§ 2 Föredrogs och hänvisades

Propositioner

1977/78:84 till skatteutskottet

1977/78:171 till kulturutskottet

§ 3 Föredrogs och hänvisades

Redogörelser

1977/78:10 till finansutskottet

1977/78:20 till utbildningsutskottet

§ 4 Föredrogs och hänvisades

Motioner

1977/78:1876 till trafikutskottet

1977/78:1877 och 1878 till konstitutionsutskottet

§ 5 Föredrogs men bordlades åter Justitieutskottets betänkanden 1977/78:27-30

§ 6 Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Föredrogs utrikesutskottets betänkande 1977/78:10 med anledning av propositionen 1977/78:100, såvitt avser internationellt utvecklingssamarbete m. m. jämte motioner

(Redovisning av utskottsbetänkandet intas efter anförandena i ärendet.)

TALMANNEN:

I fråga om detta betänkande hålles gemensam överiäggning för samtliga punkter. Under den gemensamma överläggningen får yrkanden framställas beträffande samtliga punkter i betänkandet.

ANNA LISA LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Då vi i dag behandlar anslagen till internationellt utvecklingssamarbete sker det i en hård tid.

1970-lalet har präglats av en djup lågkonjunktur. I OECD-länderna går mer än 15 miljoner människor utan arbete. I u-ländernaärdetän värre. Enligt ILO

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. in.

är i dag mer än 300 miljoner människor i dessa länder helt arbetslösa. Det har beräknats att mer än 700 miljoner människor lever i vad som kallas absolut fattigdom. Därtill kommer de många miljoner som befinner sig nära existensminimum.

Infiationen har fört med sig svåra problem för stora befolkningsgrupper i vårt land liksom i andra industriländer. Ser vi å andra sidan på u-länderna finner vi alt förhållandena inte är ensartade. Inte heller bildar u-länderna någon enhetlig grupp. Klyftorna mellan u-länderna har ökat. Det finns sådana u-länder, inte endast oljeländer, som uppvisar en snabb ekonomisk utveckling. Därmed är inte sagt att flertalet invånare i dessa länder fått bättre levnadsvillkor. I de fattigaste länderna, där en fjärdedel av alla människor lever, har man knappast gjort några framsteg alls.

Vi kan alltså konstatera att klyftorna mellan länderna växer lika väl som inom länderna. 1 åtskilliga u-länder med god ekonomisk tillväxt har de fattigaste folkgrupperna i stor utsträckning ställts utanför utvecklingen. Och detta är inte det resultat av utvecklingsansträngningarna som man räknade med. Man får då fråga sig: Har vårt lands biståndspolitik haft bättre effekt? Hur kan detta avläsas? Vilka ytterligare bemödanden kan vi göra? Till detta, till målet för svenskt biståndsarbete och till metoderna för att nå detta mål skall vi återkomma om några veckor i en ny debatt. Del kommer då att vara angeläget att sammanfatta våra erfarenheter och söka värdera dem med hänsyn till de mål som vi en gång satt upp och till de metoder vi har använt oss av.

Redan nu kan det noteras att man i propositionen 135, dvs. den principiella propositionen, i allt väsentligt synes följa den biståndspolitiska utredningens förslagoch därmed den biståndspolitik som socialdemokratin i regeringsställning utformade. Det hälsar vi med tillfredsställelse.

När det gäller hela detta problemkomplex finns det givetvis anledning att återkomma till många frågordå propositionen, liksom motionerna som väcks med anledning av denna, har underkastats prövning i utrikesutskottet. Det måste emellertid sägas att den dubbla behandling som föranleds av tidpunkten för framläggandet av princippropositionen är irrationell med tanke på utskottets och kammarens arbetsprogram i övrigt.

Men nu tillbaka till budgeten - först om anslagsvolymen: Propositionen föreslår för nästa budgetår 3 870 milj. kr., som beräknats motsvara 1,014 % av bruttonationalprodukten. Utskottet tillstyrker enhälligt men påminner om att riksdagen redan 1968 fastslagit att enprocenlsmålet är att betrakta som ett etappmål och att insatserna även i framtiden bör öka i takt med vårt lands möjligheter. Om jag förstått saken rätt är det i överensstämmelse med regeringens förslag till riktlinjer för framtiden.

Något nytt etappmål föreslås inte. Och den nedgörande kritik som folkpartiets representant i den biståndspoliliska utredningen riktade mot socialdemokrater och andra har kommit av sig-den kritik som riktades mot dessa för att de inte ville ställa upp ett nytt etappmål.

Det var på förslag av den dåvarande socialdemokratiska regeringen som riksdagen 1968 beslöt att anslagen till bistånd skulle öka så att de i mitten av

1970-talet motsvarade 1 '/<> av bruttonationalprodukten. Vi nådde därmed som första land i,världen FN:s biståndsmål. Den breda uppslutningen inom arbetarrörelsen för ett omfattande biståndssamarbete har varit av avgörande betydelse för ökningen av biståndsanslagen. Enprocenlsmålet har av oss uppfattats som en miniminivå för anslagen, och ansträngningar bör göras i fortsättningen för att i takt med växande resurser höja nivån.

Det i årets budget föreslagna beloppet av 3 870 milj. kr. aren uppräkning med 320 milj. kr. Som en följd av den negativa utvecklingen av bruttonationalprodukten kommer biståndet för budgetåret 1978/79 att bli klart mindre i reala termer än under innevarande år. Den effekten blir ännu mer markant genom att andelen s. k. bundet bistånd har ökats. Den ökningen är exakt lika stor som hela ökningen, 175 milj. kr., i det bilaterala programmet för enskilda länder. 1 det ekonomiska läge vi nu befinner oss avstår vi från att föreslå någon ökning av det totala biståndsanslaget.

Vad gäller den bundna delen är det uppenbart att det är en olägenhet för mottagarländerna att kvoterna för i förväg bundet bistånd ökas. Detta har f ö. visat sig då de skall tillämpas på enskilda länderprogram, och man har måst göra omprioriteringar, samtidigt som inflationen alltmer har kommit att sänka realvärdet för mottagaren.

Vi återkommer till frågan om bundet bistånd vid behandlingen av propositionen 135. Men jag vill redan nu uttala att socialdemokraterna företräder den principiella uppfattningen att biståndet skall vara obundet. Vi har också genom åren haft en mycket stor andel obundet bistånd, och så bör det förbli - inte minst för vår trovärdighet då vi i internationella organisationer skall verka för avtal om avbindning av biståndet. Avbindningsför-handlingarna måste återupptas inom OECD, och Sverige bör med kraft verka för detta.

Det är många inslag i den djupa ekonomiska kris som råder i olika länder som hotar u-ländernas utveckling. Det Hr emellertid inte bli så att grundläggande problem som skakar den internationella ekonomin skall lösas pade fattiga ländernas bekostnad. Att hävda principen om obundet bistånd är därvid en central uppgift.

I det sammanhanget vill jag ta upp frågan om skuldlättnader. Den oljeprishöjning som ägt rum efter 1973haräven förde flesta u-länder medfört stora underskott i utrikesbetalningarna. Olika åtgärder diskuteras för skuldkonsolidering för enskilda länder i betalningskris. Det iir då viktigt att de offentliga biståndslånen avskrivs förde fattigaste u-länderna. Den socialdemokratiska regeringen tillämpade en sådan skuldavskrivning. Att de kvarstående svenska biståndskrediterna nu avskrivs i förhållande till de fattigaste u-länderna hälsar vi med tillfredsställelse.

Herr talman! Jag kan inte underlåta att ytterligare kritisera den behandlingsgång vi tvingats till. I dag behandlar riksdagen biståndspolitiken budgetmässigt. I går började vi emellertid i utrikesutskottet en ny genomgång av biståndsfrågorna i anslutning till den s. k. princippropositionen. Motionsarbetet pågår nu som bäst och skall vara avslutat nästa måndag.

Det är inte en rimlig ordning alt ett ärende som varit föremål för en sådan

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. in.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. in.

omständlig prövning som den om vår biståndspolitik -jag syftar på arbetet i biståndspolitiska utredningen, som f ö. kom till efter upprepade krav från den dåvarande borgerliga minoriteten - skall passera igenom en snabb behandling och tas i slutskedet av kammarens arbete. Detta leder samtidigt till att vi inte kan beakta att de budgetfrågor som vi i dag har att behandla har en räckvidd av principiell betydelse för fiera år. Vi går händelserna i förväg då vi fattar beslut om anslagen i dag. Man kan också säga att de principer och riktlinjer för svenskt bistånd som riksdagen lägger fast om några veckor får fördröjd effekt genom de beslut som vi fattar i dag.

Utvecklingssamarbetet skall ses som en långsiktigt planerad verksamhet. Det gäller t. ex. sådana omständigheter som valet av samarbetspartner. Jag tänker på de länder som Sverige samarbetar med. Men det gäller också sådan ämnesinriktad verksiimhet som återfinns under rubriken Särskilda program och de samarbetsformer vi väljer för genomförandet av dessa program. Vi föreläggs i dag att fatta beslut som binder oss för fiera år i båda dessa fall.

Vi socialdemokrater vill idet sammanhanget understryka nödvändigheten av att eftersträva den uttalade koncentrationsprincipen - och det inte minst av administrativa effektivitetsskäl.

Vi har nu 20 länder på listan över mottagare av svenskt bilateralt bistånd och har anledning se fram emot att antalet ökar. Särskilda skäl åberopar vi för införiivande av Namibia och Zimbabwe, så fort utvecklingen i södra Afrika gjort dem fria. Bl. a. av det skälet bör samarbetet med listans övriga länder prövas.

Vår reservation i fråga om länderramar för enskilda länder får ses i ljuset härav.

När det gäller de särskilda programmen och det s. k. bredare samarbetet finner vi dessa biståndsformer ofullständigt presenterade i propositionen. Utskottsbehandlingen har inte bringat någon klarhet. Det var faktiskt så att riksdagen i ett särskilt uttalande 1976 begärde en utvärdering av det s. k. multi-bibiståndet. Det är en biståndsform då man för något utvecklingsändamål bedriver samarbete mellan Sverige och någon annan part, oftast genom SIDA och någon internationell organisation och att Sverige då ofiast svarar för en väsentlig del av finansieringen.

Ett sådant arrangemang kan ha många pluseffekter, men någon utvärdering enligt riksdagens beslut har aldrig klart redovisats för riksdagen. Biståndspolitiska utredningen har behandlat frågan, men där blev man inte helt överens.

Jag vet inte om det är med öppna ögon som den borgerliga majoriteten i utskottet förordar ett vidsträckt program som för oss ut isamarbete med olika organ i en mångfald projekt litet överallt i Asien och Afrika, kanske också Latinamerika.

Det hade inte saknat betydelse om vi fått de allmänna riktlinjerna för en sådan här verksamhet innan ökade medel anslås för ändamålet.

Jag yrkar bifall till reservationen 7, Särskilda program.

När det gäller den andra delen av den s. k. princippropositionen, som behandlar inrättandet av en fond för industribistånd genom svenska företag.

är regeringens och biståndsministerns nonchalans mot riksdagen knapp;ist ursäktlig.

Vi har i dag att ta ställning till ett anslag på 40 milj. kr. presenterat i budgetpropositionen som en olordelad reserv och ingenting annat. Med fantiisin som hjälpmedel har vi räknat ut att detta var grundplåten till den mångomtalade industrifonden, som biståndsministern skyndat sig alt förelägga riksdagen förslag om innan remisstiden ens gått ut lorindustribisiånds-utredningens betänkande om denna fond. Regeringen har fått stöd av alla de borgerliga ledamöterna i utskottet både för anslaget på 40 milj. kr. och för behandlingsordningen.

Vi har vid det här laget fått en viss bild av vad som avses med industribistånd enligt den borgerliga regeringens modell - vi har ju nu fått proposition nr 2. Utredningen som ligger bakom var snabb - så var den beställd-och resultatet blev därefter. Remisstiden har varit hårt pressad. Det finns inte någon egentlig analys om det var just den här fonden som var det bästa sättet att föra över ett bistånd till utvecklingsländerna för industrialisering-en önskan och ett krav som de förvisso har rest. Remissbilden -som man kan uppfatta den i de koncentrerade referaten i propositionen - är mycket splittrad. Fondförslaget omfattas verkligen inte av någon samstämd opinion. För första gången i biståndets historia förs det från regeringshåll fram ett förslag av en räckvidd som inte har klart stöd i en bred opinion, utan tvärtom är starkt kontroversiell. Det har redan uppfattats som ett tillmötesgående av industriintressen.

Av detta har det väl framgått att vi socialdemokrater inte anser att detta förslag har sådana kvaliteter att det bort förskjuta behandlingen av de allmänna riktlinjerna för det vanliga biståndet. Inte heller är vi beredda att nu rösta för de 40 milj. kr. som föreslås i anslag.

Jag yrkar bifall till reservationen 4.

Till sist, herr talman, vill jag anknyta till den socialdemokratiska reservationen 5, vad gäller högre anslag till Mozambique, och reservationen 6, med yrkanden på likaså högre anslag till humanitärt bistånd för fiyktingar, befrielserörelser och apartheidpolilikens offer i södra Afrika. Sammantaget föreslår vi en höjning med 50 miljoner för dessa ändamål.

Till förra årets riksdag föreslog vi socialdemokrater en kraftig uppräkning av biståndet till fiyktingar och befrielserörelser i södra Afrika. Det är tillfredsställande att anslaget räknats upp i budgeten på det sätt som skett, men vi anser att det krävs en ytterligare satsning. Det svenska stödet till befrielserörelserna i Asien och Afrika utgör en del av svenskt bistånd som väl överensstämt med de allmänna målen. Stödet har på ett direkt sätt medverkat till att ge oberoende och social rättvisa åt de folk som kämpat för sin frihet. Avkoloniseringen har fortskridit och befrielserörelserna har blivit statsbärande partier i länder som vi har kunnat fortsätta att bistå. Då man byggde upp denna del av biståndsverksamheten var det under motstånd från borgerligt håll. Det är tillfredsställande att regeringspartierna numera anser att denna politik skall föras vidare.

Roten till det mesta onda i södra Afrika f n. är apartheidpoliliken och den

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete in. in.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

fruktansvärda rasism som utvecklats därur. Sydafrika är ett rikt och utvecklat industriland. Klassklyftorna är större än på de fiesta håll i världen och de följer rasgränserna. En liten minoritet utnyttjar och kontrollerar med hårda tvångsmedel den överväldigande majoriteten av befolkningen.

Rasistregimerna i Sydafrika och Rhodesia präglar inte endiist dessa stater utan föranleder lidanden och påfrestningar i hela södra Afrika. Men Sydafrika är inte längre kärnan i ett stort kolonialt imperium av länder. I dag har befrielserörelserna i Mozambique och Angola befriat sina länder. Koloniala fästen har fallit ett efter ett, och befrielserörelser som SWAPO i Namibia och Patriotiska fronten i Zimbabwe för en hård kamp för den slutliga frigörelsen.

Västvärlden bär en stor del av ansvaret för förhållandena i Sydafrika. Utländskt kapital har flödat dit. Men nu är det dåliga tider, och de ekonomiska svårigheterna betyder en öppning för påtryckningsåtgärder från utlandet. Med hänsyn till de av riksdagen förra året beslutade åtgärderna mot svenska investeringar i Sydafrika väntar vi med otålighet på förslag med utgångspunkt i den nu pågående utredningen.

Det finns ett enormt informationsbehov om förhållandena i södra Afrika. Antiapartheidåret 1978 ger möjlighet till sådan upplysning. Vi bör använda oss av den möjligheten bl. a. för att hos svenska folket förankra stödet till de olika biståndsinsatser som Sverige gör i länderna i södra Afrika. Trots det oerhörda som händer i denna del av världen av mänskligt förtryck och våldsutveckling förblir vi tämligen oberörda och gör knappast klart för oss vilka risker för världsfreden som sakernas tillstånd där nere faktiskt innebär.

Utöver det stöd som Sverige sedan många år utvecklat till befrielserörelserna har vi ett biståndssamarbete med de s. k. frontstaterna, som utstår stora påfrestningar.

Angola utsattes för en massiv förstörelse i samband med avkoloniseringen och det därpå följande inbördeskriget. Krigsskadorna har uppskattats till sådana enorma belopp som 6,7 miljarder USA-dollar. Man vill nu grunda den ekonomiska utvecklingen i Angola på jordbruket med industrin som en drivande kraft. Det föreligger därvid stora behov av utbildning på alla nivåer. Behoven bestäms också av Angolas läge i södra Afrika, vilket gör att resurser måste bindas i icke produktiv verksamhet. Avkastningen av jordbruket har försämrats. Det gäller produkter som kaffe, sisal och bananer.

Sveriges biståndssamarbete med Angola har en klar politisk innebörd. Även Danmark, Italien och Nederländerna lämnar numera bistånd till detta land. FN:s roll som biståndsgivare är fortfarande obetydlig i det här sammanhanget. UNDP har inte något landprogram och beräknar inte få ett sådant förrän någon gång under nästa år.

Angola har att dra försorg om mycket stora flyktinggrupper. Mer än 200 000 människor har kommit bara från Shabaprovinsen i Zaire.

Största möjliga stöd till Angola är således befogat.

Botswana har råkat mycket illa ut i samband med den situation som råder i Rhodesia. Botswana har inte tidigare tillåtit gerillaaktiviteter inom sina

grän.ser, men det har ändock inte lämnats oberört av vad som händer i grannländerna. Från Rhodesia beräknas nu 2 000 människor ta sig in i Botswana varje månad. Där finns olika flyktinggrupper-större och mindre -från Angola, Sydafrika, Namibia och, som sagt, från Rhodesia.

Botswana har ingalunda resurser att klara de olika slags problem som följer med flyktingströmmen. Vi skall minnas att dess egen befolkningssiffra, även om landet är vidsträckt, endast är 900 000. FN:s flyktingkommissarie har medverkat här. Sverige stöder den verksamheten genom SIDA, och detta stöd bör vi vidareutveckla.

Ett höjt anslag till Botswana är befogat.

Slutligen vill jag nämna ytterligare en frontstal för vilken vi yrkar på ökat anslag, nämligen Mozambique. Förhållandena är även här mycket pressade. För de länder som i likhet med Mozambique för inte så länge sedan kastat av sig det gamla portugisiska kolonialväldet gäller att de har ofantligt stora problem i samband med omställningen från en ekonomi och en samhällsstruktur som varit anpassad så att den gjort dem helt beroende av kolonialmakten.

Jordbruket i Mozambique skall nu läggas om för all klara den egna folkförsörjningen. Storjordbruken skall anpassas härtill. Industrin måste förnyas och ges högre kapacitet. Mozambique har ett omfattande utvecklingsprogram som kommer att genomföras med bl. a. svensk-norsk medverkan. Men landet har också de nu vanliga södra Afrika-problemen som emanerar från den oavslutade befrielsekampen. Det har utsatts för krigshandlingar med många döda och skadade som följd. Landet har stora flyktingläger med alla de problem detta inrymmer.

Mozambique behöver mera stöd utifrån.

Till råga på allt har Mozambique de senaste veckorna råkat ut för svåra översvämningar med förstörda odlingar som följd.

Herr talman! En bland våra viktigaste biståndsuppgifter den närmaste liden är att öka motståndskraften hos människorna i södra Afrika. Vi bör medverka till att ge dem rimligare levnadsvillkor. De för en kamp om framtiden i världen - den kampen angår även oss.

Jag ber att få yrka bifall till de reservationer till utskottets betänkande som är avgivna av de socialdemokratiska ledamöterna.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

BERTIL MÅBRINK (vpk):

Herr talman! Först skall jag be att få instämma i den kritik av behandlingsordningen för ärendena som Anna Lisa Lewén-Eliasson framförde. Jag tycker faktiskt att det är upprörande att vi i dag behandlar en bit av biståndspolitiken och att vi om gott och väl en månad skall ha en ny debatt om praktiskt taget samma ämne. Man talar om att det är oerhört ont om tid för att hinna med vårens ärenden, och samtidigt dubblerar man en sådan här debatt! 8 å 10 timmar onödig tid kommer alltså att tas i anspråk ytteriigare en gång.

Men vad jag också kan förstå, Anna Lisa Lewén-Eliasson, är att utrikesutskottet borde ha kunnat ta ett initiativ och ställt ett förslag om att

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. in.

man skulle ha skjutit på dagens debatt. Varför har man inte gjort det? Det hade ju, vad jag kan förstå, gått bra att ta denna och den andra debatten samtidigt.

Den 3 april i år fanns det en intervju i Aftonbladet med ledaren för ZAPU, Nkomo. Där säger han bl. a. följande:

"Den svenska regeringen har länge varit sympatiskt inställd till vår kamp

Men ni, liksom norrmän och danskar, vågar aldrig visa i konkret handling att ni stöder oss.

Vad är det ni är rädda för - omväriden? Väljarna?

Ni vill inte sälja vapen till oss, säger ni. Det är en del av er neutralitetspolitik.

Men ni säljer ju vapen i massor till en rad regeringar runt om i världen. Ni verkar över huvud taget ha mycket lättare att komma överens med regeringar än med en befrielserörelse som den jag representerar.

Ändå säger ni att ni sympatiserar med vår kamp. Det går inte riktigt ihop, tycker jag."

Så långt Nkomo. Jag skall återkomma till denna intervju, men jag vill nu instämma i vad han har sagt. Regeringens och Ola Ullstens myckna tal om solidaritet med fattiga och förtryckta och det praktiska handlandet går inte riktigt ihop.

Som bekant fanns både negativa och positiva delar i den tidigare socialdemokratiska regeringens biståndspolitik. Vad som nu händer är att den borgerliga regeringen gjort de socialdemokratiska negativa delarna av biståndet till sin officiella politik. Det är främst i fråga om fem viktiga och avgörande delar som detta visar sig:

1. Bindningen av biståndet ökar.

2. Antalet länder som mottar programbistånd ökar, samtidigt som dessa länder inte satsar på ekonomisk och social utjämning.

3. En fond föreslås inrättas för att möjliggöra för svensk storfinans att via biståndet öka sitt inflytande i tredje världen.

4. Biståndet till Världsbanken ökar.

5. Medlemskap i IDB, som innebär att man konserverar USA:s ekonomiska grepp i tredje världen och som vidare innebär att man direkt understödjer brutala militärdiktaturer i Latinamerika.

Den radikala profil som folkpartiet visat upp under årens lopp i opposition har nu blivit ren moderat biståndspolitik. Konkret innebär detta att den svenska kapitalismens och de svenska multinationella företagens utsugning av tredje världen skall se snyggare ut, om den kopplas samman med svensk statlig biståndspolitik.

Det vore hederligare om biståndsministern slutade tala om solidaritet med fattiga och förtryckta, och i stället sade som det är att han sitter på två stolar: en uppgift är att försöka skydda de föreställningar som kan finnas om folkpartiet som ett relativt radikalt parti i biståndsfrågor, men huvuduppgiften är att bevara det kapitalistiska systemet, som innebär att utsugning av u-länderna är ett måste för detta systems fortsatta existens. Solidariteten

måste därför komma i andra hand. Vill ni ha svenskt bistånd, då måste ni acceptera att de svenska multinationella företagen får sina intressen tillgodosedda. Vill ni ha industribistånd, håll då till godo med det svenska monopolkapitalet. Den borgerliga regeringen måste i likhet med regeringarna i USA, Västtyskland, Japan och andra imperialistiska länder värna om sina multinationella företag. Att man sedan garnerar det hela inför svensk opinion med sysselsättningsargument skulle möjligen kunna bero på att man skall försöka lugna en del medlemmar i folkpartiet och centern.

Allt fler människor blir medvetna om att svenska företags produktion och investeringar i u-länderna i dag inte ger ett enda nytt arbetstillfälle i Sverige. Tvärtom minskar sysselsättningen här samtidigt som motsvarande ökning sker i u-länderna. Allt fler kommer underfund med att svenska företags utlandsinvesteringar på intet sätt medverkar till utveckling och höjning av befolkningsmajoritetens levnadsstandard. Tvärtom bidrar dessa investeringar i de flesta fall till att försämra de fattigas levnadsstandard.

Investeringarna sker nästan enbart i de u-länder som dras med mycket brutala militärdiktaturer. Latinamerika, och då främst Brasilien, är som bekant ett verkligt eldorado för svensk storfinans. Här finns billig arbetskraft och nästan obefintlig fackföreningsrörelse eller i vart fall starkt kontrollerad sådan. Det finns polis och militär som ser till att bolagens lag och ordning råder på arbetsplatserna, Säo Paulo har mera svensk industri än t. ex. hela Göteborg. Har antalet arbetstillfällen i Göteborg ökat? Vad jag vet sker en allt snabbare minskning där. 1 Säo Paulo däremot ökar stadigt den svenska storfinansen antalet anställda. I Säo Paulo ökar samtidigt fattigdomen lavinartat, undernäring och spädbarnsdödlighet växer för varje år - detta samtidigt som man talar om det brasilianska undret. Undret för vem? Naturligtvis för svenska, amerikanska och västtyska multinationella företag. Jag skulle kunna rada upp otaliga exempel, som samtliga skulle ge ett entydigt svar, att den svenska kapitalismens härjningar i tredje världen inte gagnar befolkningsmajoriteterna i dessa länder och inte heller gagnar arbetarklassen i Sverige. Denna s, k. solidaritet vill den borgerliga regeringen upphöja till att också i fortsättningen vara biståndspolitik.

Herr talman! Jag tänker nu övergå till att beröra olika delar i utrikesutskottets betänkande. Eva Hjelmström och Oswald Söderqvist kommer senare att ta upp Världsbanken, Asiatiska utvecklingsbanken, Latinamerika och södra Afrika samt Eritrea och Demokratiska folkrepubliken Yemen. SIDA och biståndspolitiska utredningen sammanfattar den av riksdagen fastslagna målsättningen för u-hjälpen på följande sätt: "Biståndet skall bidra till social och ekonomisk utjämning i mottagarländerna, det skall medverka till en samhällsutveckling i demokratisk riktning, och det skall främja u-ländernas politiska och ekonomiska oberoende." Med utgångspunkt i detta skall val av länder för svenskt programbistånd ske. Man säger att bistånd i första hand skall ges till de allra fattigaste länderna. Men detta är inte tillräckligt. Biståndet måste också nå ut till de fattigaste befolkningsgrupperna i de här länderna. Regering och riksdagsmajoritet bryter grovt mot dessa av riksdagen fastlagda målsättningar.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Det finns en rad länder som bedriver en politik som i praktiken innebär att klyftorna ökar mellan å ena sidan majoriteten av befolkningen och å andra sidan en liten privilegierad maktelit. Antalet fattiga ökar och de fattigaste blir fattigare. Sådana länder är bl. a. Bangladesh, Indien, Kenya och Pakistan. Dessa länder får svenskt bistånd. Det innebär i praktiken att svenska biståndsmedel går till redan välbärgade i dessa länder.

Riksrevisionsverket har lagt fram en rapport med titeln SIDA i Indien. I denna rapport jämför man det svenska biståndet till Indien med de mål för biståndet som riksdagen satt upp. RRV:s chockerande slutsats blev att av den miljard kronor som genom åren givits i bistånd till Indien hade inte en krona använts på ett sätt som kunde anses vara förenligt med de biståndspolitiska målen.

Ledamöterna i SIDA:s styrelse bemöter denna RRV-studie med en lätt fnysning och fortsätter som om ingenting hänt. De är ju så fattiga i Indien, säger man. Ja visst, men om då svenska folkets skattemedel hamnar hos de redan välbärgade i Indien, kommer klyftorna att bli än större. Lönarbetarna i Sverige är inte intresserade att med sina surt förvärvade slantar göda indiska godsägare och andra slavdrivare. De kräver att biståndsmedlen skall gå till de allra fattigaste - då är de också beredda att satsa.

Men SIDA:s styrelse nöjer sig inte med denna fnysning åt RRV-studien utan föreslår t. o. m. att biståndet till Indien skall höjas från nuvarande 240 milj. kr. till 300 milj. kr. per år. Det är den slutsats SIDA:s styrelse drar av RRV-studien. Jag tycker det är upprörande.

För inte så länge sedan presenterades en landanalys av Bangladesh. Jag har inte riktigt klart för mig varför denna och RRV:s rapport om Indien nära nog har förtigits. Kan det möjligen bero på att de innehåller så mycket avslöjande material om dessa länders förhållanden, material som innebär att alla de hundratals miljoner vi skänkt dit till stor del hamnat i händerna på rika stadsbor eller rika godsägare på landsbygden och direkt medverkat till att skapa nya arméer av svältande jordlösa?

Kan tystnaden möjligen bero på att de 110 miljoner vi varje år ger till Bangladesh också bidragit till att bygga upp en stark militär och polismakt, som används för att kasta tusentals politiska motståndare i fängelsehålor, till tortyr och avrättningar? Inget av biståndet går mig veterligt till att tillgodose den fattigaste delen av befolkningens grundläggande behov av mat, utbildning, hälso- och sjukvård.

1 Kenya ökar klyftorna, politiska motståndare och aktiva fackföreningsmän kastas i fängelse, men Sverige ökar sitt bistånd.

Pakistan med en brutal militärdiktatur ger vi bistånd.

På vilket sätt pågår i dessa länder en demokratisk utveckling? Vem kan på allvar hävda alt i dessa länder finns något som tillnärmelsevis kan kallas för social och ekonomisk utveckling? David Wirmark kanske vill ge en politisk förklaring till den borgeriiga regeringens bevekelsegrunder för de biståndsinsatser man gör i dessa länder, främst då Bangladesh? Allan Hernelius, som med sådan frenesi attackerat länder som verkligen satsar på en utvecklingspolitik som är till gagn för hela landets befolkning, exempelvis Cuba och

Vietnam, kanske har en förklaring? Frågan bör också gå till Torsten Bengtson, som så ofta talar om fattiga och förtryckta och om hur solidarisk han är med dessa befolkningsgrupper.

Om man nu skulle ta herrarna på allvar borde ni i gengäld ha krävt att man ökar biståndet till länder som Cuba, Vietnam, Laos, Mozambique, Guinea-Bissau och Angola för att nämna några länder med en demokratisk utveckling, en social och ekonomisk utjämningspolitik. Ni borde dessutom ha talat för ökat stöd till nationella befrielserörelser. Ni borde ha talat för ökat stöd till bl. a. de fackliga organisationerna i Kenya och andra odemokratiska länder.

Men det gör ni inte, i stället försöker ni skönmåla dessa förtryckarregimer. Ni t. o. m. begär att de skall få ökat bistånd. Samtidigt attackerar ni andra länder där folket frigjort sig från slaveri, där människorna nu är självständiga och fria individer, där analfabetismen avskaffats, där knappa resurser fördelas jämnt till hela folket. Dessa länder kastar ni er över i vilt raseri, därför att ni ser i dem ett hot mot det system som fortfarande håller en stor del av tredje väridens länder i fattigdom och förnedring.

När USA-imperialismen våldförde sig mot Vietnams folk i dess kamp för frihet och oberoende, då teg ni. När Cubas folk hjälper Angola och Etiopien all behålla sin nyvunna självständighet då de slåss för sina liv mot imperialism och fortsatt fattigdom och förnedring, så skriker ni och ställer upp på förtryckarnas sida. På en fråga till Nkomo i den tidigare nämnda intervjun om kubanerna svarar han följande: "Kubaner! Jag tror västvärlden

börjar få fnatt--- . Vad har Kuba gjort för ont för att bli måltavla för

västvärldens utgjutelser? jag tycker västväriden ska börja tänka på vad

man själv gör för att befria södra Afrika, i stället för att leta efter kubaner."

Attackerna fortsätter mot Cuba från svensk borgeriighet. I det nu föreliggande betänkandet konstaterar utskottet att i och med utgången av den nu löpande avtalsperioden 1977/78-1979/80 skall biståndssamarbetet med Cuba vara avslutat.

Jag måste fråga utskottets talesman på vilka grunder detta konstaterande görs. Har motsvarande information lämnats till de kubanska myndigheterna?

Orsakerna kan inte vara att Cuba har blivit så rikt att det inte behöver bistånd. Sockerpriserna är fortfarande mycket låga, vilket förorsakat Cuba stora ekonomiska problem. Dessutom har Sveriges sockerimport från Cuba minskat samtidigt som Sverige utökat sin egen sockerbetsareal.

Bakgrunden till att biståndet nu skall avslutas kan inte vara att Cuba blivit avsevärt och permanent mycket rikare än andra programländer. Orsaken är Cubas solidaritet med Angolas och Etiopiens kamp för självständighet. Jag tycker att utskottets majoritet kunde vara så äriig att den också skrev det i betänkandet.

Jag vill konstatera att utskottsmajoriteten nu helt anslutit sig till den amerikanska utpressningspolitiken mot Cuba. Ni kommer inte att lyckas, till er stora förtret. Tvärtom kommer ert tal om solidaritet att framstå som en

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

ömkansvärd parentes. Cuba, Angola och Etiopien säljer inte friheten till imperialister för några biståndsmiljoner.

Till sist vill jag säga några ord om det bundna biståndet. Vpk kräver att allt bistånd skall ges utan bindningar till uppköp av svenska varor. Vi anser i konsekvens med detta att biståndet skall rensas från alla anslag som är ett stöd åt svenskt näringsliv. Det finns ingen anledning att sådant stöd skall belasta biståndsbudgeten. Om stöd skall ges till svenskt näringsliv bör detta i så fall bekostas av vederbörande departement.

Utskottet har svårt att fatta hur ett sådant krav skall kunna realiseras. Man säger t. o. m. att det är oklart och delvis självmotsägande. Jag kan inte se något sådant problem. Vad det handlar om är att upphöra med bindningen av biståndet, i det här fallet 675 milj. kr. Använd dessa miljoner till bistånd åt progressiva och socialistiska u-länder, till befrielserörelser och fackliga organisationer i enlighet med motionens yrkande!

Herr talman! Jag har berört en del av den svenska u-landspolitiken. Det är ett område som jag får möjlighet att återkomma till vid ett senare tillfälle detta år. Som bekant har det framlagts ett förslag om hur denna politik skall se ut i framtiden, bl. a. som ett resultat av biståndspolitiska utredningen och industribiståndsutredningen.

När det gäller biståndspolitiken och de anslagsfrågor som i dag behandlas borde alltså följande förändringar vidtas:

1. All bindning av biståndet upphör.

2. En successiv avveckling av biståndet till följande länder påbörjas: Indien, Bangladesh, Kenya, Pakistan, Zambia, Lesotho, Swaziland och Sri Länka. Sverige utträder ur Världsbanken och Asiatiska utvecklingsbanken.

3. De medel som frigörs används för ökning av biståndet till progressiva och socialistiska u-länder, nationella befrielserörelser samt flyktingar i södra Afrika och Latinamerika.

Jag yrkar bifall till yrkande 3 och 4 i motionen 1028. Eva Hjelmström kommer senare i debatten att framställa yrkandena beträffande övriga delar av motionen.

ALLAN HERNELIUS (m):

Herr talman! I biståndsdebatten i fjol konstaterades att den egentligen var en anhalt på den långa vägen från 1952 då vårt bistånd började, över år 1962 med den stora propositionen nr 100 fram till den långsiktiga översyn av vår biståndspolitik som genom den biståndspolitiska utredningens försorg beräknades kunna föreligga år 1977. Nu finns resultatet av denna utredning på riksdagens bord i form av proposition nr 135, och det är naturiigt att detta faktum kommer att prägla någon del av debatten. Inom kort skall ju denna proposition behandlas av riksdagen, och olika principfrågor i samband med vårt bistånd kan därmed anstå till den behandlingen. Vi får alltså tillfälle att återkomma om några veckor eller någon månad.

Detta faktum har alltså satt sin prägel på utskottets behandling av regeringens förslag. I många viktiga frågor föreligger enighet inom utskottet.

såsom vice ordföranden nyss underströk. Om den totala storleken av de samlade anslagen föreligger sålunda icke någon meningsskiljaktighet. Dessa ökar som sagts med 320 milj. kr. eller med 9 % i förhållande till innevarande budgetår. Av denna ökning faller 105 miljoner på del internationella biståndsprogrammet och 106 på det bilaterala. Fördelningen av totalanslaget mellan multilateralt och bilateralt bistånd beräknas därmed bli ungefär den nuvarande - 33,5 resp. 63,7 %.

Denna ökning innebär att Sverige även i år något litet överskrider det utlovade enprocenlsmålet. Detta har ju också betecknats som ett elappmål. Det bekräftades i 1976 års regeringsförklaring, och del har upprepals i årets dokument.

Fanns det då inte i år anledning att tveka inför att höja biståndsbeloppet med hänsyn till att Sverige år 1977 uppvisade ett underskott i betalningsbalansen på ca 15 miljarder kronor, att vi kommer att få ett underskott även innevarande år och med hänsyn till att dessa underskott har föranlett och föranleder en omfattande statlig och privat upplåning utomlands? Bör vi då samtidigt höja anslaget till u-hjälpen, dvs. på sätt och vis betala vår del av u-hjälpen.med lånade pengar? Trots allt bör vi nog göra det, och det finns flera skäl därtill.

U-hjälpen får inte bli ett dragspel ut och in - som det har sagts förut - när bytesbalansen växlar. Planeringen för u-hjälpen måste vara flerårig för att bli effektiv, och vår biståndspolitik måste vara trovärdig gentemot utlandet. Utfästelser skall hållas även om det ekonomiska undertaget för givaren förändras.

Det nuvarande ekonomiska bakslaget i Sverige innebär självfallet ej heller någon ändring i det förhållandet att vårt land har en mycket annorlunda ekonomisk standard än de u-länder som gör anspråk på bistånd från oss. Jag tror inte jag behöver utveckla ämnet. Jag skulle kunna nöja mig med att instämma i vad utskottets vice ordförande utvecklade i några expressiva satser härom.

Det finns hunger och lidande i världen, brist på elementära resurser i fråga om föda, vatten och sjukvård, och det finns himmelskriande skillnader i livsvillkor mellan människor i olika länder och på olika kontinenter. Vi liksom den svenska allmänheten vet detta, och del är väl ett av de förhållanden som gör att enigheten kring vår u-hjälp glädjande nog synes ha ökat under de senaste åren.

Vi hoppas dessutom att våra ekonomiska svårigheter är tillfälliga, att de är så tillfälliga att de icke tvingar oss till drastiska ingripanden i fråga om u-hjälpen. Men det går naturligtvis icke att förneka att en ogynnsam bytesbalansutveckling sätter gränser för vad som kan äga rum beträffande utvecklingsbiståndet. Riksbanken har i klartext framhållit att ytterligare ambitioner i fråga om biständsvolymen f n. inte torde vara realistiska. Det är bistert sagt, men det är ett faktum som det inte går att komma ifrån.

Enighet föreligger också i utskottet, som dess vice ordförande påpekade, om att riksdagen bör lämna regeringen bemyndigande att avskriva hela den återstående skulden på de svenska utvecklingskrediter som lämnats till u-

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

länder som hör till de minst utvecklade eller av den ekonomiska krisen hårdast drabbade.

Vid kommande budgetårsskifte försvinner alltså, om riksdagen följer proposition och utskottsbetänkande, både kapitalskuld och förfallna räntor till dessa länder. Den svenska avskrivningen, som i oktober 1977 meddelades i Förenta nationerna av biståndsministern Ola Ullsten, rör ett kreditbelopp på något över 1 miljard kronor. Vår förhoppning är givetvis att andra i-länder skall vidta motsvarande åtgärder för att lätta u-ländernas stora och ökande skuldbörda. Nu finns alltså ett exempel, och även om det inte är särskilt tilltalande att ett land slår sig för sitt bröst, har regeringen inte underlåtit att påpeka detta inför omvärlden. Det må i detta fall vara berättigat om det sker i lagom dosering. Få svenska åtgärder i det internationella samarbetet tycks f ö. ha väckt sådan uppmärksamhet som denna åtgärd.

Det föreligger också enighet i utskottet om en annan ibland omstridd åtgärd, nämligen ökningen av den bundna delen av det svenska biståndet. Det är att märka att det bundna bistånd som det här är fråga om inte binds till vissa varor eller branscher. Mottagaren får i princip välja fritt på den svenska marknaden efter egna önskemål och behov. Därmed har man reducerat många av de invändningar som eljest kan riktas mot bundet bistånd.

Att märka är också att det är fråga om en höjning av den bundna biståndsdelen i den nya budgeten från 14 till 17 %, från 500 till 675 milj. kr. Internationellt sett är denna bundna del alltså mycket låg. Andra länder binder, och binder hårdare än vi, stora delar av sitt bistånd. För många av oss skulle det emellertid te sig ganska orimligt, om vi i nuvarande sysselsättnings- och arbetsmarknadsläge hundraprocentigt bibehöll principer, som en gång infördes i en annan ekonomisk situation och vilka f ö. redan under den föregående regeringens tid mjukades upp.

Samtidigt bör man emellertid undvika att tro att givande av bistånd är en improduktiv verksamhet, som egentligen inte för någon nytta med sig i övrigt. Tvärtom förhåller det sig så att resurser som överförs kan bidra till en utveckling i u-länderna och sedan komma tillbaka till i-länderna i form av beställningar och kontakter, som bidrar till att hålla verksamheten i gång både i i-länder och i u-länder. Den underhandsdiskussion som f n. förs mellan några i-länder om en massiv utvecklingshjälp i bl. a. detta syfte är värd att följa, och så gör också den svenska regeringen just nu.

Den enighet som alltså i stort sett rått i utskottet vid behandlingen av biståndspropositionen gör att antalet reservationer är ganska litet, åtta stycken. Flera av dessa kommer senare att behandlas av andra ledamöter av utskottet. För egen del skall jag nöja mig med att säga några ord om reservationen 1 beträffande anslag till FN:s kapitalutvecklingsfond, UNCDF. Regeringen har föreslagit 20 milj, kr., men oppositionen vill höja detta belopp till 40 milj, kr. Att utskottsmajoriteten inte har velat höja beloppet beror främst på att fonden hör till de mindre inom FN-systemet och att de bidragsgivande i-länderna är mycket få. Sverige svarade i fjol ensamt för inemot 45 % av fondens samlade tillskott. I intet internationellt biståndsorgan har Sverige en högre andel än i detta. Då finns xJet knappast någon

anledning att snabbt öka det svenska bidraget till fondens verksamhet, utan i stället bör Sverige arbeta för att antalet länder som ger understöd ökar. Därför förordas ett avslag på den socialdemokratiska motionen och reservationen i denna del.

Låt mig nu, herr talman, med några ord ta upp vad som har sagts tidigare i denna talarstol. Utskottets vice ordförande anmärkte på att biståndspropositionen 135 kommer att behandlas i vår. Hon kritiserade att riksdagen därmed får en ringa tid för detta viktiga ärende, och hon var misslynt över att de båda propositionerna skulle behandlas med så kort mellanrum.

Förvisso är det en kort tid, men å andra sidan bör man betänka att den biståndspolitiska utredningen inte är någon nyhet för utskottets eller riksdagens ledamöter. Flera utskottsledamöter är själva medlemmar av den biståndspolitiska utredningen och har alltså från vaggan till graven, om jag så får säga, följt arbetet i denna utredning i detalj. Därtill kommer att remisstiden har varit lång, att remissutlåtandena har varit tryckta och publicerade sedan lång tid tillbaka och att det alltså inte är några nyheter som utskottet får på sitt bord. I och för sig förefaller det inte behöva möta några stora besvärligheter att slutföra handläggningen av denna proposition snarast möjligt och därmed också få ett undertag för biståndspolitiken i ett tidigare skede än eljest skulle vara fallet.

Herr Måbrink spädde på. Han talade om en upprörande situation. Herr Måbrink har själv varit ledamot av biståndsutredningen och bör veta hur det har gått till.

Emellertid sade herr Måbrink en del annat också. Han klagade över vad herrar Hernelius och Torsten Bengtson sagt i talarstolen - innan vi hade yttrat oss. Det kan man alltid göra. Han sade att jag i vilt raseri störtade mig över anslagen till vissa länder. Kammaren ser nu alltså framför sig en rasande Roland, ett utslag av vilt raseri. Jag tror att jag kommer att göra kammaren och herr Måbrink besvikna på den punkten.

Om jag skulle ta upp något av vad herr Måbrink yttrade i övrigt, som är värt att ta upp, skulle det möjligen vara vad han sade om de multinationella svenska företagen och deras verksamhet utomlands, vilken han utmålade som en fasa icke bara för det land där den bedrivs utan också för svenska arbetare och svensk sysselsättning.

Det torde i många fall förhålla sig alldeles tvärtom. Utskottet hade tillfälle att på en resa i Latinamerika besöka t. ex. en svensk industri i ett land där. Verksamheten sysselsatte 400 arbetare men gav upphov till arbete för 700 å 800 personer i Göteborg och på flera andra platser. Utskottet hade också tillfälle att följa en del av L M Ericssons arbete på denna kontinent, och det var intressant att ta del av hur många arbetstillfällen som genom LM:s tekniska skicklighet, affärsskicklighet och kvaliteter kunde beredas på hemmaplan i Sverige till följd av L M Ericssons arbete på dessa främmande marker.

Jag tror att herr Måbrink bör tänka om vad gäller denna del av verksamheten. Den är till gagn för Sverige i övervägande antal fall och den ger arbetstillfällen här hemma. Nog om detta.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt 111 vecklingssa mar-bete m. m.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Även om det finns enighet i utskottet i fråga om stora principer, så finns det som vanligt, höll jag på att säga, oenighet om anslagens storlek och länderfördelningen. Om behoven i varje särskilt fall är det ju lätt alt ha en egen mening och varken den enaeilerden andra sidan kan göra anspråk på att vid varje tillfälle ha funnitdet gyllene lagom, det gyllene snittet. I några fallär det också fråga om principer.

Jag skall nu lämna rollen som talesman för utskottet och framföra synpunkter som ledamot av utskottet. Då kan den frågan ställas: I vilken omfattning bör det kunna krävas att mottagarländer för svenskt bistånd tillämpar mänskliga rättigheter? Att våra egna värderingar därvidlag icke får bli utslagsgivande är självklart. Å andra sidan finns det vissa minimikrav som måste iakttas. I detta avseende har Sverige allt skäl att i några fall ge sin mening till känna i den ena eller den andra formen. Utan att pressa på mottagarlandet våra egna åsikter bör vi i varje fall ge till känna vad vi tycker och tänker. Nyligen kom från trovärdiga källor skakande skildringar av händelser i Etiopien, massutplåning och barnamord, vilka reportage väckte stort uppseende utomlands och omedelbart gav genklang t. ex. i det engelska parlamentet.

När i utrikesdebatten under föregående år oroande skildringar från källor bl. a. inom det franska socialistpartiet - Mitterand själv f ö. - gav vid handen att läget i Vietnam icke var tillfredsställande, förnekades dessa källor kategoriskt och omedelbart av åtminstone en ivrig röst i denna kammare. I år torde man vara och borde man vara mindre bestämd. Alltför många nya vittnesmål har kommit till om vad som sker i fråga om mänskliga rättigheter i Vietnam, detta stora svenska biståndsland. Det går inte att utan vidare avfärda flyktingars vittnesbörd på ett håll men godta dem i andra väderstreck.

