Pä regeringens vagnar THORBJÖRN FÄLLDIN

SVEN ROMANUS

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen föreslås nya regler om ersättning av statliga medel fÖr brottsskador (broltsskadeersättning). Reglerna las in i en broltsskadelag.som ersätter nuvarande bestämmelser om sådan ersättning.

Personskador ersätts i fortsättningen ulan behovsprövning. Den skadelidande skall i princip 11 full ersättning för skadan. Detsamma gäller när någon har tillfogats egendomsskada genom broll av rymling från kriminalvårdsan-slall e. d. Broltsskadeersättning skall även kunna utgå för egendomsskador i andra fall i den mån den skadelidandes försörjningsmöjligheter har allvariigt äventyrats genom skadan eller ersätlningsbehovet i övrigt är särskilt angelägel.

Ansökningar om broltsskadeersättning skall prövas av en ny myndighet, broltsskadenämnden.

Den nya brottsskadelagen föreslås träda i kraft den 1 oktober 1978.

1 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 126

Prop. 1977/78:126

Propositionens förslag till Brottsskadelag

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag gäller ersättning av statsmedel för skada till följd av brott
(broltsskadeersättning).

Lagen tillämpas om brottet har begåtts i Sverige. Vid personskada är lagen dessutom tillämplig om brottet har begåtts utomlands mot någon som hade hemvist i Sverige. Lagen tillämpas dock ej, om brottet och den skadelidande har så ringa anknytning till Sverige atl det inte är rimligt alt skadan ersätts av svenska statsmedel.

Förutsättningar för brottsskadeersättning

2 § Broltsskadeersättning ulgår för personskada. Som personskada ersätts även skada på kläder, glasögon och liknande föremål som den skadade bar på sig vid skadetillfället.

3 § Brottsskadeersättning ulgår för sakskada i fall då brottet har begåtts av någon som var

1. intagen i kriminalvårdsanstalt,

2. inskriven vid eller inlagen i ungdomsvårdsskola,

3. inlagen i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, såvitt gäller försökspermilterad dock endast om han bodde på inackordetingshem eller fick familjevård,

4. häktad enligl beslut som hade verkställts, eller

5. underkastad motsvarande frihetsberövande i Danmark, Finland, Island eller Norge.

Första slycket tillämpas även på ren förmögenhelsskada, om särskilda skäl föreligger.

4§ Broltsskadeersättning utgår för sakskada och ren förmögenhetsskada även i annat fall än som avses i 3 § i den mån den skadelidandes möjligheter all försöria sig allvarligt har äventyrats genom skadan eller ersätlningsbehovet annars, med hänsyn lill hans ekonomiska villkor och omständigheterna i övrigt, framstår som särskilt angelägel.

Bestämmande av brottsskadeersättning

5 § Broltsskadeersättning med anledning av personskada bestäms enligt 5 kap. 1-5 §§ skadeståndslagen (1972:207).

Prop. 1977/78:126 3

Livränta utgår endast när ersättningen är av väsentlig betydelse för den skadelidandes framtida vård eller försörjning. Livränta värdesäkras enligt lagen (1973:213) om ändring av skadeståndslivränlor.

Broltsskadeersättning med anledning av sakskada bestäms enligt 5 kap. 7 § skadeståndslagen (1972:207).

6 § Vid bestämmande av broltsskadeersättning avräknas skadestånd på grund av skadan som skadevållaren har betalat eller kan antagas ha förmåga att betala.

7 § Vid bestämmande av brotlsskadeersältning med anledning av personskada avräknas, förutom skadestånd, annan ersättning som den skadelidande har rätt till på grund av skadan och som inte har avräknats redan med stöd av 5 kap. 3 5 skadeståndslagen (1972:207). Avräkning sker dock ej i den mån ersättningen motsvarar ell sparande från den skadelidandes sida.

Vid bestämmande av brottsskadeersättning med anledning av sakskada eller ren förmögenhetsskada avräknas, förutom skadestånd, annan ersättning som den skadelidande har rätt till på grund av skadan.

8 § Vid bestämmande av brotlsskadeersältning för skada på egendom, som
ej var försäkrad mot skaderisken och som den skadelidande måste antagas ha
underlåtit att försäkra på grund av omfattningen av sina tillgångar och
riskspridningen i sin verksamhet, avräknas försäkringsersättning som skulle
ha utgått om försäkring hade funnits.

Vid bestämmande av brotlsskadeersältning för skada på egendom, som enligt vedertaget bruk borde ha hållits försäkrad mot skaderisken men som den skadelidande har försummat atl försäkra, avräknas i skälig omfattning försäkringsersättning som skulle ha utgått om försäkring hade funnits.

9 § 1 fråga om jämkning av broltsskadeersättning på grund av medverkan
genom vållande på den skadelidandes sida tillämpas 6 kap. 1 § skadestånds
lagen (1972:207).

Broltsskadeersättning kan även i fall då det inte följer av första stycket sättas ned eller falla bort, om särskilda skäl föreligger med hänsyn till att den skadelidande eller, om skadan har lett till döden, den avlidne genom sitt uppträdande i samband med brottet eller på annat liknande sätt uppsåtligen eller av oaktsamhet har ökat skaderisken. Vid sakskada eller ren förmögenhetsskada kan ersättningen också sällas ned eller falla bort, om särskilda skäl föreligger med hänsyn till att den skadelidande genom underlåtenhet att vidtaga sedvanliga försiktighetsåtgärder uppsåtligen eller av oaktsamhet har ökat skaderisken.

10 § Vid personskada och vid sakskada eller ren förmögenhelsskada avräk-

Prop. 1977/78:126 4

nas ett självriskbelopp. Beloppet fastställs av regenngen eller myndighet som regeringen bestämmer och beräknas med ledning av de lägsta självriskbelopp som tillämpas här i landet vid konsumentförsäkring som innefattar skydd mot skada till följd av brott.

Första slycket gäller ej i fråga om skada lill följd av brott av någon som avses i 3 §, om brottet har begåtts på eller i närheten av anstalt eller annan plats där han var omhändertagen eller fick vård eller om i övrigt särskilda skäl föreligger.

11 § Broltsskadeersättning med anledning av personskada som fastställs i form av engångsbelopp utgår med högst tjugo gånger det basbelopp enligl lagen (1962:381) om allmän försäkring som gäller då ersättningen bestäms. Ersättning som fastställs i form av livränta utgår för varje år med högst tre gånger det basbelopp som gäller då ersättningen bestäms.

Broltsskadeersättning med anledning av sakskada och ren förmögenhetsskada utgår med högst tio gånger det basbelopp som gäller då ersättningen bestäms.

Prövningen av ärende om brottsskadeersättning

12 § Ärende om brottsskadeersättning prövas av broltsskadenämnden.
Regeringen kan dock föreskriva att annan myndighet skall pröva ärende om
ersättning för skada vållad av någon som avses i 3 § 1 eller 2, om ansökan
gäller ersättning med högst 500 kronor. Mot beslut av sådan myndighet förs
talan hos broltsskadenämnden genom besvär.

Mot brotlsskadenämndens beslut får talan inte föras.

13 § Broltsskadenämnden består av ordförande, vice ordförande och tre
andra ledamöter. Ordföranden och vice ordföranden skall vara lagfarna och
erfarna i domarvärv.

Broltsskadenämnden är beslutför med fyra ledamöter.

1 den utsträckning som regeringen föreskriver får ordföranden, vice ordföranden eller tjänsteman vid broltsskadenämnden på nämndens vägnar avgöra ärende om brotlsskadeersältning som ej är av principiell betydelse eller annars av större vikt.

14 § Ansökan om brottsskadeersättning skall göras inom två år från det att
brottet begicks. Föreligger särskilda skäl kan ansökan prövas även om den har
kommit in för sent.

Ansökan prövas endast om brottet har anmälts lill åklagare eller polismyndighet eller om sökanden visar giltig anledning till alt sådan anmälan inte har gjorts.

Prop. 1977/78:126 5

15 § Kostnad för biträde eller utredning i ärende om brottsskadeersätlning
kan ersättas av allmänna medel, om synnerliga skäl föreligger med hänsyn till
sökandens ekonomiska förhållanden och övriga omständigheter.

Övriga bestämmelser

16 § Anspråk på brotlsskadeersältning fär inte överlåtas innan ersättningen
är tillgänglig för lyftning.

Anspråk på brotlsskadeersältning med anledning av personskada lär inle lagas i mät för den skadelidandes skuld. Utmätning av livräntebelopp kan dock ske enligt vad som föreskrivs i utsökningslagen (1877:31 s. 1).

17 § Utgår broltsskadeersättning, inträder staten intill det utgivna beloppet i
den skadelidandes rätl till skadestånd lill den del detta ej har avräknats vid
bestämmande av ersättningen. Detsamma gäller beträffande annan förmån
på grund av skadan som hade bort avräknas vid ersättningens bestämmande
men som då inle var känd.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1978.

Prop. 1977/78:126

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1978-02-09

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus, Turesson, Gustavsson, Anionsson, Mogård, Olsson, Åsling, Söder,Troedsson, Mundebo, Krönmark, Ullslen, Burenstam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo

Föredragande: statsrådet Romanus Lagrådsremiss om ersättning för brottsskador

I Inledning

Den som tillfogas skada genom brott har f. n. vissa möjligheter att få ersättning av allmänna medel. Vid personskada kan sådan ersättning efter behovsprövning utgå från ett särskilt anslag på justitiedepartementets huvudtitel. Förutsättningarna för denna ersättningsrätl regleras i kungörelsen (1971:505) om ersättning av allmänna medel för personskada på grund av brott. För skador som har vållats av intagna på kriminalvårdsanstalt eller liknande inrättning kan ersättning även ulgå från ett särskilt anslag på socialdepartementets huvudtitel. Denna ersättning avser personskador, sakskador och, i viss utsträckning, förmögenhelsskador i övrigl.

Eflerhemställan av riksdagen tillkallades i juni 1974 särskilda sakkunniga' för all utreda frågan om vidgad ersättning till brottsoffer m. m. Ifebruari 1975 utvidgades de sakkunnigas uppdrag till att avse även frågan om statlig ersättning för skada till följd av förskingring av förmyndare eller god man.

De sakkunniga, som antog namnet brottsskadeutredningen, avlämnade i juli 1977 betänkandet (SOU 1977:36) Ersättning för broltsskador. Till protokollet i detta ärende bör fogas en sammanfattning av betänkandet som bilaga 1 och det lagförslag som läggs fram i betänkandet som bilaga 2. Beträffande nuvarande svenska och utländska förhållanden saml utredningens närmare överväganden hänvisas till betänkandet.

' Riksåklagaren Holger Romander, ordförande, samt riksdagsmännen Sven lohansson och Arne Nygren. Experter: hovrättsassessorn Edvard Nilsson, direktören Erland Strömbäck och lagmannen Carl-Edvard Sturkell.

Prop. 1977/78:126 7

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RÅ), Svea hovrätt, domstolsverket, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, brottsförebyggande rådet, försvarets civilförvaltning, socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, kammarkollegiet, statskontoret, JK-utredningen (Ju 1974:20), decentraliseringsulredningen (Kn 1975:01), Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, överförmyndarnämnden i Stockholms kommun. Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Trafikförsäkringsanslalternas nämnd. Försäkringsjuridiska föreningen, Husmodersförbundet Hem och Samhälle, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän, Sveriges skadefria bilisters förbund. Föreningen Sveriges polischefer. Föreningen Sveriges statsåklagare, Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges överförmyndare och Övervakarnas riksförbund.

RÅ har bifogat yttranden från överåklagarna i Stockholms, Göteborgs och Malmö åklagardislrikt samt från länsåklagaren i Uppsala län och länsåklagaren i Blekinge län och Kronobergs län. Länsåklagaren i Uppsala län har bifogat yttrande från åklagarmyndigheten i Uppsala åklagardislrikt.

Yttrande över betänkandet har dessutom inkommit från Försäkringsbolaget Ansvar.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detla ärende som bilaga 3.

1 Allmän motivering

2.1 Allmänna utgångspunkter

Den som tillfogas skada till person eller egendom kan under vissa omständigheter få skadestånd av annan. Utgångspunkten är därvid atl den skadelidande skall ha full ersättning för den förlust han har lidit. Om den skadeståndsskyldige skyddas av s. k. ansvarsförsäkring, betalas skadeståndet av försäkringsgivaren inom försäkringssummans ram.

Rätt lill skadestånd föreligger bl. a. när den skadelidande har tillfogals skadan genom brott. Skadeståndsreglerna ger emellertid ett bristfälligt skydd i dessa fall. Många gånger går del inle all få klarhet om vem som har förövat brottet. Och även om gärningsmannen är känd saknar han ofta förmåga alt ens lill någon del fullgöra sin skadeståndsskyldighel, Den skadelidande kan i allmänhet inle heller räkna med att få ut skadeståndet från en ansvarsförsäkring. Sådan försäkring gäller nämligen normalt inte vid skada som framkallas genom brott. Det torde f. ö. höra till undantagen alt gärningsmannen håller sig med ansvarsförsäkring.

Den som drabbas av skada till följd av brott har alltså i praktiken ofta sämre

Prop. 1977/78:126 8

möjligheter än andra skadelidande att 11 ut det skadestånd som han kan vara berättigad till på grund av sin skada. Detta förhållande har sedan länge väckt uppmärksamhet i den allmänna debatten. För att förbättra brottsoffrens ställning har också statsmakterna infört vissa möjligheter till ersättning av allmänna medel i dessa fall.

Redan år 1948 infördes ett provisoriskt ersättningssystem avseende skador som vållas av rymlingar från kriminalvårdsanstalt, ungdomsvårdsskola eller liknande inrättning. Ersättningen utgår efter en skälighetsprövning från ett särskilt anslag på socialdepartementels huvudtitel. Anslaget, som vanligen kallas rymlingsanslaget, administreras sedan ett antal år av socialstyrelsen. Normerna för ersättningen har numera utvecklats och uppnått sådan stadga att man i praktiken kan tala om en rätt till ersättning i de flesta fall. Från anslaget betalas ersättning för personskada, sakskada och i viss uisträckning ren förmögenhetsskada. Vid skadevärderingen följs med smärre avvikelser allmänna skadeståndsregler. Som regel ulges full ersättning för skador som inle ersätts från försäkring. Någon behovsprövning förekommer inte.

Bistånd kan också ges ål dem som i andra fall åsamkas personskada genom brott. Sålunda har fr. o. m. budgetåret 1971/72 tagils uppett särskilt anslag på justiliedepartementels huvudtitel för ersättning i sådana fall. Bestämmelser om utnyttjande av anslaget finns i kungörelsen (1971:505) om ersättning av allmänna medel för personskada på grund av brott (ändrad 1974:355). Enligt kungörelsen utgår ersättning efter prövning av den skadelidandes behov. Därvid las hänsyn lill skadestånd eller annan ersättning som tillkommer honom med anledning av skadan. Ersättning utgår inte i vidare mån än som följer av allmänna regler om skadestånd vid personskada. Ärende om ersättning prövas av regeringen efter beredning i justitiedepartementet.

Frågan om vidgad ersättning av allmänna medel till brottsoffer aktualiserades av riksdagen år 1974 (JuU 1974:1, rskr 1974:22). Med anledning härav tillsattes brottsskadeutredningen (Ju 1974:18) för att undersöka frågan. Utredningen avlämnade ijuli 1977 betänkandet (SOU 1977:36) Ersättning för brottsskador. 1 betänkandet föreslås alt de nuvarande systemen beträffande rymlingsskador och personskador i övrigt på grund av brott slås samman till ett ersättningssystem och att bestämmelser i ämnet tas upp i en brottsskadelag.

Utredningens förslag innebär i sak att den nuvarande behovsprövningen vid personskador tas bort och att ersättning i stället skall utgå enligl den skadeståndsrältsliga principen om full gottgörelse för skadan. Ersättning skall enligt förslaget även utgå för egendomsskador till följd av brott, om skadan har avsett egendom som är av särskild betydelse för den skadelidandes försörining. Också i andra fall skall egendomsskador till följd av brott ersättas, om de har vållats av någon som är intagen i eller har rymt från kriminalvårdsanstalt eller liknande inrättning. De regler som f n. gäller om sådana skador behålls i slort sett oförändrade. Slutligen föreslås att ansökan om

Prop.1977/78:126 9

ersättning förde nu berörda brottsskadorna, s. k. brottsskadeersättning, skall prövas av en ny myndighet, broltsskadenämnden.

Utredningens förslag har fått ett gynnsamt mottagande vid remissbehandlingen. Huvuddragen i förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av praktiskt taget samtliga remissinstanser. Från några håll ifrågasätts dock om inte staten bör ta på sig ett vidsträcktare ersättningsansvar än utredningen har föreslagit. Vidare anser ett par remissinstanseratt ärenden om brottsskadeersättning bör prövas av domstol, i varje fall i sista instans, och inte uteslutande i administrativ ordning. Från försäkrings håll ifrågasätts å andra sidan om inte försäkringsbolagen kunde ta hand om skaderegleringen av ersättningsärendena.

För egen del vill jag till en början understryka alt de nuvarande möjligheterna lill ersättning av allmänna medel för broltsskador fyller en viktig uppgift. Till stor del täcks visseriigen ersättningsbehovet för de skadelidande av socialförsäkringen och andra former av försäkring på den skadelidandes sida. 1 detta sammanhang märks särskilt det s. k. överfallsskyddet som ingår i de flesta hem- och villahemförsäkringar och som ger ersättning när den försäkrade har skadats genom misshandel eller annal uppsåtligt våld. Erfarenheten visar emellertid att försäkringsskydd helt eller delvis saknas i ett beaktansvärt anlal fall, framför alll när det gäller personer i knappa ekonomiska omständigheter. Med hänsyn lill brottsoffrens ogynnsamma belägenhet i fråga om utsikterna att genom skadestånd få full kompensation för sin skada föreligger därför för deras del ett särskilt behov av ekonomisk hjälp från samhällets sida.

Frågan är nu om de åtaganden som staten hittills har gjort är tillräckliga eller om de bör utvidgas. För en utvidgning talar rent allmänt hänsynen till brottsoffren. De flesta av oss torde finna det rimligt och rättvist att samhället visar sin solidaritet med dem som drabbas av brott genom att ta på sig ett större ekonomiskt ansvar. Här kommer även kriminalpoliliska aspekter in i bilden. Eu ökal statligt ansvar för brottsskador kan nämligen bidra till att allmänheten får en positivare attityd till den öppnare och mer humana kriminalvård som statsmakterna under stor enighet har fattat beslut om. Detsamma gäller inställningen till ungdoms- och nykterhelsvården. Ett sådant samhällsansvar skulle också - i förening med återhållsamhet i utövningen av regress mot skadevållaren - kunna underlätta rehabiliteringen av den som till följd av brott har ådragit sig en omfattande skadeståndsbörda. Hans vilja atl la arbete måste uppenbarligen främjas, om han inte förföljs av alltför betungande skadeståndsanspråk.

Det är å andra sidan uppenbart att staten inte kan la på sig ett obegränsat ansvar för alla förekommande brottsskador. Här liksom på andra områden måste olika ersältningsbehov i samhället vägas mot varandra. 1 första hand får man alltså inrikta sig på att tillgodose de mest angelägna behoven.

Ytteriigare en omständighet som manar till försiktighet är att ett system

Prop.1977/78:126 10

med statlig ersäUning för broltsskador inte får medföra att allmänheten blir mindre benägen att skaffa sig försäkringsskydd mot dessa skador. Detla skulle innebära att staten tog över ansvaret för den sektor av försäkringsbranschen som tar sikte på skyddet mot skador på grund av brott. Som utredningen har understrukit är en sådan utveckling inte önskvärd. Det är också viktigt att en vidsträckt ersällningsrätt inte verkar hämmande på allmänhetens benägenhet att själv vidta olika skyddsåtgärder i brottsförebyggande syfte.

Från sociala och humanitära synpunkter är skälen för ett statligt engagemang särskilt starka när det gäller personskador. Möjligheterna till statlig ersättning för sådana skador begränsas f. n. av kravet på att ersättningen skall utgå efter prövning av den skadelidandes behov. Om denna begränsning las bort, ger ersättningssystemet full gottgörelse lill den skadelidande. Som jag kommer att gå in på närmare i ett följande avsnitt finns det inle anledning anta att det uppstår någon större ökning av siatens kostnader för personskador, om kravet på en behovsprövning avskaffas. Inte heller i övrigt inger det några betänkligheter atl slopa den begränsning för ersättningsrätlen som f. n. ligger i denna behovsprövning.

När det gäller egendomsskador i allmänhet är skälen för ett ersättnings-åtagande från samhällets sida inte lika påtagliga som vid personskador. 1 stor utsträckning rör del sig om skador som de skadelidande kan och bör försäkra sig mot. Omständigheterna kan emellertid vara ömmande även när någon har tillfogats ekonomiska föriuster genom annans brottsliga förfarande. Delta gäller särskilt fall där den skadelidandes försörjningsmöjligheter allvarligt äventyras genom skadan eller där t. ex. en pensionär har berövats egendom som han endast med stora ekonomiska uppoffringar har lyckats skaffa sig. Med tanke på bl. a. sådana fall kan det finnas anledning att införa en rätt till ersättning av allmänna medel för egendomsskador. Om ersättningsrätlen begränsas till de särskilt angelägna ersättningsbehoven, behöver kostnaderna för statens del inte bli alltför stora. 1 övrigt ger sig emellertid de skäl lill känna som jag förut har angett mot ett vidsträckt statligt ersättningsåtagande.

Beträffandeegendomsskadorsomvållasav vissa rymlingarm. fl. föreligger dock speciella förhållanden. När rymlingsanslaget infördes åberopades som skäl för att ge statlig ersättning i dessa fall i första hand hänsyn lill de kringboende, som annars lätt kunde komma att inta en negativ hållning till anstalten och dem som vårdades där. Också de öppnare vårdformer som hade börjat tillämpas inom kriminalvården och andra vårdområden och som innebar risker för en ökad rymningsfrekvens ansågs tala för alt det allmänna fick bära kostnaderna för rymlingsskadorna som ett slags omkostnad för vården. Dessa skäl är fortfarande bärande och motiverar att ersättning för dessa skador ges enligt förmånligare regler än jag nyss har förordat för egendomsskador i allmänhet. Den praxis som har utbildats vid tillämpningen av rymlingsanslaget innebäratt som regel full ersättning ges enligt allmänna

Prop. 1977/78:126 11

skadeståndsrättsliga principer. De skadelidande har alltså redan nu en fördelaktig ställning när det gäller möjligheterna alt få ersättning för rymlingsskador. Även om del kan finnas anledning atl göra vissa justeringar och preciseringar i de nuvarande reglerna om dessa skador, är några större ändringar inte påkallade.

