana projekt

UU 1978/79:1

kan leda till ett betydande och långvarigt svenskt engagemang, kan ta
stora administrativa och andra resurser i anspråk och innebära ett tungt
ansvar för biståndsgivaren. Mot denna bakgrund synes det viktigt att det
från början görs klart för biståndsmottagaren att svenska regeringen
önskar stå fri att bedöma Sveriges möjlighet att delta i och dela ansvaret
för större investeringsprojekt. Det får ankomma på regeringen att avgöra
när riksdagens godkännande skall inhämtas. Detta måste naturligtvis
alltid ske om Sveriges totala engagemang i ett enskilt projekt skulle kunna
komma att överskrida den av riksdagen godkända treåriga landramen för
landet.

I propositionen redogörs därefter för nu gällande regler för utfästelser
och avtalsformer. BPU har föreslagit vissa smärre förändringar i dessa
regler, däribland att ramen för utfästelser generellt skall öka från tre
gånger det av riksdagen godkända beloppet för det kommande budgetåret
till fyra gånger detta belopp. Biståndsministern ifrågasätter dock behovet
och lämpligheten därav. En ökning av utfästelsebeloppet med högst en
årsram bör emellertid i undantagsfall kunna beslutas av regeringen.

BPU har vidare förordat att insatsavtalen, som nu kan avse en period
på högst sex budgetår, begränsas till fem år. Biståndsministern ser inget
skäl för en sådan regel. Tidsperioden för ett insatsavtal bör anpassas till
insatsens karaktär. Om ett projekt tar sex eller sju år att genomföra, bör
insatsavtalet sålunda kunna täcka hela denna period. Dess kostnad måste
naturligtvis rymmas inom den ram för utfästelser som riksdagen godkänt
för landet i fråga.

Samtidigt understryks i propositionen BPU:s synpunkt att insatsavtal
så ofta som möjligt bör sammanfalla med den treåriga planeringsperioden,
medan längre avtal bör användas med försiktighet.

Motioner

I detta sammanhang behandlar utskottet

dels motionen 1977/78: 532 av Allan Åkerlind (m), yrkandet 2, nämligen
att riksdagen beslutar

2. att som sin mening ge regeringen till känna att land som är invecklat
i krigshandlingar endast skall erhålla humanitär hjälp,

dels motionen 1977/78: 1023 av Gunnar Oskarson m. fl. (m), vari hemställs
att riksdagen beslutar uttala

1. att svenskt bistånd omedelbart skall avbrytas till mottagarland vilket
är aktivt engagerat utomlands i militära operationer som icke kan betraktas
som vidtagna i självförsvar,

2. att nya avtal om bistånd icke bör ingås med sådant land,

3. att framtida biståndsavtal förses med en klausul med den innebörd
som framgår av yrkande 1,

UU 1978/79:1

dels motionen 1977/78:1910 av Rolf Hagel och Alf Lövenborg (apk),
delyrkandena 1 a och b, nämligen

1. att riksdagen hos regeringen begär att den svenska biståndspolitiken
utformas i enlighet med principen

a. att stödet till reaktionära regimer upphör och i ökad utsträckning
kanaliseras till progressiva länder och nationella och sociala befrielserörelser,

b. att de s. k. frontstatema Botswana, Zambia, Angola, Tanzania och
Mozambique prioriteras som ett led i kampen mot rasistregimema och för
att markera vårt lands solidaritet,

dels motionen 1977/78:1912 av Olof Palme m. fl. (s), yrkandet 8, nämligen
att riksdagen beslutar

8. att ge regeringen i uppdrag att utreda och framlägga förslag om hur
och i vilken takt den i motionen förordade länderkoncentrationen kan
genomföras,

dels motionen 1977/78:1913 av Ingrid Sundberg m. fl. (m), yrkandet
2, nämligen

2. att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts beträffande
riktlinjer för internationellt utvecklingsarbete såvitt avser samarbete
med enskilda länder,

dels motionen 1977/78:1914 av Lars Werner m. fl. (vpk), yrkandena
13, 14 och 18, nämligen

13. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att regeringen
för 1978/79 års riksmöte bör presentera riktlinjer för en avveckling
av biståndet till Kenya, Lesotho, Swaziland, Pakistan, Indien och
Bangladesh,

14. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att biståndet
till Cuba fortsätter på 1974/75 års nivå enligt vad som i motionen angivits,

18. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att subventioner
till svenskt näringsliv under benämningen ”bredare samarbete”
icke skall utgå.

Utskottet

Det länderinriktade biståndet tar numera i anspråk ungefär två tredjedelar
av de svenska statsanslagen till internationellt utvecklingssamarbete,
dvs. en avsevärt större andel av det totala biståndet än under
1960-talets uppbyggnadsskede. Anslagsmässigt har det direkta ländersamarbetet
vuxit nästan tiofaldigt under de tio år som gått sedan 1 %-planen för biståndsanslagens utveckling antogs av riksdagen våren 1968.

Under samma tidsperiod har ibiståndet utsträckts till ett flertal nya
samarbetsländer. Det har också ämnesmässigt vidgats och fördjupats.
Det har i hög grad utvecklats från punktinsatser i form av enskilda pro -

UU 1978/79:1

jekt till omfattande samarbetsprogram med en i flera länder stor ämnesmässig
bredd och med olika varandra kompletterande resurs- och insatstyper.
I vissa länder har Sverige kommit att inta en tätplats bland
de utländska bilaterala biståndsgivarna. I andra spelar det svenska biståndet
kvantitativt och i förhållande till folkmängd och behov en mera
marginell roll.

Samtidigt har den svenska biståndsadministrationen byggts ut och
konsoliderats samt hos sig samlat en stor fond av kunskaper om utvecklingsproblematiken
och olika u-länders situation. Många svenskar har
på fältet skaffat sig direkt erfarenhet av u-ländernas och utvecklingsarbetets
villkor. Enskilda organisationer har under samma tid alltmer
engagerats i utvecklingssamarbetet och har parallellt därmed också blivit
viktiga förmedlare av u-landsinformation till den svenska allmänheten.

I början av 1970-talet växte den metodik för biståndets landprogrammering
fram som alltjämt tillämpas och som utgår från mottagarlandets
egen utvecklingsplanering, dess önskemål och prioriteringar. Biståndspolitiska
utredningen, remissinstanserna och propositionen tvekar inte
att förorda att Sveriges samarbete med programländerna också i fortsättningen
planeras d enlighet med landprogrammeringens principer.
Detta understryks också i motionen 1912.

Genom landprogrammeringen får mottagarlandet möjlighet att styra
användningen av de resurser som vårt land ställer till förfogande inom
de fastställda landramama. Mottagarlandet får därmed också ta på sig
ett huvudansvar för utvecklingssamarbetets utformning och för dess
genomförande.

Oaktat den mottagarcentrering som kännetecknar landprogrammeringen
har vårt land — i de förhandlings- och andra kontakter som upprätthålls
med mottagarlandets myndigheter — dock både anledning och
återkommande tillfällen att informera om de grundläggande målsättningarna
för den svenska biståndsverksamheten. Denna information kan
också gälla de värderingar vi omfattar liksom de utvecklingserfarenheter
vi på andra håll förvärvat samt de olika kunskaps- och andra resurser
vi kan erbjuda.

Landprogrammeringen kan aldrig bygga enbart på mottagarlandets
önskemål. Den måste också bygga på ett samförstånd mellan det direkta
utvecklingssamarbetets båda parter. Ett öppet och förtroendefullt ömsesidigt
förhållande är väsentligt för att åstadkomma och vidmakthålla
detta samförstånd och för att trygga samarbetets framgång och resultat.

Både i biståndspolitiska utredningen och i propositionen diskuteras
den konflikt som understundom kan uppstå mellan de svenska biståndspolitiska
målen och ett mottagarlands utvecklingspolitik. I ett sådant
läge, heter det, finns det särskilt anledning att inför den andra parten
understryka det svenska biståndets huvudsyfte att bidra till en för -

UU 1978/79:1

bättring av de fattiga människornas levnadsförhållanden — och att
verka för att biståndet får tjäna detta syfte. Skulle u-landets utvecklingspolitik
och våra biståndspolitiska målsättningar trots detta fortsätta
att skära sig bör detta kunna påverka landramarnas storlek.

Utskottet ansluter sig till detta resonemang. Det står också i överensstämmelse
med de riktlinjer som angavs av riksdagen år 1970 om en
gradvis förskjutning av biståndsmedlens fördelning till förmån för fattiga
länder som själva för en politik inriktad på ekonomisk och social
rättvisa. Det ryms också väl inom de principer för länderval och gradvis
avveckling av bistånd som anges i såväl biståndspolitiska utredningen
som propositionen. I likhet med vad som sägs i propositionen anser
utskottet att förverkligandet av målen för biståndet får anpassas till förutsättningarna
för samarbetet i varje enskilt fall. Att svårigheterna att
nå de fastställda målen därför kan variera är ett faktum vi måste acceptera.
Däremot bör även i framtiden valet av nya programländer
bygga på en värdering av hur effektivt biståndsresursema kan utnyttjas
för att nå de mål vi fastställt.

I propositionen sägs bl. a. att målen för biståndspolitiken bör vara
vägledande för valet av programländer i framtiden men att länderkretsen
liksom hittills bör förändras endast med stor försiktighet. Samma
principer har betydelse för beslut om avveckling av redan inlett samarbete,
och vida toleransmarginaler måste accepteras när det gäller förändringar
i länder med vilka vi har ett omfattande samarbete. Härför
talar att vi normalt är bundna av långsiktiga avtal och genom utvecklingssamarbetet
också iklätt oss ett moraliskt ansvar. Mottagarlandet
måste kunna förlita sig på att Sverige inte plötsligt avbryter samarbetet.

Två huvudomständigheter anges då en avveckling kan eller bör aktualiseras:
dels då ett mottagarland når en så betydande och stadigvarande
förbättring av sin ekonomi att bistånd inte längre framstår som
motiverat, dels när grundläggande förändringar inträffat i mottagarlandet
som berör själva förutsättningarna för biståndet. Normalt bör
i båda fallen avvecklingen emellertid ske gradvis och under hänsynstagande
till våra långsiktiga åtaganden. I det förra fallet finns dessutom
skäl att låta biståndet övergå i andra former av samarbete.

I propositionen konstateras att Sverige nu har ett långsiktigt samarbete
med 20 länder, vilka alla föreslås bli betraktade som programländer.
Det framhålls att starka utrikes- och biståndspolitiska skäl har
motiverat denna relativt vida länderkrets. Samtidigt betonas att koncentrationsprincipen
därmed inte satts ur spel utan att det snarare finns
anledning att nu särskilt understryka denna. Nya programländer bör
därför inte aktualiseras såvida inte mycket starka skäl härför föreligger.
Detta kan bli fallet med ett pär länder i södra Afrika när dessa uppnår
självständighet. Samtidigt erinras i propositionen om den pågående avvecklingen
av biståndet till Cuba och Tunisien.

UU 1978/79:1

SIDA har i sitt remissyttrande över biståndspolitiska utredningen yrkat
på att antalet programländer minskas och att en successiv förnyelse
av programmet inleds. I ett läge då anslagsvolymen uppnått 1 %-nivån
och någon plan för fortsatt volymökning inte föreligger, finns enligt
styrelsens mening skäl för en översyn av fördelningen mellan länder
och landramar. En omfördelning inom en viss totalram kan kräva 5—10
år att genomföra. SIDA framhåller att det erfarenhetsmässigt är särskilt
svårt att nå enighet när nedtrappningar kommer i fråga. Ändå bör
även ett långsiktigt bistånd förutses få ett slut, varför Sverige i utvecklingssamarbetet
med varje enskilt land bör förutskicka att biståndet i
sin helhet skall omprövas både till volym och innehåll senast efter t. ex.
en tioårsperiod. Därmed skulle enligt SIDA nya samarbetsformer, nya
länder och nya ändamål kunna tas upp till diskussion både inom ramen
för biståndspolitiken och för u-landspolitiken i stort. Sammanfattningsvis
hemställer SIDA att få i uppdrag att utarbeta förslag till arbetsplan
för en prövning av samarbetet med enskilda länder i syfte att genomföra
en successiv förnyelse av programmet, vari ingår en minskning av
antalet programländer.

I propositionen sägs, med åberopande av SIDAts plädering för en
minskning av antalet programländer, att effektivitetsskäl naturligtvis
kan anföras för en sådan ståndpunkt. En bedömning av samarbetet
med de enskilda länderna bör också fortlöpande ske på grundval av de
kriterier för avveckling av bistånd som förut anförts. Det är enligt propositionen
emellertid realistiskt att räkna med att denna prövning mera
sällan leder till slutsatsen att bistånd till ett land helt skall upphöra,
men däremot bör den kunna påverka samarbetets omfattning.

Också i s-motionen 1912 understryks nödvändigheten av att kontinuerligt
pröva både valet av programländer och biståndets omfattning
för de olika länderna. Det är enligt motionen inte rimligt att ett land
som en gång förts till kategorin programländer för alltid skall erhålla
oförändrat eller höjt bistånd. Det måste också vara möjligt att trappa
ned biståndsinsatserna för enskilda mottagarländer. I motionen yrkas i
anslutning därtill att regeringen ges i uppdrag att utreda och framlägga
förslag om hur och i vilken takt den i motionen förordade länderkoncentrationen
skall genomföras.

Även i motionen 1913 berörs denna fråga. Det heter där att resonemanget
härom i propositionen bör kompletteras med ett uttalande om
en kontinuerlig översyn av biståndsavtalen med enskilda länder. Syftet
med resultatvärderingen av gjorda biståndsinsatser måste också vara att
dess resultat skall användas vid en bedömning av hur det fortsatta biståndssamarbetet
skall utformas, avtrappas eller eventuellt avslutas. Vid
förhandlingar om nya avtal bör uppnådda resultat och realismen i de
framtida utvecklingsplanerna granskas. Naturligtvis skall mottagarländerna
kunna räkna med ett långsiktigt samarbete från svensk sida, men

5 Riksdagen 1978/79. 9 sami. Nr 1

UU 1978/79:1

de måste även vara medvetna om den vikt Sverige fäster vid att de biståndspolitiska
målen uppfylls, heter det bl. a. i motionen.

Utskottet konstaterar att en betydande samstämmighet föreligger
mellan de här återgivna uttalandena i SIDA:s remissyttrande, i propositionen
och i de båda motionerna 1912 och 1913. De vitsordar alla
behovet av en fortlöpande översyn eller omprövning av den biståndsmottagande
länderkretsen och av biståndets omfattning i olika samarbetsländer.
Samtidigt understryks att det är de svenska biståndspolitiska
målen och möjligheten att förverkliga dem som bör vara styrande
för denna kontinuerliga prövning.

SIDA har i sitt yttrande pekat på svårigheten att nå enighet — inom
Sverige eller mellan Sverige och ett u-land — när nedtrappningar av
biståndet kommer på tal. SIDA har också erinrat om de svårigheter
styrelsen ställs inför när den årligen skall lägga fram sina förslag om
biståndsmedlens fördelning på landprogram för enskilda länder och på
andra ändamål. En stor del av biståndsramen för ett land kan för lång
tid vara bunden av tidigare åtaganden, och prövningen avser i verkligheten
i många fall dels samarbetets utveckling på lång sikt, dels om de
närmaste årens finansiella ram skall innebära en reell ökning eller en
reell minskning med hänsyn tagen till inflationseffekten.

Då förslag om landramarnas storlek skall läggas fram är styrelsen
enligt egen utsago varje gång hämmad inte bara av tidigare åtaganden
utan också av ett ”relationstänkande” som gör det svårt att föreslå
stora ändringar i det mönster som uppkommit. Något systematiskt försök
att vara ”rättvis” i avvägningen mellan länderna görs knappast, och
någon gradering efter fattigdom eller per capita-utfall görs inte. Historiska
tillfälligheter har spelat en stor roll för det mönster som utvecklat
sig. Däremot har ökningarna vid olika tillfällen motiverats med styrelsens
respektive statsmakternas bedömning av ländernas utvecklingsansträngning,
deras aktuella ekonomiska läge eller biståndets möjligheter
att effektivt tillgodose de syften Sverige vill stödja. Sådana bedömningsgrunder
bör enligt SIDA gälla även framgent.

Utskottet är medvetet om de problem som är för handen när större
inbördes förskjutningar i fråga om biståndsmedlens fördelning på olika
länder aktualiseras och särskilt när en direkt avtrappning av biståndet
blir aktuell. Detta hänger bl. a. samman med att de avtalsmässiga åtagandena
ibland avser konkreta insatser som tar i anspråk största delen
av det utfästelseutrymme som nuvarande praxis medger, dvs. i normalfallet
ett belopp som är tre gånger större än den för det kommande
budgetåret fastställda medelsramen för landet i fråga. Rörelsefriheten
blir därmed ofta hårt beskuren också vad gäller möjligheten till nya
insatser och vad gäller upprätthållandet av utfästelsernas realvärde i en
tid präglad av snabba prishöjningar.

Mot denna bakgrund framstår det som väsentligt för utskottet att

UU 1978/79:1

regeringen söker finna metoder som underlättar en kontinuerlig översyn
av det bilaterala biståndets fördelning och innehåll, varvid SIDA:s erfarenheter
tas till vara.

En strävan bör därvid vara att på sikt åstadkomma en större koncentration
av de svenska biståndsinsatserna både med avseende på länder
och på ändamål, som svarar mot angelägna biståndspolitiska mål
och för vars uppfyllelse den s. k. basbehovsstrategin torde utgöra ett
ändamålsenligt hjälpmedel. Som såväl biståndspolitiska utredningen som
propositionen framhåller bör emellertid kretsen av mottagarländer förändras
endast med stor försiktighet. En viss försiktighet i fråga om att
ingå insatsavtal som i förväg binder större delen av utfästelseramen för
det enskilda landet är också att anbefalla.

Utskottet förutsätter att regeringen ägnar denna fråga uppmärksamhet
och tar de initiativ som bedöms erforderliga.

De nu aktuella yrkandena i motionerna 1912 och 1913, det senare
i den del som avser kontinuerlig översyn av biståndsavtalen med enskilda
länder, torde med det anförda få anses besvarade.

Samma synsätt som det ovan anlagda beträffande insatsavtal, vilka
tar i anspråk huvuddelen av den treåriga utfästelseramen för ett land,
torde ligga till grund för uttalandet i propositionen angående bistånd
till större investeringsprojekt. Det heter i propositionen härom bl. a. att
sådana projekt kan leda till ett betydande och långvarigt svenskt engagemang,
kan ta stora administrativa resurser i anspråk och innebära
ett tungt ansvar för biståndsgivaren. Det får ankomma på regeringen
att avgöra när riksdagens godkännande skall inhämtas. Detta måste naturligtvis
alltid ske om Sveriges totala engagemang i ett enskilt projekt
skulle kunna komma att överskrida den av riksdagen godkända treåriga
landramen för landet, framhålls det i propositionen.

I motionen 1913 framhålls med åberopande härav att riksdagens beslut
om landramens innehåll kan komma att bli åsidosatt i praktiken
till följd av omprioriteringar som därefter görs. Motionärerna framför
därför två alternativa lösningsförslag. Dels kan en begränsning införas
som innebär att endast 70 % av den treåriga landramen får beräknas
komma att användas till ett större projekt för att på så sätt undvika en
ej tidigare förutsedd överföring inom ramen. Dels kan en övre beloppsgräns
sättas utöver vilken riksdagen alltid måste lämna sitt godkännande.
Det är enligt motionärerna också möjligt att kombinera dessa båda
förslag.

Utskottet anser inte att det skulle vara ändamålsenligt att fastställa
någon fix procentsats eller beloppsgräns för de fall då större projekt
bör underställas riksdagen för godkännande. Det är naturligt att riksdagen
orienteras om och ges tillfälle att ta ställning till flertalet fall då
insatsen i fråga kommer att innebära ett stort och långvarigt svenskt

UU 1978/79:1

engagemang, men det bör ankomma på regeringen att avgöra när riksdagens
uttryckliga godkännande av enskilda projekt bör inhämtas. Utskottet
erinrar i detta sammanhang om de synpunkter på insatsavtal
som anförts ovan och om sitt uttalande i betänkandet UU 1975/76: 14
i en motsvarande fråga:

Utskottet förutsätter att riksdagen även ges tillfälle att ta ställning till
nya insatser inom ett land vilka binder en större del av planerings- eller
utfästelseramen för landet i fråga.

I motionen 1913 påpekas vidare att regeringen också av andra skäl
än projektens beloppsmässiga storlek bör inhämta riksdagens godkännande,
främst om ett tilltänkt projekt innebär nyheter av principiellt
slag eller om projektet kan komma att medföra utrikespolitiska betänkligheter.

Utskottet utgår ifrån att regeringen särskilt i tveksamma fall är angelägen
om att förvissa sig om ett brett stöd i riksdagen för de projekt
som kan vara aktuella. Utskottet betraktar det dock inte som motiverat
att riksdagen fastställer en regel av det slag som föreslås i motionen

1913.

Det nu aktuella yrkandet i motionen 1913 avstyrks därför i den del
som avser riksdagens godkännande av enskilda projekt.

Utskottet ger i övrigt sin anslutning till de riktlinjer som anges i propositionen
beträffande det bilaterala utvecklingssamarbetet.

Frågan om avbrytande eller inskränkande av bistånd till länder som
är invecklade i krig behandlas i motionerna 532 och 1023.

I den förra hävdas att land som är invecklat i krigshandlingar endast
skall erhålla humanitär hjälp och i den senare att svenskt bistånd omedelbart
skall avbrytas till mottagarland som är aktivt engagerat utomlands
i militära operationer vilka icke kan betraktas som vidtagna i
självförsvar, att nya avtal om bistånd icke bör ingås med sådant land
och att framtida biståndsavtal förses med en klausul av motsvarande
innebörd.