Det krigstillstånd som råder mellan Cambodja och Vietnam - Cambodja är ju inte något biståndsland lyckligtvis - har också föranlett båda parter att tillhandahålla omvärlden bloddrypande skildringar av grymhet och terror. Sanningshalten i dessa fall är naturligtvis mera diskutabel, men vad som har förekommit i Cambodja är skräckinjagande nog. Sverige har också understött en engelsk begäran om FN-undersökning, men den har inlagts i FN-maskineriet med sedvanlig långsamhet, och arbetet på frågan bedrivs med snigelhastighet. Jag upprepar ett spörsmål från utrikesdebatten till regeringen: Vill regeringen ta några initiativ för att få till stånd en snabbare behandling av frågan om mänskliga rättigheter i FN?

Också från Angola haren vederhäftig tidning i dagarna lämnat uppgifter av hart när otrolig karaktär om vad som där sker, om folkutrotning och om tvångstransporleravbarni tusental utan föräldrar från Afrika till Havanna på Cuba. Dessa uppgifter har förnekats av angolanska regeringen, men en enkel dementi är nu icke till fyllest med tanke på källornas kvalitet.

Nu, herr talman, skall jag inte längre syssla med denna del utan i stället fästa uppmärksamheten på två särskilda yttranden, som avgivits av Ingrid Sundberg och mig som ledamöter av utskottet. Det ena gäller Vietnam och kommer senare att behandlas av Ingrid Sundberg. I denna del vill jag nöja mig

med att konstatera att vi moderater från början stått mycket kritiska mot det stora skogsprojektet Bai Bång, att vi anser att riksdagen då fördes åt sidan och att vi städse har hävdat att det avtal som den dåvarande regeringen utan riksdagens hörande tecknade var huvudlöst. Vi har tyvärr fått rätt. Miljon efter miljon av svenska pengar läggs ned på anläggningen som följd av detta avtal, som därtill är oklart och motstridigt. Därtill vet man icke när denna penningström från Sverige enligt avtalet skall upphöra eller när anläggningen är färdig. Men avtal skall hållas -det aren gammal regel från den romerska rättens tid - och därför har vi inte yrkat på lägre anslag vid något tillfälle sedan avtalet en gång tecknades. Däremot har vi yrkat på en översyn och på nya förhandlingar, tyvärr utan framgång.

I fråga om Cuba ser vi i dag äntligen ett resultat av våra ansträngningar, nämligen att biståndssamarbetet med Cuba avses bli avslutat i och med utgången av nu löpande avtalsperiod 1979/80. Norge upphörde med sitt bistånd i år, Nederländerna är i färd med att göra detsamma. Herr Måbrink frågade efter anledningen till detta. Det är nog med att svara att det sker i enlighet med riksdagens beslut. Det är också något att ta hänsyn till för ett parlament, herr Måbrink.

Cuba borde egentligen aldrig ha fått något bistånd. För det första hör landet icke till de fatliga. Nationalprodukten per invånare är betydligt högre än i flertalet andra biståndsländer. För det andra ger Cuba självt bistånd till u-länder, och för det tredje är Cuba nära ekonomiskt knutet till en supermakt, som lämnar enorma summor i bistånd till landet. Cuba har ett stort antal politiska fångar - siffran 10 000 har nämnts. Yttrandefriheten är obefintlig.

Därtill har kommit, men del åberopas inte av utskottets majoritet, att Cuba bedriver militär aktivitet i länder och på kontinenter långt utanför landets gränser och utan all egna säkerhetsinlressen står på spel. Man beräknar att inemot en fjärdedel av Cubas krigsmakt är sysselsatt utomlands. I upp till 20 länder finns kubansk mililärpersonal och kubanska rådgivare, och enbart i Afrika beräknas 30 000 soldater och militära rådgivare ha sin tillfälliga hemvist. Ett land som kan försörja så stora truppstyrkor pä främmande områden kan iniegärna sägas vara i behov av svenskt bistånd. Förbindelserna till dessa truppstyrkor skall ju också upprätthållas.

Den kubanska militära aktiviteten fördöms också i dag världen över, I den svenska utrikespolitiska debatten häromdagen beklagade både regeringen och oppositionsledare den kubanska inblandningen i Afrikas horn. Förenta staternas FN-ambassadör Young, som till en början försvarade Cubas inblandning i Angola, har nu ändrat sig och är en flitig angripare på världsarenan av den kubanska politiken. Den engelske utrikesministern Owen fördömde häromdagen kraftigt den kubanska militära interventionen i Afrika, som enligt honom var nutidens mest allvarliga hot mot avspänningspolitiken och därmed mot världsfreden. De afrikanska staterna själva blir alltmer oroliga över närvaron av kubanska soldater. Zambias Kaunda har gång på gång varnat för vad han kallar "främmande tigrar".

Nog måste Sverige kunna avbryta bistånd när skälen för ett avbrott blir alltför starka, konstaterar två tjänstemän i SIDA i en artikel i senaste numret

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

av SIDA:s tidning Rapport, Vi instämmer häri. Anledningen till att vårt uttalande icke har tagit formen av en reservation är främst alt del ingångna avtalet i alla fall är på väg att försvinna. Men vad vi icke kan fatta är all socialdemokraterna här hemma trots Cubas bidrag till krigshoten på jorden, trots fördömandet av den kubanska politiken från ledare världen över, däribland deras egna partivänner, på allvar i dag påyrkar all det svenska biståndet till Cuba skall fördubblas till 70 milj. kr.

Herr talman! Jag ber alt få yrka bifall till utskottets förslag på alla punkter.

ANNA LISA LEWÉN-ELIASSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr ordföranden i utrikesutskottet var mild i tonen i sin roll som ordförande, men i sak var han inte lika mild. Framförallt gjorde han i sin roll som moderat riksdagsman och ledamot av utrikesutskottet åtskilliga skarpa ulfall mot vad som har förekommit i utskollet, I den socialdemokratiska gruppen har vi emellertid gjort den arbetsfördelningen alt de frågor som togs upp i utskottet kommer att beröras närmare av andra ledamöter. Därför lämnar jag dessa frågor därhän och kommer egentligen bara att la upp den fråga som gäller arbetet med de olika propositionerna i det här sammanhanget.

Jag vill börja med alt säga till herr Måbrink alt vi i utskottet gång på gång försökte alt klara ut när propositionen nummer två skulle komma. Först i allra sista stund fick vi besked på den punkten, och del gör att vår arbetsordning har varit en smula osäker. Men vi har verkligen försökt att få en annan ordning till stånd. Jag uppfattade ordförandens inlägg som om biståndsfrågorna skulle komma tillbaka till kammaren om några veckor eller om några månader. Får jag uppfatta den senaste ordalydelsen så, att utskottet kanske inte behöver fullfölja behandlingen av den här propositionen inom den tidsram som vi trott skulle gälla? Får vi mera lid att arbeta med dessa frågor?

Sedan till talelom alt den biståndspoliliska utredningen var så väl känd och alt del finns ledamöter i utskottet som tillhört utredningen och att utredningen i ston är enig om att den förda biståndspolitiken varit ändamålsenlig och riklig. Utskottets alla ledamöter skall dcu Utredningen har pekat på en lång rad olika frågor som behöver diskuteras. Sådana frågor har för resten tagits upp här i dag. Det gäller t. ex. de biståndsmål som satts upp, jämförda med de resultat som uppnåtts. Skall vi göra någonting åt detta? För att exemplifiera dessa svårigheter har det här nämnts sådana ländersom Indien och Bangladesh, Ärintedelfrågorsom vi behöver ägna oss åt? Vi skall då lägga märke till att denna utredning lämnades i april 1977. Industribiståndsutredningen lämnades den 31 oktober 1977. F. ö, fanns den inte tillgänglig för vanliga människor, t, ex. riksdagsledamöter, förrän långt senare. Det fanns något exemplar för visning för pressen, men jag tror alt vi andra fick vänta mer än en vecka. Den utredningen innehåller stora nyheter och det är dem som det är intressant alt tränga in i, eftersom del i praktiken är fråga om en helt ny inriktning av biståndspolitiken.

BERTIL MÅBRINK (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Allan Hernelius talade om L M Ericssons verksamhet i något latinamerikanskt land och menade att den verksamheten är värdefull med tanke på arbetslillfällena här i Sverige.

Detta stämmer inte, och jag tycker att man skulle sluta med den här sortens mytbildning. Antalet anställda i L M Ericsson-företag i Sverige minskar ju katastrofalt varje år. Man kan som exempel nämna Söderhamn, Karlskrona, Stockholm eller vilken ort som helst - överallt sker en ständig minskning. En motsvarande ökning kan man däremot notera i de latinamerikanska länderna, l. ex, i Brasilien,

Det gäller inte bara arbetarna i del här landet. Del gäller samtidigt arbetarna i exempelvis Brasilien. Herr Hernelius vet mycket väl under vilka fruktansvärda förhållanden de lever, där bl. a, svenska företag, som L M Ericsson, är ansvariga för den situation som den alltmer ökande skaran av fattiga befinner sig i.

Sedan till Etiopien. Jag är överens med herr Hernelius om alt del finns och har funnits inslag där i utvecklingen som jag inte kan sympatisera med, bl. a. avrättningar. Jag är helt överens med herr Hernelius på den punkten. Men man måste också ha klart för sig från vilka utgångspunkter de tvingades genomföra förändringen i Etiopien, Det var från en feodal struktur med oerhörd förnedring och fattigdom för folkflertalet, där feodala grupper, grupper kring den tidigare kejsaren, till varje pris försökte försvara sina tidigare privilegier. Och det skapade problem.

Men herr Hernelius kan inte heller komma ifrån att det har skett en positiv utveckling i Etiopien. Ta den jordreform som genomförts som exempel! De tidigare jordlösa har fått jord. De har fått tillbaka sitt människovärde. Och ni säger ju själv i utrikesutskottet exempelvis att de insatser som Sverige gör på landsbygden fungerar mycket bra. Vad jag förstår av de uppgifter jag har så fungerar det svenska biståndet på ett mycket bättre sätt nu än under kejsartiden. Och då sade inte Allan Hernelius någonting om den brutale kejsarens metoder och hur tvivelaktigt det då var med det svenska biståndet.

Sedan till Cuba: Ni får tycka vad ni vill om Cuba, herr Hernelius, Jag anser all Cuba gör rätt - deras solidaritet med fattiga och förtryckta tycker jag är riklig. Men ge mig svar beträffande situationen i Bangladesh och Indien! Hur kan ni sitta och föreslå höjningar av biståndet till dessa länder, väl medvetna om den situation som råder där? Jag vill ha ett svar på den frågan av herr Hernelius. Tyck vad ni vill om Cuba, men svara också på den här frågan!

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. in.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. rn.

närmare kännedom därom och vill inte uttala mig. Jag betvivlar inte all vissa uppgifter är riktiga. Men jag vill ge den personliga erfarenheten att vid förfrågan hos en fackföreningsledare i ett latinamerikanskt land om han • skulle vilja arbeta i ett företag som var ägt inom det landet eller i ett svenskt företag i landet så svarade han tveklöst: Självfallet i det svenska företaget. Det kan ju belysa en liten faktor av problemet, som jag eljest inte bestrider.

Beträffande de olika länderna inom Bangladesh saknar jag anledning att ingå på någon större exercis med herr Måbrink. Jag vill bara säga: Det är säkerligen stora missförhållanden där. De belystes ju nyligen genom erfarenheter som utrikesutskottet gjorde under en resa, och det föranledde också en hel del ändringar i det svenska biståndet.

Beträffande Etiopien skall ingen bestrida att lägel för många var svåruthärdligt, för att använda ett ringa ord, under den tidigare regimen. Men del förargliga är att det inte blivit bättre, utan att terrorn uppenbariigen är sådan att den utgör ett skrämmande bevis på vad maktgalenskap resp, andra impulser kan ställa till med just nu.

Till fru vice ordföranden vill jag bara säga att hon nog missuppfattade vad jag sade om del faktum alt vissa av utskottets ledamöter var med i utredningen. Det innebar inte att problemen därmed var undanskaffade. Det innebar all det fanns informationer på ett tidigt stadium för dessa utskotts-ledamöter.

Och i fråga om behandlingen i utskottet vill jag säga: Att jag använde uttrycket några veckor eller någon månad beror på att det funnits olika uppgifter. Enligt en uppgift skulle det vara fråga om att utskotlsbelänkandel skulle behandlas i juni, och då blir det bra nära några månader. Enligt en annan uppgift värdet fråga om den30maj,ochdåblirdet något mindre än två månader, men i varje fall ganska nära.

BERTIL MÅBRINK (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Det som Allan Hernelius sade om de svenska förelagen och som han försökte lägga fram som ett försvar bevisar ingenting. Man kan lika gärna ha de svenska företagen kvar i det här landet. Till det säger kanske Allan Hernelius: Ja, men del är fråga om vårexporl, att vi skall sälja. Därför är denna verksamhet nödvändig. Men det är en ytterst liten del av sanningen om de här alltmer ökande utlandsinvesteringarna. Den verkliga orsaken är nämligen att de svenska förelagen såväl som amerikanska, västtyska m. fl, etablerar sig i dessa oerhört reaktionära u-länder på grund av alt där finns billig arbetskraft - 1 dollar om dagen - där finns ingen fackförening, man har polis och militär som skyddar bolagen från "störningar" osv. Det är ett faktum.

Herr Hernelius säger att arbetarna i det och det latinamerikanska landet föredrar all arbeta i ett svenskt företag. Det bevisar inte att förhållandena är bra, alt allt är frid och fröjd, att företagen skulle uppträda som änglar gentemot arbetarna. Det bevisar ingenting. Ta Brasilien som ett exempel, Allan Hernelius. Den katolska kyrkan i Säo Paulo har lagt fram ett oerhört avslöjande material om på vilket sätt utländska förelag uppför sig gentemot

befolkningen.

Jag har sagt att Allan Hernelius och de andra borgerliga politikerna får ha den uppfattning de har om Cuba. Jag förstår myckel väl varför ni har den. Vi vet vilken sida ni slår på. Från den sidan måste ni attackera Cuba när del landet ställer upp för länder vilkas självständighet hotas, t, ex. Etiopien och Angola, Vi vet vilka länder det var som kastade sig över Angola, Det var Sydafrika och Zaire, med direkt stöd av USA, På begäran av Angolas regering gick Cuba in och ställde upp solidariskt.

Men Allan Hernelius skall inte krypa undan ansvaret. Som ordförande i utrikesutskottet bör Allan Hernelius klart motivera hur det kan vara möjligt att man fortsätter engagemanget i Bangladesh och Indien, Del går inte alt krypa undan detta ansvar genom alt bara peka på att "vi har vidtagit vissa åtgärder". Vad då för åtgärder? Är det åtgärder som skulle innebära alt de som blir fattigare och fattigare i Bangladesh nu skall få del av svenska biståndsmedel? Är del sådana åtgärder ni har vidtagit, Allan Hernelius?

Jag efterlyser fortfarande svar i denna fråga. Det är en principiellt viktig frågeställning.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

ANNA LISA LEWEN-ELIASSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är intressant att lägga märke till att ordföranden i utrikesutskottet vid diskussionen om behandlingsgången uppehåller sig endast vid den del av den nya propositionen som handlar om biståndspolitiken och som är grundad på den biståndspoliliska utredningen. Jag vill återigen säga alt det är inte det som är kärnan i del här problemet, utan det är naturligtvis den delen som handlar om industribiståndet. Del är del som aren avgörande ny fråga.

Men i budgetpropositionen, som vi behandlar i dag, görs den av regeringspartierna till något underordnat. Man föreslår ett anonymt anslag på 40 milj. kr. som skall gå till detta ändamål. Och när man diskuterar anslaget med tanke på den slutliga propositionen, vill man tydligen också göra det till en underordnad sak. Jag hävdar alt det är precis tvärtom. Inom del socialdemokratiska partiet uppfattar vi att det är fråga om att välja en ny väg för vårt biståndssamarbete, så som delta industribislånd är utformat. Det må sedan i pengar räknat vara blygsamt, men det är ändå en helt ny väg vi väljer.

ALLAN HERNELIUS (m) kort genmäle:

Herr talman! Självfallet är industribiståndet en myckel viktig fråga, även om pengar är av underordnad betydelse i detta sammanhang, i varje fall vad gäller årets och kommande års budgetar. Jag tror att andra talare kommer att la upp frågan om detta i denna debatt, och jag skall därför inte fördjupa mig i frågan. Jag vill emellertid bara säga så mycket, att jag har uppfattat det som angeläget att frågan om industribislånd kommer till snabbi avgörande i riksdagen, icke minst med hänsyn till de pockande krav som kommit från u-länderna vid kongress efter kongress, vid sammankomst efter sammankomst och vid enskilda samtal mellan regeringsledamöter och representanter för

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt lUvecklingssainar-bete m. in.

dessa u-länder, om att Sverige slår in på denna väg. Det är skäl nog för att gå skyndsamt fram och icke tveka i några månader.

Herr Måbrink hade krav på att jag skulle försvara varför vi ger bidrag till Indien och Bangladesh. Jag är inte benägen alt följa krav från herr Måbrink, jag tycker inte hans allmänna attityd till frågorna är av den arten att jag vill göra del. Jag tycker icke heller att den monolog han regelbundet för i dessa sammanhang är av sådan kvalitet all en diskussion skulle bli av större värde. Vi har uppenbarligen helt olika uppfattningar om demokrati och folkstyre, och då är det svårt alt diskutera dessa ting. Jag vill dock säga till herr Måbrink, för att i alla fall uppfylla något av hans krav, alt bistånd till Indien och Bangladesh utgår efter den svenska princip enligt vilken bistånd skall ges till de fattigaste länderna. Ingen kan bestrida att Indien och Bangladesh hör till världens fattigaste länder.

STURE ERICSON (s):

Herr talman! När Ola Ullslen presenterar sin biståndspolitik brukar han försöka verka okontroversiell. Hans ledmotiv är ständigt att del råder stor enighet kring Sveriges biståndsinsatser i de fatliga länderna. Han lägger ned stor möda på alt skapa intrycket att underden borgerliga regeringen fortsätter allt i gamla hjulspår.

Den som söker sanningen i denna fråga gör naturligtvis klokt i all närmare granska fakta. Ola Ullsten är ju en skicklig propagandist. När vi nu behandlar den borgerliga regeringens andra bisiåndsproposition finns del all anledning att ställa frågan: Har regeringen Fälldin gett den svenska biståndspolitiken en borgerlig profil?

Svaret blir ja. Den svenska biståndsprofilen blir alltmer borgeriigt markerad. Del är inte bra för vårt lands anseende i världen. Och vad värre är: del är inte bra för de fatliga i u-länderna - som ju våra biståndsanslag är avsedda att hjälpa.

Regeringen berömmer sig själv av alt den fullföljer volymmålet 1 % av bruttonationalprodukten. Men till följd av regeringens egen ekonomiska politik blir det bistånd som nästa budgetår når u-länderna klart lägre än tidigare - räknat i reala termer. Det som är viktigt när man diskuterar biständsvolymen är ju vad som realt når de faltiga i u-länderna. Till följd av den sjunkande svenska bruttonationalprodukten och till följd av nedskrivningen av den svenska kronans internationella värde administrerar nu Ola Ullsten en klart minskande svensk u-hjälp. Skrytet om enprocenlsmålet kan inte dölja detta faktum.

Det är inga små belopp det handlar om. Den 15-procentiga nedskrivningen av kronans värde som ekonomiminister Bohman berömmer sig av, betyder att värdet av vårt bistånd till de faltiga länderna minskar med över 500 milj, kr. SIDA har i sina senaste peiita - som lämnades in före den senaste stora devalveringen - kommit fram till att del skulle behövas flera hundra miljoner

mer än vad regeringen nu föreslår för alt behålla realvärdet.

Beräkningar av det här slaget kan göras på många sätt, men kvar står faktum att regeringens ekonomiska politik under det senaste året reducerat värdet av vårt internationella bistånd med fiera hundra miljoner kr. Men det är inte bara biständsvolymen som minskal. Regeringens politik har inte endast lett till en minskad kvantitet bistånd, ulan förändringarna har också inneburit en lägre kvalitet på det svenska biståndet. Regeringen Fälldins politik drabbar därmed inte bara de mest utsatta grupperna i vårt eget land, ulan den försämrar också framtidsutsikterna för många av de fattigaste människorna i u-länderna.

Jag skall i fortsättningen ange några exempel på kvalilelsförändringen i biståndet.

När det gäller det bilaterala biståndet kanske någon tycker alt de förändringar vi socialdemokrater föreslog i fjol och föreslår i år inte är särskilt stora, och ser man bara på siffrorna är väl detta riktigt. Man bör inte göra några tvära kast i del bilaterala samarbetet. På sikt skulle emellertid våra förslag ge vårt direkta bistånd en annan inriktning. I år liksom i fjol föreslår vi ett större stöd till befrielserörelserna i södra Afrika, mer biståndspengar till Angola, Mozambique, Cuba, Guinea-Bissau och Kap Verde. Samtidigt anser vi att del svenska biståndet till Kenya och Pakistan kan trappas ner. Av särskilda yttranden från moderaterna framgår att de helst skulle vilja dra ner biståndet till Cuba och Vietnam snabbare.

Regeringen Fälldins direkta bistånd har inte en klar viljeinriktning mot ekonomisk och social utjämning. Den satsar för litet på länder som utsätts för yttre tryck som hotar deras självständighet. Målet att främja ekonomisk och social utjämning bör enligt vår uppfattning styra valet av samarbetsländer, men den borgerliga biståndspolitiken styr oss mot ett mer neutralt länderval och minskar därmed biståndets effektivitet och kvalitet. Del aren illusion att tro att bistånd utifrån kan vrida rätt en skev fördelningspolitik inom ett u-land. Däremot kan man med ett bistånd utifrån förstärka en medveten inhemsk utjämningspolilik i ett samarbelsland.

När bisiåndspropositionen behandlades i Ool var ännu inte storleken av bidraget till Världsbankens internationella utvecklingsfond, IDA, bestämd. Vi socialdemokrater föreslog då ett bidrag på 320 milj, kr. per år under den följande treårsperioden. De borgerliga hade bestämt sig för oförändrad andel, dvs, 4 %, vilket i kronor innebar 413 milj, kr, per år. Vi socialdemokrater hävdade att dessa närmare 100 milj. kr. skulle komma till myckel större nytta, om de sattes in som direkt bistånd i södra Afrika.

I år föreslår vi inte ett lägre årsbidrag till IDA eftersom regeringen Fälldin bundit vårt land vid ett treårsavtal om 413 milj. kr, per år-vi anser att avtal skall hållas, I ett särskilt yttrande markerar vi emellertid all vår inställning till del svenska IDA-bidragets storlek inte förändrats.

Världsbankens internationella utvecklingsfond tillämpar ofta snävt ekonomiska - bankmässiga - kriterier på ett sätt som är främmande för svensk biståndspolitik. Många IDA-satsningar kommer inte de fattigaste folkgrupperna till godo. Mottagarlandets fördelningspolitik styrs ofta på ett otillbörligt

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. in.

sätt. U-ländernas infiytande på IDA:s verksamhet är svagt.

Världsbankens och IDA:s styrelse styrs ytterst av privaikapiialisliska intressen. Men u-länderna tvingas vända sig till Väridsbanken av del enkla skälet att privata storbanker - som är det enda alternativet - ställer hårdare lånevillkor. Sverige bör fortsätta att stödja u-ländernas krav på reformer inom Världsbanken, samtidigt som vår höga andel av bidragen till IDA bör minska vid nästa s. k. påfyllnad.

Vi bör arbeta för alt stärka FN:s kapitalfond för att ge u-länderna en annan kanal för kapilalbislånd, en kanal som de själva har ett avgörande inflytande över. Det föreslår vi i reservationen I.

Världsbanken har vid flera tillfällen ställt sådana krav på låntagarländerna att det inneburit all de faltiga i dessa länder fått det sämre. Världsbankens uppträdande mot Chile är beryktat.

Det är inte särskilt sannolikt alt Världsbanken, som nu fungerat i över iQ år, kommer all förändras radikalt under de närmaste åren, USA, som svarar för de ulan jämförelse största kapitaltillskotten, kommer också i fortsättningen all dominera verksamheten. Efter påtryckningar i kongressen i fjol instruerade president Carler USA:s representanter i bankens ledning all rösta emot lån till svenska samarbetsländer som Vietnam, Laos, Angola, Mozambique och Cuba. De skall också försöka förhindra lån till produktion av socker, palmolja, apelsiner och citroner i de fall sådana lån "kan skada producenter i USA". Dessa instruktioner från president Carler är bara den senaste illustrationen till hur USA ser på institutioner som IDA, Interame-rikanska utvecklingsbanken IDB, Asiatiska utvecklingsbanken och andra liknande organ.

Till saken hör att USA ännu inte betalt färdigt sin andel av den s. k. fjärde påfyllnaden, en skuld på 750 miljoner dollar - och ännu inte börjat betala sin andel av den s, k, femte påfyllnaden. Sverige slår ju i dag i begrepp att besluta om det andra årsbidraget till den femte påfyllnaden.

Det förefaller därför faktiskt som om Sverige nu är mer angeläget än USA alt slå vakt om en så totalt USA-dominerad institution som Världsbanken och dess dotterorganisation IDA, detta trots att Världsbanken inte alls uppfyller de kriterier som uppställts för inriktningen av det svenska biståndet. Entusiasmen för fortsatta höga svenska bidrag till Världsbanken är en av de klarast markerade borgerliga inslagen i vår biståndspolitik.

Som ytterligare ett exempel på den borgerliga biståndsprofilen - till nackdel för Sveriges anseende i världen och till nackdel för de fatliga i u-länderna - vill jag peka på den "fond för industriellt samarbete" som de borgeriiga i dag kommer att anslå 35 milj, kr. till. Denna fond innebär att krav som tidigare under 1970-talet framförts i motioner från moderaterna och folkpartiet nu blir påtaglig verklighet,

Induslriulvecklingsfonden kommer att förslärka u-ländernas beroende av utländska företag -det är rakt motsatt de mål riksdagen enhälligt beslutat om för del svenska biståndet. U-länderna har aldrig begärt en fond av det här slaget. Vad de har begärt är mer bistånd på industriområdet i så obundna former som möjligt. Regeringens fondförslag innebär att svenska bistånds-

medel sprids till ännu fler länder, vilket motverkar effektivitet och koncentration av biståndet.

Tidigare har det alltid hetat att biståndet skall utgå från mottagarländernas behov och önskemål och alt svenska kommersiella intressen inte skall styra biståndet i sin riktning. Den sammanblandning av företagens intressen med biståndsverksamheten som nu blir oundviklig kan minska biståndsviljan hos den svenska allmänheten. En del löntagare kan komma att uppleva all svenska företag med hjälp av biståndsmedel flyttar produktion till utlandet. Det fackliga inflytandet i fondstyrelsen görs mycket svagt. Bislåndsperso-nalen ute på fältet får en dubbelroll genom att dels söka efter intressanta investeringsobjekt för svenska företag, dels söka bistå mottagarlandets utvecklingsprogram. De minimikrilerier för gåvoandel i biståndet som OECD:s biståndskommitté DAC uppsatt uppfylls inte. Därmed skulle biståndsmedel användas för ändamål som internationellt inte klassificeras som bistånd.

Det är mot denna bakgrund naturiigt att vi i reservationen 4 yrkar avslag på att pengar reserveras för sådana ändamål.

Det stora flertalet av remissinstanserna har också avvisat förslaget alt ta i anspråk bislåndsmedel för dessa ändamål, däribland LO och TCO. Men däremot är Sveriges Industriförbund, Arbetsgivareföreningen, Bankföreningen och andra företagarorganisationer entusiastiska. Det är mycket avslöjande för den nya inriktning som den svenska biståndspolitiken fått under regeringen Fälldin. Ola Ullsten har skickligt administrerat en klar högervridning av den svenska u-hjälpen. Del är inte förvånande att Allan Hernelius var så nöjd och belåten här i talarstolen för en stund sedan.

Slutsatsen blir alltså att genom regeringens inriktning av vårt bilaterala bistånd får vi inte de utvecklingsresultat som skulle vara möjliga vid ett annat val av samarbetspartner. Genom ett överdimensionerat svenskt bidrag till Världsbanken-IDA förlorar vi ett hundratal miljoner varje år som alternativt skulle kunna satsas på projekt som bättre svarar mot de mål som uppställts för vårt bistånd.

Slutligen: Genom att börja ge bistånd till svenska företags investeringar tar regeringen ännu ett stort steg mot kvalitetsförsäniring av det svenska biståndet. Denna senast nämnda åtgärd ger så låg kvalitet att det enligt OECD:s biståndskommittés, DAC, normer inte ens får rubriceras som bistånd.

Innebörden av denna borgerliga biståndspolitik är alltså att biståndet minskar i reala termer och att det bistånd som ges blir allt mindre värt för de fattiga i u-länderna. Både kvantiteten och kvaliteten försämras i den svenska biståndsverksamheten - men något annat var väl inte att vänta.

Herr talman! Jag yrkar bifall till de socialdemokratiska reservationerna.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete III. m.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. 111.

devalveringarna. Är Sture Ericson emot de devalveringar som har företagits? Det har varit ett ganska stort mummel i de socialdemokratiska leden när de frågorna har förts på tal på sistone, inte minst efter Krister Wickmans klara omdöme om den goda verkan och nyttiga effekt som den senaste devalveringen hade.

Sedan måste jag säga, herr talman, att man kan råka ut för olika omdömen, Sture Ericson sade att jag var nöjd och belåten när jag stod i talarstolen. En annan talare har förut här talat om vilt raseri. Jag får väl själv bestämma mig för vilken attityd jag intog.

STURE ERICSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag talade om enprocenlsmålet. Vi har inte fört fram något krav på högre volym, men när man tittar på om enprocenlsmålet har uppfyllts skall man inte nöja sig med att bara se på summorna här i Sverige. Man skall se efter vad pengarna är värda i mottagarländerna. Del var det milt resonemang gick ut på. Del värdet har sänkts radikalt genom den usla ekonomiska politik som förts och som lett till sjunkande bruttonationalprodukt och genom de devalveringar som den nya regeringen har genomfört, som naturligtvis har lett till att den svenska kronans värde är myckel lägre i utlandet nu än för några år sedan. Det är ju den bas man beräknar 1 % på som gör alt värdet blir så mycket lägre än tidigare.

Nu frågar herr Hernelius om jag är emot devalveringar. Jag är del inte i princip, men jag är givetvis mycket starkt emot all man för en ekonomisk politik som gör alt man tvingas till devalveringar. Bl, a. herr Hernelius partiordförande har gjort tabbar som har påskyndat devalveringsprocessen. Hade man fört den ekonomiska politik som vi socialdemokrater har föreslagit här i riksdagen skulle lägel i dag ha varit helt annorlunda, och 1 % av vår brultonalionalprodukl skulle vara bra myckel mer värt i u-länderna än det är i dag,

F, ö, har jag inte kritiserat herr Hernelius för att han var nöjd och belåten. Jag har inte heller anklagat herr Hernelius för högervridning. Del var herr Ullslen som jag anklagade för del, och det är herr Ullsten som borde känna ett visst obehag inför den nöjda och belåtna attityd som herr Hernelius har visat,

ALLAN HERNELIUS (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag fick etl svar. Herr Sture Ericson gillar i princip devalveringarna. Därmed faller en del av hans anklagelser mot regeringen.

Vad tabbarna beträffar förefaller de vara mycket fördelade, men framför allt tycks arvet som den nya regeringen fick vara mycket entydigt.

borgerliga regeringen har fört och som har framtvingat dessa devalveringar, som så radikalt har minskal biståndels reala värde i u-länderna. De falliga miljonerna i u-länderna är bland dem som är hårdast drabbade av den ekonomiska politik som regeringen Fälldin har fört. Det var det mitt resonemang gick ut på.

Förste vice talmannen TORSTEN BENGTSON (c):

Herr talman! Riktlinjerna för den svenska delen av det internationella titvecklingssamarbeiet kommer att fastställas under innevarande år; de förslås i proposition 135, Årets debatt blir därför i någon mån avvaktande, i väntan på beslutet om u-landspolitikens framtida utformning.

Trots de svårigheter vi har i fråga om utformningen, verkställandet och utvärderandet av u-landsbiståndet torde man, oavsett partitillhörighet, kunna konstatera att det svenska biståndet har varit av stor betydelse för utvecklingen i de länder som erhållit bistånd.

När centern som första parti i riksdagen föreslog att biståndet skulle uppgå till I % av bruttonationalprodukten var det många som tvivlade på möjligheterna att uppnå ett sådant mål. Det tog myckel lång tid innan del socialdemokratiska partiet och regeringen, som Anna Lisa Lewén-Eliasson sade, 1968 äntligen gick med på att uppställa det målet,

1974, två år försenat, nådde vi dock upp till enprocenlsmålet, trots att socialdemokraterna vid åtskilliga tillfällen visade tröghet med alt höja anslaget.

I år kan man konstatera all del, med unianlag för förslag från enskilda motionärer, föreligger enighet om det totala biståndsbeloppet.

De socialdemokratiska reservationerna till utskoltels betänkande kan man beteckna som etl slags pullerpolitik, I golfspelet finns det bland de olika klubborna en som används för små förflyttningar av bollen, och den kallas putter. Det är just sådant som socialdemokraterna gör. Några större riktlinjer för u-landspoliliken som skiljer sig från de av regeringen föreslagna finner man inte i de socialdemokratiska reservationerna. De har prutat på beloppet på något ställe och lagt till på ett annat. Del är kanske inte så konstigt, eftersom hela den socialdemokratiska politiken i oppositionsställning har kännetecknats av brist på alternativ och riktlinjer i stort,

Sture Ericson har vissa anmärkningar på enprocentsbeloppet. Det är då märkligt att socialdemokraterna inte tagit något initiativ på den punkten. Det fanns ju möjligheteratt föreslå i utskollsbetänkandet att man på något sätt skulle justera beloppet med hänsyn till devalveringen.

Sture Ericson kom sedan in på ekonomisk politik och talade om hur det skulle ha varit om socialdemokraterna inte hade förtorat valel. Det är lätt alt säga, men det var verkligen ingen lätt sak att ta hand om Sveriges ekonomi när denna överiäts - det var närmast ett konkursbo som den nuvarande regeringen fick ta över som en följd av den tidigare socialdemokratiska politiken.

Vi i centern har alltid arbetat efter bestämda mål när det gäller u-landspoliliken. Det första är solidariteten med de falliga människorna i den

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

tredje värtden. Det är etl tillräckligt motiv för ett omfattande svenskt biståndsprogram. Det är en kristen och humanitär uppgift all inte endast länka på egna fördelar utan i stället hjälpa nödlidande medmänniskor i andra delar av värtden,

Ytteriigare ett skäl för biståndspolitiken är all den kan leda till en utveckling som minskar klyftorna mellan i- och u-länder. Därmed bidrar den till all minska spänningen i värtden och till ökad säkerhet. Del är ju i så fall ett högst önskvärt mål.

Som mål för de svenska insatserna har vi i centern salt att de skall bidra till resurstillväxt, till ekonomisk och social utjämning, till ekonomisk och politisk självständighet och till en demokratisk samhällsutveckling. Därjämte bör långvariga och allvarliga kränkningar av grundläggande mänskliga rättigheter i mottagarländer för svenskt bistånd föranleda omprövning av biståndet.

En princip bör vara att svenskt bistånd i huvudsak bör gå till de fattiga länderna. Politiska favoriseringar av något land bör inte förekomma. U-hjälpen bör alltid anpassas till resp, länders behov. Särskilt bör beaktas att jordbruk och småindustri ofta är väl lämpade för svenskt bistånd.

Behandlingen av dessa två propositioner är bra. Det är mycket lämpligt att vi i dag behandlar anslagen, t. o. m. åtskilliga detaljer som kanske inte är så stora, och sedan får ytterligare en debatt om riktlinjerna, kanske för lång tid framåt, för hur det svenska u-landsbiståndet skall utgå. Både Anna Lisa Lewén-Eliassons och Bertil Måbrinks anmärkningar pä den punkten tycker jag är felaktiga. Jag vill i stället tacka biståndsministern för att vi har fått denna form av behandling - den är mycket lämpligare och bättre än om allt hade slagits samman i en enda debatt. Tills vi har fått de nya riktlinjerna bör vi väl arbeta efter de tidigare. Tycker fru Lewén-Eliasson att den förra regeringen hade dragit upp så dåliga riktlinjer att det inte gick att arbeta efter dem i år?

Sverige är ju ett litet land, och vi kan inte sprida vår u-hjälp alltför mycket. Vi måste välja ut vissa länder. Frågan är då vilka länder vi skall välja, I den socialdemokratiska reservationen 2 står något som jag tycker är bra: "Det är inte rimligt att ett land som en gång förts till kategorin programländer för alltid skall erhålla oförändrat eller höjt bistånd," Det är alldeles riktigt. Biståndet till Tunisien har vi börjat trappa ned. Biståndet till Cuba vill regeringen nu trappa ned, men i det fallet har socialdemokraterna inte ådagalagt någon logik alls utan föreslagit att ett avsevärt bidrag fortfarande skall utgå. De följer alltså inte vad de säger i reservationen.

I den nya propositionen anges vilka riktlinjer som bör följas. Där står att den övervägande delen av det direkta biståndet skall koncentreras till programländer och att nya länder inte aktualiseras för långsiktiga samarbetsprogram såvida inte mycket starka skäl härför föreligger. Det kan inte råda så stor oenighet om att vi skall la in Angola, Guinea-Bissau, Kap Verde och Mozambique- nog behöver de hjälp.

Man kan inte till varje pris ge bistånd till olika länder, och Sverige har väl ändå varit ett föredöme i fråga om att ge bistånd på ett just sätt. Biståndet har

till allra största delen varit obundet. Vi har tagit hänsyn till ländernas önskemål. Av det bistånd vi har lämnat har 98 % givits i form av bidrag och inte lån. Biståndsministern deklarerade i ett tal den 12 oktober 1977 att under förutsättning av riksdagens godkännande skulle hela skulden på svenska utvecklingskrediter avskrivas för samtliga u-länder som hör till de minst utvecklade eller hårdast drabbade. Jag tycker det är en utmärkt deklaration.

Vissa länder köper av tradition vissa varor. Jag tycker dock att vi inte bör gå så långt i fråga om att vara försynta att vi inte ens kan påpeka att det finns svenska varor som kan användas. Visst önskar vi att biståndet kunde vara helt obundet, men vi har vissa omständigheter att ta hänsyn till. Det finns andra länder - både socialistiska och icke socialistiska - som ger biståndet på ett helt annat sätt. De ger ofta en mycket stor del därav - ibland hela beloppet - i form av bundet bistånd. Varor skall också köpas därifrån, så inte kan man klandra Sverige på den punkten, även om jag mycket väl kan dela Bertil Måbrinks uppfattning att det vore önskvärt att biståndet vore obundet.

Centern har alltid hävdat att de fattiga länderna i första hand skall ha bistånd. Ungefär 90 % av det svenska biståndet går nu till fattiga länder. Men man kan fråga sig om Cuba hör till de fattiga länderna med 860 dollar per capita i årsinkomst. Och jag skall säga några ord om Cuba.

Det är glädjande att utvecklingen är god, som den har blivit i Cuba. Det är bara att hälsa med tillfredsställelse. Då kommer man fram till den ståndpunkten att man någon gång måste upphöra med ett bistånd därför att andra länder är fattigare och behöver pengarna bättre. Jag skall inte ta upp några politiska synpunkter i det fallet - det har vi diskuterat vid ett annat tillfälle.

Det är ganska svåra frågor som hänger samman med u-landsbiståndet. Situationen kan förändras rätt mycket i ett land. Jag skall bara ta ett litet exempel. Många grupper arbetade för - och vi delade deras uppfattning - att Sverige inte skulle hjälpa till med vatlenkraftsutbyggnaden i Cabora Bassa. I den situation som då förelåg var detta riktigt. Men i dag skulle naturligtvis Mozambique hälsa med tillfredsställelse om Sverige hade hjälpt till där. Det är alltid svårt att förutse utvecklingen, i synnerhet i länder med instabila förhållanden.

Vi har från centerns sida sagt att orsaken till att vi skall avveckla biståndet till Cuba är att landet uppnått en sådan utveckling att det inte längre är befogat att ge bistånd. 1974 var årsinkomsten per capita i Cuba 690 dollar. 1975 hade den stigit till 800 dollar, medan den 1976 var uppe i 860 dollar. Det är en ganska god utveckling. Jag kan jämföra inkomsten i Cuba med inkomsterna i vissa andra länder. Här har man attackerat Indien, som har en årsinkomst på 150 dollar per capita. I Bangladesh, som vi också har talat om, är inkomsten 110 dollar per capita, I dessa länder är människorna verkligen fattiga, T. o. m. Sri Länka ligger lågt med en årsinkomst per capita på 200 dollar. Jag skulle kunna nämna en hel del andra länder som ligger mycket lågt, t, ex, Tanzania som fortfarande inte ligger högre än på 180 dollar per capita och år. Detta skall alltså jämföras med 860 dollar för Cubas del.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Tunisien, beträffande vilket land vi håller på att avveckla biståndet till, har lägre inkomst per capita än Cuba, nämligen 840 dollar.

Så några ord om sockerpriserna. Först måste jag då fråga Anna Lisa Lewén-Eliasson om hon anser att vi skall hissa bidragen upp och ned som en jojo i takt med växlingarna av produkter som landet säljer. Skall biståndet till Zambia påverkas av landets kopparförsäljning? Måste man inte se bidragen på längre sikt?

Sockerpriserna i Cuba var mycket höga 1974 och 1975, De varda uppe i 310 öre per kg. Därefter har det emellertid varit en tämligen normal utveckling. Går jag så långt tillbaka som till 1970 var sockerpriset 50 öre, medan den senaste noteringen ligger på 100 öre per kg. Det är tämligen normalt. Priset har under ganska lång tid legat antingen något under 1 kr. eller något över. Det har alltså inte varit några större fiuktuationer. Det finns därför ingen som helst anledning att i den här debatten hänvisa till sockerpriset. Det är rent felaktigt som det står i den socialdemokratiska reservationen om Cuba att utvecklingen varit ogynnsam och att den kubanska ekonomin under senare år i själva verket kraftigt försämrats till följd av det katastrofala prisfallet på socker samt stigande exportpriser. Jag har ju nyss påvisat att inkomsten per capita i Cuba har ökat, glädjande nog.

Socialdemokraterna föreslår att 70 milj. kr. skall anslås till Cuba. Jag vet inte om Bertil Måbrink och hans parti kommer att stödja det förslaget. Man frågar sig var socialdemokraterna har fått det beloppet ifrån. Det var samma belopp som utgick tidigare för Cubas del. Har man då inte tagit hänsyn till inflationen och den svenska devalveringen utan bara yxat till ett belopp och sagt att det är lagom med 70 miljoner? Det anförs i varje fall ingen motivering för det beloppet.

En annan fråga som man kan ställa till socialdemokraterna är: Hur kan ni yrka på att vi skall trappa ned biståndet till Tunisien, som ju har en lägre inkomst per capita än vad Cuba har?

Om man ger till länder som har en tämligen hygglig inkomst blir ju följden att man minskar möjligheterna att ge bistånd till andra länder.

Som ytterligare skäl för att inte ge något bistånd till Cuba kan man hänvisa till att Cuba har så god ekonomi att landet har möjligheter att skicka trupper till en mängd länder i Afrika. Ytterligare ett skäl är att landet självt ger u-hjälp.

Jag har alltså inte bedömt biståndet till Cuba med hänsyn till den politik som förs i landet, utan jag har bara sagt att de ekonomiska förhållandena har blivit bättre. Man frågor sig verkligen om det är av biståndsskäl som socialdemokraterna vill ge bistånd till Cuba. Eller är det så alt man hyser en sådan politisk sympati fördenna kommunistiska diktaturstat att det ärav det skälet som man vill uppehålla ett obefogat bidrag?

Herr talman! Det har här riktats anmärkningar mot Världsbanken. Det förvånar mig att Sture Ericson säger att vi bör ge ett mindre bidrag till IDA. Det är, som en framstående socialdemokratisk ledamot av denna kammare en gång sade, nämligen så att man från socialdemokratisk sida vill minska bidragen till de fattigaste av de fattiga. Visst kan man anmärka på

Väridsbanken. Jag kan instämma med både Bertil Måbrink och Sture Ericson när de säger att det finns många fel på den. Men får jag fråga om det t. ex. är fel, som det står i den rapport som kom i går, att Rumänien har fått 85 miljoner dollar för att finansiera produktionen av truckar, traktorer och andra stora redskap, att Jugoslavien har fått 80 miljoner dollar för att bygga huvudvägar och 100 miljoner för att modernisera järnvägarna? Är det något fel i det? Det finns väl ändå någonting i Väridsbankens verksamhet som herrarna och damerna kan acceptera.

Herr talman! De synpunkter som framförs i reservationerna är svagt motiverade. Man har, som jag sade inledningsvis, bedrivit ett slags putterpolitik. Därför, herr talman, vill jag sluta med att yrka bifall till utskottets hemställan på alla punkter.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

ANNA LISA LEWÉN-ELIASSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är inte alltid så lätt att följa Torsten Bengtson i hans argumentation, men jag skall göra några plock ur den.

Det är förunderligt att centerpartiet ofta säger att man har varit först ute med allting. Nu påstås del att centern var det första parti som yrkade på enprocenlsmålet. Det är bara en sak som jag har förstått att Torsten Bengtson inte vill minnas, nämligen den här motionen om en rik flora av kärnkraftverk. Den har man glömt.

På tal om putterpolitik vill jag fråga om Torslen Bengtson tror alt befrielserörelserna i södra Afrika och länderna där nere betraktar våra initiativ för att förstärka biståndet med 50 milj. kr. som någon form av putterpolitik. Då tror jag att han bedrar sig. Jag betraktar det utrymme som kan finnas i en budget av denna karaktär, en budget som i hög grad är uppbunden flera år framöver, som markeringar. De markeringar som vi har gjort är att lägga märke till, både när del gäller att öka bistånd och att minska bistånd.

Jag hade inte tänkt tala om Cuba, men måste ändå göra det. Det är inte fastlagt av riksdagen att vi bara skall samarbeta med de fattigaste länderna. Vi skall också se hur man når de utvecklingsmål som vi har varit överens om att sträva efter. Det är faktiskt få ländersom uppfyller dessa utvecklingsmål på samma sätt som Cuba. Cuba för en mycket intressant utvecklingspolitik, och del finns all anledning att fullfölja det program som vi har påbörjat. Det går bl, a. ut på att understödja landets utbildningsväsende och dess möjligheter att bedriva forskning och sjukvård på högre nivå än man f n. kan göra.

Jag skall inte ge mig in på detta med sockerpriserna. Men jag vill påminna om att den frågan faktiskt var uppe till behandling i utskottet. Såvitt jag förslår fick jag stöd av experterna att de uppgifter som jag hade när jag ursprungligen skrev en reservation om detta i SIDA:s styrelse fortfarande gällde. Men jag har faktiskt för dagen inte kontrollerat om de fortfarande gäller.