Av vad jag nu har anfört framgår att jag i alll väsentligt ansluter mig till utredningens förslag i fråga om de grunder som i fortsättningen bör tillämpas för ersättning av allmänna medel för brottsskador. Denna ersättning, som lämpligen kan kallas broltsskadeersättning, bör i princip bestämmas enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler. En utgångspunkt bör alltså bl. a. vara att den skadelidande skall ha full ersättning för sin skada. Vissa avsteg från skadeståndsreglerna kan dock visa sig nödvändiga. Exempelvis kan det finnas anledning att införa ett högsta tak för brottsskadeersättningen. Till dessa frågor återkommer jag i det följande.

Som utredningen har framhållit är det önskvärt all ersättningsreglerna så långt del är möjligt görs gemensamma för rymlingsskador och andra brottsskador. Det finns därför anledning att föra samman de nuvarande ersältningsanordningarna för dessa båda skadekategorier till ett enhetligt prövningsförfarande. En möjlighet vore att anförtro prövningen åt de allmänna domstolarna. Mot delta talar emellertid att de skadelidandes ersättningsanspråk liksom hittills får anses vara av offentligrättslig natur. Vidare blir rätten till ersättning för andra egendomsskador än rymlingsskador i väsentlig mån beroende av en skönsmässig prövning. Handläggning vid allmän domstol skulle dessutom med stor sannolikhet medföra en ganska tyngande administration. Jag kan därför inte tillstyrka alt brottsskadeären-dena handläggs av de allmänna domstolarna. Vidare finner jag det främmande all, som en remissinstans har varit inne på, låta försäkringsbolagen ombesörja skaderegleringen. Den bästa lösningen är därför att ärendena prövas av någon myndighet i administrativ ordning. Vilken myndighet som bör ha hand om ersättningsprövningen aren fråga som jag avser att behandla i ett senare sammanhang.

De nya reglerna om brottsskadeersättning bör tas in i en särskild författning som får ersätta de nuvarande bestämmelserna om rymlingsskador och personskador på grund av brott. Efiersom reglernaärav offentligrältslig natur och innefattar rättigheter för enskilda kräver de inte lagform enligt regeringsformen. Med hänsyn bl. a. till ersättningssystemets allmänna betydelse anser jag emellertid liksom utredningen att reglerna bör ges i lag.

2.2 Det geografiska tillämpningsområdet

Enligt 1971 års kungörelse om ersättning av allmänna medel för personskada på grund av brott utgår ersättning om brottet har begåtts i Sverige eller förövats utom landet mot någon som har hemvist här. I fråga om rymlingsskador gäller däremot en annan ordning. Del nuvarande rymlings-

Prop, 1977/78:126 12

anslaget tillämpas nämligen på skador som en rymling från svensk anstalt har vållat i något land inom Norden.

Utredningens förslag innebär i fråga om tillämpningsområdet för personskador all broltsskadeersättning skall utgå enligt samma regler som anges i 1971 års kungörelse. Detta förslag har i allmänhet lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Från ett par håll ifrågasätts dock om de som har hemvist här i landet skall kunna få ersättning när brottet har begåtts utomlands, i varje fall när del har förövats i ett land utanför Norden.

För min del ser jag inte någon anledning till atl man på denna punkt skulle försämra de möjligheter som finns f. n. till ersättning av allmänna medel för personskada på grund av brott. Ersättning bör därför som hittills kunna utgå inte bara när brottet har begåtts här i landet utan också när det har begåtts utomlands mot någon som har hemvist här. Som utredningen har framhållit bör dock motsvarande ersättning som den skadelidande kan ha rätt till i ett annat land där han har skadats räknas av när brottsskadeersältningen bestäms. Del får nämligen i första hand anses vara en angelägenhet för den främmande staten att se till att han kompenseras för sin skada.

När det gäller sakskada och ren förmögenhelsskada föreslår utredningen att de nya reglerna skall tillämpas om brottet har begåtts här i landet. 1 fråga om rymlingsskador innebär förslaget en begränsning i förhållande till nuvarande praxis på så sätt att ersättning inte skall utgå för skador som en rymling från svensk anstalt vållar i annal nordiskt land. Ä andra sidan föreslår utredningen den utvidgningen att ersättning skall kunna ulgå även när en rymling från de nordiska grannländerna vållar skada här i landet.

Utredningens förslag, som beträffande rymlingsskador överensstämmer med den målsättning man i det nordiska lagsliftningssamarbetet har enats om, har överiag godtagits av remissinstanserna. Även jag ansluter mig till förslaget.

Utredningen har slutligen föreslagit att brotlsskadeersältning inte i något fall skall utgå, om skadehändelsen har så ringa anknytning lill Sverige att det inte är rimligt att skadan ersätts av allmänna medel här. Detta förslag har inte kommenterats av någon remissinstans.

Liksom utredningen anser jag att det skulle föra för långt alt tillämpa de svenska ersättningsreglerna på fall där det beror av endast tillfälliga omständigheter att brottet har begåtts eller fullbordats i Sverige. Exempelvis finns det inte någon anledning att staten skulle ersätta skador till följd av brott som begås på ett fartyg när det under färd mellan utländska orter passerar svenskt territorialvatten. Om någon som då tillfogas personskada är bosatt i Sverige, bör ersättning dock kunna utgå i enlighet med vad jag förut har förordat om ersättning till den som skadas utomlands. A andra sidan kan det även vid brott som begås utom landet mot någon som har hemvist i Sverige tänkas situationer där ersättning inte rimligen bör komma i fråga. Det av utredningen förordade undanlaget bör därför utformas så all det tar sikte på

Prop. 1977/78:126 13

fall där brottet har ringa anknytning inte bara till Sverige utan även till svenska förhållanden.

2.3 Brottsskadeersättning för personskada

Bland brottsskadorna tilldrar sig personskadorna särskild uppmärksamhet. De medför ofta ett kraftigt ingrepp i den skadades livsföring och försönnings-möjligheter och kan innebära inte bara ekonomiska förluster utan också fysiskt och psykiskt lidande av ibland allvariigt slag. Som jag tidigare harsagt är det därför en viktig uppgift för staten att ge ekonomisk kompensation till dem som tillfogas personskada på grund av brott.

När de nuvarande möjligheterna lill ersättning av allmänna medel för personskada på grund av brott infördesår 1971 betonades atl en förhållandevis stor reslriktivitet var påkallad innan erfarenheter hade vunnits av det nya systemet. Regleringen tog sikte på all tillgodose de socialt mest ömmande behoven. Ersättning utgår därför f. n. endast efter en prövning av den skadelidandes behov av ersättning.

Enligt uiredningens förslag skall brotlsskadeersältning för personskador i fortsättningen utgå utan någon behovsprövning. Detta förslag har tillstyrkts eller lämnats ulan erinran av flertalet remissinstanser. Socialstyrelsen avstyrker dock förslaget, som enligt styrelsens mening inte utgör någon angelägen förändring från social synpunkt och som kan medföra att staten helt får ta över ansvaret för den del av den privata försäkringsverksamheten som avser överfallsskyddet inom hem- och villahemförsäkring.

Det kan visserligen sägas vara en mindre angelägen reform från social synpunkt atl införa en möjlighet till ersättning av allmänna medel även för skadelidande vilkas ekonomiska situation är sådan all de själva kan bära sin skada utan atl råka i ekonomiskt trångmål. Principiellt sett är del dock rikligast att brottsskadeersättning kan utgå till alla som har tillfogats personskada på grund av brott. Till stöd för alt ge brottsskadeersättning också till den grupp skadelidande som f. n. saknar möjlighet att få sådan ersättning talar vidare de kriminalpoliliska skäl som jag förut har anfört till förmån för vidgade ersätlningsmöjligheter.

I tillämpningen av de nuvarande ersättningsreglerna har sökandens ekonomiska förhållanden endast undantagsvis föranlett att ersättning har jämkats eller helt vägrats. 1 viss mån kan detta hänga samman med atl ersättning inte kommer i fråga om skadan täcks av en hem- eller villahemförsäkring med överfallsskydd. Personer med god ekonomi håller sig sannolikt i stor utsträckning med sådant försäkringsskydd, och de torde komma att göra det också i fortsättningen. På grund härav behöver man knappast räkna med någon större ökning av siatens kostnader för personskador på grund av brott, om den nuvarande behovsprövningen avskaffas.

Prop. 1977/78:126 14

Vad jag nu har sagl gäller dock endast under förutsättning att försäkringsbolagen inte kommer att upphöra att meddela försäkringsskydd vid skador på grund av överfall, om behovsprövningen tas bort. Ett sådant resultat skulle från flera synpunkter vara olyckligt. En utveckling i denna riktning är emellertid inte sannolik. Från försäkringshåll har under remissbehandlingen upplysts alt det inle är aktuellt alt slopa överfallsskyddet i hem- och villahemförsäkringarna, även om det statliga ersättningssystemet vid personskador på grund av brott inte kommer att innehålla någon behovsprövning i fortsättningen. Jag utgår vidare från att överfallsskyddet också efter en sådan reform kommer att ingå endast som en del i en samlad försakringslösning och alltså inle kan väljas bort fristående från försäkringen i övrigt.

Av de skäl jag nu har anfört förordar jag att brotlsskadeersältning för personskador i fortsättningen skall kunna utgå ulan prövning av den skadelidandes behov av ersättning. Som jag senare kommer att utveckla närmare kan det dock vara motiverat att begränsa ersättningen i fråga om de allra högsta kraven.

Enligt nuvarande regler ersätter staten personskador vid alla slag av brott, även sådana där gärningen är strafföar redan vid ett oaktsamt beteende. Enligt utredningen bör denna ordning gälla även i fortsättningen. Detta kritiseras av en remissinstans som anser att det är naturiigt med en begränsning till de rena våldsbrotten.

Motiven för alt staten skall träda in med ersättning åt dem som har skadats genom brott framträder visseriigen med särskild styrka när det gäller våldsbrott eller andra former av uppsåtliga brott som kan föranleda personskada. Även vid brott där gärningsmannen endast har varit oakisam måste man emellertid räkna med att den skadelidande kan komma att ställas utan ersättning om inte staten griper in. Bl. a. kan påpekas att överfallsskyddet i hem- och villahemförsäkringarna inte gäller vid skada som den försäkrade har tillfogats genom oaklsamhetsbrott.

Del sagda talar för att också skador på grund av ouppsålliga brott bör inrymmas i ett statligt ersättningssystem för broltsskador. Som framhölls redan vid tillkomsten av de nuvarande ersättningsreglerna skulle det inte heller vara tilltalande att i fråga om rätten lill ersättning dra en strikt gräns mellan uppsåtliga och vårdslösa handlingar. F. ö. bör man inte utan starka skäl inskränka de möjligheter till ersättning som gäller f. n. Liksom utredningen anser jag därför att rätlen till ersättning för personskador bör begränsas endast genom kravet att skadan skall ha vållats genom brott.

Prop. 1977/78:126 15

2.4 Brottsskadeersättning för sakskada och ren förmögenhetsskada i allmänhet

Också brottsskador som inte medför personskada kan innebära kännbara förluster för den skadelidande. Skadan kan utgöra sakskada, dvs. skada på bestämt föremål, eller ren förmögenhetsskada, dvs. ekonomisk skada i annat fall än när person- eller sakskada har uppkommit. Om skadan har vållats av en rymling från kriminalvårdsanstalt eller liknande inrättning kan ersättning utgå från det nuvarande rymlingsanslaget. Detta återkommer jag till i nästa avsnitt. 1 andra fall finns det f. n. ingen möjlighet atl få ersättning för skadan av allmänna medel.

Uiredningens förslag innebär alt brottsskadeersättning skall kunna utgå för skada på eller föriust av egendom som fordras för den skadelidandes försörjning. Ren förmögenhetsskada bör enligt utredningen i princip hållas utanför ersättningsanordningen. Utredningen påpekar dock alt en gränsdragning mellan sakskada och ren förmögenhetsskada kan ge godtyckliga resultat i vissa fall. Med tanke på sådana fall föreslår utredningen att ren förmögenhetsskada skall kunna ersättas om det föreligger synnerliga skäl. Utredningen anser att denna undantagsbestämmelse bör kunna tillämpas bl, a. när åldringar med starkt nedsatt motståndskraft har tillfogats ren förmögenhetsskada genom brottsligt hot eller svek.

Remissinstanserna delar i allmänhet utredningens uppfattning atl broltsskadeersättning för sakskada och ren förmögenhetsskada - utom när det är fråga om rymlingsskada - bör komma i fråga bara i begränsad omfattning. Några remissinstanser anser dock atl utredningsförslaget är för restriktivt, särskilt när det gäller ersättningsmöjlighelerna för åldringar som har utsatts för brott.

För min del vill jag understryka atl egendomsskador till följd av brott ibland kan få socialt ödesdigra följder. Sä kan först och främst vara fallet när någon I knappa ekonomiska omständigheter har berövats sparade medel eller annan egendom som han behöver för sin försörjning. Skadan kan också framstå som särskilt kännbar för den skadelidande i fall då den avser egendom som är ett resultat av en lång tids arbete och som utgör en viktig del av den skadelidandes tillvaro. Enligt min mening bör det finnas möjligheter till broltsskadeersättning i sådana särskilt ömmande fall som jag nu har berört. Särskilt angeläget ärdet att kunna ge ersättning åt dem som lill följd av fysiskt eller psykiskt handikapp eller hög ålder har nedsatt motståndskraft och därför har svårare än andra att freda sig mot brott.

I likhet med remissinstanserna biträder jag alltså utredningens förslag att de nuvarande ersättningsmöjligheterna vid brottsskador bör utvidgas lill att avse också vissa andra egendomsskador än sådana som har vållats av rymlingar från kriminalvårdsanstalt e. d. Jag delar vidare utredningens uppfattning atl ersättning bör kunna ges efter en skälighetsprövning som

Prop. 1977/78:126 16

binds endast av vissa allmänna riktlinjer. Som några remissinstanser har påpekat täcker emellertid den formulering som utredningen har föreslagit inte helt alla ersättningsvärda fall. Jag förordar därför i stället en formulering som innebär alt den skadelidande har rätt till broltsskadeersättning i den mån den skadelidandes försöriningsmöjligheter har allvariigt äventyrats genom skadan eller ersätlningsbehovet i övrigt är särskilt angeläget. Även med denna formulering står det klart att ersättning utgår endast i undantagsfall.

Om ersättningsmöjligheterna begränsas på detta sätt finns det knappast anledning att göra någon formell skillnad mellan fall där skadan utgör sakskada och fall där brottet har lett till ren förmögenhelsskada. Som utredningen har påpekat kan en sådan gränsdragning f. ö. ibland ge ganska konstlade resultat. 1 praktiken torde ersättning emellertid som regel bli aktuell bara vid sakskada.

En fråga som har tilldragit sig särskild uppmärksamhet är i vad mån statlig ersättning bör utgå för förmögenhetsföriuster som drabbar omyndiga m. fl. genom förskingring eller liknande brott av förmyndare eller god man, Utredningen har funnit att ett särskilt ersättningssystem för sådana skador skulle få obetydlig användning, bl. a. på gmnd av de ökade möjligheter att kontrollera förvaltningen av förmynderskapoch godmanskap som har införts genom ändringar i förmynderskapslagstiftningen (prop. 1974:142, LU 1974:38, rskr 1974:404). Utredningen har därför inle velat förorda någon särskild ersättningsanordning för dessa fall. Denna ståndpunkt har överlag godtagits av remissinstanserna. Jag har samma uppfattning men vill tillägga att ersättning naturligtvis bör kunna utgå under de speciella förutsättningar som jag nyss har förordat beträffande egendomsskador i allmänhet, nämligen vid särskilt angelägna ersättningsbehov.

1 ett avseende bör sakskador enligt utredningen ersättas utan någon sådan skälighetsprövning som jag förut har förordat. Det gäller skada på kläder och andra personliga bruksföremål som har uppkommit i samband med att den skadelidande har tillfogats personskada. Detta förslag, som i allmänhet har godtagits under remissbehandlingen, har förebild i nuvarande praxis vid tillämpningen av brotisskadeanslaget för personskador. Enligl denna praxis ersätts nämligen skada på kläder, glasögon och liknande föremål. Jag ansluter mig till förslaget, som dock bör jämkas något så all det helt överensstämmer med vad som gäller f. n.

2.5 Brottsskadeersättning för sakskada och ren förmögenhetsskada i samband med rymning

Från det nuvarande rymlingsanslaget utgår ersättning för personskada, sakskada och i viss utsträckning ren förmögenhetsskada, om skadan har vållats av någon som har

Prop. 1977/78:126 17

1. avvikit, permitlerats eller beviljats frigång från kriminalvårdsanstalt,

2. avvikit eller permitlerats från ungdomsvårdsskola eller omhändertagils på sådan skola och placerats för vård utom skolan, eller

3. avvikit eller beviljats tillfällig permission från allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller efler omhändertagande på sådan anstalt är bosatt på inackorderingshem eller åtnjuter familjevård.

I tillämpningen av rymlingsanslaget har ersättning i vissa fall utgått även för skador som utan samband med rymning eller rymningslörsök har vållats inom anstalten.

Vid ersättningens bestämmande följs med smärre avvikelser allmänna skadeståndsregler. Ersättning utgår alltså utan behovsprövning och oberoende av om omständigheterna i övrigt är ömmande eller inte. Ren förmögenhelsskada ersätts dock endast i undantagsfall. Ansökningar om ersättning för t. ex. bedrägeri eller förskingring avslås som regel.

Som nämnts i avsnitt 2.1 föreslår utredningen atl de som har drabbats av brott av personer som är intagna på anstalt m. m. fortfarande skall ha en särskilt gynnsam ställning i ersältningshänseende. Eftersom personskada skall ersättas fullt ut redan enligt de regler som har behandlats i avsnitt 2.3 blir del emellertid i detla sammanhang endast fråga om ersättning för sakskada och ren förmögenhetsskada. Sakskada skall enligt utredningsförslaget liksom hittills ersättas utan begränsning. För ren förmögenhetsskada skall ersättning dock ulgå endast om särskilda skäl föreligger.

När det gäller tillämpningsområdet för den särskilda regleringen föreslår utredningen vissa utvidgningar. Sålunda bör reglerna enligt utredningens mening omfatta också skador vållade av den som på grund av misstanke om brott eller av annan anledning är intagen i polisarrest eller allmänt häkte eller har avvikit därifrån. Utredningen föreslår vidare att ersättning skall kunna utgå när skadevållaren har rymt från annat nordiskt land där han har underkastats frihetsberövande som svarar mot vad som anges i de svenska reglerna. 1 övrigt föreslår utredningen endast vissa förtydliganden i bestämmelserna.

Vid remissbehandlingen har utredningens förslag i allmänhet godtagits. Ett par remissinstanser är emellertid kritiska till förslaget att kretsen skadevållare även skall omfatla personer som är tillfälligt omhändertagna och placerade i polisarrest. Andra remissinstanser anser att staten börsvara också för skador av dem som är föremål för kriminalvård i frihet eller som är intagna i anstalt eller vårdinrättning för vilken landstingskommun eller kommun är huvudman.

Idet föregående (avsnitt 2.1) har jag uttalat att egendomsskador som är s. k. rymlingsskador bör ersättas enligl förmånligare normer än andra egendomsskador, huvudsakligen i överensstämmelse med gällande regler. För sakskada bör alltså i princip full ersättning utgå, oavsett omständigheterna i det särskilda fallet. Som utredningen har föreslagit bör däremot ren

2 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 126

Prop. 1977/78:126 18

förmögenhetsskada ersättas endast i undantagsfall. Jag återkommer till detta i specialmotiveringen.

De nya ersättningsreglerna om rymlingsskador i brottsskadelagen bör naturiiglvis i första hand ta sikte på samma kategorier skadevållare som omfattas av de nuvarande reglerna. Enligt min mening talar emellertid starka skäl för att utsträcka dessa regler till dem som är häktade på grund av beslut som har verkställts. I dessa fall utgör frihetsberövandet i allmänhet endast ett första led i ingripanden som f. n. inryms under ersättningsreglerna, 1 regel bereder del inte heller några svårigheter att konstatera om någon som har vållat skada vid tillfället var häktad eller inte.

Förhållandena är inte helt likartade vid de andra mer tilirälliga frihetsberövanden som enligl utredningens mening också bör föras in under en ersättningsanordning för rymlingsskador. Utöver anhållande och häktning förekommer flera sådana frihetsberövanden inom vårdområdet. Sålunda kan övervakningsnämnd under kortare tid låta omhänderta en person. Vidare kan barn, ungdomar och alkoholmissbrukare tillfälligt omhändertas enligt barnavårdslagen (1960:97) eller nykterhelsvårdslagen (1954:579). 1 många av dessa fall placeras den omhändertagne i polisarrest eller häkte. Det finns även frihetsberövanden som inle har direkt anknytning till något vårdområde, såsom hämtning lill förhör inför domstol eller omhändertagande enligt lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande eller lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m. m. Dessa frihetsberövanden är ofta mycket kortvariga.

De skäl, främst hänsynen lill närboende, som motiverar att staten svarar för skador vållade av rymlingar gör sig inle gällande med samma styrka när det gäller de kortvariga frihetsberövanden som jag nu har berört. Del kan även uppstå problem när det gäller atl avgöra om exempelvis ett beslut enligt lagen om tillfälligt omhändertagande fortfarande skall anses beslå i fall då en person har avvikit från en polisarrest och därefter vållat skada. Eftersom antalet rymningar i samband med kortare frihetsberövanden sannolikt är mycket litet, finns det inle heller något större behov av att dessa fall omfattas av ersättningsreglerna för rymlingsskador. Jag tillstyrker därför inte utredningens förslag på denna punkt.

I enlighet med vad jag har förordat i avsnitt 2.2 bör staten svara för skador som en rymling från annat nordiskt land vållar här i landet. Den begränsning av kretsen skadevållare som jag nyss har förordat bör dock gälla även i dessa fall. Ersättning bör alliså ulgå endast när den som har rymt från ett annat nordiskt land har underkastats ett frihetsberövande vars motsvarighet här I landet inryms under det statliga ersättningssystemet.

I den allmänna debatten och i riksdagsmotioner har vid olika tillfällen framförts krav på att staten skall ersätta skador som har vållats av personer vilka är föremål för kriminalvård i frihet. Uppmärksamheten har därvid särskilt riktals mot fall därskadevållaren har dömts till ungdomsfängelse eller

Prop. 1977/78:126 19

internering och överförts till vård utom anstalt.

Om staten skulle ersätta även skador vållade av personer som är villkorligt frigivna, överförda till vård utom anstalt eller i annat läll föremål för kriminalvård i frihet, har man enligl min mening närmat sig ett system där staten svarar för snart sagt alla brottsskador. En utvidgning till dessa skadevållare kan inte heller motiveras av de skäl som talar för särskilt gynnsamma regler när det gäller ersättning till dem som tillfogas skador av rymlingar från olika anstalter. Jag anser därför, i likhet med utredningen, atl det inle finns tillräcklig anledning att utvidga kretsen skadevållare till dem som är föremål för kriminalvård i frihet.