I propositionen 135 anges, i nära anslutning till biståndspolitiska utredningens
överväganden och förslag härom, de huvudprinciper som
bör iakttas då fråga uppstår om avveckling eller avbrytande av ett redan
inlett utvecklingssamarbete. Huvudinnehållet i dessa principer har återgetts
ovan. Förutom de kriterier för gradvis avveckling eller nedtrappning
av biståndet som där angetts nämner propositionen även långvariga
och allvarliga kränkningar av grundläggande mänskliga rättigheter som
en faktor vilken kan påverka vår beredvillighet att fortsätta samarbetet
med enskilda u-länder. Det är enligt propositionen svårt att förutse de
situationer som kan föranleda ett omedelbart avbrytande av bistånds -

UU 1978/79:1

samarbetet, något som hittills skett i ett fall och som följd av en statskupp,
men man kan inte utesluta att det kan ske så grundläggande förändringar
i ett mottagarlands politik att det blir aktuellt att omedelbart
avbryta samarbetet. I det nyss åberopade fallet fanns en stipulation i
samarbetsöverenskommelsen som knöt avtalets fullföljande till ett nationellt
utvecklingsprogram, vilket i och med statskuppen övergavs.

När utskottet för ett år sedan, i betänkandet UU 1976/77: 17, tog
ställning till ett motionsyrkande av väsentligen samma innebörd som
i den nu aktuella motionen 1023, erinrade utskottet om de huvudkriterier
som hittills varit vägledande för avbrytande eller avveckling av bilateralt
utvecklingssamarbete. Utskottet framhöll bl. a. att biståndssamarbete
bygger på långsiktiga förutsättningar och att ett abrupt avbrytande
av sådant samarbete är ett mycket allvarligt steg som förutsätter
en ingående prövning från fall till fall. Utskottet fann inte det kriterium
för avbrytande eller avveckling som föreslagits i den då aktuella motionen
tillräckligt klart eller uttömmande för att utan svårighet kunna tilllämpas
i alla tänkbara situationer.

Uttalandena i propositionen ger också vid handen att det erbjuder
stora svårigheter att uppställa allmängiltiga och entydiga regler för alla
de olika situationer då ett avbrytande eller ett avvecklande av bistånd
kan bli aktuellt på grund av händelser eller åtgärder i mottagarlandet,
vilka på ett mer eller mindre genomgripande sätt rubbar förutsättningarna
för utvecklingssamarbetet. En prövning måste sist och slutligen
göras i de enskilda fallen.

Mot denna bakgrund avstyrks motionen 1023 samt motionen 532, den
senare såvitt nu är i fråga.

I apk-motionen 1910 yrkas att stödet till reaktionära regimer upphör
och i ökad utsträckning kanaliseras till progressiva länder och nationella
och sociala befrielserörelser. I vpk-motionen 1914 begärs en avveckling
av biståndet till Kenya, Lesotho, Swaziland, Pakistan, Indien
och Bangladesh.

Utskottet har tidigare i år (UU 1977/78: 10) behandlat och avstyrkt
motionsyrkanden av likartad innebörd som i de nyss anförda motionerna
1910 och 1914. Hänvisning har därvid gjorts till de principer för
valet av mottagarländer för svenskt bistånd som fastställdes av 1970
års riksdag och som därefter varit vägledande för länderinriktningen av
det utbyggda utvecklingssamarbetet. Särskilt har utskottet i detta sammanhang
erinrat om riksdagens uttalanden år 1970 att den svenska biståndspolitikens
målsättningar är möjliga att uppnå i länder med olika
politiska och ekonomiska system och att en långsiktig planering av biståndsinsatserna
under alla förhållanden är nödvändig.

Riksdagen uttalade år 1970 även att en schematisk uppdelning av
u-länderna under olika etiketter är vansklig, eftersom u-landsregimer

UU 1978/79:1

som betecknar sig själva som progressiva och inleder ambitiösa utvecklingsprogram
kan drivas att revidera sin politik eller störtas av grupper
med mindre tilltalande målsättningar. Omvänt kan regimer som framstår
som föga framstegsvänliga genom kontakt med olika biståndsgivare
förmås att inleda program som på lång sikt kan ha positiva effekter.

Dessa grundläggande uttalanden har heller inte ifrågasatts av den biståndspolitiska
utredningen. Däremot har utredningen i viss utsträckning
vidareutvecklat de principer som bör vara vägledande för det framtida
valet av programländer och för avveckling av ett redan inlett samarbete.
Huvuddragen i dessa principer har dryftats ovan och i avsnitt 4
(Mål för biståndspolitiken).

Utskottet, som i det föregående även uttalat sig om behovet av en
fortlöpande översyn av samarbetet med enskilda länder med de biståndspolitiska
målen för ögonen, avstyrker de yrkanden i motionerna
1910 och 1914 som nu är i fråga.

I apk-motionen 1910 föreslås även att de s. k. frontstaterna Botswana,
Zambia, Angola, Tanzania och Mozambique prioriteras som ett led i
kampen mot rasistregimerna och för att markera vårt lands solidaritet.

Utskottet konstaterar med anledning härav att det reguljära svenska
biståndet till de i motionen nämnda fern s. k. frontstaterna under budgetåret
1978/79 i enlighet med riksdagens beslut i mars beräknas uppgå
till sammanlagt 635 milj. kr., vilket motsvarar ca en tredjedel av hela
det på förhand länderdestinerade svenska biståndet för nästa budgetår.
En faktisk prioritering av denna ländergrupp, som är utsatt för särskilda
påfrestningar med anledning av situationen i Rhodesia (Zimbabwe),
Namibia och Sydafrika, är sålunda redan för handen. Beträffande
bl. a. Mozambique och Botswana har utskottet i samband med sin
behandling av biståndsbudgeten för nästa budgetår (UU 1977/78: 10)
konstaterat att det utöver landramarna ånyo kan bli fråga om extra
bidrag i form av katastrofhjälp, främst för den händelse flyktingsituationen
så skulle påkalla. Härtill kommer ett omfattande svenskt humanitärt
stöd till befrielserörelser, flyktingar och apartheidoffer i södra
Afrika, vilket också är avsett att avlasta de s. k. frontstaterna någon del
av deras alltmer betungande börda att ge asyl och försörjning åt växande
flyktingskaror.

Ifrågavarande yrkande i motionen 1910 torde därmed få anses besvarat.

I vpk-motionen 1914 föreslås att riksdagen hos regeringen begär förslag
innebärande att biståndet till Cuba fortsätter på 1974/75 års nivå
enligt vad som angetts i motionen. I motiveringen heter det att anslaget
för Cuba bör höjas och landet kompenseras för nedtrappningen av biståndet
de senaste åren.

UU 1978/79:1

I konsekvens med tidigare beslut har riksdagen i år (UU 1977/78: 10)
fastställt 1978/79 års landram för Cuba till 30 milj. kr. och planeringsramen
för 1979/80 till likaså 30 milj. kr. Därutöver kan ytterligare medel
ur anslagsposten Särskilda program — dock högst 5 milj. kr. —
komma i fråga också under budgetåret 1978/79 för att främja det bredare
samarbetet. I sitt betänkande (UU 1977/78: 10) om 1978/79 års
biståndsbudget konstaterade utskottet att biståndssamarbetet med Cuba
avses bli avslutat i och med utgången av budgetåret 1979/80.

Mot denna bakgrund avstyrks det nu aktuella yrkandet i motionen

1914.

I vpk-motionen 1914 föreslås att riksdagen hos regeringen begär förslag
innebärande att subventioner till svenskt näringsliv under benämningen
bredare samarbete icke skall utgå.

Termen bredare samarbete har kommit att bli en samlingsbeteckning
för å ena sidan det begränsade projektsamarbete på bl. a. utbildnings-,
kultur- och förinvesteringsområdet som bedrivs med vissa icke-programländer,
med vilka Sverige ingått ramöverenskommelser om tekniskt, industriellt
och ekonomiskt samarbete, och å andra sidan det samarbete
på nya områden som inletts med länder med vilka Sverige haft ett långsiktigt
utvecklingssamarbete men som befinner sig under gradvis avveckling.
För sådant bredare samarbete, som ursprungligen initierades
under budgetåret 1975/76 och då i första hand avsåg planering av kommersiellt
finansierade utbildningsprojekt, har under budgetåret 1977/78
avsatts 25 milj. kr. För budgetåret 1978/79 har minst 50 milj. kr. beräknats
för motsvarande ändamål. Det bredare samarbetet, som hittills
avsett dels Algeriet och Egypten vilka i övrigt icke får svenskt bistånd,
dels programländerna Tunisien och Cuba, hålls åtskilt från det långsiktiga
utvecklingssamarbetet och avser genomgående smärre projekt av
ömsesidigt intresse för Sverige och berörda länder.

Motionärerna beskriver på ett missvisande sätt det bredare samarbetet
som en form av subventioner till svenskt näringsliv. Den upphandling
av konsulttjänster m. m. varom i detta sammanhang är fråga följer
samma regler som i övrigt gäller inom biståndsverksamheten.

I sin behandling av samma motions yrkande angående en höjning av
biståndet till Cuba har utskottet ovan erinrat om de medel som ställts
till förfogande för ett bredare samarbete med detta land i samband med
den successiva avvecklingen av biståndssamarbetet. Som framgått av
årets budgetproposition har diskussionerna med Cuba om möjligheten
att på olika vägar vidga samarbetet mellan våra länder främst rört områden
som handel, industrisamarbete, forskning och kultur. Sverige är
berett att från den anslagspost som nu är i fråga ställa medel till förfogande
för sådana ändamål som förinvesteringsstudier, konsulttjänster,
seminarier, stipendier, utbildning och institutionssamarbete.

UU 1978/79:1 72

Mot här angivna bakgrund avstyrks det nu aktuella yrkandet i motionen
1914.

8. Stöd till befrielserörelser och annat humanitärt bistånd
Propositionen (s. 100—102)

I likhet med biståndspolitiska utredningen och de remissorgan som
yttrat sig i denna fråga finner biståndsministern att riksdagens beslut från
år 1969 är en god grund för det fortsatta stödet till befrieiserörelserna i
södra Afrika.

Förhoppningen är att Namibia och Zimbabwe skall uppnå självständighet
inom en nära framtid. Frihetsprocessen kan dock komma att dra ut
på tiden. Sverige bör vara berett att pröva förutsättningarna för reguljärt
och långsiktigt biståndssamarbete med dessa länder när de uppnår verklig
självständighet och majoritetsstyre. Till dess bör det humanitära biståndet
till de zimbabwiska och namibiska befrielserörelserna fortsätta.

I Sydafrika är utsikterna för snar övergång till majoritetsstyre dåliga.
Rasåtskillnadspolitiken har skärpts. Behovet av bistånd för rättshjälp,
försörjningsbidrag till politiska fångars familjer och andra socialt inriktade
program ökar. Fortsatt och intensifierat bistånd för dessa ändamål förutses.

Det svenska stödet till internationella organisationer som svarar för
studiestöd till flyktingungdomar som lämnar Zimbabwe, Namibia eller
Sydafrika bör också fortsätta och utvidgas. Denna typ av bistånd bör
även ingå som en del av Sveriges biståndssamarbete med befrielserörelserna.

Biståndsministern ansluter sig till BPU:s uppfattning att biståndet till
befrielserörelserna i möjligaste mån bör följa de samarbetsformer som
tillämpas för Sveriges utvecklingssamarbete med programländerna. För
att biståndet skall komma till största möjliga nytta är det väsentligt att
det lämnas i flexibla former med möjlighet till omdisponering av medel
mellan olika civila användningsområden.

Flertalet FN-program inrymmer numera biståndssamarbete med befrielserörelser
i södra Afrika. Detta är emellertid fortfarande av blygsam
omfattning. FN bör uppmanas förenkla formerna för sin biståndsgivning
och att inleda ett långsiktigt samarbete med befrielserörelserna.

Befrielsekamp pågår också på andra håll i världen än i södra Afrika.
Bistånd till flyktingar från dessa konfliktområden kan ofta ges genom FN
och enskilda hjälporganisationer. I den mån direkt svenskt stöd till rörelser
utanför södra Afrika blir aktuellt, bör riksdagens beslut av år 1969 ligga
till grund för bedömningen. Om FN:s säkerhetsråd eller generalförsam -

UU 1978/79:1

lingen med svensk anslutning uttalar sig för sådant stöd, bör inget hinder
föreligga för att humanitärt stöd skall kunna utgå.

Sverige har sedan militärkuppen i Chile år 1973 lämnat humanitärt bistånd
till politiska fångar och andra av förtrycket drabbade människor
i Latinamerika. Fortsatt behov av sådant bistånd förutses, företrädesvis
genom kyrkliga och andra enskilda organisationer samt FN.

I 1978 års budgetproposition har regeringen aviserat en utvidgning av
den s. k. flyktingberedningens mandat så att dess begränsning till södra
Afrika bortfaller. Den nya instruktionen för beredningen beräknas träda
i kraft i juli i år.

Motioner

Utskottet behandlar i detta sammanhang

dels motionen 1977/78: 1912 av Olof Palme m. fl. (s), yrkandet 9 (i den
mån detta hänför sig till stödet till befrielserörelser), nämligen att riksdagen
beslutar

9. att i övrigt ge regeringen till känna vad som anförts i motionen om
riktlinjerna för biståndspolitiken,

dels motionen 1977/78: 1914 av Lars Werner m. fl. (vpk), yrkandet 17,
nämligen

17. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att stödet
till befrielserörelser kraftigt ökar och inte på något sätt görs beroende av
beslut i internationella organ.

Utskottet

I vpk-motionen 1914 hemställs att riksdagen hos regeringen begär
förslag innebärande att stödet till befrielserörelser kraftigt ökar och inte
på något sätt görs beroende av beslut i internationella organ.

S-motionen 1912 ansluter sig i detta sammanhang i stort sett till regeringens
uttalanden både beträffande Sveriges direkta stöd till befrielserörelserna
och beträffande de internationella organisationernas agerande
på detta område. Det bör emellertid slås fast, hävdar motionärerna, att
grundregeln att det skall finnas ett FN-uttalande som getts svensk anslutning
för att Sverige skall kunna lämna humanitärt stöd till en befrielserörelse
måste vara försedd med viss undantagsmöjlighet. Motionärerna
erinrar om att det var på så sätt som den värdefulla svenska hjälpen till
den sydvietnamesiska befrielsefronten möjliggjordes.

Det svenska humanitära stödet till flyktingar, nationella befrielserörelser
och apartheidoffer i södra Afrika har ökat mer än tiofaldigt i
omfattning under 1970-talet, och vårt land är den ledande bistånds -

UU 1978/79:1

givaren på detta område. En fortsatt utbyggnad av detta bistånd förutskickas
i propositionen, och avsikten är att inrikta biståndssamarbetet
med befrielserörelserna på insatser av mer långsiktig karaktär vilka är
av direkt betydelse för övergången till majoritetsstyre i de berörda länderna.
Sverige verkar även för att förmå FN-organ och andra givarländer
att öka sitt bistånd för södra Afrikas frigörelse och att göra detta
mera långsiktigt.

Som framhållits av såväl biståndspolitiska utredningen som propositionen
är riksdagens beslut av år 1969, i enlighet med statsutskottets
utlåtande nr 82, en god grund för det fortsatta stödet till befrielserörelserna
i södra Afrika.

Statsutskottet utgick därvid i sitt resonemang från den folkrättsliga
grundregeln om icke-inblandning i en annan stats inre angelägenheter:

Vad avser befrielserörelser i Afrika torde humanitärt bistånd och utbildningsstöd
inte behöva komma i konflikt med den nämnda folkrättsliga
regeln i de fall då FN entydigt tagit ställning mot förtryck av folk,
som eftersträvar nationell frihet. Detta kan anses vara fallet beträffande
Sydvästafrika, Rhodesia och de under Portugals överhöghet stående områdena
i Afrika. Vad avser hjälp till apartheidpolitikens offer kan sådan
hjälp motiveras bl. a. med FN :s uttryckliga fördömande av den sydafrikanska
apartheidpolitiken.

Det kan vidare framhållas att statligt finansierat humanitärt bistånd,
som genom Röda korset och därmed jämförliga hjälporganisationer
förmedlas till olika befolkningsgrupper i länder vilka befinner sig i inbördeskrig,
inte syns möta betänkligheter från folkrättslig synpunkt.
Detta påpekande har även tillämpning i fråga om den pågående svenska
humanitära biståndsverksamheten i Vietnam och Nigeria.

Utskottet anser att de angivna riktlinjerna alltjämt fyller sin funktion
och väl kan ligga till grund även för en bedömning av förutsättningarna
för direkt eller indirekt stöd till befrielsekamp på andra håll i världen
än i södra Afrika. Som biståndspolitiska utredningen erinrar om, utesluter
dessa principer inte att humanitära biståndsinsatser där så är
praktiskt möjligt kan göras även i andra länder där människor lider nöd
till följd av krig eller katastrofer.

Direkt stöd bör sålunda kunna komma i fråga i de fall då antingen
FN:s säkerhetsråd eller FN:s generalförsamling med svensk anslutning
uttalat sig för sådant stöd, medan i andra fall som kan framstå som
angelägna ur svensk synpunkt sådana enskilda hjälporganisationer som
exempelvis Röda korset i första hand bör väljas som förmedlare av biståndet.
Det som anförs härom i propositionen pekar i samma riktning.

Utskottet konstaterar att även med denna grundregel kan undantag
förekomma som på sin tid den svenska humanitära hjälpen i Vietnam.

Mot denna bakgrund avstyrks motionen 1914 i denna del, medan det
som anförs härom i motionen 1912 torde få anses besvarat.

UU 1978/79:1

9. Katastrofbistånd
Propositionen (s. 102—104)

Biståndspolitiska utredningen har redogjort för de riktlinjer som gäller
för katastrofbiståndet och förordat att samma riktlinjer skall gälla för
framtiden. Biståndsministern delar utredningens syn därvidlag och vill
särskilt framhålla bl. a. följande.

Behov av någon särskild statlig organisation för katastrofhjälp föreligger
inte. I stället synes det ändamålsenligt att statliga medel för katastrofhjälp
lämnas i nuvarande former, dvs. huvudsakligen som bidrag till
institutioner med operativa uppgifter på området. Bidrag kan lämnas
direkt till drabbade länders regeringar, till enskilda organisationer eller
till internationella organisationer. Det får bedömas från fall till fall vilken
kanal som är mest ändamålsenlig.

Möjligheten att utnyttja svenska livsmedel och andra varor i katastrofbiståndet
bör beaktas. Ofta kan dock de livsmedel och varor som behövs
i katastrofsituationer skaffas snabbare och till bättre pris på närmare håll
än i Sverige, varför en huvuddel av katastrofbiståndet liksom hittills kan
väntas utgå i form av kontantbidrag.

Fungerande internationell samordning är ofta en förutsättning för att
katastrofhjälp skall bli effektiv. Inom FN-systemet är det FN:s katastrofhjälpskontor,
UNDRO, som ansvarar för denna uppgift. Sverige bör fortsätta
att stödja UNDRO:s verksamhet och de insatser som görs främst
av UNDRO och Rödakorsföreningarnas förbund för att förbättra katastrofberedskap
och för att planera katastrofförebyggande åtgärder i uländerna.

Beslut om katastrofinsatser från svensk sida förbereds inom den s. k
katastrofgruppen. Biståndsministern finner denna grupps nuvarande sammansättning
och arbetsformer ändamålsenliga. SIDA bör spela den centrala
rollen i beredning av katastrofhjälpsärenden. Biståndspolitiska utredningen
har pekat på behovet av en utvärdering av svenska katastrofinsatser.
Biståndsministern ser detta som en uppgift för SIDA.

Motion

I detta sammanhang behandlar utskottet motionen 1977/78: 1914 av
Lars Werner m. fl. (vpk), yrkandet 20, nämligen

20. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att katastrofbistånd
endast skall utgå i kontanta bidrag utan förbehåll.

Utskottet

I vpk-motionen 1914 föreslås att riksdagen hos regeringen begär förslag
innebärande att katastrofbistånd endast skall utgå i form av kon -

UU 1978/79:1

tanta bidrag utan förbehåll. Motionärerna framhåller att livsmedelsbiståndet
bör omvandlas i reda pengar, som u-länderna får använda för
inköp var de vill och att eventuella inköp av svenskt vete och andra
svenska livsmedel skall belasta de stödanslag där de hör hemma.

Utskottet har tidigare i år (UU 1977/78: 10) behandlat och avstyrkt
ett yrkande av samma motionärer och av likartad innebörd, nämligen
att inköp av livsmedel i Sverige ej skall belasta biståndsbudgeten.

Biståndspolitiska utredningen har ingående utrett och prövat det
svenska katastrofbiståndet men ej förordat några ändringar i dess huvuddrag.
Utredningen konstaterar bl. a. att den övervägande delen av
det statliga svenska katastrofbiståndet har lämnats i form av kontantbidrag
och att denna bidragsform är den administrativt mest lätthanterliga.
Under i synnerhet budgetåret 1974/75 var dock andelen livsmedelsbistånd
mycket omfattande. Främst på initiativ av enskilda organisationer
har en särskild katastrofkost experimenterats fram i Sverige.
Genom enskilda organisationer sker också leveranser av i nödsituationer
viktiga varor.

Enligt propositionen är det ändamålsenligt att den statliga katastrofhjälpen
lämnas i de former som nu förekommer, dvs. i huvudsak via
enskilda eller internationella organisationer. Bidrag kan också lämnas
direkt till drabbade länders regeringar. Vilken kanal som är lämpligast
får bedömas från fall till fall. Det sägs i propositionen vidare att FN:s
livsmedelsprogram (WFP) utgör en av de viktiga kanalerna för katastrofbistånd
och att Sverige håller ett katastroflager av livsmedel, främst
vete, som står till WFP:s förfogande. Möjligheterna att utnyttja svenska
livsmedel och andra varor i katastrofbiståndet bör enligt propositionen
beaktas, men det påpekas samtidigt att de livsmedel och varor som behövs
i katastrofsituationer ofta kan skaffas snabbare och till bättre pris
på närmare håll än i Sverige, varför en huvuddel av katastrofbiståndet
liksom hittills kan väntas utgå i form av kontantbidrag.

Utskottet, som finner det naturligt att svenska livsmedel i viss utsträckning
kan ingå i katastrofbiståndet, avstyrker ifrågavarande yrkande
i motionen 1914.

10. Stöd till enskilda organisationer
Propositionen (s. 104—105)

Gällande riktlinjer för stöd till enskilda organisationers biståndsverksamhet
bör i huvudsak gälla även framgent. På några punkter finns dock
anledning föreslå preciseringar av dessa riktlinjer.