Det är också intressant att centern så hårt engagerar sig i den del av nästa proposition som handlar om industrialisering. Vi kan påvisa hur tveksam man har varit på den punkten tidigare. Jag vill inte kritisera centern för alt man nu vil! medverka till industrialisering, för det är någonting viktigt. Men

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete ni. m.

det är underligt att man är så angelägen om att skynda fram så snabbt att vi inte hinner vända och vrida på frågan och undersöka om vi kan genomföra ett bistånd som är ändamålsenligt och i linje med våra bislåndsmål. På den punkten har det förekommit många inlägg i del förgångna från centerhåll med kritisk hållning,

STURE ERICSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Torslen Bengtson sade att centern var först med att här i riksdagen kräva att enprocenlsmålet skulle uppfyllas. Men del var vi socialdemokrater som uppfyllde det. Vad centern gjorde när man kom i regeringsställning var all föra en politik som mycket snabbi reducerade värdet av enprocentsbiståndel med flera hundra miljoner kronor. Denna realsänkning är ingen nyhet. Det står skrivet om den i SIDA:s petilafram-slällning, författad i augusti i fjol. Det finns 1, o. m. en lättfattlig grafisk framställning av den.

Nu frågar Torsten Bengtson varför vi socialdemokrater då inte föreslår ett högre bistånd.

Ja, detta är oppositionens dilemma, att man tvingas utgå från den verklighet som regeringen skapar. Hade vi socialdemokrater själva haft regeringsmakten i vår hand, hade vi fört en annan ekonomisk politik, som lett till mindre prishöjningar, en annan investeringspolitik och en annan inkomstfördelning. Vi hade haft bättre balans i utrikesaffärerna,och vi hade knappast hamnat i etl läge som tvingat fram de stora devalveringarna.

Den bruttonationalprodukt som vi nu skall beräkna enprocentsbiståndel på är mycket lägre, beräknat i utländsk valuta, än den hade varit med den politik vi socialdemokrater hade velat föra. Del svenska biståndet hade kunnat vara betydligt mer värt än del är i dag i u-länderna, I det läge som de borgeriiga nu harskapat med jättelika underskoll i affärerna med utlandet har vi inte ansett det möjligt att gå ut med några höjda anslagskrav,

Torsten Bengtson frågade mig om jag ansåg del vara fel att Världsbanken gav lån till Rumänien på 85 miljoner dollar och till Jugoslavien på något hundratal miljoner dollar. För det första tror jag inte att det är fråga om IDA-län. Det är ju IDA vi ger bidrag till. Där har nog Torsten Bengtson drabbats av någon förvirring i rapporteringen. För det andra tycker jag faktiskt inte alt detta är riktigt bra. Dessa pengar skulle kunna komma till mycket större nytta i mer utpräglade u-länder än Rumänien och Jugoslavien.

BERTIL MÅBRINK (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Först vill jag konstatera att förste vice talmannen uppenbarligen har börjat spela golf Det kanske inte skulle vara så dumt om Torsten Bengtson fortsatte med pullern.

Torsten Bengtson säger all de fattigaste måste få hjälpen och att man inte bör göra några politiska bedömningar av motiagariänderna. Men vi har ändå vissa mål för biståndsverksamheten. De målen är politiska. Vi måste rimligen ge biståndet till länder där målet med vårt bistånd kan tänkas bli förverkligat och inte till länder där bislåndspengarna försvinner i fickorna på centrala och

lokala administratörer eller används för att berika dessa länders borger-skap.

I milt inledningsanförande ställde jag en fråga till Torsten Bengtson. Regering och riksdag har fastlagt vissa målsättningar för u-hjälpen. Biståndet skall bidra till social och ekonomisk utjämning i mottagarländerna, medverka till en samhällsutveckling i demokratisk riktning och främja u-ländernas politiska och ekonomiska oberoende.

RRV:s studier av Indien och SIDA:s mycket utförliga landanalys av Bangladesh kan väl inte ha undgått Torsten Bengtson. Där lämnas förfärande uppgifter, som visaratt de svenska bislåndspengarna till dessa länder inte har kommit de fattiga till del. Jag kräver inte - som någon har sagt - men jag har hela tiden bett om en förklaring till hur det kan vara möjligt alt regeringen trots dessa avslöjande resultat av utvecklingen i Indien och Bangladesh ändå kan föreslå ökningar av bidragen till dessa länder och inte med ett ord reagerar och ifrågasätter. Kan det vara möjligt all vi skall använda biståndsmedel på detta sätt? Jag har frågat Torsten Bengtson om han biträder de målsättningar som finns. Om svaret är ja, vad har Torsten Bengtson då för kommentar till RRV:s rapport och landanalysen av Bangladesh?

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Förste vice talmannen TORSTEN BENGTSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Vem som förde fram förslaget om enprocenlsmålet behöver vi inte diskutera. Det är bara att läsa i riksdagstrycket, för där finns del. Det var Indien som förde fram förslaget i FN, och del var en känd man i sådana sammanhang som förde fram det i Sveriges riksdag, nämligen professor Sten Wahlund.

Sture Ericson talar om att det var "vi socialdemokrater", som genomförde förslaget. Ja, mycket fördröjt blev det genomfört. Det skulle ha varit genomfört 1971/72, men del blev först 1974. Ni gjorde inte den jämna höjning som riksdagen hade förutsatt - det är lätt att konstatera att det är så det har gått till.

Sture Ericson återfaller alltid på ätt hade vi haft en socialdemokratisk regering så hade det varit så och så. Ja, det kan man ju drömma om, men realiteter har det ingenting att göra med. När man talarom att den nuvarande regeringens affärer med andra länder är dåliga, så ber jag er observera att vårt land redan under den socialdemokratiska regeringens tid hade lånat mellan 20 och 25 miljarder kronor från andra länder. Den verksamheten var således redan påbörjad.

Så vill jag bara säga till Sture Ericson att lånen till Rumänien och Jugoslavien inte kan utgå som IDA-lån. Det förstår var och en, för dessa länder tillhör inte den grupp för vilken detta är möjligt, utan det var från Världsbanken, Det var del jag frågade om.

Sedan förstår jag när Anna Lisa Lewén-Eliasson talar om socialdemokratiska markeringar. Del understryker vad jag sade. Som markeringar kan jag godta förslagen, men de innebär inga större ändringar. De är just markeringar på vissa punkter som socialdemokratin har velat göra.

Del är viktigt alt nå de uppsatta målen för u-landshjälpen, sade Anna Lisa

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Lewén-Eliasson. Det var en intressant upplysning. Menar då Anna Lisa Lewén-Eliasson att vi skall fortsätta att ge u-hjälp till länder där inkomsten ligger vid bortåt 1 000 dollar per capita? Är det så det skall ,bli frän socialdemokraternas sida med u-hjälpen i fortsättningen?

Sockerpriserna hade Anna Lisa Lewén-Eliasson inte tillgång till. Jag har dem, och jag kan visa på råsockerpriserna, som med undantag av ett par år varit någorlunda jämna, så det behöver inte råda någon tvekan på den punkten,

Bertil Måbrink sade att vi skulle också la politiska hänsyn. Jag angav ju klara riktlinjer om att en demokratisk utveckling osv. också skulle beaktas. Det kan visst ske hänsynstaganden som medför förändringar. Jag anförde ju också mänskliga rättigheter och sådant.

Sedan ett par ord om Bangladesh, Säkert finns det myckel som är felaktigt där. Men, Bertil Måbrink, människor svälter svårt i Bangladesh, och kan man ge dem någonting all äta så skall man också göra det, även om de råkar bo i ett land där regimen många gånger handlar felaktigt.

ANNA LISA LEWÉN-ELIASSON (s) korl genmäle:

Herr talman! Eftersom andra talare från socialdemokratiskt håll kommer att beröra Cuba och också tala om sockerpriserna, så tror jag att jag spar det ämnet. Men jag vill säga alt del måste slå klart för Torsten Bengtson all del kan finnas goda skäl för Sverige all ha ell utvecklingssamarbete med olika länder som inte ligger alldeles längst ner på inkomstskalan.

All vi en gång i världen valde all börja etl samarbete med Cuba hade politiska skäl. Det finns naturligtvis fortfarande en del sådana aspekter. Men framför allt skulle jag vilja säga att det har utvecklats intresse för ett land som driver en utvecklingspolitik som kommer alla människor till godo.

Det finns länder - en del av dem har nämnts som exempel - där percapitainkomsien visserligen är oerhört låg och som av det skälet bör ha stöd men där man samtidigt kan registrera en ekonomisk utveckling som kommer endast en liten grupp, en elit, till godo. Dessa länder förmår inte, hur förträffliga de än är i övrigt, att få utvecklingen att omfatta de stora massorna. Det är ju massornas situation som utvecklingssamarbetet ändå går ut på att förändra. Del har man lyckats med i Cuba. Jag håller på all del är inlressanl all forisälla etl samarbete med detta land.

STURE ERICSON (s) korl genmäle:

Herr talman! Torsten Bengtson förefaller vara helt obekymrad över all vi har fåll sänkl brullonalionalprodukl och all kronans värde har sjunkil med 15 'Y) internationellt, vilket har fåll lill resullal att värdet på vårt internationella bistånd i u-länderna minskat med flera hundra miljoner kronor.

Om nu Torslen Bengtson är obekymrad över detta, varför tar han då inte upp de resonemang som på längre sikl kanske är långl allvarligare, de som gäller kvaliietsförsämringen. Genom regeringens inriktning av vårt bilaterala bistånd får vi inte de utvecklingsresultat som skulle vara möjliga med etl annat val av samarbetspartner. Det går även all la upp det överdimensione-

rade bidraget lill Världsbankens IDA, som gör att vi varje år föriorar ett hundratal milj. kr., vilka alternativl skulle ha kunnat satsas på projekt som bättre svarar mot de mål som uppställts för vårt bistånd. Del framgår av biståndspolitiska utredningen, som en del centerpartister skrivit på.

Genom att börja ge bistånd lill svenska förelags investeringar tar regeringen ett steg mot kvalitetsförsäniring av biståndet. Den sistnämnda åtgärden ger så låg kvalitet, alt det enligt de normer som uppställts i OECD:s biståndskommitté DAC inte ens får rubriceras som bistånd.

Jag kan inte uppfatta Torslen Bengtsons inlägg här i dag på annat sätt än att han är minst lika nöjd som herr Hernelius är med den högervridning av biståndspolitiken som vi fått uppleva.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

BERTIL MÅBRINK (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Jag sade inte all biståndspolitiken skulle vara opolitisk. Jag sade tvärtom. Jag anklagade Torsten Bengtson för all försöka göra den opolilisk. Jag sade alt vi har uppställt vissa mål för biståndsverksamheten och de är politiska.

Jag frågade om Torslen Bengtson ansluter sig lill de målsättningar som regering och riksdag har ställt upp. Jag fick dock inget svar på den frågan. När jag tog upp förhållandena i Indien och Bangladesh -jag kan ta upp Sri Länka och Pakistan också - svarade han: Men om de fattiga ändå får en del av de många hundra miljonerna, skall vi väl vara nöjda och glada. Det är inte svar på min fråga. Om Torslen Bengtson är överens med oss om målsättningarna, förklara i så fall för mig och kammaren och dem som befinner sig utanför kammaren om dessa målsättningar uppfylls i Bangladesh och Indien. Man får ju akta sig för alt säga att vi bara skall ge lill de fattigaste länderna, för det finns ytteriigare en viktig sak, Torsten Bengtson, nämligen att biståndet måste nå ul till de fattigaste i de här länderna. Del är vad vi är överens om. Men biståndet kommer aldrig fram till dem i dessa länder.

Jag efterlyser fortfarande ett svar av Torsten Bengtson om hur han ser på RRV:s studium av Indien och landanalysen av Bangladesh. Anser Torsten Bengtson alt den utveckling som presenterats i dessa två studier slår i överensstämmelse med de målsättningar som Torsten Bengtson varit med om all fastställa här i riksdagen? Tycker Torsten Bengtson alt vi i praktisk handling skall leva upp lill dessa målsättningar eller skall del bara vara en pappersprodukt som vi fullständigt struntar i och som vi över huvud tagel inte skall diskutera? Herr Bengtson kanske tycker att det står på papperet och att vi kan tala om det men att vi i praktiken inte skall tillämpa det. Jag tycker att det är en mycket viktig bit när vi i dag talar om biståndspolitiken och i framliden. Det är en oerhört avgörande och väsentlig fråga.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete ni. m.

något svar, för del blir inte del svar som Bertil Måbrink vill ha. Jag tror dock alt jag flera gånger har betygat att jag står bakom de bedömningar som finns, nämligen all man skall medverka till en social och demokratisk utveckling med mänskliga rättigheter och all man måste reagera om de kränks.

Bertil Måbrink nämnde något om att biståndet bara skulle vara något på papperel. Nej, jag kan inte inse att ett bistånd på närmare 4 miljarder, varom det lill största delen är myckel stor enighet, bara skulle vara en hjälp på papperel. Del är en högst väsentlig insats.

Anna Lisa Lewén-Eliasson säger alt del kan finnas skäl för att också de som inte har de lägsta inkomsterna kan få hjälp. Ja visst, men det är svårare att uppbringa skäl för att ge u-hjälp lill ett land med en inkomst per capita om 860 dollar. Om socialdemokraterna vill sälla gränsen för beviljande av u-hjälp i närheten av tusendollarsstrecket per capita, är det en helt ny politik som de tänker sig alt börja tillämpa. Då anser jag att det inte längre är fråga om biståndspolitik utan att det måste finnas andra motiv än biståndspoliliska för förslagen.

Sture Ericson sade att jag var obekymrad över del ekonomiska lägel. Nej, vi fick i oktober 1976 ett myckel stort bekymmer för det ekonomiska lägel som den nuvarande regeringen fick överlä från socialdemokraterna. Jag kan ändå vara ganska belåten med att regeringen nått avsevärda och goda resullal, som i dag alltmer börjar göra sig märkbara. Bara dagens rapport om prisutvecklingen, som för Sverige uppvisar bara 0,2 % prishöjningar medan OECD i övrigt har fåll stora ökningar, visar alt vi börjar nå resultat. Jag är inte obekymrad om det ekonomiska läget.

Del påstående om högerpolitik i denna fråga som Slure Ericson sländigt upprepar är litet svårt att begripa. Det får väl mera anses höra lill del retoriska planet än till de realiteter som bör behandlas i denna debatt. Det finns ingen större anledning att ta upp del.

Jag har redan i början av milt anförande deklarerat vilka riktlinjer centern har arbetat efter hela tiden. Jag tror mig också kunna säga att del i fortsättningen blir så alt regeringen kommer att arbeta efter de riktlinjer som jag angivit här i dag. Vi får tillfälle alt diskutera detta då vi skall dra upp de stora riktlinjerna för u-landspolitiken i fortsättningen. Jag tror att del är mycket svårt för oppositionen att göra några väsentliga anmärkningar mot del som föreslagits från regeringspartiernas sida.

SIDA och UD, och den har redovisats i SIDA:s styrelse, där fru Eliasson var med. Den skrivelse som SIDA riktade till regeringen med anledning härav finns omnämnd i principproposiiionen, nr 135, som riksdagen skall behandla senare i vår. Vi i majoriteten kan inte finna något skäl till att Sverige inte skulle utnyttja de samarbetsmöjligheler som finns med de internationella organisationerna. Varför skulle vi inte ge dem resurser lill arbete på områden som är väsentliga för u-ländernas utveckling men där dessa i dag inte har eller inte har tillräckligt med resurser? Vi vet alla hur epokgörande insatser Sverige en gång i liden gjorde och ännu gör på hälsovårdens och familjeplaneringens område. Det skedde med hjälp av dessa anslag. Det finns också många andra viktiga områden all nämna i detta sammanhang. Jag tänker på utvecklingen inom kvinnoområdel, bl. a. stödet lill kvinnoulbildning.

Liksom SIDA tycker regeringen att dessa insatser utgör ett väsentligt komplement lill den bilaterala svenska satsningen. Del är inte fråga om att bakvägen luckra upp koncentralionsprincipen och placera ut bilaterala insatser litet här och var på jordklotet, vilket fru Eliasson i en skräckskildring utmålade. Ifrågavarande anslag avser också det bredare samarbetet på detta område. Vi härmed vissa länder satt i gång etl samarbete, som ännu befinner sig i en experiment- och försöksperiod, och då gäller del alt ha en viss rörelsefrihei. Vi tycker alt de 50 milj. kr. som regeringen föreslagit som en högsta gräns för delta ändamål är en lämplig ram. Del gäller att inte göra denna alltför snäv.

Vad beträffar industrifonden vill jag i dag bara säga alt vad del gäller för Sverige äralt i enlighet med u-ländernasönskemål skaffa ett nytt instrument i samarbetet med våra mottagarländer. Syftet med della inslrumenl är all hjälpa u-länderna all få i gång industrier i enlighet med deras egna planer, prioriteringar och behov, så att vi också bättre kan utnyttja de kunskaper och andra resurser som vi vet att svenskt näringsliv besitter. Det tycker jag och majoriteten är från bislåndspolitisk och u-landspolitisk synpunkt mycket angeläget.

Sture Ericson ondgör sig över att den ekonomiska politiken i Sverige har medfört all del reala värdel av bislåndet liksom annat, som mäts i svenska kronor, har sjunkil. Menar han något allvar med den kritiken, så all han vill göra något ål förhållandel, skulle han yrka på högre anslag, men det har vi inte hört någonting om.

Däremot hälsar jag med tillfredsställelse att socialdemokraterna har blivit litet mer frimodiga när del gäller just volymmålei. Jag kommer ihåg vilken uppförsbacke del var i biståndspolitiska utredningen när man diskuterade om ordet "etappmål" skulle få användas. Del fick man inte göra i utredningen, ulan det talas nu där i stället om enprocenlsmålet som en miniminivå. Sedan regeringsdeklarationen återigen hade spikat fast all enprocenlsmålet bara var ett elappmål har alla anslutit sig lill del, och del är bra. Jag tycker också att del är bra med hänsyn lill vad som slår i den nya princippropositionen, där del är klart utsagt all en strävan skall vara all öka biståndets andel av våra samlade resurser.

I det brutionationalprodukttänkande som under tidigare årtionden domi-

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

nerade utvecklingsdeballen vägde den rike 50 gånger så lungl som den fattige, eftersom del där fästes större vikt vid vad som hände med den rike än med den fattige. Del var naturligtvis fel, inte minst med hänsyn lill ulvecklingsproblemens nalur. Ty varför bekymrar vi oss över huvud laget om utvecklingen? Jo, därför att vi bekymrar oss om de fattiga. Ändamålet med utveckling och bistånd bör vara all minska fattigdomen och, om möjligt, eliminera den. I varje rationell ulvecklingsanalys bör därför den fattige i stället anses 50 gånger mer viktig än den rike.

Sverige är ett av de givarländer som försökt följadenna princip, 90 "6 av det direkt landinriktade biståndet går lill de mycket fatliga länderna - en ökning med 5 % i förhållande till fördelningen under den socialdemokratiska regeringstiden, I princip råder politisk enighet om denna inriktning, och vi har i biståndspoliliska utredningen uttryckt det på följande sätt: "Del svenska bislåndet måste inriktas på ett samarbete som innebär ett direkt angrepp på fattigdomen och dess orsaker. Del skall nå ul till de fattigaste och mest eftersatta grupperna."

När man ser till förverkligandet av den idén upptäcker man att del finns en del meningsskiljakligheler mellan regering och opposition. En slutsats som vi i majoriteten dragit är att till länder som i ell längre tidsperspektiv fått en påtaglig förbättring av sin ekonomi bör biståndet avtrappas. Delta gäller Cuba och Tunisien, som enligt Världsbankens beräkningar båda år 1976 hade ungefär 850 dollar i medelinkomst per invånare. Det är nu tid att i de fallen avveckla det rena biståndet och i stället inrikta sig på all utveckla ell bredare samarbete, präglat av större ömsesidighet.

Utskottet säger klart ut alt för Cuba skall biståndsinslaget vara avslutat i och med 1979/80 - men socialdemokraterna vill uppenbarligen av politiska skäl att Cuba skall få utgöra ett undantag från regeln, eftersom de vill höja anslaget,!, o. m. fördubbla det, till 70 milj. kr. fördel kommande budgetåret. Ändå utgör, som det här har sagts, den kubanska biståndsverksamheten i andra länder en indikation på ökade resurser som Cuba häri dag. Jag har haft förmånen all besöka Cuba ell par gånger - nämligen år 1970 och i slutet av 1976-och jag vill säga all mitt myckel klara intryck vid en jämförelse mellan de två besöken var alt Cuba gjort betydande ekonomiska framsteg. Det fanns enligt min mening klara skäl för Sverige alt gå in och hjälpa Cuba vid den tidpunkt då riksdagen så beslöt. Cuba bojkottadesjudå.och delärett faktum att knappast några andra länder eller internationella organisationer gav något bistånd till Cuba vid denna tidpunkt. Denna inställning har vi hjälpt lill att luckra upp. Men den ekonomiska utveckling som skett, och som är otvetydig, var också etl gott skäl när riksdagen år 1976 beslöt alten nedlrappning skulle ske. Den nedlrappningen bör ta sig ordnade och planerade former, och det är därför som vi efter riksdagsbeslutet inriktat oss på en nedlrappning under en treårsperiod.

Biståndet skall ju inte betraktas som en kran. som man bara efter det politiska stämningsläget kan skruva av eller på - nej, både ökningar och minskningar måste planeras i samråd med mottagarlandet! Det kan inte vara i gi variandels intresse alt en period av biståndssamarbete avslutas abrupt, med

uppförstorade politiska meningsmotsättningar och utrikespolitiska förvecklingar; det som skulle vara något positivt har i så fall vänts i något negativt.

Faliigdomsskälel har däremot använts av socialdemokraterna för all neka Kenya en ökning av anslaget vilken motsvarar ungeflir inflalionen. Då skall man ha i minnelatt Kenya bara haren medelinkomslpå 240 dollar per capita, alltså långl under Cubas och Tunisiens, Vårt bistånd till Kenya inriktas främst på landsbygdens utveckling, vattenförsörjning, landsbygdshälsovård, familjeplanering och jordbruksutveckling. Det skulle främst drabba de fatliga grupperna på landsbygden om vi skulle följa socialdemokraternas förslag, och sådana konsekvenser är vi inte beredda att ta. Vi tycker att deras förslag på den här punkten är ogenomtänkta och alls inte hänger samman med deras resonemang om Cuba.

I den budget som nu föreläggs riksdagen fortsätts och förstärks satsningen på de fattiga u-länderna. Majoriteten av mottagarländerna tillhör denna grupp. I satsningen ingår också den skuldavskrivning till de fattigaste u-länderna som har annonserats och som regeringen nu begär att riksdagen skall bekräfta. Till satsningen på de faltiga länderna hör även vårt stöd till IDA, den Internationella utvecklingsfonden, där vårt anslag nu uppgår till 413 milj, kr, per år.

Jag vill bara säga all något alternativ till IDA inte skymtar i dag. Visst vore det bra om andra länder ökade sina bidrag till FN:s kapitalulvecklingsfond, men realistiskt sett kan denna fond aldrig förväntas ersätta IDA. Jag vill också betona alt etl utmärkande drag i IDA:s verksamhet under senare år har varit just en strävan att öka stödet till de fattigasie befolkningsgrupperna.

Om den här inriktningen på att angripa fattigdomen och dess orsaker är det lätt att hålla med; det är svårare - som del också har sagls i lalarslolen - all i praktiken verkställa den inriktningen. Det gäller de "mjuka" länderna, bl. a. Bangladesh och Indien, med sin massfattigdom, och det gäller många av våra afrikanska mottagarländer, även om utgångspunkten där väsentligt är en annan. Prioriteringen av eftersatta grupper i landets utvecklingspolitik kanske inte är tillräckligt klar, eller man kan där ha en ytterst bristfällig administration, illa fungerande kommunikationer eller över huvud taget sakna utvecklingsplan. Jag kan här nämna exempel på sådana länder: Kenya, Angola, Etiopien - och andra också för den delen.

Vi vet att det är svårt alt bistå de socialt utstötta och underprivilegierade i vårt eget samhälle. Detsamma gäller u-länderna. Hur kan man göra nomaderna i lorkdrabbade områden i Kenya eller Etiopien mer produktiva? Vilka insatser kan hjälpa landsbygdens fattiga i Bangladesh, främst då de jordlösa, som ökar så snabbt i antal? Vilken struktur, vilket system, vilket sätt behövs för att öka jordbrukets produktivitet och samtidigt ge sysselsättning åt så många som möjligt på landsbygden? Frågorna är många, men de goda och praktiskt genomförbara lösningarna är svårfunna och resurserna för att genomföra dem likaså.

En av de praktiska slutsatser jag tror all man måste dra är att insatserna måste täcka en relativt vid sektor och alt definitionen av begreppet "de

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

fattiga" inte får göras alltför snäv. På landsbygden berör ju fattigdomen i regel myckel stora befolkningsgrupper, småjordbrukarna inte minst. Principerna bakom integrerade landsbygdsprogram, som visat sig så framgångsrika - vi kan tänka på CADU-experimentet i Etiopien och den efterföljd del programmet fått - är ju också att utvecklingssatsningen i de programmen måste vara mycket bred och täcka alla för området vikliga sektorer och behov. Därigenom kan man få i gång en omfattande ekonomisk och social utveckling, som ger helt andra och nya utkomismöjligheier för stora grupper av faltiga människor.

Med denna inriktning menar jag att man kan nå resullal också i Bangladesh och Indien saml i rader av afrikanska länder. Men det är klart all del är angelägel alt mottagarlandets regering är intresserad av alt lyfta fram de eftersatta gruppernas problem. Vi har på svensk sida sett att en otillräcklig vilja att reformera ägande- eller inkomslslrukluren på landsbygden försvårar sådana biståndsinsatser, och del tycker jag också skall klart sägas.

Det är viktigt att peka på möjligheten till insatser via frivilligorganisationer. Genom dem kan man nå direkt ut lill fatliga och eftersatta grupper. Della är en väsenllig orsak lill den ökade satsningen på stöd lill frivilligorganisationernas verksamhet; i år höjs anslaget från 70 till 90 milj. kr. Eftersom administrationskostnaderna ofta är låga blir utdelningen stor på varje krona.

På tal om de svårigheter vi möter i mottagarländerna vill jag säga några ord om Etiopien och Vietnam. 1 della avseende har hela utskoiiel enats om skrivningarna - frånsett ett särskilt yttrande om Vietnam av moderaterna. I fråga om Etiopien uttrycker utskottet allvarlig oro över det flagranta åsidosättandet av de mänskliga rättigheterna - och de senaste rapporierna vittnar ingalunda om att dödandet och terrorn upphört. Man pekar på de svårigheter som konflikten mellan Somalia och Etiopien saml striderna i Eritrea skapar. Dessa ullryck för ängslan inför vad som skall hända i Etiopien - som är osedvanligt starka för att slå i ett utskottsbetänkande - har inte nu lett utskottet till all förorda ell avbrytande av del svenska biståndet.

När det gäller Vietnam är det Bai Bång som slår i förgrunden. Det slås fast att Sverige bundit sig för alt medverka till all projektet slutförs, och utskottet utgår ifrån all regeringen i vanlig ordning redovisar vilka yllerligare medel som från svensk sida avses bli ställda till förfogande för projektet. Kostnadsfördyringarna och förseningarna är besvärande och beklagliga, 1 skärningen mellan två ekonomiska system och två olika besluisystem haren del av dessa svårigheter visat sig vara ofrånkomliga; del gäller nu all söka begränsa dem och dra lärdomar för framliden. Jag tror det är viktigt för medborgarna i Sverige att ha klart för sig alt det är vietnameserna som lill slut får betala fördyringarna - eftersom del inte är så att fördyringarna lett till ökade biståndsanslag för Vietnam, utan tvärtom så att andra biståndsinsatser får maka ål sig, då det blir trängre inom den ram som svenska riksdagen uppsatt för biståndet till Vietnam,

En speciell profil i regeringens förslag är satsningen på det fria Afrikas utposter i södra Afrika och på befrielsen av de områden som i dag styrs av vita

minoriletsregimer. I budgeten får fronisiaterna sammanlagl 635 milj. kr., en ökning med 85 milj, kr. jämförl med anslagei i år. Tanzania, Mozambique och Zambia får de största höjningarna. Stödet till flyktingar och befrielserörelser går också upp - från 60 lill 85 milj. kr. - efter all under innevarande år ha fördubblats. Det medger större långsiktighel och större insatser i Zimbabwe och Namibia, speciellt inför perspektivet att dessa områden kan gå mot självständighet inom kort.

Della är helt andra belopp än de vi rörde oss med under den socialdemokratiska regeringen. Jag kommer ihåg hur svårt det var i början alt hos den dåvarande regeringen få gehör för rejäla satsningar på den frontstat som då fick göra de största uppoffringarna, nämligen Zambia. Jag minns att stödet lill befrielserörelserna i Zimbabwe, Namibia och Sydafrika fick räknas i tiotusentals kronor-inte i miljoner som idag. ZAPU-ledaren Joshua Nkomo hade märkvärdigt svårt att få stöd, medan ett relativt större belopp gick lill dåtida ZANU,leddavSilhole,som nu gör upp med Smith idens. k. inre lösningen. Höjningar avvisades som orealistiska.

Man kan säga all intresset för alt höja anslagen till södra Afrika hos de svenska socialdemokraterna märkbart ökat sedan man hamnade i opposition. Det gäller också i år, när man framlägger ett överbud i fråga om anslagen till Angola, Mozambique och Botswana, liksom lill befrielserörelserna. Eftersom regeringen är beredd att lill kalastrof- och fiyktingändamål i södra Afrika använda katasirofmedel, om del skulle behövas, är del egeniligen bara fråga om alt socialdemokraterna har flyttal pengarna från ett anslag lill ett annat. I verkligheten är det behovens omfattning i södra Afrika som i hög grad kommer att avgöra insatsernas storlek. Delta utsägs också klart av utskottet, t. ex. beträffande Mozambique och Botswana.

Mot den här bakgrunden är det viktiga i Sveriges södra Afrika-politik den breda politiska enighet som nu råder om alt öka biståndsinsatserna och att ta lill vara realistiska öppningar för långsiktiga och humanitära insatser.

Det är sant, herr talman, alt vi inte skall överdriva vår roll i världen. Men vi skall inte heller underskatta den moraliska kraft våra ord och handlingar kan få. Jag tror att detta i hög grad gäller södra Afrika, Våra insatser för frigörelsen i södra Afrika spelar en viktig roll. Vi var i vårt land först med att humanitärt stödja befrielserörelserna i södra Afrika med anslag via statsbudgeten. Andra länder har nu följt efter - Danmark, Norge, Finland och Holland, Inom FN och dess fackorgan har liknande bistånd kommit i gång - ofta på svenskt initiativ. Alla dessa insatser kan mycket väl ha bidragit lill all göra den förhandlingssituation möjlig som nu tycks vara inom räckhåll i Namibia och möjligen i Zimbabwe. Inte ens de som i dag litar till vapen tycks utesluta att förhandlingar i ell visst skede är möjliga när det gäller alt åstadkomma en förändring. Vi skall därför, herr talman, akta oss för att skapa konstlade molsältn ingår-sådana kommer bara alt bidra till alt undergräva kraften i den svenska positionen.

Herr talman! Jag yrkar bifall lill utskottets hemställan i betänkandet på alla punkter.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

ANNA LISA LEWÉN-ELIASSON (s) korl genmäle:

Herr talman! Jag skall anstränga mig all inle la så myckel mera lid i anspråk i den här debatten, men jag vill ändå bemöta herr Wirmark.

Först vill jag markera all jag inle har ullryckt någon molvilja mot att diskutera - och genomföra - någon typ av industristöd. Del är inte del det gäller, ulan del är fråga om hur del skall ske och när vi skall ta lid för alt diskutera detta.

Herr Wirmarks inlägg om olika problem i biståndspolitiken är i och för sig i långa stycken myckel intressant. Del har visat alt vi behöver använda mycken lid i utskottet för alt tränga in i de problemen. Herr Wirmark och jag har haft många tillfällen att diskutera dem med varandra i olika sammanhang. Men nu är del ju andra i riksdagen som skall tränga in i problemen. Jag gör den gissningen all del kommer alt bli väldigt litet tid för del. Vad vi nu kommer att få lov att använda tid på är en helt annan fråga, som är dåligt förberedd, och det är det jag tycker är besvärande.

I fråga om de särskilda programmen är del rimligt all vi skall stödja sådana program som är anknutna lill FN-organen. Men skall vi nå framgång, så måste vi göra intensiva, koncentrerade attacker mot ett begränsat antal problemområden. Del är därför vi har vunnit framgång när det gäller kvinnoprogram, familjeplanering o. d. Om vi nu skall arbeta över vida fäll, i olika små sammanhang - seminarier här, möten där, etc. - så kommer vi att splittra de krafter vi har. Dessutom blir det omöjligt att avläsa effekten av sådan verksamhet. Vi skall inle försöka dirigera FN-systemet med små anslag här och där.

Jag tycker alltså all del är beklagligt att vi inte har fått diskutera detta. Nu säger David Wirmark alt delta omnämns i proposition 135. Ja, det är precis vad jag har försökt säga här i dag. Det omnämns i proposition 135, men det är i dag vi ställer stora pengar lill förfogande - innan vi har diskuterat hur de skall användas.

Till sist vill jag i fråga om södra Afrika verkligen säga att vi från socialdemokratiskt håll inte har någon anledning all profilera oss i förhållandel lill folkparliei i del avseendet Vi är lillfredssiällda med att folkpartiet och regeringen numera ställer upp, eftersom det är en ytterst viktig fråga. Våra förslag är inle överbud. Vi har med hänsyn lill biståndsramen gjort en avvägning och bestämt var vi vill placera pengarna. Därvid har vi funnit alt del går alt frigöra 50 milj. kr. på andra anslag, och dessa pengar har vi reserverat för södra Afrika, Del tycker jag man kan ha respekt för, varför jag vidhåller min åsikt.

Del har jag f ö. redan debatterat med Torslen Bengtson och Allan Hernelius. Vår ekonomiska politik skulle ha lett till ett annat realvärde på vårt bistånd till u-länderna. Att i det eländiga läge som vi nu har hamnat föreslå ytterligare flera hundra miljoner kronor vore inte ansvarsfull ekonomisk politik, detta bl, a, med hänsyn lill våra stora underskott i förhållande till utlandet.

Vi måste alltså få en annan ekonomisk politik för alt realvärdel av vårt bistånd på nytt skall kunna växa på det sätt som vi tidigare tänkte oss.

Sedan försvarade David Wirmark del oproportionerligt höga IDA-anslagel och försvarar därmed också den lägre kvalitet på del svenska bislåndel som blir en följd härav. Men han har ju själv suttit i den biståndspoliliska utredningen och varit frän i sin kritik mot IDA. Jag förstår inte riktigt konsekvensen härvidlag. Bara en kort fråga: Skulle inle de 100 milj. kr. som vi socialdemokrater vill spara på IDA-anslagen kunna användas på ett sätt som bättre motsvarar målen för vår biståndspolitik? Bör inte det självklara svaret på den frågan leda till att vi, när vi snart skall börja diskutera den sjätte IDA-påfyllnaden, drar konsekvenserna och sänker de oproportionerligt höga svenska IDA-anslagen?

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

BERTIL MÅBRINK (vpk) korl genmäle:

Herr talman! Jag håller David Wirmark räkning för alt han erkänner all det är svårt att nå ul med biståndsinsatserna i länder med maktstrukturer som den i exempelvis Bangladesh. Ungefär så ullryckle sig David Wirmark.

Måste man inte dra vissa slutsatser av detta? Man kan inte bara fortsätta och säga att de här länderna fortfarande är så oerhört fattiga. Det finns ytteriigare en viktig sak när del gäller målen för vår biståndspolitik: vi skall också nå ut lill de fattigaste. Det gäller inle bara de fattigaste länderna. Eller håller regeringen och folkpartiet på all springa ifrån det viktiga tillägget att hjälpen också skall nå ul till de fattigaste befolkningsgrupperna?

Tidigare har jag också frågat David Wirmark, om han kan kommentera RRV:s studier beträffande Indien och landanalysen av Bangladesh, Jag har då helt honom tala om vilka slutsatser han drar.

Beträffande Cuba sade David Wirmark alt del gjorts klara ekonomiska framsteg. Del är säkert riktigt, och del skall vi glädja oss ål, för då har del ju visat sig alt delta är ett land där de svenska biståndsinsatserna verkligen har givit effekt när det gäller de breda folklagren -för det är ju det det handlar om också. Men jag kan inte vara beredd all härav dra slulsatsen att vi bör upphöra med bislåndet. Det är andra bevekelsegrunder bakom David Wirmarks och andras önskan att dra in biståndet,

Cuba befinner sig just nu i den situationen att det skall börja försöka all ytterligare bygga ut på basis av de framsteg som gjorts. Härför krävs fortfarande stora biståndsinsatser. Då säger man från de borgerliga partiernas sida: Nej, vi vill inte vara med om all stödja en fortsatt utveckling - av undervisningssektorn, hälsoseklorn osv. Så långt får del inle gå i ett u-land -då drar vi undan stödet. Det är ju i realiteten vad ni gör.

Och erkänn, David Wirmark. att orsaken till att ni går så våldsamt hårt åt Cuba och skall ta bort biståndet är Cubas solidaritet med Angola och Etiopien

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. in.

i deras kamp för självständighet och frigörelse.

Till slut vill jag ställa en fråga till David Wirmark, Han har skrivit en reservation i biståndspolitiska utredningen om all ingen bindning skall förekomma av bislåndet. Varför är David Wirmark så tyst om det nu? Det blir ju t, o, m. en höjning av bindningen från regeringens sida till 675 miljoner. Var reservationen till intet förpliktande? Mig veteriigt har David Wirmark inte avlämnat någon reservation lill detta belänkande om höjningen av bindningen.

DAVID WIRMARK (fp) korl genmäle:

Herr talman! Till Anna Lisa Lewén-Eliasson vill jag beträffande planeringen av arbetet i utskottet säga att det arbete vi hittills uträttat i ulrikesulskollet har varit inriktat på att alt vi skulle få den här propositionen just det datum vi fick den, så ingenting har hittills försenats i arbetet.

Men del är klart att det också i stor utsträckning beror på socialdemokraternas inställning om vi nu snabbt och effektivt kan gå igenom alla de här vikliga frågorna. Och det hoppas jag att vi skall kunna göra under vårriksdagen.

Beträffande de särskilda programmen tyckte jag alt del sken igenom i vad fru Lewén-Eliasson sade att även hon tycker att del underden här titeln finns många värdefulla program. Då är del ju faktiskt mera fråga om en gradskillnad mellan regeringens skrivning och den inställning som fru Lewén-Eliasson har. Men jag vill säga att anser man alt det här inslaget är ett värdefullt komplement, vilket jag sade alt del var, så måste det leda lill att man inte inskränker anslagen och möjligheterna att göra de insatser som anses önskvärda. Den socialdemokratiska linjen skulle innebära en betydligt minskad ram - man stramar åt utan alt egentligen ha angelt några riktiga skäl.

Jag konstaterar med glädje att i fråga om södra Afrika har vi många gemensamma synpunkter. Jag vill bara peka på det faktum att vi från regeringssidan är beredda att ur anslaget för katastrofbistånd också finansiera insatser i södra Afrika, som kan visa sig nödvändiga utöver de särskilda anslag som nu finns för frontstaterna och befrielserörelserna. Detta gör all den nominella skillnaden på 50 miljoner inte är exakt - i verkligheten är den myckel mindre.

Till Slure Ericson vill jag säga alt mitt resonemang om IDA stämmer mycket väl överens med de åsikter jag redovisade i biståndspoliliska utredningen i ett särskilt yttrande. Jag tror inle alls att de pengar vi satsat på IDA skulle ha kunnat användas lika bra bilateralt. De pengarna har hjälpt till att mobilisera mycket av nya pengar från andra länder, vilket gjort att IDA:s insatser för fattiga länder kunnat ökas med fiera miljarder dollar.

fråga, 1977/78:392, om humanitärt bistånd lill den palestinska Rödakorsorganisationen, erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Det har riktats en del kritik mot alt riksdagen i år får två bislåndsdebalter - den vi för nu och som gäller nästa års budget och den vi kommer all föra i sluiei av maj om bisiåndspoliiikens långsiktiga inriktning.

Det hade såvitt jag kunnat förslå funnits två möjligheter att undvika della. Riksdagen kunde ha väntal med budgeldebatten lill dess principproposiiionen var färdigbehandlad. Det hade vartt fullt möjligt och hade på intet sätt mött något motstånd från regeringens sida. Den andra, och enda återstående, möjligheten hade varit alt regeringen väntat med att lägga fram sin principproposition lill nästa år och då fåll den behandlad samtidigt med det årets budget. Men det har såvitt jag uppfattat ingen velat förorda.

Av de kritiker som uppträtt i denna debatt har Bertil Måbrink, i linje med gammal tradition, varit den fränaste. Bertil Måbrink har en helt annan utgångspunkt än de flesta av oss andra. Han gillar inle den svenska biandekonomiska modellen, och när del gäller u-länder är det bara de marxist-leninistiska som faller Bertil Måbrink och hans parti i smaken. Det är bara med de länderna som Sverige skall samarbeta.

Något stöd för en sådan politik har Bertil Måbrink naturligtvis inle i den svenska opinionen. Och vad som måhända är ännu viktigare: han har heller inget stöd fören sådan politik ute bland u-länderna. Bertil Måbrink har vidare - och det är inle heller någon nyhet - ingenting lill övers för Värtdsbanken och IDA. Där bör Sverige inte vara med. Om denna Bertil Måbrinks hållning är ungefär detsamma alt säga som när det gäller Sveriges val av samarbetsländer: det finns inget stöd för en sådan hållning i den svenska opinionen. Och framför allt: del finns etl mycket aggressivt motstånd mot del svenska vpk:s inställning hos de u-länder som vpk anser vara bättre än de andra all samarbeta med.

Inle heller Sture Ericson är någon vän av Världsbanken, om jag förstått honom rätt. Slure Ericsons slulsatserärdock inte lika långt gående som Bertil Måbrinks. Sture Ericson gillar så all säga all Världsbanken och IDA får 100 milj, kr, mindre än vad regeringen föreslagit. Vad Slure Ericson fortfarande inteiycks falla, trots all han nu har haft meränelt år på sig.äratt om Sverige hade gått in för alt minska sin IDA-andel med 25 % - det var det som den socialdemokratiska oppositionen föreslog vid förra årets budgelbehandling -hade vi riskerat all spräcka hela förra årets påfyllnadsförhandlingar när del gäller nya medel lill IDA, Jag tror faktiskt inle, herr talman, all vare sig Slure Ericson eller någon annan svensk representant hade vågat se u-länderna i ögonen efter en sådan bedrift, IDA är och förblir u-ländernas värdefullaste resurs för lån på mjuka villkor.

På något sätt tycker jag kanske all Bertil Måbrinks hållning, dvs, eii öppel redovisai nej till Värtdsbanken-IDA, är mera renhårig och framför allt mera logisk än den hållning som Sture Ericson intar.

Om Sture Ericsons kritik i övrigt är att säga att ifall det nu är på det viset all han tycker att biståndsbeloppen är för små för alt vi skall kunna

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

upprätthålla biståndets realvärde, hade del gått bra att föreslå all de ökas. Kan man göra de omsluvningar man har gjort inom bislåndsbudgelens ram, hade man kunnat göra omsluvningar också inom den loiala statsbudgetens ram och sett lill alt biståndet blev större än vad regeringen föreslog. Men det har Sture Ericson inle gjort. Inte någon annan socialdemokrat heller har gjort det, Slure Ericson menar all del kan man inte göra, eftersom den svenska regeringen fören valhänt ekonomisk politik. Om det är bara att säga att ifall vi hade tagit något som helst intryck av de recept på hur den ekonomiska politiken skall föras, som kommit från socialdemokratiskt håll, hade situationen varit ännu värre. Hade vi t. ex.-vilket socialdemokraterna varmt förordade - avstått från att devalvera, hade vi inte kunnat förbättra den svenska bytesbalansen. Jag tror att det är svårt att få någon politiker eller någon nationalekonom att ställa upp och förklara på vilkei säll detta skulle ha gjort det lättare för Sverige att föra en generösare biståndspolitik.

När det gäller frågor om bistånd och om mänskliga rättigheter, som Allan Hernelius tagit upp, finns det anledning påpeka all just de brister som biståndsarbetet är lill för att avhjälpa, brister när det gäller ekonomisk och social utveckling, läskunnighet m. m., också försvårar utvecklingen mot ett demokratiskt samhällsskick. Vi kan alltså inte, precis som herr Hernelius också påpekade, mäta demokrati med samma måttslock när det gäller u-länder och utvecklade länder.

En annan viktig faktor är kravet på långsiktighel i biståndssamarbetet, Etl avbrytande av samarbetet med hänvisning lill brott mot mänskliga rättigheter måste givetvis prövas myckel noga. Del är ingen hemlighet att regeringen betraktar läget i t, ex, Etiopien med stor oro. Allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter och terroraklioner förövas både från regeringssidan och frän dess motståndare. Samtidigt är del klart att vissa delar av det svenska bislåndet gynnar betydande grupper av den fatliga befolkningen.

Uppgifterna om terror mot befolkningen i norra Angola, som Allan Hernelius också log upp och som han hämtat från den konservativa brittiska tidningen Sunday Telegraph, har inte gått att få bekräftelse på, och av allt all döma är de inte korrekta. Det är heller inte, såvitt svenska UD har kunnat finna, påståendena om alt ungdomar flygs till Cuba för politisk indoktrinering.

Vad gäller vårt bistånd till Cuba kan jag bara påminna om riksdagens beslut att låta biståndet upphöra i och med att löpande avtal går ut. Det är redan på väg all ersäiias av samarbeie i andra former. Riksdagens moliv för den förändringen var alt Cuba inte längre tillhör gruppen de fattigaste u-länderna.

Herr talman! När man läser utrikesutskottets betänkande är del, trots den debatt som har förts, framför allt en sak man slås av, nämligen den breda politiska samling som finns i Sverige kring en ambitiös biståndspolitik. Jag säger det även om Sture Ericson menar alt jag har dunkla avsikter när jag påpekar att det finns bred samling kring vissa politiska mål också i det här landet. Ell och annal kommer del givelvis all voteras om. Men redan nu slår

det klart att riksdagens beslut i dag kommer alt bli att vi avdelar mer än 1 % av våra samlade resurser för internationellt utvecklingssamarbete, att vi avskriver alla utestående lån till de av våra programländer som tillhör gruppen de fattigaste och att vi ytteriigare utvidgar stödet till befrielsekampen i södra Afrika.