En fråga som också har tilldragit sig uppmärksamhet i skilda sammanhang är rätlen till ersättning när skador har vållats av någon som har rymt från anstalt eller annan vårdinrättning för vilken landstingskommun eller primärkommun är huvudman. De inrättningar som här kommer i fråga avser psykiatrisk vård, omsorgsvård för psykiskt utvecklingsstörda, barna- och ungdomsvård samt nykterhelsvård. Skador som har vållats av intagna vid sådana vårdinrättningar ersätts f. n. inte av staten från rymlingsanslaget annat än när det är fråga om s. k. erkända vårdanstalter för alkoholmissbrukare. De flesta kommuner har dock tecknat en särskild försäkring som ger ersättning i dessa fall oberoende av om fel eller försummelse kan konstateras hos vårdpersonalen. Även de kommuner som inle har tecknat sådan försäkring utger i regel ersättning på liknande grunder. Några kommuner ger dock ersättning endast på skadeståndsrättslig grund, dvs. bara när skadan har vållats genom fel eller försummelse hos någon som tjänstgör vid kommunen.

1 samband med att vissa ändringar gjordes i skadeståndslagen år 1975 uttalade riksdagen att det var otillfredsställande att skyddet för de skadelidande var sämre inom den kommunala vårdsektorn än vid motsvarande statliga vårdinrättningar. Riksdagen ansåg emellertid att man borde hålla fast vid principen att ersättningsfrågan skulle lösas genom ett frivilligt försäkringsskydd som bekostades av de kommunala huvudmännen själva. Riksdagen ville därför inle ta initiativ till lagstiftningsåtgärder som syftade till att låta del statliga ersättningssystemet omfatta även sådan vårdverksamhet som bedrevs av landstingskommun eller kommun (se LU 1975:16 s. 46 f, rskr 1975:133).

För min del finner jag inte anledning att nu inta en annan ståndpunkt än den som riksdagen har gett uttryck åt. Jag anser alltså alt det inte f. n. är påkallat alt staten tar på sig ell vidsträckt ansvar för egendomsskador som har vållats av intagna vid anstalt eller vårdinrättning för vilken landstingskommun eller primärkommun är huvudman eller genom lag ålägger huvudmännen ett sådant ansvar. Del kan dock finnas anledning att återkomma till denna fråga, om huvudmannaskapet för ungdomsvårdsskolorna och de statliga vårdanstalterna för alkoholmissbrukare i en framtid förs

Prop. 1977/78:126 20

över från staten till landstingskommunerna eller primärkommunerna i anslutning till den nya sociallagstiftning som har föreslagits av socialutredningen i betänkandet (SOU 1977:40) Socialtjänst m. m.

En särskild fråga är om ersättning skall kunna utgå även för skador som har uppkommit utan samband med brott, 1 den hittillsvarande tillämpningen av rymlingsanslaget har ersättning ibland getts i sådana fall. Utredningen vänder sig mot denna praxis och anser att ersättning i fortsättningen bör komma i fråga endast när skadan har vållats genom en brottslig handling. Utredningen framhåller dock all man i fall då skadan har tillfogats arbetsgivare, hyresvärd, övervakare eller fosterförälder till skadevållaren eller då den har vållats vid en rymning inte bör ställa alltför höga krav på bevisningen om atl den skadevållande handlingen ulgör ett brott. Detta uttalande kritiseras av ett par remissinstanser, som anser det olämpligt att man inför något slags presumtion för att skadan i dessa fall har vållats genom brott. I övrigt har uiredningens förslag lämnats utan erinran under remissbehandlingen.

Liksom utredningen anser jag att en genomgående förutsättning för ersättning enligt de nya reglerna bör vara att skadan har vållats genom brott. Ett sådant krav bör alltså i fortsättningen gälla även vid rymlingsskador. Som framhållits under remissbehandlingen bör frågan om det föreligger ett brott inte bedömas på annal sätt i dessa fall än vid andra brottsskador. Den som begär brotlsskadeersältning måste alltså kunna visa att skadan har uppkommit genom en brottslig handling och inte enbart genom en oaktsamhet som ej är straffbar. Omständigheterna torde emellertid ofta vara sådana att sökandens påstående om hur skadan har uppkommit kan godtas ulan någon mera ingående utredning.

Det kan tilläggas att skador som har tillfogats fosterförälder, hyresvärd e.d, i viss uisträckning kan ersättas från de anslag för placering av elever i enskilda hem m. m. som står till ungdomsvårdens förfogande. Liksom utredningen räknar jag med att sådan ersättning kommer atl utgå även i fortsättningen i den mån det framstår som skäligt.

2.6 Avräkning av skadestånd och andra förmåner

De nuvarande brottsskade- och rymlingsanslagen utgör ett supplerande skydd för de skadelidande och ger ersättning endast i den mån andra möjligheter att täcka skadan saknas. När ersättningen bestäms tas därför hänsyn till skadestånd och annan ersättning som den skadelidande har rätt till på grund av skadan.

Också enligl utredningens förslag skall skadestånd och annan ersättning som den skadelidande har rätt till på grund av skadan beaktas när brottsskadeersättning bestäms. Skadestånd skall dock avräknas bara i den mån det har betalats eller kan beräknas bli betalt. Vidare skall förmåner från personförsäkring som innefattar sparande avräk nas.endast i skälig omfattning.

Prop.1977/78:126 21

Utredningens förslag har i allmänhet lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Från några håll understryks dock att beviskravet inte får ställas för högt närdet gäller sannolikheten för att den brottslige skadevållaren inte kommer att fullgöra sin skadeståndsskyldighet.

Som jag tidigare har sagt är ett av skälen till ett statligt ersättningssystem för broltsskador att den skadelidande i dessa fall ofta riskerar atl gå miste om det skadestånd som han kan vara berättigad till för sin skada. Det är med hänsyn till detta uppenbart att brottsskadeersätlning inle skall utgå om skadeståndet trots alll betalas. Som utredningen har föreslagit bör även skadestånd, som visserligen inte har betalats men som man med fog kan utgå från kommer att betalas, räknas av när brottsskadeersättningen bestäms. 1 detta hänseende bördock alltför stränga krav på utredningen inte ställas upp. Den skadelidande bör i princip inte anses ha någon skyldighet att väcka skadeståndstalan mot skadevållaren eller att söka driva in ett utdömt skadestånd. 1 ersätiningsärendet får i stället en bedömning göras av den skadelidandes faktiska utsikter atl genom sådana åtgärder få ut del skadestånd som han kan vara berättigad till enligt skadeståndsrältsliga regler.

Att skadestånd skall avräknas innebär att också ersättning från förekommande ansvarsförsäkring skall beaktas när brottsskadeersättningen bestäms. Som jag tidigare har sagt kan den skadelidande visserligen i regel inte räkna med att skadeståndet betalas från en ansvarsförsäkring som skadevållaren har tecknat. 1 vissa fall kan det emellertid bli aktuellt med ersättning från den s. k. trygghetslörsäkringen, som gäller bl, a. när en arbetstagare skadas i arbetet genom brott. Också det i hem- och villahemförsäkringen ingående överfallsskyddet läcker i allmänhet det skadestånd som den skadelidande kan ha rätt till när han har skadats till följd av en brottslig handling. Brottsskadeersättning skall alltså inte utgå i den mån den skadelidande kan få sin skada ersatt genom sådan försäkring.

Den skada som har föranlett anspråk på brotlsskadeersältning kan medföra att den skadelidande får rätt till även andra förmåner än skadestånd o.d. Beträffande personskada kan nämnas förmåner från socialförsäkringen, förmåner på grund av anställningsavtal och förmåner från enskild personförsäkring. Vid sakskada kan den skadelidande ha rätt till ersättning från sakförsäkring, i. ex. stöldförsäkring.

När del gäller personskada bör givetvis förmåner som enligt skadestånds-rättsliga regler skall avräknas vid bestämmande av skadestånd beaktas också när brottsskadeersätlning bestäms. Det innebär att avräkning skall ske för förmåner som är förenade med regressrätt mot skadevållaren förden som har betalat ut dem, t. ex. ersättning för sjukvårdskostnader i vissa fall. Vidare skall ersättning för inkomstföriusl eller föriust av underhåll minskas med förmåner som anges i 5 kap. 3 § skadeståndslagen, dvs. ersättning från socialförsäkringen eller annan likartad förmån, sjuklön eller pension från arbetsgivare, pension från kollektiv tjänstepensionsförsäkring samt periodisk

Prop. 1977/78:126 22

ersättning från sådan olycksfalls- eller sjukförsäkring som har meddelats på grund av kollektivavtal.

Som utredningen har framhållit bör avräkningen emellertid inte stanna vid dessa förmåner. Enligt skadeståndsreglerna kan den som har tillfogats' personskada utan avräkning uppbära vissa försäkringsförmåner vid sidan av förekommande skadestånd. Så är fallet med förmåner från s. k, summaförsäkring, dvs, liv-, olycksfalls- eller sjukförsäkring som ger ersättning med ett på förhand bestämt belopp utan närmare anpassning till skadan i det enskilda fallet. De skäl som har föranlett atl sådana förmåner inte avräknas inom skadeståndsrätten (se prop. 1975:12 s. 126 f och LU 1975:16 s. 32 O framträder inte med samma styrka när det gäller ersättning av allmänna medel som skall utgå först om den skadelidande inte kan få kompensation för sin skada på annat håll. Även förmåner från summaförsäkring bör därför som regel avräknas när broltsskadeersättning bestäms. Ibland kan dock förmåner från livsförsäkring inrymma ett visst mått av sparande, och det kan då vara oskäligt att dra in hela förmånerna i avräkningsförfarandet. Som utredningen har föreslagit bör förmånerna i dessa fall avräknas endast i skälig omfattning.

På samma sätt som gäller inom skadeståndsrätten bör avräkning ske för förmåner som den skadelidande har rätt till på grund av personskada, oavsett om han utnyttjar denna rätt eller ej. Som utredningen har framhållit utan erinran från remissinstanserna bör det däremot inte komma i fråga att avräkna förmåner som skulle ha kunnat utgå, om den skadelidande hade skaffat sig försäkringsskydd mot personskada. Även om det kan sägas att han egentligen borde ha hållit sig med sådant försäkringsskydd, bör någon avräkning inte ske.

Beträffande sakskada och ren förmögenhetsskada finns inte några särskilda avräkningsregler inom skadeslåndsrätten. Av de principer om försäkringsgivares regressrätt som gäller enligt lagen (1927:77) om försäkringsavtal följer dock att avräkning skall ske för försäkringsförmåner som den skadelidande har fått ut med anledning av skadan. Något hinder mot atl denne kräver full ersättning för skadan direkt av den skadesiåndsskyldige finns emellertid inte. Vad som hade kunnat utgå från försäkringen, om den skadelidande i stället hade utnyttjat den, räknas alltså inte av.

1 likhet med utredningen anser jag alt en sådan valfrihet för den skadelidande inte kan medges när det gäller brottsskadeersättning. Den som har tillfogats sakskada eller ren förmögenhetsskada genom brott bör vara skyldig att utnyttja alla andra ersättningsmöjligheter innan brotlsskadeersältning kan komma i fråga. På samma sätt som vid personskada bör avräkning alltså ske inte bara för förmåner som den skadelidande har fått ut utan också för andra förmåner som han har rätt till på grund av skadan.

1 vissa fall förekommer del alt den skadelidande medvetet har underiåtit att skaffa sig försäkringsskydd mot egendomsskador med hänsyn till sina egna

Prop. 1977/78:126 23

möjligheter att täcka dessa skador. Sådana rättssubjekt som staten, de största kommunerna samt vissa större företag brukar i princip inte försäkra sin egendom med hänsyn till den riskutjämning som förekommer inom verksamheten. Enligt utredningen bör dessa s. k, självförsäkrare inle ha rätt till brottsskadeersättning för skada på egendom i vidare mån än om försäkring hade funnits. Jag delar denna uppfattning, som allmänt har godtagits under remissbehandlingen. Vid bestämmande av brottsskadeersätlning för sakskada och ren förmögenhetsskada bör alltså avräknas även ersättning som skulle ha utgått från försäkring som den skadelidande har underiåtit att teckna på grund av omfattningen av sina ekonomiska intressen.

En näriiggande fråga är om underiålenhet av den skadelidande att i andra fall teckna försäkring för sakskada och ren förmögenhelsskada bör beaktas när brottsskadeersätlning bestäms. Sådan underiålenhet kan i vissa fall tillmätas betydelse inom skadeståndsrätten. Sålunda kan enligt 3 kap, 6 § och 6 kap, 2 ij skadeståndslagen den skadelidandes underiålenhet att skydda sig genom sedvanlig försäkring medverka lill att skadeståndet jämkas. Frågan om verkan av skadelidandes underiålenhet att teckna sakförsäkring har vidare behandlats av skadeståndskommiltén (Ju 1967:68) i betänkandet (SOU 1975:103) Skadestånd VI. Kommitléns överväganden mynnar ut i ett förslag om att skadestånd med anledning av sakskada skall kunna jämkas, om den skadelidande har försummat att hålla sådan försäkring som är normal och tillbörlig för hans verksamhet och förhållanden i övrigt eller om annars särskilda skäl föreligger med hänsyn lill befintliga försäkringar eller försäkringsmöjligheter. Detta förslag övervägs f. n. i justitiedepartementet.

För brotlsskadornas del gäller f. n, att ersättning från rymlingsanslaget kan påverkas av att den skadelidande vid brandskada på byggnad har underiåtit att försäkra byggnaden till dess fulla värde.

Enligt utredningen bör brottsskadeersätlning kunna jämkas, om den skadelidande har försummat att hålla försäkring som det enligt allmänt vedertagna normer får anses ankomma på en person med motsvarande ekonomiska förhållanden alt teckna. Med tanke på sådana fall föreslår utredningen en bestämmelse om att brottsskadeersätlning kan jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till föreliggande försäkringsmöjligheter på den skadelidandes sida. Enligt utredningen får bestämmelsen sin största betydelse vid rymlingsskador. Vid sakskada eller ren förmögenhetsskada i andra fall torde bestämmelsen sällan bli tillämplig.

Utredningens förslag har i allmänhet inte kommenterats under remissbehandlingen. Ett par remissinstanser kritiserar dock den föreslagna bestämmelsen från lagteknisk synpunkt.

Utan atl föregripa kommande ställningstagande till skadeståndskommitténs förslag anser jag att det finns anledning att låta den skadelidandes underlåtenhet att hålla försäkring påverka rätten till ersättning av allmänna medel för brottsskador. Som jag tidigare har sagt bör nämligen ett statligt

Prop. 1977/78:126 24

ersättningssystem för broltsskador utformas så att det inte minskar allmänhetens benägenhet alt skaffa sig försäkringsskydd mot sådana skador. Visserligen finns det inte några fastlagda normer som anger i vilken utsträckning en person bör hålla sin egendom försäkrad. Exempelvis brandförsäkring har dock numera så utbredd omfattning att del allmänt torde kunna anses att den skadelidande får skylla sig själv om han har underiåtit atl skaffa sig sådant försäkringsskydd. Detsamma kan sägas vid underiålenhet i annat fall att försäkra särskilt värdefull egendom.

Jag förordar alltså att man vid bestämmande av brottsskadeersättning för sakskada och ren förmögenhetsskada skall avräkna även ersättning som skulle ha utgått från försäkring som det enligt vedertaget bruk får anses ha ankommit på den skadelidande att teckna men som han har försummat alt hålla. Hänsyn bör dock tas till om försummelsen har sin grund i förbiseende eller annars är av mera ursäktlig natur. Att avräkna hela den försäkringsersättning som skulle ha utgått om den skadelidande hade hållit sig med tillböriigt försäkringsskydd kan då förefalla hårt. Även i andra situationer kan det te sig rimligt atl avräkning inte sker fullt ul. Med tanke på sådana fall bör föreskrivas att avräkning skall ske i skälig omfattning.

Som utredningen har framhållit torde det i allmänhet inte bli aktuellt alt reducera ersättningen på denna grund när det gäller andra egendomsskador än rymlingsskador.

2.7 Jämkning pä grund av den skadelidandes beteende

Inom skadeslåndsrätten gäller enligt 6 kap, 1 § skadeståndslagen att ett skadestånd i vissa fall kan sättas ned eller helt falla bort på grund av den skadelidandes medverkan lill skadan. Vid personskada får sådan jämkning ske endast i sällsynta fall, nämligen i huvudsak bara när den skadelidande har medverkat till skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Däremot kan skadestånd med anledning av sakskada eller ren förmögenhetsskada jämkas också när den skadelidande har medverkat till skadan genom en vårdslöshet som inte är grov. Såväl vid personskada som vid sakskada eller ren förmögenhetsskada skerjämkningen efler vad som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor. Även omständigheterna i övrigt, framför allt parternas ekonomiska förhållanden, skall vägas in vid bedömningen så all jämkningen inte leder till obilliga resultat för den skadelidande.

11971 års kungörelse om ersättning av allmänna medel för personskada på grund av brott finns inte någon uttrycklig bestämmelse om jämkning av ersättningen på gmnd av den skadelidandes medverkan till skadan. 1 den praktiska tillämpningen har ersättningen dock ibland jämkats av sådan anledning. Vid jämkningen har hänsyn inle sällan tagits även till andra omständigheter än sådana som får beaktas inom skadeslåndsrätten, t. ex.

Prop. 1977/78:126 25

provocerande uppträdande av den skadelidande under sådana förhållanden att i varie fall grov vårdslöshet inte kan anses föreligga. En situation där jämkning ofta har skett är då skadan har uppkommit vid slagsmål i samband med spritförtäring.

Också i tillämpningen av rymlingsanslaget har vissa regler utbildats om följderna av den skadelidandes medverkan till skadan. Ersättningen kan jämkas om den skadelidande genom oaktsamhet har underiättat skadans uppkomst. Framställningen om ersättning kan avslås helt när vårdslösheten är betydande. Jämkning kan också ske om den skadelidande har förvarat värdefull egendom på mindre betryggande sätt.

Enligt utredningens förslag skall brottsskadeersätlning kunna jämkas på grund av den skadelidandes uppträdande i samband med brottet, t. ex. då han har uppträtt provocerande eller deltagit i brottslig eller på annat sätt klandervärd verksamhet. Vid personskada får jämkning dock inte ske så att den skadade under hela livet blir lidande av en tillfällig oaktsamhet. Utredningen föreslår vidare att den skadelidandes underiålenhet att vidta sedvanliga försiktighetsåtgärder skall kunna medföra att ersättningen sätts ned eller faller bort helt. Denna bestämmelse tar främst sikte på egendomsskador.

Remissinstanserna har i allmänhet inte kommenterat förslaget i denna del. Från några håll betonas dock alt jämkningsreglerna inte får tillämpas alltför strängt mot den skadelidande.

När del gäller brotlsskadeersältning är förhållandena något annoriunda än i fråga om skadestånd. Det rör sig i detta fall om en ersättningsanordning som inle bara har en social funktion utan också skall ses i ett kriminalpolitiskt sammanhang. Det kan därför vara rimligt att den som har deltagit i brottslig eller på annal sätt klandervärd verksamhet fär finna sig i en viss reduktion av ersättningen även om hans beleende inte skulle föranleda jämkning enligl skadeståndsrältsliga regler. Brottsskadeersättning bör också kunna jämkas, om den skadelidande medvetet har provocerat skadevållaren eller om han har gell sig i lag med okända personer under sådana förhållanden som typiskt innebär risk för att tillfogas skada genom brott.

Brottsskadeersätlning bör alltså kunna jämkas på grund av den skadelidandes beteende i något större utsträckning än som gäller inom skadeståndsrätten. Framförallt vid personskada måste jämkningen dock ske med stor försiktighet. Detta bör i lagen uttryckas så att jämkning i detta fall får ske bara om särskilda skäl föreligger med hänsyn till den skadelidandes uppträdande i samband med brottet och andra liknande omständigheter. Vid sakskada och ren förmögenhelsskada talar inte sociala synpunkter med samma styrka för en begränsning av jämkningsmöjligheten. Något krav på särskilda skäl för jämkning bör därför inte ställas upp i detta fall. Även här bör jämkning dock ske med viss försiktighet, så atl inte en lillfällig oaktsamhet får ödesdigra konsekvenser för den skadelidande.

Prop. 1977/78:126 26

Beträffande egendomsskador bör brottsskadeersättningen, som utredningen har framhållit, kunna jämkas också i fall då den skadelidande har underlåtit all vidta sedvanliga försiktighetsåtgärder. Som jag tidigare har sagt är det nämligen angeläget att ett statligt ersättningssystem beträffande broltsskador inte leder lill atl medborgarna blir mindre aktsamma om sin egendom. I ett sådant ersättningssystem bör det därför vara möjligt att la hänsyn till om den skadelidande har sett till sina tillgångar på ett tillfredsställande sätt.

2.8 Självrisk

Enligt försäkringsavtalen gäller ofta särskilda villkor om självrisk som innebär att försäkringstagaren själv får svara för viss del av skadan. Sådan självrisk har ett dubbelt syfte, dels att påverka försäkringstagaren så att han så långt möjligt undviker att skador uppkommer, dels att bespara försäkringsbolaget kostnader för reglering av skador på endast mindre belopp. Självrisken är vanligen konstruerad antingen så all ett visst belopp alltid dras av från försäkringsersättningen eller så att ersättning ulgår först när skadan överstiger ett visst belopp, men då utan någon reduktion. Vid hem- och villahemförsäkring tillämpas vanligen en självrisk på 300 kr. Inom andra försäkringsformer förekommer varierande självriskbelopp, oftast mellan 300 och I 000 kr.

Enligt 1971 års kungörelse om ersättning av allmänna medel för personskada på grund av broll gällde ursprungligen att ersättning inte utgick om den skadelidandes behov av gottgörelse understeg 300 kr. År 1974 infördes emellertid i stället ett självriskavdrag på 200 kr. När det gäller ersättning från rymlingsanslaget tillämpas däremot inle någon självrisk.

Enligl utredningens förslag skall brottsskadeersätlning minskas med ell visst självriskbelopp vid personskador liksom vid egendomsskador som har vållats av rymlingar från kriminalvårdsanstalt e.d. Enligt utredningens mening bör någon självrisk däremot inle tillämpas vid andra fall av egendomsskador. Ett undantag från huvudregeln om självrisk föreslås även för fall då den skadelidande är bosatt i närheten av anstalt därskadevållaren är intagen eller från vilken han har avvikit.

Remissinstanserna godtar i regel förslaget om viss självrisk vid ersättning för personskador och rymlingsskador. Socialstyrelsen avstyrker dock förslaget när det gäller rymlingsskador. Styrelsen påpekar att de ersättningar som r n. betalas ut för dessa skador i stor utsträckning avser självrisk eller del av självrisk som den skadelidande har fått stå förenligt försäkringsavtal. Om ett självriskavdrag införs också vid utbetalning av brottsskadeersättning skulle det enligt styrelsens mening medföra att utgifterna från rymlingsanslaget går ned till ungefär hälften. Ett par remissinstanser anför även kritik mot det föreslagna undantaget för dem som bor nära en anstalt och befarar att detta undantag kan ge upphov till tolkningssvårigheier.