De övergripande målen för denna biståndsverksamhet är desamma som
för det direkta statliga biståndet. Huvuddelen av bidragsgivningen har

UU 1978/79:1

avsett verksamhet inom programländerna. Någon begränsning till denna
länderkrets bör emellertid inte eftersträvas.

Inte endast i fråga om länderinriktning utan också i vad avser sektorinriktning
kan de enskilda organisationernas insatser utgöra ett komplement
till det direkta statliga biståndet. Detta gäller bl. a. facklig och kooperativ
verksamhet, som under senare år tillförts betydligt ökade medel.
Detsamma gäller missionsorganisationernas verksamhet. Inom ramen för
ett växande totalt bistånd bör bidragen till de enskilda organisationerna
öka.

Missionen har i vissa u-länder svarat för uppbyggnaden av en inte
oväsentlig del av resurserna inom hälsovården och utbildningen. Dessa
verksamheters natur gör det angeläget att insatserna är förankrade hos
mottagarlandets myndigheter och väl inlemmade i den nationella planeringen.
Detta bör normalt gälla även kooperativ verksamhet. Facklig
verksamhet har å andra sidan behov av ett större mått av oberoende i
förhållande till den statliga administrationen. Såsom regeringen anmälde
till riksdagen år 1977 finns anledning låta stödet till facklig utbildningsverksamhet
vara undantaget från kravet på myndighetsgodkännande.

Den snabba ökningen av bidragen till enskilda organisationers biståndsverksamhet
har rest frågan om nya samarbetsformer mellan SIDA och
organisationerna. Organisationernas kapacitet för beredning av insatserna
bör stärkas. SIDA avser att sluta fleråriga ramavtal med de organisationer
som får bidrag av större omfattning för att ge dessa bättre möjlighet
att planera sin verksamhet på längre sikt.

Denna förskjutning av det administrativa ansvaret från den statliga biståndsförvaltningen
till folkrörelserna hälsas av biståndsministern med
tillfredsställelse. Denne finner det vidare angeläget att de krav som ställs
på organisationernas planerings- och förvaltningskapacitet är så flexibla
att de möjliggör en vidgning av kretsen av bidragsmottagande organisationer.

Organisationerna bör själva lämna ett väsentligt bidrag till den verksamhet
för vilken man önskar statligt stöd. Dessa motprestationer kan
utgå i form av kontantbidrag eller genom egna arbetsinsatser.

Bidrag bör som regel endast lämnas till svenska enskilda organisationer.
Undantag från denna regel bör som hittills kunna beslutas av SIDA:s styrelse.

Motioner

Utskottet behandlar i detta sammanhang

dels motionen 1977/78: 1912 av Olof Palme m. fl. (s), yrkandet 9 (i den
mån detta hänför sig till stöd till enskilda organisationers biståndsverksamhet),
nämligen att riksdagen beslutar

UU 1978/79:1

9. att i övrigt ge regeringen till känna vad som anförts i motionen om
riktlinjerna för biståndspolitiken,

dels motionen 1977/78: 1914 av Lars Werner m. fl (vpk), yrkandet 16,
nämligen

16. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att stöd till
enskilda organisationers verksamhet efter hand koncentreras till verksamhet
som bedrivs i fackliga organisationers eller solidaritetsgruppers
regi.

Utskottet

I propositionen framhålls att de enskilda organisationerna har en
viktig roll att spela inom biståndsverksamheten och att de utgör ett
värdefullt komplement till det statliga utvecklingssamarbetet. De har särskilda
möjligheter att nå eftersatta grupper och att bidra till framväxten
av folkrörelser i u-länderna. Deras verksamhet bidrar också till
att i vida befolkningsgrupper i vårt land öka förståelsen för u-ländernas
problem och för behovet av bistånd. Utskottet instämmer i dessa
uttalanden.

Enligt propositionen bör hittills gällande riktlinjer för stöd till de
enskilda organisationernas biståndsverksamhet, vars övergripande mål
är desamma som för det direkta statliga biståndet, i huvudsak gälla även
framgent. Huvuddelen av bidragsgivningen har avsett verksamhet inom
programländerna, men någon begränsning till denna länderkrets eftersträvas
inte.

Propositionen aktualiserar frågan om nya samarbetsformer mellan
biståndsförvaltningen och organisationerna och uttalar att organisationernas
kapacitet för beredning av insatserna bör stärkas. SIDA avser
att sluta fleråriga ramavtal med de organisationer som får bidrag av
större omfattning för att ge dem bättre möjlighet att planera sin verksamhet
på längre sikt.

Den administrativa decentralisering och den ökade långsiktighet som
en dylik åtgärd medför anser utskottet innebära en fördel såväl för biståndsmyndigheten
som för de enskilda organisationer varom det här
är fråga.

I likhet med både propositionen och biståndspolitiska utredningen
betraktar utskottet det som viktigt att organisationerna genom egna
penningmedel eller arbetsinsatser själva i väsentlig mån också fortsättningsvis
bidrar till den verksamhet för vilken de söker statligt stöd.
Detta är utan tvivel av betydelse för att insatserna skall behålla sin starka
förankring bland organisationernas medlemmar.

I vpk-motionen 1914 föreslås att riksdagen hos regeringen begär förslag
innebärande att stöd till enskilda organisationers verksamhet efter

UU 1978/79:1

hand koncentreras till verksamhet som bedrivs i fackliga organisationers
eller solidaritetsgruppers regi.

I det resonemang som i detta sammanhang förs i s-motionen 1912
om biståndspolitikens riktlinjer uttalas bl. a. stöd för de insatser som
görs av LO:s och TCO:s fackliga biståndsverksamhet. Enligt motionärerna
förefaller det naturligt att även andra folkrörelser som kan bidra
till en demokratisk utveckling och främja en ekonomisk utjämning skall
kunna erhålla ökat statligt stöd både för direkt biståndsarbete och för
annat internationellt samarbete. Samtidigt bör enligt motionärerna en
vidgning av antalet bidragsmottagande organisationer inte ske på bekostnad
av den effektivitet som kan vinnas av att statsmakterna i första
hand satsar på de stora folkrörelserna.

För budgetåret 1978/79 har fastställts en medelsram om 90 milj. kr.
för stöd till de enskilda organisationernas biståndsverksamhet, dvs. 20
milj. kr. mer än under närmast föregående budgetår. Av årets budgetproposition
framgick att planeringen kommer att ta sikte på en fortsatt
ökning av stödet till de fackliga organisationernas och den kooperativa
rörelsens utvecklingsarbete. Samtidigt anfördes att den ökade medelsramen
bör ge utrymme för ett förstärkt stöd till missionssamfundens
biståndsverksamhet. Vid sidan om stödet till organisationernas direkta
biståndsverksamhet har för budgetåret 1978/79 en medelsram om 10,7
milj. kr. fastställts för stöd till den u-landsinformation som bedrivs av
de enskilda organisationerna.

I propositionen 135 framhålls det som angeläget att de krav som
ställs på organisationernas planerings- och förvaltningskapacitet är så
flexibla att en vidgning av kretsen av bidragsmottagande organisationer
blir möjlig.

Icke minst den fackliga biståndsverksamheten har på senare år fått
ett väsentligt ökat stöd av statliga biståndsmedel. Denna utveckling avses
fortsätta. Som framhålls i motionen 1912 är det emellertid naturligt att
även andra folkrörelser än de fackliga skall kunna erhålla ökat stöd för
sitt internationella arbete. Enligt utskottets mening kan de i motionen
anförda synpunkterna tillgodoses inom ramen för de riktlinjer som anges
i propositionen. Motionen 1912 torde därför i denna del få anses
besvarad.

En begränsning av förevarande stöd till att avse enbart fackliga organisationer
och solidaritetsgrupper, såsom föreslås i motionen 1914,
synes inte lämplig, varför yrkandet i fråga avstyrks.

UU 1978/79:1

11. Biståndsvillkor och skuldlättnader
Propositionen (s. 105—107)

Av det för budgetåret 1977/78 avtalade beloppet för utvecklingssamarbete
med enskilda länder lämnas 98 % som gåva. Detta sammanhänger
med att mottagarna av Sveriges bistånd i så stor utsträckning tillhör de
fattigaste u-ländema. Återstående 2 % lämnas som räntefria 50-årskrediter,
alltså i realiteten i det närmaste som gåva. En övergång till enbart
gåvobistånd, som förordats av BPU, är därmed i praktiken nästan genomförd.
Den understryks f. ö. genom den skuldavskrivningsaktion som år
1977 utlovades för de fattigaste länderna och som kan ses som en retroaktiv
tillämpning av principen om rent gåvobistånd för dessa länder. Det
finns emellertid knappast anledning för regeringen att totalt avhända sig
möjligheten att i framtiden, när särskilda skäl talar därför, använda biståndsmedel
för kreditgivning på mjuka villkor.

12. Kunskapsöverföring och kunskapsutveckling
Propositionen (s. 107—109)

De tjänster som Sverige kan tillhandahålla är av central betydelse för
kvaliteten på Sveriges bidrag till u-ländernas utveckling. Detta gäller såväl
personal och konsulter som ställs till FN-programmens förfogande
som personalbiståndet inom det bilaterala programmet.

Det är angeläget att Sverige i sitt personalbistånd visar flexibilitet för
att på ett smidigt och effektivt sätt kunna tillhandahålla kunnande och
samtidigt bidra till en utveckling av samarbetslandets egna personella och
institutionella resurser.

Samtidigt har vi anledning inse begränsningen i våra förutsättningar
för denna uppgift. Vår resursbas är begränsad. Såsom nu i ökande utsträckning
sker finns det därför anledning att från svensk sida vara öppen
för metoder för kunskapsutveckling och kunskapsöverföring som kompletterar
det traditionella personalbiståndet. Fonder för finansiering av
konsulter och obunden finansiering av personal är sådana alternativ som
håller på att få ökad betydelse. Det halvstatliga bolag som håller på att
bildas för försäljning av utbildningstjänster är en annan möjlig kanal.
Andra tänkbara åtgärder är olika former av stöd till inhemsk kunskapsutveckling,
studier utomlands och olika former av samarbete mellan uländer.

Till de åtgärder som vidtas från svensk sida för att bidra till fortbildning
av u-landspersonal för kvalificerade befattningar inom förvaltning
och utbildningsväsende hör den omfattande kurs- och seminarieverksamhet
som bedrivs i samarbete med FN-organ.

Dessa i och för sig viktiga alternativ till personalbistånd från Sverige

UU 1978/79:1

gör det inte till en mindre angelägen uppgift att tillhandahålla kvalificerad
svensk personal för uppdrag inom ramen för det direkta utvecklingssamarbetet.

Biståndsministern ställer sig bakom BPU:s ståndpunkter beträffande
de krav som bör ställas vid val av personal, dvs. främst fackkunskap, yrkeserfarenhet,
språkkunskaper, anpassningsförmåga, förståelse för främmande
kulturer och god psykisk balans. Dessa krav bör även tillämpas
vid rekrytering av konsulter och korttidsanställda. Vikten av utbildning
av all utresande personal betonas.

Det är numera ett ganska stort antal konsultföretag som får biståndsfinansierade
uppdrag. SIDA bör känna ett medansvar för att även konsultföretagens
personal har relevant utbildning. Samtidigt är det viktigt
att SIDA vidareutvecklar sin förmåga att upphandla konsulttjänster samt
att hjälpa mottagarländerna att kontrollera och styra de konsulter som
engagerats.

Mot bakgrund av biståndspolitiska utredningens behandling av fredskåren
finner biståndsministern det svårt att ta ställning till frågan om dess
framtida verksamhet. Av detta skäl aviseras ett uppdrag åt SIDA att utreda
frågan och därvid diskutera två huvudalternativ, nämligen å ena
sidan en fullständig integrering av fredskårspersonalen i det svenska personalbiståndet
och å andra sidan en markering av fredskårens särställning
och särart inom biståndet.

Biståndspolitiska utredningen har föreslagit att biståndsutbildningsnämndens
(BUN) verksamhet utreds i särskild ordning. Biståndsministern
förutsätter att denna utredning företas som en del av BPU:s översyn av
de administrativa formerna för det svenska biståndet.

Motioner

I detta sammanhang behandlar utskottet

dels motionen 1977/78: 1909 av Anna Eliasson (c), vari hemställs att
riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförs om ökade insatser
för att bistånd i form av personal och konsulttjänster skall kunna
nyttiggöras på ett ändamålsenligt sätt i mottagarländerna,

dels motionen 1977/78: 1912 av Olof Palme m. fl. (s), yrkandet 9 (i den
mån detta hänför sig till meritvärdering av biståndsarbete), nämligen att
riksdagen beslutar

9. att i övrigt ge regeringen till känna vad som anförts i motionen om
riktlinjerna för biståndspolitiken.

6 Riksdagen 1978179. 9 sami. Nr 1

UU 1978/79:1

Utskottet

Utskottet instämmer i de uttalanden som görs i propositionen om
bl. a. de krav som bör ställas vid rekrytering av personal för uppdrag
på fältet inom biståndsverksamheten och om vikten av en ändamålsenlig
förberedelse inklusive språk- och annan kompletterande utbildning för
sådan personal, antingen det är fråga om kontraktsanställd personal
eller konsulter. En allmän förståelse av och inlevelse i u-Iandsförhållanden
samt god anpassningsförmåga är viktiga egenskaper som bör
förutsättas i detta sammanhang och som otvivelaktigt kan fördjupas
genom lämplig förberedande utbildning. Gedigna fackkunskaper och
yrkeserfarenhet måste i vilket fall som helst förutsättas föreligga redan
vid rekryteringstillfället.

I motionen 1909 fästs uppmärksamheten på vissa problem i samband
med brister i den förberedande utbildningen och i fråga om den administrativa
kontrollen på platsen från mottagarländers sida, som lett
till svårigheter att samordna personalinsatser och att inlemma dessa i
sammanhållna biståndsprogram. Kunskaperna hos utsänd personal är
ofta starkt specialiserade, och i mottagarlandet framstår de många gånger
som lösryckta ur sitt sammanhang. Experterna tvingas ofta arbeta mycket
självständigt och isolerat i förhållande till varandra. Enligt motionären
är det därför angeläget att man från svensk sida eftersträvar bredd i
insatserna inom de sektorer där bistånd ges. Viktigt är också att personal-
och konsultinsatserna knyts samman med andra nödvändiga insatser
så att kunskapsöverföringen i fråga kommer till praktiskt utnyttjande.
Utrest personal bör också ges möjligheter att under axbetets gång
hålla kontakt med biståndsverksamhet som sker i andra former liksom
med det större sammanhang som den egna biståndsinsatsen ingår i.

Motionären pekar på ett problem som — enligt vad utskottet inhämtat
— sedan länge uppmärksammas och bearbetas av SIDA. Erfarenheterna
styrker vad som inledningsvis sagts om behovet av lämplig
förberedande utbildning och introduktion i u-landsförhållanden som
gör vederbörande bättre lämpad för sin uppgift. Utan rätt personlig
läggning för samarbete samt en medfödd eller förvärvad inlevelse- och
anpassningsförmåga riskerar varje expertinsats att bli isolerad eller begränsad
till sin räckvidd.

SIDA prövar f. n. nya metoder både vad avser personurvalet vid
rekrytering och när det gäller förberedelsekurser, vilka tar hänsyn till
det nyss anförda. De nya kurserna avser framför allt korttidsanställda
och anställda i konsultföretag.

SIDA är också medvetet om att personalinsatserna bidrar till en
bättre samlad kunskap i mottagarlandet, om biståndet koncentreras till
ett fåtal sektorer. När så sker, får även SIDA och biståndskontoren
bättre möjlighet till specialisering och ökat kunnande om de speciella

UU 1978/79:1

utvecklingsproblemen inom just dessa sektorer. Också administrationen
förenklas liksom mottagarländernas samordningsuppgift genom en sådan
koncentration. SIDA verkar därför i förhandlingar och i de löpande
kontakterna med mottagarländernas myndigheter för att i möjligaste
mån åstadkomma en sådan koncentration.

Därmed torde motionen 1909 få anses besvarad.

I motionen 1912 framhålls utan särskilt yrkande att regeringen närmare
bör överväga hur arbete inom FN-systemets ram skall kunna ges
meritvärde vid återanställning i vårt land efter avslutad internationell
tjänstgöring.

Detta problem är av gammalt datum och gäller givetvis även f. d.
anställda inom den bilaterala biståndsverksamheten. Olika aspekter av
frågan har vid flera tillfällen varit föremål för diskussion och ställningstaganden
inom riksdagen (se bl. a. SoU 1974: 30, InU 1975: 4, UU
1975/76: 14, AU 1976/77: 8 och AU 1977/78: 2). Ar 1975 utfärdades
en regeringsförordning (SFS 1975: 439), i vilken myndigheter uppmanas
att i största möjliga utsträckning meddela bestämmelser om meritvärdet
av anställning inom biståndsverksamheten. I en motion vid innevarande
riksmöte (1977/78: 1355) tas ånyo upp frågan om meritvärdet av anställning
utomlands och hemställs att riksdagen begär utredning av
frågan vilket meritvärde tjänstgöring utomlands skall ha vid tillsättande
av offentlig tjänst i Sverige. Motionen har hänvisats till arbetsmarknadsutskottet
som avser avge sitt betänkande härom under 1978/79 års
riksmöte.

Såsom framgår av propositionen 135, är svårigheter med meritvärdering
ett av de problem som försvårar också expertrekryteringen från
näringslivet.

När förhandlingar i enlighet med medbestämmandelagen fördes om
den nu aktuella propositionen 135, framförde de fackliga organisationerna
SACO/SR och TCO-S krav på att regeringen skulle tillsätta en
arbetsgrupp för att överväga frågor om återanpassning till den svenska
arbetsmarknaden av svenskar som varit anställda i internationella organ.
Även frågor om utlandsuppdragens meritvärdering borde enligt organisationerna
behandlas av gruppen.

Frågan har inte behandlats av biståndspolitiska utredningen men är
givetvis av betydelse även för den fortsatta rekryteringen av svensk
personal för biståndsverksamhet på fältet. Det bör därför finnas bestämda
normer för meritvärdering av biståndsarbete och motsvarande
verksamhet i internationella organisationer liksom en beredskap för att
underlätta återanställning i Sverige av sådan personal.

Utrikesdepartementet har under våren i en framställning till arbetsmarknadsdepartementet
fäst uppmärksamheten på denna fråga och
föreslagit att detta tillsätter en arbetsgrupp för studium av detta spörsmål.
Utskottet har erfarit att man inom arbetsmarknadsdepartementet

L'U 1978/79:1

är i färd med att upprätta en sådan arbetsgrupp och konstaterar att
frågan om meritvärdering är under övervägande inom regeringskansliet
på sätt sorn förordas i motionen 1912.

Motionen 1912 torde i denna del få anses besvarad med det anförda.

13. Upphandling i Sverige och bundet bistånd
Propositionen (s. 110—112)

I likhet med biståndspolitiska utredningen anser biståndsministern att
bundet bistånd kan medföra betydande nackdelar för u-ländema och ser
det som en viktig uppgift för Sverige att i internationella förhandlingar
arbeta för principen om obundet bistånd.

Internationellt sett är den svenska andelen bundet bistånd låg. För att
Sverige med framgång skall kunna agera i internationella sammanhang
till förmån för obundet bistånd är det viktigt att den övervägande delen av
det svenska biståndet förblir obunden.

Så länge en del av det reguljära biståndet är bundet, är det viktigt att
utforma varubiståndet så att det medför minsta möjliga nackdelar för uländema.
De riktlinjer för det bundna biståndet som riksdagen tidigare
godkänt bör även fortsättningsvis gälla.

Med tanke på biståndsanslagens storlek är det numera av betydande
intresse att en försvarlig andel av biståndsmedlen utnyttjas för upphandling
i Sverige. Det är därför viktigt att svenska företag ges reell möjlighet
att konkurrera om upphandlingar som finansieras med biståndsmedel.
Detta gäller såväl i fråga om den upphandling som företas av mellanstatliga
organisationer som inom det direkta biståndet.

I första hand är det företagen själva, Sveriges exportråd och de exportfrämjande
myndigheterna, inkl. ambassaderna, som får ta på sig ansvaret
för denna bevakning. Den kan underlättas genom kontakter och informationsutbyte
mellan SIDA och de berörda partema.

I olika sammanhang har frågan rests om vilka möjligheter som föreligger
att samordna bistånd och kommersiella förbindelser. Biståndsmottagande
länder har bl. a. velat utnyttja biståndsmedel för att täcka en del
av kostnaden för kommersiell upphandling i Sverige. Detta bör enligt biståndsministerns
mening liksom hittills kunna ske genom bl. a. biståndsfinansiering
av förinvesteringsstudier. Likaså bör det vara möjligt för ett
samarbetslands regering att utnyttja medel inom landramen för investeringsprojekt
eller delar därav, vari även ingår kommersiell finansiering
och samarbete med svenska företag. Mottagarlandets önskemål bör vara
vägledande när det gäller biståndsmedlens utnyttjande i fall som dessa.

UU 1978/79:1

U-ländernas upphandling i Sverige stöds från samhällets sida också
genom de kreditgarantier som lämnas av exportkreditnämnden (EKN).
Riksdagen har gett regeringen bemyndigande att låta EKN ikläda sig
garantiförpliktelser om totalt 35 miljarder kr. Huvuddelen av denna totalram
gäller s. k. normalgarantier som lämnas för export till i princip
alla länder och bedöms på rent affärsmässig grund.

Dessutom finns s. k. u-garantier, som beviljas enbart för export till uländer.
För positivt beslut erfordras att de projekt krediten gäller skall
anses bidra till mottagarlandets ekonomiska utveckling. I praktiken accepteras
också större kreditrisker i samband med u-garantier. Detta är
motiven för att skadefall som inte kan täckas med tillgängliga premiereserver
enligt nu gällande ordning skall belasta biståndsanslagen.

Detta system har hittills inte inneburit några problem. Ingen utbetalning
från biståndsanslagen har behövts. Så länge de samlade u-garantiutfästelserna
var begränsade och väl spridda var också den totala årliga ”risken”
liten. Nu är emellertid situationen en annan. Den av riksdag och regering
beviljade ramen för u-garantier uppgår till 6 miljarder kr. Härav hade vid
utgången av år 1977 nära 4 miljarder utnyttjats, i några fall för mycket
stora enskilda affärer.