Del är en bra och progressiv politik som därmed tar gestalt. Uppslutningen kring den är glädjande, men kanske inle så alldeles självklar. Sverige tillhör redan i dag de viktigaste bidragsgivarna till internationellt utvecklingssamarbete, både när del gäller vårt direkta bistånd och när det gäller stödet till de internationella biståndsorganen. Vi har dessutom en biståndspolitik som i högre grad än många andras förs på u-ländernas egna villkor. Till delta kommer att vi själva dras med besvärtiga ekonomiska problem.

Den eniga vilja att gå vidare som utrikesutskottets belänkande är ett uttryck för kunde kanske i stället ha varit en enighet om att göra hall.

Man kunde ha sagt: Låt oss nöja oss med de 3,5 miljarder vi ger i bistånd. Låt oss vänta med skuldavskrivningen eller helt avstå från den. Låt oss nu i första hand se om vårt eget hus.

Vi vet hur både opinionen och politiker kan svika när den egna ekonomin är i olag, arbetslösheten växer och kampen hårdnar om en krympande kaka. Då blir de fattiga länder som behöver vår solidaritet lätt lågprisländer som hotar vår sysselsättning.

Därför är del viktigt alt Sveriges riksdag i dag är beredd all bygga ut våra internationella insatser. Vi skall göra det i solidaritet med människor som lever under oändligt mycket sämre villkor än vi. Vi måste också göra det i medvetande om det betydande ekonomiska beroende som finns mellan värtdens länder, fatliga som rika - etl beroende som växer för var dag. Det är rikligare alt tala om samarbete än om u-hjälp.

Det är naturligtvis de fattiga ländernas människor som lider mest, men den växande klyftan mellan välstånd och armod i världen kan bli etl hot mot hela den internationella ekonomin.

Oljekrisen för några år sedan har mer än någonting annat fåll oss att inse detta. Genom beslut av etl antal oljeproducerande länder förändrades i ell slag vår egen och väsivärldens ekonomi i grunden. Mångdubblingen av oljepriserna fick också drasliska verkningar för de oljelösa u-länderna och i hög grad också för maktförhållandena i världen. "En ny ekonomisk världsordning" är inte bara en vision. I något slags mening, fast kanske inte just där man tänkte sig, har den blivit en handfast verklighet. Grundläggande förändringar i världsekonomin är redan på väg. Vid sidan av gapet mellan u-länder och induslristater växer nya klyftor fram mellan en grupp u-länder vilkas ekonomi snabbt expanderar, och en annan grupp u-länder som sitter fast i fattigdomens desperation.

Det talas i dag mycket om del underskott i bytesbalansen som Sverige dragit på sig och de krav detta ställer på oss när det gäller att låna utomlands. Ett av huvudmålen för vår ekonomiska politik är att återställa balansen genom alt exponera mer och konkurrera effektivare också här hemma. De stora utlandslån vi lar leder lill en växande minuspost av räntor och

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

amorteringar i bytesbalansen. Inför den utvecklingen visar alla oro, och det med all rätt.

Men låt oss ell ögonblick jämföra den svenska ullandsupplåningen med den skuldsällning som många u-länder ivingals lill.

Våra räntebetalningar på utlandslån utgör i åromkring 5 % av inkomsterna från Sveriges export. För gruppen fattigare u-länder går i genomsnitt omkring 15 %, dvs, tre gånger så myckel, av exporten till att betala räntor och amorteringar på utlandslån.

Vår samlade upplåning i utlandet motsvarar ca 10 % av bruttonationalprodukten. De mest drabbade u-länderna har tvingats ta på sig en utländsk upplåning som svarar mot 30-40 % av deras bruttonationalprodukt.

Vi kunde möta oljekrisen med utlandslån som höll uppe köpkraften och värnade sysselsättningen. Ett bra lag kunde vi också kompensera oss för mångdubblade oljepriser genom alt själva ta bättre betalt för vår export. De fattiga u-länderna utan olja drabbades både av flerdubblade oljepriser och av raskt stigande priser på varor som de måste köpa utifrån. De allra fattigaste hade inte ens möjlighet alt låna sig till en smidig anpassning till förändringarna i värtdsekonomin. Fattigdomen log ifrån dem deras valfrihet. De var "icke kreditvärdiga". De lovades ökat bistånd, men löftena visade sig som så många gånger tidigare vara av föga värde.

Del härar bakgrunden till Svertges initiativ alt skriva av biståndsskulderna för de fattigaste länderna. Dessa länders skuldbörda i förening med en svag ekonomisk tillväxt och ell otillräckligt bistånd är ett hot mot deras utveckling.

Det är ingen tvekan om alt det svenska initiativet satte fart på de internationella förhandlingar i frågan som gått i stå efter den s. k. nord-syddialogen. Vi följde upp vårt beslut med konkreta förslag lill riktlinjer och diplomatisk aktivitet inför väridshandelskonferensens, UNCTAD:s, minis-lermöie i Geneve för en månad sedan, vilken helt ägnades åt skuldproblemen.

Man kanske inte kan säga att minislermölel i Geneve våren succé-del blir sällan internationella förhandlingar om fattigdomens problem - men del var otvivelaktigt etl viktigt steg framåt. Efter segslitna förhandlingar uifäsle sig alla industriländer att söka genomföra åtgärder för all förbättra nettoflödet av resurser lill de hårdast drabbade u-länderna, bl, a, genom alt anpassa villkoren för gamla bislåndskrediier lill nya, mer förmånliga villkor, Slorbri-tannien, Västtyskland och Danmark annonserade åtgärder liknande de svenska. Trycket på USA och andra länder all följa efter har ökat betydligt. En översyn av hur i-länderna konkret lever upp lill resolulionen skall göras i samband med världshandelsorganisationens möte nästa år.

Herr talman! Del är ändå viktigt att se skuldfrågan också i ett loiall uivecklingssammanhang. Alt ha stora utlandslån behöver i och för sig inte vara någonting negalivi. Lån lill projekt som leder den ekonomiska utvecklingen framåt ger nya resurser och kan återbetalas i etl fallande penningvärde. Underskott i betalningsbalansen under ell övergångsskede som klarasmed utlandslån är en politik som också kan behöva lillgripasav u-

länder. Det är faktiskt också på det viset, att de u-länder som lyckats bäst med att få i gång en snabb ekonomisk utveckling samtidigt också ökat sina skulder mer än andra. Det gäller både oljeländerna och andra rikare u-länder.

De rikare u-ländernas upplåning har dessutom - och det är ganska viktigt att påpeka det - varit bra också för industriländerna och värtdsekonomin i dess helhet. Vad u-länderna lånat i västvärldens banker har de nästan lill sista kronan använt för köp på i-ländernas marknader. Detsamma kan f ö. också sägas om det bistånd som u-länderna har fått. Enbart inom EG-områdel lär order från u-länderna som en följd av den här upplåningen ha betytt tre miljoner jobb eller, om man så vill, tre miljoner färre arbetslösa.

Det är också intressant att notera att arabländerna nu gått förbi USA när det gäller export från EG-länderna och att de rikare u-länderna f n, utgör de snabbast expanderande marknaderna för industriländernas export över huvud taget.

Så nära sammanvävd är alltså värtdsekonomin. Vi kan inte tala om relationerna mellan i-länder och u-länder som om de bara gällde förhållandet mellan givare och mottagare. Tillsammans måste vi finna vägar för all utnyttja väridens resurser, så all vi kan ge drägliga levnadsvillkor åt alla människor. Del är något i grunden snett i en väridsekonomi, där å ena sidan maskiner går för halv fart och tiotals miljoner människor är arbetslösa i industriländerna och där å andra sidan behoven av skolor, hus, maskiner, fordon, verktyg och mycket annat är praktiskt taget obegränsade i u-länderna.

Från den insikten måste vi nu studera former för alt få lill stånd massiva resursöverföringar till länder i utveckling, så att centrala behov hos dem kan tillgodoses och industriländernas ekonomier samtidigt stimuleras.

Miljökonferensens ekologiska slagord - "en enda värld" - har efter oljekrisen också fått en påtaglig ekonomisk innebörd. Men det betyder ju inte all vi lever i en enad värld. Klyftorna är stora, även inom gruppen u-länder. Med ett växande antal u-länder kan vårt samarbete alltmer bygga på direkt ömsesidiga fördelar, la formen av ell växande utbyie av varor och tjänster. Det kräver i sin tur förändringar i det svenska samhället, för all vi skall kunna anpassa oss till en ny internationell arbetsfördelning och nya konkurrensvillkor. Samtidigt skall vi vara medvetna om att u-landsexportens inverkan på vår ekonomi ännu så länge är ganska begränsad.

Det är alliså viktigt -jag har understrukit det flera gånger - all inse att de länder vi kallar u-länder inte är någon homogen grupp. Spännvidden är stor både politiskt och när del gäller ekonomisk styrka. Vårt samarbete måste anpassas därefter.

För de fattigaste u-länderna kommer vanliga biståndsinsatser länge att förbli det viktigaste vi kan göra för alt bidra till deras utveckling. Dessa länders ekonomiska tillväxt har underde senaste åren varit 1/2 % per är,mot 3 "n för mellangruppen u-länder. Deras marknader är små och deras möjligheter att utnyttja handelsförmåner på de rika ländernas marknader begränsade. Det är i hög grad också deras möjligheter att klara en omfattande skuldsättning. Vad de begär av oss är ett solidariskt stöd. De kan inte pressa

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Inlernationellt utvecklingssamarbete m. m.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

fram del i kraft av att vara starka. Men de har rätt all få det, därför alt de är svaga.

Del är också därför som del svenska biståndet så starkt inriktas just på de fattigaste länderna. Det är därför som vår skuldavskrivning begränsats just till gruppen de fattigasie länderna. Det är också därför det är rimligt all vi, som i fallen med rikare u-länder såsom Tunisien och Cuba, l.åter biståndssamarbetet successivt avlösas av andra former för samarbete.

Det är också naturiigt att vi gör särskilda ansträngningar för att finna nya former av samarbeie med just de fattigaste u-länderna, t. ex. på industrialiseringens område. Rikare länder, som Brasilien och Argentina - fler skulle kunna nämnas - har inte haft särskilt stora svårigheter att dra till sig industriinvesteringar. Vad vi som har ansvar för biståndssamarbete bör stimulera lill är att kunnande och kapital från svensk industri kommer också de fattigare u-länderna till del för projekt som tillgodoserderas grundläggande behov och som svarar mot deras egna planer och prioriteringar.

Vidgat industriellt samarbeie är ett av de viktigaste krav u-länderna reser. Vi kan läsa det i deklarationerna om en ny ekonomisk världsordning. Vi får reda på det i direkta kontakter med inle minst de u-länder som för den mest ambitiösa sociala och ekonomiska poliliken.

När regeringen nu vill tillgodose detta önskemål innebär del inle att vi på etl otillbörligt sätt "blandar ihop" bistånd och affärer. Vad del handlar om är inte all kommersialisera biståndet utan att mobilisera industrin för utvecklingsarbetet i u-länderna. Det är för en sådan samverkan vi försökt finna praktiska former.

Herr talman! Nästan alla u-länder är i dag nationellt oberoende, även om de strävar efter all vidga sin ekonomiska och politiska självständighet. Men i södra Afrika väntar människorna fortfarande pä att få det politiska oberoendet.

I Rhodesia fortsätter den vita minoriteten att trotsa befolkningsmajoritetens krav på demokratiska val och frihet all bestämma över landets framtid,

I Namibia förhindras FN all ulövasin legilima uppgift, alt medverka lill att ge befolkningen rätten all styra i sitt eget land.

I Sydafrika tar makthavarna till allt hårdare metoder för att motarbeta majoritetens rättmätiga krav på förändringar.

Inför detta kan inte omvärlden stå likgiltig och passiv. Varhelst människor förnekas sin frihet angår del oss. 1 södra Afrika handlar del dessutom om en öppen och ogenerad rasism.

Det finns i vårt land en bred uppslutning kring strävan alt bekämpa detta förtryck. Regeringen har också skärpt Sveriges hållning mot apartheidpoliliken, bl. a. genom att i FN arbeta för en resolution mot nyinvesteringar i Sydafrika och här hemma förbereda en egen lagstiftning mot kapitalöverföringar till apartheidstalen.

Vi satsar också nu mer än tidigare på

- att stödja apartheidpolilikens offer i och utanför Sydafrika,

- att hjälpa de kringliggande länderna att ta emot en ständigt ökande ström

av fiyktingar från Sydafrika, Namibia och Rhodesia,

- att vidga det långsikliga utvecklingssamarbetet med de fria nationerna i södra Afrika och

- att stödja befrielserörelserna i deras civila verksamhet.

I del här sammanhanget vill jag besvara en fråga av Mats Hellström. Mot bakgrund av ett intervjuutlalande av ZAPU-ledaren Nkomo har Mals Hellström frågat mig hur jag ser på utvecklingssamarbetet mellan Sverige och Patriotiska fronten och att klargöra vilka principer som gäller för delta bistånd.

Patriotiska fronten bildades i december 1976 av befrielserörelserna ZAPU och ZANU. I juni 1977 beslöt regeringen att bidra med 5 milj, kr, till frontens civila verksamhet i Zambia och Mozambique, Bidraget fördelades lika mellan de båda rörelserna. Fem månader senare, i november, fattade regeringen beslut om ytterligare 10 milj. kr. till Patriotiska fronten, liksom tidigare fördelat lika mellan ZAPU och ZANU. Delta bidrag har ännu ej till fullo förbrukats.

För att ge underlag för planeringen av samarbetet under budgetåret 1978/ 79 har rörelserna uppmanals att inkomma med framställningar avseende denna period. Inom den finansiella ram för stöd till befrielserörelser m, m. i södra Afrika som föreslagits riksdagen finns del utrymme för ökade insatser för rörelserna inom Patriotiska fronten. Regeringen följer noga utvecklingen i Zimbabwe och är även beredd att la i anspråk katasirofmedel om behov skulle föreligga.

Vi har goda erfarenheter av vårt samarbete med Patriotiska fronten och ZAPU. ZAPU har visat stor effektivitet och förmåga alt väl utnyttja de svenska biståndsmedlen.

I dag finns inemot 90 000 zimbabwiska flyktingar i Botswana, Zambia och Mozambique, vars regering påtagit sig huvudansvaret för flyktingarnas försörjning. Vi har därför kompletterat vårt stöd till Patriotiska fronten med extrabisiånd lill Mozambiques regering och FN:s flyklingkommissarie. Under 1977 fick Mozambique sammanlagl 13 milj. kr. för della ändamål.

Biståndet till Patriotiska fronten följer de riktlinjer som fastställdes för stöd lill befrielserörelser i slutet av 1960-lalet, Vägledande är att biståndet skall vara av humanitär karaktär och bygga på FN-resolutionerom sådant stöd. Jag har i annat sammanhang betonat betydelsen av att vårt bistånd till befrielserörelserna i södra Afrika också omfattar stöd av en mer långsiktig karaktär med sikte på en framtida majoriteisstyrd förvaltning i Namibia, Zimbabwe och Sydafrika.

Sveriges bidrag till det ZAPU-anknulna forskningsceniret ZIRIC är en insats i denna riktning. Utbildning är av avgörande betydelse för det oberoende Zimbabwes administration. Vi stödjer därför FN:s och andra internationella organisationers stipendieprogram för flyktingarna i södra Afrika. Dessa flyktingar studieplaceras företrädesvis i Afrika.

Från svenskt håll har vi däremot sedan flera år intagit en återhållsam inställning lill studier i Sverige. Till språk- och andra anpassningssvårigheter i ny miljö kommer de höga kostnaderna. Fler studenter kan få ulbildnings-

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Om biständssam -arbetet mellan Sverige och Patriotiskafronten i Zimbabwe

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. in.

Om biståndssamarbetet mellan Sverige och Patriotiskafronten i Zimbabwe

Om humanitärt bistånd till den palestinska Rödakorsorganisationen

möjligheter för samma kostnad på annal håll.

Södra Afrika är inle, herr tal man, det enda konfliktområde som ställer krav på humanitära insatser av olika slag från Sverige och från de internationella hjälporganisationerna.

En internationell hjälpaktion förbereds för offren i Etiopien och Somalia som en följd av striderna Ogadenprovinsen. Sverige kommer genom regeringsbeslut i morgon att lämna ell bidrag på 5 milj. kr, till FN:s flyklingkommissarie för denna verksamhet som omfattar flera hundra lusen människor.

Södra Libanon är en annan krigsskådeplats som nu reser hjälpbehov. Striderna där har drivit hundratusentals människor på flykt från sina hem. Inte minst har den palestinska befolkningen i Libanon drabbats hårt. Många människor är i behov av hjälp.

Bertil Måbrink har frågat om regeringen har för avsikt alt till palestinska Röda halvmånen gå in med humanitärt bistånd.

Regeringen avser att lämna ett extra bidrag om 2 milj. kr. lill FN:s hjälpprogram för Palesiinaflyktingar, UNRWA. Därmed kommer Sveriges bidrag till UNRWA verksamhetsåret 1978 alt uppgå till 40 milj. kr.

Den palestinska Röda halvmånen får bistånd genom Internationella röda korset. Svenska röda korset har i dagarna vidarebefordrat etl statligt bidrag på 500 000 kr. till Röda korsets verksamhet i Libanon. Enligt Svenska röda korset föreligger det för dagen inte något ytterligare medelsbehov för Röda kors-programmet i Libanon.

Slutligen vill jag nämna alt SIDA i dagarna kommer att bevilja Frikyrkan hjälper ett bidrag på 750 000 kr. för insatser i Libanon, bl. a. förde palestinska flyktingarna.

Det är vår uppgift som medlem i det internationella samfundet att hjälpa människor som befinner sig i nöd. Våra insatser kan sällan bli stora när vi mäter dem mot behoven. Det viktiga är att vi gör vad vi kan med utgångspunkt i vår förmåga. Detta gäller både när vi deltar med materiella insatser och när vi politiskt försvarar de värden och principer som måste ligga till grund för samlevnaden, både inom och mellan nationerna. Arbetet för mänskliga rättigheter och folkens frihet måste gå hand i hand med kampen mot fattigdom och underutveckling.

under debatten att framlägga ell särskilt yrkande om 10 miljoner lill palestinierna och de drabbade i södra Libanon.

Vi vet att Israel har använt sig av splitlerbomber, och vi vet vad de har för syfte, nämligen blott och bart alt sarga sönder människor. Såvitt jag kan förstå är det många människor som skadats av bomberna, - Det äralll vad jag har att säga om svaret.

Jag vill ha replik också på Ola Ullslens anförande i övrigt.

Jag tyckeratt Ola Ullsten är litet slarvig när han viftarbort det jag har talat om. Jag har ändå försökt la upp sakfrågor i mitt inledningsanförande, t. ex. ländervalet. Ola Ullsten säger all de u-länder som står mig nära inte alls är överens med mig. Del vet jag inte. Men jag kan väl inte tro att Ola Ullsten far omkring i dessa u-länder och frågar: Tycker ni att vi har etl riktigt val av länder? Jag gör det inte.

Vad jag utgår ifrån, Ola Ullsten, är de målsättningar som har fastlagts av regering och riksdag. Jag har tittat på hur de i praktiken följs. Jag sneglar alltså inte på Cuba eller Vietnam eller vad del nu var för länder Ola Ullsten syftade på. Jag frågardem inte heller-del är ointressant vad de tycker i del här fallet. Jag utgår ifrån de beslut vi har fattat på del här området och tittar på hur de i verkligheten följs upp.

Vi har sagt alt biståndet skall gå till fattiga länder under förutsättning att del når ut till de fattigasie. Jag har sagt: Var vänlig och kommentera för mig RRV:s studium av Indien och landanalysen från Bangladesh och förklara hur man kan fortsätta att ge bistånd till dessa länder! Utvecklingen där är inte på något sätt i överensstämmelse med våra målsättningar, Ola Ullsten! Det är den saken jag har tagit upp och lutat om hela förmiddagen. Och jag tänker fortsätta att tuta om den tills jag får ett ordentligt svar och inte bara hafsiga, slafsiga uttalanden där man petar undan dessa frågeställningar genom all säga alt Måbrink inte tycker om biandekonomin och all Måbrinks vänner bland u-länderna sannerligen inte tycker likadant. Del är inte det jag har frågat om. Jag har frågat: Hur stämmer det här överens med våra målsättningar? Det är del jag vill ha svar på.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

STURE ERICSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Ola Ullsten talade som väntat om den breda samlingen kring hans biståndspolitik och ägnade sig åt att recensera sina kritiker utan att i särskilt stor utsträckning svara på kritiken.

Steg försteg har ju biståndspolitiken fjärmat sig från de mål som vi tidigare har varit eniga om. Vi har här diskuterat valet av samarbetspartner i del bilaterala bislåndel, vi har tagit upp fastlåsningen vid oproportionertigt stora IDA-bidrag. Nu säger Ola Ullsten att Sveriges inställning avgör uppslutningen kring IDA. Det där är en obevisad myt. USA har inte ens betalat de bidrag som har utlovats för 1976/77. Är Sveriges handlande i Världsbanken viktigare än USA:s?

Vad gäller formen för industrisalsningar, som vi i dag skall anslå pengar till, kan vi få uppleva att sammanblandningen av biståndsverksamhet och kommersiella intressen kan leda lill alt biståndsviljan hos den svenska

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete ni. m.

allmänheten försvagas. Löntagare kan få uppleva att svenska företag med hjälp av bislåndsmedel flyttar produktion till ullandel. Kvaliteten på denna satsning är så låg alt den enligt dagens internationella normer inte ens får betraktas som bistånd.

Det är dessa tre exempel som jag har tagit upp. Andra exempel som har anförts i debatten visar på brister som totalt sett kan leda till en försvagning av biståndsviljan, och del är något som Ola Ullsten borde vara bekymrad över.

Den ekonomiska politik som regeringen för och som Ola Ullsten delar ansvaret för kan också leda till svagare stöd för biståndspolitiken. När bruttonationalprodukten sjunker och folk far mindre pengar realt att röra sig med kan det lätt hända att det vaknar opinioner som vi ännu inte har haft i biståndsfrågorna.

För mottagarna av det svenska biståndet har regeringens politik betytt inte bara lägre kvalitet och sämre biståndseffekler utan också att den reala biständsvolymen har sjunkil genom den sänkta bruttonationalprodukten och genom nedskrivningen av kronan. Det har i u-länderna betytt några hundra miljoner kronor i lägre bidrag.

Då säger Ola Ullsten: Varför har då inte socialdemokraterna föreslagit höjda biståndsanslag? Med den ekonomiska situation som regeringen har skapat, främst obalansen i utrikesaffärerna, är det inle möjligt att förena ett sådant krav med en ansvarig oppositionspolitik. Ola Ullsten frågar om regeringen borde ha avstått från att devalvera. Mitt svarar: Regeringen borde ha fört en annan politik under de 10 månader som föregick devalveringen, så hade det inte varit nödvändigt att devalvera. Då hade också vårt bistånd i dag varit värt några hundra miljoner kronor mer än det är i dag.

Statsrådet OLA ULLSTEN:

Herr talman! Bertil Måbrink frågarom Röda korsets uppgift att det just nu inte behövs ytteriigare medel kan vara riktig. Jag utgår från att den är det. Röda korset har kompetens att bedöma den frågan, och jag har inga andra informationer som skulle kunna föranleda mig att göra en annan bedömning. När det gäller delta katastrofområde såväl som när det gäller andra kalastrofområden gör vi insatser när sådana begärs av oss i den omfattning som vi har råd med. Ofta har vi också haft möjlighet att göra insatser av den omfattning som begärs av oss. Kommer del förnyade påstötningar tar vi naturligtvis upp också dem till en positiv granskning.

Bertil Måbrink var naluriigtvis inte nöjd med resten av svaret, och det hade jag inte heller väntat mig. Han upprepar sina frågor som innehåller stänk av påståenden. Han undrar om riktlinjerna för den svenska biståndspolitiken ligger fast, dvs. de riktlinjer som går ut på att vi skall koncentrera oss till de fattigaste länderna men, precis som Anna Lisa Lewén-Eliasson påpekade, inte bara till de fattigaste länderna utan till de fattigaste människorna i de fattigaste länderna. Det är precis den politik som regeringen för. Vi har inte förändrat ländervalet, även om jag fick ett intryck att Sture Ericson försökte göra det gällande. Vi samarbetar nu med samma länder som tidigare. De

ländersom ingår som nya i den krets av ländersom vi barett mera långsiktigt samarbete med är Laos och Angola, och jag föreställer mig att det är länder som kan accepteras t. o. m. av herr Måbrink.

Men sedan vi en gång gjort ett landval nöjer vi oss inte med att acceptera alt det landet fören politik som vi i alla avseenden kan acceptera. Varje krona av svenska biståndsmedel som används i utvecklingsinsatser föregås av diskussioner mellan oss och u-länderna. I dessa diskussioner ger vi u-länderna utrymme att föreslå på vilket område satsningen skall göras. Vår biståndspolitik är alltså i hög grad mottagarorienterad. Men självfallet försöker vi också själva att aktivt delta i diskussionen. Ibland föreslår vi ändringar och diskuterar huruvida det inte vore bättre att salsa på andra typer av projekt, etc.

Det är genom denna dialog mellan oss och u-länderna som vi kan tillgodose de svenska statsmakternas biståndspoliliska målsättning att pengarna skall gå just till de fattigaste människorna i de fattigaste länderna.

Sedan undrar Bertil Måbrink hur vi kan fortsätta att ge bistånd lill Indien, eftersom riksrevisionsverket gjort en studie som visar att medlen inte används på ett sätt som överensstämmer med våra biståndspolitiska mål. Nu var del ett tag sedan jag läste den där studien, men jag tror att man gav sig på en fullständig omöjlig uppgift när man försökte bedöma i vilken utsträckning det svenska biståndet, vilket ju är som en vattendroppe i havet i det stora indiska samhället, hade bidragit till en allmän ekonomisk och social förbättring i Indien. Jag tror att det är alt begära litet för mycket av analysmetoderna och kanske också att begära litet för mycket av del svenska biståndet om man tror sig direkt kunna säga i vilken utsträckning de svenska insatserna medverkat lill en allmän ekonomisk förbättring i Indien. Däremot kan vi beträffande varje enskilt projekt säga att pengarna där har använts för det eller det ändamålet och att det syftet i hög grad ligger i linje med det pengarna skall användas till.

Sedan till Sture Ericson. Han tycker att det är felaktigt att tala om en bred samling i biståndspolitiken. Del omdömet må stå för hans räkning. Strax innan jag lyssnade till Sture Ericson lyssnade jag till Anna Lisa Lewén-Eliasson -som alltid med litet större behållning. Hon markerade, precis som jag gjorde, att det finns en bred uppslutning från den svenska riksdagen och den svenska opinionen bakom den biståndspolitik som förs. Hon noterade t. o. m. med tillfredsställelse - och jag har för mig att hon gjort det tidigare -att den nya regeringen gått vidare och inte vidtagit några förändringar i politiken. Naturligtvis tillade hon-och varförskulle hon inle fö göra det-alt vi gått vidare i de socialdemokratiska fotspåren. Får jag om detta bara säga att biståndspolitiken även tidigare drevs med en bred förankring här i riksdagen. Jag är inte mycket för att skryta, men nog tycker jag att den tidigare regeringens biståndsminister hade nytta av den tidens liberala opposition, som ju faktiskt inte skapade några svårigheter i hennes förhandlingar med den tidens finansminister, utan tvärtom stöttade alla de krav som fördes fram och i regel ville göra litet till.

Jag tror att den socialdemokratiska versionen av den nya regeringens

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Inlernationellt utvecklingssamarbete m. m.

politik, som Anna Lisa Lewén-Eliasson gett uttryck åt, är den rikliga. Sture Ericsons påståenden om alt det sker en successiv förändring av de biståndspolitiska målen och en successiv försämring av biståndets kvalitet saknar allt stöd i verkligheten. Det kan inte vara någon försämring av det svenska biståndets kvalitet att vi nu har en uttalad politisk målsättning att gä över 1 % av BNP. Det skulle jag aldrig ha gått med på, sade som bekant Gunnar Sträng i en beryktad kommentar lill det. Sedan är det klart att den procenten blir mer i pengar räknat beroende på den ekonomiska tillväxten.

För inte alltför många år sedan räckte den ekonomiska tillväxten till bara en halv procent. Nu har vi ansett alt vi, trots våra ekonomiska svårigheter, kan avdela både I % och litet därutöver. Del kan knappast vara ett uttryck för att vi är på väg att försämra kvaliteten på del svenska bislåndet. Inte heller de nya inslagen i regeringens politik kan sägas vara uttryck för att vi håller på att försämra kvaliteten på det svenska biståndet. Jag tänker t. ex. på skuldavskrivningen och att vi inte längre låter föriustanspråk med hänsyn till de s. k. EKN-garantierna belasta biståndsbudgelen, ulan den allmänna budgeten.

Sture Ericson får naluriigtvis gärna påstå alt del hade varit bättre om man hade fört en annan ekonomisk politik. Så kan man säga i alla lägen. Men vad man dessutom kan säga är all de alternativ till en annan ekonomisk politik, som har kommit från socialdemokraterna under de senaste 18 månaderna, hade lett till en sämre tillväxt, högre kostnader för Sverige, en sämre bytesbalans och betydligt sämre förutsättningar att föra en generös biståndspolitik.

BERTIL MÅBRINK (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Ola Ullslen säger att man kan ifrågasätta om biståndsmedlen lill Indien har använts på ell sätt som slår i överensstämmelse med de målsättningar som riksdag och regering har fastställt. Det är bra, Ola Ullsten, Men vi skulle också kunna diskutera Bangladesh i del avseendet. Jag förslår dock alt Ola Ullsten kanske vill undvika det. Jag har nämligen åberopat landanalysen där. Det är möjligt att det i riksrevisionsverkets studier av Indien finns vissa brister. Men jag tror ändå att man har lyckats få fram på vilket säll utvecklingspolitiken i Indien slår i överensstämmelse med våra målsättningar för biståndet. Det är inte bara riksrevisionsverket som har kommit med en redovisning, utan även u-landsforskare och andra har beskrivit situationen för oss. Den landanalys av Bangladesh, som är mycket gedigen och utförlig, tror jag det kan vara svårare för Ola Ullsten att tillbakavisa med motiveringen all den skulle vara besväriig alt göra. Jag tror alt de personer som har gjort landanalysen är mycket kunniga om förhållandena i Bangladesh från den dag landet blev självständigt fram till i dag.

Vilka slutsatser måste man då dra av delta, Ola Ullsten? Man kan inte bara säga att vi skall fortsätta att ge bistånd till länder som vi har som samarbetsländer. På samma sätt som ni säger att Cuba nu har blivit så rikt att värt bistånd till det landet skall avvecklas, sä måste ni kunna säga alt samarbetet med exempelvis Indien, Bangladesh och Sri Länka har pågått

under så många år att det bör avvecklas. Utvecklingen i dessa länder har ju gått i en totalt annan riktning än vad vi räknade med när vi upprättade samarbelsavtal med dem.

Då måste vi väl börja diskutera hur vi successivt skall avveckla biståndet till dessa länder. Måste man inte dra de slutsatserna?

Ola Ullslen sade tidigare att jag inte har stöd i den svenska opinionen för all angripa dessa programländer, Indien och Bangladesh. Hur vet Ola Ullslen det? Jag har, så långt jag har haft möjlighet, talat om för människorna hur man använder svenska skattemedel i des.sa länder. Jag har fåll reaktionen: Detta är inte klokt; så kan det inte fortsätta. Om Ola Ullslen går ut på arbetsplatserna, talar om hur Indien, Bangladesh, Sri Länka och Kenya använder våra biståndspengar samt frågar om vi skall fortsätta med della, då får han ett enda svar: Nej.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m:

STURE ERICSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Ola Ullsten säger att ländervalet inte har förändrats. Det är väl inte riktigt sant. Vissa förskjutningar har skett. Vi socialdemokrater har i år liksom i fjol föreslagit större stöd till befrielserörelserna i södra Afrika samt mer bisiåndspengar lill Angola, Mozambique, Cuba, Guinea-Bissau och Kap Verde, Samtidigt anser vi att det svenska biståndet till Kenya och Pakistan skall trappas av. Detta skulle ge en annan inriktning som bättre motsvarar målsättningen för det svenska biståndet. Men det är riktigt att inga tvära kast har skett.

Ola Ullslen förde ett resonemang om bred samling och recenserade Anna Lisa Lewén-Eliassons anförande. Det går väl att i protokollet ta del av vad hon har sagt. Hon framhöll faktiskt att del är någonting nytt med ell förslag om en fond för industrins investeringar, vilket går emot de allra flesta remissinstanserna. Ni får applåder egentligen bara av Svenska arbetsgivareföreningen. Industriförbundet och en del andra företagarorganisationer. Ni är på väg att skapa en bred klyfta i den svenska biståndsopinionen genom att blanda samman kommersiella intressen med biståndsverksamheten.

Vi får väl se hur pass eniga vi kommer att vara på denna mycket avgörande principiella punkt när vi skall debattera denna fråga den 31 maj. Nu pågår ju arbetet med motionerna. Men remissomgången borde ha kommit larmklockorna alt ringa på UD:s u-avdelning. Sedan Ola Ullsten blev biståndsminister har det skett en snabb sänkning av det reala värdet av del svenska biståndet. Det är han naluriigtvis ansvarig för. Vi nådde vår högsta reala nivå på biståndet 1975/76. Sedan har del sjunkit realt. Detta är naturligtvis etl resulat dels av de höjningar som Ola Ullsten nu berömmer sig av, dels och i huvudsak av den ekonomiska politik och de devalveringar som Ola Ullslen självfallet delar ansvaret för.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. in.

målsättningar.

När herr Måbrink förklarar vad som händer i Indien och Bangladesh,säger folk all så kan del inle få fortgå. Det kan jag myckel väl länka mig. Men jag tror all det beror mer på den typ av förklaring som herr Måbrink ger än på verkligheten i dessa länder.

Det förekommer motstånd mot alla typer av insatser, inte bara i Indien och Bangladesh. Många menar att verksamheten i Vietnam inle kan få fortgå. Man pekar på Bai Bang-projektet, som för varje år blir mycket dyrare än man hade tänkt sig. Man glömmer bort att det är precis vad som händer med svenska industriprojekl, trots att vi här har oändligt mycket bättre förutsättningar alt genom effektiva prognoser och arbetsinsatser undvika sådant. Det går alltid all smulskasta biståndsinsatser runt om i världen. Jag tycker emellertid alt del inte skall vara någon huvuduppgift för dem som säger sig vara för en progressiv biståndspolitik. Det kan inte heller vara ell särskilt bra bidrag när del gäller all stärka biståndsviljan, vilket både herr Måbrink och andra har sagt all man bör göra,

Sture Ericsons väldiga attack mot den nya regeringens politik för alt den skulle innebära ett övergivande av de biståndspolitiska målsättningarna, länderinriktningen, prioriteringen osv. har nu konkretiserats. Hade socialdemokraterna fått som de velat så hade del blivit litet mindre anslag till Kenya och litet mindre anslag till Pakistan.

Visst kan det diskuteras, del är en lämplighetsfråga. Jag har väldigt svårt att se att del kan vara en stor principfråga, att det skulle gå en viktig ideologisk skiljelinje just vid hur stora anslagen skall vara till de här två enskilda länderna. Det är två länder som blivit programländer under den socialdemokratiska regeringens tid och som sedan dess inte nämnvärt har ändrat sin allmänna politiska inriktning. Vi har fortsatt det samarbetet av precis de skäl som vi har för att fortsätta samarbetet med många andra länder. Vi villandet skall vara långsiktigt. Vi vill inte göra tvära kast. Vi vill inte avbryta samarbetet om det inte finns alldeles speciella skäl för det, och del finns del inle vare sig när det gäller Kenya eller när det gäller Pakistan.

Låt mig sedan säga att de små överbud som Sture Ericson talar för när det gäller södra Afrika är begripliga. Jag minns själv hur del var att vara i opposition. Någonting måste man ju komma med. Men kom inle och säg alt de skulle markera något slags skillnad i den politiska ambitionen att stödja kampen för frihet i södra Afrika. Någon sådan skillnad i ambitionen finns inte.

Det är alllid lätt för oppositionen att i efterhand göra vissa korrigeringar i regeringens budget. Vi har ingenting emot att del sker, men dra inte för stora växlar på de skillnader som sedan framgår när man ställer siffrorna mot varandra.

Diskussionen om industrifonden kommer vi att la tillfälle all föra senare. Låt mig bara säga, när Slure Ericson påstår att man går emot en helt enig remissopinion,att del är inle sant. Det står ibland i tidningen, men det är i alla fall inle sant. Två så tunga remissinstanser som TCO och KF t, ex. stöder idén. Såvitt jag vet är det egentligen bara LO som varil alldeles bestämt emot

den av de lunga remissinstanserna. Men även LO har ju vissa reservationer för sin negativa hållning.

Vi får alltså tillfälle alt diskutera del här senare. Vad vi har försökt åstadkomma - låt mig ändå bara säga det - är en modell för hur man skall kunna utnyttja del enskilda näringslivels tekniska kunnande och kapital i utvecklingsarbetet. Det är inle en åtgärd som i första hand är till för alt stimulera den svenska exporten, utan del är just en åtgärd föralt se till att man använder den svenska industrins resurser också i utvecklingssammanhang.

Jag har väldigt svårt alt begripa varför oviljan mot detta bidrag till utvecklingsarbetet kan behöva vara så massiv. Det är ju här precis som när del gälleren del andra saker: Vi kan notera kritik hemifrån, men jag iroratl vi kan räkna med ganska starkt stöd från deras sida som kommer att få nytta av del här och för vilkas skull förslaget har lagts fram.

Vad så till sist gäller resonemanget om u-hjälpens realvärde är del alldeles klart att del i någon mån blir beroende på vilken ekonomisk tillväxt vi har i Sverige. Nu har vi en låg ekonomisk tillväxt, och då blir 1 % av bruttonationalprodukten mindre än om vi hade haft en högre ekonomisk tillväxt. Det är inte särskilt konstigt, Sture Ericson,

Del har hänt förut att bruttonationalproduktens utveckling har varierat. Den har inte alllid varit klart uppgående. Påslåendet om u-hjälpens realvärde saknar på någol säll relevans och poäng i den debatt vi för just nu.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Andre vice talmannen anmälde att Bertil Måbrink och Sture Ericson anhållit alt lill protokollet få antecknat alt de inte ägde rätt lill yllerligare repliker.

ANNA LISA LEWÉN-ELIASSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Även om jag har haft ordet många gånger i den här debatten vill jag gärna själv på en punkt understryka vad jag sade i mitt inledningsanförande och som jag betraktar som viktigt, nämligen alt detta är första gången i biståndets historia som det från regeringshåll framförts ett förslag av en räckvidd som inte har klart stöd i en bred opinion utan tvärtom är starkt kontroversiellt. Jag avser förslaget om induslribislåndsfonden. Efter behandlingen i utskottet får vise huröverensOla Ullsten ochjagkommerali vara när den processen är överstökad.

MATS HELLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag får först lacka biståndsministern för svaret på min fråga som gällde den kritik mot det svenska bislåndet som rikiais av en av ordförandena för Patrioiiskafronlen Joshua Nkomo. I svaret kommenteras inte närmare den kritik som riktats. Nkomo sade i en tidningsintervju: "För en tid sedan bad vi regeringarna i Sverige, Norge och Danmark att fa placera en del av våra ungdomar vid universitet. Som ni vet behöver vi utbildat folk när Zimbabwe blir fritt. Har vi fall något svar?" undrar Nkomo, Han återkommer sedan och säger att man inte fått något svar. Han säger: Så är det

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

hela liden. Er hjälp kommer genom SIDA, och där verkar det som om man får dra ut pengarna med tång. Alltid myckel restriktivt och räddhågat. Varför kan ni inte tala och handla rakt på sak?

Denna kritik, som riktats mot oss av en av mottagarna av svenskt bistånd och från en av de främsta nationalistledarna i Afrika, är ändå ett politiskt faktum. Oberoende av hur SIDA och regeringen skött denna fråga vore det bra, om biståndsministern ville kommentera Nkomos uttalande i sak. Har biståndsministern efter Nkomos kritik mot Sverige tagit kontakt med ZAPU och försökt klara ut vad kritiken handlat om, om den varit byggd på missförstånd eller vad det nu kan ha varil? Det är såvitt jag känner lill första gången som en mottagare på detta vis riktar en offentlig kritik mot svenskt bistånd. Jag tycker att del är särskilt allvariigl när den kommer från en befrielserörelse som arbetar hårt för sin frihet.

Nu säger Ola Ullslen i svaret att placeringen av studenter i Sverige inte är så bra. Det är rikligt att Sverige inte har som huvudprincip all stödja fiyklingstipendiater i vårt land, men i den proposition som här är framlagd säger regeringen om biståndet bl. a. att biståndet till befrieiserörelserna också skall kunna ha långsiktig karaktär. Del kan gälla insatser för utredningar, forskningsprogram, behov av tekniskt och administrativt kunnande. Det gäller alltså att rusta människorna för den situation som uppstår när friheten har kommit. Om nu ZAPU vill utbilda studenter i Sverige, om det gäller ämnen och på områden där del inte går att fa utbildning i de redan ganska överfyllda universiteten runt om i Afrika, borde regeringen på den punkten inta en generös hållning.

Men det finns också en akut fråga, som jag skulle vilja fl biståndsministern att kommentera. Såväl när del gäller Patriotiska fronten och SWAPO i Namibia som ANC i Sydafrika har den senaste liden kommit larmrapporter från dessa befrielserörelser. Deras informationskontor här i Sverige hävdar att deadministralionsbidragde får för att kunna bedriva sin verksamhet härifrån med information om konfiikten i södra Afrika är helt otillräckliga. Man upplever uppenbarligen i dessa tre rörelser, SWAPO, Patriotiska fronten och ANC en akut ekonomisk kris i Sverige med vad som närmar sig alt bli vräkningshot, svårighet att betala sina telefonräkningar och brist på papper och annal. De har genom den svenska infiationen fött sådana hyreshöjningar och kostnadsfördyringar, att man nu helt enkelt ser sig tvingad att offentligt säga att möjligheter inte finns att kunna fullgöra sin uppgift på det sätt man skulle vilja.

Man vill i Sverige informera om konflikten i södra Afrika men man har drabbats av de mycket höga kostnaderna och inflationen och lever, som sagt, med akuta ekonomiska problem. Man har vädjat lill instanser att fö ökat stöd för all kunna klara så elementära saker som öppethållande av sina kontor, man vill kostnadsmässigl klara hyror och telefoner, ha möjlighet att resa runt för information om konflikten i södra Afrika.

Jag skulle vilja ha etl svar av biståndsministern på frågan om regeringen är beredd att sälta till extra stöd, så alt informationskontoren för befrielserörelserna här i Sverige skall kunna fungera.

Herr talman! Jag vill sedan kommentera den socialdemokratiska reservationen 5 om vårt bistånd till Cuba, Vi borde kunna vara överens på en viktig punkt när det gäller biståndet till Cuba, nämligen att det är ett bistånd som verkligen når fram lill fattiga människor och som verkligen konkret förbättrar levnadsvillkoren för faltiga folkgrupper. Tyvärr är det på del sättet - det har både dagens debatt och tidigare debatter visat - alt vi i vår biståndsverksamhet kan ha svårt att nå fram med våra insatser så som vi skulle vilja.

Det ligger i biståndels natur alt vi när del gäller många länder ofta får problem av det här slaget. Så myckel mer glädjande är del då att det finns ländersom haren sådan fördelningspolitik att de förmår förmedla biståndet direkt till de behövande människorna. Jag skall i della sammanhang citera två så pass olika bedömare som Världsbanken och SIDA, Världsbanken och Sussex-institutel gjorde för några år sedan en studie om svårigheterna att genomföra fördelningspolitik i u-länderna. Ekonomerna vid Väridsbahken och Sussex-institutel kom fram till alt bland de länder som undersökts var det bara Cuba, Sri Länka och Tanzania som klart ansågs ha lyckats med fördelningspolitiken genom egna och medvetna åtgärder.

SIDA skriver i länderbyråns rapport om utvecklingsarbetet i Cuba bl. a. följande: "Allt lyder på all Cuba har utnyttjat de svenska biståndsmedlen

effektivt.- Cubas utvecklingssträvanden inom de sektorer som erhåller

svenskt bistånd ligger väl i linje med de svenska biståndspoliliska målen. Undervisningen och hälsovården är gratis och når alla befolkningsgrupper. Landels myndigheter strävar efter att yllerligare förbättra dessa sektorer. Undervisningen är en hörnsten i den kubanska revolutionen och har mycket hög prioritet. Problemet är all resurser för utbyggnad av de olika programmen har saknats och alltjämt saknas."

Vårt bistånd till Cuba syftar ju också till att stödja Cubas självständighet. Cuba är ell land som alltid har dominerats av andra makter. Landet var först underen mycket lång tid som koloni beroende av Spanien. Därefter har Cuba varit utomordentligt starkt beroende av Förenia staterna, både ekonomiskt och politiskt. Sedan kom då konflikten med Förenta staterna, och lill en början utsattes landet för en ekonomisk blockad av nästan hela Västerlandet. Därav följde det ekonomiska beroendet av Sovjetunionen.

Vi hyser förhoppningen att Cuba en dag skall bli helt självständigt ekonomiskt,och manbidrarju inte till en sådan utvecklinggenom all avbryta biståndsgivningen och ytterligare medverka till landels isolering. Det gäller alltså ell land som under lång tid myckel konsekvent har utsatts för isolering med påföljd att del uppstått ett beroende av andra länder. Etl sådant land hjälper man inte genom att avbryta biståndet.

Vill man på något sätt bidra till Cubas självständighet ekonomiskt, skall man naluriigtvis fortsätta samarbetet och fullfölja de åtaganden som vi har gjort. Jag tänker då på de åtaganden som den svenska socialdemokratiska regeringen gjorde 1976. Det planerades då att man skulle bygga upp en läkemedelsindustri,en antibiolikafabrik. Man hade långt framskridna planer på alt AB Astra, AB Kabi och Alfa-Laval AB tillsammans med kubanerna skulle bygga upp den här industrin. Vi yrkar på all pengar skall anslås, så alt

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

den här planeringen kan påbörjas. På grund av nedlrappningen av biståndet har den ju inte kunnat sättas i gång. Dessutom hade den socialdemokratiska regeringen planer på en fortsatt biståndsgivning när det gäller läromedel lill skolbarnen. Också där vill vi ge ekonomiska möjligheter att fullfölja de åtaganden som vi har gjort, Bislåndel till Cuba bör enligt vår mening trappas ned först i ett läge när man kan se en varaktig förbättring i Cubas ekonomi. Och verkligheten de senaste åren har varil helt annorlunda. Det har varit en kraftig försämring av Cubas bytesförhållanden. Och där kommer självfallet den tidigare debatterade frågan om sockerpriserna in.