Prop. 1977/78:126 27

Enligl min mening är del angelägel att den myndighet som skall ha hand om det nya ersättningssystemet vid brottsskador inte belastas med ett stort antal ärenden som rör endast låga belopp. De administrativa kostnaderna bör givelvis slå i någorlunda rimlig proportion till de ersättningsbelopp som betalas ut. Del kan i princip inle heller anses vara någon lämplig ordning alt den som har fått ul försäkringsersättning minskad med ett självriskbelopp kan vända sig mot staten och begära ersättning för detla belopp. 1 varie fall kan det inle vara rationellt att samma skada prövas först av ett försäkringsbolag och sedan på nytt av staten. För atl man skall undgå sådana resultat bör en utgångspunkt därför vara atl viss självrisk skall gälla också i fråga om brottsskadeersättning. Denna självrisk bör som utredningen har föreslagit utformas så att ett visst belopp alltid räknas av från den ersättning som den skadelidande i övrigt är berättigad till. På så sätt undviks olämpliga tröskeleffekter.

Som utredningen har framhållit föreligger emellertid särskilda förhållanden när någon som är intagen i eller har avvikit från kriminalvårdsanstalt e, d. har vållat person- eller egendomsskada i närheten av anstalten. Som jag tidigare har sagt infördes rymlingsanslaget med tanke just på dessa fall. En avsikt var nämligen alt genom denna ersättningsmöjlighet kunna mildra eventuella negativa reaktioner hos kringboende som genom närheten till anstalten löpte särskild risk all drabbas av rymlingsskador. Detla syfte skulle uppenbariigen kunna motverkas om deras ersättningar måste reduceras med ell visst självriskbelopp. Jag anser därför att man bör avstå från att införa någon självrisk i dessa fall. Liknande synpunkter gör sig ibland gällande också när någon i annat fall har tillfogals rymlingsskada där rymlingar erfarenhetsmässigt ofta begår brott. Med tanke främst på sådana fall bör undantaget från huvudregeln utsträckas att gälla även när särskilda skäl i övrigt föreligger mot att tillämpa självrisk.

Till skillnad från utredningen anser jag atl tillräckliga skäl däremot inte föreligger att göra undanlag från regeln om självriskavdrag när det gäller krav på ersättning för andra egendomsskador än rymlingsskador. Därvid harjag fäst avseende bl, a. vid att den som har åsamkats sådan skada ändå nästan aldrig skulle ha varit berättigad till brottsskadeersätlning om kravet endast hade gällt ett belopp under självrisknivån.

Enligt utredningens förslag skall självrisken uppgå till 200 kr., dvs. samma belopp som f n. gäller enligt 1971 års kungörelse. Utredningen föreslår vidare alt den som har försäkring med högre självrisk inle skall kunna fa ersättning av staten för skillnaden mellan denna självrisk och den statliga självrisken.

Några remissinstanser anser att självrisken inte bör anges som ett fast belopp utan sättas i relation till basbeloppet eller fastställas av regeringen. Vidare framhåller Svea hovrätt all den statliga självrisken inte bör påverkas av att den skadelidande har försäkring med högre självrisk.

Prop.1977/78:126 28

För min del anser jag att den statliga självrisken bör ligga i nivå med den självrisk som vanligtvis gäller vid hem- och villahemförsäkring. Självrisken vid sådan försäkring har nyligen höjts från 200 till 300 kr. och kan vänlas stiga ytteriigare inom den närmaste tiden. Enligl vad som har upplysts från försäkringshåll är det troligt att den så småningom kommer att sättas i relation till basbeloppet. För att få en smidig anpassning till denna självrisk anser jag atl man i lagen bör överlämna åt regeringen alt fastställa den statliga självrisken med ledning av de lägsta självriskbelopp som tillämpas vid försäkringsskydd mot brottsskador. Regeringen bör i sin tur kunna uppdra ål annan myndighet, t. ex. den som skall administrera det statliga ersättningssystemet, att fortlöpande justera självriskbeloppet.

1 fall då den skadelidande har försäkring med högre självrisk än den statliga bör han enligt min mening i princip vara oförhindrad att få broltsskadeersättning för mellanskillnaden. Utredningens förslag att staten över huvud laget inte skall ge ersättning i denna situation innebär att den som helt saknar försäkring kan komma i ett bättre läge än den som har försäkring med hög självrisk. Som har påpekats under remissbehandlingen kan det tänkas all försäkringstagaren har vall en sådan försäkring därför att han inte har haft råd att betala den högre premie som försäkring med lägre självrisk medför. Del kan inte anses rimligt om en sådan försäkringstagare skulle få lägre ersättning sammanlagt än den som saknar försäkring eller har haft råd atl ta försäkring med låg självrisk. Om den högre självrisken är att se som en form av självförsäkring kan den emellertid komma atl räknas av enligt de regler som jag har förordat i avsnitt 2.6. Och ärdet högre självriskbeloppet föranlett av att vissa säkerhetsåtgärder har satts åt sidan, kan hela beloppet komma att avräknas med stöd av de regler om jämkning på grund av den skadelidandes beteende som jag har behandlat i avsnitt 2.7.

2.9 Ersättningens form

Skadestånd utges ofta i form av engångsbelopp. Vid personskada utgår ersättningen dock i vissa fall som livränta. Enligt en uttrycklig bestämmelse i 5 kap. 4 § skadeståndslagen fastställs ersättning för framtida inkomstföriusl eller föriust av underhåll i form av livränta eller engångsbelopp eller som livränta jämte engångsbelopp. Härvid blir den skadelidandes önskemål i stor utsträckning bestämmande för ersättningens form. Hittills har livränta varit den dominerande ersättningsformen i dessa fall. Är ersättningen av väsentlig betydelse för den skadelidandes försörjning skall den enligl den angivna bestämmelsen fastställas som livränta, om inle särskilda skäl talar mot detla. Också ersättning för mer omfattande framtida kostnader vid större skador utgår vanligen som livränta. 1 skaderegleringspraxis har vidare förekommit att ersättning för ideella olägenheter som inte ulgör sveda och värk eller lyte och stadigvarande men fastställs som livränta.

Prop. 1977/78:126 29

1 tillämpningen av de nuvarande brottsskade- och rymlingsanslagen torde ersättning hittills inle ha utgått i forrri av livränta, även om den skadelidande någon gång har begärt del.

Enligt utredningens mening finns del inte något hinder mot atl den skadelidande tillförsäkras livränta genom att staten köper en sådan hos riksförsäkringsverket eller behörigt försäkringsbolag. Utredningen föreslår dock att brottsskadeersättning i allmänhet skall fastställas som engångsbelopp. Livränta skall enligt förslaget kunna utgå endast när ersättning för inkomstföriusl eller föriust av underhåll är av väsentlig betydelse för den skadelidandes försörjning

Under remissbehandlingen har från försäkringshåll förordals atl livränta skall kunna användas även när särskilda skäl i övrigl talar mot engångsbelopp. Vidare har framhållits att det bör vara möjligt att ge ersättning i form av livränta också när det gäller framtida kostnader för vård m, m.

Eftersom brottsskadeersättning i princip skall bestämmas enligt skadeståndsrältsliga gmndsatser bör ersättningen enligl min mening kunna utgå också i form av livränta. Som utredningen har framhållit bördetta kunna ske genom all staten skaffar livräntan hos riksförsäkringsverket eller behörigt försäkringsbolag.

Frågan i vilken utsträckning ersättningen skall kunna fastställas som livränta har visst samband med de regler om begränsning av ersättningsnivån som jag kommer in på i nästa avsnitt. Äv de skäl som närmare redovisas där bör man tillåla högre sammanlagd ersättning när livränta utgår än när skadan ersätts med ett engångsbelopp. Om någon begränsning i rätten att få livränta inte införs, riskerar man emellertid då att livränta alltid begärs. Jag anser därför liksom utredningen att ersättningen bör kunna utgå som livränta endast i vissa fall. En lämplig begränsning ligger enligt min mening i ett krav på att ersättningen skall vara av väsentlig betydelse för den skadelidandes framtida vård eller försörining. Såvitt gäller ersättning för framtida inkomstföriusl eller föriust av underhåll skall ersättningen ju enligt skadeståndslagen i regel utgå som livränta i dessa fall. Och som har framhållits under remissbehandlingen bör en motsvarande möjlighet att ge livränta finnas beträffande vårdkostnader,

2.10 Ersättningsnivån

En grundläggande princip inom skadeståndsrätten är atl skadeståndet skall ge den skadelidande full kompensation för hans skada. Detta innebär att skadeståndet i vissa fall kan uppgå till betydande belopp. Några generella begränsningar i ersättningsnivån gäller inte inom skadeslåndsrätten. För personskadornas del har visserligen vid några tillfällen diskuterats ett högsta tak för ersättningen. Senast skedde detla i samband med att nya ersättningsbestämmelser infördes i skadeståndslagen år 1975. Tanken på en begräns-

Prop. 1977/78:126 30

ningsregel av detla slag avvisades emellertid, huvudsakligen med hänvisning till de betänkligheter som kan möta mot att sälta in inkomstuljämnande åtgärder just när en inkomsttagare har drabbats av allvariig personskada (prop. 1975:12 s. 101 f, LU 1975:16 s. 22 ff, rskr 1975:133).

När det gäller ersättning av allmänna medel för broltsskador har frågan om särskilda maximeringsregler hittills inle varit aktuell i vårt land. Redan den skälighetsprövning som sker f. n. begränsar nämligen utrymmet för ersättningsbelopp på hög nivå. Regler om begränsning av ersättningsnivån är annars inle ovanliga i de motsvarande ersätiningsanordningar som gäller utomlands.

Enligt utredningen bör det statliga ersätiningssyslemet förses med särskilda begränsningsregler, så alt staten inte behöver utge exceptionellt höga ersättningsbelopp. Utredningen föreslår därför att brottsskadeersättning inte skall få överstiga tjugo basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring vid personskada eller tio basbelopp vid annan skada. Skall ersättningen utgå som livränta, får den för varje år bestämmas till vad som svarar mot högst tre basbelopp.

Uiredningens förslag godtas av flertalet remissinstanser. Svea hovrätt anser dock atl några särskilda maximiregler inte behövs. Från försäkringshåll riktas vidare kritik mot del föreslagna maximibeloppet vid livränta.

De regler som jag har förordat i det föregående innebär att staten i princip skall ge full ersättning till den som har tillfogats skada till följd av brott. En strikt tillämpning av denna princip kan emellertid innebära atl staten i ett enda ersätlningsärende får utge myckel stora belopp. Liksom utredningen anser jag att man bör gardera staten mot extrema ersättningskrav. Det syfte som ligger bakom ersättningssystemet motiverar inte heller att de skadelidande får ersättning i obegränsad utsträckning. Jag förordar därför alt ett tak införs för ersättningsbeloppen.

Till grund för regler om begränsning av ersättningsnivån kan läggas två olika principer, varav den ena avser en brullonivå och den andra tar sikte på en nettonivå. Med bruttonivån avses då den sammanlagda kompensation som den skadelidande kan fä genom både brottsskadeersätlning och andra förmåner som han kan ha räll till på grund av skadan. Nettonivån utgörs däremot endast av den brottsskadeersätlning som återstår sedan de andra förmånerna har räknats av.

Enligt utredningen har en nettoregel vissa nackdelar, främst på grund av att den gynnar den som har rätt till slora förmåner vid sidan av brottsskadeersältningen. Regeln är dock lätt att tillämpa och uppfyller kravet all skära bort endast extrema anspråk. Utredningen förordar därför att begränsningsreglerna tar sikte på en nettonivå. För min del anser jag utredningens argumentering övertygande och ansluter mig alltså till delta förslag. Jag biträder också de föreslagna beloppsgränserna om tjugo basbelopp vid personskada och tio basbelopp vid egendomsskada, dvs. f. n. ca 240 000 resp. 120 000 kr.

Prop. 1977/78:126 31

Som utredningen har framhållit förslår emellertid en nettonivå på tjugo basbelopp inte långt när ersättning för personskada har fastställts som livränta, framför allt inte när det är fråga om en yngre person. Det bör därför vara möjligt att ge livränta med belopp som sammanlagt överstiger denna ersättningsnivå. För delta fall behövs alltså en begränsningsregel av annat slag än den jag nyss har förordat. Liksom utredningen anser jag alt man vid bedömningen av vad som kan vara ett lämpligt gränsbelopp bör ulgå från del nuvarande taket inom den allmänna försäkringen, dvs. en årsinkomst av 7,5 basbelopp. Förtidspension i form av folkpension och tilläggspension utgår i detta inkomslläge med högst 4,85 basbelopp. För alt fylla ul vad som inle utgår från den allmänna försäkringen kan del alltså vara lämpligt med ett åriigt tillskott motsvarande tre basbelopp. Jag förordar därför all ersättning som skall utgå i form av livränta begränsas lill detla belopp, dvs. f. n. ungefär 36 000 kr. om året.

2.11 Återkrav av brottsskadeersättning

De regler som jag har förordat i del föregående innebär alt skadestånd som den skadelidande med fog kan räkna med alt f ut av skadevållaren skall räknas av när brottsskadeersätlning bestäms. Om sådan avräkning inle sker därför att det bedöms som osannolikt att skadevållaren kommer atl fullgöra sin skadeståndsskyldighel eller någon del av den, uppkommer frågan huravida staten genom en regresstalan skall kunna kräva tillbaka den utgivna ersättningen från skadevållaren.

F. n. gäller att den som ansöker om ersättning från brottsskade- eller rymlingsanslaget skall intill ersättningens belopp till staten överiåta sin rätt till ersättning av den som har vållat skadan. 1 praktiken sker denna överiåtelse i och med att sökanden undertecknar ansökningsblanketten.

Utredningen anser att staten också i det nya ersättningssystemet bör ha möjlighet att regressvis återkräva utgiven brottsskadeersättning från den som har vållat broltsskadan. Utredningen föreslår därför alt staten skall träda in i den skadelidandes rätl lill skadestånd som inte har räknats av när ersättningen bestämdes. Utredningen betonar dock atl denna regressmöjlighet måste utövas med beaktande av skadevållarens ofta svåra situation och viklen av hans sociala återanpassning. Utredningen räknar med att regressrätten kommer att utnyttjas endast i undantagsfall.

Utredningens förslag har i allmänhet inte mött någon erinran under remissbehandlingen. JK anser dock att vårdpoHtiska eller andra skäl inte bör få föranleda att en person som har ådragit sig skadeståndsskyldighel genom brott försätts i en ekonomiskt mer gynnsam situation än den som på annat sätt har blivit skadesiåndsskyldig. LO understryker å andra sidan vikten av att staten gör en vårdpolitisk bedömning vid prövningen av frågan om en regressfordran skall drivas in eller skrivas ay.

Prop. 1977/78:126 32

Enligt min mening är det följdriktigt alt den skadelidandes rätt lill skadestånd av skadevållaren övergår på staten i samband med att den skadelidande tillerkänns broltsskadeersättning. Därmed är emellertid inle sagt att staten i varje läge skall försöka driva in denna regressfordran från skadevållaren. 1 och med atl del i brottsskadeärendet har bedömts som praktiskt taget utsiktslöst atl skadevållaren kommer att betala skadeståndet eller någon del av det till den skadelidande, är chanserna naturiiglvis inte särskilt stora att staten skall lyckas driva in sin regressfordran. Som jag tidigare har sagt får man emellertid inte kräva för mycket av den skadelidande i fråga om hans aktivitet mot skadevållaren för alt få ul skadestånd. 1 och för sig har staten naturiiglvis större resurser att driva in sin regressfordran. Det kan också länkas alt det i efterhand kommer fram att de uppgifter om skadevållarens ekonomiska förhållanden som har legal till grund för bedömningen i brottsskadeärendet är felaktiga eller att skadevållaren efter del alt ärendet har avgjorts flr nya tillgångar eller inkomslmöjligheter.

Frågan är alltså hur långt staten i dessa fall bör gå i utövningen av sin regressrätt. Som framkommit under remissbehandlingen gör sig olika synpunkter gällande i denna fråga. Å ena sidan är det naturiiglvis angeläget all en brottslig skadevållare gör rätl för sig och åtminstone inte kommer i ett bättre läge än andra skadevållare därför atl broltsskadeersättning kan utgå. Å andra sidan är det också viktigt atl den som efter frihetsstrafTeller annan vård skall anpassas i samhället inte förföljs av skulder som han inte kan klara av eller som i varie fall hindrar honom alt leva under normala förhållanden.

En särskild fördel med ett statligt brotisskadesystem är alt staten genom att ta över den skadelidandes skadeståndsanspråk mot den brottslige skadevållaren får möjlighet all i varje särskilt fall göra en rimlig avvägning mellan de intressen som jag nyss pekade på. Ällmänt sell anser jag att de värdpoliliska synpunkterna måste väga över intresset atl skadevållaren lill varie pris fullgör sin betalningsskyldighet. Staten bör alltså utöva sin regressrätt mot skadevållaren med slor försiktighet, så att dennes anpassning till samhället inte i onödan försvåras. Liksom utredningen räknar jag därför med atl denna regressrätt kommer att användas endast i undantagsfall.

Den skadelidande kan ibland även ha rätl till andra förmåner på grund av skadan an skadestånd. Som jag tidigare har förordat skall sådana förmåner avräknas när brottsskadeersältningen bestäms. Om detta underlåts därför alt förmånen inte var känd vid ersättningsprövningen - den skadelidande kan t. ex. ha förbisett att han har en försäkring som täcker skadan - bör staten enligl utredningen kunna kräva att få ut denna förmån. Utredningen föreslår därför alt staten skall inträda i den skadelidandes räll lill sådan förmån. Jag ansluter mig till detta förslag, som har lämnats utan erinran under remissbehandlingen.

Prop. 1977/78:126 33

2.12 Administrationen av det nya ersättningssystemet

2.12.1 Beslutande organ

Ärenden om ersättning av allmänna medel för personskador på grund av brott handläggs f. n. inom justitiedepartementet och prövas av regeringen. Ansökningar om ersättning från rymlingsanslagel prövas av socialstyrelsen. Ärenden som rör större belopp avgörs dock av regeringen, och vissa mindre ärenden har delegerats till styrelserna för ungdomsvårdsskolorna.

Som jag har sagt i det föregående (avsnilt 2.1) bör de två nuvarande ersättningsanordningarna föras samman lill ett enhetiigt prövningsförfarande och prövningen handhas av administrativ myndighet. Samma ståndpunkt har utredningen intagit.

Efter atl ha avvisat tanken alt ersätlningsprövningen enligt brottsskadelagen skall anförtros ål något av de organ som nu har hand om motsvarande ärenden diskuterar utredningen om beslutsbefogenheten bör läggas på någon befintlig myndighet som sysslar med skadereglerande verksamhet för statens räkning. Med hänvisning främst till brottsskadeären-denas särpräglade karaktär kommer utredningen emellertid till slutsatsen all flertalet ärenden lämpligen bör handläggas av en särskild, fristående nämnd, broltsskadenämnden.

Utredningen föreslår att nämnden skall bestå av fem ledamöter. Ordföranden och vice ordföranden bör vara lagfarna och ha erfarenhet av skadeståndsrättsliga frågor och handläggning av brottmål. En ledamot bör vara väl förtrogen med frågor som rör skadereglering. Ytteriigare två ledamöter bör ha erfarenhet från olika sidor av samhällslivet. Praktiska och ekonomiska skäl talar enligt utredningen för atl ersättningsfrågorna inte skall kunna komma under prövning i flera instanser. Nämndens beslut bör därför inte kunna överklagas.

Nämndens verksamhet torde enligt utredningen inte bli av den omfattningen att det är meningsfullt att bygga upp ett eget kansli förden. 1 stället bör nämnden administrativt knytas lill någon myndighet med näriiggande uppgifter. Utredningen anser sig inle kunna la slutlig ställning till vilken myndighet som bör vara värdmyndighet för broltsskadenämnden.

Flertalet remissinstanser har godtagit utredningens förslag alt en särskilt tillskapad nämnd skall ha hand om prövningen av brottsskadeärendena och anslutit sig till vad utredningen har föreslagit om nämndens sammansättning. Ett par instanser har förespråkat att nämndens beslut skall kunna överklagas. Remissinstanserna har på något undantag när inle haft något atl erinra mot att broltsskadenämnden administrativt knyts till annan myndighet. Som värdmyndighet har under remissbehandlingen förts fram bl. a. JK, domstolsverket, försvarets civilförvaltning, brottsförebyggande rådet, kammarkollegiet och rikspolisstyrelsen.

Prövningen av ärenden enligt den föreslagna brottsskadelagen kommer atl

3 Riksdagen 1977/78. I saml. Nr 126

Prop. 1977/78:126 34

ha betydande inslag av skälighetsbedömning. Jag kan särskilt erinra om villkoren för ersättning för egendomsskador som inle är rymlingsskador och om reglerna om jämkning av ersättning på grund av den skadelidandes medverkan till skadans uppkomst. Dessa och andra avvägningar som krävs när lagen skall tillämpas måste göras mot bakgrund av de särskilda skäl av främst socialpolitisk och kriminalpolitisk art som bär upp ersättningssystemet. Den tillämpande myndigheten måste vidare vara väl förtrogen med skadeståndsrätt och skadereglering. Jag delar uiredningens uppfattning atl de anspråk som med hänsyn lill det sagda bör ställas på prövningen av brottsskadeärendena tillgodoses bäst om prövningen anförtros ål en fristående nämnd. Jag anser också att nämnden har fått en för ändamålet lämpad sammansättning i utredningens förslag och ansluter mig till vad utredningen har ullalat om ledamöternas kvalifikationer.

Med hänsyn till den sakkunskap som finns representerad i nämnden bör det inte möta några betänkligheter mot att låta dess avgöranden bli slutliga. För detla talar också, förutom praktiska och ekonomiska skäl, att nämndens beslut många gånger kommer att grunda sig på delvis utpräglat skönsmässiga bedömningar. Jag biträder alltså utredningens förslag all nämndens avgöranden inte skall kunna överklagas. Som utredningen har påpekat bordel f. ö. vara möjligt att under åberopande av nya omständigheter ansöka om ersättning hos nämnden även efter ett tidigare avslagsbeslut.

Jag anser liksom utredningen att det finns skäl som talar för att broltsskadenämnden administrativt knyts lill någon annan myndighet eller får kansli gemensamt med annan myndighet. Närmast i åtanke kommer en myndighet som svarar för statlig skadereglering, främst JK. Frågan om den framlida organisationen av den statliga skaderegleringen utreds emellertid f. n. av JK-utredningen (Ju 1974:20). 1 väntan på utredningens förslag och statsmakternas ställningstagande till detla bör slutlig ställning inte tas till frågan om var nämndens kansli skall vara placerat. 1 stället fören provisorisk lösning väljas. Härvid bör bl. a. beaktas all huvuddelen av den personal som (. n. sysslar med brottsskadeärenden är placerad vid socialstyrelsen. Det ligger därför nära till hands att t. v. låta brotlsskadenämndens kansli vara knutet till socialstyrelsen. Kansliet bördock inle ingå i styrelsens organisation utan tillsammans med själva nämnden bilda en självständig myndighet under justitiedepartementet. Nämnden och dess kansli bör emellertid få ta i anspråk lokaler hos socialstyrelsen och i kostnadsbesparande syfte utnyttja vissa av styrelsens servicefunktioner. Efter samråd med chefen för socialdepartementet förordar jag den nu angivna lösningen.