Någon risk för anspråk på biståndsanslaget under löpande år finns visserligen
inte. Om premiereserven inte är tillräcklig skall eventuella skadefall
temporärt täckas med s. k. rörliga krediter. Först när ett skadefall är
definitivt kommer utbetalningar från biståndsanslaget i fråga. Även denna
ordning är emellertid opraktisk. Merparten av biståndet används för långsiktigt
utvecklingssamarbete. En stor del har utfästs för tre år framöver.
De poster inom anslaget som anvisas för oförutsedda utgifter, t. ex. för
katastrofhjälp, visar sig regelmässigt behövas för avsett ändamål. Det är
av dessa skäl inte rimligt att ansvaret för att täcka skadefall inom den
snabbt växande u-garantigivningen ligger kvar på biståndsanslagen.

I propositionen föreslås därför att risktäckningen för eventuella definitiva
skadefall i stället läggs på sextonde huvudtiteln och hemställs att
riksdagen godkänner förslaget att eventuella kostnader för skadefall i
samband med särskilda garantier för export till u-länder (s. k. u-garantier)
skall belasta anslaget Oförutsedda utgifter.

Motioner

I detta sammanhang behandlar utskottet

dels motionen 1977/78: 1020 av Göthe Knutson m. fl. (m), vari hemställs att

riksdagen uttalar att u-landsbiståndet i fortsättningen får en sådan
inriktning att den bundna delen utgör en väsentligt ökad andel av det
totala biståndet,

UU 1978/79:1

dels motionen 1977/78: 1912 av Olof Palme m. fl. (s), yrkandet 9 (i den
mån detta hänför sig till förhandlingar om avbindning av bistånd), nämligen
att riksdagen beslutar

9. att i övrigt ge regeringen till känna vad som anförts i motionen om
riktlinjerna för biståndspolitiken,

dels motionen 1977/78: 1914 av Lars Werner m. fl. (vpk), yrkandet 19,
nämligen

19. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att allt bistånd
skall lämnas obundet.

Utskottet

Både i biståndspolitiska utredningen och i propositionen betonas
vikten av att i internationella förhandlingar arbeta för principen om
obundet bistånd. Det framhålls i propositionen som angeläget att Sverige
verkar för att de avbindningsförhandlingar som tidigare förts i OECD:s
kommitté för utvecklingsbistånd (DAC) blir återupptagna så snart som
möjligt. Motsvarande synpunkter anförs utan särskilt yrkande i motionen
1912.

Utskottet instämmer häri liksom i propositionens uttalande att det
från svensk sida i sådana förhandlingar bör kunna utfästas att vårt land
är berett att ansluta sig till en internationell överenskommelse om avbindning
som omfattar den största delen av det internationella biståndsflödet.

I motionen 1020 föreslås att riksdagen uttalar sig för att u-landsbiståndet
i fortsättningen får en sådan inriktning att den bundna andelen
av biståndet väsentligt ökar.

I motionen 1914 föreslås däremot att allt bistånd skall lämnas
obundet.

Sverige lämnade länge praktiskt taget allt sitt bistånd i obunden form,
fastän flertalet andra biståndsgivarländer i betydande utsträckning begagnar
sig av bindningar till upphandling i det egna landet och ofta
även till bestämda varor. Denna linje följdes från svensk sida i medvetande
om att dylika bindningar kan innebära avsevärda nackdelar
för mottagarländerna i jämförelse med helt obundet bistånd. Denna
politik underlättades av den högkonjunktur som präglade 1960-talet.
I samband med en kraftig ökning av biståndsvolymen och begynnande
påkänningar på betalningsbalansen samt sysselsättningsproblem i början
av 1970-talet fann statsmakterna det nödvändigt att binda en ökad andel
av vårt bistånd till upphandling av varor och tjänster i Sverige. Då
emellertid bindningen i fråga förutsattes vara enkel, dvs. enbart kopplad
till givarlandet och inte dessutom till vissa varor etc., bedömdes den
försämring som åtgärden kunde tänkas innebära ur mottagarlandets
synpunkt som relativt ringa.

UU 1978/79:1

Den bundna andelen av det svenska biståndet har genom åren varierat
i storlek men vid internationell jämförelse hela tiden varit låg. För
budgetåret 1978/79 har fastställts ett s. k. målbelopp för den bundna
andelen uppgående till 675 milj. kr., vilket motsvarar ungefär 17 % av
de sammanlagda biståndsanslagen. Andelen är därmed högre än under
budgetåret 1977/78 (ca 14 %) men lägre än under budgetåret 1976/77
(omkring 19 %). I begreppet bundet bistånd och i målbeloppen för
detta ingår dels en del av det importbistånd som inom landramarna
utgår till vissa mottagarländer, dels de delar av katastrofbiståndet och
bidragen till internationella livsmedelsprogram som utgår in natura.

För att Sverige också i fortsättningen på ett övertygande sätt skall
kunna i internationella sammanhang driva tesen om biståndets avbindning
är det — såsom även betonas i propositionen — viktigt att den
övervägande delen av det svenska biståndet förblir obunden. Det är
likaså viktigt att det bundna biståndet utformas så att det medför minsta
möjliga nackdelar för mottagarländerna. De riktlinjer för det bundna
biståndet, som riksdagen tidigare godkänt och som innebär att ett mottagarland
inom en given finansiell ram fritt får välja varor för upphandling,
bör därför också gälla framgent.

Mot bakgrund av det anförda avstyrks motionen 1020 liksom även
motionen 1914, den sistnämnda såvitt nu är i fråga. Motionen 1912
torde, såvitt avser frågan om internationell avbindning, med det anförda
få anses besvarad.

Enligt hittillsvarande ordning har risktäckningen för eventuella skadefall
i samband med s. k. u-garantier — en form för exportkreditgarantier
som beviljas enbart vid export till u-länder — legat på biståndsanslagen
i den mån tillgängliga premiereserver inte skulle räcka härför.
Som framgår av propositionen har denna ordning hittills inte inneburit
några problem och några utbetalningar från biståndsanslagen för sådana
ändamål har inte behövts. Så länge de sammanlagda u-garantiutfästelserna
var begränsade och väl spridda, var också den årliga risken
för definitiva skadefall liten. Situationen framöver kan emellertid bli
en annan, eftersom garantiåtagandena numera vuxit avsevärt och i vissa
fall avser mycket stora enskilda affärer.

Mot denna bakgrund och med hänsyn till att merparten av biståndsanslagen
avser långsiktigt utvecklingssamarbete och i stor utsträckning
utfästs för tre år framåt i tiden framhålls i propositionen att det inte är
rimligt att ansvaret för att täcka skadefall inom den snabbt växande
u-garantigivningen ligger kvar på biståndsanslagen. Därför föreslås att
risktäckningen för eventuella definitiva skadefall i stället läggs på anslaget
Oförutsedda utgifter under sextonde huvudtiteln.

Utskottet tillstyrker detta förslag och förutsätter att förslaget innebär
att risktäckningen även beträffande förut utfärdade u-garantier därmed
avlyfts biståndsanslagen.

UU 1978/79:1

14. Samarbete på industriområdet m. m.

Propositionen (s. 112—122)

Allmänna frågor

Industribiståndets andel av Sveriges bilaterala bistånd har ökat kraftigt
under senare år och uppgick under budgetåret 1976/77 till 33 % av utbetalningarna
genom SIDA jämfört med 2 % budgetåret 1970/71. Industrisamarbete
ingår i eller är under beredning inom utvecklingssamarbetet
med 17 av Sveriges 20 samarbetsländer.

Under de senaste åren har efterfrågan på industrisamarbete delvis ändrat
karaktär. Allt oftare önskas ett aktivt svenskt deltagande av svenska
företag i konkreta industriprojekt, i fråga om såväl projektering och uppbyggnad
som själva driften. Som en del av sådant aktivt engagemang
begärs i vissa fall ett svenskt delägarskap i det nya u-landsföretaget. Det
har emellertid visat sig att svenska företag ofta tvekar inför dylika engagemang,
vare sig detta innefattar riskkapitalsatsning eller ej.

1977 års industribiståndsutredning (IBU) tillsattes mot bakgrund av
denna förändrade efterfrågan, som även manifesterats i multilaterala sammanhang.
IBU:s betänkande (Sveriges utvecklingssamarbete på industriområdet,
SOU 1977: 77) utgör till sin huvuddel en beskrivning av svenska
resurser på industrisamarbetsområdet och en diskussion av åtgärder som
kan vidtas för att utnyttja dessa bättre än hittills.

För att i ökad utsträckning stimulera svenska företag att delta i industrisamarbetet
med u-länderna föreslår utredningen att en fond för industriellt
samarbete upprättas. Utredningen presenterar vidare förslag som rör
SIDArs verksamhet på industriområdet.

Det är angeläget att vi anstränger oss för att positivt möta u-ländemas
ökade intresse för samarbete på industriområdet. Ett sådant vidare samarbete
ligger väl i linje med kraven i deklarationerna om en ny ekonomisk
världsordning.

Om statsmakterna med en relativt begränsad statlig satsning lyckas stimulera
svenska företag att gå in i ett samarbete i u-länder kan flerfaldigt
större resurser mobiliseras från det svenska näringslivet. Genom att på
särskilt sätt inrikta stimulanserna kan svenska företag intresseras för industrisatsningar
även i fattigare u-länder. Det blir också möjligt att särskilt
främja uppkomsten av medelstora och mindre industrier.

Det primära syftet också med ett vidare industrisamarbete är att bistå
u-ländema i deras utvecklingsansträngningar. Därav följer att u-landets
prioriteringar och utvecklingsplaner skall vara vägledande. För samarbete
på industriområdet gäller samma allmänna mål som för biståndet i övrigt.
Det bör ges sådan inriktning att det leder till ökad sysselsättning i mottagarländerna.
Det bör i ett längre perspektiv kunna bidra till ökad såväl
ekonomisk som teknologisk självständighet. Att medverka till minskade
inkomstskillnader mellan olika regioner inom u-länder och till ökad pro -

UU 1978/79:1

duktion av varor som är av vikt för att tillfredsställa basbehoven bör också
vara en viktig strävan.

SIDA:s verksamhet inom industriområdet

I anslutning till industribiståndsutredningens förslag framhåller biståndsministern
att en viss utbyggnad av SIDA:s kapacitet på industribiståndets
område är påkallad. Det är angeläget att SIDA på detta område
nära samråder med andra berörda organ, såsom kommerskollegium, statens
industriverk och Sveriges exportråd.

Flertalet remissinstanser har tillstyrkt en ökad satsning på anpassad
teknologi. Sådan teknologianpassning är i första hand en uppgift för uländerna
själva. SIDA:s främsta uppgift blir i detta sammanhang att bistå
mottagarländer med att utveckla sin kapacitet att värdera, motta och anpassa
den teknologi som skall importeras. Samtidigt bör stöd också kunna
lämnas till forsknings- och utvecklingsarbete i Sverige och i programländer
som syftar till att få fram en anpassad teknologi. Det är viktigt att SIDA
håller sig informerad om utvecklingen i olika länder rörande anpassad
industriell teknik och skaffar sig överblick över dylikt arbete inom svensk
forskning och industri.

IBU har förordat inrättandet av en samrådsgrupp rörande anpassad
industriell teknologi. Biståndsministern finner det angeläget att SIDA tar
fasta på detta förslag och till sig knyter en grupp med representanter för
myndigheter och forskning med erfarenhet på detta område. Vikten understryks
också av ett nära samarbete mellan SIDA, SAREC och STU.

Sedan flera år tillbaka lämnar Sverige stöd till småindustriutveckling.
Biståndsministern delar IBU:s åsikt att SIDA bör ges kapacitet att vidga
sitt stöd till småindustriutveckling i takt med att efterfrågan på detta område
ökar.

Stor uppmärksamhet bör även framgent ägnas åt utbildning — främst
yrkesutbildning, teknikerutbildning och utbildning i företagsledning —
som är en viktig förutsättning för u-ländernas industriella utveckling.

Mottagarländerna kan också behöva förstärka sin kapacitet att förhandla
med utländska företag, bl. a. om teknologival. Även om det, såsom
IBU framhållit, kan vara lämpligast att SIDA inte direkt deltar i sådana
förhandlingar, bör SIDA se som en av sina uppgifter att på olika sätt medverka
till att behövlig förhandlingskompetens kan ställas till u-landets
förfogande.

Expertrekrytering från näringslivet erbjuder särskilda problem. Det är
angeläget att söka förbättra förutsättningarna härför.

IBU har förordat ett närmare samarbete mellan SIDA och svenskt näringsliv
som ett led i den ökade satsningen på industrialiseringsstöd till
u-länderna. Bl. a. bör samarbetet och informationsutbytet mellan Industriförbundet,
handelskamrama, Exportrådet och SIDA kunna utvecklas
ytterligare.

UU 1978/79:1

De ökade arbetsuppgifterna för SIDA på detta område ställer betydande
anspråk på SIDA:s kapacitet. I propositionen föreslås att tre tjänster nu
tillförs SIDA. Erfarenhet från eller ingående kunskaper om näringslivet
är önskvärda hos de nya tjänsternas innehavare. Behovet av eventuell ytterligare
förstärkning får prövas i den proposition som tar ställning till
biståndspolitiska utredningens kommande förslag rörande SIDArs organisation.

Fonden för industriellt samarbete med u-länder

Under senare år har såväl svenska programländer som u-länderna kollektivt
framfört önskemål om former av industriellt samarbete som ligger
utanför SIDA:s ansvarsområde. Sålunda har de ofta i bilaterala förhandlingar
utbett sig ett mer direkt samarbete med svenska företag för satsning
av riskkapital, driftsledning m. m. U-ländema och även svenska företag
har därvid ej sällan framhållit att de gärna ser en svensk statlig medverkan
som garanti för samarbetet.

Svenska små och medelstora företag ställer sig ofta tveksamma till investeringar
i fattiga u-länder, bl. a. därför att riskerna och svårigheterna
bedöms som väsentligt större än för andra investeringar. Det är angeläget
att medverka till att reducera dessa hinder och öka benägenheten att investera
i sådana u-länder.

Mot denna bakgrund föreslås att en särskild fond för industriellt samarbete
med u-länder inrättas.

En utvärdering av verksamheten bör göras så snart tillräcklig erfarenhet
vunnits.

De övergripande målen för den svenska biståndspolitiken bör vara utgångspunkt
för fondens utformning och verksamhet.

Beträffande den föreslagna fondens uppgifter och verksamhet framhålls
i propositionen bl. a. följande.

Fondens huvuduppgift skall vara att främja tillkomst och utveckling
av tillverkande företag i u-ländema i enlighet med dessa länders planer
och prioriteringar. Detta kan ske genom överföring av kapital och kunnande
från svensk industri.

Fonden bör ha en viss förmedlande och informerande funktion.

Fonden bör medverka till att förinvesteringsstudier genomförs, genom
uppdrag till svenska konsultbolag och andra företag.

Fonden bör finansiellt kunna medverka i samägda företag, s. k. joint
ventures, tillsammans med u-landspartner och svenskt företag. Fonden
bör därvid kunna ställa kapital till förfogande i form av aktier och långfristiga
lån och ställa garantier för upplåning som görs av ett eller flera av
de samverkande företagen. Förslag om sadan samverkan kan komma fran
myndigheter eller företag i såväl u-länder som i Sverige. Det lokala företaget
bör arbeta på de kommersiella villkor som gäller i vederbörande
u-land.

UU 1978/79:1

Fonden bör kunna samarbeta med statlig, privat eller kooperativ partner
såväl i Sverige som i u-land. Fonden bör normalt ej ställa kapital till
förfogande för ett projekt med mindre den svenska partnern satsar medel
i form av aktiekapital eller långfristiga krediter.

Ett mål för fonden bör vara att överlåta sitt engagemang på u-landspartnem
när fondens medverkan inte längre behövs.

Fonden skall ej engageras i projekt som inger utrikespolitiska betänkligheter
eller kan bedömas få negativa verkningar av någon betydelse för
sysselsättning i Sverige. Fondstyrelsens sammansättning bör vara en tillfredsställande
garanti för att så ej sker.

Investeringsgaranti och insats av fonden kan många gånger komma i
fråga för samma projekt. Fondens verksamhet skulle underlättas om en
utvidgning och reform av investeringsgarantisystemet genomfördes. Regeringen
får tillfälle att i annat sammanhang återkomma till denna fråga.

Beträffande fondens ställning och kapitalförsörjning framhålls bl. a.
följande.

Fonden bör arbeta utan vinstsyfte. Fonden bör därför inrättas som en
stiftelse med staten som huvudman och med ställning som självständig
juridisk person. Härigenom kan den agera som partner i s. k. joint ventures
och uppträda i eget namn på kapitalmarknaderna.

Fonden hör fä möilighet att mot statsgaranti själv låna upp ett kapital
motsvarande högst tre gånger det vid varje tillfälle inbetalda beloppet i
grundfonden.

Beträffande länderval för fondens verksamhet anges i propositionen
bl. a följande.

Företräde bör ges projekt i de länder med vilka Sverige redan bedriver
ett långsiktigt utvecklingssamarbete. I den mån verksamhet med fondens
medverkan kommer att bedrivas i länder utanför programlandskretsen
skall endast sådana komma i fråga vars utvecklingsplanering är förenlig
med målsättningen för svensk biståndspolitik.

Beträffande kriterier för insatser anges bl. a. följande.

Fonden bör stödja projekt vilka främjar en industriell utveckling som
ligger i linje med svenska bistånds- och utvecklingspolitiska mål. Fonden
skall således satsa på uppkomsten av tillverkande företag som bedöms
ha en positiv utvecklingseffekt i landet. Särskild vikt skall läggas vid
sysselsättningsaspekten.

Inom dessa ramar bör en rad olika typer av projekt vara tänkbara,
alltifrån rent exportinriktad verksamhet till produktion av varor som är
av direkt betydelse för att tillgodose basbehov hos befolkningen.

Fonden bör normalt endast ge stöd till projekt som ger rimlig avkastning
på kapitalet.

UU 1978/79:1

Fonden bör koncentrera sina insatser till projekt av medelstort eller
mindre omfång.

Beträffande grundkapital, styrelse och administration för fonden ger
propositionen bl. a. följande uppgifter.

Staten bör ensam tillskjuta fondens grundkapital. Då fonden skall vägledas
av de övergripande målen för biståndspolitiken, är det rimligt att
biståndsmedel tas i anspråk för finansiering av grundkapitalet under uppbyggnadsperioden.
Då fondens totala kapital genom upplåning kan väntas
flerfaldigt överstiga grundkapitalet, kommer emellertid den övervägande
delen av de resurser som kanaliseras av fonden till u-länderna att
vara icke-biståndsfinansierade.

Fonden bör ledas av en styrelse som utses av regeringen. I styrelsen
bör ingå en representant från vardera SIDA, utrikes-, industri- och handelsdepartementen
samt fem personer med erfarenhet från u-landsverksamhet,
industri, bankväsende, kooperation och facklig verksamhet.

Fonden bör ha en begränsad personal och denna bör ha u-landserfarenhet
och erfarenhet från industriell verksamhet. Därutöver bör fonden till
sig kunna knyta konsulter för kortare tidsperioder och kunna repliera på
statliga myndigheter, däribland även beskickningar och biståndskontor.

För budgetåret 1978/79 beräknas fondens medelsbehov för löner, resor
och andra administrativa omkostnader, inklusive konsultarvoden, till 2
milj. kr.

Beträffande fondens storlek anges följande.

Fonden föreslås i enlighet med IBU:s förslag få ett grundkapital om
högst 100 milj. kr.

För budgetåret 1978/79 beräknas ett belopp av 35 milj. kr. för en
första inbetalning till fondens grundkapital.

Propositionens hemställanden beträffande industribiståndet

I propositionen föreslås i detta sammanhang en lag om beslutanderätt
för stiftelse med uppgift att främja tillkomst och utveckling av tillverkande
företag i u-länder. Lagförslaget i fråga har följande lydelse:

Förslag till

Lag om beslutanderätt för stiftelse som har bildats för att främja
tillkomst och utveckling av tillverkande företag i u-länder

Härigenom föreskrivs följande

1 § Enligt de närmare föreskrifter som beslutas av regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer får stiftelse som har bildats för
att främja tillkomst och utveckling av tillverkande företag i u-länder
besluta om

UU 1978/79:1

1. finansiellt stöd till sådant företag

2. bidrag till förinvesteringsstudier och andra studier som avser förutsättningarna
för tillverkande företag i u-länder.

Finansiellt stöd kan lämnas till företag som ägs gemensamt av eller
drivs i samverkan mellan svenskt företag och företag eller annan institution
i värdlandet. Stödet kan ha formen av aktieteckning, lån eller
lånegaranti.

2 § Den som hos stiftelse som avses i 1 § har tagit befattning med
fråga som anges i paragrafen får ej obehörigen yppa vad han därvid
har erfarit om affärs- eller driftsförhållanden.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1978.

Vidare föreslås riksdagen bemyndiga regeringen att medge stiftelsen
rätt att ta upp lån eller utfärda lånegarantier till ett belopp som motsvarar
högst tre gånger det vid varje tidpunkt inbetalade grundbeloppet.

Slutligen föreslås riksdagen bemyndiga regeringen att av medel som
anvisats för detta ändamål på reservationsanslaget C 2. Bilateralt utvecklingssamarbete
dels ta i anspråk 35 milj. kr. för grundkapital till stiftelsen
samt högst 2 milj. kr. för stiftelsens löneutgifter och andra omkostnader,
dels ta i anspråk högst 1,5 milj. kr. för att förstärka SIDA:s kapacitet att
lämna bistånd på industriområdet.