Socker utgör 80 % av Cubas export. En stor del av sockret säljs på den internationella världsmarknaden, och där har sockerpriserna rasat katastrofalt sedan 1973-1974. Sedan dess har priserna fallit från i storleksordningen 50 cent lill 8-10 cent per skålpund. Det är ett prisfall på sex sju gånger. Därtill kommer att priserna på import varor höjs mycket kraftigt för Cuba som för alla andra u-länder genom den stora inflationen.

Torslen Benglsons tidigare uttalanden om Cubas ekonomi blir därför helt missvisande. Han lar Cubas ökning av BNP per capita lill intäkt för att Cuba fött det bättre. Men de procentuella ökningar som Torsten Bengtson redovisat tidigare i Cubas BNP per capita mätt i dollar är ju lägre än den internationella inflationsökningen under samma tid. Men man kan inle mäta ökningen av välfärden i rena dollar i ell läge där del pågår en rasande internationell inflation. Realvärdet sjunker ju i takt med att inflalionen ökar. Resonerar Torsten Bengtson på liknande sätt när del gäller den svenska ekonomin, så förstår jag den blindhet för inflationens allvariiga effekter som ibland kommer lill uttryck i hans anföranden.

Delsamma gäller naturligtvis sockerpriset. Det är ju helt irrelevant att sockerpriset låg på samma nivå i början av 1970-talei som i dag. I början av 1970-talel fanns inte oljekrisen och inleden upptrappningsom sedan skett av den internationella inflalionen med en fyrdubbling av priserna på olja och med en utomordentligt kraftig höjning av priserna på industrivaror pä mellan 10 och 20 % och ibland mer, beroende på vad det gäller för varor. Del innebär att medan alla andra priser som är väsentliga för ett u-land har stigit kraftigt, så har sockerpriset sjunkit, vilket ytterligare markerar hur allvarlig den ekonomiska situationen på Cuba är och också motiverar att vi fullföljer de utfästelser vi gjort.

En annan sak är sedan att vi socialdemokrater är kritiska mot Cubas militära hjälp lill Etiopien. Det har vårt parti klart gett uttryck för i riksdagen och också på annat sätt - inte därför att Cuba skulle delta i något angreppskrig utan helt enkelt därför att närvaro av främmande länders trupper i ett land som Etiopien höjer den internationella spänningen. Det anser vi att den kubanska närvaron har gjort, även om Cuba bidragit till att slå tillbaka ett anfall mot Etiopien. Den kubanska närvaron anser vi bidrar lill en höjning av den internationella spänningen, och vi har gett uttryck för -både till kubanerna och här i Sverige - att vi är kritiska mot detta.

Men Cubas engagemang är inle något motiv för alt straffa en mottagare av svenskt bistånd genom att vi avbryter de långsikliga biståndsinsatserna. Alt

göra del är en typ av påtryckning och maktspråk som stormakter och supermakter ibland tyvärr ägnar sig åt. Vi har som ett litet neutralt land alla skäl att undvika sådana aktioner. Del finns också rader av exempel bakåt i tiden, där det rått klar politisk enighet här i Sverige om att vi skulle fortsätta våra långsiktiga biståndsåtaganden trots att olika länder under tidigare skeden engagerat sig militärt på ett sätt som vi varil kritiska mot. Och den principen bör gälla också Cuba.

Moderata samlingspartiets resonemang i det särskilda yttrandet -särskilt som Allan Hernelius utvecklat det tidigare här i dag - blir också en kraftig bumerang, som först rimligen träffar Ola Ullsten något och sedan, efter att naturligtvis särskilt ha träffat Gösta Bohman, kommer tillbaka lill utrikes-utskoltels ordförande själv. Den utomordentligt svarta bild av det kubanska samhället som Allan Hernelius tecknade här tidigare i dag gör del nämligen väldigt svårt - om den skulle vara riktig - alt begripa hur den svenska regeringen, och sålunda också de moderata statsråden, accepterar vad man kallar för ett bredare samarbete med Cuba. Jag vill ändå ta regeringen på orden när den hävdar att den avser något seriöst med talet om ett bredare samarbete med Cuba, som det också skall utgå bislåndsmedel till i fortsättningen, om än inte så mycket. Enligt de diskussioner som har förts mellan Sverige och Cuba och där jag bara går in på del som man är överens om och inte på det som är kubanska önskemål, skall det gälla förinvesterings-sludier, konsulttjänster, seminarier, stipendiering, institulionssamarbete, olika vägar att underlätta kommersiellt och industrtelll samarbeie, kulturarbete och en hel del annat. Det är områden, där den svenska regeringen vill just med Cuba ha ett bredare samarbete.

Mot den bakgrunden faller den utomordentligt grova bild av det kubanska samhället som Allan Hernelius gav. Det hör till en debatt som Allan Hernelius rimligen får föra med sina partivänner i regeringen och över huvud taget med regeringen som helhet. Det vore nämligen mycket egendomligt om Sverige skulle starta ett bredare samarbete av det slag som jag givit exempel på med etl land som politiskt såg ut på det sätt som Allan Hernelius vill ge sken av. Jag vill bara ta ett exempel. När Allan Hernelius säger att yttrandefriheten är obefintlig på Cuba, skall man komma ihåg alt det i många länder tyvärr är så att det under ekonomiskt svåra tider har skett en åtstramning. Det har ibland genomförts statskupper, och ibland har del gjorts en allmän inskränkning av folkmajoritetens möjlighet att yttra sig.

NärCuba råkade ut för de stora misslyckandena med sockerskördarna 1968 och 1969 och ekonomin försämrades på grund därav, var den kubanska statsledningens svar på detta inte att strama åt människornas möjligheter att yttra sig. Tvärtom - man lärde sig av de misstag man hade gjort i fråga om sockerskördarna. Man vågade sig på en decentraliseringsprocess, där man t. ex. gav de lokala fackföreningarna betydligt större infiytande än de tidigare hade haft. Man vågade sig på experiment med begränsat lokalt kommunalt självstyre och andra liknande former av decentralisering. Detta visar en förmåga att la lill sig kritiken, en förmåga att lära av misstag,och tyder inte på sådan brist på lyhördhet som alltför många statsledningar visar under

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Inlernationellt utvecklingssamarbete m. m.

ekonomiska svårigheter när de skärper sin hållning gentemot folkel.

Utrikesutskottets ordförande ägnade sig också åt alt karakterisera hur Cuba uppfattas i Afrika. Jag tror att man skall vara litet försiktigare än vad utskottets ordförande var när man svänger sig med citat av vad presidenter i olika länder har yttrat.

Det är riktigt att Zambias president Kenneth Kaunda för några år sedan -som Allan Hernelius framhöll - kritiskt talade om "främmande tigrar". Men vad Allan Hernelius inte nämnde var att Kenneth Kaunda har bytt uppfattning när det gäller Cubas roll i Afrika. I takt med del kubanska bislåndet - detta är som bekant främst civilt och inle militärt - och de erfarenheter som Zambias president har dragit av Cubas insatser i Afrika har han ändrat sin inställning och uttalat all han nu har förståelse för Cubas närvaro i Afrika och att han ser positivt på den kubanska närvaron. Det är sålunda sedan Kaunda dragit erfarenheter av kubanernas uppträdande som han har ändrat åsikt. Vid årsskiftet gjorde president Kaunda offentliga uttalanden som visar att han är positiv till kubansk närvaro i Afrika. Det är någol helt annal än vad utrikesutskottets ordförande vill ge sken av. Del visar i stället att Cuba hälsas välkommet,efter hand som människorna i Zambia ser det kubanska biståndet som någol positivt och inle alls strängt kritiskt, som Allan Hernelius ville göra gällande.

Moderata samlingspartiet har också i sitt särskilda yttrande -och det tycker jag är bra för debattens skull-tagit upp frågan om att Cuba inte har dragit hem sina trupper från Angola, vilket man hade sagt lill svenska myndigheter att man avsåg att göra. Det är bra att den frågan har rests, därför att det som ledde lill att kubanerna upphörde med hemtagningen av trupper var inbördeskon-fiikten i Shabaprovinsen i Zaire, Angolas grannland. Som bekant deltog i den inbördeskonflikten militär personal från andra kontinenter, som det brukar hela i den här debatten, t. ex. militär från Frankrike. I denna konflikt skedde en massiv truppinsats från Marocko. Samtidigt fördes ett mycket hotfullt språk just mot Angolas regering i etl läge där, vid Angolas gränser, trupper från andra kontinenter och andra länder än de berörda - Marocko och Frankrike-var närvarande och förde krig. I delta läge deklarerade kubanerna att man ansåg det vara en alltför stor risk alt fortsätta hemtagningen av trupper så länge som hotet vid Angolas gräns var påtagligt och så länge som det riktades hotfull kritik mot Angola, hot om invasion m. m. Då frös man hemtagningen.

Exemplet i Zaire, med franskt och marockanskt militärt deltagande, visar att den utländska inblandningen i afrikanska konflikter är någonting myckel mer komplicerat än den enkla bild moderata samlingspartiet har velat ge. I själva verket sätter Shabakonflikten strålkastaren på en avgörande faktor i den afrikanska spänningen, nämligen frågan varför regeringar som de i Etiopien och Angola begär stöd från Cuba. Varför kan även liberala tidningar i Afrika som inte på något sätt kan sägas vara revolutionära - såsom Jeune Afrique - myckel positivt hälsa den kubanska närvaron i Afrika? Hur kommer det sig?

Några viktiga faktorer i den bilden är självfallet västmakternas underlå-

Statsrådet OLA ULLSTEN:

Herr talman! Bara tre kommentarer för att svara på Mats Hellströms frågor.

Vad först gäller studiestödet kan det mycket väl vara på det sättet, att del är svårt att komma in på afrikanska universitet för flyktingar från dessa områden som vi vill stödja. Men det stöd som utgår från Sverige är inte begränsat just till afrikanska universitet utan går också lill internationella organisationer som medger all flyktingar från Zimbabwe och Sydafrika kan studera också på andra ställen i värtden, företrädesvis där undervisningen sker på engelska. Detta är en princip som f ö. finns fastslagen tidigare och som inle har mött kritik från något håll, såvitt jag har förstått.

Vad sedan gäller frågan om vi kan ställa upp och öka de administrativa anslagen för ZANU-ZAPU:s verksamhet i Stockholm och deras informationscentral där, är saken den att de anslagen bestäms av dessa rörelsers centrala ledningar. De är fria att för det ändamålet använda hur myckel de vill av de medel som utgår från den svenska biståndsbudgeten, och jag finner inte att den svenska regeringen har någon anledning att korrigera de centrala ledningarnas bedömning i det här avseendet.

Till sist vill jag svara på frågan om vi har varit i kontakt med ZAPU efter det att Mals Hellström ställt sin fråga till mig. Visst har vi varit det! Vi har utomordentligt goda relationer med både Joshua Nkomo och Robert Mogabe och deras medarbetare i Patriotiska fronten. Naluriigtvis kan de, precis som alla vi andra,av och till vara litet irriterade över hur byråkratin fungerar, men Joshua Nkomo förklarade i telefon så sent som i går alt han fortfarande betraktar relationerna mellan hans rörelse och Sverige som mycket goda..

Förste vice talmannen TORSTEN BENGTSON (c) kort genmäle: Herr talman! Mats Hellström anförde tre skäl för att vi skulle fortsätta med stödet till Cuba.

Ett skäl var att biståndet når fram bättre till människorna på Cuba. Det var en märklig förklaring! Fattiga länder har ju i regel också en svag administration, och med Mats Hellströms motivering skulle det innebära att man undvek att ge dessa länder bistånd, eftersom de inte kan förmedla det. Men det är väl tvärtom så att vi bör hjälpa sådana länder så att pengarna kommer folket till godo. Skall vi ta hänsyn till om pengarna lätt kan administreras, då får vi en helt annan inriktning på hela biståndspolitiken. Då för vi vända oss till helt andra typer av samarbetsländer.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Ett annal skäl som Mats Hellström anförde var Cubas frihet. Jag vet inle riktigt vad Mats Hellström menar med det. Är det att vi skall medverka till att få bort diktaturen där, eller är det i någon annan riktning vi skall hjälpa Cuba lill större frihet för dess folk?

Det tredje skälet var Cubas isolering. Tänker Mats Hellström i det sammanhanget på all ett visst land ger så mycket lill Cuba? Enligt uppgift ger ju Sovjetunionen ungefär 4 miljoner om dagen lill Cuba. Är det del socialdemokratiska överbudet på 40 miljoner - del motsvarar tio dagars stöd om man jämför med del belopp jag nyss nämnde - som skall bryta Cubas isolering?

Mats Hellström sade att bislåndel till Cuba bör trappas ner först när vi ser en varaktig förbättring. Då vill jag säga att centern inle har föreslagit alt biståndet skulle las bort direkt, utan vi föreslog en nedlrappning.

När del gäller sockerpriserna är de siffror Mats Hellström anförde helt missvisande. Han använde bl. a. 1974 års siffror, men 1974 var ett helt onormalt år med mycket höga priser. Han tog också upp priserna for 1970 och sade all del då var liknande priser, men det stämmer inte alls. Priset var bara 50 öre per kg 1970.

Jag vill gärna ge Mats Hellström några siffror i det här sammanhanget: 1971 var priset 57 öre, 1972 var del 85 öre och 1973 var det 1:05 kr. Sedan kom två år med väldigt höga priser, och därefter var priset 1976 1:20 kr. 1977 värdet 90 öre, och nu ligger det på 1 kr.

Detta var de verkliga priserna, och de visar hur sockerpriset har fluktuerat.

Mats Hellström talade också om de prisökningar som skett på grund av inflationen. Men prisökningarna har ju också drabbat andra länder. De har också fåll betala högre priser för oljan - inflationen har påverkat även dem. Men det harju ingenting all göra med relationerna mellan länderna. Ta t, ex. Tunisien! Hur kan Mats Hellström med det resonemanget i så fall vilja trappa ner biståndet till det landet? Där har man ju lägre inkomster än vad Cuba har.

När det gäller del maktspråk som Mals Hellström talade om vill jag säga att del inle rör sig om något sådant. Det är ekonomiska realiteter som hela tiden Slätt bakom centerns förslag om att vi skall trappa ner biståndet lill Cuba. Del ligger på 860 dollar per capita i inkomst, och även om värdel reducerats genom inflationen, så ligger Cubas inkomst högt över del som finns i vissa av de fattiga länderna.

Till sist vill jag säga att del är högst förvånande att Mals Hellström synes vilja försvara Cubas imperialistiska politik i Afrika.

bredare samarbete efteråt! ha påpekat missförhållandena i Cuba var något av en bumerang mot regeringen, mot moderata samlingspartiets representanter i denna regering och mot utskottets moderata ledamöter. Jag förstår inle det resonemanget. Ett bredare samarbete kulturellt, turistmässigt och handels-mässigi borde kunna bedrivas oberoende av ideologier, bortsett från att vissa gränser naturligtvis inte får överskridas. Ett sådant bredare samarbete kan inte göra halt vid de staters gränser som inte har samma uppfattning som vi. Del skall vara politiskt mycket snäva hjärnor som vill dra upp andra gränser än vi i det avseendet, som vill utesluta ett bredare samarbeie med länder av den karaktären. Del resonemanget kan jag inte acceptera. Och därmed faller bumerangresonemanget.

Beträffande utvecklingen på Cuba är den i många fall lyckosam. Jag tänker närmast på undervisning och medicin. Del har vi kunnat konstatera från utrikesutskottets sida vid ett besök där. Men del är inle riktigt så att utvecklingen kommer alla till del. De politiskt utstötta på Cuba - och del finns ganska många politiska föngar där-får inle del av den. Men den fråga vi nu diskuterar är om just Sverige skall betala en del av denna utveckling i ett land, som i övrigt genom sin nationalinkomst inte är berättigat därtill. Skall just Sverige vara med om att ge utvecklingsbistånd, när landet i fråga betalar i militärutgifter - per dag förmodligen - lika myckel som det svenska årsbidraget är till landets utveckling? Skall Sverige ge bidrag till ett land som har råd att föra krig och hålla förbindelselinjer med trupper och rådgivare tusentals mil från det egna landet? Del är den frågan jag har ställt.

Beträffande sockerpriserna har redan förste vice talmannen Bengtson helt vederlagt Mals Hellströms uttalande. Jag skall bara komplettera siffrorna med några uppgifter. Om sockerpriset i dag är 100 öre per kg i London, så var det 1968 nere i 22 öre. För några månader sedan var priset 84 och 82 öre. Jag kan inte kalla del för en katastrofal utveckling för Cuba.

Beträffande oljepriserna är att märka att Cuba i det fallet har ett avtal med Sovjetunionen, som svarar för all oljetillförsel och som också köper den övervägande delen av Cubas socker till priser som där fastställs.

Beträffande inställningen till Cubas åtgärder i Afrika vill jag säga att Kaunda enligt de senaste uppgifterna har börjat tänka om, sedan han fått ytterligare kubanska trupper i oroande antal i och nära sitt land.

Jag vill vidare hänvisa till vad Pierre Schori skrev i Aftonbladet, nämligen att kubanerna håller vid liv en oacceptabel princip, närde forell halvkolonialt krig i Eritrea.

Den entusiasm som mänga socialdemokrater, inle minst Mats Hellslröm, visar för bidrag till Cuba föranleder mig att fråga: Blir det en huvudpunkt i valrörelsen 1979, att socialdemokraterna skall få tillfälle all höja anslagen lill Cuba? I så fall: Lycka till!

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978.

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

SIDA kan bevilja extra administrationsbidrag, om man så skulle önska. Det är rikligt som Ola Ullslen säger att ZAPU anser sig behöva allt det bistånd man för från Sverige i Zambia och Zimbabwe, därför att man har en väldigt svår uppgift i Zambia och i Zimbabwe. Det innebär självfallet att man vill använda mesta möjliga av medlen där. Rösta därför på den socialdemokratiska reservationen, som kräver ökade anslag till befrielserörelserna i södra Afrika, och ge därmed möjlighet också för resp. informationskontor här, så att ANC, ZAPU och Patriotiska fronten även kan klara sina rent administrativa uppgifter i Sverige! De är i en akut ekonomisk kris. Jag hade hoppats på ett positivt svar att regeringen skulle hjälpa till, vilket regeringen har möjlighet att göra.

Så till Torsten Bengtson om sockerpriserna. 1974 är ett mycket intressant år. Då var sockernoleringarna, precis som Torslen Bengtson säger, uppe 1310 öre och t. o. m. uppe i 561 öre etl slag. Nu är de nere i 100 öre per kg. Men 1974 ansåg ju centerpartiet all det var motiverat att det året ge 60 milj. kr. till Cuba i bistånd. Sedan dess har alltså sockerpriserna fallit i den takt som jag har beskrivit här tidigare. Men Torsten Bengtson konstaterar att nu har en varaktig ekonomisk förbättring inträffat. Den argumentationen håller inte ett ögonblick. Just efter det år då centerpartiet ansåg sig kunna ge bistånd har sockerpriserna rasat, vilket tillsammans med andra omständigheter har givit Cuba en mycket besvärlig ekonomisk situation i stället för den varaktiga förbättring som Torsten Bengtson utan någol som helst dokumenterat undertag hänvisade till.

Sedan lyssnade tydligen inte Torsten Bengtson lill vad jag sade. Jag försökte understryka att det alltid har varil ett mål för svensk biståndspolitik när det gäller Cuba - det har uttryckts och det finns möjlighet att gå tillbaka lill skrifterna om man så vill - att stödja den kubanska självständigheten. I ett läge där ett land kläms mellan supermakterna är det självfallet viktigt att ell neutralt land som Sverige fortsätter med sin bidragsgivning, inte upphör med den och därmed medverkar lill att göra landet kanske ännu mer beroende av supermakter och andra.

Allan Hernelius tog nu i sitt inlägg tillbaka myckel av den oerhört fräna kritik av det kubanska samhället som han tidigare framförde. Sverige startar ju ett sådant här brett samarbete med bara ett fåtal länder. Man har valt ut Cuba söm ett av de fåtaliga länder med vilka man vill har det bredare samarbetet. Del vore egendomligt om man, när man vill ha ett brett ekonomiskt samarbete med bara några få länder, skulle välja ul ett som man karakteriserar så som Allan Hernelius gjorde med Cuba i sitt första inlägg.

När det gäller Zambia kan jag anföra att Kenneth Kaunda nyligen har uttalat sig positivt - även om de kubaner som finns i Zambia.

har gjort. I den sista socialdemokratiska budgeten uppgick stödet lill befrielserörelser i södra Afrika till 30 milj. kr. I den budget vi nu diskuterar är beloppet 85 milj. kr., dvs, nästan tre gånger större. Det har gett utrymme för ökade insatser från rörelsernas sida, och vi menar att principen bör vara att del är de själva och deras ledare som skall avgöra till vad man skall använda pengarna inom den ram som vi ställer till förfogande.

Förste vice talmannen TORSTEN BENGTSON (c) kort genmäle:

Herr talman! 1 polemik med statsrådet Ullsten säger Mats Hellslröm: Rösta med den socialdemokratiska reservationen! Statsråd kan inle rösta här, så det är inte en särskilt fruktbar uppmaning.

Centern föreslog 60 miljoner år 1974 till Cuba, sade Mats Hellström. Han harotur- han har fel också beträffande den siffran. Vi föreslog 50 milj. kr. är 1974. Vi i centern har aldrig varit uppe i 60 miljoner. Det var socialdemokraterna som föreslog det beloppet. Redan då sade vi att vi måste stoppa biståndet och att vi bara kunde gå med på en höjning som motsvarade infiationen. Vi anförde redan då att Cubas utveckling var sådan alt biståndet skulle trappas ned.

Sedan säger Mats Hellström att jag utan motivering talar om förbättringarna. Jag har anfört officiell statistik på utvecklingen i Cuba. Jag har jämfört med andra länder som drabbats lika myckel av oljeprishöjningar och inflation som Cuba har gjort, och jag har då funnit att det är en väldig skillnad i inkomster per capita. Det är officiella siffror jag har använt medan Mats Hellslröm svänger sig med allmänna uttalanden. Bevisa då vad det är som hänt!

Jag vill också veta av Mats Hellström hur det är med Tunisien, som har varil i en liknande situation. Där kunde den socialdemokratiska regeringen ta initiativ till avveckling av det tunisiska biståndet. Var är logiken när det gäller dessa båda länder? Jag får konstatera att debatten i dag har visat alt det inte är biståndspolitiska motiv utan politiska motiv som gör att socialdemokraterna vill ge pengar till Cuba.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

ALLAN HERNELIUS (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill nöja mig med att säga två saker.

Fördel första använde Mals Hellström uttrycket att Cuba är "klämt mellan supermakterna", men del var ingen korrekt beskrivning. Vi får inle helt glömma bort att det var Cuba som genom att installera sovjetiska rakeibaser på ön 1962 gav upphov till den stora Cubakrisen - och det är samma Cuba som i FN i det längsta förnekade existensen av dessa baser, innan övertygande bevis framlades.

För det andra vill jag svara på Mats Hellströms fråga varför just Cuba skulle väljas som etl land med vilket vi skulle bedriva bredare samarbete. Svaret är så naturiigt att det inte ens behöver sägas från kammarens talarstol; Det är faktiskt så att med fiertalet länder kan vi bedriva sådant samarbete utan extra arrangemang, utan extra anslag och avtal. Därför alt Cuba intar den speciella

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

ställning som det gör blir det ett av de länder som vi särskilt måste uppmärksamma på det sätt som regeringen har gjort.

MATS HELLSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker all det är tråkigt att Ola Ullsten ändå ger uttryck för en kallsinnighet för de akuta problem som befrielserörelserna står inför här i Stockholm genom att hänvisa till de ökningar som skett under åren. Dessa ökningar har vi varit överens om. När socialdemokraterna satt i regeringen fanns ännu inle Patriotiska fronten. Sedan fronten bildades har vi förslagit kraftiga ökningar av anslaget lill den. Självfallet måste ökningarna sättas i relation till den ökade aktiviteten. Aktiviteten i södra Afrika från befrielserörelsernas sida har ökat kraftigt de senaste åren. Men det kan man inte ta lill intäkt för alt inle se till att de befrielserörelser som har informationskontor här kan fungera i det svenska samhälleljust när kampen i södra Afrika går in i etl myckel mer akut skede. Nog skulle regeringen kunna ta ett initiativ i fiyktingberedningen eller på annat sätt för att lämna extra admini-stralionsbidrag, så att befrielserörelserna kan fullgöra sitt jobb här. Det är också en enkel gärd av solidaritet att se till att de kan klara den informationsuppgiften. Vårt tal om solidaritet med södra Afrika blir tomt prat om vi inte ens ger dem möjlighet all i Sverige informera om den konflikt som pågår.

Till Torslen Bengtson vill jag säga att jag medger att siffran 60 som jag uppgav för 1974 kanske skulle vara 50, men del ändrar inte alls vad jag avsåg i sak: Då, i ett läge när sockerpriserna var höga - sockret är den helt avgörande exportprodukten; en stor del av den säljs på världsmarknaden - var centern beredd att ställa upp med bistånd till Cuba. När sockerpriserna sedan rasar kraftigt -jag har använt siffror för att visa del; jag har använt samma tabell som Torsten Bengtson - säger centern: Nu sker del en varaktig ekonomisk förbättring. Nu skall vi trappa ned och sedan avbryta vårt bistånd. - Del är hyckleri alt följa den linjen. Då är moderaterna hedertigare på den punkten: de hänvisar till att de tycker illa om Cubas engagemang i Afrika.

1 vanlig ordning tappade Torsten Bengtson sedan bort det som i övrigt är avgörande för vårt bistånd lill Cuba: Del är etl bistånd som når ut lill mycket faltiga människor, och del gör del i etl land där ekonomin inle har förbättrats utan där den internationella inflationen ligger klart över de ökningar som förekommit i dollar i BNP per capita.

När det gäller Cuba och supermakterna borde Allan Hernelius inte glömma bort alt den ekonomiska blockaden från USA:s sida, som till en början tillämpades strikt av mycket stora delar av västmakterna och som hade en förödande verkan på Cubas ekonomi, tillkom långt före de sovjetiska raketbaserna på Cuba.

Eftersom min tid är ute vill jag i övrigt bara hänvisa lill att del bredare samarbetet som Allan Hernelius vid omröstningen om en stund kommer att ansluta sig lill avses att också finansieras med bislåndsmedel, även i framliden.

Statsrådet OLA ULLSTEN:

Herr talman! Den här debatten börjar kanske bli litet tjatig, men låt mig ändå säga att det är riktigt alt Patriotiska fronten inte fanns på den socialdemokratiska regeringens tid. Däremot fanns ZAPU, den rörelse vi just nu diskuterar. Det är bara det att ZAPU flck praktiskt taget inga pengar alls -man fick 100 000. Det hade ungefär räckt till hyran för kontoret i Stockholm och inte till någonting annal.

Vi tycker att det är rimligt att huvuddelen av de pengar som vi anslår över biståndsbudgelen till dessa rörelser används lill de humanitära ändamål som de är avsedda för. Del är också den prioriteringen rörelserna själva har gjort. De vill inte dra på sig en stor och tung administration utan ser till att pengarna kan användas för fiyklingproblemen, utbildning och andra sådana insatser inom ramen för den humanitära verksamhet som vi vill stödja. Jag kan alltså inte se, av vilket skäl vi skulle gå in och korrigera den prioritering som rörelsen själv gör.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Inlernationellt utvecklingssamarbete m. ni.

INGRID SUNDBERG (m):

Herr talman! Allan Hernelius och jag har fogat två särskilda yttranden vid betänkandet. Del ena rör Cuba och det andra Vietnam.

Låt mig redan från början säga alt någon meningsskiljaktighet inte har rått i utskottet när det gäller frågan om storteken av anslaget lill Vietnam. Men det finns ändå skäl för oss att göra vissa påpekanden rörande Svertges genom tiderna största biståndsprojekt, Bai Bång i Vietnam.

Den tidsförskjutning som har ägt rum i arbetet och de ständigt stigande kostnaderna har medfört att SIDA har låtit göra en utredning vars första rapport har presenterats. Syftet med studierna av Bai Bang-projektet är att genom analys och kritisk granskning av projektet i dess olika faser tillvarata erfarenheter som kan komma lill användning senare. Utskottet har också ansett det värdefullt att denna granskning fortsätter, vilket gör det möjligt att dra lärdomar därav. De lärdomarna må det vara för tidigt att dra i dag men de pekar entydigt på att detta biståndsprojekt har varil en satsning som överstigit svensk biståndsadminislrations möjligheter all göra en något sä när korrekt bedömning av tidsåtgång och kostnader för projekt av denna omfattning.

Jag skall inte här, herr talman, göra någon historik över Bai Bang-projektet. I en interpellationsdebatt i kammaren den 28 november 1975 besvarade dåvarande biståndsministern Gertrud Sigurdsen en interpellation av Allan Hernelius i vilken denne ställde frågor om möjligheten att överblicka kostnadsutvecklingen och lidsåtgången för projektets genomförande. När man läser protokollet från den debatten kan man konstatera att Allan Hernelius då förutsade vad som i dag har visat sig vara verklighet medan Gertrud Sigurdsen i en ljusblå - eller jag kanske skall säga röd - optimism ansåg att dåvarande förseningar i och för sig inte behövde medföra att starten av den andra pappersmaskinen och massafabriken behövde senareläggas.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Inle heller trodde hon att budgeten skulle behöva revideras.

Vad projektet kommer att kosta slutgiltigt vet vi inle. De ursprungliga 770 miljonerna hade 1976, bara etl år efter debatten i riksdagen, växt lill 1 055 miljoner. 1 utredningsrapporten anges, som jag nämnde tidigare, att förseningarna ytterligare har ökat och att en ny omräkning är aktuell. Denna skulle enligt rapporten redovisas under mars månad 1978. Utskottet fick också vid föredragning från SIDA uppgiften att en ny kostnadsberäkning skulle föreligga i slutet av mars. Det har inte lyckats mig att få tag på en sådan. Siffran 1,5 miljarder har hörts liksom alt varje månads försening av projektet ökar kostnaderna med ca 15 miljoner. I morse kunde vi höra att utrikesministern tillbringade åtskilliga timmar i går med Vietnams utrikesminister. Förhoppningsvis har hennes besök i Vietnam gjort att vissa omständigheter vad gäller projektet i Vietnam kan klarna och bidra till en överblick av tidsåtgång och kostnader.

David Wirmark sade att kostnaderna för detta projekt inle drabbar Sverige. Nej, del är alldeles korrekt. Men likväl måste vi svenskar ha rätt alt ställa krav på all de medel som vi avsätter till biståndsändamål får en effektiv användning, del vill jag gärna tillägga.

Herr talman! Bai Bang-projektet föddes i mörker och fortfarande finns det dimmor som behöver skingras. Vid lidpunkten för inierpellationsdebatten var insaisavialet mellan Sverige och Vietnam om Bai Bång fortfarande hemligstämplat. Gertrud Sigurdsen antydde emellertid att hemligstämpeln skulle hävas, och frågan behandlades också då av regeringsrätten.

Inlressanl är emellertid att nu i efterhand se vilka skäl den dåvarande regeringen gav for hemligstämplingen. SIDA hade gjort bedömningen att avtalet borde hemligstämplas av internationella hänsyn. I en debatt i Skurup strax före den av mig här nämnda inierpellationsdebatten påpekade Gertrud Sigurdsen att delta hade krävts av Vietnam. Gertrud Sigurdsen anförde som skäl all del material som hemligstämplats rymde uppgifter om bl. a. råvarutillgångar, kommunikationer, tillgång på arbetskraft, administrativa och organisatoriska förhållanden i Nordvietnam.

Herr talman! Insatsavtalet mellan Sverige och Vietnam, som nu sedan länge är offentlig handling, rymmer ingenting av detta. Det är vagt och illa formulerat, och det är resultatet av en långt gången kompromiss, där varje kvaniifiering är utesluten och där ingenting är preciserat vare sig till typ eller omfattning. Den enda form av information av här nämnt slag som ges i avtalet är en redogörelse för vilka produkter Vietnam skall ställa till förfogande, såsom asfaltiruckar, jeepar, sand till cement, makadam, tegel, cementblock osv.

Nu i efterhand när avtalet blivit offentligt finns det anledning alt påpeka alt de skäl som den dåvarande regeringen gav för hemligstämplandet icke var hållfasta. Det samråd som Gertrud Sigurdsen påstod hade ägt rum om hemligstämplingen skedde säkeriigen också, men jag vågar i dag påstå att det i högre grad låg i den svenska regeringens intresse att hemligstämpla avtalet än i den vietnamesiska. Och det av en enda orsak: avtalets utformning. Om avtalet då hade presenterats för den svenska riksdagen, vilket hade varit

rimligt, skulle det endast ha varit en myckel stark partidisciplin inom del socialdemokratiska partiet som gjort att man hade kunnat stå emot den kritik som avtalets utformning skulle ha föranlett oppositionen att framföra.

Om detta sägs också i rapporten från SIDA: "Avtalet mellan Sverige och Vietnam angående Bai Bang-projektet har givits en sådan innebörd och i vissa stycken fått en sådan formulering alt det försvårat genomförandet av projektet. Detta gäller speciellt tidsplanen och vad som sägs om eller snarare inte sägs om projektorganisation och projektledning."

Jag vill ta ett exempel till. Enligt nu gällande bestämmelser kan etl insatsavtal avse en period på högst sex budgetår. I proposition nr 135, som just har framlagts, föreslår biståndsministern en uppmjukning av denna regel. Den 17 maj 1974 fattade regeringen beslut om Vietnam. I avtalet formulerades också att svenska bislåndsmedel skulle utges till detta projekt t. o. m. budgetåret 1978/79. Men i en annan paragraf i samma avtal slås fast att avtalet är bindande tills en normal produktion är i gång, och där nämns ingen tidsbegränsning.

Regeringen hade det naturligtvis inte lätt. Löftet till Pham Van Dong från statsminister Palmes sida måste infrias. Projektet måste genomföras. Det visste vietnameserna, vilket gjorde att detta för dem naluriigtvis var den viktigaste punkten. På andra sidan stod svenska krav på redogörelser för kostnader och tidsåtgång för projektets genomförande. Det enda man då kunde göra var att fastställa en beräknad summa, ta till ordentligt för kosinadsfördyringar och skriva under avtalet. Anmärkningsvärt äralt det inte gjordes någon korrigering i tidsplanen med hänsyn till att avtalet blev försenat ett halvt år. Man kan ställa sig frågande inför detta.

Det forisatta agerandet har inneburit att man har knutit s. k. årsavtal, som enligt uppgifter som utskottet fått tar över insatsavtalet. Detta är alltså med andra ord inte gällande vad avser begränsningen fram t. o. m. budgetåret 1978/79. Man kan då ställa frågan: Om del inle längre gäller i del avseendet, i hur hög grad gäller det då i andra avseenden?

Det visar sig nämligen all de kostnadsfördyringar som kontinueriigt tillkommer inte bara beror på inflation och förseningar. De beror också på alt Sverige har fått svara för åtaganden som inte fanns med i avtalet. Vietnam skulle t. ex. ha svarat för kemikalier för massa- och pappersfabrikation liksom byggnads- och konstruktionsmaterial och dessutom för uppbyggnad av lagerutrymmen i hamnen. Utskottet fick ta del av en precisering av kostnadsökningarna, och då presenterades en redovisning för material och utrustning utöver grundbudgeten på 30 milj. kr. Det gällde cement, armeringsjärn, virke, utökad maskinpark, acetylenfabrik mm.

Beträffande hamnen har situationen varit den att Sverige har fått bygga lagerutrymmen, men ändå har förseningen blivit så omfattande all det praktiskt tagel bara är ösistatsrederier som kan ta på sig frakter, eftersom de får betalt i en fr dem förmånlig valuta. Varorna blir liggande i månader och svinnet är onormalt, som SIDA:s utredningsman formulerar del.

Likaså skulle Vietnam enligt avtalet svara för arbetskraft. Sommaren 1977 beräknades 7 300 vietnameser arbeta på projektet, men knappt 3 000 fanns på

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

plats. Olika skäl har angeils lill förseningen - alltifrån all vietnameser inte gärna arbetar i regn till att del inle fanns arbete ål flera.

Herr talman! Del är inle min avsikt alt på någol sätt göra ell angrepp på
Vietnam. Biståndsministern använde ordet smulskasta, men det är inle fråga
om det. Del är i stället fråga om att öppel belysa faktiska förhållanden. Jag är
lika mycket som någon annan medveten om den enorma förstörelse som
drabbat landet i fråga efterett långt och oerhört plågsamt krig. Förstörelse och
svårigheter med administration har följt i krigets spår. Inte heller ifrågasätter
jag Vietnams okuvliga vilja att bygga upp sitt land och all skapa bättre
materiella levnadsförhållanden för sina medborgare. Det vore mig också
tjärran att rikta någon kritik mot SIDA eller det företag som har huvudan
svaret för projektets genomförande. Man har alldeles säkert gjort vad man
kunnat för all åstadkomma etl så bra resultat som möjligt. Min kritik riktar sig
mot den dåvarande regeringen, som slöt detta avtal trots att man måste ha
varil medveten om dess svagheter. Därför undanhöll man också svenska
folkel insyn i detsamma. ,

Allan Hernelius och jag har i ett särskilt yttrande föreslagit att man tar upp förhandlingar med Vietnam på hög politisk nivå. I och med nästa budgetår utgår ju avtalet enligt min uppfattning på den punkt som säger att svenska biståndsmedel skall lämnas för Bai Bang-projektet. Det är svårt för oss att acceptera alt denna del av avtalet skall tas över av s. k. årsavtal. Vi föreslår sådana här förhandlingar mot bakgrund av att vi anser att löftet om etl färdigställande av Bai Bang-projektet måste stå fast. Man har nu kommit så långl all del måste vara möjligt alt få en klar bild av tidsålgången för projektets genomförande och därmed göra kostnadsberäkningar som är rimligt hållfasta. Vi har från svensk sida också möjligheter att ställa vissa krav. En sådan här kostnadsberäkning bör kunna ligga lill grund forell tak för hur myckel projektet sammanlagl får kosta. Redan nu beräknas varje svensk betala 200 kr. till projektet, men det kan vara intressant att veta om det stannar vid 250 kr. Herr Palmes löfte får dock inte kosta svenska folkel hur mycket som helst.

Nu säger utskottet att sättandet av ett tak inte slår i överensslämmelse med vedertagna landprogrammeringsprinciper. Men utskollet har samtidigt fått en redogörelse för att när en viss summa anslås lill utbildningsprojekt eller sjukvårdsinrättningar inom biståndsavtalen, så utnyttjar man dem lill fullo. Om de inte räcker till får man skära ned på antalet utbildningsplatser, vårdplatser eller vad det rör sig om. Någon utvidgning av Bai Bang-projektet så att svenska biståndsmedel skall användas till driften av massa- och pappersfabriken ställer vi oss i det särskilda yttrandet avvisande till. Det har ju inle heller från början varil meningen, men vi har ändå velat påpeka det.

Det tak som vi förordar skulle dessutom i vissa avseenden kunna få andra positiva konsekvenser, så lill vida som del skulle kunna siimulera vår avtalsparlneriill insalser föralibl. a. komma lill rälla meddesvårighelersom finns på den adminisiraiivasidan. Inte minst försvåras della arbele av all man inom de ivä administrativa ledningarna -den svenska och den vietnamesiska

- arbetar efier ivå helt olika lidsplaner. De tidsplaner som nu har föreslagits fasislås från vietnamesisk och svensk sida den 1 januari 1978 skiljer sig markant ål. Den svenska lidsplanen räknar med en tidsförskjutning från 50 lill 72 månader för projektets färdigställande, medan man från vieinamesisk sida räknar med 7 månaders tidsförskjuining.

Stora svårigheter uppstår också genom all utbildningen lill stor del sker efter den vietnamesiska tidsplanen, medan den kanske mer realistiska svenska ligger till grund för själva byggandet. Alltför lång lid förflyter därigenom mellan utbildning och anställning i projektet, varför den utbildade arbelskraften hinner försvinna eller glömma sina nyförvärvade kunskaper.

Naluriigtvis, herr talman, är del intressanta en principdiskussion om huruvida Sverige i Ibrtsäilningen skall salsa på biståndsprojekt av denna nalur. Erfarenheterna hittills visar på stora svårigheter. Men i och för sig är svårigheter lill lor all övervinnits, och vi svenskar brukar ju dessutom kunna övervinna dem. Så blir saken fallet ock,så denna gång. Det aren uppriktig förhoppning från min sida.

Däremot ställer jag mig myckel iveksam lill om sådana här projekt i framliden skall belasta den svenska biståndsbudgelen. Om man beiraklar frågan i ell större sammanhang, kommer saken nämligen i ett annal läge. Runt om i världen finns en oändlig nöd och ett lika oändligt behov inle bara av mal för dagen ulan också av vallen, utbildning och sjukvård. Del ligger nära lili hands all ställa sig frågan vad kanske uppemot 2 miljarder kronor hade kunnat åstadkomma i form av odlingsprojekt, brunnsgrävning, småin-dusiriuppbyggande och yrkesulbildning i många av våra bisiändsländer, inle minsl i etl krigsdrabbal land såsom Vietnam,

Till sist: För Vietnams återuppbyggande svarar huvudsakligen Sovjei, Kina, Ösllyskland och Sverige, I andra länder har man siälli sig frågande lill Sveriges enorma insalser för all hjälpa inle i förslå hand ell nödlidande och krigsskadat lands medborgare ulan en regim, som åsidosätter mänskliga rättigheter, ivångsförflyllar människor, utövar censur och omöjliggör en fri insyn av massmedia såväl i landet som i andra länders bistånd lill landel i fråga. Den frågan är emellertid irrelevani här i dag, Projeklet skall i hamn så effektivt och bra som möjligt, inle minst därför all vietnameserna har rätt att kräva del, Allan Hernelius och jag har med vårt särskilda yttrande velat peka på några åtgärder, som vi anser angelägna för alt i någon mån mildra verkningarna av ofullsiändigheten i det ursprungliga insaisavialet mellan den dåvarande socialdemokratiska regeringen och Vietnam,

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Målen förSveriges insatser inom del internationella utvecklingssamarbetet är att stödja och främja de fattiga ländernas egna ansträngningar för ekonomisk utveckling, social rättvisa, nationell självständighet och demokrati. Denna ambitiösa målsättning anser säkert den stora majoriteten av vårt lands invånare vara naturlig och riktig.

Men hur annorlunda är inte verkligheten i andra delar av vår värid? Många frågar sig kanske: Strävar inle alla länders regeringar till social rättvisa, ekonomisk utveckling och demokratiska fri- och rättigheter? Mitt svar blir nej. Helt naturligt är vi överens om all vi skall som land inte samarbeta med länder som inte strävar mot den målsättning vi har satt upp. Men som land och som enskilda människor kan vi inte därmed blunda för de övergrepp som sker mot enskilda och mot grupper av människor i länder vilkas regeringar vi inte vill samarbeta med. Människorna där ställer krav på oss av många skäl, inte minst på grund av våri engagemang i Förenia nationerna för de mänskliga rättigheterna.

Men trots Förenta nationernas och vårt lands högtidliga uttalanden i de här frågorna tvingas vi konstatera all flyktingar från diktaturländer och befolkningsomflyttningar inom länderna skapar problem som verkar vara dessa länders regeringar övermäktiga.

Till vårt land söker sig spontant eller genom överföring av flyktingar allt fler och fler människor från andra länder. En del av dem som kommer lill oss har iwlitiska skäl. Om vi skulle vägra att ge dem asyl och i stället återsända dem till deras hemländer, skulle vi försälla dessa flyktingar i en livshotande situation. Andra söker sig hit också som flyktingar men av andra skäl. Det kan vara religiös förföljelse. Och en stor grupp kommer hit och hänvisar till de oacceptabla ekonomiska förhållanden som råder i deras hemländer.

Herr talman! Jag vill med detta ha sagt att det otvivelaktigt råder en samband mellan situationen i världens länder och invandringen lill vårt land. Våra resurser all ta emot dessa människor är begränsade, och frågan arom det alllid är den bästa lösningen att ta hit dem till Sverige.

Jag kommer till den slutsatsen att våra biståndsinsatser i framtiden alltmer måste inriktas på att lösa flyktingarnas problem i den världsdel där de finns. Anna Lisa Lewén-Eliasson har i sill inlägg ingående redogjort för varför vi socialdemokrater vill ha mera medel för att klara av flyktingsituationen i södra Afrika. Jag skall inle gå närmare in på del ämnet utan vill helt instämma i vad hon har sagt.

Men det är inle bara situationen för flyktingar i södra Afrika det gäller, ulan i många länder är en liknande situation för handen. Läser man FN:s flyklingkommissaries årsrapport så finner man att situationen är långl ifrån tillfredsställande. Jag skulle vilja säga: Den är snarare skrämmande.

Titlar man på de länder i Sydamerika som lidvis seglar upp i svenska massmedia kan man konstatera an situationen för människor där är förskräcklig. Del är då fråga om regimer som vi inle vill ha någol biståndssamarbete med. Vi vet alt i Chile har förtrycket gått i vågor allt sedan juntan tog makten. På senare lid har förtrycket hårdnat. Antalet fall av människor som bara försvunnit, som man säger, uppgår till 5(X) ä 600 efter

kuppen 1973. Ett okänt antal misshagliga personer har också dömts lill förvisning inom landet, däribland inle mindre än 500 fackliga ledare.

I Argentina är situationen oföriindral skrämmande. Kampen mot junians verkliga och förmenta motståndare fortsätter med hämningslös kraft. Alla siffror om försvunna och politiska fångar är mycket osäkra. Vår ambassad,i Buenos Aires uppger alt sedan mars 1976 har omkring 8 000 personer försvunnit. Flertalet av dem förmodas vara fängslade i hemliga fängelser och koncentrationsläger. En stor del av de försvunna är säkert också döda, och uppskattningsvis finns det omkring 10 000 politiska flyktingar i de olika kända fängelserna. Juntan uppger sig ha dödat mellan 6 000 och 7 000 politiska motståndare.

FN:s flyklingkommissarie beräknar antalet flyktingar i Argentina lill omkring 8 000, huvudsakligen chilenare men också många från Uruguay, Det finns därutöver ell okänt antal flyktingar som av olika anledningar undviker all registrera sig hos flykiingkommi.ssarien, I Uruguay är antalet politiska flyktingar mycket lågt därför all landel inle inbjuder lill all vara någon frisiad för poliiisk förföljelse. De uppgifter som finns om anialel poliliska fångar är därför osäkra, men del kan röra sig om ca 5 000 personer, F. n. cirkulerar ryklen om all omkring 500 fångar skall tillålas lämna landet under den närmaste liden.

I Brasilien finns enligt FN-kommissarien 272 flyktingar, huvudsakligen argentinare. Men della är bara ell litet fåtal av det loiala antal flyktingar som finns i Säo Paulo-området och där andra beräkningar säger all 20 000 människor lever som flyktingar. Strömmen av flyktingar från Argentina lill Brasilien ökar också fortfarande. Vi vet att myndigheterna är mycket irriterade, och de har förklarat att flyktingar inte kommer att beviljas uppehållstillstånd i Brasilien.