2.12.2 Delegation av beslutanderätten

Socialstyrelsen förvaltar f. n. rymlingsanslaget och beslutar också i flertalet ärenden. 1 fråga om mindre skador som har vållats av elev vid ungdoms-

Prop. 1977/78:126 35

vårdsskola flr skolstyrelse besluta i ärende där kravet uppgår till högst 100 kr, eller, när fråga arom enbart självrisk, till högst 300 kr. Omkring 500 ärenden om året avgörs av skolstyrelserna. Någon delegation av ärenden inom kriminal- eller nykterhelsvården förekommer f. n. inte.

Enligl utredningen bör möjligheten att delegera beslutanderätt till styrelserna för ungdomsvårdsskolorna finnas kvar. Utredningen föreslår med hänsyn bl. a. till penningvärdets förändring att den nu tillämpade värdegränsen höjs och sätts vid 500 kr. Detta skulle medföra att av 2 800 ärenden per år angående rymlingsskador på ungdomsvårdens område omkring I 500 kan handläggas av skolstyrelserna. Den föreslagna beloppsgränsen bör enligt utredningen omprövas när erfarenheter har vunnits av den utökade delegationen. Liksom nu bör skolstyrelserna ha möjlighet att överiämna ett ärende till den specialiserade myndigheten, dvs. enligt förslaget broltsskadenämnden. Utredningen förordar vidare atl delegation av ärenden skall kunna ske även till de anstalter inom kriminalvården där skadefrekvensen enligt erfarenhet är högre än genomsnittet. En sådan delegation borde kunna komma till stånd i samband med den planerade reformen angående ledningen för kriminalvårdsanstallerna.

Remissinstanserna har i allmänhet ingen erinran mot utredningens förslag i denna del. Socialstyrelsen är dock kritisk och invänder bl. a. att en förutsättning för en snabb och enhetlig handläggning är att ärendena samlas hos en myndighet. Några remissinstanser har även synpunkter på den föreslagna värdegränsen. Decentraliseringsulredningen förordar i första hand all ärendenas art skall läggas till grund för decentralisering av handläggningen. Om av praktiska skäl en beloppsgräns måste väljas anser utredningen atl del i vart fall inle skulle innebära några nackdelar med en väsentligt höjd värdegräns vid lokala avgöranden, t. ex. 5 000 kr. vid ärenden om egendomsskador.

Liksom utredningen anser jag atl ersättningsprövningen i fråga om rymlingsskador i viss uisträckning bör kunna decentraliseras till lokala ansialtssiyrelser. En sådan ordning ställer sig fördelaktig från utredningsteknisk synpunkt och kan dessutom ha betydelse när det gäller all skapa en positiv inställning till anstalten hos de närboende. Jag förordar därför all brottsskadelagen öppnar möjlighet för regeringen atl delegera brotlsskadenämndens beslutanderätt till annan myndighet. Liksom hittills bör beslutsbefogenhet tillkomma styrelserna vid ungdomsvårdsskolorna. Utredningen om personalen vid kriminalvårdens anstalter har i ell nyligen avlämnat belänkande (SOU 1977:76) föreslagit all särskilda styrelser skall inrättas för kriminalvårdsanslaltema. 1 styrelserna skall bl. a. ingå lokalt utsedda företrädare för det allmänna samt personalrepresentanter. 1 samband med prövningen av uiredningens förslag får frågan om ytterligare delegation övervägas.

Fördelningen av ärenden mellan broltsskadenämnden och de lokala

Prop. 1977/78:126 36

beslutsorganen kan enligt min mening knappast baseras på något annat kriterium än en beloppsgräns som hänför sig till yrkad ersättning. Jag delar utredningens uppfattning atl en högre gräns bör gälla än den som f. n. bestämmer ungdomsvårdsskolornas kompetens. Om gränsen sätts alltför högt kan emellertid belastningen bli kännbar på anstalternas personal. Risken är också stor att praxis i brottsskadeärendena blir oenhetlig. Den av utredningen föreslagna beloppsgränsen, 500 kr., framstår enligt min mening som rimlig vid en avvägning av de delvis motstående synpunkter som spelar in vid bedömningen.

Även ärenden som gäller lägre belopp än 500 kr. kan givetvis vara av sådan art alt de inte lämpar sig för prövning på lokal nivå. För sådana fall bör det finnas möjlighet för anstaltsstyrelsen att överföra ärendet till brottsskade-nämnden. Sökande som är missnöjd med den lokala myndighetens beslut bör ha rätt att överklaga avgörandet till nämnden.

Socialstyrelsen har i sitt remissyttrande förordat atl broltsskadenämnden skall ha räll alt delegera beslutanderätt lill tjänstemän på nämndens kansli. Detta bör enligt styrelsen gälla ärenden av enkel beskaffenhet och ärenden där en fast praxis har utbildats. En ordning med viss intern delegering tillgodoser enligt min mening önskemålet om en snabb handläggning och förefaller även i övrigt invändningsfri. 1 första hand bör dock delegation ske till nämndens ordförande och vice ordförande.

2.12.3 Kostnadsersättning

Liksom i andra rättsliga angelägenheter kan en skadelidande när han vänder sig till en myndighet för att erhålla ersättning för broltsskada beviljas allmän rättshjälp och därigenom fä sina kostnader för biträde m.m. betalade. De nuvarande reglema om brottsskadeersätlning ger härutöver en sökande särskilda möjligheter till ersättning av allmänna medel för kostnader. För brotisskadeanslaget gäller sålunda att ersättning kan utgå till sökanden för arvode till biträde och för utredning i ersätiningsärendet om synnerliga skäl föreligger med hänsyn till hans ekonomiska villkor. Även från rymlingsanslaget kan ersättning för kostnader ulgå efler prövning i varie särskilt fall.

Utredningen föreslår att de nuvarande möjlighetema att efter skälighetsprövning ge ersättning för kostnader i ärenden om brottsskadeersätlning behålls.

Vid remissbehandlingen har uiredningens förslag kommenterats endast av JK. Denne påpekar att rätt till ersättning för kostnader i princip inle föreligger i förvaltningsärenden. Enligl JK finns inte några skäl av sådan tyngd att de för broilsskadeärendenas del motiverar avsteg från denna princip, ulan möjligheten att erhålla rättshjälp flr anses fullt tillräcklig.

Även jag anser alt möjligheten för den skadelidande atl erhålla rättshjälp flr anses tillräcklig i de allra flesta situationer. Det skulle emellertid kunna

Prop.1977/78:126 37

leda till otillfredsställande konsekvenser om den skadelidande saknade varje möjlighet att vid sidan av den allmänna rättshjälpen 11 ersättning av allmänna medel för kostnader i ärende om brottskadeersätining. Fall kan förekomma när den skadelidande till följd av ett ursäktligt förbiseende har underiåtit att söka rättshjälp i tid och därför ådrar sig kostnader i ärendet som inte står i rimlig proportion lill den beviljade brottsskadeersättningen. Med tanke på främst dessa undanlagssiluationer förordar jag all kostnadsersättning i brottsskadeärende skall kunna utgå, om det med hänsyn till sökandens ekonomiska förhållanden och övriga omständigheter föreligger synneriiga skäl.

2.13 Ikraftträdande m. m.

Det är givetvis önskvärt all de nya reglerna kan träda i tillämpning utan dröjsmål. De kräver dock en del förberedelsearbete och kan därför inte sättas i kraft omedelbart. Bl. a. kan arbelel på alt bygga upp broltsskadenämnden beräknas la viss tid i anspråk. På gmnd härav bör reglerna inle träda i kraft förrän den 1 oktober 1978.

Utredningen har övervägt atl göra de nya ersättningsreglerna retroaktiva, exempelvis så atl de tillämpas på skador som har inträffat efter utgången av år 1977. Utredningen har emellertid stannat för att inle föreslå någon sådan relroaktivitet. Jag delar denna bedömning, som har godtagits av remissinstanserna.

Enligt utredningen talar praktiska skäl för att broltsskadenämnden efter ikraftträdandet handlägger alla ärenden om ersättning av allmänna medel för brottsskador, även om skadan har inträffat före ikraftträdandet och alltså skall bedömas enligt de äldre ersättningsreglerna. I enlighet härmed föreslår utredningen alt nämnden skall ta över de ärenden som vid ikraftträdandet är anhängiga hos regeringen eller socialstyrelsen. Ett undantag föreslås dock för fall där socialstyrelsen har meddelat beslut i ärendet före denna tidpunkt.

Uiredningens förslag har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. För min del anser jag förslaget lämpligt och ansluter mig alltså lill det.

3 Upprättat lagforslag

1 enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till brottsskadelag. Förslaget bör fogas lill regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 4.

4 Specialmotivering

Lagen har liksom i uiredningens förslag filt rubriken "brottsskadelag"' fastän den inle innehåller alla bestämmelser som gäller skador på grund av brott. Någon risk för missförstånd torde detla inte föranleda.

Prop. 1977/78:126 38

Brottsskadelagen är uppdelad på olika avsnitt. Lagen inleds med vissa bestämmelser om tillämpningsområdet (1 §). Därefter följer bestämmelser om rätlen till brottsskadeersätlning för personskada (2 §)och för sakskada och ren förmögenhetsskada (3 och 4 §§). Bestämmelser om hur broltsskadeersättning skall bestämmas finns i 5-10 §§, medan prövningen i ärende om brottsskadeersätlning regleras i 11-14 §§. Lagen avslutas med vissa andra bestämmelser om brottsskadeersätlning (15 och 16 §§),

1 det följande återges lagen i finstilt text och mina kommentarer till lagen i vanlig text.

1 §

Denna lag gäller ersättning av statliga medel för skada till följd av broll (brotlsskadeersältning).

Lagen tillämpas om brottet har begåtts här i landet. Vid personskada är lagen dessutom tillämplig om brottet har begåtts utomlands mot någon som har hemvist här. Vad som har sagts nu gäller dock ej, om brottet har så ringa anknytning till Sverige eller svenska förhållanden att det inte är rimligt att skadan ersätts av allmänna medel.

Första stycket. Ersättning som utgår enligl lagen kallas brottsskadeersätlning. Även om sådan ersättning inte är atl anse som skadestånd, bestäms den enligt 5 § i huvudsak enligl skadeståndsrättsliga regler. All också andra skadeståndsrältsliga grundsatser bör kunna tillämpas återkommer jag lill i specialmotiveringen till 5 §.

En förutsättning för alt broltsskadeersättning skall utgå är all skadan har uppkommit till följd av brott, dvs. en handling som är belagd med straff (se I kap. 1 § brottsbalken). Handlingen måste alltså uppfylla inte bara de objektiva brottsrekvisit som gäller enligt en straffbestämmelse utan också de krav i subjektivt hänseende på uppsåt eller oaktsamhet som uppställs i bestämmelsen. Vidare flr det inte föreligga en sådan situation, t. ex. nöd eller nödvärn, som enligl 24 kap. brottsbalken eller oskrivna gmndsatser utesluter slraff-barhet. Något krav att gärningsmannen har fällts till ansvar för brottet gäller emellertid inte.

För atl ett brott skall anses föreligga är det i och för sig inte någon förutsättning all gärningsmannen har fyllt 15 år eller alt han är själsligt normal. Att han inte kan dömas till påföljd för brottet är en annan sak. Om gärningsmannen är mycket ung eller om hans sinnesbeskaffenhet avviker från det normala, kan delta emellertid medföra alt del krav på uppsåt eller oaktsamhet som uppställs i strafftestämmelsen inle är uppfyllt.

Lagen tillämpas vid alla slags broll, inle bara sådana som regleras i brottsbalken utan också sådana som avses i specialslraffrättsliga författningar. För lagens tillämpning är det vidare likgiltigt om gärningen är slraflbar endast vid uppsåtligt eller även vid oaktsamt beteende.

Brottsskadeersätlning ulgår av statliga medel. Äv 11 § framgår alt

Prop. 1977/78:126 39

ersättningsfrågan prövas av en särskild myndighet, broltsskadenämnden.

Andra stycket. Lagen är i första hand tillämplig på skador till följd av brott som har begåtts här i landet. Frågan var ett brott skall anses begånget är alt bedöma enligl allmänna straffrättsliga principer. För att brotlsskadeersältning skall kunna utgå är det alltså tillräckligt att den brottsliga handlingen har förelagils här eller all brottet har fullbordats här, oavsett om övriga moment i händelseförloppet har inträffat utomlands (se 2 kap. 4 § brottsbalken).

Brottsskadeersätlning för personskada kan utgå även när brottet har begåtts utomlands, under förutsättning att den som brottet har begåtts mot har hemvist här i landet vid tiden för brottet. Med begreppet hemvist bör i detta sammanhang förstås stadigvarande bosättning, dvs. vistelse i avsikt att stanna kvar i landet under en inte alltför kortvarig tidrymd.

Även om brottet har begåtts i Sverige eller riktar sig mot någon som har hemvist här, är lagen inle tillämplig om brottet trots, detta saknar närmare anknytning till Sverige eller svenska förhållanden. Denna undanlagsregel är avsedd atl skära bort rena ylleriighelsfall, där motiven för ell statligt engagemang helt saknas. När del gäller brott som rent formellt har begåtts i Sverige tar bestämmelsen sikte främst på fall där brottet har förövats under flygning över svenskt territorium utan att flygplanet landar här eller ombord på ell fartyg när det under färd mellan utländska orter passerar svenska farvatten. Beträffande brott som har begåtts utomlands avses bl. a. fall då en utländsk medborgare skadas utomlands medan han har sitt hemvist i Sverige men åter är bosatt i hemlandet när ersättningsfrågan prövas.

2§

Den som har tillfogals personskada har rätt till brotlsskadeersältning. Som personskada ersätts även skada på kläder, glasögon och liknande föremål som den skadade bar pä sig vid skadelilirället.

Paragrafen innebär att brottsskadeersättning för personskada i fortsättningen utgår ulan prövning av den skadelidandes behov av ersättningen. Den behovsprövning som f. n. gäller enligt 1971 års kungörelse om ersättning av allmänna medel för personskada på grund av brott har alltså tagits bort. I stället gäller den skadeståndsrättsliga principen om full ersättning för skadan. Vissa begränsningar i denna princip uppställs dock i lagen. Sålunda skall ersättningen enligt 9 § i regel minskas med ett självriskbelopp, och enligl 10 § gäller ett högsta tak för ersättningen.

Begreppet personskada avses ha samma innebörd som del har inom skadeslåndsrätten. Begreppet har visseriigen inte definierats i skadeståndslagen, 1 förarbetena lill denna lag har dock gjorts vissa uttalanden om vad som är atl hänföra till personskada (se prop. 1972:5 s. 576). En sammanfallande beskrivning av gällande rätt i fråga om innebörden av delta begrepp finns även i utredningens belänkande s. 35 och 120.

Prop. 1977/78:126 40

Enligl 1 kap. 3 § skadeståndslagen tillämpas bestämmelser om skyldighet alt ersätta personskada också i fråga om lidande som utan samband med personskada har tillfogats genom vissa brott mot den personliga integriteten. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i brottsskadelagen. Det innebär alt broltsskadeersättning för lidande kan utgå bara om brottet har föranlett personskada i egentlig mening. Vid t. ex. ofredande eller ärekränkning ulgår alltså inle ersättning, om inte den skadelidande genom brottet har tillfogats sådan psykisk chock att personskada föreligger. Lidande som uppkommer i samband med personskada ersätts som sveda och värk, lyte eller annal stadigvarande men eller olägenheter i övrigt till följd av skadan (se 5 kap. 1 § första stycket 3 skadeståndslagen).

Som jag har nämnt i specialmotiveringen till 1 § utgår broltsskadeersättning vid såväl uppsåtliga brott som oaklsamhetsbrott. Till skillnad från vad som gäller enligt vissa utländska ersättningsanordningar av detta slag kan ersättning ges inte bara vid egentliga våldsbrott, t. ex. mord, dråp eller misshandel, utan också vid vilken annan straffbar handling som helst som kan medföra personskada, t. ex. vållande till annans död eller kroppsskada. Detta överensstämmer med nuvarande regler.

Reglerna om brottsskadeersättning för personskada är i vissa hänseenden förmånligare för den skadelidande än reglerna om brottsskadeersättning för egendomsskador. I enlighet med vad jag har förordat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4) skall emellertid vissa sakskador som har ett nära samband med personskador ersättas enligl de regler som gäller för dessa skador. Det gäller skada pä kläder, glasögon eller liknande föremål som den skadade bar på sig vid skadelilirället. Uttrycket "liknande föremål" bör tolkas restriktivt. Värdeföremål som klockor, smycken, plånböcker, portföljer e. d. faller utanför.

Del bör observeras atl skadade kläder e. d. ersätts bara när skadan har tillfogats i samband med en personskada Med skada likställs föriust av föremålet.

3§

Den som har tillfogals sakskada har rätl lill brottsskadeersätlning, om brottet har förövats av någon som

1. var intagen i kriminalvårdsanstalt,

2. var inskriven vid eller inlagen i ungdomsvårdsskola,

3. var intagen i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, såvitt gäller försökspermilterad dock endast om denne bodde på inackorderingshem eller fick familjevård,

4. var häktad på grund av beslut som har verkställts, eller

5. i Danmark, Finland, Island eller Norge var underkastad motsvarande frihetsberövande.

Första slycket tillämpas även på ren förmögenhetsskada, om särskilda skäl föreligger.

Prop. 1977/78:126 41

Paragrafen innehåller bestämmelser om brottsskadeersätlning för sådana egendomsskador som i första hand faller under begreppet rymlingsskador. En förutsättning är all skadevållaren har varit omhändertagen för vård i samhällels regi på sätt som närmare anges i paragrafen. Rätlen till ersättning är inte beroende av någon behovsprövning.

Ersättning enligt paragrafen kan ulgå inle bara till fysiska utan även lill juridiska personer. Ersättning lill juridiska personer kan dock ibland vara utesluten på grund av den i 7 § andra slycket föreslagna bestämmelsen om avräkning av belopp för vilket den skadelidande står som s. k. självförsäkrare.

Första stycket. Enligt den gängse definitionen (prop. 1972:5 s. 579) avses med sakskada en skada som genom fysiska medel direkt har tillfogats fysiskt föremål, vare sig det är fråga om lös sak eller fast egendom med tillbehör. Till lösa saker räknas i detta sammanhang också pengar och vissa värdepapper. Som skada på fysiskt föremål räknas även förlust av föremålet. Med "fysiska medel" kan i viss utsträckning jämställas underiålenhet att vidta en viss åtgärd. Typexempel på brott som medför sakskada utgör stöld och skadegörelse.

Uppräkningen av de kategorier av skadevållare som omfattas av den särskilda regleringen för rymlingsskador inleds i punkt 1 med personer som har intagits i kriminalvårdsanstalt. De påföljder som här kommer i fråga är fängelse, ungdomsfängelse, internering och anstallsbehandling i samband med skyddstillsyn. De särskilda reglerna gäller från den tidpunkt då verkställigheten börjar, och ansvaret upphör när den intagne friges villkoriigi, överförs till vård utom anstalt eller friges från anslaltsbehandlingen. Ersättningssystemet omfattar alltså skador som den intagne vållar inom anstalten, under rymning eller vid permission eller frigång eller då han av annan anledning vistas utanför anstalten under behandlingstiden, t. ex. på ell sjukhus.

På liknande sätt omfattas enligt punkt 2 ungdomar som har skrivits in vid ungdomsvårdsskola eller av annan anledning är intagna i sådan skola. Bestämmelsen avser alltså också sådana ungdomar som har intagits i ungdomsvårdsskola för utredning eller observation eller intagits för frivillig vård enligt den försöksverksamhet som pågår vid vissa skolor. Del allmännas ansvar för skador som vållas av eleverna gäller inom anstalten saml under rymning, permission och vård utom skola, och upphör alltså först då eleven skrivs ut från skolan.

Punkt 3 avser personer som har lagils in i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare och överensstämmer i sak med nuvarande regler. Bestämmelsen omfattar alltså både dem som har tagils in tvångsvis och dem som har gått in frivilligt i sådan anstalt. Ersättning kan utgå för skador som har uppkommit under vården i anstalt, under s. k. tillfällig permission samt under försökspermission när den intagne bor på inackorderingshem eller

Prop. 1977/78:126 42

åtnjuter familjevård.

Enligt punkt 4 omfattar paragrafens ersättningsregler också skador som har vållats av häktade. Del allmänna kan dock uppenbarligen inte ta på sig ansvar för egendomsskador som orsakals av den som har förklarats häktad i sin frånvaro. Del krävs därför att häktningsbeslutet skall ha verkställts eller med andra ord att den häktade har tagits i förvar av myndighet. Har så sketl, ulgår ersättning för skador som den häktade vållar inom allmänt häkte eller i annan lokal där han förvaras, under transport eller annan tillåten vistelse utom förvaringslokalen eller under rymning.

Pu/j/fJ bygger på principen att varje nordiskt land svarar för de skador som har uppkommit inom detla land. Enligl bestämmelsen i punkt 5 kan ersättning ges för skador vållade av personersom i Danmark, Finland, Island eller Norge har underkastals ett frihetsberövande som motsvarar de fall som har berörts under punkterna 1-4. De kategorier som omfattas är alltså de som är föremål för behandling inom kriminalvården, ungdomsvården eller nykterhelsvården samt häktade.

Andra stycket. Med ren förmögenhetsskada avses enligt 1 kap. 2 § skadeståndslagen sådan ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att någon lider person- eller sakskada. Begreppet har samma innebörd i brottsskadelagen. Definitionen åsyftar dels skada på en persons ekonomiska ställning eller förvärvsverksamhet i allmänhet, dels skada på andra ekonomiska rättigheter än dem som avser en bestämd sak. Som exempel på brott som medför endast ren förmögenhelsskada kan nämnas bedrägeri och förskingring.

Liksom hittills bör vid rymlingsskador ersättning för ren förmögenhelsskada ulgå endast undanlagsvis. Särskilda skäl atl ersätta sådan skada kan föreligga när brottet har begåtts mot arbetsgivare, fosterföräldrar, övervakare eller andra som står i liknande förhållande till gärningsmannen. Ersättning kan också komma i fråga vid skador som formelll ulgör ren förmögenhelsskada men som till sin typ ligger mycket nära sakskada. Som exempel kan nämnas fall där någon rånas på tillhörigheter genom hot eller där en åldring luras att lämna ifrån sig värdeföremål.