Motioner

Utskottet behandlar i detta sammanhang

dels motionen 1977/78: 1905 av Göthe Knutson m. fl. (m), vari hemställs 1.

att den föreslagna fonden för industriellt samarbete med u-länderna
skall kunna vara verksam i ett större antal u-länder där önskemål finns
om industriellt samarbete med svenska företag,

2. att regeringen snarast vidtar åtgärder för att utvidga investeringsgarantisystemet
så att det kommer att omfatta alla de u-länder där den
föreslagna fonden för industriellt samarbete kan vara verksam eller där
svenska industriinvesteringar i övrigt kan väntas ske,

dels motionen 1977/78: 1910 av Rolf Hagel och Alf Lövenborg (apk),
delyrkandet 1 c och yrkandet 2, nämligen

1. att riksdagen hos regeringen begär att den svenska biståndspolitiken
utformas i enlighet med principen

c. att regeringen skyndsamt låter utreda möjligheterna att igångsätta
flera industriprojekt av typ Bai Bang i lämpliga hjälpbehövande länder,

2. att riksdagen avslår propositionens förslag om upprättandet av en

UU 1978/79:1

särskild fond för att stödja svenska företags möjligheter att ”stödja uländernas
försök att bygga ut sin industriella kapacitet”,

dels motionen 1977/78: 1912 av Olof Palme m. fl. (s), yrkandena 10
och 11, nämligen att riksdagen beslutar

10. att avslå regeringens förslag om inrättande av en särskild fond för
industriellt samarbete med u-länder,

11. att samarbetet med u-ländema stärks genom upprättandet av samarbetsavtal
främst på områden som industriellt samarbete, forskning, utveckling
av teknologier m. m. i enlighet med vad som anförts i motionen,

dels motionen 1977/78: 1914 av Lars Werner m. fl. (vpk), yrkandena 1,
3, 4, 5, 6 och 9, nämligen

1. att riksdagen beslutar avslå propositionen 1977/78: 135,

3. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag innebärande att
regeringen prövar möjligheten att ingå ramavtal om ekonomiskt, tekniskt
och industriellt samarbete med Vietnam, Angola, Mogambique, Cuba och
andra länder som strävar efter social och ekonomisk rättvisa och oberoende
i förhållande till de kapitalistiska metropolerna,

4. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag innebärande att
exportkreditgarantierna i första hand reserveras för denna ländergrupp,

5. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag innebärande att
intresset för långsiktiga råvaruavtal bland råvaruproducenter i denna
ländergrupp undersöks,

6. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag innebärande att
de biståndspolitiska målen skrivs in i direktiven till regeringens aviserade
utredning om s. k. blandade krediter,

9. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag innebärande att
biståndspolitiska mål skall styra Sveriges fördelning av de importkvoter
som för närvarande gäller för import av teko- och andra produkter från
u-länderna.

Utskottet

U-ländernas ambitioner att komma ut ur sin underutveckling med
hjälp av en snabb industrialiseringsprocess har kommit till uttryck i
många sammanhang, däribland i FN-deklarationen och handlingsprogrammet
för en ny ekonomisk världsordning från år 1974 samt i deklarationen
och handlingsprogrammet för industriutveckling och industrisamarbete
som antogs av UNIDO:s andra generalkonferens i Lima år
1975. De ser i industrialiseringen ett av de viktigaste medlen för att
åstadkomma ekonomisk resurstillväxt och samtidigt bereda produktiv
sysselsättning åt ett växande befolkningsöverskott från jordbrukssektorn.

Som ett allmänt mål angavs i den senare deklarationen att u-ländernas
andel av världens industriproduktion skall ökas i maximal utsträck -

UU 1978/79:1

ning från nu ca 7 % till minst 25 % vid nästa sekelskifte, dvs. om drygt
20 år, och i handlingsprogrammet från FN:s extra generalförsamling
år 1974 uppmanades det internationella samfundet att göra alla ansträngningar
i syfte att befrämja u-ländernas industrialisering. Bland
medlen att åstadkomma detta angavs såväl offentligt bistånd som stimulans
av investerare att finansiera industriprojekt i dessa länder samt
hjälp med yrkes- och företagsledarutbildning.

Som omvittnats bl. a. i SIDA:s anslagsframställningar under senare
år har efterfrågan på såväl industribistånd som samarbete med svenska
företag kraftigt vuxit under 1970-talet. Inom SIDA:s länderinriktade
bistånd har industribiståndets andel samtidigt också stigit på ett slående
sätt, från ett par procent i början av 1970-talet till över en tredjedel i
nuläget, låt vara att denna ökning till betydande del hänför sig till några
få industriprojekt. I någon form ingår emellertid industribistånd i utvecklingssamarbetet
med flertalet av de svenska programländerna.

Det har i SIDA:s anslagsframställningar, och framför allt i biståndsmyndighetens
petita för budgetåret 1977/78, liksom i 1977 års industribiståndsutredning
och i propositionen 135 vitsordats att efterfrågan på
industriellt samarbete med Sverige under de senaste åren delvis ändrat
karaktär såtillvida som man i ökad utsträckning även begär kontakter
och samverkan med svensk industri och ett aktivt deltagande av denna
i konkreta industriprojekt, i fråga om såväl projektering och uppbyggnad
som själva driften. En förhoppning om deltagande med investerings-
och annat riskvilligt kapital har därvid ofta också ingått i önskemålen.
Syftet har samtidigt varit att tillgodogöra sig både det tekniska
kunnandet och de kunskaper om ”management” som tillsammans utgör
viktiga förutsättningar för en framgångsrik industriutveckling. Emellertid
har svenska företag ofta visat sig tveksamma inför sådana engagemang,
antingen de innefattat riskkapitalsatsning eller ej.

Det finns all anledning anta att efterfrågan både på biståndsfinansierat
och på annat industrisamarbete med Sverige kommer att fortsätta
att öka under kommande år. Det är då viktigt att vårt land har en ökad
beredskap för att möta denna efterfrågan på ett sätt som motsvarar såväl
u-ländernas som våra egna bistånds- och u-landspolitiska strävanden.

Det är mot denna bakgrund man får se tillkomsten av fjolårets industribiståndsutredning
och de förslag rörande samarbete på industriområdet
som lagts fram i propositionen 135 på grundval av utredningen
och remissbehandlingen av denna. Förslagen innebär både en förstärkning
av SIDA:s kapacitet på detta område och inrättandet av en särskild
fond för industriellt samarbete med u-länder.

Förslagen rörande SIDA avser dels en vidareutveckling av de typer
av industristöd som SIDA redan lämnar, bl. a. de olika satsningarna på att
få fram en u-landsanpassad teknologi, stödet till småindustriutveckling,
utbildningen av industriell personal på olika nivåer, expertrekryteringen

UU 1978/79:1

från näringslivet m. m., dels samråds- och andra former för att på ett
effektivare sätt ta till vara den svenska industrins kunnande och resurser
i u-landssamarbetet.

Bl. a. föreslås ett fastare samrådsförfarande rörande anpassad industriell
teknologi med deltagande av representanter för forskning och
myndigheter med erfarenhet på detta område. Vidare framhålls att SIDA
bör medverka till att förstärka mottagarländernas kapacitet att förhandla
med utländska företag, bl. a. rörande valet av lämplig teknologi. SIDA
bör enligt propositionen också söka förbättra förutsättningarna för expertrekrytering
från industrin. Propositionen betonar småindustriutvecklingens
vikt för sysselsättningen och en allsidig utveckling av näringslivet
i u-länderna och ser det som angeläget att SIDA ges kapacitet att
vidga stödet till småindustrin.

Det föreslås att SIDA nu tillförs tre tjänster vars innehavare har erfarenhet
från eller ingående kunskaper om näringslivet. Behovet av en
eventuell ytterligare personell förstärkning får prövas i den proposition
som tar ställning till kommande förslag från biståndspolitiska utredningen
angående SIDA:s organisation.

Utskottet ansluter sig till propositionens förslag om en förstärkning
av SIDA:s kapacitet att lämna bistånd på industriområdet och utgår
från att de ytterligare tjänster härför varom talas i propositionen är avsedda
att utgöra nettotillskott till verkets personal.

Den i propositionen föreslagna fonden för industriellt samarbete med
u-länder har till allmänt ändamål att främja tillkomst och utveckling av
tillverkande företag, särskilt av medelstor och mindre karaktär, företrädesvis
i sådana u-länder med vilka Sverige bedriver ett långsiktigt utvecklingssamarbete,
på ett sätt som överensstämmer med dessa länders
egna utvecklingsplaner och prioriteringar. De övergripande målen för
den svenska biståndspolitiken utgör utgångspunkt för fondens utformning
och planerade verksamhet.

För att på ett effektivare sätt än som hittills varit möjligt främja
dessa industriutvecklingsändamål och gå u-ländernas önskemål till mötes
om ett starkt vidgat industriellt samarbete krävs ett större engagemang
i utvecklingsansträngningarna från den svenska industrins och näringslivets
sida. Det är där som resursbasen finns för personalinsatser och
kunskapsöverföring på detta område. Det är därifrån som också riskvilligt
investeringskapital bör kunna mobiliseras i detta sammanhang.

Fonden kan utgöra katalysator för att frigöra de betydelsefulla men
ofullständigt utnyttjade resurser som finns inom svenskt näringsliv.
Fonden blir ett ytterligare instrument för svenskt utvecklingssamarbete
på industriområdet. Den kan verka på ett sätt som inte är möjligt inom
biståndsverksamheten i övrigt men som ändå motsvarar ett ofta uttalat
önskemål från bl. a. våra samarbetsländers sida. Med en relativt begränsad
statlig satsning skall fonden förhoppningsvis kunna stimulera

UU 1978/79:1

svenska företag att med flerfaldigt större resurser gå in i ett industriellt
samarbete med u-länder. Genom att på särskilt sätt inrikta stimulansåtgärderna
kan företag genom fonden engageras för industriutveckling i
fattigare u-länder vilka hittills endast i ringa utsträckning förmått attrahera
svensk industri.

I motionerna 1910, 1912 och 1914 yrkas avslag på propositionens
förslag om en särskild fond för industriellt samarbete med u-länder.

I de båda förstnämnda motionerna yppas bl. a. farhågor för att fonden
skall främja utflyttning av produktion från Sverige.

Utskottet erinrar om propositionens betoning av att fonden ej skall
engageras i projekt som kan bedömas få negativa verkningar av någon
betydelse för sysselsättningen i Sverige. Sammansättningen av den tänkta
fondstyrelsen bör likaså borga för att så inte sker.

I motionen 1912 görs gällande att fondförslagets konstruktion innebär
att u-länder tvingas till s. k. joint ventures för att komma i åtnjutande
av den del av biståndsbudgeten som förutsätts ingå i fonden som grundkapital.

Utskottet vill med anledning härav erinra om att det är en relativt
sett mycket blygsam del av biståndsanslagen som förutsätts bli tillförd
fonden som grundkapital, nämligen 35 milj. kr. under budgetåret 1978/
79 som en första inbetalning och därefter högst 65 milj. kr. ytterligare.
35 milj. kr. utgör mindre än 1 % av biståndsanslagen för budgetåret
1978/79. Självfallet är det respektive u-länders egen sak att avgöra
huruvida s. k. joint ventures, dvs. samägda företag, är den form för industrisamarbete
som passar dem bäst. Det är vidare att märka att joint
ventures inte är det enda tänkbara sättet för fondmedverkan. Den skall
bl. a. även kunna finansiera förinvesteringsstudier.

I motionen 1912 sägs också att fondförslaget innebär att koncentrationsprincipen
för svenskt bistånd åsidosätts, eftersom fondens verksamhet
inte uteslutande begränsas till länder med vilka Sverige redan bedriver
ett långsiktigt samarbete.

Det heter i propositionen härom att företräde bör ges projekt i de
länder med vilka Sverige redan bedriver ett långsiktigt utvecklingssamarbete.
I den mån verksamhet kommer att bedrivas utanför programlandskretsen
skall enligt propositionen dock endast sådana komma i
fråga vars utvecklingsplanering är förenlig med målsättningen för svensk
biståndspolitik.

Utskottet konstaterar i detta sammanhang att även förslagen i motionerna
1912 och 1914 om samarbetsavtal eller ramavtal för industriellt
samarbete m. m. har en syftning som går utanför den nuvarande
programlandskretsen. Detsamma gäller för övrigt forskningsberedningen
SAREC:s verksamhetsområde, importkontoret IMPOD:s verksamhet,
beredningen för utbildningssamarbete, de s. k. u-garantierna och familjeplaneringsbiståndet.
I den egentliga biståndsverksamheten är det emel 7

Riksdagen 1978179. 9 sami. Nr 1

UU 1978/79:1

lertid angeläget att koncentrationsprincipen upprätthålls redan av administrativa
skäl.

Också i motionen 1912 framhålls att det allt oftare reses krav från
u-länder på ett utökat samarbete med Sverige utöver biståndet för att
utveckla industri och lämplig teknologi i dessa länder. Också där förutsätts
således en samverkan mellan stat och näringsliv för att fylla samarbetsavtalen
med ett substantiellt innehåll.

Utskottet vill i detta sammanhang också erinra om att riksdagen redan
år 1968 välkomnade (SU 1968: 128, rskr 302) att nya och vidgade
former för samverkan mellan stat och näringsliv kommer fram och att
de prövas och bearbetas i positiv anda — allt under förutsättning att det
biståndspolitiska syftet hålls i förgrunden. En huvudförutsättning för
sådant samarbete är, framhöll riksdagen vidare, att insatsen svarar mot
ett prioriterat önskemål från mottagarlandets sida och harmonierar med
dess utvecklingsplan.

Båda dessa förutsättningar har iakttagits vid utarbetandet av riktlinjer
för den föreslagna fonden för industriellt samarbete.

De samarbetsformer som fondförslaget erbjuder svarar mot de önskemål
som framförts inte bara i generella termer, såsom i FN-deklarationen
om en ny ekonomisk världsordning och i Lima-deklarationen,
utan också mera konkret och direkt riktade till Sverige från en rad av
våra programländer. Det har därvid klart kommit till uttryck att de eftersträvar
någonting vidare än vad som ryms inom det traditionella biståndet,
att de eftersträvar ett samarbete på mera jämlika villkor än det
givare—mottagareförhållande som utmärker biståndsverksamheten. De
har sålunda visat ett klart intresse för att svenska företag långsiktigt engagerar
sig i deras industriella uppbyggnad, både med kunnande och
kapital. Samtidigt har de — i likhet med de företag som i detta syfte
har blivit kontaktade — efterlyst en medverkan från statens sida som en
garanti för det industriella direktsamarbete mellan företag som varit
under diskussion. Den föreslagna fonden bör kunna motsvara just dessa
önskemål.

Genom fondens fristående identitet markeras också den principiella
rågång som alltfort bör finnas mellan å ena sidan renodlad biståndsverksamhet
genom SIDA och å andra sidan den mera affärsmässiga investeringsverksamhet
som fonden är satt att befordra men som primärt
ändå skall styras av u-ländemas intressen, önskemål och prioriteringar.

SIDArs och industrifondens verksamheter är sålunda avsedda att komplettera
och stödja varandra, men båda skall verka för u-ländernas utveckling.
Båda skall — fastän med delvis olika medel — sträva efter
de mål som uppställts för svensk biståndspolitik, såsom ekonomisk tillväxt
liksom ökad ekonomisk och teknologisk självständighet och nationellt
oberoende hos de u-länder där de verkar. För SIDA blir det i detta

UU 1978/79:1

sammanhang en allt viktigare uppgift att bidra till att höja u-ländernas
egen kapacitet att dels förhandla med de företag som erbjuder sin medverkan
i industrietablering eller som konsulter, dels att rätt värdera och
bedöma utvecklingseffekten av de industriprojekt för vilka fondens
medverkan kan bli aktuell.

Utskottet ger sin tillstyrkan till de förslag om en industriell samarbetsfond
som lagts fram i propositionen 135. Samtidigt avstyrks de nu
aktuella avslagsyrkandena i motionerna 1910, 1912 och 1914. Utskottet
tar fasta på uttalandet i propositionen att en utvärdering av verksamheten
bör göras så snart tillräcklig erfarenhet vunnits.

Eftersom riksdagsbehandlingen av förslagen inte slutförts under 1977/
78 års riksmöte, kan fonden inte som avsetts i propositionen upprättas
från den 1 juli. Den bör emellertid i stället kunna inleda sin verksamhet
den 1 november 1978.

Utskottet avstyrker det yrkande i motionen 1905 vari föreslås att
fonden skall kunna vara verksam i ett större antal u-länder, där önskemål
finns om industriellt samarbete med svenska företag. De kriterier
för ländervalet som anges i propositionen och som ger företräde åt projekt
i programländerna men därutöver öppnar viss möjlighet för andra
länder, vilkas utvecklingsplanering är förenlig med Sveriges biståndspolitiska
målsättningar, bör vara styrande för fondens verksamhet. Utskottet
instämmer i propositionens förord för att fondens verksamhet inte
skall inriktas på de relativt rika u-länderna, t. ex. i Latinamerika och
Främre orienten, där industriellt samarbete kunnat etableras utan speciella
stödåtgärder.

I anslutning till avstyrkandet i s-motionen 1912 av regeringens förslag
om en fond för industriellt samarbete anvisar motionärerna andra vägar
att genomföra sådant samarbete samtidigt som de hittillsvarande principerna
för svenskt bistånd på detta område bibehålls. I detta syfte yrkas
i motionen 1912 att samarbetet med u-ländema stärks genom upprättandet
av samarbetsavtal främst på områden som industriellt samarbete,
forskning, utveckling av teknologier m. m. på sätt som anges i motionen.

Motionärerna hänvisar till de samarbetsavtal som vid sidan av biståndsverksamheten
redan ingåtts med ett antal — främst oljeproducerande
— länder och menar att denna modell inför 1980-talet bör användas
på ett mer aktivt och selektivt sätt. Syftet därmed anges vara att
stärka samarbetet med u-länder som söker ett större oberoende och som
försöker använda detta för större rättvisa inom landet. Avtalen skall
göra det möjligt också för Sverige att i någon mån sprida det nuvarande
och ensidiga utlandsberoendet, något som har betydelse både vad
avser möjligheterna att öka den svenska exporten liksom att göra vårt
land mindre sårbart vid konjunktursvängningar. De behöver inte inskränkas
till de länder som uppfyller alla krav för att erhålla svenskt

UU 1978/79:1

100

bistånd utan skall även kunna styras av andra syften som ett led i den
ekonomiska utrikespolitiken. Enligt motionen bör avtalen främst gälla
områden som industriellt samarbete, forskning och utveckling av teknologier
men i förekommande fall kunna utvidgas till andra områden, såsom
kollektivtrafik, sjukvård och miljöteknik. De svenska företagen bör på
olika sätt stimuleras att aktivt medverka i ett mer basbehovsinriktat industriellt
samarbete. Delar av Exportrådets, Importkontorets för u-landsprodukter,
Svenska institutets m. fl. organisationers verksamhet bör enligt
motionen engageras i den selektiva u-landspolitik som förordas. En
samordning bör i detta syfte komma till stånd såväl i regeringskansliet
som mellan ämbetsverk och organisationer. Andra instrument såsom
investeringsskyddsavtal, exportkreditstöd, stöd till konsultverksamhet
m. m. bör enligt motionärerna också användas på ett mer selektivt sätt
än i dag.

I vpk-motionen 1914 föreslås att regeringen prövar möjligheten att
ingå ramavtal om ekonomiskt, tekniskt och industriellt samarbete med
Vietnam, Angola, Mozambique, Cuba och andra länder som strävar
efter social och ekonomisk rättvisa och oberoende i förhållande till de
kapitalistiska metropolerna. I motionen förordas att riksdagen tar ställning
för en selektiv u-landspolitik som ger socialistiska och andra progressiva
stater i u-landsgruppen allt tänkbart stöd.

I en under åren 1975—1976 utarbetad departementspromemoria angående
ökade insatser för svensk export till u-länder (Ds H 1976: 5) diskuterades
bl. a. erfarenheterna av hittillsvarande samarbetsavtal av ickebiståndskaraktär
och ändamålsenligheten av att bygga ut dessa avtal till
fler u-länder.

Av promemorian framgick att energipolitiska och exportfrämjande
motiv var vägledande när Sverige ingick samarbetsöverenskommelser
med u-länder som Libyen, Iran, Algeriet och Egypten. Allmänna samarbetsavtal
föreligger också med Indien och Irak. Effekten på handelsutbytet
m. m. av dessa överenskommelser med u-länder har varit svårbedömbar,
bortsett från att de torde ha främjat allmän good-will, underlättat
vissa kontakter samt initierat arbetsgrupper och blandade
kommissioner där uppkommande problem och önskemål kan diskuteras.

I samband med promemorians tillkomst gjordes en undersökning av
berörda myndigheters och näringslivets inställning till samarbetsavtalen.
De tillfrågade förordade överlag att försiktighet iakttas i fråga om att
ingå nya sådana avtal. Det hänvisades därvid till att vår industri behöver
tid för successiv marknadsanpassning, att det finns en risk för att inte
kunna infria de förväntningar som avtalsslutandet framkallar och att
ökade administrativa resurser krävs om kretsen av avtalsländer vidgas.

Enligt departementspromemorian bör en förutsättning för att ingå
samarbetsavtal vara att det föreligger ett betydande intresse för främ -

UU 1978/79:1

101

jande av svensk export och ett starkt önskemål från företagssidan samt
att det motsvarar ett långsiktigt svenskt intresse. Avtalsfrågan måste
därför noggrant prövas från fall till fall.

Enligt vad utskottet genom särskilda föredragningar inhämtat synes
den i departementspromemorian redovisade inställningen till allmänna
samarbetsavtal från näringslivets och närmast berörda myndigheters sida
i huvudsak alltjämt vara densamma som då redovisades. Erfarenheten
av hittillsvarande avtal har sålunda inte varit odelat positiv, eftersom
deras reella effekt på exempelvis exporten inte genomgående varit påvisbar
och de å andra sidan krävt betydande arbetsinsatser och administrativa
resurser. Ibland har avtalen framkallat alltför stora förväntningar
hos den andra parten som inte helt kunnat uppfyllas från svensk
sida. De har då förorsakat besvikelser. Därför rekommenderas fortsatt
försiktighet när det gäller en vidgning av länderkretsen för sådana avtal,
som bör motsvaras av genuina önskemål och ömsesidiga intressen hos
samtliga de i samarbetet inblandade parterna.

Utskottet konstaterar att motiveringen för de allmänna samarbetsavtal
som hittills ingåtts med u-länder i första hand varit att främja
svensk export på nya och lovande marknader, främst oljeexporterande
länder.