Herrlalman! Denna lilla redogörelse från några ländergällersituaiionen för poliliska flyktingar i en del av vår- värtd. Lägg därtill hundratusentals människor som söker sig nya tillflyklsorter inom sina respektive länder, en flykt från fattigdom och sväll på landsbygden lill storstädernas slum med mänsklig förnedring, och lägg vidare till de människor som måste fly från de akuta krigsområdena,

• Ola Ullslen har för kort tid sedan varil ansvarig för vår invandrings- och flyktingpolitik. När den socialdemokratiska regeringen lade förslaget om denna, fick det en stor uppslutning i riksdagen. Den poliliken syftar bl, a, lill att vi skall ha en generös flyktingpolitik i vårt land för dem som söker sig hit och begär asyl. Men en fiyklingpolitik kan också innebära former för omhändertagande av flyktingar i andra länder än i Sverige. Del är här jag ' tyvärr måste konstatera att vi inte haft och ej heller f n. har någon uttalad flyktingpolitik ur denna aspekt. Oftiist är Sveriges insalser spontana. De styrs av de rapporter som kommer via massmedia.. Men de hundratusentals flykiingar, som vi inte konfronier;is med, hur hjälper vi dem?

Herr talman! Sveriges insiitser och möjligheter att hjälpa dessa människor är små vare sig vi ökar flyktingintagningen lill Sverige eller om vi kraftigt förstärker flyktingkommissariernas resurser. Men all inriktningen och

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt titvecklingssomar-beie 111. m.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete in. in.

behovet av framlida ökade insatser kommer all krävas är jag fullt övertygad om. Del är därförjag anser det viktigt all de ökade medel som vi föreslår skall utgå för flyktinginsatser i södra Afrika. En sådan insats kan ge oss en kunskap om, en erfarenhet av hur vi i andra världsdelar bäst skall hjälpa flyktingar i framtiden.

Herr talman! Jag yrkar slutligen bifall till samtliga socialdemokratiska reservationer i föreliggande betänkande.

STURE KORPÅS (c):

Herr talman! Olle Göransson undrade om inle någon från de andra regeringspartierna skulle kommentera Bai Bang-projektet. Jo, jag skall göra del, men jag fick vänta på min lur. Dessutom, herr talman, beklagar jag att också jag, av många skäl, känner mig ha ett behov av all tala om Cuba. Ett av skälen härtill var att på den lalarlisia som förelåg i går kväll Mals Hellströms namn stod närmast före milt. Jag vet av tidigare erfarenhet all Mats Hellslröm brukar tala om Cuba, och del var därför naturligt att jag inriktade mig på den frågan.

En annan erfarenhet som jag har från tidigare sammanhang är att del är svårt alt vara reservant, eftersom man har myckel korl lid på sig för all utforma reservationer. Därför kan del vara förlåtligt all det finns en viss inkonsekvens i de socialdemokratiska reservationerna. Allvarligare är det emellertid när man argumenterar för bägge leden i inkonsekvensen.

1 reservationen 2 säger man: "Del är inle rimligt att etl land som en gång förts lill kaiegorin programländer för alllid skall erhålla oförändral eller höjl bistånd. Del måsle också vara möjligl alt irappa ned bisiåndsinsaiserna för enskilda mottagarländer." I reservationen 5 har man glömt detta och angriper regeringens och uiskotismajoritens uppföljning av riksdagens tidigare beslut att successivt avveckla bislåndel till Cuba.

Man säger alt nedskärningarna beträffande Cuba drabbar hälsovården och utbildningen där. I själva verket är del svenska biståndet och därmed också nedskärningarna ytterst obetydliga i förhållande lill Cubas loiala ekonomi -och då skall jag ändå, herr lalman, avslå från alt tala om socker. Sålunda kostar Cubiö bistånd til! andra länder sannolikt minst lika mycket per dag som årsbeloppet för vårt bistånd till Cuba. Det ger ett perspektiv på socialdemokraternas påstående all nedskärningen hårt skulle drabba undervisning och hälsovård. Skillnaden mellan majoritetens förslag och reservanternas förslag skulle också kunna ultryck;ts så an del förra svarar mot en dags kubanskt stöd lill andra liinder medan reservanternas svarar mot två dagars. Del är ju också ell sätt all mäta det realvärde som Mals Hellström efterlyste. Om Cuba nu skulle ha svårigheter med sill utvecklingsprogram, måste det bero på annal än nedskärningen av det svenska bislåndel.

Nu vet vi emellertid all del är relativt väl ordnat med hälsovård och utbildning på Cuba. Landel har i dag jämförl med förhållandena i Indien, Egypten eller Peru inle några fattiga människor. Inga människor får del bättre eller sämre beroende på storteken på del svenska biståndet. När vi inledde vårt bistånd till Cuba-del har talats om det tidigare i dag-var del inle landets

fattigdom som var det främsta skälet. Del fanns företrädesvis två andra skäl. Del ena var att vi ville stödja landet i de svårigheter del hamnat i genom den oförnuftiga amerikanska blockaden. Den blockaden hade i dag sannolikt varit i huvudsak upphävd, om Cuba inte hade engagerat sig i Afrika.

Det andra skälet för vårt bistånd den gången var att moderera tendensen lill sovjetisk dominans. Denna torde emellertid nu vara så omfattande att vårt bistånd i det sammanhanget inte spelar någon roll.

Cubas folk har genomgått en stark utveckling under de senaste 20 åren. Jag beklagar att vi nu behöver föra den här diskussionen och att detta har blivit en central fråga i hela biståndsdebalten. Socialdemokraternas förslag all mer än fördubbla biståndet till Cuba i förhållande lill regeringens förslag och i förhållande lill riksdagens tidigare beslut är emellertid en utmaning mot den svenska opinionen. Om vi vill all den svenska biståndsviljan i fortsättningen skall hållas levande har vi inte råd med demonstrationer av den typen.

Sveriges folk behöver känna att man stöder världens fattigaste människor i deras försök till en bättre tillvaro. Det är dock inte detta som det är fråga om här.

Men Cubas folk behöver stöd i sina fortsatia slrävanden till oberoende. Det kan behöva stöd mot en ny dominans från Förenta staterna och mot ett djupare beroende av Sovjetunionen men också mot de inre krafter som fortfarande slår hindrande i vägen för ett öppel samhälle med fulla demokratiska friheter. I de två förstnämnda avseendena kan vi inte göra myckel, men i det senare avseendet skulle vårt samhälle kunna vara en förebild förCubas folk, liksom del i viss mån kan ha varil del i de spanska och portugisiska folkens frigörelse. Därför är del angeläget all de förbindelser som under åren byggts upp mellan folken utvecklas i form av bredare ekonomiskt och kulturellt samarbeie.

Jag delar den oro som socialdemokraterna uttrycker i reservationen 2 över alt våra samarbetsländer blivit så många. Jag har också, liksom fru Lewén-Eliasson, varit med om att i biståndspolitiska utredningen uttala all antalet länder bör utökas med stor försiktighet. Den nuvarande regeringen har inte heller fört in något nytt land, ulan alla de nuvarande bislåndsländerna var på ett eller annat sätt med underden gamla regimens tid. Vi har inte heller någon delad uppfattning om att länder som Namibia och Zimbabwe bör få en fortsättning på det stöd befrielserörelserna där har när de länderna förhoppningsvis snart får folklig självstyrelse. Men hur skall vi bestämma vilka av de nuvarande motiagariänderna som bör falla ut, om vi inte skall ha så många?

Bortsett från Cuba och möjligen Tunisien är del knappast något land bland våra samarbetsländer som under överskådlig lid blir så utvecklat alt vi för den skull kan avveckla bislåndet. Att av andra skäl plocka ut länder torde vara utrikespolitiskt mycket svårt. Kanske är lösningen alt vi för samtliga länder beslutar avveckla det nuvarande bislåndet från ett visst år i framliden och under tiden drar upp riktlinjer för hur vi skall ha det med del bilaterala bislåndet därefter. Kanske bör samarbetet med nya länder redan från början vara tidsbegränsat. Norge använder en sådan modell.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete in. m.

I reservationen 5 föreslår socialdemokraterna ett något högre belopp än regeringen och utskollsmajorilelen för Angola, Botswana, Guinea-Bissau, Kap Verde och Mozambique. De föreslår något lägre belopp för Kenya och Pakistan. Detta kan vara ett utslag av den putterpolitik som Torsten Bengtson tidigare talade om. Jag tror alt Anna Lisa Lewén-Eliasson också från SIDA:s styrelsebord känner igen beteckningen strilkannepolitik för det här - en politik som i varje fall är ulan praktisk betydelse.

Förslagen lill sänkningar av bidragen lill Kenya och Pakistan kan vara ett uttryck för olika värderingar av dessa länders förutsättningar att bedriva ett utvecklingsarbete i enlighet med Sveriges biståndspoliliska mål. Utskotts-majoriteten stöder ökningen av biståndet till Kenya och Pakistan. Kenya torde vara ett av de länder där vi bäst kan följa själva användningen av just vårt bistånd. Men, herr talman, del finns anledning all beklaga all den påbörjade demokratiska utvecklingen i Pakistan avbrutits. Vårt fortsatta bislåndssamarbeie med del landet måsle bli beroende av vad som nu händer där. Den fortsatta behandlingen av landets tidigare politiska ledare kan bli den avgörande prövningen.

Socialdemokraternas förslag till små höjningar för en rad uppräknade länder kan ge intrycket all regeringen och det ledande oppositionspartiet har olika uppfallningaräven om de länderna. Såärdel inle. Dessa länderhar nyss fått sin poliliska frihet - eller är fortfarande utsatta för trycket från den pågående frigörelsekampen i södra Afrika. Vi är överens om att stödet till dessa länder skall ha högsla prioriiel. Som David Wirmark påpekat är del möjligt att gå in med kalaslroföisiånd utöver landramarna, om del blir behov därav.

Herr lalman! Jag har haft litet bekymmer för moderata samlingspartiets särskilda yttrande beträffande Vietnam. Jag tolkar dock Ingrid Sundbergs anförande så, all partiet är berett alt fullfölja våra åtaganden gentemot Vietnam.

Del är för mänga här i kammaren väl bekant an jag från början var kritisk mot den stora satsningen i Bai Bång. All det fanns skäl för den kritiken har utvecklingen visat. Nu vill jag emellertid, liksom jag också tidigare gjort här i kammaren, understryka det angelägna i inte bara att vi fullföljer det vi åtagit oss, utan också att vi tar ansvar för all anläggningen verkligen kommer i funktion, när del blir så dags. Vietnam trodde på oss, när vi en gång sade all vi var bra på all bygga en sådan anläggning. Vi borde den gången ha försiåll någol av de svårigheier som skulle möta. Vi kan inte nu skylla på vår samarbetspartner. Del är inte bara svenska bisiåndspengar som här fått en ineffektiv användning. Projektet har också bundit vietnamesiska tillgångar, som skulle ha fått bättre användning på annal säll. Nu är vi skyldiga all fullfölja vårl åtagande, nämligen all hjälpa Vietnam till ett fungerande pappersbruk.

Däremot bör vi lära oss av liwan för framtiden; del var också Ingrid Sundberg inne på. I budgetpropositionen nämns att Tanzania begärt stöd lill en pappers- och massafabrik i Mufindi. Det sägs vidare att SIDA beräknar att underlag för regeringens ställningstagande lill Mufindiprojektet kommer all

föreligga inom etl halvår; del är väl räknat från januari. Jag har i SlDA:s styrelse reserverat mig mot att vi deltar i en fortsatt projektering för Mufindi. Genom närvaron av det statliga ämbetsverket SIDA och det statliga skogsbolagel ASSI kan Tanzanias regering få den felaktiga uppfattningen att Sverige redan deltarockså i genomförande av själva projeklet, innan underlag ens finns för beslut i regering och riksdag. Jag förutsätter att i det material som skall bilda underlag för regeringens - och senare riksdagens - ställningslagande också ingår dels en bedömning av konsekvenserna för del lokala samhället av denna anläggning, delsen bedömning av alternativ användning av motsvarande resurser. Mufindi får inte bli etl nytt Bai Bång - det skulle vara en svår belastning både för Sverige och för Tanzania.

Därmed, herr lalman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan på alla punkter.

Nr 116

Onsdagen den , 12apriM978

Internationellt utvecklingssamarbete IV. m.

GERTRUD SIGURDSEN (s):

Herr lalman! Här har talats mycket om att vi skall stödja de fatliga folken i de faltiga länderna.

Vietnam är ett fattigt land. Vårl eget land har haft gynnsamma förutsättningar all utvecklas från ett fattigt u-land till etl rikt industriland. Vi har bl. a. levat i fred i över 160 år. Vietnam har, som vi alla känner till, haft betydande svårigheter i sin utveckling. Folkel har bl. a. drabbats av att leva i en krigssituation som varat mer än 30 år. Jag tycker att man i den här debatten om våra insatser i Vietnam, närmasl Bai Bang-projektet som diskuteras mest, ofta glömmer bort de olika förutsättningarna för ett land som Sverige och ett land som Vietnam. Vi talar om della skogsindustriprojeki som om det skulle vara lika goda förutsättningar att genomföra det i Vietnam som i Sverige.

Ingrid Sundberg har citerat bl. a. den rapport som SIDA presenterade i början av året. Även jag vill återge några rader i denna rapport. Del står bl. a. följande om Bai Bång: "Det är i sig ett stort och komplicerat projekt och därtill Sveriges hitintills största enskilda biståndsinsats. Till detta kommer, att projektet skall genomföras i etl för Sverige nytt samarbelsland, i en pwlitisk, ekonomisk, kulturell och teknisk miljö, som är mycket olik vår egen och i inledningsskedet tillstor del okänd för oss. Förberedelserna förprojektet fick dessutom utföras i ell land som då ännu var inblandat i etl förödande inbördeskrig."

Della bekräftar vad jag sagt om de stora svårigheterna. Del går alltså inte att beträffande effekiiviieien jämföra mellan projekt i Sverige och projekt i Vietnam.

Socialdemokraterna och många andra i detta land har mycket noga följt vietnamesernas kamp. De har stött landet på olika sätt, stött återuppbyggnaden efter krigets härjningar, deltagit i manifestationer och på olika sätt deltagit i solidaritetsaklioner. Jag sade "många grupper", därför att när Allan Hernelius framhöll att moderaterna från början varit mycket kritiska mot skogsindustriprojektet och städse hävdat alt avtalet var huvudlöst, är det att märka att del inle bara ärskogsindusiriprojektet som moderaterna från början varil mycket kritiska mot. Moderaterna har också ställt sig utanför de

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

solidaritetsaklioner som flertalet i della land deltagit i för att stödja Vietnam,

Ola Ullsten sade alt jag i den socialdemokratiska regeringen vid flera tillfällen fått stöd av den liberala poliliken. Del vill jag instämma i. När del gäller den liberala och den socialdemokratiska biståndspolitiken är inle skillnaderna så värst stora. Jag försäkrar Ola Ullsten all vi kommer all fortsätta att stödja hans insalser i fråga om fullföljandet av Bai Bang-projektet och andra insalser i Vielnam,

David Wirmark sade all projeklet skall slutföras. Han pekade på skärningen mellan två ekonomiska system och framhöll alt del är vikiigi an tala om för de svenska medborgarna att det är vietnameserna som slutligen får betala. Det ges alltså inga ökade biståndsanslag med anledning av fördyringarna.

Jag förstår Sture Korpås när han säger att han hade bekymmer med del särskilda yllrandel om Vietnam. Men han sade också att del är angeläget att vi fullföljer och tar ansvar för att den här anläggningen träder i funktion.

Del har under debatten talats om den breda samlingen kring biståndspolitiken, men det har varit litet delade meningar på den punkten.

När det gäller fullföljandet av vårainsalser i Vietnam tyckerjagatldel finns en bred samling mellan alla partier utom moderata samlingspartiet. Ingrid Sundberg har i sill inlägg lämnat en lång redogörelse för tillkomsten av avtalet, men det var ju inga nyheter för kammarens ledamöter. När hon säger att vi skall kräva an bislåndsmedlen kommer till effektiv användning, tror jag att vi alla kan instämma. Här har tidigare diskuterats och ifrågasatts att vi beträffande biståndsinsatser till länder som Indien och Bangladesh kanske inte alllid vet vad pengarna går lill och all insalserna blir effektiva. Men jag är övertygad om all när vi genomfört del här skogsindustriprojekiet, när pappersbruket tagits i drift, så kommer det all innebära ell effekiivt användande av biståndsmedel. Vi känner ju alla till det stora behovet av papper i Vielnam.

Några ord om Ingrid Sundbergs historieskrivning: Jag tror hon citerade alldeles korrekt vad jag sade i interpellaiionsdebatlen med Allan Hernelius den 25 november 1975. Jag tror alt Ola Ullsten skulle ha sagt precis likadant i den silualionen, med de uppgifter som fanns lill hands. Och jag tror all Ingrid Sundberg skulle ha lämnat samma korrekta svar som man kan göra i en situation när man får en fråga.

När del sedan gäller hemligstämplingen av avtalet, som på sin lid var en mycket stor affär, vill jag försäkra Ingrid Sundberg att den svenska regeringen inte begärde att få avtalet hemligstämplat - vare sig SIDA eller regeringen hade någon anledning till det. Del var den vietnamesiska regeringen som begärde detta.

Utrikesministern är ju nu i Vietnam och har möjligheter all studera Bai Bang-projektet och diskutera dess genomförande med den vietnamesiska regeringen. Jag tycker del är glädjande all del ändå finns denna stora enighet inom den svenska riksdagen om all vi skall fullfölja detta projekt.

Ingrid Sundberg framför en lång kriiik av det här avtalet och den här

insatsen. Del särskilda yttrandet tycker jag för min del formellt är ett särskilt yttrande men lill sitt innehåll en reservation-det ärbara det att man inle har något yrkande. Men här ställs ju ändå krav på omförhandling på politisk nivå om avtalet.

Efter denna kriiik försäkrar Ingrid Sundberg att del inle är hennes avsikl alt göra något angrepp på Vielnam. Hon säger sig vara medveten om den enorma förstörelse som drabba! landet. Men beträffande det slora behov av hjälp till Vietnam som finns, och del slora behov av en pappersproduktion som finns, så menar Ingrid Sundberg alt vi inte skall hjälpa landel med della. Och det är mot den tidigare socialdemokratiska regeringen som Ingrid Sundberg vill fram föra sin kritik. Jag vill biira påminna om all det närdetta beslutades fanns och fortfarande finns en bred enighet omkring projeklet.

När det gäller förhandlingarna på högsta politiska nivå, som Ingrid Sundberg säger, så vill jag tala om att det i avtalets artikel 9 står att avtalet träder i kraft sedan del undertecknats och gäller till dess bägge parter uppfyllt sina åtaganden enligt avialei.

Allan Hernelius sade: Avial skall hållas, men vi har yrkat på en översyn. Av anförandet framstod del ungefär som att detta har skett alla år. Men det märkliga är ju all föregående år fanns det inget som helst yrkande om omförhandling beträffande det här avtalet. Då var vi helteniga. Det fanns inte ens något särskilt yttrande. Del är först i år som krav på att man skall förhandla om ett nytt avtal har väckts.

Jag får då och då brev och kommentarer omkring Bai Bang-projektet. Häromdagen fick jag från en representant för det svenska näringslivet ett utdrag ur SCA-tidningen om ett liknande projekt i Kamerun. Där säger bl. a. de som sysslar med detta på svensk sida att de räknar med en lång och svår inkörningsperiod, och de menar att det inte går all komma med någon svensk helylleinställning och tro att man skall få allt att fungera.

Det aren del av detta som kännetecknar mycket av kritiken här i Sverige. Man tror alt vi i svenska mån skall kunna genomföra projektet mycket snabbt. Jag är mycket förvånad, Ingrid Sundberg, över att del här kravet kommer 1978 när del inte kom 1977.

Till slut skall jag citera Ola Ullslen: Del går alltid att smutskasta biståndsinsatser.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. in.

INGRID SUNDBERG (m) kort genmäle:

Herr lalman! Ell par påpekanden med anledning av Gertrud Sigurdsens yttrande! Hon började med an säga att del finns en bred samling kring fullföljandet av projektet med undantag av representanterna för moderata samlingspaniel. Jag vill i den frågan bara be Gertrud Sigurdsen att läsa om vad jag sade i del avseendet. Vi är alla inställda på att del här projektet måste fullföljas. Där finns ingen skillnad mellan de olika partierna.

Så ställde Gertrud Sigurdsen en fråga, varför vi i år kommer med krav på en omförhandling, när vi inte gjorde det förra året. Vad som har skett är ju just att del har klarlagts all de s. k. årsavlalen tar över insatsavialets formulering. Gertrud Sigurdsen läste upp vad som står i avtalet, och jag skulle vilja läsa vad

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

som slår i artikel II;jag måsle göra del direkt på engelska, för jag har avtalet bara på del språket:

"The Swedish contribution will be made in a sequence of fiscal years starting 1974/75 and be financed out of ihe funds made available by ihe Swedish Government for development co-operalion with DRVN during the fiscal yéars 1974/75 to 1978/79."

Detta innebär alltså att vi nu står inför det budgetår då vår skyldighet att lämna bidrag enligt insaisavialet skulle upphöra. Givetvis vill ingen all den skall upphöra. Vi har kunnat notera att vad Gertrud Sigurdsen här läste tar över, nämligen att projektet skall färdigställas, och det är vi eniga om. Därmed kan vi konstalera all årsavlalen tar över insatsavtalet. Det är inför della faktum vi tycker att insaisavialet, dvs. grundavtalet, bör kompletteras med nya förhandlingar, så att biståndsmedel också på det sättet kan säkras tills projeklet är färdigt.

Så har vi den svenska helylleinslällningen -jag skall inle la någol annat textilt material för alt jämföra med Gertrud Sigurdsens agerande när avtalet kom lill. Var inte just den blåögdhet som karakteriserade avtalet i dess diffusa utformning ett tecken på svensk helyllepräklighel - det här skall vi nog klara ulan några större svårigheter? Vad jag har klandrat är just att man, när man var med och utarbetade avtalet, inte i högre grad förutsåg de svårigheter som skulle komma när det gällde att få projektet klart. De synpunkterna var-om jag läser interpellaiionsdebatlen mellan Allan Hernelius och Gertrud Sigiirdsen - betydligt mera beaktade från moderat håll än av dåvarande biståndsministern.

GERTRUD SIGURDSEN (s) kort genmäle:

Herr talman! Ingrid Sundberg säger att fullföljandet är vi eniga om. Men då har jag väldigt svårt att förstå hur man i det särskilda yllrandel kan begära alt det skall vara etl tak för kostnaderna. Ett tak kan ju innebära alt man inle kan fullfölja projeklet. Var ligger då logiken i det här resonemanget?

Förklaringen till all man i år har denna markering medan man inte hade den föregående år är mycket egendomlig. Avtalet var ju offentliggjort även föregående år; det är ingenting som har hänt i år. Jag förvånade mig i förra årets debatt, den 4 maj, över att moderaterna inte tog upp saken, och dåsade Allan Hernelius så här: Vårt yrkande om Vietnam har varit all man skulle försöka få lill stånd ändringar i det avtal som ingicks hösten 1974 ulan riksdagens hörande. Nu har det snart gått tre år av avtalstiden. All då begära ändringar i delta avtal är därför ganska meningslöst, och därför har vi inte framställt något yrkande om della i år." Så långl Allan Hernelius 1977.

Ja, Ingrid Sundberg, jag förstår inte hur man skall kunna förutse de svårigheter som uppslår i samband med ell projekt i ett land som har haft denna utveckling med krig, bombningar och förstörelse. Det går helt enkelt inte, Ingrid Sundberg-del tror jag inieensen moderat skulle kunnagöra-att förutse alla svårigheter som kommer under resans lopp i delta sammanhang.

INGRID SUNDBERG (m) kort genmäle:

Herr talman! Gertrud Sigurdsen uttrycker fortfarande förvåning över att denna fråga inte aktualiserades i förra årets debatt. Men vad som har hänt är ju att det företag som har huvudansvaret för projektet, WP-System AB, den 1 januari lade fram ell förslag lillen ny tidsplan. Det ärdenna tidsplan som klart visar på den stora tidsförskjutning som kommer an äga rum och för vilken man ännu inte har fått fram de exakta kostnadsberäkningarna. Tidigare arbetades från svensk sida efter en Master Time Schedule 1976, som det heter, och nu efter motsvarande för år 1978. Den tidsplanen var inte känd, Gertrud Sigurdsen, för etl år sedan och det är den som har aktualiserat en myckel stark höjning av medelsbehovet.

Om Gertrud Sigurdsen är förvånad över all man efter ett år kan uppmärksamma förhållanden som man tidigare inle var medveten om vill jag bara erinra om att ell år efter att Gertrud Sigurdsen hade debatten med Allan Hernelius i kammaren och inle trodde att projektet skulle medföra någon kostnadsökning, så steg under del året de projekterade kostnaderna från 770 milj. kr. lill 1 055 milj. kr. Del hörvälockså till de svårigheter som vidlåder ell projekt som detta, all nya faktorer kommer fram som fordrar en översyn.

Jag vill till sist säga all vad Allan Hernelius och jag har påyrkat här är inte någon form av nytt avtal, utan del är en komplettering av det gällande avtalet, där givetvis paragrafen om att ansvaret skall åvila Sverige tills pappersbruket är i normal drift finns med. Däremot ställer jag mig frågande inför Gertrud Sigurdsens ställningstagande att paragrafen om all bislåndsmedel skulle utgå sista gången 1978/79 totalt saknar betydelse i avtalet. Det var dock Gertrud Sigurdsen som var med när avtalet kom till.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

ALLAN HERNELIUS (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inget behov av alt komplettera Ingrid Sundberg. Jag vill bara bekräfta vad hon sade om innebörden av milt yttrande i fjol jämfört med det särskilda yttrandet i år. Det kom nya upplysningar under föredragningen inför utrikesutskottet för någon lid sedan.

Jag förslår att Gertrud Sigurdsen känner behov av att försvara sitt älsklingsbarn i sammanhanget, men jag reagerar mot hennes uppgift att moderata samlingspartiet har ställt sig utanför varje meningsyilring i fråga om konflikien i Sydostasien. Såärdel inte. Vi har ställt oss utanför en del av dessa meningsyttringar, och det tror jag många av dem som deltog i debatten tycker att de också borde ha gjort. Förhållandena i Vielnam är väl inle idealiska för ögonblicket, men det ämnet ligger utanför vad vi nu diskuterar. Det är Bai Bång vi här diskuterar.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Bang-projektet."

Jag vill fråga om sällandet av ett sådant tak, som skulle vara unikt i etl samarbeie med våra mottagarländer, inte skulle leda lill all vi inte kan fullfölja detta projekt. Då faller ju detta som ni så livligt förordar, all ett avtal är etl avtal och att vi skall slå fast vid delta och fullfölja projeklet.

När del sedan gäller kostnadsökningarna vill jag framhålla för fru Sundberg all vi - vilket också myckel noga redovisats i rapporten - inle har kunnat förutse alt exempelvis inflationen i stället för beräknade 5 % skulle bli 12 96. Det finns väldigt många bevis för att det varit omöjligt att förutse dessa och andra faktorer.

Slutl igen vill jag säga att det gläder mig att den borgerliga regeringen genom biståndsministern liksom även ulskottsmajoritelen klart säger ifrån att avtalet inte skall rivas upp, ulan att det skall fullföljas sådant det nu är.

Andre vice talmannen anmälde att Ingrid Sundberg anhållit att till protokollet fö antecknat all hon inte ägde rätt till yllerligare replik.

GUNNEL JONÄNG (c):

Herr talman! Jag kommer att uppehålla mig vid två punkter i utrikesutskottets betänkande, nämligen Bai Bang-projektet i Vietnam och Humanitärt bistånd till flyktingar, befrielserörelser och apartheidpolitikens offer i södra Afrika.

Vietnam är ett land som kommit att stå Sverige och svenska folket mycket nära. Det mångåriga tappra krig som det lilla landel Vietnam förde mot det stora USA fick en stor betydelse för vårt folk. Det lärde oss att inse nödvändigheten av att bygga en rättvisare värtd. Vietnam öppnade verkligen våra ögon och fick oss att se och uppleva värtden bortom gränserna för vår egen tillvaro. Många av oss engagerade oss verkligen i befrielsens kamp,

I dag har Sverige en annan förpliktelse mot Vielnam, en politisk förpliktelse att föra Bai Bang-projektet i hamn. Vi skall naturligtvis helt realistiskt konstatera och också beklaga de kostnadsökningar som skett och de förseningar som ägt rum. Vi bör analysera dem och lära av erfarenheten för framtiden, och vi bör hela tiden agera i bislåndsfrågor på sådant säll att biståndsviljan hos vårt folk inte försämras.

Men när vi ställer våra frågor måste vi ändå ha bakgrunden klar: Vietnam lever i etl efterkrigsiillslånd. Ekonomin är svag. Byggnads- och transportsektorerna fungerar mycket dåligt. Vi måste vara medvetna om att misstag kan göras. Den internationella inflationen har orsakat prisökningar på varor och tjänster.

Vi bör framhålla att projektet måsle påskyndas så att ytteriigare förseningar inte uppstår liksom att det är viktigt att båda länderna gör kraftiga insalser för att förverkliga projeklet.

Jaganserinteatt Bai Bang-projektet överstigit vår administrationsförmåga, vilket har sagts i debatten, ulan många orsaker har som jag nämnt bidragit till fördyrtng och försening. Jag tror att vi måste vara realistiska och inse an all biståndsverksamhet är förknippad med svårigheter av varierande grad.

Med dessa konstateranden borde Bai Bang-projektet vara avfärdat. Det borde inte få finnas tveksamhet om vårt fortsatta ansvar för projektet. Vi har i avtal förbundit oss att gemensamt med Vietnam genomföra det. Delta avtal måste fullföljas - SIDA brukar inte lämna efter sig halvfärdiga projekt.

Men det är inte bara fråga om alt fullfölja och färdigbygga Bai Bång. Vi måste också se till att del kommer i drift, alt det fungerar. Ett färdigbyggt Bai Bång som inte är i bruk skulle vara en lika stor styggelse som etl halvfärdigt Bai Bång, och smäleken för delta skulle drabba inte bara Vietnam utan också Sverige. Både Sverige och Vietnam har således etl ansvar för att driften vid Bai Bång kommer att fungera tillfredsställande.

Att sätta ett tak för medel lill Bai Bang-projektet efter utgången av nästa budgetår är enligt min mening helt orimligt. Det är inte på det viset vi bedriver biståndspolitik i Sverige. Fördyringar får, som utskottet framhåller, lill följd att utrymmet för andra projekt eller ändamål krymps. Det ligger i avtalsparternas intresse att hålla tillbaka ytterligare förseningar och därav följande fördyringar.

Bai Bång är viktigt för Vietnams samhällsekonomi. Det är viktigt för det framtida samarbetet mellan Vietnam och Sverige och även för Vietnams samarbeie med västerländska stater. Utrikesminister Karin Söder besöker just i dag enligt tidningarna Bai Bång. Hon har i Vietnam redan uttalat sina förhoppningar om framgång för Bai Bang-projektet. Jag tycker att det finns anledning för oss alla att instämma i dessa förhoppningar.

Den andra punkten gäller stöd till befrielserörelser, flykiingar och apartheidpolilikens offer i södra Afrika. Jag har en känsla av att socialdemokraterna på den här punkten söker profilera sig. Man gör ju ofta det genom alt skapa motsättningar där inga motsättningar finns. Jag tycker att det är beklagligt att man gör så. I sak finns, som jag ser det, på denna punkt inga motsättningar i värderingarna. Regeringen är ytterst angelägen att öka stödet till södra Afrikas frigörelse. En höjning av den ordinarie medelsramen sker med 50 milj. kr. Om man medräknar de 25 miljonerna i år från katastrofreserven blir det en reell ökning med 25 milj. kr. för nästa budgetår. Detta innebär att Sveriges humanitära bistånd till befrielserörelser i södra Afrika under de senaste två åren har i det närmaste fördubblats. Sverige ger mer humanitärt bistånd än något annat land till befrielserörelser och apartheid-offer i södra Afrika.

Socialdemokraterna vill i reservationen 6 höja anslaget med ytteriigare 25 milj. kr., och del talas om hög planeringsberedskap, eftersom händelseutvecklingen i Namibia och Zimbabwe kan komma att gå snabbt. Samma tanke kommer till uttryck i propositionen. Där är man också inställd på att ytteriigare medel kan behövas, om Namibia och Zimbabwe blir självständiga. I propositionen räknar man med att katastrofmedel skall kunna tas i anspråk. Någon summa nämns inle. Under innevarande budgetår tas alltså just 25 milj. kr. ur katasirofmedel. Biståndsministern säger också att Sverige redan nu bör vara berett att bidra till kartläggning av personalbehov och andra biståndsbehov som kan uppstå i samband med övergång till majoritetsstyre i dessa länder. Som jag ser det föreligger här stor samstämmighet när det gäller

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

värderingar.

1978 är anliapartheidår. Del påminde bl. a. Anna Lisa Lewén-Eliasson oss om. Apartheid och rasism innebär mänskligt förtryck av oanade mått. Del innebär våld, hat och ofrihet. Vi bör i gemensamt ansvar och med gemensamma krafter bistå dem som arbetar för frihet i södra Afrika.

Herr talman! Jag har ytterligare en synpunkt av mera allmänt slag som jag gärna vill framföra. Trots reservationer och trots debatten här i dag upplever jag att det föreligger en bred enighet om nödvändigheten av ökat bistånd och en bred enighet om att söka skapa en jämnare fördelning av världens resurser och medverka lill frihet och oberoende där förtryck och diktatur råder.

Jag tror att del finns ytterligare en bred enighet mellan alla partier i riksdagen, nämligen om vikten av att informera och ständigt påverka folkopinionen när det gäller bistånd och samarbete.

I tider av ekonomiska svårigheter koncentrerar vi oss gärna på vår egen situation, sysselsättning osv. Del är naturligtvis i och för sig förståeligt, men vi har samtidigt alla ett ansvar att ständigt och i olika sammanhang ta upp och påminna om orättvisorna i världen och bredda insikten om dessa. I ekonomiskt hårda tider krävs ytteriigare engagemang och insatser för alt förankra vår biståndpolitik hos folket.

Med detta, herr talman, ber jag alt få yrka bifall till utrikesutskottets hemställan i alla delar.

EVA HJELMSTROM (vpk):

Herr talman! Jag skall huvudsakligen uppehålla mig vid ett krav i vpk-motionen 1028, nämligen om Sveriges utträde ur Väridsbanken. Men jag kommer också all kommentera det svar som Bertil Måbrink tidigare i dag fick av Ola Ullslen om ökat bistånd till den palestinska Röda halvmånen.

I vår motion 1028 för vi ånyo fram kravet om Sveriges utträde ur Världsbanksgruppen. Det är inget ny il krav -det är etl krav vi fört fram under en rad år, ett krav som omfattas av allt fler grupper och organisationer ute i landet. Inte heller i riksdagen är vi i och för sig ensamma om af, rikta kritik mot Värtdsbanksgruppens agerande. Sture Ericson riktade tidigare i debatten skarp kritik mot Världsbanksgruppen. Vi i vpk är däremot ensamma om att omsätta denna kritik i konkreta förslag till förändring. Värtdsbanken tillkom 1946 efter initiativ av USA, och under hela sin historia har banken, och likaså dess senare tillkomna underorgan IDA, tjänat USA-imperialismens ekonomiska och politiska syften.

Utskottet hänvisar i sitt betänkande över vår motion till all man från Sveriges sida drivit frågan om en förändrad röslfördelning i gruppen. USA står i dag för omkring en fjärdedel av röstetalet medan samtliga nordiska medlemsstater inte ens kommer upptill 4 96. Regeringen konstaterar också i sin proposition om riktlinjer för internationellt samarbete - principproposiiionen, som vi skall la ställning lill senare i vår - att tredje världens inflytande i Världsbanksgruppen är otillfredsställande. Det vore synd att säga alt regeringen tar lill överord -att påstå alt u-ländernas inflytande är otillfredsställande, när sanningen snarare är den all de inte har någon möjlighet att

påverka, är bara ytterligare ett ullryck för den dubbelmoral och det hyckleri som präglar regeringens biståndspolitik. Att påslå sig värna om en social utjämning i tredje världens länder samtidigt som man vidhåller inte bara medlemskap utan t. o. m. höjer bidraget till gruppen som skedde förra året framstår som tvetalan.

Sverige tillhör i dag de länder som ger det största bidraget per capita till Världsbanksgruppen, en grupp vars reaktionära politik är alltför känd. Exemplet Chile är så pass välbekant att det kan räcka med alt påminna om att det var Världsbanksgruppen som i en samlad aktion tillsammans med amerikanska storbanker såg till att den demokratiskt valda Allenderegimen inte fick några lån och därmed direkt medverkade till att den blodiga fascistjuntan kom till makten. Indonesien, Brasilien, Sydkorea och Iran är andra mördarregimer som inte har några problem aU fö stöd. Skulle däremot en progressiv regim söka lån ställer banken omedelbart upp en rad villkor, som innebär direkta ingrepp i landels inre angelägenheter, villkor som i regel drabbar de breda folklagren till förmån för amerikanska storbolag och inhemsk bourgeoisie, villkor som går stick i stäv med en social utjämningspolitik. Värtdsbanksgruppen kräver s. k. investeringsvänliga klimat eller annorlunda uttryckt - USA-företagen måsle få tjäna pengar, USA-bolagen vill ha låga löner och fackföreningar som inle ställer krav.

Storbolagen kräver en befolkning som kan hållas nere genom förtryck och diktatur. Dessa storbolag - dessa moderna tiders rövarband som, på samma sätt som de svenska skogsbolagen en gång i tiden kapade ål sig bondeskogen, i dag lägger beslag på naturrikedomar och suger ut arbetarklassen i tredje värtden - föreslår regeringen att vi skall stödja.

Dessa storbolag, som låter sin utplundring skyddas genom illegala eller halvlegala förtryckarregimer, som inte är något annat än legoknektar i de imperialistiska staternas sold och för vilka Världsbanken fungerar som ett lydigt redskap - är det verkligen dem vi skall stödja?

Herr talman! Det är inte bara Väridsbankens länderval som är djupt reaktionärt - också de projekt man väljer att stödja innebär oftast en fortsatt fattigdom för majoriteten av befolkningen. Det är fråga om kapitalinlensiva projekt avsedda att ge avsättning för egna produkter - inte avsedda att ge sysselsättning och mat åt den inhemska befolkningen.

Regeringen kryper bakom argumentet att så många av tredje världens länder är med -alt dessa vill att vi skall försöka påverka röstfördelningen och inriktningen. Också här talar man med dubbel tunga, för om det vore så att detta vore det egentliga skälet, då skulle man rimligen inte ge så höga bidrag. Då skulle man tvärtom kraftigt minska anslagen lill Väridsbanks-gruppen till förmån för stöd åt progressiva regimer, befrielserörelser och antiimperialistiska fronter. Möjligheterna alt påverka röstfördelningen i banken kvarstår nämligen också med ett kraftigt reducerat anslag.

Nej, herr talman, det verkliga skälet är naturligtvis precis som med IDB, precis som med Asiatiska utvecklingsbanken, att de svenska storföretagen trycker på. De vill ha bättre möjligheter att delta i utplundringen av tredje väridens iänderoch folk. De kan inte stillatigande sitta och se på hurandra gör

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

InternationeUt utvecklingssamarbete m. m.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete in. m.

sig snabba profiler på bekostnad av miljontals människors liv och framtid. De vill della i det makabra spelet.

Vänsterpartiet kommunisterna kräver att Sverige lämnar Världsbanksgruppen. Detta krav gäller likaså Asiatiska utvecklingsbanken, en bank till vilken svenska anslag låg nere under en rad år men vilken den borgerliga regeringen, påhejad av Industriförbundet, förra året beslöt återuppta förbindelserna med. Varför då? Ja, det motiv man angav då var Vietnams inträde. Men det verkliga skälet var naluriigtvis också här ett annat. Även denna bank har ell mycket digert förflutet. Tidigare samarbetade man intimt med marionetlregimerna i Sydvietnam. Huvuddelen av utlåningen går inte till de progressiva länderna i området ulan lill länder som Sydkorea, Filippinerna och Thailand. Vpk kan inte acceptera att Sverige kvarstår som medlem.

Herr lalman! Jag övergår nu till att behandla den fråga som Bertil Måbrink tidigare här i dag fick ett svar på av Ola Ullsten, om ett ökat humanitärt bistånd till den palestinska rödakorsorganisationen Röda halvmånen.

Det gladde mig alt vi tycks vara överens om alt palestinierna, genom den sionistiska staten Israels expansionistiska aggressionspolilik, tillfogats oerhörda lidanden och att det krävs ett ökat bistånd till dem. Ola Ullslen förklarade också alt Sverige utökat sitt anslag lill FN:s hjälporgan UNRWA med 2 milj. kr. Nu tror jag i och för sig alt detta anslag kommit till bättre nytta, om det gått direkt till Röda halvmånen. Men del är inle det jag vill la upp i Ola Ullstens svar.

Ola Ullsten förklarade längre fram alt den palestinska Röda halvmånen för bidrag genom Internationella röda korset och fortsatte på följande sätt: "Svenska Röda korset har i dagarna vidarebefordrat ett statligt bidrag på 500 000 kr. till Röda korsets verksamhet i Libanon."

Men nu är det så, Ola Ullslen, att i Libanon verkar såväl Röda halvmånen som Röda korset. Och Röda korset fungerar mig veterligt huvudsakligen för de kristna grupperna som motarbetar palestinierna. Att tro att en palestinsk flykting skulle ge sig in i ett falangisiområde för att söka sjukvård är en naiv för att inle säga en om komplett okunnighet vittnande tanke.

Röda korset påstår vidare alt yllerligare stöd är obehövligt. På vilka källor grundar sig denna bedömning? Jag vill ställa den direkta frågan: Kommer dessa pengar verkligen palestinierna till godo genom Röda halvmånen?

De uppgifter som jag har visar alt hjälpbehovet är oändligt mycket större än vad de nu föreslagna medlen kommer att räcka till. Som framhölls av Bertil Måbrink i hans tidigare inlägg har de bestialiska krigsmetoder med bl. a. splitterbomber som Israel har använt sig av och som främst har drabbat civilbefolkningen - kvinnor och barn - inneburit att sjukvårdsbehovet är mycket omfattande.

Jag vill därför, herr talman, yrka bifall lill det i kammaren utdelade yrkandet, vari bl. a. krävs an de resurser som frigörs genom bifall till vissa av yrkandena i vår motion 1028 skall användas för stöd lill palestinska Röda halvmånen med ett belopp på 10 milj. kr. Yrkandet har i sin helhet följande lydelse:

"alt riksdagen med bifall till yrkandena 1, 2 och 6 i motionen 1977/78:102,

med anledning av yrkande 5 i samma motion samt med avslag på motionen 1977/78:1021 yrkande I uttalar an biståndspolitiken utformas med beaktande av

a) att biståndet till Indien, Bangladesh, Zambia, Kenya, Sri Länka, Lesotho och Pakistan hålls på oförändrad nivå,

b) att Indien, Bangladesh, Zambia, Kenya, Sri Länka, Lesotho, Swaziland, Tunisien och Pakistan successivt avvecklas som svenska programländer,

c) att av de resurser som frigörs genom bifall lill yrkandena under a) och b) ovan samt yrkande 4 i motionen 10 milj. kr. används för stöd till palestinska Röda halvmånen och i övrigt till ökat stöd åt andra anti-imperialistiska rörelser, flyktingar i Afrika och Latinamerika, progressiva regimer och socialistiska stater i tredje världen,

d) alt stöd ges lill progressiva och socialistiska länder i tredje världen i deras
strävanden an utveckla en egen teknik anpassad efter deras behov och
förutsättningar."

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Under detta anförande övertog förste vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

DAVID WIRMARK (fp) kort genmäle:

Herr lalman! Jag tänkte ta upp frågan om Sveriges relation till IDA, som Eva Hjelmslröm berörde.

Fördel första förslod jag inte riktigt kritiken mot regeringen i fråga om u-ländernas inflytande i IDA. I den proposition som nu har avgivits uttalas att u-ländernas inflytande är otillräckligt. Röststyrkan uppgår f n. till 35 96 för u-ländernas del. Från svensk sida uttalar vi att vi kommer att verka för att u-länderna får ett ökat inflytande i samband med den kapitalökning som nu diskuteras. Vi säger också att en principöverenskommelse träffades om översyn av röstfördelningssystemet i IDA i samband med den femte IDA-påfyllnaden, och jag vill betona att vi från svensk sida medverkade till det.

Dessutom skulle jag vilja tillägga att redan 1971 uttalade Sveriges riksdag all Världsbanksgruppens verksamhet, framför allt IDA:s verksamhet, allt bättre överensstämde med principerna för Sveriges biståndspolitik. Under senare år har den tendensen förstärkts. Ett utmärkande drag i Världsbankens och IDA:s ullåningspolitik har varit en strävan att öka stödet till de fattigare befolkningsgrupperna. Över huvud taget har den förändring som skett i banken och i IDA gått i riktning mot större överensstämmelse med vad man från nordiskt håll har krävt. Att i det läget komma till slutsatsen att Sverige skulle gå ur tycker jag är ologiskt.

Får jag till slut bara erinra om att det inte är bara västländerna som är med i Världsbanken och IDA. Det finns tre kommunistiska länder som är med -Jugoslavien, Rumänien och Vietnam. Även de länderna för bidrag från IDA och banken. Därför var en del av den framställning vi åhörde missvisande.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

EVA HJELMSTRÖM (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Vi har självfallet ingenting emot att man försöker påverka röstfördelningen lill förmån för u-länderna,så att dessa får meralt säga till om i Världsbanken. Men vad jag framhöll i mitt inlägg var den dubbelmoral som präglar regeringens agerande, nämligen att man samtidigt som man kritiserar banken bl. a. fördess odemokratiska röstregler höjer bidragen lill banken. Det var delta jag vände mig emot, och på den punkten fick jag inle någol svar.

Sedan påstår David Wirmark all IDA:s nuvarande politik bättre överensstämmer med de mål vi har satt upp för biståndspolitiken. Jag skulle därvidlag vilja har en precisering av David Wirmark. När skulle den förändringen i så fall ha inträtt? Var det före eller efter det alt man hade lyckats störta Allenderegimen?

Sedan vill jag bara notera att jag inte fött något svar på min fråga om vande pengar som är avsedda för palestinierna kommer att ta vägen, om de verkligen kommer au gå till Röda halvmånen eller om de kommer att gå lill palestiniernas motståndare.

DAVID WIRMARK (fp) kort genmäle:

Herr lalman! Jag tänker svara på frågan om IDA. Skälet för alt Sverige medverkar i IDA är just den inställning som jag refererade och som riksdagen gjorde till sin egen 1971, då man sade att framför allt IDA:s verksamhet allt bättre överensstämmer med principerna för svensk biståndspolitik. Det har blivit en allt kraftigare inriktning av verksamheten för insatser lill de fattigare befolkningsgrupperna. Som jag sade i mitt tidigare inlägg har antalet projekt inriktade på all förbättra levnadsstandarden för eftersatta grupper på landsbygden stigit kraftigt.