4§

Den som har tillfogals sakskada eller ren förmögenhetsskada har även i annat fall än som avses i 3 § rätt till brottsskadeersättning i den mån hans möjligheter alt försöria sig allvarligt har äventyrats genom skadan eller ersättningsbehovet annars, med hänsyn till den skadelidandes ekonomiska villkor och omständigheterna i övrigl, framstår som särskilt angeläget.

Paragrafen innehåller den nya bestämmelsen om brotlsskadeersältning för sakskada och ren förmögenhetsskada i allmänhet. Bestämmelsen har genom sin restriktiva utformning en klar undanlagskaraktär. Den syftar endast till att öppna en möjlighet till ersättning åt personer som lever under blygsamma

Prop. 1977/78:126 43

ekonomiska förhållanden och som har drabbats av en kännbar skada.

I paragrafen nämns till en början att skadan allvariigt har äventyrat den skadelidandes möjligheter att försöria sig. Endast skador som påtagligt försvårar för den skadelidande att bereda sig och sin familj rimligt upphälle åsyftas. Ett sådant fall kan föreligga när den som driver ett mindre företag genom brott förlorar mera dyrbar utrustning som är nödvändig för hans rörelse. Ersättning kan också utgå, om någon i knappa ekonomiska omständigheter har blivit av med egendom som behövs för det dagliga livet, t. ex. möbler, och han saknar ekonomiska resurser att inom överskådlig tid skaffa sig sådan egendom på nytt. Delsamma gäller om den skadelidande under motsvarande betingelser har berövats sparmedel, som han har satt av för sill uppehälle eller annars angelägna utgifter.

Även i en del andra situationer kan ersätlningsbehovet undantagsvis framstå som så angeläget att brottsskadeersättning bör kunna utgå för egendomsskada. Jag tänker här på fall då den skadade egendomen utgör en viktig del av den skadelidandes tillvaro och han har lagt ned stora ansträngningar på all skaffa sig den. Detla gäller särskilt när brottet riktar sig mot åldringareller handikappade, t. ex. då en pensionär får sin sommarstuga skövlad. Normalt ger paragrafen dock inte ersättning försommarstugeinbrolt e.d. En förutsättning för ersättning i nu berörda fall är att den skadelidandes ekonomiska situation inle är sådan att han har möjlighet att själv kompensera sig helt eller delvis för sin skada.

Även om paragrafen i första hand torde komma atl tillämpas på sakskada är ersättning inte utesluten vid ren förmögenhetsskada. Detta gäller särskilt när skadan lill sin typ ligger mycket nära sakskada, exempelvis då den brottsliga handlingen består i en psykisk påverkan på någon som på grund av hög ålder eller fysiskt eller psykiskt handikapp har starkt nedsatt motståndskraft. Ersättning är också tänkbar när förmögenhetsföriusten allvariigt försvårar den skadelidandes försörjningsmöjligheter. En omyndig vars förmyndare har förskingrat hela hans kapital kan sålunda komma all få ersättning enligt denna paragraf

Utredningen och några remissinstanser har diskuterat huruvida enskild näringsidkare skall kunna fl ersättning för brottsskada som har drabbat egendom i rörelsen. Som framgår av vad jag redan förut har sagt är näringsidkare inte utesluten från rätten lill sådan ersättning. 1 praktiken torde omständigheterna dock mycket sällan vara så ömmande att ersättning kan ulgå enligl denna paragraf. För detta får fömlsältas att broltsskadan har lett lill atl näringsidkarens framtida utkomstmöjligheter allvariigt har satts på spel.

Enligl paragrafen behöver valet inte stå mellan att betala ut full ersättning för den aktuella skadan och all avslå ersättningskravet. Broltsskadenämnden kan efter omständigheterna tillerkänna den skadelidande ett skäligt belopp för den lidna skadan i den mån denna inle läcks av annan ersättning.

Prop. 1977/78:126 44

5§

I fråga om brottsskadeersättning för personskada tillämpas 5 kap. 1-5 §§ skadeståndslagen (1972:207) samt lagen (1973:213) om ändring av skadeståndslivräntor

Livränta utgår endast när ersättningen är av väsentlig betydelse för den skadelidandes framtida vård eller försörining.

I fråga om brottsskadeersättning för sakskada tillämpas 5 kap. 7 § skadeståndslagen (1972:207).

Paragrafen innebär att broltsskadeersättning bestäms i huvudsak enligt skadeståndsrättsliga principer. Också i övrigt bör allmänna skadeståndsrättsliga regler eller grundsatser kunna tillämpas, t. ex. de som gäller om adekvat kausalitet. Det blir dock givetvis inte aktuellt att tillämpa sådana särskilda bestämmelser som på skadeståndsområdel har ställts upp till skydd för vissa skadeståndsskyldiga som saknar ansvarsförsäkring (t. ex. 6 kap. 2 § skadeståndslagen). Enligl min mening kan del överlämnas ål broltsskadenämnden atl närmare avgöra vilka allmänna skadeståndsrältsliga regler eller grundsatser som bör gälla i fråga om brottsskadeersättning.

När ansökan om brottsskadeersätlning görs torde frågan om skadestånd på grund av brottet inte sällan ha prövats av domstol. Eftersom brotlsskadeersältning inle i alla avseenden följer samma regler som gäller för skadestånd, kan domstolens avgörande i skadeslåndsfrågan inle ulan vidare läggas till grund för bedömningen i brottsskadeärendet. Broltsskadenämnden måste alltså göra en självständig prövning i ärendet. Del ligger dock i sakens natur all domstolens avgörande i allmänhet kommer att bli vägledande vid denna prövning. En fömtsättning är då givetvis att domstolen har gått in i saklig prövning av skadeslåndsfrågan och inle dömt ut skadeståndet enbart på grund av medgivande av skadevållaren. Skäl all inte följa domstolens avgörande föreligger även i fall då omständigheter har tillkommit som inte var kända vid domstolsprövningen.

Första stycket. Närdet gäller personskada bestäms broltsskadeersätlningen enligt 5 kap. I eller 2 § skadeståndslagen. Den som har tillfogats personskada kan alltså få ersättning för kostnader, inkomstföriusl och skadeföljder av ideell natur. Har personskada lett lill döden kan ersättning utgå för vissa kostnader till följd av dödsfallet och för efterievandes föriust av underhåll. Frånsett den skälighetsprövning som föreskrivs i 5 kap. 2 § skadeståndslagen när del gäller ersättning för föriust av underhåll skall ersättningen i princip täcka skadan fullt ut. Som jag har nämnt i specialmotiveringen till 2 § utgår ersättningen alltså utan någon behovsprövning.

Liksom gäller i fråga om skadestånd skall förmåner som avses i 5 kap. 3 § skadeståndslagen räknas av när broltsskadeersättning bestäms. Enligt 7 § brottsskadelagen skall även andra förmåner som den skadelidande har räll till på grund av skadan räknas av i viss utsträckning.

På grund av hänvisningen till 5 kap. 5 § skadeståndslagen kan den

Prop. 1977/78:126 45

skadelidande sedan han har fått brottsskadeersättning för inkomstföriusl eller förlust av underhåll återkomma och begära ytterligare ersättning, om de förhållanden som har legat till gmnd för ersättningens bestämmande har ändrats väsentligt. Däremot torde det i praktiken knappast bli aktuellt atl med stöd av bestämmelsen sänka en redan fastställd livränta.

En förutsättning för omprövning av ersättningen är alltså att ändringen är väsentlig. Sådana mindre förändringar som man alltid har atl räkna med bör normall kompenseras genom att ersättningen från början fastställs med viss marginal. Inget hindrar heller atl broltsskadenämnden i ersätiningsärendet föreskriver att ersättningen kan omprövas även vid förändringar som inte är väsentliga.

1 fråga om ersättningens form hänvisar paragrafen i första hand till 5 kap. 4 § skadeståndslagen, som innebär att ersättning för framtida inkomstförlust eller föriust av underhåll fastställs i form av livränta eller engångsbelopp eller som livränta jämte engångsbelopp. Bestämmelsen kompletteras dock av vissa föreskrifter i andra stycket av förevarande paragraf vilka avviker från skadeståndsreglerna. Skälen för denna avvikelse har jag redovisat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.9).

Andra stycket. Huvudregeln är atl ersättningen skall fastställas som engångsbelopp. Endast när ersättningen är av väsentlig betydelse för den skadelidandes framtida vård eller försörjning flr den fastställas i form av livränta. Som regel skall också ersättning för framtida inkomstföriusl eller föriust av underhåll fastställas som livränta i detla fall (se 5 kap. 4 § skadeståndslagen). Frågan huruvida ersättning kan anses ha väsentlig betydelse för den skadelidandes försörining får avgöras efler samma principer som gäller inom skadeståndsrätien (se prop. 1975:12 s. 169 0.

Huvudregeln att brottsskadeersättning skall utgå i form av engångsbelopp bör inte tillämpas stelt. Om ersättningsfrågan är svårbedömd, t. ex. i fråga om utsikterna atl den skadade så småningom blir helt återställd, kan broltsskadenämnden besluta om ersättning för viss tid och ta upp ersättningsfrågan för slutligt avgörande vid en senare tidpunkt. Hinder bör inle heller möta atl den ersättning som har fastställts betalas i olika omgångar, om detta anses lämpligt. Nämnden bör även kunna betala ul belopp å conto, t. ex. om prövningen av ersättningsfrågan kan vänlas dra ut på liden.

Utgår ersättningen som livränta, skall den värdesäkras enligt lagen (1973:213) om ändring av skadeståndslivränlor. Har ersättningen fastställts som engångsbelopp får den skadelidande själv sörja för värdesäkringen.

Tredjestycket. Brottsskadeersätlning för sakskada bestäms enligl 5 kap. 7 i; skadeståndslagen. Ersättning kan alltså utgå för sakens värde, om den har gått helt föriorad genom skadehändelsen. Kan saken användas på nytt efter reparation, ulgår i stället ersättning för reparationskostnaderna och för värdeminskning i den mån saken efter reparationen har lägre värde än före skadefallet. Ersättning kan vidare utgå för annan kostnad till följd av skadan och för inkomstförlust eller intrång i näringsverksamhet som skadan har föranlett.

Prop.1977/78:126 46

6!)

Vid bestämmande av brottsskadeersättning avräknas skadestånd som den skadelidande har rätl till på grund av skadan och som har betalats eller kan beräknas bli betalt.

Atl skadestånd som den skadelidande har filt ul med anledning av sin skada skall räknas av när hans brotlsskadeersältning bestäms torde i allmänhet inte vålla några bekymmer. Svårare är atl avgöra om avräkning bör ske på den grunden atl skadestånd kan beräknas bli betalt. Avräkning blir givetvis inte aktuell, om gärningsmannen till brottet är okänd. 1 övrigl flr man, som jag har sagt i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6), inle ställa alltför stora krav på den skadelidande i fråga om hans aktivitet för att fl ut ett skadestånd som han har rätt till på grund av skadan. I många fall torde det redan från börian framstå som klart alt den skadelidande har små utsikter att inom överskådlig tid fl betalning för skadeståndet. Detta gäller särskilt om skadevållaren är eller har varit inlagen på anstalt. 1 dessa fall är det uppenbariigen meningslöst att den skadelidande och det allmänna skall belastas med kostnader för rättegång och verkställighet för atl fl ul skadestånd.

Om det finns anledning att räkna med att skadevållaren åtminstone lill någon del kan betala skadestånd - antingen omedelbart eller genom avbetalningar - bör det krävas av den skadelidande atl han med enkla medel söker få betalning. Någon gång kan del vara lämpligt atl han gör upp direkt med skadevållaren om hur denne skall betala skadeståndet. Annars bör den skadelidande i samband med polisanmälan framställa sill krav och begära atl åklagaren för hans talan i brottmålet mot skadevållaren. Utredningen i rättegången om skadevållarens ekonomiska och andra förhållanden torde sedan ofta kunna ge ett gott underlag föratt avgöra om den skadelidande bör söka verkställighet av domen rörande hans anspråk.

Något formellt hinder föreligger inte mot att den skadelidande ansöker om brottsskadeersätlning även om han inte har vidtagit sådana åigärder som jag nu har angett. Hans underiålenhet kan emellertid då medföra att skadeståndet helt eller delvis räknas av, trots att det inte har betalats.

Om skadestånd som inle har betalats räknas av med stöd av denna paragraf, bör broltsskadenämnden lämna den skadelidande anvisningar om vilka åigärder som det enligl nämndens mening är lämpligt att han vidtar för att få ut skadeståndet. Lyckas den skadelidande inte därefter få betalning från skadevållaren genom dessa åtgärder, kan han återkomma och begära brotlsskadeersältning för den del som räknades av när ersättningen fastställdes i det tidigare ärendet,

Avräkning av skadestånd som inte har betalats kap bli särskilt aktuell om den skadelidande kan få ut skadeståndet från en gällande ansvarsförsäkring som läcker skadan. Så kan någon gång vara fallet, om skadan har vållats genom ett ouppsåtligt brott. Som jag har nämnt i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6) kan det vidare tänkas att skadan täcks av den trygghetsförsäkring som gäller för större delen av arbetsmarknaden. Ersättning som kan ulgå från

Prop.1977/78:126 47

sådan försäkring skall räknas av med stöd av denna paragraf när brottsskadeersättning bestäms. Detsamma gäller ersättning som den skadelidande kan få från det överfallsskydd som ingår i de flesta hem- och villahemförsäkringar.

7s'

Vid bestämmande av brottsskadeersättning för personskada avräknas, utöver skadestånd saml förmån som avses i 5 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207), annan ersättning som den skadelidande har rätt till på grand av skadan. Ersättning som innefattar sparande avräknas dock endast i skälig omfattning.

Vid bestämmande av brottsskadeersättning för sakskada och ren förmögenhetsskada avräknas, utöver skadestånd, förmån från försäkring och annan ersättning som den skadelidande har rätt lill på grund av skadan. Detsamma gäller ersättning som skulle ha utgått från försäkring som den skadelidande har underlåtit att hålla på grund av omfattningen av sin verksamhet och sina tillgångar, 1 skälig omfattning avräknas även ersättning som skulle ha utgått från försäkring som del enligt vedertaget bruk llr anses ha ankommit på den skadelidande atl teckna men som han har försummat att hålla.

Första stycket. Av 5 § framgår atl förmåner som avses i 5 kap. 3 § skadeståndslagen skall räknas av när brottsskadeersätlning bestäms. Ersättning för inkomstföriusl eller föriust av underhåll skall alltså minskas med ersättning från socialförsäkringen eller annan likartad förmån, sjuklön eller pension från arbetsgivare, pension från kollektiv tjänslepensionsförsäkring saml periodisk ersättning från sådan olycksfalls eller sjukförsäkring som har meddelats på grund av kollektivavtal.

Utöver skadestånd och förmåner som avses i 5 kap. 3 S skadeståndslagen skall vid brottsskadeersätlning för personskada avräkning ske av annan ersättning som den skadelidande har rätt till på grund av skadan. Det gäller framför allt ersättning för kostnader, oavsett om ersättningen är förenad med regressrätt för utgivaren eller inle, och ersättning från liv-, olycksfalls- eller sjukförsäkring, även när försäkringen inle har meddelats på grund av kollektivavtal. Ersättning som inrymmer visst mått av sparande avräknas dock bara i skälig omfattning. Vid avräkningen får man då göra en ungefärlig uppskattning av hur stor del av ersättningen som kan anses utgöra sparande.

Till skillnad från vad som gäller inom skadeslåndsrätten bestäms ersättningen efter en jämförelse mellan skadans totala belopp och summan av de olika förmåner som tillkommer den skadelidande,

Atl avräkningen skall ske när brottsskadeersättning bestäms innebär att man skall ta hänsyn till de andra förmåner som vid denna tidpunkt har utgått, utgår eller kan vänlas utgå. Avräkningen sker rngd de belopp av de andra förmånerna som den skadel idande har rätt till på grund av skadan, oavsett om han utnyttjar denna rätt eller inte. Detla överensstäpimer med vad som gäller inom skadeståndsrätien (se prop. 1975:12 s. 163 f):

' 7 i; andra stycket andra och tredje meningarna i det remitterade förslaget svarar mot 8 >; i propositionsförslaget.

Prop. 1977/78:126 48

Andra stycket. Vid sakskada och ren förmögenhelsskada avräknas i full utsträckning försäkringsförmåner och annan ersättning som den skadelidande har rätt till på grund av skadan och som redan har utgått eller kan komma att utgå i framtiden. Dessutom avräknas i vissa fall förmåner som skulle ha utgått från försäkring om den skadelidande hade tagit sådan.

Ett sådant fall är när den skadelidande är s. k. självförsäkrare, dvs. sådant rättssubjekt som underiåter att hålla sig med försäkring därför all riskfördelningen inom den egna verksamheten är jämföriig med riskuljämning genom försäkring. Den skadelidande uppträder alltså så alt säga som egen försäkringsgivare. I första hand avses sådana offentliga rättssubjekt och storföretag som i princip underiåter att försäkra sin egendom eller som håller försäkring med avsevärt större självrisk än normalt. Att en företagare har underlåtit att hålla sig med försäkring med normal självrisk som han ulan några svårigheter hade kunnat kosta på sig utgör ett starkt indicium på alt självförsäkring föreligger. Däremot torde del vara sällsynt atl en privatperson kan anses som självförsäkrare. Självförsäkring bör inte anses föreligga om en sådan person underiåter att försäkra t.ex. sin bil, inle ens om han har en större förmögenhet.

Föreligger självförsäkring, skall avräkning ske fullt ut för belopp som skulle ha utgått, om försäkring med normal självrisk hade tagils i försäkringsbolag.

Ell annat fall när underiålenhet atl hålla försäkring kan påverka brottsskadeersättningens storlek är när det enligt vedertaget bruk får anses ha ankommit på den skadelidande att teckna försäkring. Härmed avses försäkringar som nästan alla skadelidande av motsvarande kategori brukar teckna. Som exempel kan nämnas ordinär fastighelsförsäkring för företagare och villaförsäkring. Dessa försäkringar har en så gott som hundraprocentig utbredning. Däremot avses inle sådan sakförsäkring på lösöre som ingår i vanlig hemförsäkring, även om också denna försäkringsform har stor omfattning. Som jag har sagt i den allmänna motiveringen (avsnilt 2.6) kan man å andra sidan kräva av den skadelidande atl han försäkrar mer speciell eller särskilt dyrbar egendom, t. ex. konstsamlingar, lyxbilar och större bålar.

Föratt avräkning skall kunna komma i fråga i fall då det är vedertaget bruk atl försäkring las fordras alt den skadelidandes underiålenhet all hålla försäkring kan lillräknas honom som en försummelse. Om det t. ex. beror av missförstånd från försäkringsbolagets sida att försäkringsskydd saknas skall avräkning naturligtvis inle ske.

Inte ens när man kan tala om viss oaktsamhet från den skadelidandes sida i fråga om försäkringsskyddet behöver avräkning göras fullt ul. Som jag har sagl i den allmänna motiveringen skall avräkning ske endast i skälig omfattning när försummelsen har sin grund i förbiseende eller annars är av mera ursäktlig natur. Så kan vara fallet vid glömska att förnya försäkringen eller att betala premien. Delsamma gäller om det föreligger misslag rörande försäkringens omfattning, i varje fall om misstaget inte är alltför grovt. Ell skäl att underlåta fullständig avräkning kan vidare vara alt den skadelidande inle har kunnat fullgöra premiebetalningen på grund av betalningssvårighe-

Prop. 1977/78:126 49

ler. Reduktion av avräkningen kan komma i fråga också i andra speciella fall.

Allmänt kan sägas att full avräkning på grund av försummelse alt hålla vedertagen försäkring bör ske huvudsakligen när försummelsen är medveten och inga hinder skulle ha funnits för den skadelidande att med en förnuftig disposition av sina tillgångar ordna ett tillfredsställande försäkringsskydd. Härmed bör likställas fall när den skadelidande visserligen har försäkring men med en självrisk som vida överstiger vad som är normalt för hans kategori med avseende på sådan egendom som del är fråga om. Brottsskadeersättningen får i dessa fall sällas ned till ett belopp som motsvarar ordinär självrisk.

8S'

Broltsskadeersättning för personskada kan jämkas om särskilda skäl föreligger med hänsyn lill den skadelidandes uppträdande i samband med brottet och andra liknande omständigheter. Har skadan lett till döden, kan ersättning till efterievande också jämkas om särskilda skäl föreligger med hänsyn till den avlidnes uppträdande i samband med brottet och andra liknande omständigheter.

Brotlsskadeersältning för sakskada och ren förmögenhelsskada kan jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till den skadelidandes uppträdande i samband med brottet och andra liknande omständigheter eller hans underiålenhet atl vidtaga sedvanliga försiktighetsåtgärder.

Första stycket. Frågan huruvida den skadelidandes uppträdande i samband med brottet bör föranleda all ersättning för personskada sätts ned måste i varie särskilt fall bedömas mot bakgrund av samtliga förekommande omständigheter Detsamma gäller frågan om jämkning av sådan ersättning skall ske på grund av andra liknande omständigheter, t. ex. atl den skadelidande har gett sig in i en situation som typiskt sett innebär risk för all han skall utsättas för broll. Ätt jämkning får ske bara när det föreligger särskilda skäl innebär atl inte varje oaktsamhet frän den skadelidandes sida skall kunna medföra att ersättningen jämkas. Som jag harsagt i den allmänna motiveringen måste jämkningsmöjligheten begagnas med försiktighet, så att inte socialt oacceptabla resultat uppkommer.

Om skadan har lett till döden, kan den avlidnes beleende i vissa fall gå ul över skadelidande efterlevande. Förutsättningarna för jämkning är desamma som de jag nyss har behandlat.

Andra stycket. Vid sakskada och ren förmögenhetsskada kan den skadelidandes uppträdande i samband med brottet och andra liknande omständigheter leda lill jämkning av broltsskadeersättning i något större utsträckning än vid personskada. Något krav på särskilda skäl för jämkning gäller nämligen inte i detla fall.

När det gäller jämkning på grund av den skadelidandes underlåtenhet att vidta sedvanliga försiktighetsåtgärder bör ledning kunna hämtas från de säkerhetsföreskrifter som gäller enligt försäkringsbolagens villkor, t. ex. i

' 8 !; i det remitterade förslaget svarar mot 9 S i propositionsförslaget.

4 Riksdagen 1977/78. I saml. Nr 126

Prop. 1977/78:126 50

fråga om förvaring av slöldbegäriig egendom, om stöldskydd på bilar och om låsning av dörrar och fönster.

Vid personskada och vid sakskada eller ren förmögenhelsskada avräknas ett självriskbelopp. Beloppet fastställs av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer och beräknas med ledning av de lägsta självriskbelopp som tillämpas här i landet vid försäkring för skada till följd av brott.

Första stycket gäller ej i fråga om skada som har vållats av någon som avses i 3 §,om brottet har begåtts på eller i närheten av anstalt eller annan plats där han har varit omhändertagen eller fltt vård eller om i övrigt särskilda skäl föreligger.