Utskottet har noterat den tveksamhet till en mera vidsträckt utbyggnad
av systemet med ekonomiska, industriella och teknisk-vetenskapliga
samarbetsavtal som kommit till uttryck från deras sida som har att ansvara
för avtalens fortlöpande verkställighet.

Uppenbart är att de syften som avtalen varit avsedda att främja ofta
kan uppnås på andra och mer informella vägar än genom ramavtal
mellan regeringar, blandade kommissioner m. m.

I en del länder — och detta gäller i främsta rummet statshandelsländerna
— kan sådana avtal av ram- eller paraplykaraktär å andra
sidan vara nödvändiga för att kontakter på olika ekonomiska och andra
områden över huvud taget skall komma till stånd. Detta är skälet till
att Sverige har sådana avtal med så gott som samtliga öststater.

Gentemot programländerna för svenskt bistånd fyller biståndsavtalen
understundom även de allmänna syften som de existerande samarbetsavtalen
med andra u-länder är satta att främja. Biståndsavtalen styrs
som bekant av principerna för landprogrammering, dvs. av de önskemål
om utvecklingssamarbetets inriktning som prioriteras av mottagarländerna
själva. De avser ofta såväl industriellt som tekniskt-vetenskapligt
samarbete vid sidan av utvecklingsprogram på andra områden.

En speciell motsvarighet till övriga ekonomiska, industriella och tekniskt-vetenskapliga
samarbetsavtal representeras av de överenskommelser
om s. k. bredare samarbete som diskuteras med Cuba och Tunisien
i samband med den gradvisa avvecklingen av biståndet till dessa länder.

I motionen 1912 anges att avtalen — förutom främst områden som

UU 1978/79:1

102

industriellt samarbete, forskning och utveckling av teknologier — skulle
kunna utvidgas till andra områden, exempelvis kollektivtrafik, sjukvård
och miljöteknik.

Utan tvivel representerar de sistnämnda områdena offentliga och
andra verksamheter i vårt land som torde ha goda förutsättningar att
kunna marknadsföras utomlands. Utskottet vill i sammanhanget erinra
om den utredning som tillsattes i mars i år och som gäller statlig konsultverksamhet
i utlandet.

I direktiven för utredningen nämns den verksamhet — med inriktning
främst på u-länder — som bedrivs av bl. a. televerket (genom
Swedtel), av domänverket och statens skogsindustrier (genom Swedforest),
av vattenfallsverket och tre icke-statliga energiföretag gemensamt
(genom Swedpower) och av Statskonsult International samt den
förmedling och försäljning av konsulttjänster etc. på utbildningsområdet
som inletts av Beredningen för internationellt utbildningssamarbete och
som är avsedda att övergå på ett särskilt aktiebolag med statligt delägarskap
(prop. 1976/77: 83, NU 1976/77: 47). Detta bolags verksamhet
är avsett att i ett första skede koncentreras till export av utbildningstjänster,
men även andra offentliga tjänster skall kunna marknadsföras
av bolaget. Utöver insatser riktade direkt till utvecklingsländer torde
uppdrag i samarbete med SIDA bli en del av verksamheten. Utredningen
skall analysera förutsättningarna för en samordning av den konsultverksamhet
som staten bedriver i utlandet i olika former och syfta till
att öka exporten av konsulttjänster från de statliga affärsverken och
myndigheterna. U-länderna antas också i fortsättningen bli den viktigaste
avnämargruppen för den statliga konsultverksamheten.

Både motionen 1912 och motionen 1914 förespråkar i detta sammanhang
att samarbetsavtalen inriktas på en viss typ av länder, i första hand
länder som strävar efter oberoende samt social och ekonomisk rättvisa.
I motionen 1912 beskrivs förslaget som en fortsättning och utvidgning
av tidigare selektiv biståndspolitik till att bli början på en mer aktiv
och selektiv u-landspolitik. Också i motionen 1914 talas för en selektiv
u-landspolitik, inriktad på vad motionen kallar progressiva stater. I båda
motionerna förespråkas även att en del andra handelspolitiska instrument,
såsom exportkreditgarantierna, företrädesvis bör inriktas på en
viss grupp av u-länder som strävar efter en bättre fördelningspolitik.

Utskottet erinrar om att den svenska handelspolitiken under hela
tiden efter det andra världskriget varit inriktad på en multilateral liberalisering
av världshandeln. Sverige har därför i möjligaste mån sökt
undvika åtgärder som kunnat ses som steg mot en återgång till bilateralism
i de ekonomiska relationerna. De ekonomiska samarbetsavtal som
finns har därvid snarast utgjort undantag eller avsteg från den principiella
linje som Sverige har företrätt. Avtalen med östländerna har dock
varit nödvändiga till följd av dessa staters ekonomiska system och insti -

UU 1978/79:1

103

tutionella förhållanden. Avtalen med vissa oljeproducerande länder har
å andra sidan främst haft sin grund i speciella energipolitiska och exportfrämjande
överväganden. Därvid torde också ha spelat in att det i
många u-länder förekommer en starkare statlig styrning av ekonomin
och utrikeshandeln än i i-länderna. Denna omständighet får naturligtvis
tillmätas avsevärd betydelse när man skall bedöma behovet och värdet
av samarbetsavtal med nya länder.

Mot angivna bakgrund är utskottet inte villigt att förorda att systemet
med allmänna samarbets- eller ramavtal aktivt och selektivt byggs ut
på sätt som föreslagits i de nu aktuella motionerna. Det industrisamarbete
m. m. som eftersträvas även i motionerna torde dessutom kunna
åstadkommas på ett effektivare sätt genom den verksamhet som avses
bli bedriven av den föreslagna fonden för industrisamarbete, genom
SIDA:s utbyggda biståndsverksamhet på industri- och teknologiområdet
och genom det blivande bolaget för försäljning av utbildnings- och
andra offentliga tjänster etc.

En allmän aktivering av systemet med generella samarbetsavtal skulle
också kunna bidra till en mindre önskvärd bilateralisering av vår utrikeshandel
och våra ekonomiska relationer i övrigt. Också egenintressena
hos de länder som främst åsyftas i motionerna 1912 och 1914
torde i längden vara bäst betjänta av att allmänekonomiska åtgärder till
deras förmån och stöd gemensamt beslutas i multilaterala sammanhang
såsom inom UNCTAD, GATT osv.

En aktivering av de svenska handelsförbindelserna, av industrisamarbetet,
av forskningssamarbetet, av kultursamarbetet osv. med u-länder
är högeligen önskvärd, men den torde i de flesta fall vara möjlig att
åstadkomma på andra vägar än genom att först ingå övergripande samarbets-
eller ramavtal. Sådana avtal bör dock också fortsättningsvis
kunna ingås när de framstår som nödvändiga eller ändamålsenliga.

Med hänvisning till det anförda avstyrks de nu aktuella yrkandena i
motionerna 1912 och 1914.

Förutom ramavtal om ekonomiskt, tekniskt och industriellt samarbete
med ett antal namngivna och därmed jämställda länder föreslås i vpkmotionen
1914 att regeringen vidtar åtgärder för att i första hand förbehålla
exportkreditgarantier denna ländergrupp och för att undersöka
möjligheten av långsiktiga råvaruavtal med länder inom denna grupp.
Vidare yrkas att dessa länder skall ha förtur vid fördelningen av importkvoter
för teko- och andra produkter.

Inom det statliga exportkreditgarantisystemet förekommer dels s. k.
normalgarantier vilka bedöms på rent affärsmässiga grunder och kan
lämnas i samband med export till i princip alla länder, dels s. k. ugarantier
som kan beviljas i samband med export som bedöms vara av
särskild betydelse för u-länders ekonomiska utveckling. Båda garantiformerna
handhas av exportkreditnämnden. Exportkreditgivningen har

UU 1978/79:1

104

under det senaste året varit föremål för översyn, och riksdagen har på
regeringens förslag nyligen bl. a. beslutat medge en betydande höjning
av maximibeloppet för u-garantigivning, nämligen från 6 till 11 miljarder
kr. (prop. 1977/78: 155, NU 1977/78: 73, rskr 379). Det totala
beloppet för statens betalningsansvar inom exportkreditgarantisystemet
som helhet uppgår därmed till 40 miljarder kr.

Utskottet finner inte skäl att på sätt som föreslagits i motionen 1914
förorda en inskränkning av systemets tillämpning, varför yrkandet i
fråga avstyrks.

Samma motions yrkande om råvaruavtal med länder inom nyssnämnda
ländergrupp avser bilaterala avtal om inköp av råvaror till
stabila priser. I vissa fall kan dylika avtal vara värda att överväga. Principiellt
är emellertid en multilateral reglering av råvarumarknaderna
att föredra som metod för att trygga vår råvarutillförsel till skäliga priser.
Därigenom motverkas också tendenserna till bilateralisering och
protektionism inom världshandeln. Utskottet har i avsnitt 2 (U-landspolitik)
ovan redogjort för det arbete som pågår inom UNCTAD:s ram
för att åstadkomma ett internationellt system för stabilisering av råvarumarknaden.

Utskottet avstyrker mot denna bakgrund det nu aktuella yrkandet i
motionen 1914.

Utskottet kan heller inte ansluta sig till samma motions yrkande om
förtur för vissa länder vid tilldelning av importkvoter för teko- och
andra produkter. Sverige har under det senaste året — med stöd av
GATT:s textilavtal — ingått bilaterala avtal för att uppnå en begränsning
av tekoimporten med ett flertal u-länder vilka är betydande exportländer
på detta område. Vid förhandlingarna härom har särskilda
hänsyn tagits till att restriktioner påverkar länder olika hårt alltefter
utvecklingsgrad. Utskottet avstyrker således det nu aktuella yrkandet i
motionen 1914.

I motionen 1914 har också påyrkats att de biståndspolitiska målen
skrivs in i direktiven till regeringens aviserade utredning om s. k. blandade
krediter.

Uttrycket blandade krediter avser kommersiella krediter med inslag
av bistånds- eller andra statsmedel, vilka kan lämnas till u-länder och
dessutom på starkt subventionerade villkor. Denna kreditform har inte
vunnit insteg i Sverige men används av många andra industriländer
bl. a. i exportfrämjande syfte. Svenska företag har mötts av denna form
av statsunderstödd kreditkonkurrens under de senaste åren. 1977 års
exportkreditutredning, som legat till grund för den ovan nämnda propositionen
155 angående bl. a. exportkreditgarantisystemets förstärkning,
har funnit det sannolikt att sådana blandade krediter i ökad utsträckning
kan komma att uppträda som konkurrensmedel i framtiden

UU 1978/79:1

105

och därför ansett det angeläget att ett särskilt utredningsarbete snarast
påbörjas för att kartlägga denna form av kreditkonkurrens.

I sitt remissyttrande över utredningen har SIDA framhållit att bistånd
och kommersiell kreditgivning i princip bör hållas isär. Den omständigheten
att vissa länder inte gör sådan åtskillnad utan tillåter
blandformer — mjuka kommersiella krediter och hårda biståndskrediter
eller kombinationer av bistånd och normala kommersiella krediter —
bör enligt SIDA inte utgöra ett skäl för att ändra den svenska inställningen.
Sverige bör däremot fortsätta att söka påverka andra i-länder
att ge bistånd på så mjuka villkor som möjligt. I likhet med exportkreditutredningen
anser SIDA emellertid att det kan finnas skäl att
ytterligare kartlägga förekomsten av blandade krediter i andra länders
verksamhet. Också andra remissinstanser har tillstyrkt en kartläggning.

I propositionen 155 framhålls att ytterligare utredning krävs innan
ställning kan tas till frågan om s. k. blandade krediter, och det anmäls
att regeringen har för avsikt att låta genomföra ett sådant utredningsarbete.

Arbetet torde i första hand komma att inriktas på en inventering
eller kartläggning av förekomsten av blandade krediter utomlands och
deras omfattning.

Utskottet, som ansluter sig till den principiella inställning som SIDA
redovisat, utgår ifrån att i utredningsarbetet vederbörlig hänsyn tas till
de biståndspolitiska målsättningarna.

Mot denna bakgrund avstyrks det nu aktuella yrkandet i motionen
1914.

I motionen 1905 föreslås riksdagen uttala att regeringen snarast måtte
vidta åtgärder för att utvidga investeringsgarantisystemet så att det kommer
att omfatta alla de u-länder där den föreslagna fonden för industriellt
samarbete kan vara verksam eller där svenska industriinvesteringar
i övrigt kan väntas ske.

1977 års industribiståndsutredning har framhållit att det i ljuset av
utredningens övriga förslag framstår som naturligt att understödja 1971
års industribiståndsutrednings rekommendation om klargöranden och
modifikationer inom ramen för investeringsgarantisystemet samt en utvidgning
av länderkretsen för detta system. Investeringsgaranti och insats
av den föreslagna fonden för industrisamarbete kan enligt 1977 års
industribiståndsutredning många gånger komma i fråga för samma
projekt.

I anslutning till dessa uttalanden av utredningen konstateras i propositionen
135 att den föreslagna fondens verksamhet skulle underlättas
om en utvidgning och reform av investeringsgarantisystemet genomfördes
i den riktning som 1971 års industribiståndsutredning föreslog.
I propositionen heter det vidare att regeringen får tillfälle att i
annat sammanhang återkomma till denna fråga.

UU 1978/79:1

106

Enligt vad utskottet inhämtat torde en proposition härom vara att
emotse under riksmötet 1978/79. I avvaktan därpå vill utskottet inte
föregripa de förslag som då kan bli aktuella.

Mot bakgrund härav avstyrks det nu aktuella yrkandet i motionen
1905.

I apk-motionen 1910 föreslås att regeringen skyndsamt låter utreda
möjligheterna att igångsätta flera industriprojekt av typ Bai Bang i
lämpliga hjälpbehövande länder.

Skogsindustriprojektet i Bai Bang, Vietnam, är det största enskilda
biståndsprojekt som Sverige hittills engagerat sig i. Det avser en massafabrik,
ett pappersbruk, ett program för skogsplantering, avverkning och
transporter, en hamn samt samhällsinvesteringar som bostäder, sjukstugor,
skolor, vägar och järnvägar. När avtalet om Bai Bang-projektet
ingicks hösten 1974 avsågs det bli färdigställt under budgetåret 1978/79.
På grund av olika mellankommande svårigheter har projektet dock
blivit fördröjt och torde inte bli slutfört förrän om tidigast tre år. De
problem som förseningarna och de därmed sammanhängande fördyringarna
av projektet medfört har tidigare diskuterats av utskottet (senast
i betänkandet UU 1977/78: 10).

I propositionen 135 har anmälts att bistånd i form av större investeringsprojekt,
vilka kan leda till ett betydande och långvarigt svenskt
engagemang samt ta stora administrativa och andra resurser i anspråk
och innebära ett tungt ansvar för biståndsgivaren, bör behandlas i särskild
ordning.

Inom den svenska biståndsverksamheten förekommer en stor variation
av insatstyper, alltifrån medverkan i klart avgränsade projekt till
importfinansiering och bidrag till omfattande utvecklingsprogram eller
-sektorer i mottagarländerna. Ibland kan även bidrag till ett programlands
budget förekomma. Sammansättningen av biståndet avgörs från
fall till fall i samförstånd med mottagarparten, vilket är grundläggande
för landprogrammeringsprincipen. Varken biståndspolitiska utredningen
eller propositionen har sett något behov av politiskt fastställda riktlinjer
som inskränker den nuvarande valfriheten och flexibiliteten därvidlag.

Mot denna bakgrund ser utskottet ingen anledning att vare sig förorda
eller motsätta sig vissa projekttyper i biståndet. Utskottet avstyrker
därför det nu aktuella yrkandet i motionen 1910.

15. Resultatvärdering
Propositionen (s. 122—123)

Resultatvärderingens övergripande uppgift är att bedöma i vad mån
svenskt bistånd bidrar till att uppfylla målen för det svenska utvecklingssamarbetet.

UU 1978/79:1

107

För dessa bedömningar behövs ett omfattande och mångsidigt material
om utvecklingen i de länder som Sverige samarbetar med. Viktiga bidrag
kan lämnas av ambassadernas rapportering och av de landanalyser som
SIDA gör liksom av det material som fortlöpande utarbetas som ett led
i planeringen av samarbetet.

Möjligheterna till en mera detaljerad bedömning av effekten av svenska
biståndsinsatser begränsas av utvecklingssamarbetets karaktär.

Med det mottagarinriktade synsätt som under senare år präglat det
svenska biståndet är det naturligt att också huvudansvaret för resultatvärderingen
ligger hos mottagarlandets myndigheter. Detta har också
under de senaste åren framhållits av statsmakterna samt av SIDA och
RRV.

Detta hindrar inte att verksamheten även innefattar en bedömning av
SIDA:s egen roll i biståndssamarbetet. SIDA har det operativa ansvaret
för hur den större delen av de svenska biståndsmedlen används.

Biståndspolitiska utredningen konstaterar att diskussionen om resultatvärderingens
roll främst gäller det bilaterala biståndsområdet. Utredningen
föreslår emellertid att Sverige mer aktivt än hittills bör bedöma
också hur internationella organisationers biståndsverksamhet stämmer
med huvudmålen för det svenska biståndet. Biståndsministern instämmer
i förslaget och ser däri en viktig uppgift för UD och SIDA gemensamt.

Likaså instämmer biståndsministern i utredningens påpekande att ökad
uppmärksamhet bör ägnas utvärderingen av större biståndsprojekt som
enskilda organisationer bedriver med finansiellt stöd från SIDA.

16. Hemställanden

Propositionen (s. 123—124)

I det föregående har specifikt återgetts propositionens hemställanden
beträffande dels samarbetet på industriområdet (avsnitt 14), dels förslaget
att eventuella kostnader för skadefall i samband med särskilda garantier
för export till u-länder skall belasta sextonde huvudtitelns anslag
Oförutsedda utgifter (avsnitt 13).

I övrigt hemställs i propositionen att riksdagen måtte godkänna de
principer för och den inriktning av svensk u-lands- och biståndspolitik
som föreslagits i propositionen.

Utskottets hemställanden

Under hänvisning till det föregående hemställer utskottet
beträffande u-landspolitik (avsnitt 2)

1. att riksdagen avslår motionen 1977/78: 631, yrkandet 3,

2. att riksdagen avslår motionen 1977/78: 1914, yrkandena 2 och
21,

UU 1978/79:1

108

3. att riksdagen förklarar motionen 1977/78: 1912, yrkandena 1,
2, 3 och 5 besvarade med vad utskottet anfört,

4. att riksdagen förklarar motionen 1977/78: 1912, yrkandet 4,
och motionen 1977/78: 1914, yrkandet 8, besvarade med vad
utskottet anfört,

beträffande mål för biståndspolitiken (avsnitt 4)

5. att riksdagen förklarar motionerna 1977/78:676, 1977/78:
1904, 1977/78: 1911, 1977/78: 1912, yrkandet 9, det senare såvitt
nu är i fråga, samt motionen 1977/78: 1913, yrkandet 1,
besvarade med vad utskottet anfört,

beträffande volymmålet för svenskt bistånd (avsnitt 5)

6. att riksdagen förklarar motionen 1977/78: 1912, yrkandet 9,
såvitt nu är i fråga, besvarad med vad utskottet anfört,

beträffande samarbete med internationella organisationer m. m.

(avsnitt 6)

7. att riksdagen förklarar motionen 1977/78: 1912, yrkandet 9,
såvitt avser FN-biståndets inriktning, och motionen 1977/78:
1914, yrkandet 11, besvarade med vad utskottet anfört,

8. att riksdagen avslår motionen 1977/78: 1910, delyrkandet 1 d,
och motionen 1977/78: 1914, yrkandet 12, samt förklarar motionen
1977/78: 1912, yrkandet 9, såvitt avser Världsbanksgruppen
och FN:s kapitalutvecklingsfond, besvarad med vad
utskottet anfört,

9. att riksdagen avslår motionen 1977/78: 631, yrkandet 1,

10. att riksdagen avslår motionen 1977/78: 1914, yrkandena 10
och 15,

11. att riksdagen förklarar motionen 1977/78: 1912, yrkandena 6
och 9, det senare i vad avser massiv resursöverföring och ämnesinriktad
verksamhet, besvarade med vad utskottet anfört,

12. att riksdagen avslår motionen 1977/78: 1912, yrkandet 7, och
motionen 1977/78: 1914, yrkandet 22,

beträffande samarbete med enskilda länder (avsnitt 7)

13. att riksdagen avslår motionen 1977/78: 532, yrkandet 2 och
motionen 1977/78: 1023,

14. att riksdagen avslår motionen 1977/78: 1910, delyrkandet 1 a,
och motionen 1977/78: 1914, yrkandena 13, 14 och 18,

15. att riksdagen förklarar motionen 1977/78: 1910, delyrkandet
1 b, besvarad med vad utskottet anfört,

16. att riksdagen förklarar motionen 1977/78: 1912, yrkandet 8,
och motionen 1977/78: 1913, yrkandet 2, det senare såvitt avser
översyn, besvarade med vad utskottet anfört,

17. att riksdagen avslår motionen 1977/78: 1913, yrkandet 2, såvitt
avser projektgodkännande,

UU 1978/79:1

109

beträffande stöd till befrielserörelser och annat humanitärt bistånd

(avsnitt 8)

18. att riksdagen förklarar motionen 1977/78: 1912, yrkandet 9,
besvarad, såvitt nu är i fråga,

19. att riksdagen avslår motionen 1977/78: 1914, yrkandet 17,

beträffande katastrofbistånd (avsnitt 9)

20. att riksdagen avslår motionen 1977/78: 1914, yrkandet 20,

beträffande stöd till enskilda organisationer (avsnitt 10)

21. att riksdagen avslår motionen 1977/78: 1914, yrkandet 16,

22. att riksdagen förklarar motionen 1977/78: 1912, yrkandet 9,
besvarad, såvitt nu är i fråga,

beträffande kunskapsöverföring och kunskapsutveckling (avsnitt

12)

23. att riksdagen förklarar motionen 1977/78:1909 och motionen
1977/78: 1912, yrkandet 9, såvitt nu är i fråga, besvarade med
vad utskottet anfört,

beträffande upphandling i Sverige och bundet bistånd (avsnitt 13)

24. att riksdagen avslår motionen 1977/78: 1020 och motionen
1977/78:1914, yrkandet 19,

25. att riksdagen förklarar motionen 1977/78: 1912, yrkandet 9,
såvitt nu är i fråga, besvarad med vad utskottet anfört,

26. att riksdagen med bifall till propositionen 1977/78: 135 godkänner
att eventuella kostnader för skadefall i samband med särskilda
garantier för export till u-länder (s. k. u-garantier) skall
belasta anslaget Oförutsedda utgifter under sextonde huvudtiteln,

beträffande samarbete på industriområdet (avsnitt 14)

27. att riksdagen, med bifall till propositionen 1977/78: 135 och
med avslag på motionen 1977/78: 1905, motionen 1977/78:
1910, yrkandet 2, motionen 1977/78: 1912, yrkandet 10, och
motionen 1977/78: 1914, yrkandet 1, såvitt nu är i fråga,

a) godkänner propositionens allmänna riktlinjer beträffande
inrättande av en fond (stiftelse) för industriellt samarbete med
u-länder och beträffande förstärkning av SIDA:s resurser på
området för industriellt bistånd,

b) antar propositionens förslag till lag om beslutanderätt för
stiftelse som har bildats för att främja tillkomst och utveckling
av tillverkande företag i u-länder, dock med den änd -

UU 1978/79:1

110

ringen att lagen skall träda i kraft först den 1 november 1978,

c) bemyndigar regeringen att medge stiftelsen rätt att ta upp
lån eller utfärda lånegarantier till ett belopp som motsvarar
högst tre gånger det vid varje tidpunkt inbetalade grundbeloppet,

d) bemyndigar regeringen att av medel som anvisats för detta
ändamål på reservationsanslaget C 2. Bilateralt utvecklingssamarbete
ta i anspråk 35 000 000 kr. för grundkapital till den
vid b) ovan nämnda stiftelsen samt högst 2 000 000 kr. för
stiftelsens löneutgifter och andra omkostnader,

e) bemyndigar regeringen att av medel som anvisats på reservationsanslaget
C 2. Bilateralt utvecklingssamarbete ta i anspråk
högst 1 500 000 kr. för att förstärka styrelsens för internationell
utveckling (SIDA) kapacitet att lämna bistånd på
industriområdet,

28. att riksdagen avslår motionen 1977/78: 1912, yrkandet 11, och
motionen 1977/78: 1914, yrkandet 3,

29. att riksdagen avslår motionen 1977/78: 1910, delyrkandet 1 c,

30. att riksdagen avslår motionen 1977/78: 1914, yrkandena 4, 5,
6 och 9,

beträffande allmänna riktlinjer för ti-lands- och biståndspolitiken

31. att riksdagen, med bifall till propositionen 1977/78: 135 och
med avslag på motionen 1977/78: 1914, yrkandet 1, såvitt nu
är i fråga, beträffande allmänna riktlinjer i övrigt för svensk
u-lands- och biståndspolitik godkänner vad som angetts i propositionen.