Den här utvecklingen har ägt rum under senare år, och alla vet väl att världsbankschefen McNamara försökt få till stånd en ändring av riktlinjerna för bankens utlåningspolitik. Detta har också i praktiken slagit igenom mer och mer under senare år.

EVA HJELMSTRÖM (vpk) kort genmäle:

Herr talman! David Wirmark försöker skyla över de illdåd som Världsbanksgruppen gjort sig skyldig till. Han säger att banken ändrat sin politik och alt man försöker se till att lånen kommer de fattigare till godo. Jag har redan efterlyst något konkret exempel på detta, men jag har inte fött något sådant. Det finns fattiga länder som man ger lån, som emellertid inte kommer de fattiga befolkningsmajoritelerna där till godo utan stannar i den rika inhemska bourgeoisiens fickor. Jag tycker att David Wirmark kan ge mig några konkreta exempel på den förändring som har skett.

Förste vice talmannen anmälde att David Wirmark anhållit att få till protokollet antecknat all han inle ägde rätt lill ytterligare replik.

AXEL ANDERSSON (s):

Herr talman! Det här kommer att handla om socialdemokratisk plolierpo-litik, om man vill använda biståndsministerns formulering, eller putterpoli-

tik, som den värderade golfspelande förste vice talmannen vill uttrycka det. Jag skulle i all blygsamhet ändå vilja påstå att våra förslag lill förändringar av biståndet när det gäller några av u-länderna, där alltså vår uppfattning skiljer sig från utskottsmajoritelens, är uttryck för våra prioriteringar. Vi menar att de ökade biståndspengarna gör bäst nytta i de länder som vi har föreslagit att de skall gå lill.

I den socialdemokratiska motionen 1021 till årets riksmöte föreslår vi ett i förhållande till regeringspropositionen ökat bistånd till Guinea Bissau och Kap Verde, de båda s. k. sysierrepublikerna i västra Afrika.

I samma motion yrkar vi avslag på regeringens och uiskoltsmajoritetens förslag till höjning av biståndet till Kenya och Pakistan.

När det gäller det svenska biståndet till Guinea Bissau så utgick det ända fram lill 1975/76 uteslutande i form av varuleveranser som ris, tyger, mediciner etc. 1 fjol utgick mer än hälften av ramen som varuleveranser och konsulttjänster, upphandlade av SIDA inom importstödet.

I övrigt har landets myndigheter inriktat det svenska stödet på utveckling av småindustrin, energin, hantverksfiskel och utbildningsseklorn. Vidare byggs ett hälso- och livsmedelscentrum för svenska biståndsmedel i huvudstaden Bissau.

Ett av Guinea Bissaus svåraste problem är det stora importberoende som ärvdes av kolonialmakten. Nästan alla slags varor och förnödenheter måste importeras. Vissa försök görs emellertid att ersätta en del av importen med inhemsk industriproduktion. Men importen av maskiner och utrustning för infrastrukturella och direkt produktiva investeringar gör valutabristen ännu mer besvärande.

Det totala beroendet av Portugal avtar. Fortfarande är dock Portugal den viktigaste exportmarknaden, men importen därifrån minskar.

Även på längre sikt kommer Guinea Bissau att vara starkt beroende av import. Arbetet med alt bygga upp en diversifierad inhemsk produktion för att därmed begränsa importbehovet kommer att ta lång lid.

Jordbruket, som även framgent kommer att utgöra basen för landets utveckling, kan inte ge nödvändiga exportinkomster, tillräckliga för att täcka de växande imporlbehoven.

I fjol hemsöktes Guinea Bissau av svår torka. Särskilt de norra delarna av landel drabbades myckel hårt. Produktionen av ris - landets basföda - har nästan helt uteblivit i dessa områden. Risskörden i de södra provinserna, som traditionellt svarar för den överskotlsproduktion som bl. a. försörjer huvudstaden Bissau, beräknas ha halverats.

Landel var under 1960-talet självförsörjande på ris med en årlig produktion av 100 000 ton. Under krigets sista år sjönk produktionen avsevärt för att åter stiga efter sjävständighelen 1974. Risimporlen 1976 uppgick lill 10 000 ton.

I år - fram lill skörden i november - beräknas imporibehovei till närmare 50 000 lon eller omräknat i pengar ca 60 milj. kr. Dessutom pekar beräkningar, utförda av FAO, på ell importbehov i år av 15 000 ton majs och 3 000 lon vete.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete in. m.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete in. m.

Guinea Bissau har drygt 4 000 hektar potentiell högproduktiv risodlingsareal. Om tillräckliga medel och tekniskt kunnande för utveckling av dessa områden vore tillgängliga, skulle landet inom tre år kunna bli nettoexportör av ris.

Den lilla örepubliken Kap Verdes försörjningssituation är än svårare. Efter nio års torka är den egna produktionen av livsmedel utomordentligt begränsad. Landet är nästan helt beroende av bistånd utifrån för att kunna försörja sin befolkning.

Kap Verde har också av FN placerats i gruppen hårdast drabbade u-länder. Arbetslösheten ligger på 60 96 av den vuxna befolkningen, och de genom inhemsk produktion åstadkomna statsinkomsterna täckte i fjol bara en tredjedel av de totala budgetutgifterna. Exportinkomsterna, främst från olika fiskeprodukter, uppgick 1976 endast till 4 96 av importen, livsmedelsbiståndet inräknat. Underskotlen i budget och bytesbalans kommer att vara stora, även under år med normal nederbörd och alltså en mer normal skörd. Landets regering prioriterar olika insatser för att förbättra jord- och vattenresurserna i syfte att öka jordbruksproduktionen. Vidare satsar man på alt utveckla den viktigaste exportnäringen - fisket - saml på en byggnadsmate-rielindustri som baseras på inhemska råvaror.

Herr talman! Den borgerliga majoriteten i utskottet har avstyrkt kraven i vår motion på en höjning av del svenska biståndet till Guinea Bissau och Kap Verde. Som motivering anför man bl. a. de båda ländernas ringa befolkningsmängd och del i relation härtill stora svenska biståndet per capita.

Eftersom både Guinea Bissau och Kap Verde är helt beroende av bistånd för invånarnas överlevnad och dessutom de båda ländernas regeringar för en utvecklingspolitik som går ut på förbättringar i första hand för de fattigaste folkgrupperna, anser vi socialdemokrateren höjning av del svenska biståndet väl motiverad. I vår motion 1021 föreslår vi därför ell i förhållande lill regeringens förslag med 5 milj. kr. höjt bistånd till vartdera landet.

Redan i fjolårets biståndsmotion anförde vi från socialdemokratiskt håll att de långsiktiga utfästelser till Kenya som regeringen då begärde borde begränsas. Den gynnsamma utvecklingen av Kenyas ekonomi det senaste året har stärkt oss i vår uppfattning att det svenska biståndet dit inle bör höjas. Vi föreslår därför, saml mot bakgrund av det växande behovet av insatser för de allra fattigaste folkgrupperna i Afrika, att biståndet till Kenya för nästa budgetår skall utgå med oförändrat belopp, dvs. 80 milj. kr.

Beträffande bislåndel till Pakistan medger utskottets borgeriiga majoritet -även flera talare har gjort det i dag - att landets inrikespolitiska situation försvårar biståndssamarbetet. I realiteten råder ju f n. militärdiktatur. Trots detta är man beredd att följa regeringsförslaget om en höjning av det svenska biståndet med 10 milj. kr. eller hela 25 96.

Majoritetsförslagel blir än märkligare i skenet av SIDA:s senaste kvartalsrapport. Av denna framgår att det vid utgången av innevarande budgetår kommer alt finnas en utgående reservation på ganska precis 10 milj. kr. Från socialdemokratisk sida föreslår vi att det svenska biståndet lill Pakistan för nästa budgetår utgår med oförändral belopp, dvs. 30 milj. kr.

Herr talman! Med stöd av vad jag här anfört ber jag att få yrka bifall till den socialdemokratiska reservationen 5, som fogats till utrikesutskottets betänkande 1977/78:10.

ANDERS BJÖRCK (m):

Herr lalman! Det är inte första gången vi i en biståndsdebatl diskuterar del svenska stödet till Cuba. Under debatten i dag har denna fråga återkommit gång på gång. Från moderat håll har vi ständigt ifrågasatt det lämpliga i att ge Cuba svenskt stöd. Det är beklagligt att tvingas ta upp frågan också i denna biståndsdebatt. Det svenska stödet till Cuba borde vara avslutat för ett bra tag sedan.

Vi brukar i Sverige ofta inför omvärlden känna oss stolla över att vi satsar så mycket som vi ändå gör på bistånd. Men vi har ingen anledning alt vara stolla över det stöd som vi nu ger till Cuba.

Redan från början stod det klart att det handlade om ett politiskt stöd. Det grundade sig icke på Cubas behov av bistånd utan på den dåvarande socialdemokratiska regeringens önskemål att hjälpa en regim som man uppenbarligen kände viss sympati för. Sedan Olof Palme blev statsminister skedde -jag tvekar inte att säga del - en explosiv utveckling av det svenska biståndet till Cuba, samtidigt som den kubanska inblandningen i afrikanska angelägenheter skapade en explosiv situation i denna värtdsdel.

Den hjälp vi har givit till Cuba borde redan från början ha gått till länder som bättre behövt den. Några sakligt grundade skäl har inte funnits för den svenska hjälpen till Cuba.

Men när nu olyckan var skedd och det svenska stödet snabbt strömmade in till Cuba - det tiodubblades på etl par år - kunde man ändå förutsätta att den svenska regeringen skulle dra öronen åt sig när den kubanska inblandningen i Afrika påbörjades. Andra länder, inte minst med socialdemokratiska regeringar, förstod tidigt vårlåt det lutade och vidtog snabbt lämpliga mått och steg. Men så icke den svenska socialdemokratin. Den har ännu inte förstått vad som händer i Afrika och trampar oförtrutet på i ullstrumporna. Icke någon som helst neddragning av stödet till Cuba vill man vara med om, icke ett strå i Fidel Castros skägg får krökas.

Till de svenska socialdemokraterna, som alltså vill ha mer än det dubbla i stöd till Cuba jämfört med vad som nu föreslås, finns det anledning att erinra om vad deras partikamrater i t. ex. Norge, Västtyskland och Holland har sagt och gjort när det gäller Cuba. Det är naturligtvis också ett memento för den borgeriiga regeringen. Det finns t. ex. skäl all citera ett färskt uttalande av den socialdemokratiske engelske utrikesministern dr Owen, som så sent som förra veckan gick till skarpt angrepp mot Cuba. Han sade att de kubanska trupperna i Afrika uppträder som medeltida privatarméer och riktade en mycket hård kritik mot den kubanska och sovjetiska inblandningen i Afrikas affärer. På denna punkt, herr talman, är alltså europeiska socialdemokrater betydligt mera bestämda än de svenska socialdemokraterna och t. o. m. betydligt mera bestämda än också vissa företrädare för den svenska borgerligheten.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Herr talman! Jag vågar påslåendet att de svenska socialdemokraterna icke har en majoritet bland sina egna väljare bakom sig för sin Cubalinje. Är det något som man möter ute bland människorna, oberoende av parlifärg, så är del en stark irritation över den svenska hjälpen till Cuba. Och när de får höra alt socialdemokraterna vill fördubbla denna hjälp tror de knappt sina öron.

Del svenska stödet till Cuba "har bidragit till all minska den ekonomiska isolering som Cuba utsatts för", säger socialdemokraterna i sin reservation. Ja, det är rikligt att Cuba efter Fidel Castros maktövertagande 1959 kom att utsättas för en stark isolering, framför allt på initiativ av USA. Cubas brist på demokrati, mängden av politiska fångar i detta land, användandet av Cuba som bas för sovjetiska raketer var argument för de länder som eftersträvade denna isolering. Men vi får aldrig glömma all USA:s tidigare dominerande roll på Cuba snabbi övertogs av Sovjei och andra kommunistiska stater. Det har beräknats att Cuba under 1960-talel erhöll del största biståndet per capita bland alla u-länder.

Det var pengar som man gärna tog emot. Del socialistiska experimenterande på Cuba som Castro har ägnat sig åt har upprepade gånger bringat den kubanska ekonomin i kaotiska situationer. Men i dagsläget räcker det väl med att konstatera att Cuba torde erhålla lika mycket sovjetiskt stöd per dag totalt sett för sin krigföring i Afrika och till Cuba som Sverige ger till Cuba per år. Det svenska biståndet har alltså helt marginella ekonomiska effekter. Men däremot, herr talman, har del betydande politiska effekter. Del är självklart alt kubanerna gärna använder det svenska stödet som etl alibi för sin krigiska utrikespolitik.

Utrikesutskottets borgeriiga ledamöter har stannat för alt bifalla propositionens förslag, som innebär att 30 miljoner anslås för nästa budgetår. Det är förvisso ett betydligt lägre belopp än vad som önskas av den socialdemokratiska oppositionen. Det slås också fast från uiskoltsmajoritetens sida att från och med budgetåret 1979/80 skall det vara slut på det svenska biståndet till Cuba. Enligt min mening kunde man från borgerligt håll ha gått längre. Det är naturligt att man inle avbryier ell bislånd abrupt, men del borde ha varil möjligt all korta avvecklingstiden jämfört med vad som nu föreslås. Några bindningar, som har tvingat fram en så lång avvecklingsperiod som nu är fallet, har icke funnits.

Det är dock tillfredsställande alt den borgerliga majoriteten på en punkt gör en precisering, och del gäller poslen Särskilda program, där del sägs att utskottet räknar med att man icke överskrider föregående budgetårs belopp, dvs. 5 milj. kr., till Cuba. Här finns det fortfarande enligt min mening all anledning att hoppas att beloppet blir så begränsat som möjligt, och jag förutsätter att utskottet verkligen håller ögonen på att det icke blir något mer än de nämnda fem miljonerna,

På båda de punkter som jag här har tagit upp har jag samma uppfattning som framförts i det moderata särskilda yttrandet. Låt oss hoppas att de önskemål som uttryckts i detta snart blir förverkligade. Det skulle då, herr talman, innebära att den följetong som Cuba utgjort i våra bislåndsdebalter

skulle upphöra. Detta vore bra, dels för Sveriges internationella anseende, men också för den svenska u-hjälpens anseende bland allmänheten. Del kan icke nog understrykas att de som är ansvariga för den svenska Cubahjälpen får la på sig en del av skulden för att det svenska biståndsarbetet delvis har komprometterats i allmänhetens ögon. Jag hoppas att vi slipper höra argumentet att just därför skall de som är emot Cubahjälpen icke säga vad de anser. Ett sådant argument skulle ju leda till att det blev omöjligt att föra en vettig debatt i någon fråga i vårl land. Missförhållanden måste naluriigtvis få kritiseras - vilket som bekant dock icke alltid är möjligt på Cuba - för alt vi skall få en rimlig samhällsdebatt. Den svenska u-hjälpen till Cuba är ett sådant missförhållande som icke nog kan kritiseras.

Herr lalman! Personligen tycker jag som övertygad anhängare av u-hjälp att vi skall ge sådan efter förmåga. Jag har arbetat på delta i olika sammanhang inom mitt parti, men gång på gång har jag och andra moderater måst gå upp och tala mot Cubahjälpen. Om vi hade sluppit detta, tror jag att vi i dag hade haft en annan och bättre inriktning av den svenska u-hjälpen men också vunnit större förståelse bland allmänheten för det ansvar, som Sverige utan minsta tvekan har för att hjälpa de länder som är i starkt behov av vårl stöd.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. in.

Statsrådet OLA ULLSTEN:

Herr talman! Jag tackar för möjligheten att få komma in i debatten. Jag var ute när Eva Hjelmslröm ställde två direkta frågor till mig. Den första gällde hur vi kunde vela att den muslimska befolkningen får del av del stöd som vi ger via Röda korset just lill flyktingarna i södra Libanon. Den andra frågan gällde hur jag kunde säga att det inte finns ytteriigare hjälpbehov.

Får jag här klargöra några saker. Det är internationella Rödakorskom-mitlén som verkar i Libanon. Såväl Rödakorsorganisationen som organisationen Röda halvmånen är delar av den internationella Rödakorsfamiljen. Från Sverige ger vi i sådana här sammanhang alltid våra bidrag via Internationella Rödakorskommittén. Dessa anslag fördelas så att de kommer alla i en konfiikt involverade parter till del i rättvis ordning.

Beträffande den andra frågan, som gällde hjälpbehovet, underströk jag att det rör sig om hjälpbehov inom ramen för Rödakorsprogrammet. F. n. har vi de informationerna all ytterligare medel inte behövs. Därmed är del inte sagt att del inte totalt sett behövs ytterligare insatser för alt klara flyklingpro-blemet i södra Libanon. Det problemet harju nyligen blivit akut. Som jag tror jag sade i mitt tidigare inlägg kan det mycket väl tänkas alt krav kommer att ställas på ytteriigare internationella insatser. Då liksom tidigare kommer Sverige naluriigtvis inte alt Iveka att i positiv anda pröva förslag som läggs fram om vår medverkan.

EVA HJELMSTRÖM (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Jag tackar Ola Ullsten för klargörandet på den här punk-

ten.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

medlen skall gå lill Röda korsets verksamhet i Libanon. Detta kan inte uppfattas på annat sätt än att medlen skall gå till den del av Röda korsverksamheten som huvudsakligen avser de kristna grupperna.

Nu säger Ola Ullslen alt medlen kommer att fördelas, och då förutsätter jag alt även Röda halvmånen kommer med i bilden. Det framgår emellertid inte hur myckel del blir fråga om. Frågesvaret är missvisande. Vpk:s fråga gällde om palestinierna skulle få ökat humanitärt bistånd, och det borde vara detta Ola Ullsten skulle svara på.

Sedan kan jag bara konstatera att vi har en annan uppfattning när det gäller behovsfrågan. Vi tyckeratt del redan nLi,bl. a. på grund av den senaste tidens händelser, krävs en kraftig höjning av det humanitära biståndet till palestinierna i bl. a. södra Libanon.

Statsrådet OLA ULLSTEN:

Herr talman! När det gäller hur mycket som fördelas på resp. organisation inom ett land är del naturligtvis vid den här typen av insatser, via den internationella Rödakorskommittén, det faktiska behovet som är avgörande. Jag föreställer mig all det kan finnas ett större behov inom den palestinska befolkningen i södra Libanon än inom den kristna befolkningen. Det vet jag ingenting om, men jag kan föreställa mig alt del förhåller sig på del sättet. Är det så kommer också medlen att disponeras i överensstämmelse med detta behov.

Vad sedan gäller bedömningen av om man nu behöver göra insatser kan vi inte agera på annat sätt än att vi avvaktar förfrågningar från internationella organisationer och enskilda regeringar. De kan begära vårt stöd antingen direkt eller via Förenta nationerna eller något av dess underorgan. Att bara anslå medel rätt ut i luften tror jag inte leder någon vart. Det är ingen praktisk lösning. Men när ett behov anmäls är vi, som jag redan sagt flera gånger, beredda att pröva detta.

EVA HJELMSTRÖM (vpk) kort genmäle:

Herr lalman! Jag konstaterar att det är enklare enligt vårt förslag, som innebär alt vi lämnar etl direkt bidrag lill Röda halvmånen. Då vet man att medlen når just dem som har det största behovet.

Ola Ullsten sade all man måste vänta tills det kommer förfrågningar från organisationer, innan man kan tänka sig att anslå medel direkt. Jag kan försäkra Ola Ullslen alt palestinska Röda halvmånen verkligen är beredd alt inkomma med en sådan begäran, eftersom behovet av stöd är stort.

Samtidigt måste man ställa frågan: Hur har det blivit på detta sätt? Vilka är orsakerna? Och vilka lösningar finns det?

U-länderna lider under problem som har sin grund i sekler av kolonialism och nationellt förtryck. I många fall fortsätter detta förtryck och denna exploatering, kanske i andra former men därför inte mindre brutalt och omaskerat än under kolonialismens epok.

Det är inte för att förringa det svenska biståndet som jag i korthet tar upp dessa frågor. Det svenska bislåndet har i en rad länder haft en stor och positiv betydelse. Men det är nödvändigt all undersöka eller åtminstone i förbigående nämna några av orsakerna lill att 15 års diskussioner och resolutioner i internationella organ inte åstadkommit någon avgörande förändring för de flesta av länder som till ganska nyligen var under kolonialt välde.

Vid de alliansfria staternas senaste konferens i Colombo i Sri Länka i augusti 1976 föredrogs en mycket kritisk rapport av Gamani Corea, som är generalsekreterare i FN:s handels- och utvecklingskonferens. Han nämnde om de förhoppningar som knutits till den s. k. internationella utvecklingsstrategi som FN:s generalförsamling antog 1970, och han redogjorde för orsakerna till alt den i stort sett hade blivit en besvikelse.

En svaghet i strategin var, sade han, att den inte tillräckligt tog med i beräkningen "det faktum att relationerna mellan utvecklade länder och utvecklingsländer i tilltagande grad hade kommit att bli dominerad av de transnationella bolagens verksamheter,som kontrolleraren väsentlig del av u-ländernas handel och har ett avgörande inflytande över deras inhemska produktion". Allmänt talat, sade Corea, "ligger deras intressen inte så mycket i en allmän ekonomisk utveckling i värdländerna som i att öka sina globala profiter till högsta möjliga höjder".

I den ekonomiska deklaration som Colombokonferensen antog förklarades att de många uttalandena till förmån för en ny ekonomisk världsordning i stort sett inte lett till någonting ännu. Priserna på u-ländernas exportprodukter hade med fö undantag förblivit låga samtidigt som del varit "en häpnadsväckande höjning av priserna på fabriksvaror, livsmedel, kapitalvaror och tjänster som utvecklingsländerna importerat". På bara några år hade det blivit en mångdubblad försämring av deras bytesbalans, från 12,2 miljarder dollar i handelsunderskott 1973 till 33,5 miljarder 1974 och 40 miljarder 1975.

I etl talande avsnitt tog Colomboresolulionen upp kapprustningen, som då beräknades kosta 300 miljarder dollar om året och som nu torde vara uppe i 400 miljarder per år. Flödet av finansiella resurser till utvecklingsländerna uppgick 1975 till 20 miljarder dollar.

I ett skarpt avsnitt behandlade man också de förödande konsekvenserna av bristen på ett rättvist internationellt valutasystem. "Försöken till reform inom ramen av existerande valutarelationer, som är under ett fåtal utvecklade kapitalistiska länders kontroll, har slutat med ett misslyckande", heter det i resolutionen, som fortsätter: "Dessa länder har utövat etl otillbörligt inflytande i frågor som harattgöra med valutasystemen, och man harsträvat efter lösningar på utvecklingsländernas problem på grundval av tillfälliga och

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

101

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

InternationeUt utvecklingssamarbete m. m.

102

ineffektiva åtgärder. De alliansfria staternas statschefer eller regeringar understryker återigen att lösningen på utvecklingsländernas problem kräver upprättandet av en ny, universell och rättvis valuiaordning."

1 Colomboresolutionens slutavsnitt betonades återigen vikten av att upprätta en ny ekonomiska värtdsordning "med särskild tonvikt på ett nytt valuta-och finanssystem, som är ett centralt element i denna ordning". Och man citerade konferensordförandens inledningsord: "Om faktiskt och uppriktigt önskar göra imperialismens och kolonialismens vapen trubbiga måste vi helt visst utforma motverkande vapen på de internationella valutornas och finansernas områden."

Naturligtvis är det ingen hemlighet att de alliansfria staterna är en blandad grupp och att uppdelningen av väriden i s. k. rika och fattiga stater är en mycket falsk uppdelning. Cubas statschef, Fidel Castro, klargjorde detta en gång för alla i etl tal vid de alliansfria staternas loppkonferens i Algeriet i september 1973. Han sade:

"Man har under denna konferens talat om olika sätt att dela upp världen. För oss är världen uppdelad i kapitalistiska och socialistiska stater, i imperialistiska och dominerade stater, i kolonialmakter och kolonier, i reaktionära och progressiva stater. Den är uppdelad i länder som stöder imperialism,kolonialism, nykolonialism och rasism,och i ländersom är mot imperialism, kolonialism, nykolonialism och rasism."

Frågan om Cuba har tagits upp av flera talare tidigare i debatten. Låt mig säga: I hundratals år drev kolonialisterna slavhandel med Afrikas folk. På planlagerna i USA, i Sydamerika och på Cuba var del de svarta slavarna från Afrika som under omänskliga förhållanden arbetade ihop rikedomar åt kolonialisterna. Också Sverige och andra europeiska länder profiterade på kolonialismen, på exploateringen av kolonierna i Afrika och Asien. Nu har slavarna i många kolonier tillkämpat sig frihet. Cubas folk, ättlingar av miljoner afrikanska slavar, känner en djup solidaritet med de folk i Afrika som nyss erövrat sin frihet eller är på väg alt erövra den.

Del framgår av propositionen och i viss mån av utskottsmajoritelens skrivning all Cuba skall straffas för denna sin självklara solidaritet genom alt inte längre erhålla svenskt bistånd. Vi stöder den socialdemokratiska reservationen 5, bl. a. förslaget att biståndet till Cuba skall fastställas lill 70 milj. kr. för nästa budgetår.

Vi är också ense med reservanterna om de afrikanska frontstaternas betydelse och deras behov av bistånd. Dessa fem stater - Botswana, Zambia, Angola, Tanzania och Mozambique - drabbas i fyra fall dagligen av rasistregimernas militära provokationer. I samtliga fall har de drabbats hårt ekonomiskt genom sin modiga politik mot rasistregimerna i Sydafrika och Rhodesia. De har vidare tagit emot slora mängder flyktingar. Speciellt för ett stort land med mycket gles befolkning som Botswana har denna generösa flyktingpolitik varit utomordentligt betungande.

Hela den civiliserade världen önskar ett snabbt slut på rasistregimernas välde i Sydafrika, Namibia och Zimbabwe. Imperialisternas intriger för att få till stånd en nykolonial lösning i Zimbabwe och bevara Sydafrika som ett

lukrativt fält för de transnationella bolagen är väl kända i hela vår värld. I denna situation är de fem frontstaternas hållning utomordentligt betydelsefull. Där har man genomskådat imperialisternas intriger och tagit ställning på ett sätt som borde vara ett föredöme även för länder som inte har någol annat att förlora än sina multinationella bolags investeringar och profiter.

Självfallet stöder vi biståndet lill Vielnam och Laos och till befrielserörelserna i södra Afrika och all hjälp som kan ges flyktingarna från fascistjuntans Chile och andra fasciststyrda länder.

Till sist några ord om Etiopien. Utskottet har på s. 26 uttalat alt det ser med oro "på den inre utveckling i Etiopien och särskilt på det flagranta åsidosättande av de mänskliga rättigheterna varom samstämmiga rapporter vittnat". Etiopien genomgick 1974 en revolution, som på ett märkligt sätt kunde isolera och störta det barbariska kejsarväldet och inleda avskaffandet av feodalismen och de transnationella bolagens döda grepp om landet. Det var en märklig revolution, därför att den trots det blodsvälde som dittills fungerat i Etiopien kunde genomföras utan blodsutgjutelse. Hundratusentals människor hade dött av svält de sista två åren före revolutionen, samtidigt som kejsarfamiljen och det lilla privilegierade skiktet levde som förut i det mest utmanande överflöd.

Men dessa kretsar och de utländska krafter som stödde dem förhöll sig naturligtvis inle länge overksamma inför den snabba sociala och ekonomiska reformverksamhet som inleddes med revolutionen. Tusentals officerare, bönder, fackföreningsmän och studentledare har mördats av kontrarevolutionärer. Om detta har vi inte fått några s. k. samstämmiga rapporter i massmedia, som i stort sett lar sina nyheter från tre imperialistiska nyhetsbyråer. Den somaliska militära invasionen i Ogadenprovinsen hälsades i stora massmedia med gillande eller likgiltighet. Moiangreppet, när Etiopien drev ut de invaderande trupperna och återerövrade Ogadenprovinsen, har däremot varit föremål för en hel del s. k. oro.

Jag vill erinra om att svenska officerare sedan decennier hade varit instruktörer i den kejseriiga etiopiska armén. USA hade under ett kvartssekel Etiopien som mest gynnad nation i Afrika och pumpade in enorma mängder med vapen för all stötta upp kejsarregimen. Etiopien under kejsarväldet var ell av huvudföremålen för svensk biståndsverksamhet. De som kunde blunda för de mänskliga rättigheterna i Etiopien, när tusentals etiopier torterades ihjäl i kejsarens lorlyrhålor och när hundratusentals eliopiska bönder svalt inte långt från lyxlivet i Addis Abebas palats, de har sannerligen tagit lid på sig att bli intresserade av mänskliga rättigheter.

Vi kan inte gå i god för allt som görs av den nya regimen i Etiopien. Men vi känner till hur det var under den gamla regimen. Vi känner lill den militära interventionen. Vi vet att kontrarevolutionen inledde blodsutgjutelsen med massmord och massterror mot dem som ledde det snabba utvecklingsarbetet i Etiopien. Och vi vet alt de stora massorna, arbetarna och bönderna, inte längre är slavar i en feodalt och barbariskt samhälle. Detta är den första regim i Etiopiens långa historia som har arbetares och bönders väl och ve som ledstjärna.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

103

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. in.

104

Herr lalman! Tillåt mig slutligen också instämma i de förslag som yrkat avslag lill anslag lill Världsbanken.

OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Herr talman! Det finns en glädjande åsiktsöverensstämmelse i den svenska riksdagen när det gäller synen på problemen i södra Afrika-åtminstoneiord. Så gott som alla framhåller vikten och nödvändigheten av att Sverige aktivt går in och stöder befrielserörelser, flyktingar och andra offer för apartheidpolitiken. Både i propositionen och i utskottsbetänkandet framhålls med stolthet alt det svenska stödet till regionen har lång hävd och att Sverige ger mer humanitärt bistånd än något annat land. Vi solar oss i glansen av våregen duktighet.

Vänsterpartiet kommunisterna har vid flera tillfällen här i kammaren haft anledning att påpeka Sveriges dubbelmoral, våra två ansikten som vi sätter upp mot världen i de här sammanhangen. Det finns förnyad anledning att göra det en sådan här dag då alla, eller nästan alla, talar om våra stora insatser. Låt mig därför vända mig till de ledamöter som nu tävlar om vilka av dem som vill mest och bäst när det gäller att hjälpa Afrikas folk och påminna dem om att de i andra sammanhang har intagit en helt annan attityd.

Ni har, år efter år, varit med om alt avslå kommunistiska motioner som krävt åtgärder mot svenska företags verksamhet i de här områdena, en verksamhet som har stöttat de reaktionära regimerna, som har sugit ut mångdubbelt större belopp ur de fattiga arbetarna än vad vi nu så stolt ger tillbaka med den andra handen. Ni har sagt nej lill bojkoltaktioner och andra åtgärder på handelsområdel. Ni har kort sagt i de här sammanhangen ställt upp tillsammans med den överiga rika världen och hjälpt till att fördröja befrielsen för de förtryckta. Nu ger ni tillbaka litet grand och talar om hur bra ni är.

Bertil Måbrink citerade här i förmiddags ett uttalande av Nkomo - en av de svarta ledarna - i vilket han pekade på tvetydigheten i Sveriges och andra staters inställning. Jag vill åberopa en annan av de slora afrikanska ledarna, Amilcar Cabral i Guinea Bissau - sedermera mördad av portugisiska hantlangare. Han yttrade en gång på 1960-talet vid en konferens i Rom någonting ytterst tänkvärt apropå del humanitära bistånd som vi och andra länder vid den tiden lämnade, samtidigt som vi hade ökande handel - även med vapen - med kolonialmakten Portugal. Amilcar Cabral sade ungefär så här:

Det är fint att ni ger oss medicin och förbandsartiklar. Och det kan jag lova er, att om ni skulle råka i svårigheter längre fram när vi har befriat oss, då skall vi också skicka er litet medicin. Men vad vi behöver i dag, det är främst vapen eller pengar till vapen och att ni intar en bestämd hållning lill våra motståndare.

Del omdöme som den gången fälldes av Amilcar Cabral torde gälla ännu i dag.

Herr talman! Det sagda för vara nog för denna gång för att påvisa vår tvetydiga inställning till folk som slåss för sin frihet både i Afrika och på andra

håll. Det kommer nya motioner från vpk med krav på åtgärder inom handelsområdet lill stöd för apartheidpolitikens offer och för folkel i Chile. Måtte de svenska riksdagsledamöterna då vara lika lyhörda för dessa människors klagan som de verkar vara i dag.

För att återvända till södra Afrika vill jag anföra alt vpk i sin motion har föreslagit en ökning av det humanitära bislåndet på ett flertal punkter. Vi anser först och främst alt ett viktigt flyklingproblem har glömts bort i regeringens förslag. Det gäller de flyktingar från Shabaprovinsen, f d. Kalanga, i Zaire,som har tagit sin tillflykt till Angola -som bekant pågick det etl regelrätt krig i området för något år sedan, ett krig där marockanska trupper ingrep. De transporterades dit med franska plan, förmodligen med USA:s goda minne och stöd. Mobuluregimen i Zaire gick hårt fram i området när den hade fått denna hjälp utifrån, och det beräknas all omkring en kvarts miljon människor har flytt över gränsen in i Angola. Flyktingströmmen har inte heller på någol sätt minskal, eftersom Mobutu fortsätter förföljelsen mot civilbefolkningen i Shaba. Angolanska staten som har mer än nog med sina egna problem behöver hjälp med alt ta hand om och försörja flyktingarna. Vpk föreslår att ett anslag på till att börja med 20 miljoner beviljas lill dessa flyktingar.

Antalet flyktingar från Sydafrika, Zimbabwe och Namibia ökar också. De tas delvis emot av fronisiaterna, men även befrielserörelserna i dessa länder bedriver ett aktivt flyktingarbete. Vi föreslår i vår motion att bislåndel för flykiinghjälp till fronisiaterna ökas lill 20 miljoner.

Anslagen till befrielserörelserna i de aktuella länderna behöver också räknas upp kraftigt, inte bara för att de behöver hjälp till sina flyktingar utan också för att de behöver medel för sin administration, utbildning och allt annat på samhällslivets område. Vi föreslår således att anslaget till SWAPO i Namibia ökas till 25 miljoner och att samma summa anslås till Patriotiska fronten i Zimbabwe, ZANU och ZAPU.

1 Namibia och Zimbabwe har under den senaste tiden förts förhandlingar mellan de vita förtryckarregeringarna - den i Sydafrika resp. lan Smiths regim, både olagliga - samt inhemska ledare och grupper som har svikit sitt folks krav på fullständigt majoritelsslyre. Nu sägs det både i propositionen och i ulskotisbetänkandet alt Sverige skall vara berett att träda in med ökat bistånd lill de regimer som kan komma all uppslå på della sätt. Om inle regeringen inser,eller vill inse,att del härar fråga om marionetlregimer,som tillkommit enbart för att förhindra den fullständiga frigörelsen, så borde åtminstone utskottet inse det. Men detta faktum förbigås med tystnad, vilket väcker onda aningar. Bertil Måbrink har tidigare påpekat det felaktiga i att Sverige upprätthåller och t. o. m. ökar biståndet till länder, där det är uppenbart att det inte kommer de mest behövande till godo. Det torde vara klart att de regimer som kan komma till stånd i Namibia och Zimbabwe som ett resultat av de nämnda förhandlingarna, i vilka den vita minoriteten försäkrar sig om ett stort inflytande, inte ger utrymme för någon bättre fördelning vare sig av inhemska tillgångar eller av bistånd utifrån. Del hade varit lämpligt att utskottet markerat delta. Den fortsatta hjälpen lill dessa

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

105

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

106

länder bör utgå till SWAPO och Patriotiska fronten, oavsett vilka uppgörelser som de vita fascistregimerna lyckas uppnå med inhemska ledare som sviker sitt eget folk.

Beträffande Sydafrika anser vpk all stödet till ANC bör höjas kraftigt, och vi föreslår också här en summa på 25 miljoner. Utöver ANC bör även fackföreningsorganisationen SACTU få utvidgat stöd. Den är den enda icke-rasistiska nationella fackföreningen i Sydafrika, och den har under innevarande budgetår fått mindre anslag, bl. a. för att kunna hålla ett kontor i Dar-es-Salaam. Vi föreslår ett anslag på 2 miljoner till SACTU.

De sammanlagda yrkandena i vpk:s motion ger 117 milj. kr. till befrielserörelser och flykiinghjälp i södra Afrika. Det är en ökning av regeringens förslag med 32 miljoner, och det kan täckas med de nedskärningar i andra fall som mina partikamrater har talat för här i dag.

Innan jag lämnar området för humanitärt bistånd vill jag också framföra ett par andra krav i vpk:s motion. Vi har tidigare begärt att stöd av olika slag, både politiskt och ekonomiskt, skall beviljas till Demokratiska republiken Sahara, eller Västsahara som det också kallas. Detta lilla folk är utsatt för angreppskrig från sina grannar, Mauretanien och Marocko, och många flyktingar från landet har sökt sig lill Algeriet, där de lever under myckel svåra förhållanden. Vi föreslår alt ett anslag på 5 miljoner beviljas till hjälp ål dessa flyktingar.

Så några ord om Latinamerika. Det framhålls i propositionen att det på grund av den politiska utvecklingen i Latinamerika kommer alt finnas ett ökat behov av stöd lill flyktingar och andra som drabbas av politiskt förtryck. Det är ett omdöme som vänsterpartiet kommunisterna helhjärtat vill instämma i. Vi kan alla dagligdags läsa i våra tidningarom övergrepp i form av fängslanden, tortyr och mord i många av de latinamerikanska staterna. De mänskliga fri- och rättigheter som så många här i landel slår vakt om, de rättigheterna trampas under fötterna på det grövsta sätt varje dag, varje månad i Latinamerika. Det kommer att ställas ökade krav på vår solidaritet med dem som förföljs av facistiska militärjuntor och andra liknande regimer där. Vänsterpartiet kommunisterna kommer i annat sammanhang alt lägga fram förslag lill stöd ål folkens kamp i Chile och Nicaragua. I dag hälsar vi med tillfredsställelse förslaget att den s. k. flyktingberedningens ansvarsområde kommer att utökas lill att omfatta även Latinamerika. Vi anser att det är etl bra förslag, men mot bakgrund av vad jag här har framfört och vad som sägs i propositionen och i utskottsbetänkandet om förutsedda ökandebehov tror vi att det blir svårt att klara alla angelägna insatser inom budgetposten. Vi föreslår därför att anslagsposten Humanitärt bistånd-Latinamerika räknas upp till 30 milj. kr.

Med detta, herr talman, ansluter jag mig till de yrkanden som tidigare har framställts av Bertil Måbrink och Eva Hjelmström.

Underrubriken Katastroftillstånd har vpk två motioner som rör enskilda länder. I den första föreslår vi att tio miljoner anvisas till de eritreanska Röda korsorganisationerna Röda halvmånen och ERA, Eritrean Relief Association, i den andra att riksdagen avsätter 25 miljoner i katastrofhjälp till

Demokratiska folkrepubliken Yemen saml hos regeringen hemställer om förslag till utvecklingssamarbete med delta land.

När det gäller Eritrea vill vi än en gång påpeka alt det långa krig som pågått i landet, först under det koloniala styret, sedan under del feodala, eliopiska kejsardömets tid och slutligen tyvärr även nu under konflikten med den nya progressiva regimen i Etiopien skapat stora lidanden för civilbefolkningen. Vi hoppas att del arbete som pågår för att åstadkomma en förhandlingslösning mellan Etiopien och Eritrea skall ha framgång. Ett snabbt slut på krigshandlingarna är en första förutsättning för att den positiva utveckling som pågår i både Etiopien och Eritrea skall fortsätta och öka i intensitet. Samarbeie i stället för krig skulle gagna folkets intresse i hela regionen. Under tiden bör vi göra vad vi kan för att hjälpa dem som har drabbats av kriget. Del är mot den bakgrunden som vpk föreslår att medel skall anvisas till de nu nämnda humanitära organisationerna.

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionen 363.

Vad slutligen gäller vårt förslag till stöd ål och samarbete med Demokratiska folkrepubliken Yemen torde det finnas få biståndsobjekt, fö länder, som på ett bäure sätt uppfyller kraven och målsättningarna för svenskt bistånd. Demokratiska folkrepubliken Yemen, eller Sydyemen som det också kallas, är etl av jordens fattigaste länder med en av de lägsta per capita-inkomsterna någonstans. Landet är missgynnat av naturen. Det är ett ökenlandskap med ganska stora höjdplatåer. Nederbörden vid kusten är mycket ringa medan den däremot i inlandet, i bergstrakterna, kan bli våldsam. Detta bäddar för återkommande svåra katastrofer dels i form av torka som hårt drabbar livsmedelsförsörjningen, dels paradoxalt nog i form av väldigt kraftiga översvämningar som har ställt till stora skador. Jag skall senare återkomma till del.

Landet har varit koloni, som så många andra, under ett hundratal år. Det har legat under brittiskt styre från 1839 fram till 1967, då man efter ett långvarigt gerillakrig fick sin självständighet. Efter 1969 har en myckel positiv utveckling inletts i landet. Man har genomfört en upprustning av utbildning, sjukvård och annan social service som är enastående med tanke på det dåliga utgångsläget och den korta tid som har använts fördetta arbete. Man har framför allt sett till att de fö resurser som finns har spritts och kommit alla invånare i detta ganska vidsträckta och stora land till godo. Det talas i utskottsbelänkandet, apropå vår motion, om att det redan tidigare har beviljats kalaslroföisiånd till Demokratiska folkrepubliken Yemen. Det är viktigt, och det kan man också hälsa med tillfredsställelse. Rädda barnen, som bedriver organiserad hjälp i landet, som bl. a. innefattar upprättande, kontroll och försörjning av framför allt mödra.vårdscentraler, har aktivt bidragit till att hjälpa till att sprida och administrera den här hjälpen.

Men landet behöver ytterligare hjälp. Som jag sade tidigare drabbas del och har nyligen drabbats av stora katastrofer. 1975 var det oerhört kraftiga översvämningar, som slog sönder vägar och broar och även rev ner hus och hela byar på grund av alt det inle finns någon vegetation eller liknande som tar upp vattenmassorna då det regnar, utan de störtar rakt ner när det blir

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

107

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

sådana här skyfall. 1976 inträffade sedan den svåra torkan, som har föranlett de internationella hjälpinsatserna. Medan man under 1977 - alltså i fjol -fortfarande höll på att dela ut vete, som man hade fått av FN, bl. a. genom Sveriges hjälp, inträffade en ny översvämningskalastrof som på nytt slog sönder de vägar och andra anläggningar som man tidigare hade byggt.

Det finns alltså all anledning att plädera för ytterligare katastrofbistånd till Demokratiska folkrepubliken Yemen. Rädda barnens representanter och andra tjänstemän och administratörer från internationella hjälporgan intygar enstämmigt alt hjälpen som kommer till detta land verkligen sprids. Den stannar inle, vilket tyvärr händer i så många andra fall, hos ett litet ledande skikt utan den kommer ut lill folkel.

Del vore också önskvärt alt Sverige på något sätt kunde inleda förhandlingarom vissa bestämda biståndsprojekt lill detta land. Det vore välanvända pengar. Jag hoppas att vi längre fram åter skall få anledning att ta upp de här frågeställningarna, då med något större framgång och mer positivt bemötande än denna gång.

Jag yrkar därmed, herr talman, bifall till motionen 681.

108

CARL-WILHELM LOTHIGIUS (m):

Herr lalman! Det var länge sedan jag deltog i en debatt om vår utvecklingspolitik. Detta beror, herr talman, helt enkelt på alt det finns många i denna kammare som är experter och som även anser sig vara experter på dessa frågor och pä grund därav ägnar dem mera tid än vad en enkel riksdagsman med andra specialiteter hinner göra. Delta hindrar emellertid inte att jag denna gång kommer att påtala förhållanden som kommer mig att tvivla på både lämpligheten och effekterna hos en viss del av den svenska biståndsverksamheten.

Jag har dristat mig föreslå alt biståndsverksamheten till Etiopien snarast skall upphöra. Bakgrunden är verkligen inte svår att förstå. Kan en vettig och effektiv biståndsverksamhet upprätthållas i ett land som inte bara driver krigshandlingar och är invecklat i omfattande konfiikter utan också genom militärregimens försorg bedriver ett hänsynslöst ullrotningskrig mot sina egna landsmän - män, kvinnor och barn? Ell land där de mänskliga rättigheterna så till den grad åsidosatts att barnliken måste staplas ovanpå varandra på gatorna efter nätternas excesser! Dessa beskrivningar har lämnats av både svenska och utländska observatörer, och de är, som jag tror, sanningsenliga.

Alt något sådant förekommer måsle strida mot flera av de grundläggande principer som vi i vårt demokratiska land fastlagt som förutsättningar för vår biståndsverksamhet. Frågan är: Om vi fortsätter alt lämna bistånd till ett sådant land, hjälper vi då inte militärregimen där att fortsätta denna verksamhet? Stärker vi dess självförtroende alt fortsätta sin terror eller underbygger vi möjligheterna för de fattiga alt trots dessa svåra inre förhållanden återfå tron på framtiden? Kan vi ge dem en gnutta hjälp? Mellan dessa alternativ slår diskussionen.

Såsom jag har bedömt frågan efter samtal i FN i höstas och genom studier

av de rapporter som inkommit tror jag att vi genom att inte nu lämna dessa människor bistånd bäst hjälper dem i längden. Sverige kan inte tolerera den utveckling som sker, och därför måste vi upphöra med vår bidragsverksamhet till del landel för all i stället fästa världens uppmärksamhet på händelserna i Etiopien. Dessa är så allvarliga all de borde inverka också på våra diplomatiska förbindelser med det landet.

Del sägs -jag har inte hört del från svenskt håll, men i uttalanden från det engelska pariamentet - att den svenska och den norska ambassadören gudskelov gjort en framställning i frågan till Etiopiens utrikesminister.

Jag har i min hand ett urklipp ur Times där Hans Eerik beskriver händelserna i Addis Abeba. Jag gör en fri översättning här av vad som står, och den som vill kan ju kontrollera artikeln:

Jag skriver detta från Addis Abeba. Staden är indelad i 300 distrikt, vart och ett med etl fängelse och beväpnade vakter som strövar omkring. Myndigheterna i distrikten har rätt lill "revolutionära bedömningar", dvs. att döda. Fängelserna är fulla. Människor plockas upp och skjuls, och del finns totalt 3 000 auktoriserade mördare.

Den här artikeln kommenterades dagen därpå i engelska parlamentet, och uppgifterna verifierades där. I den debatten åberopades också, som jag sade tidigare, att den norska och den svenska ambassadören har tagit upp frågan med den etiopiske utrikesministern.