Första stycket. Självrisken vid broltsskadeersättning bör ligga i nivå med den lägsta självrisk som tillämpas vid försäkring förbrottsskador. Vägledande blir därmed den självrisk som normalt gäller vid hem- och villahemförsäkring, dvs. f. n. 300 kr. Om denna självrisk så småningom anknyts till basbeloppet eller indexregleras på annat sätt, kan del vara lämpligt alt göra del även med den statliga självrisken. Avsikten är att föreskrifter om självriskbelopp skall ges i förordning.

Har den skadelidande tillfogats skador vid flera olika tillfällen, skall ett självriskavdrag göras för varje skadetillfälle för sig. Självrisk dras också av särskilt för personskador och för egendomsskador, även om de har uppkommit vid samma tilirälle. Däremot skall endast ett självriskbelopp dras av, om den skadelidande vid samma tillfälle har tillfogals flera egendomsskador.

Andra stycket. Något självriskavdrag skall inle göras, vare sig vid personskada eller annan skada, om skadan har vållats av sådan rymling e. d. som anges i 3 § på eller i närheten av anstalt där han är omhändertagen. Motsvarande gäller när skadan har uppkommit i närheten av fosterhem eller annan plats där den intagne vårdas eller i övrigl är omhändertagen. Även om skadan inte har uppkommit på eller i närheten av anstalten etc. skall självriskavdrag underiåtas, om det föreligger särskilda skäl. Härmed avses främst fall då skadan har inträffat där rymlingar erfarenhetsmässigt begår brott. En sädan situation torde ofta kunna anses föreligga om den skadelidande vid flera tillfällen har utsatts för brott av rymlingar.

10 §2

Brottsskadeersätlning för personskada utgår med högst tjugo gånger det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gäller då ersättningen bestäms. Skall ersättningen utgå som livränta, bestäms den för varje år lill högst ett belopp som svarar mot tre gånger nämnda basbelopp.

Brottsskadeersättning för sakskada och ren förmögenhelsskada utgår med högst tio gånger del basbelopp som anges i första stycket.

' 9 tj i det remitterade förslaget svarar mot 10 vi i propositionsförslaget, 2 10 § i del remitterade förslaget svarar mot 11 ij i propositionsförslaget.

Prop. 1977/78:126 51

Paragrafen torde inle kräva några närmare kommentarer. Det bör dock påpekas att den skiljer sig från den motsvarande bestämmelsen i utredningens förslag på så sätt att något självriskbelopp enligl 9 § inle skall dras av sedan ersättningen har begränsats med stöd av förevarande paragraf Det kan vidare anmärkas att något hinder inte föreligger mot att livränta för vårdkostnader, inkomstföriusl eller förlust av underhåll utgår med högst tre basbelopp per år vid sidan av ett engångsbelopp för t.ex. ideell skada. Om den skadelidande har tillfogats flera olika skador kan ersättningen också i vissa fall totalt uppgå till högre belopp än som anges i första eller andra stycket. Frågan hur begränsningsreglerna skall tillämpas i sådana fall flr avgöras efler motsvarande principer som jag har angett i specialmotiveringen lill 9 § beträffande tillämpningen av reglerna om självrisk vid flera olika skador.

11 §'

Ärende om broltsskadeersättning prövas av broltsskadenämnden. Ansökan om ersättning med högst 500 kronor för skada vållad av någon som avses i 3 § 1 eller 2 flr dock prövas av annan myndighet som regeringen bestämmer. Mot beslut av sådan myndighet förs talan hos broltsskadenämnden genom besvär.

Mot brotlsskadenämndens beslut flr talan inte föras.

Första Slycket. I enlighet med vad jag harsagt i avsnitt 2.12 i den allmänna motiveringen prövas ärenden om brottsskadeersätlning enligl huvudregeln av broltsskadenämnden, som är gemensam för hela landet. Nämndens sammansättning anges i 12 §.

Också frågan om delegation av beslutanderätten lill vissa anstalts- och skolstyrelser har jag behandlat i nämnda avsnitt i den allmänna motiveringen. Det i paragrafen upptagna bemyndigandet för regeringen atl besluta om delegation avser skadevållare som anges i 3 § I eller 2, dvs. personersom är intagna i kriminalvårdsanstalt eller ungdomsvårdsskola. Den rätt att besluta om ersättning som kan ges åt anstalts- eller skolstyrelse gäller inle bara egendomsskador utan också personskador som har vållats av personer som nyss nämndes. Frågan om styrelsens behörighet all handlägga ett ärende beror i det enskilda fallel på vilket belopp som sökanden begär i ersättning. Om inte annat framgår av ansökan torde man fl utgå från att sökanden yrkar ersättning utan sådant självriskavdrag som anges i 9 §.

Beslut av anstalts- eller skolstyrelse skall kunna överklagas hos broltsskadenämnden. För besvärstalan gäller de allmänna reglerna i förvaltningslagen (1971:290). Endast sökanden kan överklaga beslutet. Besvärstiden är tre veckor från den dag då sökanden fick del av beslutet.

Andra stycket. Brotlsskadenämndens beslut bör, som jag har sagt i den allmänna motiveringen, inte kunna överklagas. Taleförbudet gäller både när nämnden har faltal beslut som första instans och när den har överprövat anstalts- eller skolstyrelses avgörande.

Ett förbud alt föra talan mot brottsskadenämndens beslut behöver inle ' IH i det remitterade förslaget svarar mot 12 § i propositionsförslaget.

Prop. 1977/78:126 52

medföra att eventuella orikligheter i ett sådant beslut blir beslående. Om beslutet är oriktigt på grund av felräkning eller liknande förbiseende kan nämnden enligl allmänna förvallningsrätlsliga regler besluta om rättelse. Vid allvariiga fel kan reglerna om resning i förvaltningsärenden bli tillämpliga. Nämndens avgörande vinner fö. inte rättskraft i den mån en ansökan har avslagits. Den skadelidande kan alltså göra en ny ansökan hos nämnden under åberopande av nya omständigheter. Och har ändring inträffat i de förhållanden som har legat lill grund för ersättningens bestämmande, kan omprövning ske under de förutsättningar som anges i 5 kap. 5 § skadeståndslagen.

12 S'

Broltsskadenämnden består av ordförande och vice ordförande, vilka skall vara lagfarna och erfarna i domarvärv, och tre andra ledamöter.

Broltsskadenämnden är beslutför när minst fyra ledamöter är närvarande.

1 den utsträckning som regeringen föreskriver fär ordföranden, vice ordföranden eller tjänsteman vid broltsskadenämnden avgöra ärende om brotlsskadeersältning.

Frågorna om brotlsskadenämndens sammansättning, dess beslulförhel och möjligheten all låta ledamot eller tjänsteman vid nämnden pröva brottsskadeärende är enligt min mening sä viktiga att de bör regleras i brottsskadelagen. Frågorna har delvis berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.12).

Brotlsskadenämndens ledamöter bör utses av regeringen för viss längsta tid. För varje ledamot utom ordföranden bör finnas en ersättare. Bestämmelser om detta kan las upp i förordning med instruktion för nämnden. Där bör också anges vilka omröstningsregler som skall tillämpas när det uppkommer skilda meningar inom nämnden.

Del är angeläget alt beslut om brotlsskadeersältning fattas utan dröjsmål. Delegation av beslutanderätten med stöd av tredje slycket främjar en snabb handläggning. Det är dock givet att alla ärenden av principiell betydelse eller annars av större vikt måste avgöras av nämnden själv. Utrymmet för delegation torde öka alll eftersom en fast praxis utbildar sig vid nämnden. Föreskrifter om delegering flr meddelas i den förordning som jag nyss nämnde. 1 första hand bör övervägas alt ge beslutanderätt åt nämndens ordförande och vice ordförande. Del kan vara lämpligt att nämnden med jämna mellanrum fär en översiktlig redogörelse för de ärenden i vilka ordföranden, vice ordföranden eller en tjänsteman har beslutat.

Några särskilda bestämmelser i lagen om handläggningen av brottsskadeärendena anser jag inte behövas. Förvaltningslagen blir tillämplig på förfarandet. Handläggningen blir i allmänhet skriftlig. Förhandling kan emellertid hållas om det i undanlagsfall skulle visa sig nödvändigt att

' 12 ii i det remitterade förslaget svarar mot 13 5 i propositionsförslaget.

Prop. 1977/78:126 53

inhämta muntliga uppgifter från sökanden eller annan. Utredning i t. ex. medicinska frågor kan tillföras nämnden genom att den anlitar experter.

13 §'

Ansökan om brottsskadeersätlning skall göras inom två år från det att brottet förövades. Föreligger särskilda skäl flr ansökan prövas även om den har kommit in för sent.

Ansökan prövas endast om brottet har polisanmälts eller sökanden visar giltig anledning till att sådan anmälan inte har gjorts.

Första stycket. För närvarande finns det inle någon regel om all ansökan om ersättning från brottsskade- eller rymlingsanslagel skall göras inom någon bestämd tid. 1 likhet med utredningen anser jag emellertid atl ordningsskäl talar för att en bestämd ansökningslid införs. En lid av två är frän brottets begående synes lämplig från olika synpunkter.

En fast tidsgräns kan emellertid få obilliga konsekvenser. En för sent inkommen ansökan bör därför kunna prövas om förseningen framstår som ursäktlig och det är viktigt för den skadelidande att han flr sin föriust ersatt. Omständigheter som leder till atl ansökningen bör kunna prövas trots att den har kommit in för sent kan vara all skadans fulla omfattning har stått klar först lång lid efter del att brottet begicks, att den skadelidande på grund av sjukdom har varit förhindrad att göra ansökan eller atl han inte har känt till ersältningsordningens existens. Som allmän förutsättning bör gälla att det inte är fråga om låga belopp.

Bestämmelsen är inte tillämplig i fall när ansökningen avser omprövning av ett tidigare beslut om brottsskadeersätlning. För begäran om ytteriigare ersättning på grund av samma skada enligt reglerna i 5 kap. 5 § skadeståndslagen torde i stället kunna tillämpas den allmänna preskriptionstiden av tio är räknat från del tidigare avgörandet (jfr prop. 1975:12 s. 217).

Andra stycket. Bestämmelsen motsvaras av regler i gällande rätl med samma sakliga innebörd. Bakgrunden lill dessa regler är närmast att polisens utredningsmaterial är av stort värde som grundval för ersätlningsprövningen. Genom en snabb polisanmälan kan grundläggande uppgifter säkras för den fortsatta utredningen. Bestämmelsen kan ocksä sägas tillgodose det allmännas intresse av atl brott blir beivrade.

Bestämmelsen innehåller inle någon anvisning om när polisanmälan bör göras. Anmälan kan alltså göras när som helst, t. o. m. efter det att ansökan om brotlsskadeersältning har gjorts. 1 praktiken medför dock en sen polisanmälan ofta alt sökanden får svårt all göra troligt alt han verkligen har utsatts för broll.

1 vissa fall kan det länkas all sökanden har godtagbara skäl atl inle göra polisanmälan. Atl anmälan saknas ulgör då inle något hinder mot att ansökningen prövas. Det kan t. ex. tänkas atl polisen ulan anmälan har filt

' 13 S i det remitterade förslaget svarar mot 14 § i propositionsförslaget.

Prop. 1977/78:126 54

kännedom om brottet och utrett saken. Ett annat praktiskt fall är all gärningsmannen och den skadelidande tillhör samma familj. Kravet på polisanmälan kan också frångås i vissa fall av rymlingsskador när det redan från börian är klart vem som är gärningsman och skadorna är av mera alldagligt slag. Det bör då vara tillräckligt alt skadehändelsen anmäls lill vederbörande anstalt. Detta gäller särskilt när skadevållaren är inskriven vid ungdomsvårdsskola. I fråga om elever vid sådana skolor skall nämligen göras en särskild åtalsprövning enligt 69 § barnavårdslagen.

Det krävs inte att gärningsmannen har fällts till ansvar för brottet eller atl åtal har väckts innan ansökan om broltsskadeersättning prövas. Om ansvarsfrågan är tveksam kan det dock finnas anledning att vänta med prövningen av ansökan till dess atl del har avgjorts om åtal skall väckas eller lill dess all brottmålet har avgjorts.

1 uiredningens lagförslag har särskilda föreskrifter tagits upp om att ansökan skall göras på blankett som fastställs av broltsskadenämnden och ges in lill den myndighet som skall besluta i ärendet samt vara åtföljd av den utredning som behövs för ersättningsprövningen. Enligt min mening har emellertid bestämmelser i dessa frågor sin plats i förordning. Genom information lill allmänheten och utdelning av blanketter på polisstationer m. fl. ställen bör broltsskadenämnden verka för all ansökningarna från början är i sådant skick att ärendena kan avgöras utan onödiga uppskov.

14 §'

Kostnad för biträde eller utredning i ärende om brottsskadeersättning kan ersättas av allmänna medel, om synnerliga skäl föreligger med hänsyn till sökandens ekonomiska förhållanden och övriga omständigheter.

1 de flesta fall torde de sökande inte behöva anlita biträde i brottsskadeärende eller göra särskild utredning i ärendet. Ansökningsblankettens innehåll och den information som broltsskadenämnden lämnar torde oftast ge tillräcklig ledning förde skadelidande. Jag förutsätter också att brotlsskadenämndens personal och polisen lämnar upplysningar och råd till de sökande.

I vissa fall kan dock en sökande behöva särskild rättslig hjälp. 1 så fall bör rättshjälp enligl rättshjälpslagen (1972:429) tas i anspråk. Endast i rena undanlagsfall bör den möjlighet lill kostnadsersättning som föreslås i förevarande paragraf kunna användas. Angående de situationer då ersättning enligt bestämmelsen kan komma i fråga kan jag hänvisa till vad jag har sagt i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.12.3). Jag kan tillägga atl det inle bör vara någon absolut förutsättning för atl ersättning skall medges att ansökningen om broltsskadeersättning bifalls. Ersättningen bestäms efler en skälighetsbedömning och kan avse hela eller en del av sökandens kostnader i ärendet.

i propositionsförslaget.

Prop. 1977/78:126 55

Räll lill ersättning enligt paragrafen avser endast kostnader i ärende om brottsskadeersätlning. Ersättning för sådana kostnader som den skadelidande har haft när han har försökt atl 11 sin fordran mot skadevållaren fastställd genom dom eller när han har försökt få domen verkställd omfattas inte av bestämmelsen.

I5ij'

Anspråk på brotlsskadeersältning flr inte överiåtas innan ersättningen är tillgänglig för lyftning.

Anspråk på brottsskadeersätlning för personskada får inte lagas i mät för den skadelidandes skuld. Utmätning av livräntebelopp får dock skeenligl vad som föreskrivs i utsökningslagen (1877:31 s. 1).

Paragrafen, som saknar motsvarighet i utredningens förslag, har förebild i bl. a. 6 § lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning och 29 § trafikskadelagen (1975:1410).

Första stycket. Bestämmelsen har tillkommit för atl förhindra atl den skadelidande överiåter sitt anspråk på brotlsskadeersältning till underpris.

Brottsskadeersätlning får anses vara tillgänglig för lyftning i och med all del ersällningsprövande organet har meddelat sitt ersällningsbeslut. Delta gäller även om beslutet inte är definitivt därför all det har överklagats till broltsskadenämnden enligt 11 § första stycket tredje meningen.

Överlåtelse i sirid mot första stycket är ogiltig. Staten kan alltså inle med befriande verkan mot den skadelidande betala ut ersättning till annan som har förvärvat dennes anspråk. Något hinder finns däremot inte mot atl betala ul ersättningen till någon som uppträder som befullmäktigal ombud för den skadelidande.

Andra stycket. Bestämmelsen motsvarar vad som gäller f. n. beträffande skadestånd med anledning av personskada. De föreskrifter i utsökningslagen som avses är 66 § 3 och 8 mom. saml 67 d §.

16 §2

Utgår brottsskadeersättning, inträder staten intill det utgivna beloppet i den skadelidandes räll till skadestånd till den del detla ej har avräknats vid bestämmande av ersättningen. Detsamma gäller beträffande annan förmån på grund av skadan som hade bort avräknas vid ersättningens bestämmande men som då inte var känd.

Paragrafen ger staten möjlighet all kräva tillbaka brottsskadeersätlning från den som enligt skadeståndsrättsliga regler är ansvarig för skadan. Som jag har sagt i den allmänna motiveringen (avsnilt 2.11) måste staten vid utövningen av denna regressrätt göra en avvägning mellan det allmänna intresset all en brottslig skadevållare gör rätt för sig och önskemålet att hans rehabilitering inte försvåras av alltför betungande beialningsanspråk.

' 15 5 i det remitterade förslaget svarar mot 16 S i propositionsförslaget. 16 S i det remitterade förslaget svarar mot 17 S i propositionsförslaget.

Prop. 1977/78:126 56

Jag vill erinra om alt dessa synpunkter delvis kan ha beaktats redan när den skadelidandes skadestånd har fastställts av domstol eller när det annars blir aktuellt i brottsskadeärendet atl avgöra hur slort skadestånd den skadelidande kan anses ha rätt till. Enligl 6 kap. 2 § skadeståndslagen kan ett skadestånd nämligen jämkas, om skyldigheten alt utge skadeståndet är oskäligt betungande med hänsyn till den skadeständsskyldiges ekonomiska förhållanden. Vid skadestånd på grund av uppsåtligt brott är visserligen huvudregeln att jämkning inte skall ske. Jämkning behöver dock inte vara utesluten i detta fall, om i övrigt starka skäl talar för att lindra skadeståndsansvaret. Exempelvis kan hänsyn till den brottslige skadevållarens möjligheter till återanpassning i samhället motivera atl ett för honom betungande skadestånd sätts ned med stöd av jämkningsregeln. Sådan jämkning inverkar inle på den skadelidandes möjligheter all fl broltsskadeersättning som läcker hela skadan (se prop. 1975:12 s. 140 och 178, LU 1975:16 s. 59 f, rskr 1975:133).

Om ett skadestånd sätts ned enligt denna jämkningsregel blir del givetvis inte aktuellt för staten atl sedan broltsskadeersättning har utgelts utöva regress mot skadevållaren för den del av skadeståndet som har bedömts vara oskäligt betungande för denne och därför har jämkats bort. Omvänt skulle del kunna sägas att något hinder för regress inte föreligger när det gäller den del av skadeståndet som skadevållaren har ansetts kunna bära. Detla är emellertid inle lika säkert. Vid tillämpningen av jämkningsregeln skall nämligen också beaktas den skadelidandes behov av skadeståndet och övriga omständigheter. En nedsättning av skadeslåndsskyldigheten Hr inle gå sä långt att resultatet blir obilligt mot den skadelidande. Det kan på grund härav tänkas att skadevållaren har slora svårigheter att betala även det skadestånd som inte har jämkats bort.

1 brottsskadeärendet måste alltså en självständig bedömning göras av hur långt staten skall driva sitt regresskrav mot skadevållaren. Att de vårdpolitiska synpunkterna bör tillmätas särskild betydelse vid denna bedömning har jag redan sagl i den allmänna motiveringen.

Någon gång kan regress med stöd av paragrafens första mening komma att utövas mot annan än den brottslige skadevållaren. Så kan vara fallel när den skadelidande har rätt lill skadestånd av en arbetsgivare som är ansvarig enligl 3 kap. skadeståndslagen för skada som en av hans anställda har vållat genom brott. Vidare kan staten enligt andra meningen rikta återkrav mot t. ex. ett försäkringsbolag beträffande förmån som enligt 7 § skulle ha avräknats när broltsskadeersättning bestämdes men som då inte var känd.

Prop. 1977/78:126 57

Övergångsbestäm melser'

Denna lag träder i krafl den 1 oktober 1978.

Genom lagen upphävs kungörelsen (1971:505) om ersättning av allmänna medel för personskada på grund av broll saml brevet (1973:493) lill socialstyrelsen angående anslag för budgetåret 1973/74 till Ersättningar för skador vållade av vissa rymlingar m. fl. Äldre bestämmelser om bestämmande av ersättning tillämpas dock fortfarande i fråga om skada som har inträffat före den I oktober 1978.

Ärende om ersättning enligt de äldre bestämmelserna som är anhängigt hos regeringen eller socialstyrelsen när lagen träder i kraft skall överlämnas till broltsskadenämnden. Delta gäller dock ej, om socialstyrelsen har meddelat beslut i ärendet före ikraftträdandet.

F. n. gäller vissa bestämmelser om ersättning av allmänna medel lill skadelidande som har biträtt ordningsmakten. Bestämmelser av delta slag finns bl. a. i förordningen (1948:195) om ersättning och belöning av statsmedel vid biträde ät ordningsmakten. Dessa särskilda ersättningsregler upphävs inle i detta sammanhang utan gäller vid sidan av brottsskadelagen.

Enligt 11 § kan regeringen bestämma att annan myndighet än broltsskadenämnden skall pröva ansökningar om ersättning med högst 500 kr. för vissa rymlingsskador. F. n. gäller att styrelse för ungdomsvårdsskola flr besluta i sådana ärenden, om ansökan avser ersättning med högst 300 kr. Vid lagens ikraftträdande kommer del sannolikt att finnas en del ärenden hos socialstyrelsen som ligger mellan dessa båda beloppsgränser. 1 samband med alt bestämmelser utfärdas om delegering av ärenden lill annan myndighet än broltsskadenämnden flr övervägas om ett sådant redan anhängiggjort ärende bör överiämnas till dessa andra myndigheter.

5 Hemställan

Jag hemställer atl lagrådets yttrande inhämtas över förslaget till brottsskadelag.

6 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

' Andra och tredje styckena i övergångsbestämmelserna i det remitterade förslaget saknar motsvarighet i propositionsförslaget.

Prop. 1977/78:126 58

Bilaga 1

Sammanfattning av utredningens överväganden

Utredningen föreslår att de regler som gäller f. n. om ersättning av allmänna medel för broltsskador skall göras förmånligare i åtskilliga hänseenden. De nya reglerna har förts samman till en brottsskadelag. Ersättning som utgår enligt denna lag kallas broltsskadeersättning. Uppgiften att pröva ansökningarom brotlsskadeersältning bör enligt utredningen läggas på en ny myndighet, broltsskadenämnden.

Det geograflska tillämpningsområdet

Brottsskadeersätlning skall enligt huvudregeln utgå för skador genom brott som har förövats i Sverige. Ersättning utgår dock inte om skadehändelsen har så ringa anknytning till Sverige att del inte är rimligt all skadan ersätts av allmänna medel. När det gäller personskador kan ersättning utgå även vid brott utom landet under förutsättning att den skadelidande har hemvist här.

Brottskadeersättning för personskada

Av de skador som kan drabba samhällsmedborgare framstår personskadorna som särskilt angelägna att täcka. De ersättningsmöjligheter som infördesår 1971 log sikte på alt tillgodose de socialt mest ömmande behoven. Ersättningen skulle utgå efter en prövning av den skadelidandes behov av ersättning.