Stockholm den 3 juni 1978

På utrikesutskottets vägnar

ALLAN HERNELIUS

Närvarande: Allan Hernelius (m), Anna Lisa Lewén-Eliasson (s), förste
vice talmannen Torsten Bengtson (c), Erik Adamsson (s), Anna-Lisa
Nilsson (c), Sture Palm (s), Georg Åberg (fp), Olle Göransson (s), Mats
Hellström (s), Ingrid Sundberg (m), Sture Korpås (c), Gertrud Sigurdsen
(s), David Wirmark (fp), Rolf örjes (c) och Jan Bergqvist (s).

UU 1978/79:1

lil

Reservationer

Anna Lisa Lewén-Eliasson, Erik Adamsson, Sture Palm, Olle Göransson,
Mats Hellström, Gertrud Sigurdsen och Jan Bergqvist (samtliga
s) har avgivit följande 6 reservationer till betänkandet.

1. Vid avsnittet 2 (U-landspolitik)

Reservanterna anser

beträffande socialklausul i GATT

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med ”1 de
pågående” och på s. 27 slutar med ”anses besvarade.” bort ha följande
lydelse:

Utskottet konstaterar, i enlighet med s-motionen 1912, att de regler
som i dag bestämmer världshandeln måste revideras för att skapa bättre
förutsättningar för nationella program för sysselsättning åt alla och
andra mänskliga rättigheter i u-länder såväl som i i-länder.

Fackföreningsrörelsens krav på en socialklausul i GATT är ett uttryck
för detta, och kravet har rests i förvissning om att nationella regeringars
försök att åstadkomma full sysselsättning och socialt rättvisa
levnadsvillkor försvåras av de nuvarande reglerna, vilka helt saknar bestämmelser
som tillgodoser de arbetandes rättigheter. Som ovan nämnts
innebär förslaget om en socialklausul att GATT:s medlemsländer skall
åläggas att föra en politik för full sysselsättning för att dra nytta av handelsreglerna.
Det innebär vidare rätt till förbud mot export av farliga arbetsmiljöer
för att skydda de anställda. Genom socialklausulen skall krav
ställas på att arbetsgivare inte skall få möjlighet att exploatera människor
som lever i samhällen med stor arbetslöshet genom att erbjuda
arbetsvillkor som är uppenbart oacceptabla och under existensminimum.
Dessa förhållanden gäller särskilt de tidigare nämnda frizonerna där
multinationella företag ofta ges extrema fördelar genom tull- och skattefrihet
samt frihet från fackliga organisationer etc. Dessa frizoner står
utanför landets lagar.

Utskottet ansluter sig till bedömningen i motionen 1912 att det krävs
ett starkare fackligt inflytande över handelspolitiken. Likaså krävs facklig
representation i GATT, dels genom en trepartskommission, enligt socialklausulförslaget,
dvs. företrädare för regering, arbetstagare och arbetsgivare,
dels i form av fackligt deltagande i nationella delegationer,
utsedda av regeringen, liksom rådgivande status åt de internationella
fackliga organisationerna.

Mot denna bakgrund tillstyrker utskottet det nu aktuella yrkandet i
motionen 1912 att Sverige aktivt bör verka för införandet av en socialklausul
i GATT. En sådan bör med hänsyn till den snabba utbredningen
av s. k. frizoner i första hand inriktas på förhållandena i dessa i enlighet

UU 1978/79:1

112

med vad som anförs i motionen. Förevarande yrkande i motionen 1914
får därmed anses besvarat.

dels att utskottets hemställan i momentet 4 (s. 108) bort ha följande
lydelse:

4. att riksdagen med bifall till motionen 1977/78: 1912, yrkandet
4, som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
och förklarar motionen 1977/78: 1914, yrkandet 8, besvarad
med vad utskottet anfört,

Vid avsnittet 6 (Samarbete med internationella organisationer)

Reservanterna anser

2. beträffande Världsbanken/ID A och FN:s kapitalutvecklingsfond
(UNCDF)

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 47 börjar med ”Till
delar” och på s. 49 slutar med ”anses besvarad.” bort ha följande lydelse: Utskottet

anser att Världsbanken med rätta kritiserats starkt bl. a.
från svensk sida. Världsbanken har status som fackorgan inom FNsystemet
men har till skillnad från övriga FN särskilda beslutsregler. Vid
sin kreditgivning har Världsbanken vid flera tillfällen ställt sådana krav
på låntagarländerna att det inneburit att de fattiga massorna i dessa
länder fått det sämre. Samtidigt är Världsbanken en organisation med
stora ekonomiska och administrativa resurser, som u-länderna tvingas att
vända sig till för att klara akuta lånebehov för investeringar. För u-länderna
är alternativet ofta att gå till privata storbanker med hårdare
lånevillkor. Därför medverkar nästan alla u-länder, även Vietnam, Tanzania
och Guinea-Bissau m. fl., i Världsbanken och framför allt dess
dotterorganisation, IDA, som ger lån på ekonomiskt förmånliga villkor.
Sverige bör i enlighet med önskemål som uttryckts från u-ländernas
sida inom Världsbanken med kraft aktivt verka för progressiva förändringar.
Samtidigt anser utskottet emellertid att Sveriges höga andel av
bidragen till IDA bör minska och att detta bör utgöra riktlinje vid kommande
förhandlingar om en ny påfyllnad av IDA:s resurser. I stället bör
Sverige så långt som möjligt arbeta för att stärka FN:s kapitalutvecklingsfond
(UNCDF) för att u-ländema därigenom skall få en annan kanal
för kapitalbistånd. För att kapitalutvecklingsfonden på sikt skall bli
ett effektivt organ för u-ländernas utveckling krävs ytterligare resurser,
bl. a. från svensk sida.

Sveriges finansiella engagemang i Världsbanksgruppen gäller emellertid
inte endast IDA, även om det är bara till IDA som medel överförs
ur biståndsanslagen. Som påpekas i propositionen har frågan om
en ökning också av det i Världsbanken insatta kapitalet aktualiserats.

UU 1978/79:1

113

Emellertid omnämns inte i propositionen att det som diskuteras är en i
det närmaste fördubbling av Världsbankens kapital. En redogörelse för
svenska regeringens ställningstagande till denna fråga skulle enligt utskottet
ha varit motiverad. Som aktiv partner i det internationella utvecklingssamarbetet
har Sverige all anledning att kritiskt pröva om det
är till gagn för detta utvecklingssamarbete att en enda institution får en
så dominerande ställning gentemot de fattiga länderna. Vad utskottet här
anfört beträffande Världsbanken/ID A och FN:s kapitalutvecklingsfond
bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan i momentet 8 (s. 108) bort ha följande
lydelse:

8. att riksdagen med anledning av motionen 1977/78: 1912, yrkandet
9, såvitt avser Världsbanksgruppen och FN:s kapitalutvecklingsfond,
och med avslag på motionerna 1977/78: 1910,
delyrkandet 1 d, och 1977/78: 1914, yrkandet 12, som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. beträffande Interamerikanska utvecklingsbanken (IDB)

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 57 börjar med ”Anslutningen
var” och på s. 59 slutar med ”ur IDB.” bort ha följande lydelse: Beslutet

att Sverige skulle ansluta sig till IDB var kontroversiellt. Utrikespolitiska
och biståndspolitiska skäl anfördes mot anslutningen. Utskottet
vill understryka att ett medlemskap i IDB får återverkningar på
svensk utrikespolitik och biståndspolitik. Genom att medverka i denna
bank kommer Sverige att stödja regimer som visat synnerligen liten respekt
för mänskliga rättigheter. Huvuddelen av bankens resurser går till
militärdiktaturer och andra förtryckarregimer i Latinamerika. Förutsättningar
för ekonomisk och social utveckling saknas också i flertalet av de
aktuella länderna under rådande samhällssystem. Dessutom går en dominerande
del av bankens resurser till de rikare länderna i Latinamerika.

Under den tid som Sverige varit medlem av banken har inriktningen
av lånen ytterligare förskjutits mot rikare länder och länder som styrs
av brutala militärdiktaturer. De argument som anfördes mot inträde i
banken för ett år sedan har snarast ökat i styrka genom utvecklingen i
banken under året. Dessutom förbereder banken nu nya krav på ökade
finansiella bidrag från bl. a. Sverige. Detta förhållande nämns över
huvud taget inte i propositionen 135.

Mot denna bakgrund tillstyrker utskottet yrkandena i motionerna 1912
och 1914 att Sverige skall lämna IDB.

dels att utskottets hemställan i momentet 12 (s. 108) bort ha följande
lydelse:

8 Riksdagen 1978/79. 9 sami. Nr 1

UU 1978/79:1

114

12. att riksdagen med bifall till motionerna 1977/78: 1912, yrkandet
7, och 1977/78: 1914, yrkandet 22, som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Vid avsnittet 7 (Samarbete med enskilda länder)

Reservanterna anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 67 börjar med ”De
nu” och slutar med ”anses besvarade.” bort ha följande lydelse:

Mot bakgrund av yrkandet i motionen 1912 bör vad utskottet här anfört
ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan i momentet 16 (s. 108) bort ha följande
lydelse:

16. att riksdagen med anledning av motionen 1977/78: 1912, yrkandet
8, som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört och förklarar motionen 1977/78: 1913, yrkandet 2,
det senare såvitt avser översyn, besvarad med vad utskottet anfört,

5. Vid avsnittet 8 (Stöd till befrielserörelser och annat humanitärt bistånd) Reservanterna

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 74 börjar med ”Direkt
stöd” och slutar med ”i Vietnam.” bort ha följande lydelse:

Direkt stöd bör sålunda kunna komma i fråga i de fall då antingen
FN:s säkerhetsråd eller FN:s generalförsamling med svensk anslutning
uttalat sig för sådant stöd. Utskottet vill emellertid understryka att regeringen
skall vara oförhindrad att lämna direkt humanitärt stöd till en befrielserörelse
även i andra fall som framstår som angelägna från svensk
synpunkt. Som sägs i s-motionen 1912 var det på så sätt som den värdefulla
svenska hjälpen till den sydvietnamesiska befrielsefronten möjliggjordes.
Liksom tidigare bör vidare enskilda hjälporganisationer som
exempelvis Röda Korset, olika flyktingorganisationer etc. kunna anlitas
som förmedlare av humanitära biståndsinsatser.

dels att utskottets hemställan i momentet 18 (s. 109) bort ha följande
lydelse:

18. att riksdagen med anledning av motionen 1977/78:1912, yrkandet
9, såvitt nu är i fråga, som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

UU 1978/79:1

115

6. Vid avsnittet 14 (Samarbete på industriområdet m. m.)

Reservanterna anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 95 börjar med ”Det
har” och på s. 103 slutar med ”motionerna 1912 och 1914.” bort ha följande
lydelse:

I propositionen 135 hävdas att u-ländernas önskemål om industriellt
samarbete delvis ändrat karaktär under de senaste åren och att u-ländema
nu begär delägarskap från svenska företag i u-ländernas industriprojekt.
Mot denna bakgrund tillsattes 1977 års industribiståndsutredning
(IBU). Denna utredning, som lade fram sitt betänkande efter endast
några månaders arbete, föreslog bl. a. inrättandet av en fond för industriellt
samarbete med u-ländema. Enligt utskottets mening har utredningen
dock inte gjort några egentliga analyser av den komplicerade industrialiseringsproblematiken
i u-ländema, de multinationella företagens
roll, sambandet mellan landsbygdsutveckling och industrialisering
bl. a. från sysselsättningssynpunkt, utifrån fackliga förhållanden etc.
Detta har också understrukits av många av de remissinstanser som yttrat
sig över utredningen.

Över huvud taget var utredningens rekommendationer inte insatta i
något utvecklingspolitiskt perspektiv, ett synsätt som däremot i hög
grad präglade den biståndspolitiska utredningens (BPU) betänkande som
framlades tidigare under år 1977. Enligt utskottets förmenande har därigenom
IBU:s rekommendationer kommit att få en helt annan utvecklingspolitisk
inriktning än BPU hade. IBU borde ha varit präglad av
BPU:s synsätt, vilket också många remissinstanser påpekat.

Regeringen har emellertid valt att i propositionen 135 grunda sina
förslag på industriområdet på industribiståndsutredningen, vilket innebär
att propositionen förordar att Sverige på industriområdet skall föra
en annan biståndspolitik än den som gäller för andra ämnesområden.

I s-motionen 1912 yrkas avslag på propositionens förslag om en särskild
fond för industriellt samarbete med u-länder och samtidigt föreslås
att samarbetet med u-länderna stärks genom upprättandet av samarbetsavtal
främst på områden som industriellt samarbete, forskning, utveckling
av teknologier m. m. I motionerna 1910 och 1914 yrkas också avslag
på förslaget om en särskild fond. I den senare föreslås dessutom
att regeringen prövar möjligheten att ingå ramavtal om ekonomiskt, tekniskt
och industriellt samarbete med vissa länder. I motionen 1905 yrkas
att den föreslagna fonden skall kunna vara verksam i ett större antal
u-länder där önskemål finns om samarbete med svenska företag.

Enligt utskottets mening bör riksdagen avslå regeringens förslag om
inrättandet av en särskild fond för industriellt samarbete med u-länder.
En mängd olika skäl, som bl. a. tagits upp i s-motionen 1912, kan anfö -

UU 1978/79:1

116

ras för denna ståndpunkt. Fondförslagets konstruktion innebär att uländer
tvingas till s. k. joint ventures för att komma i åtnjutande av
denna del av biståndsbudgeten. Det innebär i själva verket att den hittillsvarande
mottagarcentrerade biståndspolitiken uppges på detta område.
Initiativet och förhandlingsstyrkan överlämnas i stället till det svenska
företag som planerar en investering i något u-land. Detta strider mot
hela principen om landprogrammering av biståndet, dvs. att biståndet
skall utgå från mottagarlandets planering och utnyttjas på områden där
det enligt mottagarlandet är mest angeläget. Ingenting hindrar enligt utskottets
mening mottagarländerna från att redan i dag begära att en
del av biståndet från SIDA används för uppbyggnad av ett med utländsk
industri samägt företag. Att, så som föreslås i propositionen, binda biståndsmedel
till en viss ägarkonstellation för företag i u-länder innebär
en allvarlig inskränkning i mottagarländernas rätt att utifrån sina problem
planera för industrialisering.

Utskottet vill i detta sammanhang, liksom också sker i s-motionen
1912, erinra om att det svenska biståndet skall bidra till att stärka mottagarländernas
självständighet och ekonomiska oberoende. Det ekonomiska
beroende som många u-länder i dag lider av har bl. a. till stor del
sin grund i de multinationella företagens växande dominans. Regeringen
har med fondförslaget krävt att en viss andel av biståndet måste användas
för utländska företags ägardeltagande i u-landets industri.
Många u-länder ser sig i många fall nödsakade att inbjuda utländska
företag till delägande, men därifrån är steget långt till att besluta att biståndsmedel
måste användas för detta ändamål. Fonden blir därmed ett
medel att förstärka u-ländernas beroende, dvs. rakt motsatt det mål
riksdagen enhälligt beslutat om för det svenska biståndet.

Regeringen hävdar att fondförslaget ligger i linje med u-ländemas
önskemål. Denna argumentering visar att man inte gjort något försök att
analysera de komplicerade industrialiseringsprocesserna och de motsättningar
mellan olika grupper, som är förhärskande i olika u-länder om
utvecklingspolitikens inriktning. Industrialisering är ett mångtydigt begrepp,
vars effekter för fattiga resp. rika blir mycket olika beroende på
vilken politik landet bedriver i övrigt, något som industribiståndsutredningen
inte heller närmare analyserat. U-länderna har i själva verket
aldrig begärt den nu föreslagna fonden. De har begärt mer bistånd, bl. a.
på industriområdet, men i så obundna former som möjligt. Fondförslaget
innebär att ytterligare en del av biståndsanslaget förutom varubiståndet
binds upp till speciella ändamål. Därigenom går det emot ett av u-ländernas
mest centrala krav.

Fondförslaget innebär, som också påpekas i s-motionen 1912, att en
annan central del i svensk biståndspolitik åsidosätts, nämligen den om
koncentration av det direkta biståndet till ett mindre antal länder. Utskottet
anser att regeringen har vidgat antalet programländer utöver vad

UU 1978/79:1

117

som borde vara rimligt. Med hänsyn till att industrin ofta föredrar andra
länder för sina investeringar torde risken vara uppenbar att biståndsmedel
sprids till ytterligare länder, till men för effektivitet och koncentration.

Sverige har sedan länge rönt en stor goodwill i u-länderna. Detta faktum
beror till stor del på att biståndspolitiken hittills vägletts av strävandena
att biståndet skall utgå från mottagarländernas behov och önskemål
och att svenska kommersiella intressen inte skall styra biståndets inriktning.
Med den föreslagna fonden bryts denna politik, och en viktig
rågång mellan biståndet och andra organs verksamhet försvinner. Denna
förändrade politik kan därmed också bidra till att minska biståndsviljan i
Sverige på sätt liknande det som skett i andra länder där företagens intressen
på detta sätt blandats ihop med biståndspolitiken.

För löntagarorganisationerna är det, såsom påpekats i LO:s yttrande,
ett stort problem med företagens ökade benägenhet att investera utomlands
i stället för i Sverige. Fondkonstruktionen kan skapa en ytterligare
motsättning i detta sammanhang, om de anställda upplever att biståndsmedel
används för att flytta ut produktion i stället för att skapa nya
industrier i u-länderna. Fondens styrelsesammansättning har även gjorts
sådan att de ovan nämnda farhågorna om företagens utflyttning förstärks.

I s-motionen 1912 erinras om att SlDAts personal — speciellt på
biståndskontoren inom ambassaderna — med fondförslaget ges den
dubbla rollen att dels stödja fondens arbete att finna investeringar för
svenska företag, dels i den övriga biståndsverksamheten på bästa sätt
stödja mottagarlandets utvecklingsansträngningar. Utskottet anser att
denna dubbla roll kan skapa motsättningar och oklarheter, som kan
minska möjligheten till ett förtroendefullt samarbete med mottagarlandets
myndigheter. Varken utredningen eller propositionen behandlar
denna för biståndsverksamhetens konkreta arbete mycket centrala fråga.

Såsom även påpekats i IBU uppfyller den föreslagna fondens disposition
av biståndsmedlen inte de minimikriterier för gåvoandel i biståndet
som OECD:s biståndskommitté (DAC) uppsatt. Därmed skulle biståndsmedel
även i detta avseende användas för ändamål som inte kan klassificeras
som bistånd i den internationella statistiken. Från att ha varit ett
land som i kraft av sin renodlade biståndsstatistik kunnat verka för en
mer rättvisande internationell biståndsredovisning skulle Sverige nu ta
ett steg i motsatt riktning.

Mot denna bakgrund avstyrker utskottet förslaget om en fond för
industriellt samarbete med u-länder och tillstyrker således yrkandena
av denna innebörd i motionerna 1910, 1912 och 1914. I konsekvens härmed
avstyrks även det nu aktuella yrkandet i motionen 1905.

Utskottet har i stället tagit fasta på förslaget i s-motionen 1912 om
att samarbetet med u-länderna skall stärkas genom upprättandet av sam -

UU 1978/79:1

118

arbetsavtal främst på områden som industriellt samarbete, forskning,
utveckling av teknologier m. m. i enlighet med vad som anförs i motionen.
Det förslag som utskottet här förordar är baserat på förutsättningen
att de hittillsvarande principerna för svenskt bistånd skall bibehållas
samtidigt som nya vägar anvisas för att genomföra ett utvidgat
samarbete på industriområdet.