Det är mot den bakgrunden man skall se min kritik bl. a. mot kubanernas medhjälp i detta land. Den har vissertigen påtalats av socialdemokraterna men på ett, tycker jag, litet halvhjärtat sätt. Kubanerna ger sin hjälp till dessa marxistiska diktaturregimer ulan alt ta hänsyn lill de uppenbara grymheier som pågår där.

Efter vad jag nu har sagt skulle jag naturligtvis yrka bifall lill min motion. På grund av de av utskottet framförda synpunkterna och biståndsministerns i dag redovisade syn på situationen i Etiopien och hans uttalande att man kommer att följa den med stor uppmärksamhet och vidta åtgärder om yttertigare rapporter kommer fram har jag emellertid, herr lalman, inte någol yrkande.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssam arbete m. m.

ROLF ÖRJES (c):

Herr talman! Jag kommer alt i huvudsak uppehålla mig vid p. C 3 i propositionen, dvs. det avsnitt som handlar om informationen.

Den internationellt sett betydande satsning som vårl land gör på bistånd lill utvecklingsländerna måste ha en förankring bland medborgarna. Genom en information till allmänheten i syfte alt öka kunskapen om utvecklingsländernas problem och underutvecklingens orsaker kan en sådan förankring skapas.

De stora folkrörelserna har varit starkt pådrivande när det gällt debatten om svenska insalser i utvecklingsländerna. Organisationernas medlemmar har känt ett starkt engagemang. Många organisationer har själva praktiskt deltagit i utvecklingsarbetet såväl med egna projekt som genom rekrytering till fredskårsarbete.

109

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

110

Redan tidigt inledde SIDA samarbeie med folkrörelserna. Inle minst har SIDA sett folkrörelserna som medarbelare när del gälll u-landsinformatio-nen.

Sedan början av 1970-talel har anslagen till de enskilda organisationernas u-landsinformation mångdubblats. Att utbudet av information från dessa organisationer därmed kunnat utökas och varieras är helt klart. Det torde inte heller råda något tvivel om att de informationsinsatser som folkbildningsorganisationer och andra enskilda organisationer genomfört haft stor betydelse när det gälll alt skapa förståelse för ökade biståndssatsningar.

Däremot har man inte konkret kunnat visa i vilken utsträckning de gjorda insatserna uppnått de uppställda informationsmålen. Någon egentlig utvärdering har inte gjorts.

Riksdagens revisorer har 1976 påtalat delta. Man konstaterar alt den från SIDA delegerade u-landsinformalionen numera uppgår till betydande belopp och att det därför vore angeläget att en närmare utvärdering gjordes av denna typ av information.

Den biståndspolitiska utredningen har bl. a. haft till uppgift att studera frågan om u-landsinformationen. Utredningens betänkande är nu på remiss. Utredningen betonar alt det är angeläget att resultatvärderingar i framtiden ägnas ökad uppmärksamhet i det över biståndsbudgelen finansierade u-landsinformationsarbetet.

Personligen tror jag alt en granskning och utvärdering av u-landsinforma-lionen skulle vara till stor nytta för såväl de enskilda organisationerna som för SIDA. Informationsmetoder och aktiviteter måste sländigt utvecklas. En sådan utveckling underiättas och stimuleras genom resultatuppföljningar och utvärderingar av de metoder man använder.

Utskoiiel har lillstyrkl regeringens förslag om ett anslag på 16 755 000 kr. till informationsverksamhet. Det är en ökning av anslaget i jämförelse med innevarande år på 1,1 milj, kr.

Socialdemokraterna föreslår i en reservation yttertigare 1 milj. kr. till informationsverksamhet. Höjningen skall ske på anslaget till enskilda organisationers u-landsinformation.

Redan i 1975 års statsverksproposition betonades alt anslaget då nått en nivå som med mindre ökningar var försvarlig också i ett längre perspektiv. Det kan vara värt alt notera alt en ökning på 1,1 miljoner som utskottet föreslår är i stort sett genomsnittet för de årliga ökningar som skett sedan 1975.

Jag har tidigare påpekat bristen på utvärdering i fråga om informationsinsatser som sker med medel från detta anslag. Anslaget har under 1970-talet mångdubblats, och det kan vara skäl att utvärdera resultaten innan yttertigare kraftiga ökningar av anslaget sker.

Det kan också vara värt att notera att de socialdemokratiska reservanterna inte föreslår någol ökat totalbelopp när det gäller del internationella utvecklingssamarbetet. Delta sker med hänvisning till det ekonomiska läget.

När man nu yrkar på en ökning av informationsanslagel gäller det

resonemanget inte längre. För att täcka kostnaden är man beredd att skära ned på anslaget till bilateralt samarbete, dvs. anslaget till direkta biståndsinsatser.

Herr talman! Låt mig lill sist säga några ord om bislåndet lill Botswana.

Botswana gränsar i huvudsak lill Zimbabwe, Sydafrtka och Namibia. Landet är i hög grad beroende av Sydafrika. Utvecklingsansträngningarna är bl. a. inriktade på att på sikl minska detta beroende.

Händelserna i Sydafrika och Zimbabwe har direkta konsekvenser för Botswana. Flyktingströmmen från de båda länderna är stor. Trots all landet inte tillåter några befrielserörelser att agera från sitt område har det hänt alt rhodesiska styrkor trängt in över gränsen. Det har också hänt att Smilhre-gimens styrkor vid dessa tillfällen dödat och fängslat botswanska medborgare.

Även om Botswana i huvudsak är ett genomslrömningsland för flyktingar som sedan transporteras vidare måste landel i stor utsträckning härbärgera flyktingar. Det sker bl. a. i flyktingläger som ofta måste ta emot mångdubbelt fler flyktingar än vad lägren är avsedda för. För Botswana har den starka flyktingströmmen skapat slora problem, inle minsl ekonomiska.

Det finns ur alla synpunkter skäl att stödja Botswana både när del gäller utvecklingen av landet och när del gäller fiyklingproblemen. Regeringen föreslår i sin proposition en ökning av anslaget med 5 milj. kr. till 55 milj. kr. Socialdemokraterna föreslår i sin motion en ytterligare ökning av anslaget med 5 milj. kr.

Under innevarande budgetår har utöver ordinarie anslag lämnats ytterligare 5 milj. kr. som ell bidrag till Botswanas utgifter för flykiingar. Eftersom möjligheterna till liknande extra anslag även finns under kommande budgetår, är skillnaden mellan utskottet och den socialdemokratiska reservationen minimal.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets samtliga förslag.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

ALLAN ÅKERLIND (m):

Herr talman! Del finns väl inget land i världen som per person räknat ger bort så mycket pengar i s. k. u-hjälp som Sverige. Här har i dag den ene talaren efter den andre sagt alt vi skall ge bort alltmer av de pengar som vårt land tvingas låna utomlands lill dessa ändamål. U-hjälpen har ibland gått lill vettiga ändamål, ibland lill tvivelaktiga projekt och ibland till helt förkastliga projekt.

Många medborgare - skattebetalare - i vårt land skulle vilja avskaffa det mesta av u-hjälpen. En del människor har kommit till mig och framfört del önskemålet. Själv går jag inte så långt. Jag har i motionen 532 yrkat att ingen ökning av u-hjälpen skall ske jämfört med föregående år. Det skulle innebära en besparing med 320 milj. kr. Jag är besviken på utskottet som har avstyrkt motionen. Ingen enda av utskottets ledamöter har funnit det mödan värt att reservera sig lill förmån för en besparing av statsutgifterna som jag har föreslagit.

Man avslår alltså min motion, mitt förslag om en besparing och mitt förslag

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

om att inga pengar skall gå till de s. k. befrielserörelserna. Det gör man bl. a. med motiveringen att det svenska stödet till befrielserörelserna har bestått av livsmedel, kläder, utrustning för sjukvård och utbildning saml transportmedel. "Hjälp har således inte lämnats lill militära ändamål, något som motionärerna antyder skulle vara fallet."

I motionen har jag skrivit så här: "För det andra bör inte några bislåndsmedel utgå till s. k. befrielseorganisationer. Dessa organisationer arbetar för att förändra vissa länders styrelseskick för att själva komma till makten. När inte detta kan ske på annat sätt tar man till våld, vilket resulterar i allvarliga krigshandlingar inom och mellan fiera afrikanska stater. Under innevarande budgetår har anslagits sammanlagt 37,7 milj. kr., och för nästa budgetår föreslås sammanlagt 50,0 milj. kr. i stöd till s. k. befrielserörelser. På detta avsnitt har alltså skett en uppräkning med inte mindre än 25 %." Vidare säger jag i motionen: "Det kan inte vara i Sveriges intresse alt ekonomiskt underhålla stridande gerillaförband i andra länder, lika litet som det är av något intresse för vårt land att höja segerchanserna för länder som befinner sig i krig genom ekonomisk hjälp åt dem. De svenska 'krigsansträngningarna' i andra länder bör därför upphöra snarast möjligt."

I utskottsbelänkandet säger man att jag har antytt att hjälp har lämnats till militära ändamål, men att del inte har skett. Man kan fråga sig vad det är för skillnad om en gerillatrupp strider med kinesiska vapen och svensk medicin eller om den strider med svenska vapen och kinesisk medicin. Det spelar i och för sig ingen roll. Men stöd får man från Sverige, 50 milj. kr. för nästa budgetår enligt förslaget. Och den saken är klar alt detta stöd höjer segerchanserna för dessa gerillarörelser.

Många ledamöter har sagt att de skulle vilja rösta för min motion. Men om jag skulle begära rösträkning skulle de komma i lojalitetskonflikt med sina resp. partier, därför att det inte finns någon reservation. Föran delta inte skall behöva ske avslår jag i dag från att yrka bifall till min motion. Men det innebär inte all jag har ändrat uppfattning i denna fråga.

LINNEA HÖRLÉN (fp):

Herr lalman! Den proposition om riktlinjer för Sveriges internationella utvecklingsarbete som kammaren i dag behandlar innebär en uppföljning av regeringsdeklarationens uttalande om en fortsatt ökning av u-landsbiståndet. Enprocenlsmålet skall ses som ett etappmål och inle som ell slutmål. Strävan bör vara att bislåndet skall utgöra en växande andel av vår samlade produktion. Della är enligt min mening en självklar inriktning av vårt bislåndsgivande. Förslaget innebär också bl. a. att del anslag som via frivilligorganisalionerna slussas ut till u-länderna höjs från 70 till 90 milj. kr.

Jag vill, herr lalman, använda tillfället att uttrycka min tillfredsställelse med att missionsorganisationerna och andra ideella sammanslutningar på delta sätt får ett allt större förtroende i sammanhanget. Delta av två skäl.

Eftersom de ideella organisationernas administrationskostnader som regel är mycket låga, blir del stor utdelning på varje krona. Detta har jag själv haft

tillfälle att bevittna i anslutning till ett besök i Zaire. Där hade man bl. a. ett jordbruksprojekt i gång i missionens regi. Det sköttes verkligt rationellt, och med små medel och enkla, praktiska redskap gav det god effekt. Inte minst missionens folk har ju utomordentliga kontakter med människor i u-länderna på den'nivå där biståndet skall få sin praktiska utformning. Den goodwill som genom dessa kontakter skapas är en utomordentlig tillgång i biståndsarbetet och gör det mera troligt att hjälpen kommer de mest behövande till godo. Det är viktigt att vi gör allt för att förbättra våra metoder att ge stadga, effektivitet och fiexibilitet åt den här typen av samarbete.

En annan anledning till att det är viktigt att stimulera frivilligorganisationernas u-landsinsatser är den opinionsbildande roll som dessa organisationer spelar. Den ekumeniska u-veckan har blivit en tradition, då frågor om ekonomiska prioriteringar i vårt eget samhälle ställs i relation till fattigdomen i u-länderna. Inte minst den kristna ungdomen har engagerat sig i kampen för en ny ekonomisk värtdsordning. Från det ekumeniska mötet i Västerås, det s. k. V 77, gick ut appeller som uppmanade till en mera rättvis fördelning av konsumtionen i världen. Och debatten om vårt överflödssamhälle är i dessa led alltjämt lika aktuell. Den offerviljan och villigheten till insatser är en ovärdertig tillgång i det arbete som hör ihop med vårt u-landsbistånd.

Hur vi utnyttjar våra resurser och lyckas skapa nya är inte bara vår egen sak. Det är i betydande grad en fråga om hur vi fullgör vårt internationella ansvar. Samverkan över gränserna är inte endast en praktisk ekonomisk nödvändighet i vårt eget intresse. Den måste mer och mer bli en fungerande solidaritet med de folk som kämpar mot fattigdom och ofrihet.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

FRITZ BÖRJESSON (c):

Herr talman! Jag har under allmänna motionstiden väckt motionen 1480 angående biståndsavtalet med Cuba. Till denna motion anför jag här några speciella, korta kommenterar.

Jag har yrkat att det anslag som utgår till Cubas bistånd skall upphöra i och med budgetåret 1978/79. Nu anger utrikesutskottet att stödet avses upphöra i och med budgetåret 1979/80.

Det blev en överraskning när man blev varse att Cuba inte bara ställde trupper och material till förfogande för striderna i Angola i Afrika utan också satte in militära styrkor i striderna mellan Etiopien och Somaliland på Afrikas Horn. Under sådana förhållanden är någon u-hjälp inle berättigad.

Jag är fullt medveten om att Castroregimen har åstadkommit mycket som är bra för landet, men det är inte av beröringen med dessa faktorer som min annorlunda syn beror.

Cuba har ett varmt och skönt klimat och en givmild natur. Det är egendomligt hur snedvridna vi rent slentrianmässigt blir när det gäller att avgöra vad som är mest behjärtansvärt här i världen. De människor som lever norr om 78:e breddgraden - där det är 40-50 grader kallt, snö och is tio månader om året och nattsvart mörker fyra månader om året - har i allmänhet fått stå utanför den allmänna omtanke som u-hjälpsdebatten utgör och har fått klara sig själva.

113

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Många människor har flytt från Cuba, i huvudsak till USA. De har måst lämna sitt gamla fosterland på grund av revolutionen, ett förhållande som inte kan anses stå i samklang med vår svenska grundåskådning. Jag tänker mig att de kubanska flyktingarna drömmer om sitt gamla hemland, liksom det så lyriskt har skrivits att svenskar gör i främmande land. Jag vill gärna göra en jämförelse med en sång om hemlängtan som vi så ofta sjunger både här hemma och borta bland svenskar. Kubanen i landsflykt är nog ganska lik oss till sin sinnesstämning och tänker säkert så här:

Där som sockerfälten böja sig för vinden och där mörkgrön palmskog lyser bakom dem samt min flicka som var röd eller brun om kinden är allt som tillhör ett förtorat barndomshem.

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionen 1480.

Övertäggningen, som omfattat samtliga punkter i utskottels betänkande, var härmed slutad.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2. Bidrag till internationella biståndsprogram

Förevarande anslag (C 1) hade i propositionen 1977/78:100 bilaga 6 för budgetåret 1978/79 föreslagits uppgå lill 1 295 milj. kr., vilket innebar en ökning med 105 milj. kr. i förhållande till motsvarande anslag under innevarande budgetår.

Regeringen hemställde att riksdagen skulle

dels godkänna de riktlinjer för multilateralt utvecklingssamarbete som förordats i ifrågavarande avsnitt av propositionen,

dels bemyndiga regeringen att göra de utfästelser och åtaganden som angivits i förevarande avsnitt av propositionen,

dels lill Bidrag till internationella biståndsprogram för budgetåret 1978/79 anvisa ett reservationsanslag av 1 295 000 000 kr.

I detta sammanhang hade behandlats motionerna

1977/78:631 av Nils Hörberg (fp), i vad avsåg yrkandet 2, nämligen att riksdagen beslutade anhålla om att regeringen skulle arbeta aktivt för en effekti visering och modernisering av Väridsbanken i stort sett enligt vad som anförts i motionen.

Utskottet hemställde

1. att riksdagen beträffande Väridsbankens röstregler m. m. förklarade motionen 1977/78:631, yrkandet 2, besvarad med vad utskottet anfört,

2. att riksdagen beträffande bidrag till FN:s kapitalutvecklingsfond (UNCDF), med avslag på motionen 1977/78:1021, yrkandet 2, godkände vad föredragande statsrådet hade förordat,

3. att riksdagen beträffande andra länders bidrag till FN:s kapitalutvecklingsfond (UNCDF) förklarade motionen 1977/78:1021, yrkandet 3, besvarad med vad utskottet anfört,

4. att riksdagen beträffande bidrag till internationella utvecklingsfonden (IDA) och Asiatiska utvecklingsfonden (AsDF), med avslag på motionen 1977/78:1028, yrkandet 3, godkände vad föredragande statsrådet hade förordat,

5. att riksdagen i övrigt godkände de riktlinjer för multilateralt utvecklingssamarbete som förordats i budgetpropositionen och bemyndigade regeringen att göra de utfästelser och åtaganden gentemot internationella utvecklingsprogram i övrigt som angivits i budgetpropositionen,

6. att riksdagen med bifall till budgetpropositionens förslag till Bidrag till internationella biståndsprogram för budgetåret 1978/79 anvisade ett reservationsanslag av 1 295 000 000 kr.

Reservation hade avgivits

1. beträffande FN:s kapitalutvecklingsfond (UNCDF) av Anna Lisa Lewén-Eliasson, Erik Adamsson, Sture Palm, Olle Göransson, Mats Hellström, Sture Ericson och Gertrud Sigurdsen (samtliga s) som ansett att utskottet under 2 och 3 bort hemställa

2. att riksdagen beträffande bidrag till FN:s kapitalutvecklingsfond (UNCDF) med bifall till motionen 1977/78:1021, yrkandet 2, och med ändring av budgetpropositionens förslag som sin mening gav regeringen till känna vad reservanterna anfört,

3. att riksdagen beträffande andra länders bidrag till FN:s kapitalutvecklingsfond (UNCDF) med bifall till motionen 1977/78:1021, yrkandet 3, som sin mening gav regeringen till känna vad reservanterna anfört.

115

Mom. 2 och 3

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 1 av Anna Lisa Lewén-Eliasson m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Anna Lisa Lewén-Eliasson begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller utrikesutskottets hemställan i betänkandet nr 10 punkten 2 mom. 2 och 3 röstar ja, den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 1 av Anna Lisa Lewén-Eliasson m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Anna Lisa Lewén-Eliasson begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 153 Nej - 146

M o m. 4

Propositioner gavs på bifall till dels utskottels hemställan, dels motionen nr 1028 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Bertil Måbrink begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill alt kammaren bifaller utrikesutskottets hemställan i betänkandet nr 10 punkten 2 mom. 4 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 1028 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del.

Mom. 5 och 6

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

Punkten 3. Bilateralt utvecklingssamarbete

3.1 (Anslagsram, länderfördelning m. m.)

Anslaget till bilateralt utvecklingssamarbete (C 2) hade i propositionen föreslagits för budgetåret 1978/79 uppgå till ca 2 464,6 milj. kr., vilket innebär en ökning med 196,4 milj. kr. i förhållande lill motsvarande anslag under innevarande budgetår,

Medlen skulle tas i anspråk för långsiktigt utvecklingssamarbete med enskilda länder, stöd till befrielserörelser i södra Afrika, andra humanitära insatser i södra Afrika och Latinamerika, katastrofhjälp, bidrag till enskilda organisationer och viss övrig verksamhet sammanförd under rubriken Särskilda program.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

I detta sammanhang hade behandlats motionerna

1977/78:1021 av Anna Lisa Lewén-Eliasson m. fl. (s) i vad avsåg yrkandena 1, 4 och 16, nämligen att riksdagen skulle

1. ge regeringen till känna vad som i motionen anförts om riktlinjerna för den svenska u-landspolitiken,

4. besluta att till anslaget Bilateralt utvecklingssamarbete (C 2. Utrikes
departementet) för budgetåret 1978/79 anvisa ett i förhållande till regeringens
förslag med 1 000 000 kr. minskat reservationsanslag av 2 463 558 000 kr.,

16. besluta avslå regeringens förslag om en ofördelad reserv av 40 000 000 kr. under anslaget C2. Bilateralt utvecklingssamarbete, och

1977/78:1028avLarsWernerm. fl.(vpk) i vad avsåg yrkandena 1,2,5 och 6, nämligen att riksdagen uttalade att biståndspolitiken borde utformas med beaktande av

1. att bislåndet till Indien, Bangladesh, Zambia, Kenya, Sri Länka, Lesotho
och Pakistan hölls på oförändrad nivå,

2, att Indien, Bangladesh, Zambia, Kenya, Sri Länka, Lesotho, Swaziland,
Tunisien och Pakistan successivt avvecklades som svenska programlän
der,

5. att de resurser som frigjordes genom bifall till yrkandena 1, 2, 3 och 4 användes till ökat stöd åt anti-imperialistiska rörelser, flyktingar i Afrika och Latinamerika, progressiva regimer och socialistiska stater i tredje världen,

6. att stöd gavs till progressiva och socialistiska länder i tredje världen i deras strävanden alt utveckla en egen teknik anpassad efter deras behov och förutsäuningar.

Utskottels hemställan och avgivna reservationer redovisas efter 3.12.

117

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

3.2 (Bundet bistånd och upphandling i Sverige)

Det bundna biståndet hade i propositionen föreslagits under nästa budgetår uppgå till 675 milj. kr., vilket innebaren ökning med 175 milj. kr. i förhållande till innevarande budgetår.

I detta sammanhang hade behandlats motionen 1977/78:1028 av Lars Werner m. fl. (vpk) i vad avsåg yrkandet 4, nämligen att riksdagen uttalade att biståndspolitiken borde utformas med beaktande av att inköp av livsmedel i Sverige och s. k. bundet bistånd ej skulle belasta biståndsbudgeten.

Utskottets hemställan redovisas efter 3.12.

3.4 (Samarbete med enskilda länder m. m.)

I propositionen redogjordes närmare för pågående och planerat utvecklingssamarbete m. m. med Angola, Bangladesh, Botswana, Cuba, Etiopien, Guinea-Bissau, Kap Verde, Kenya,Laos, Lesotho, Mozambique, Pakistan, Portugal, Somalia, Sri Länka, Swaziland, Tanzania, Tunisien, Vietnam och Zambia samt med den under upplösning varande Östafrikanska gemenskapen (EAC).

I detta sammanhang hade behandlats motionerna

1977/78:529 av Anders Björck m. fl. (m) i vad avsåg yrkandet 1,

1977/78:1021 av Anna Lisa Lewén-Eliasson m. n.(s) i vad avsåg yrkandena 7-14, nämligen att riksdagen skulle

7. besluta att biståndet till Angola för budgetåret 1978/79 skulle utgå med 70 milj. kr.,

8. besluta att biståndet till Mozambique för budgetåret 1978/79 skulle utgå med 125 milj. kr.,

9. besluta att biståndet till Botswana för budgetåret 1978/79 skulle utgå med 60 milj. kr.,

10. besluta au biståndet till Kap Verde för budgetåret 1978/79 skulle utgå
med 25 milj. kr.,

n. besluta att biståndet till Guinea-Bissau för budgetåret 1978/79 skulle utgå med 55 milj. kr.,

12. besluta att biståndet till Cuba för budgetåret 1978/79 skulle utgå med 70 milj. kr.,

13. besluta att biståndet till Kenya för budgetåret 1978/79 skulle utgå med 80 milj. kr.,

14. besluta att biståndet till Pakistan för budgetåret 1978/79 skulle utgå med 30 milj. kr..

1. alt regeringen, innan nytt avtal tecknades med Vietnam om slutförandet av Bai Bang-projektet, för riksdagen redovisade vilka medel som skulle komma att ställas till förfogande för projektet och att ett tak sattes för dessa ytterligare medel,

2. att regeringen för riksdagen redovisade avsikten med förstudier för projekt avseende bl. a. stålindustri och varv i Vietnam,

1977/78:1480 av Fritz Börjesson (c), vari hemställts aU riksdagen i skrivelse till regeringen gav till känna att regeringen borde pröva att anslaget till Cuba under Bilateralt utvecklingssamarbete icke skulle fortsätta efter utgången av budgetåret 1978/79, och

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

1977/78:1482 av Carl-Wilhelm Lothigius (m).

Utskottets hemställan och avgiven reservation redovisas efter 3.12.

3.5 (Humanitärt bistånd till flyktingar, befrielserörelser och apartheidpolitikens offer i södra Afrika)

För budgetåret 1978/79 beräknades i propositionen ett medelsbehov på 85 milj. kr. för stöd till fiyktingar, befrielserörelser och apartheidpolitikens offer i södra Afrika. Ramen gav också utrymme åt vissa insatser som om Zimbabwe och Namibia blev självständiga kunde visa sig möjliga. Det kunde naluriigtvis tänkas att dessa insatser blev av sådan omfattning att katastrofmedel måste utnyttjas.

I detta sammanhang hade behandlats motionerna 1977/78:532 av Allan Åkertind (m) såvitt nu var i fråga (yrkandet 1) och

1977/78:1021 av Anna Lisa Lewén-Eliasson m. fl. (s) i vad avsåg yrkandet 5, nämligen att riksdagen beslutade att biståndet till flyktingar och befrielserörelser i södra Afrika för budgetåret 1978/79 skulle utgå med 110 milj. kr.

Utskottets hemställan och avgiven reservation redovisas efter 3.12.

3.8 (Kalaslroföisiånd)

Fr. o. m. budgetåret 1977/78 var medlen för kalaslroföisiånd samlade under anslaget Bilateralt utvecklingssamarbete. För budgetåret 1978/79 hade i propositionen beräknats en medelsram av 70,9 milj. kr. för Katastrofer m. m.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

InternationeUt utvecklingssamarbete in. m.

1977/78:681 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari hemställts

1. att riksdagen beslutade att avsätta 25 milj. kr. i katastrofhjälp till Demokratiska folkrepubliken Yemen,

2. att riksdagen hos regeringen skulle anhålla om förslag till samarbete med Demokratiska folkrepubliken Yemen om bestämda utvecklingsprojekt som kunde inpassas i landels 5-årsplan 1980-1985.

Utskottets hemställan redovisas efter 3.12.

3.10 (Särskilda program)

Under rubriken Särskilda program samlades ämnesinriktad verksamhet, bredare samarbete, biträdande experter samt projektförberedelser och resul-latvärdering. För budgetåret 1978/79 hade i propositionen beräknats 195 milj. kr. för särskilda program.

I detta sammanhang hade behandlats motionerna

1977/78:529 av Anders Björck m. fl. (m) såvitt nu var i fråga (yrkandet 2) och

1977/78:1021 av Anna Lisa Lewén-Eliasson m. fl.(s)i vad avsåg yrkandet 15, nämligen att riksdagen skulle besluta all anslagsposten Särskilda program skulle upptas med 154 milj. kr. i enlighet med vad som anförts i motionen.

Utskottets hemställan och avgiven reservation redovisas efter 3.12.

3.12 (Sammanfattning av propositionens förslag om bilateralt utvecklingssamarbete m. m.)

Förbilateralt utvecklingssamarbete beräknades ett samlat medelsbehov av ca 2 464,6 milj. kr. för budgetåret 1978/79. Den slutliga fördelningen av medlen inom ramen för anslaget skulle ske genom regeringens beslut.

1 propositionen hemställdes sammanfattningsvis alt riksdagen skulle

dels godkänna de däri angivna riktlinjerna för bilateralt utvecklingssamarbete,

dels bemyndiga regeringen att avskriva den per den 30 juni 1978 utestående kapitalskulden och eventuellt förfallna räntor på svenska utvecklingskrediter avseende Bangladesh, Botswana, Etiopien, Indien, Kenya, Pakistan, Sudan och Tanzania samt Östafrikanska post- och telebolaget och alt omvandla eventuella outnyttjade medel på dessa krediter till gåva,

dels till Bilateralt utvecklingssamarbete för budgetåret 1978/79 anvisa ett reservationsanslag av 2 464 558 000 kr.

1. förklara motionen 1977/78:1021, yrkandet 1, besvarad med vad Nr 116 utskottet anfört. Onsdagen den

2. avslå motionen 1977/78:1028, yrkandena 1, 2, 5 och 6, j2 april 1978

att riksdagen, beträflande ofördelad reserv (punkten 3.1), skulle InternationeUt

3. avslå motionen 1977/78:1021, yrkandet 16, utvecklingssamar-

bete m. m. att riksdagen, beträffande bundet bistånd och upphandling i Sverige

(punkten 3.2), skulle

4. avslå motionen 1977/78:1028, yrkandet 4,

att riksdagen, beträffande samarbete med enskilda länder (punkten 3.4), skulle

5. avslå motionen 1977/78:529, yrkandet I, och motionen 1977/78:1480 angående samarbete med Cuba,

6. avslå motionen 1977/78:1021, yrkandet 7, angående landram för Angola,

7. avslå motionen 1977/78:1021, yrkandet 8, angående landram för Mozambique,

8. avslå motionen 1977/78:1021, yrkandet 9, angående landram för Botswana,

9. avslå motionen 1977/78:1021, yrkandet 10, angående landram för Kap Verde, f

10. avslå motionen 1977/78:1021, yrkandet 11, angående landram för Guinea-Bissau,

11. avslå motionen 1977/78:1021, yrkandet 12, angående landram för Cuba,

12. avslå motionen 1977/78:1021, yrkandet 13, angående landram för Kenya,

13. avslå motionen 1977/78:1021, yrkandet 14, angående landram för Pakistan,

14. förklara motionen 1977/78:1025, yrkandet I i den del som avsåg redovisning av medel för Bai Bang-projektet i Vietnam, besvarad med vad utskottet anfört,

15. avslå motionen 1977/78:1025, yrkandet I i den del som avsåg förhandsbegränsning av medel för Bai Bang-projektet i Vietnam,

16. förklara motionen 1977/78:1025, yrkandet 2, angående förstudier för projekt i Vietnam, besvarad med vad utskottet anfört,

17. avslå motionen 1977/78:1482 angående samarbetet med Etiopien,

att riksdagen, beträffande humanitärt bistånd till flyktingar, befrielserörelser m. m. (punkten 3.5), skulle

18. avslå motionen 1977/78:532, yrkandet I.

19. avslå motionen 1977/78:1021, yrkandet 5,

att riksdagen, beträffande den s. k. flyktingberedningen (punkten 3.6),
skulle 121

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

20. förklara motionen 1977/78:1021, yrkandet 6, besvarad med vad
utskollet anfört,

att riksdagen, beträffande kalaslroföisiånd (punkten 3.8), skulle

21. avslå motionen 1977/78:363 angående Eritrea,

22. avslå motionen 1977/78:681 angående Demokratiska folkrepubliken Yemen,

att riksdagen, beträffande Särskilda program (punkten 3,10), skulle

23. avslå motionen 1977/78:529, yrkandet 2,

24. avslå motionen 1977/78:1021, yrkandet 15,

att riksdagen, beträffande de allmänna riktlinjerna i övrigt för det bilaterala utvecklingssamarbetet m. m., skulle

25. godkänna de i budgetpropositionen angivna riktlinjerna för bilateralt
utvecklingssamarbete,

att riksdagen, beträffande skuldavskrivning (punkten 3.3), skulle

26. bemyndiga regeringen att avskriva den per den 30 juni 1978 utestående
kapitalskulden och eventuellt förfallna räntor på svenska utvecklingskrediter
avseende Bangladesh, Botswana, Etiopien, Indien, Kenya, Pakistan, Sudan
och Tanzania samt Östafrikanska post- och telebolaget och att omvandla
eventuellt outnyttjade medel på dessa krediter till gåva,

att riksdagen, beträffande anslagsram för det bilaterala utvecklingssamarbetet (punkten 3.1), skulle

27. med avslag på motionen 1977/78:1021, yrkandet 4, och med bifall till
budgetpropositionens förslag till Bilateralt utvecklingssamarbete för budget
året 1978/79 anvisa ett reservationsanslag av 2 464 558 000 kr.

Följande sex reservationer hade avgivits av Anna Lisa Lewén-Eliasson, Erik Adamsson, Sture Palm, Olle Göransson, Mats Hellström, Sture Ericson och Gertrud Sigurdsen (samtliga s):

vid 3.1

2. beträffande riktlinjer för ländersamarbeiet, vari reservanterna ansett att utskottet under 1 bort hemställa

att riksdagen skulle med bifall till motionen 1977/78:1021,yrkandet I,som sin mening ge regeringen till känna vad reservanterna anfört.

4. beträffande ofördelad reserv, vari reservanterna ansett all utskottet
under 3 bort hemställa

att riksdagen skulle med ändring av budgetpropositionens förslag bifalla motionen 1977/78:1021, yrkandet 16,

vid 3.4

5. beträffande Angola, Botswana, Cuba, Guinea-Bissau, Kap Verde,
Kenya, Mozambique och Pakistan, vari reservanterna ansett alt utskottet
under 6-13 bort hemställa

att riksdagen skulle

6. med bifall till motionen 1977/78:1021, yrkandet 7, och med ändring av budgetpropositionens beräkning av landram för Angola som sin mening ge regeringen till känna vad reservanterna anfört,

7. med bifall till motionen 1977/78:1021, yrkandet 8, och med ändring av budgetpropositionens beräkning av landram för Mozambique som sin mening ge regeringen till känna vad reservanterna anför,

8. med bifall till motionen 1977/78:1021,yrkandet 9,och med ändringav budgetpropositionens beräkning av landram för Botswana som sin mening ge regeringen till känna vad reservanterna anfört,

9. med bifall till motionen 1977/78:1021, yrkandet 10, och med ändring av budgetpropositionens beräkning av landram för Kap Verde som sin mening ge regeringen till känna vad reservanterna anfört,

10. med bifall till motionen 1977/78:1021, yrkandet 11, och med ändring av budgetpropositionens beräkning av landram för Guinea-Bissau som sin mening ge regeringen till känna vad reservanterna anfört,

11. med bifall till motionen 1977/78:1021, yrkandet 12, och med ändring av budgetpropositionens beräkning av landram för Cuba som sin mening ge regeringen till känna vad reservanterna anfört,

12. med bifall till motionen 1977/78:1021, yrkandet 13, och med ändring av budgetpropositionens beräkning av landram för Kenya som sin mening ge regeringen till känna vad reservanterna anfört,

13. med bifall till motionen 1977/78:1021, yrkandet 14, och med ändring av budgetpropositionens beräkning av landram för Pakistan som sin mening ge regeringen till känna vad reservanterna anfört.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

K/rfi.' hade avgivits särskilda yttranden av Allan Hernelius (m) och Ingrid Sundberg (m)

2. beträffande Cuba,

3. beträffande Vietnam.

Mom. 1 och 2

Propositioner gavs på bifall till l:o) utskottels hemställan, 2:o) reservationen nr 2 av Anna Lisa Lewén-Eliasson m. fl. samt 3:o) det av Eva Hjelmström under överläggningen framställda yrkandet, och förklarades den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Då Anna Lisa Lewén-Eliasson begärde votering upptogs för bestämmande av kontrapropositionen ånyo de båda återstående propositionerna, av vilka den under 2:o) angivna förklarades ha flertalets mening för sig. Sedan Bertil Måbrink begärt votering beträffande kontrapropositionen upplästes och godkändes följande voteringsproposilion:

Den som vill all kammaren lill kontraproposition i huvudvoteringen

angående utrikesutskottets hemställan i betänkandet nr 10 punkten 3

mom. 1 och 2 antar reservationen nr 2 av Anna Lisa Lewén-Eliasson m. fl.

röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit

del av Eva Hjelmström under överläggningen framställda yrkandet.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Bertil Måbrink begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 142

Nej - 8

Avstår - 149

I enlighet härmed blev följande voteringsproposition uppläst och godkänd:

Den som vill att kammaren bifaller utrikesutskottets hemställan i betänkandet nr 10 punkten 3 mom. 1 och 2 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 2 av Anna Lisa Lewén-Eliasson m. fl.

Mom, 3

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 4 av Anna Lisa Lewén-Eliasson m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Anna Lisa Lewén-Eliasson begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller utrikesutskottets hemställan i betänkandet nr 10 punkten 3 mom. 3 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 4 av Anna Lisa Lewén-Eliasson m. fl.

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. in.

Ja - 155 Nej - 148

Mom. 4

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 1028 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Bertil Måbrink begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller utrikesutskottets hemställan i betänkandet nr 10 punkten 3 mom. 4 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 1028 av Lars Werner m. fi. i motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen.

Mom. 5

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels utskottets hemställan med den ändring däri som föranleddes av bifall till motionen 1480 av Fritz Börjesson, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.

125

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Mom. 6-13

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 5 av Anna Lisa Lewén-Eliasson m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Anna Lisa Lewén-Eliasson begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill all kammaren bifaller ulrikesulskotiets hemställan i betänkandet nr 10 punkten 3 mom. 6-13 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 5 av Anna Lisa Lewén-Eliasson m. fl.

126

Ja - 154

Nej - 147

Avstår - I

Mom. 14-17

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

Mom. 18 och 19

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 6 av Anna Lisa Lewén-Eliasson m. fl., oph förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Anna Lisa Lewén-Eliasson begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller utrikesutskottets hemställan i betänkandet nr 10 punkten 3 mom. 18 och 19 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 6 av Anna Lisa Lewén-Eliasson m. fl.

Ja - 154

Nej - 147

Avslår - I

Den som vill att kammaren bifaller utrikesutskottets hemställan i belänkandet nr 10 punkten 3 mom. 21 röstar ja, den det ej vill röstar nej. Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 363 av Lars Werner m. fl.

Ja - 290

Nej - 10

Avstår - 2

Mom. 22

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 681 av Lars Werner m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Bertil Måbrink begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller utrikesutskottets hemställan i betänkandet nr 10 punkten 3 mom. 22 röstar ja, den det ej vill röstar nej. Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 681 av Lars Werner m. fl.

Ja - 291 Nej - Il

Mom. 23

Utskottets hemställan bifölls.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Anna Lisa Lewén-Eliasson begärde rösträkning verkställdes votering med omröslningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 154

Nej - 147

Avstår - 1

Mom. 25 och 26

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

Mom. 27

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 3 av Anna Lisa Lewén-Eliasson m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Anna Lisa Lewén-Eliasson begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller utrikesutskottets hemställan i betänkandet nr 10 punkten 3 mom. 27 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 3 av Anna Lisa Lewén-Eliasson m. fl.

Ja - 154

Nej - 137

Avstår - 11

anslag för samma ändamål.

Av del föreslagna anslagei hade 10,7 milj. kr. beräknats som bidrag lill de enskilda organisationernas u-landsinformation och drygt 6 milj. kr. för SIDA:s egen informationsverksamhet.

I delta sammanhang hade behandlats motionerna

1977/78:1021 av Anna Lisa Lewén-Eliasson m. fl. (s) i vad avsåg yrkandet 17, nämligen att riksdagen skulle besluta att under anslaget Information (C 3. Utrikesdepartementet) för budgetåret 1978/79 anvisa ett i förhållande till regeringens förslag med I 000 000 kr. förhöjt reservationsanslag av 17 755 000 kr. i enlighet med vad som anförts i motionen,

1977/78:1026 av Ulla Tilländer (c) och

1977/78:1483 av Bo Siegbahn (m).

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978 ■

InternationeUt utvecklingssamarbete m. m.

Utskottet hemställde

1. att riksdagen skulle avslå motionerna 1977/78:1026 och 1977/ 78:1483,

2. alt riksdagen med avslag på motionen 1977/78:1021, yrkandet 17, och med bifall lill budgetpropositionens förslag lill Information för budgetåret 1978/79 anvisade ett reservationsanslag av 16 755 000 kr.

Reservation hade avgivits av Anna Lisa Lewép-El lasson, Erik Adamsson, Sture Palm, Olle Göransson, Mats Hellström, Sture Ericson och Gertrud Sigurdsen (samtliga s) som ansett - i mån av bifall till reservationen nr 3 vid 3.1 - att utskottet under 2 bort hemställa

att riksdagen, i den mån den biföll reservationen nr 3, med bifall till motionen 1977/78:1021, yrkandet 17, och med ändring av budgetpropositionens förslag lill Information för budgetåret 1978/79 anvisade ett reservationsanslag av 17 755 000 kr.

Mom. 1 och 2

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

Punkterna 5-7

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemställt.

På förslag av förste vice talmannen beslöts att kammarens förhandlingar skulle fortsättas kl. 19.30.

§ 7 Anmäldes och bordlades Näringsutskotiets betänkande 1977/78:50 med anledning av propositionen 1977/78:96 om medelstillskott

lill Luossavaara-Kiirunavaara AB för alt upprätthålla viss sysselsättning

jämte motioner

9 Riksdagens protokoll 1977/78:116-117

129

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Anmälan av interpellationer

§ 8 Anmälan av interpellationer

Anmäldes och bordlades följande interpellationer som ingivits till kammarkansliet

den 12 april

1977/78:157 av Stina Andersson (c) till kommunikationsministern om villkoren för statsbidrag till tunnelbanebyggande:

Enligt gällande statsbidragsregler för tunnelbanebyggande (SFS 1971:956) kan bidrag utgå till "anläggning för spårbunden allmän trafik av lokal karaktär som avser personbefordran och framgår i tunnel eller annars på egen banvall fri från korsning i plan med annan trafik".

Inom Stockholms län står valet mellan att bygga ut tunnelbanan eller förbättra befintliga järnvägar med korsningar i plan. Ett exempel på befintlig bana är Roslagsbanan inom Stockholms läns landstings kollektivtrafikområde. Denna bana har standardfördelar som en ny tunnelbana knappast kan fö. Vill man bevara och rusta upp Roslagsbanan för landstingskommunen själv stå för hela kostnaden under det att nybyggnad av tunnelbana skulle berättiga till statsbidrag.

Det måste vara en klar samhällsekonomisk fördel om statliga bidrag också kan utgå för upprustning av äldre järnvägar, även om korsningar i samma plan inte alltid kan helt elimineras i perifera lägen.

Det måste också anses som mycket angeläget att satsa på en spårbunden trafik som kan göras flexibel och som kan anpasas till redan befintlig bebyggelse.

Med anledning av det anförda vill jag lill kommunikationsministern ställa följande fråga:

Är statsrådet beredd att medverka till sådan ändring i statsbidragsreglerna för tunnelbanebyggande alt om- och nybyggnad av spårtrafikanläggningar för allmän trafik blir bidragsberättigad utan krav på planskilda korsningar och egen banvall?

130

1977/78:158av Os/i:a/-L;>?Aa'/s/(s) till kommunikationsministern om trafiken på Bromma flygplats:

Enligt tillgängliga uppgifter har luftfartsverket bifallit en framställning från Linjeflyg innebärande fortsatt trafik på Bromma flygplats med Fokker F-28 fr. o. m.den 1 januari 1979 och intill den 30 september 1980. Förutsättningen är att luftfartsinspeklionen ger tillstånd, liksom koncessionsnämnden för miljöskydd. Beslutet lär ha tagits på direktionsnivå inom luftfartsverket.

Del är ingen tvekan om att beslutet strider mot innebörden av riksdagsbeslutet från den 15 december 1977 och därför måste starkt ifrågasättas. Av det nämnda riksdagsbeslutet kan bl. a. utläsas att ett investeringsanslag på 6,3 milj. kr. anvisades för att statsmakterna skulle vidta de åtgärder som erfordrades fören överföring av Fokkerplanen från Bromma till Arlanda den

1 januari 1979,

Årsskiftet 1978-1979 är den tidpunkt för överflyttning av Fokkerplanen till Artanda som såväl luftfartsverket som länsstyrelsen i Stockholms län har kommit fram till vid bedömning av ärendet. Sedan Stockholms miljö- och hälsovårdsnämnd genom enhälligt beslut överklagat länsstyrelsens ställningslagande till kammarrätten har det i detta sammanhang ett alldeles speciellt intresse att anföra de skäl varpå kammarrätten i dom den 22 december 1977 grundade sitt beslut:

"De bullerstörningar, som för närvarande orsakas av Linjeflygs flygplan av typ Fokker F-28 vid Bromma flygplats, kan därför nu, oavsett om förbud meddelas enligt hälsovårdsstadgan,beräknas komma att upphöra åtminstone temporärt inom en snar framtid, troligen om ungefär ett år. Även om dessa störningar skall anses vålla närboende sanitära olägenheter i hälsovårdsstadgans mening, måste Linjeflyg enligt kammarrättens mening i vart fall erhålla anstånd med avvecklingen av ifrågavarande trafik under så lång tid att trafiken ulan avbräck kan överflyttas lill Artanda, vilket beräknas kunna ske tidigast om ett år. Något omedelbart behov av ett beslut om ingripande mot de påtalade bullerstörningarna med stöd av hälsovårdsstadgans bestämmelser kan därför inte anses föreligga nu."

Efter överklagande av detta beslut från miljö- och hälsovårdsnämnden i Stockholm har regeringsrätten den 16 mars 1978 vägrat prövningstillstånd.

Det är fullt tydligt att kammarrättens utslag bygger på förutsättningen alt Fokkerplanen lämnar Bromma flygplats "inom en snar framtid, troligen inom en år". Majoriteten av riksdagen, luftfartsverket, länsstyrelsen i Stockholms län och kammarrätten har gjort samma bedömning av tidpunkten för överföringen av Fokkerplanen från Bromma flygplats till Arlanda.

Det är helt klart att de förutsättningar som rådde vid tidpunkten för kammarrättens beslut i grunden har ändrats efter det att luftfartsverket, på anmodan av LIN, bestämt sig för att föriänga tillståndet för Fokkerflyg på Bromma intill den 30 september 1980.

Därtill skall läggas den omständigheten att Linjeflyg tydligen försöker klamra sig fast på Bromma flygplats även under den tid som en eventuell ombyggnad beräknas ske. Luftfartsverket lär utreda en ny teknik som skulle göra detta möjligt. Man ämnar hos koncessionsnämnden ansöka om att fö ha Fokkerplanen kvar på Bromma "till dess alt miljövänligare trafik blir möjlig".

Blotta tanken på att statsmakterna skulle medge fortsatt flyg med Fokkerplanen på Bromma flygplats efter årsskiftet 1978-1979 inger stora betänkligheter. Det är ju konstaterat att Fokkerplanen medför sanitära olägenheter för stora delar av befolkningen inom bullerzonen från flygplatsen. Miljö-och hälsovårdsnämnden i Stockholm har gjort den bedömningen och har stöd av all expertis inom landet. Den vanlige medborgaren måste fråga sig vad det är för bakomliggande, djupare orsaker som är det egentliga skälet till att Linjeflyg och luftfartsverket agerar på detta sätt. Den

Nr 116

Onsdagen den 12 april 1978

Anmälan av interpellationer

131

132

§ 9 Meddelande om fråga

Meddelades alt följande fråga framställts

den 12 april

1977/78:403 av Håkan Winberg (m) till justitieministern om grunden för uppgifter om införande av förbud att bära kniv:

Vilken grund har de uppgifter som förekommit i pressen att man inom regeringskansliet överväger möjligheterna att införa generellt förbud för enskilda medborgare att bära kniv i Sverige?

§ 10 Kammaren åtskildes kl. 17.58.

In fidem

TOM T:SON THYBLAD

/Solveig Gcntcrt