Utskottet konstaterar, i likhet med motionen 1912, att krav allt oftare
reses från u-länder på ett utökat samarbete med Sverige utöver biståndet
för att utveckla industri och lämplig teknologi i dessa länder. Genom
biståndsverksamheten har Sveriges ekonomiska samarbete med u-länder
vidgats. Likväl kan konstateras, att en helt dominerande del av Sveriges
ekonomiska relationer med utlandet äger rum med i-länder. Sveriges utrikeshandel
är till omkring 80 % inriktad på OECD-området. De svenska
företagen etablerar alltmer dotterbolag i utlandet, för både försäljning
och produktion. I detta sammanhang har allt fler u-länder kommit
in i bilden, men till övervägande del handlar det om länder som Brasilien,
Mexico och andra länder i Latinamerika och Sydostasien. I få fall
rör det sig om länder, med vilka Sverige sökt ett biståndssamarbete eller
som i övrigt präglas av en politik för ökat oberoende och en strävan till
social och ekonomisk utjämning.

Utskottet instämmer i s-motionens bedömning att Sverige har ett intresse
av att vidga samarbetet med u-länder som söker stärka sitt ekonomiska
oberoende för att genomföra större rättvisa för folkflertalet. Detta
krav på oberoende får ökad styrka i en värld dominerad av stormakter
och multinationella bolag. Förslag har väckts från flera u-länder att mot
bakgrund av dessa eller liknande omständigheter utvidga samarbetet med
Sverige under samhällets ledning utöver det nuvarande med hjälp av
direkta samarbetsavtal.

En form av samarbetsavtal vid sidan av biståndsverksamheten har
under 1970-talet ingåtts med ett antal, främst oljeproducerande, länder.
Dessa har ofta tillkommit i samband med delegationsbesök eller dylikt.
Avtalen har från svensk sida huvudsakligen motiverats av att dessa länder
varit vana att i sina utlandsaffärer arbeta på detta sätt.

Modellen med samarbetsavtal bör, enligt utskottets mening, på sätt
som föreslagits i motionen 1912 inför 1980-talet användas på ett mer
aktivt sätt. Syftet därmed skall vara att förstärka samarbetet med resp.
stödet till u-länder, som söker ett större internationellt oberoende och
som försöker använda detta för större rättvisa inom landet.

Det aktiva samarbetet skall kunna utsträckas utöver den krets av
länder, med vilka ett statligt biståndssamarbete bedrivs. Det skall göra
det möjligt för Sverige att i någon mån sprida det nuvarande och ensidiga
utlandsberoendet. Ett ökat samarbete av detta slag skulle även kunna
bli något av en motvikt till det internationella samarbete som alltmer
planeras och genomförs av de multinationella storföretagen på deras

UU 1978/79:1

119

egna villkor. Ett samarbete med ovan nämnda syften skulle sannolikt
också te sig attraktivt för andra, företrädesvis mindre, industriländer,
t. ex. de nordiska, som delar de grundläggande värderingar som ligger
bakom idén.

Avtalen skulle främst gälla områden som industriellt samarbete, forskning
och utveckling av teknologier men skulle i förekommande fall kunna
utvidgas till andra områden av intresse för de berörda parterna. Det
skulle exempelvis kunna röra sig om kollektivtrafik, sjukvård, undervisning,
miljöteknik liksom industrigrenar, där Sverige har lång erfarenhet.

Biståndsanslaget skall kunna komma till användning i detta sammanhang
men det skall i så fall ske i enlighet med de grundläggande principerna
för den svenska biståndspolitiken. Avtalen skall emellertid inte behöva
inskränkas till de länder, som uppfyller alla krav för att erhålla
svenskt bistånd, utan skall även kunna styras av de andra syften, t. ex.
strävan efter ekonomiskt oberoende, som angivits ovan och som ingår
bland målen för det svenska utvecklingssamarbetet.

Förutom SIDA är ett antal svenska myndigheter som Exportrådet,
Importkontoret för u-landsprodukter (IMPOD), Svenska institutet m. fl.
engagerade i Sveriges internationella samarbete. Delar av dessa organisationers
verksamhet kan engageras i denna selektiva u-landspolitik. För
att effektivt kunna utnyttja samarbetsavtalen aktivt och i linje med de
mål, som här angivits, behöver en samordning av verksamheten komma
till stånd såväl i regeringskansliet som mellan ämbetsverk och organisationer.
LO har redan tidigare krävt att den svenska u-landspolitiken bör
byggas ut enligt dessa riktlinjer och har deklarerat sin beredskap att aktivt
delta i detta samarbete i lämpliga former. Mer ekonomisk demokrati
skapar förutsättningar för att solidariteten skall spela en större roll i det
internationella, ekonomiska samarbetet, eftersom löntagare i olika länder
i grunden har likartade intressen.

De svenska företagen kan stimuleras att aktivt medverka. Detta kan
ske på många olika sätt. Vilka som är de lämpligaste bör studeras närmare.
Svenska företag, som är och varit verksamma i u-länder, har vid
många tillfällen kunnat dra nytta av den goodwill, som skapats i u-länderna
av Sveriges utrikespolitik.

Det här skisserade förslaget är en fortsättning och utvidgning av tidigare
selektiv biståndspolitik till att bli början på en mer aktiv och riktad
u-landspolitik.

I förekommande fall kan statligt stöd övervägas till sådan industriell
verksamhet som prioriterats i respektive samarbetsavtal. Redan i dag
finns olika instrument, såsom investeringsskyddsavtal, exportkreditstöd,
stöd till konsultverksamhet m. m., vilka inom ramen för denna verksamhet
bör användas på ett mer selektivt sätt än i dag. Om det gäller ett mottagarland
för svenskt bistånd, kan naturligtvis biståndsmedel användas,
om mottagarlandet prioriterar så inom biståndsprogrammet.

UU 1978/79:1

120

Med denna uppläggning kan svenska företag stimuleras till ett mer
basbehovsinriktat industriellt samarbete. De länder, med vilka aktivt
samarbete bör etableras, förutsätts aktivt sträva mot en bättre fördelningspolitik
och därmed vara mer inriktade på en produktion i enlighet
härmed än de länder till vilka svenska företag av egen kraft ofta söker
sig i dag. Den avancerade svenska teknologin och forskningen kan på så
sätt i tillämpad form bidra till att lösa problemen för fattiga människor
i u-länder i högre grad än vad som i dag sker.

Med denna uppläggning, där samarbetsavtalen och i vissa fall även
delar av biståndet på ett från samhällets sida mer aktivt sätt inriktas på
ett samarbete kring teknologi och industri, bör på sikt även frågan om
bundet bistånd kunna bli av mer underordnad betydelse. Samarbetet
kommer enligt båda parters önskemål att naturligen inriktas på sådan
teknologi och sådant kunnande som finns i Sverige, vilket automatiskt
torde medföra svenska leveranser utan en mer formell bindning av viss
del av det svenska biståndet.

Med den uppläggning av ett vidgat samarbete i enlighet med s-motionen
1912 som utskottet här föreslår ges industrifrågorna inte den särställning
inom SIDA, som IBU och regeringen föreslagit. Utskottet konstaterar
att inom ramen för SlDA:s länderorienterade bistånd numera en
dryg tredjedel av det utbetalade biståndet rör industrialiseringsprojekt.
För 7 år sedan uppgick denna andel till bara 2 %. Det faktum att industribiståndets
andel av det totala biståndet ökat så starkt under senare
år innebär att större krav ställs på SIDA att medverka till förverkligandet
av olika insatser i mottagarländerna. Detta måste avspeglas i de administrativa
resurser som ställs till SIDA:s förfogande och också få organisatoriska
konsekvenser, som bör utvärderas i anslutning till riksdagens
behandling av biståndsbudgeten varje år liksom inom ramen för det
löpande arbetet i SIDA.

Den biståndspolitiska utredningen, vars uppgift är att se över och utvärdera
hela biståndsverksamheten, befinner sig nu i sin sista fas, den
som rör hela organisationen. Dess betänkande väntas inom kort och bör
ge ett mer fullständigt underlag för ställningstaganden till biståndsverksamhetens,
inklusive industribiståndets, framtida organisation inom
SIDA.

Mot denna bakgrund tillstyrker utskottet det nu aktuella yrkandet i
motionen 1912 om samarbetsavtal med u-länder. Motionen 1914 avstyrks
i denna del.

dels att utskottets hemställan i momenten 27 och 28 (s. 109 och 110)
bort ha följande lydelse:

27. att riksdagen, med bifall till motionerna 1977/78: 1910, yrkandet
2, 1977/78: 1912, yrkandet 10, samt 1977/78: 1914, yrkandet
1, såvitt nu är i fråga, samt med avslag på motionen 1977/

UU 1978/79:1

121

78: 1905, avslår förslaget i propositionen 1977/78: 135 om upprättandet
av en särskild fond för industriellt samarbete,

28. att riksdagen med bifall till motionen 1977/78: 1912, yrkandet
11, och med avslag på motionen 1977/78: 1914, yrkandet 3,
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Särskilda yttranden

1. Vid avsnittet 1 (Allmänt) av Anna Lisa Lewén-Eliasson, Erik Adamsson,
Sture Palm, Olle Göransson, Mats Hellström, Gertrud Sigurdsen
och Jan Bergqvist (samtliga s):

beträffande multinationella företag m. m.

Utskottet framhåller att de multinationella företagen utgör en betydande
maktfaktor i många u-länders ekonomiska liv. Däremot beskriver
utskottet inte den intressegemenskap som finns mellan internationella
storföretag och traditionella inhemska maktgrupper i en rad u-länder.
Samarbete mellan multinationella företag och inhemska konservativa
maktgrupper kan i många fall utgöra hinder för en utvecklingsprocess i
u-länder som skulle gagna folkflertalet.

Den industrialisering som åstadkoms genom multinationella företags
etablering sker i dominerande grad på företagens villkor, vilket ofta leder
till att kapital binds till en isolerad ekonomisk utveckling i vissa
begränsade områden i resp. land utan att teknik och kunnande sprids i
en bred utvecklingsprocess. Härigenom kan också u-ländernas beroende
av ägargrupper i industriländerna öka och deras ekonomiska självständighet
urholkas.

U-landspolitiken kan inte bortse härifrån. Inom ramen för denna
måste analyseras vilka yttre beroenden som skapas och vilka hinder
för en ekonomisk och social utveckling som reses genom att u-länder
inordnas i ett kapitalistiskt produktionssystem som domineras av internationella
storföretag med säte i industriländerna. Utskottet behandlar
i betänkandet närmare dessa frågor.

2. Vid avsnittet 6 (Samarbete med internationella organisationer) av
Anna Lisa Lewén-Eliasson, Erik Adamsson, Sture Palm, Olle Göransson,
Mats Hellström, Gertrud Sigurdsen och Jan Bergqvist (samtliga s):

beträffande den s. k. ämnesinriktade verksamheten

Bland den mängd olika aktiviteter som i budgetsammanhang redovisas
under rubriken Särskilda program dominerar den s. k. ämnesinriktade
verksamheten. I dag ryms en rad insatser, såsom stöd till forskning,
utredningar, kurser, seminarier och diverse multilateral verksamhet, under
detta begrepp. Merparten av insatserna sker i samarbete med FN:s

UU 1978/79:1

122

fackorgan. Det är svårt att urskilja några klara riktlinjer och prioriteringar
för verksamheten. Praktiskt taget alla ämnesområden och sektorer
på biståndsområdet förekommer eller kan förekomma.

Det finns därför anledning både att vara restriktiv i allmänhet när det
gäller ämnesinriktad verksamhet utanför landramarna och att ge verksamheten
klarare motiv och målinriktning. Det bör alltså finnas starka
särskilda skäl för att motivera de enskilda ämnesinriktade insatserna. Ett
sådant skäl kan t. ex. vara att ett ämnesområde är viktigt men försummat
av andra biståndsgivare och internationella organ. Sverige kan då
göra en pionjärinsats och väcka intresse också hos andra. Detta har gällt
t. ex. i fråga om familjeplanering och gäller nu kvinnofrågor. Andra
skäl kan vara övertygelsen om att ett visst område är helt centralt för
utvecklingsprocessen eller att det finns ett bestämt önskemål om ökade
insatser från u-ländernas sida.

Det bör tilläggas att svenska ämnesinriktade insatser i samarbete med
FN:s fackorgan är svåra att förena med den internationella samordningen
och kan komma i konflikt med det prioriteringssystem vid
landprogrammeringsprincipens tillämpning som vi annars utgår ifrån.

Rubriken Särskilda program omfattar även det s. k. bredare samarbete
som bedrivs dels med länder med vilka Sverige haft ett långsiktigt utvecklingssamarbete
men som befinner sig under avveckling, dels med
vissa icke-biståndsmottagande länder men med vilka Sverige ingått ramöverenskommelser
om tekniskt, industriellt och ekonomiskt samarbete.
Innebörden i eller syftet med det bredare samarbetet har inte preciserats
i propositionen. Konsekvenserna i administrativt hänseende av denna
verksamhet, för vilken resurserna för nästa budgetår fördubblats, har
heller inte beaktats av regeringen.

3. Vid avsnittet 7 (Samarbete med enskilda länder) av Allan Hernelius
och Ingrid Sundberg (båda m):

Bistånd från ett land till ett annat bör i princip vara av långsiktig
karaktär. Ett avbrott av biståndet bör därför normalt ej ske plötsligt
utan successivt. Å andra sidan är det klart att situationer kan uppstå
då skäl finns för omedelbara åtgärder. Sådana har också vidtagits från
svensk sida i ett fall, Chile. Störtandet av Allenderegimen ansågs då
omöjliggöra fortsatt svenskt bistånd på förut avtalade villkor. I ett annat
fall, Pakistan, är det tydligt att biståndet kom att upphöra i samband
med krigshandlingar, som landet var inblandat i.

Som framhålls i motionen 1913, bör Sverige såväl i internationella
sammanhang som i fråga om eget bistånd tillsammans med andra likasinnade
stater aktivt verka för att åtminstone de svåraste av fallen av åsidosättanden
av mänskliga rättigheter uppmärksammas. I propositionen 135
heter det att allvarliga brott mot mänskliga rättigheter kan motivera att

UU 1978/79:1

123

ett pågående samarbete omprövas. Det heter också att Sverige bör söka
följa en linje som ger oss möjlighet att markera vår ståndpunkt i åtminstone
de svåraste fallen. Utskottet finner att Sverige inom ramen
för sin alliansfria ställning bör följa en sådan handlingslinje.

Vi ansluter oss härtill och anser att just vår alliansfria ställning ger
oss möjligheter härtill och ålägger oss förpliktelser i detta avseende.

Vid sidan av kränkningar av mänskliga rättigheter bör krigshandlingar
i ett land fjärran från landets territorium, vilka icke har något
samband med det egna landets självförsvar eller dess säkerhetspolitik,
föranleda reaktioner. För stora delar av den svenska opinionen måste
det betraktas som i hög grad stötande, om Sverige genom bistånd
stöder ett land som är invecklat i sådana aggressiva militära operationer
långt bortom landets gränser utan samband med det egna landets försvar.
Ett land, Cuba, som ännu under ytterligare två år kommer att
mottaga svenskt bistånd, torde för närvarande vara invecklat i militär
aktivitet i ett flertal länder. Det säger sig självt att många frågar om
inom ramen för svensk alliansfri politik sådant bistånd bör förekomma.

I princip bör enligt vår mening, på sätt som framhålls i motionen
1023, svenskt bistånd snarast avbrytas till ett mottagarland, som är
aktivt engagerat i militära operationer, om dessa icke kan betraktas som
vidtagna i självförsvar eller ha samband med landets egna säkerhetsproblem.

4. Vid avsnittet 13 (Upphandling i Sverige och bundet bistånd) av
David Wirmark (fp):

Som företrädare för folkpartiet har jag i biståndspolitiska utredningen
tagit klar ställning för principen om obundet bistånd. En stark plädering
för denna princip görs också i propositionen. Där förklarar regeringen
att den avser att arbeta hårt för att få internationellt genomslag för
denna princip. Den förordar vidare att Sverige skall förklara sig berett
att, som ett led i en internationell uppgörelse, helt övergå till obundet
bistånd.

I avvaktan på en sådan internationell förhandlingsöverenskommelse
samt med hänsyn till Sveriges ansträngda ekonomiska läge har en mindre
del av vårt bistånd tills vidare fortsatt att knytas till leveranser av
varor, som mottagarlandet fritt väljer på den svenska marknaden. Jag
vill emellertid understryka att folkpartiet och jag själv har kvar vår
principiellt negativa hållning till bundet bistånd. Den hållningen finns
också uttryckt i propositionen.

5. Vid avsnittet 14 (Samarbete på industriområdet m. m.) av Anna Lisa
Lewén-Eliasson, Erik Adamsson, Sture Palm, Olle Göransson, Mats
Hellström, Gertrud Sigurdsen och Jan Bergqvist (samtliga s):

UU 1978/79:1

124

beträffande investeringsgarantisystemet

Utskottets utlåtande med anledning av ett motionsyrkande om en
utvidgning av investeringsgarantisystemet har en sådan utformning att
det enligt vår mening är angeläget att framhålla att utrikesutskottet saknar
anledning att i detta sammanhang göra uttalanden om en förestående
förändring av det nuvarande systemet.

UU 1978/79:1 125

Förteckning över motioner/yrkanden som behandlats i betänkandet

Motion

Utskottets yttrande
återfinns under
punkten

Utskottets hemställan
återfinns under
punkten

1977/78: 532 av Allan Åkerlind (m), yrkandet 2,
om bistånd till land som är invecklat i krigshandlingar 1977/78:

631 av Nils Hörberg (fp), yrkandena 1
och 3, om en ny ekonomisk världsordning

1977/78:676 av Karin Ahrland (fp) om biståndspolitiska
program för u-landskvinnor

1977/78:1020 av Göthe Knutson m. fl. (m) om
ökad bindning av u-landsbiståndet

1977/78:1023 av Gunnar Oskarson m. fl. (m)
om den svenska biståndspolitiken

1977/78:1904 av Sonja Fredgardh och Ulla
Ekelund (c)

1977/78: 1905 av Göthe Knutson m. fl. (m)

1977/78:1909 av Anna Eliasson (c)

1977/78: 1910 av Rolf Hagel och Alf Lövenborg
(apk)

1977/78: 1911 av Gunnel Jonäng och Rolf Örjes
(c)

1977/78: 1912 av Olof Palme m. fl. (s)

1977/78: 1913 av Ingrid Sundberg m. fl. (m)

1977/78:1914 av Lars Werner m. fl. (vpk) (utom
yrkandet 7)

2, 6

6, 7, 14

2, 4, 5, 6, 7, 8,
10, 12, 13, 14

4,7

2, 6,7, 8, 9,10,13,14

16:13

16:1, 16: 9

16:5

16:24

16: 13

16:5
16:27
16: 23

16: 8, 16:14, 16:15, 16: 27,
16: 29

16:5

16: 3, 16: 4, 16: 5, 16: 6,

16: 7, 16: 8, 16: 11, 16: 12,
16:16, 16:18, 16: 22,

16: 23, 16: 25, 16: 27, 16: 28

16: 5, 16: 16, 16: 17

16: 2, 16: 4, 16: 7, 16: 8,
16:10,16:12, 16:14,
16:19,16: 20,16: 21,
16: 24, 16: 27, 16: 28,
16: 30, 16: 31

UU 1978/79:1 126

Innehållsförteckning

Sid.

1 Allmänt

Propositionen 2

Utskottet 4

2 U-landspolitik

Propositionen 7

Motioner 8

Utskottet 9

3 Motiv för biståndspolitiken

Propositionen 27

4 Mål för biståndspolitiken

Propositionen 28

Motioner 30

Utskottet 31

5 Volymmålet för svenskt bistånd

Propositionen 38

Motion 38

Utskottet 38

6 Samarbete med internationella organisationer

Propositionen 39

Motioner 42

Utskottet 43

7 Samarbete med enskilda länder

Propositionen 59

Motioner 61

Utskottet 62

8 Stöd till befrielserörelser och annat humanitärt bistånd

Propositionen 72

Motioner 73

Utskottet 73

9 Katastrofbistånd

Propositionen 75

Motion 75

Utskottet 75

10 Stöd till enskilda organisationer

Propositionen 76

Motioner 77

Utskottet 78

11 Biståndsvillkor och skuldlättnader

Propositionen 80

12 Kunskapsöverföring och kunskapsutveckling

Propositionen 80

Motioner 81

Utskottet 82

13 Upphandling i Sverige och bundet bistånd

Propositionen 84

Motioner 85

Utskottet 86

14 Samarbete på industriområdet m. m.

Propositionen 88

Motioner 93

UU 1978/79:1

127

Utskottet 94

15 Resultatvärdering

Propositionen 106

16 Hemställanden

Propositionen 107

Utskottets hemställanden 107

Reservationer

samtliga avgivna av de socialdemokratiska ledamöterna i utskottet:

1 Socialklausul i GATT (avsnittet 2) lil

2 Världsbanken/IDA och FN:s kapitalutvecklingsfond (UNCDF)
(avsnittet 6) 112

3 Interamerikanska utvecklingsbanken (IDB) (avsnittet 6) 113

4 Samarbete med enskilda länder (avsnittet 7) 114

5 Stöd till befrielserörelser och annat humanitärt bistånd (avsnittet
8) 114

6 Samarbete på industriområdet (avsnittet 14) 115

Särskilda yttranden

1 Multinationella företag (avsnittet 1) 121

2 Ämnesinriktade verksamheten (avsnittet 6) 121

3 Samarbete med enskilda länder (avsnittet 7) 122

4 Upphandling i Sverige och bundet bistånd (avsnittet 13) 123

5 Investeringsgarantisystemet (avsnittet 14) 123

Förteckning över motioner/yrkanden sorn behandlats i betänkandet 125

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1978 780049

. ‘ ■ ,

U) '■

■ ,:\'i .' '■ ' : --

' ■: :' i > A- .** •'* ■ v’ '

w:" .• t ':

■ ■ . .
‘ ■ •' : ; ■. A ' v

‘ •

....... . . ,

: • : ..
i -. ; w” : ' .

•. !.

■ ■ f ■