Utredningen har funnit att flera skäl talar för att ersättning av allmänna medel bör kunna utgå också till skadelidande vilkas ekonomiska förhållanden är sådana alt de f. n. inte har möjlighet atl få sådan ersättning. Erfarenheterna från tillämpningen av brotisskadeanslaget ger utredningen anledning att anta atl någon större ökning av statens kostnader för brottsskadeersättning vid personskada inte behöver befaras genom en frikostigare regel i detta avseende. Utredningen föreslär därför att brottsskadeersättning för personskador i fortsättningen skall bestämmas utan någon behovsprövning. Ersättningen skall i stället utgå enligt skadeståndsrättsliga regler, bl.a, principen om full ersättning för den lidna skadan. Vissa begränsningar i ersättningsmöjligheterna är dock nödvändiga av olika skäl.

Brottsskadeersättning för sakskada och ren förmögenhetsskada

I fråga om sakskada och ren förmögenhetsskada som har vållats av rymlingar och andra intagna vid anstalter (rymlingsskador) föreslår utredningen endast mindre ändringar. Kretsen av de skadevållare som kommer i

Prop. 1977/78:126 59

fråga vidgas något till att omfatta bl. a. anhållna och häktade. En särskild regel om skador vållade av rymlingar från annat nordiskt land införs.

1 riksdagen och i andra sammanhang har vid olika tillfällen förts fram krav på att ersättning skall utgå av statsmedel också vid andra egendomsskador än rymlingsskador. Redan en försiktig beräkning av de kostnader som föranleds av brott ger vid handen att statsfinansiella skäl f. n. inte medger att staten tar på sig någon större del av dessa skador. Ocksä vissa invändningar av rättspolitisk natur kan riktas mot ett utökat ersättningssystem. Utredninen har emellertid funnit att särskilda skäl talar för att ersättning skall kunna ges vid brott som avser egendom av särskild betydelse för enskilda personers framlida försörining. Utredningen föreslår därför atl broltsskadeersättning skall kunna utgå vid föriust av eller skada på egendom som fordras för den skadelidandes försörjning, vid ren förmögenhelsskada dock endast om synneriiga skal föreligger. De situationer som utredningen främst häri åtanke ärbrotl varigenom en arbetstagare ellerenskild näringsidkare flr redskap eller inventarier stulna eller förstörda liksom fall då föremål eller penningmedel som är nödvändiga för någons försörining avhänds honom genom brott. Ersättningen skall bestämmas efter en skälighetsprövning som inte enbart skall inrikta sig på sökandens behov. Föriuster som sökanden kan bära ulan större svårighet skall inle ersättas.

Utredningen har också prövat frågan om ersättning av allmänna medel för skador lill följd av brott mot omyndiga m. fl. av förmyndare eller god man. Det är ett viktigt allmänt intresse atl omyndigas egendom bereds effektivt skydd. Staten har också genom detaljerade föreskrifter i förmynderskapslagstiftningen om placering av omyndigas egendom, redovisningsskyldighet för förmyndare och kontroll genom organ för det allmänna sökt förebygga eller begränsa brott mot omyndiga. Antalet förluster pä grand av brott av förmyndare med avseende på omyndigas egendom har varit mycket litet. Om fel eller försummelse i samband med kontrollen från del allmännas sida har medverkat lill atl skada har uppkommit kan numera staten eller kommun vara skadeståndsskyldig. Utredningen har funnit att ett särskilt ersättningssystem för skador på detla område måste förses med långtgående undantag och skulle komma lill obetydlig användning. Utredningen kan därför inte förorda att det införs någon sådan särskild ersätlningsmöjlighet. Utredningen har dock, för den händelse en ersättningsmöjlighet pä detla område bedöms motiverad, lämnat synpunkter på de problem som möter när del gäller all utforma ett sådant system.

Bestämmande av brottsskadeersättning

Broltsskadeersättning skall i princip bestämmas efter skadeståndsrättsliga regler och alltså utgöra full ersättning förden lidna skadan. Därvid skall dock avräknas andra förmåner som sökanden har rätl till på grund av skadan. Skadestånd skall avräknas om det har betalats eller kan beräknas bli betalt. Vidare skall ersättning från försäkring dras av i skälig omfattning.

Prop. 1977/78:126 60

Staten och vissa större kommuner och företag underlåter i princip att skydda sig genom försäkring med hänsyn till den riskfördelning som ändå förekommer i deras verksamhet. Sådan s. k. självförsäkrare har enligt förslaget inte rätt till ersättning i större utsträckning än om försäkring hade funnits.

Förslaget innehåller särskilda regler om jämkning av broltsskadeersättning. Underlåtenhet av den skadade att teckna försäkring mot skador genom brott kan påverka ersättningen när det är fråga om försäkring som är bruklig i motsvarande förhållanden. Också den skadelidandes underlåtenhet alt vidla sedvanliga försiktighetsåtgärder kan medföra att ersättningen sätts ned eller faller bort. Ett exempel på detta är att den skadelidande har förvarat stöldbegärlig egendom på ett olämpligt sätt. Jämkning kan vidare ske med hänsyn till den skadelidandes uppträdande och övriga omständigheter i samband med brottet. Härvid kan hänsyn tas lill om den skadelidande har uppträtt provocerande. Ersättningen kan också jämkas om skadan har uppkommit i samband med att den skadelidande har deltagit i brottslig eller på annat sätt klandervärd verksamhet. Vid personskada får dock jämkning inle ske så att den skadade under hela livet blir lidande av en tillfällig oaktsamhet.Broltsskadeersättning för personskada skall i regel utgå i form av ett engångsbelopp, vilket utredningen föreslår maximerat till 20 basbelopp, f. n. drygt 220 000 kr. Om ersättning för framlida inkomstföriusl eller föriust av underhäll är av väsentiig betydelse för den skadelidandes försörjning skall åriig livränta kunna utgå med högst tre basbelopp, dvs. omkring 33 000 kr. Från ersättningen dras en självrisk av 200 kr.

Vid andra skador än personskada föreslås som högsta ersättningsbelopp tio basbelopp, vilket f. n. motsvarar drygl 110 000 kr. Självrisk på 200 kr. skall enligt förslaget dras av vid rymlingsskador som uppkommer i närheten av anstalten eller annan plats där skadevållaren har erhållit vård.

Regress mot skadevållaren

1 den mån brottsskadeersättning utgår skall staten enligt förslaget överta den skadelidandes rätl lill skadestånd av gärningsmannen. Staten lar härigenom en möjlighet att regressvis återkräva den utgivna ersättningen av den som har vållat skadan. Denna möjlighet måste dock utövas med beaktande av skadevållarens ofla svåra situation och vikten av hans sociala återanpassning. Utredningen räknar med att regressrätten kommer att utnyttjas endast i undantagsfall.

Administrationen

Som tidigare nämnts föreslås atl ansökningar om brottsskadeersätlning prövas av en särskild nämnd, broltsskadenämnden. Denna föreslås fl en allsidig sammansättning som tillgodoser behovet av juridisk sakkunskap, erfarenhet av skadereglering och insikter i kriminalpoliliska spörsmål.

Prop. 1977/78:126 61

Brottsskadenämndens avgöranden skall enligl förslaget inte kunna överklagas.

Ansökningar om ersättning med mindre belopp skall kunna prövas av t. ex. styrelse för ungdomsvårdsskola,

Föratt brottsskadeersättning skall utgå förutsätts i regel att polisanmälan har skett. Ansökan om ersättning skall vidare göras inom två år från det brottet förövades, om inle särskilda skäl föreligger.

Den sökande skall, utöver vad som följer av rättshjälpslagen, i vissa fall kunna fl ersättning för sina kostnader för biträde eller utredning i ärendet.

Kostnaderna

Den sammanlagda utgiften från brotisskadeanslaget och rymlingsanslaget var för budgetåret 1975/76 omkring 1,8 milj. kr. Utredningen beräknar atl anslagsbehovet för det första budgetåret efter den reform som utredningen föreslår uppgår till omkring 3,0 milj. kr. Man kan räkna med alt bl. a. en vidgad kännedom om möjligheten att få ersättning för brottsskador kommer att leda lill ett ökat antal ansökningar. 1 samband härmed understryker utredningen vikten av en fullgod information tiU allmänheten.

Utredningen har beräknat personalbehovet för brotlsskadenämndens kansli till 13,5 tjänster. Anslagsbehovet för ersättningsordningens administration under det första budgetåret kan beräknas till 1,7 milj. kr. Det bör beaktas att dessa resurser lill övervägande delen motsvaras av besparingar i fråga om personal och övriga kostnader vid socialstyrelsen och justitiedepartementet.

Övergångsbestämmelser

De nya ersättningsreglerna skall tillämpas endast pä skador som inträffar efter brottsskadelagens ikraftträdande. 1 fråga om äldre skador tillämpas de hittillsvarande reglerna om bestämmande av ersättning.

I fråga om förfarandet vid fastställande av brottsskadeersätlning skall de nya reglerna tillämpas genast vid ikraftträdandet.

Prop. 1977/78:126 62

Bilaga 2 Utredningens lagförslag

Förslag till Brottsskadelag

Härigenom föreskrives följande.

1 § Till den som har tillfogats skada genom brott utgår ersättning av stats
medel (brotlsskadeersältning) enligt denna lag.

Broltsskadeersättning utgår ej om skadehändelsen har så ringa anknytning lill Sverige alt det icke är rimligt att skadan ersattes av allmänna medel.

2 § Brottsskadeersätlning utgår för personskada om brottet har begåtts
i Sverige eller förövats utom landet mot person som har hemvist här.

Ersättning utgår också för skada som i samband med personskada har uppkommit på kläder och andra personliga bruksföremål som den skadelidande bar på sig.

3 § Brotlsskadeersältning utgår för sakskada och, om särskilda skäl fö
religger, för ren förmögenhetsskada om brottet har begåtts i Sverige och
förövats av

1. person som är intagen i kriminalvårdsanstalt,

2. person som är inskriven vid ungdomsvårdsskola eller av annan anledning är intagen i sådan skola,

3. person som är intagen i allmän värdanstalt för alkoholmissbrukare, dock ej under försökspermission annal än när han bor på inackorderingshem eller åtnjuter familjevård,

4. person som på grund av misstanke om brott eller eljest är intagen i polisarrest eller allmänt häkte eller har avvikit därifrån, eller

5. person som i Danmark, Finland, Island eller Norge har underkastats
motsvarande frihetsberövande.

4 § 1 annal fall än som avses i 3 i; utgår brottsskadeersättning för förlust av eller skada pä egendom som fordras för den skadelidandes försörining, om brottet har begåtts i Sverige. Ersättning för ren förmögenhetsskada ulgår dock endast om synneriiga skäl föreligger.

5 § Beträffande brottsskadeersätlning äger 5 kap. skadeståndslagen (1972:207) och lagen (1973:213) om ändring av skadeståndslivränlor motsvarande tillämpning.

Livränta utgår endast när ersättningen avser inkomstföriusl eller föriust av underhåll och är av väsentlig betydelse för den skadelidandes försörining.

6 § Vid bestämmande av brottsskadeersätlning beaktas, utöver förmåner som avses i 5 kap, 3 S skadeståndslagen (1972:207), i skälig omfattning ersättning i övrigt som sökanden har rätt till på grand av skadan.

Prop. 1977/78:126 63

Den som måste antagas ha underiätit att försäkra egendom på grund av omfattningen av sina intressen äger ej rätt till ersättning för skada på egendomen i vidare mån än om försäkring hade funnits.

Skadestånd avräknas i den mån det har betalats eller kan beräknas bli betalt,

7 § Brottsskadeersätlning får ej överstiga tjugo gånger basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring vid personskada eller tio gånger basbeloppet vid annan skada. Skall ersättningen utgå som livränta flr den dock bestämmas till vad som svarar mot, för år räknat, högst tre gånger basbeloppet.

8 § Brottsskadeersätlning kan jämkas efler vad som är skäligt med hänsyn till föreliggande försäkringsmöjligheter pä den skadelidandes sida, den skadelidandes underlätenhet att vidtaga sedvanliga försiktighetsåtgärder, hans uppträdande i samband med brottet och övriga omständigheter.

9 § Från det belopp, vartill den sammanlagda gotlgörelsen enligt 5-8 iJ!; uppgår, avräknas 200 kronor. Om skadan omfattas av försäkring med högre självrisk än 200 kronor avräknas dock belopp motsvarande hela självrisken.

Avräkning enligt första stycket sker ej i fråga om skada som har vållats av någon som avses i 3 >; när skadan har uppkommit på eller i närheten av anstalt eller annan plats där han har erhållit vård. Avräkning sker ej heller vid skada som avses i 4 S.

10 § Har brottet ej polisanmälts, utgår brottsskadeersättning endast om sökanden visar giltig anledning till att sådan anmälan icke har gjorts.

11 § Fråga om brottsskadeersättning prövas av broltsskadenämnden. Ansökan om ersättning med högst 500 kronor i anledning av skada vållad av någon som avses i 3 § I eller 2 flr dock prövas av annan myndighet som regeringen bestämmer.

12 § Ansökan om brottsskadeersättning skall göras inom två år från det brottet förövades. Om särskilda skäl föreligger, får ansökan prövas även om den har kommit in för sent.

Ansökan göres på blankett som fastställes av broltsskadenämnden och ges in till den myndighet som skall besluta i ärendet. Till ansökningshandlingen skall fogas de handlingar som behövs för prövningen.

13 § Mot beslut av myndighet som anges i 11 5 andra meningen föres talan hos broltsskadenämnden genom besvär. Mot brottsskadenämndens beslut får talan ej föras.

14 § Om särskilda skäl föreligger med hänsyn till sökandens ekonomiska förhållanden, utgår ersättning för hans kostnad för biträde eller utredning i brottsskadeärendet.

Prop. 1977/78:126 64

15 § Utgår broltsskadeersättning träder staten i motsvarande mån in i den skadelidandes rätt till skadestånd eller annan förmån på grund av brottet som icke har beaktats när brottsskadeersättningen fastställdes.

16 § Ersättning enligt denna lag utbetalas av broltsskadenämnden.

Denna lag träder i kraft den

Genom lagen upphäves kungörelsen (1971:505)om ersättning av allmänna medel för personskada på grund av brott samt föreskrifterna i brevet (1973:493) till socialstyrelsen angående anslag för budgetåret 1973/74 till Ersättningar för skador vållade av vissa rymlingar m. fi. Äldre bestämmelser om bestämmande av ersättning tillämpas dock alltjämt i fråga om skada som har inträffat före upphävandet.

Ärende om ersättning enligt de äldre bestämmelserna, vilket vid ikraftträdandet av denna lag är anhängigt hos regeringen eller socialstyrelsen, skall överiämnas till brotlsskadenämnden. Delta gäller dock ej ärende där socialstyrelsen har meddelat beslut före ikrafiträdandet.

Prop. 1977/78:126 65

Bilaga 3

Sammanställning av remissyttrandena 1 Allmänna synpunkter

Utredningens förslag har fått ett gynnsamt mottagande under remissbehandlingen. Huvuddragen i förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av praktiskt laget samtliga remissinstanser. Från några häll ifrågasätts dock om inte staten bör ta på sig ett vidsträcktare ersättningsansvar än utredningen har föreslagit.

JK delar utredningens uppfattning all de som tillfogas skada genom brott har ett särskilt behov av ekonomisk hjälp frän det allmännas sida på grund av deras ogynnsamma belägenhet i fråga om möjligheterna att få ut det skadestånd som de kan vara berättigade lill. Samtidigt måste dock beaktas inle bara hänsynen till brottsoffren utan också skadeståndsskyldighetens reparaliva funktion och preventiva effekt, rättvisesynpunkter samt intresset att allmänheten på egen hand försäkringsvägen skyddar sin person och sin egendom. Enligl JK har utredningen lyckats balansera dessa synpunkter väl. Svea hovrätt framhåller att det är tydligt att staten inte kan åta sig atl ersätta alla brottsskador utan att en avvägning mellan olika ersättningsbehov i samhället måste ske. Hovrätten har i princip inte någon erinran mot den avvägning som utredningen har gjort.

Föreningen Sveriges statsåklagare påpekar att lagstiftningen med de föreslagna reglema endast lar nägra försiktiga steg framåt saml all rådande brottslighet och den kriminalpolitiska utvecklingen borde föranleda än större generositet. Föreningen accepterar dock i nuvarande läge uiredningens avvägning av intresset alt brotlsdrabbade skall hållas skadeslösa mot andra av utredningen antydda rältspoliliska och ekonomiska intressen.

Enligt Sveriges domareförbund är det rimligt atl samhället känner ett särskilt ansvar för dem som har drabbats av brott. De ersättningar till brottsoffren som f. n. utgår av allmänna medel är emellertid inte betydande om de sätts i relation till samhällels utgifter i brottsförebyggande och resocialiserande syften. Det synes därför förbundet som om utredningens grandsyn på statens ansvar för brottsoffren såsom vilande på samhällssoli-dariteten är alltför snäv. Också den i och för sig önskvärda humaniseringen av kriminalpolitiken synes motivera en generösare inställning från samhällets sida mot dem som genom utformningen av den humanitära kriminalpolitiken utsatts för brott. Förbundet tror att en generösare inställning i någon mån skulle öka allmänhetens gehör för den moderna kriminalpolitiken. Å andra sidan är det av stalsfinansiella och praktiska skäl nödvändigt med återhållsamhet i statens ersättningsåtaganden. Det är vidare angeläget atl

5 Riksdagen 1977178. I saml. Nr 126

ersättningsreglerna inte verkar hämmande på allmänhetens benägenhet att själv vidta skyddsåtgärder i brottsförebyggande syfte. Det är både från kriminalpolitiska och samhällsekonomiska synpunkter bällre att brott förebyggs än att skadoma blir ersatta genom skadestånd, försäkring eller del allmänna. Förbundet ansersigdärför i stort sett kunna godta de riktlinjer som utredningen har dragit upp för statens ersättningsåtaganden.

Också brottsförebyggande rådet understryker all vidgade möjligheter för brottsoffer att 11 ersättning av allmänna medel kan bidra till att hos allmänheten vinna gehör för moderna strävanden inom kriminalpolitiken och till att underiätta återanpassningen i samhället av dem som har begått brott. Liknande synpunkter framförs av länsåklagarmyndigheten i Uppsala län, LO, SACO/SR och Folksam. JK anser dock att utredningens syn på effektema av ett vidgat samhällsansvar för brottsskador med avseende på allmänhetens inställning till kriminalvården och dem som begår brott samt brottslingarnas återanpassning är alltför optimistisk. Detsamma gäller enligl JK effekten på målsägandens inställning till den som har begått brottet. Också Husmodersförbundet Hem och Samhälle ifrågasätter om liberalare ersättningsregler kommer att leda till att allmänheten lättare accepterar en humanare kriminalpolitik. Överåklagaren i Stockholm befarar atl skadeståndsreglernas brottsavhåUande effekt på sikt kommer atl påverkas ogynnsamt.

En allmänt kritisk inställning till utredningens förslag redovisas i en skiljaktig mening till brottsförebyggande rådets yttrande. Enligl vad som anförs i reservationen har utredningen inte undersökt vad ett system för brottsskadeersätlning skall syfta lill och på grund härav inte diskuterat 'andra fördelningsprinciper. Ett ersätiningssystem efter samma principer som sjukförsäkringen skulle ge bällre läckning för det enskilda offret. Dessutom skulle fördelningen bli mer rättvis än vad som i dag är fallet. Å andra sidan skulle en sådan lösning fl konsekvenser dels för försäkringsbranschen, som skulle föriora en del av sin verksamhet, och dels för risken för bedrägerier m. m. En annan lösning är därför en obligatorisk försäkring administrerad av försäkringsbolagen.

2 Det geografiska tillämpningsområdet för ett statligt ersättningssystem

Utredningens förslag om det geografiska tillämpningsområdet har i allmänhet lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Enligt RA, som anser att förslaget är väl avvägt, har tillbörlig hänsyn tagits till den nordiska rättsgemenskapen. Folksam anser dock att det skulle vara försvariigt med en begränsning till enbart brottsskador som inträffar inom de nordiska länderna. Också JK ifrågasätter om de som har hemvist här i landet skall kunna få brottsskadeersätlning för brott som har begåtts utomlands. I den mån någon med hemvist här i landet lider nöd på grund av en utomlands erhållen skada, bör hjälpen från samhällets sida enligl JK:s mening utgå i annan ordning.

Prop. 1977/78:126 67

3 Ersättningsgilla skador

3.1 Personskada

Flertalet remissinstanser tillstyrker att den nuvarande behovsprövningen vid personskador tas bort. Enligt JK kan en behovsprövning strikt tillämpad leda till resultat som framstår som godtyckliga. Också rättvisesynpunkter talar enligt JK för att alla som har tillfogats personskada genom brott har rätt till brottsskadeersättning. Liknande synpunkter framförs av RÅ, rikspolisstyrelsen, SACOfSR, föreningen Sveriges fiivårdsijänsiemån och Husmodersförbundet Hem och Samhälle.

Socialstyrelsen avstyrker däremot att behovsprövningen vid ersättning för personskador slopas. Ett särskilt ersättningssystem för brottsskador kommer i praktiken alt få liten betydelse med hänsyn till förekomsten av olika försäkringsförmåner. Slopandet av behovsprövningen är i varje fall från social synpunkt inle någon angelägen förändring. Eftersom de skadelidande vid våldsbrott vanligen tillhör ekonomiskt mindre välbeställda grapper är förslaget inle heller från praktisk synpunkt mycket all orda om. Konsekvensema av den föreslagna ändringen kan däremot bli atl staten får la över ansvaret för den del av det privata försäkringsväsendet som nu läcker personskador vid brott. Styrelsen vänder sig i och för sig inte mot detta men anser atl del innan en sådan reform genomförs bör vara närmare bestämt vad den innebär. Det måste bl. a. finnas garantier för alt det statliga systemet fungerar lika bra för de skadelidande som det överfallsskydd som tillhandahålls av del privata försäkringsväsendet.

Svenska försäkringsbolags riksförbund framhåller å andra sidan all ett borttagande av den nuvarande behovsprövningen vid personskador inte kommer att medföra att i vart fall de lill riksförbundet anslutna försäkringsbolagen slopar sitt överfallsskydd.

Beträffande frågan vilka slags personskador som skall ersättas anser Folksam att en begränsning till våldsbrott är ganska naturiig. De exempel från nuvarande praxis där ersättning har utgått för skada som har vållats genom oaktsamhet talar mot en vid gräns. Enligt Folksam skulle ersättning ha varit lika motiverad vid många andra olycksfall.

3.2 Sakskada och ren förmögenhetsskada i allmänhet

När det gäller frågan om ersättning för andra brottsskador än personskador framhåller några remissinstanser vikten av alt stor återhållsamhet iakttas. Sålunda uttalar JK all staten inle bör la på sig ansvaret för sådana skador i vidare mån än när det från allmän synpunkt är särskilt angeläget att så sker. Övervägande skäl talar för att den som vill tillförsäkra sig ett bättre skydd för sin egendom än det som skadeståndslagen bjuder så långt del är möjligt får göra det försäkringsvägen. En ordning som innebär att staten i ökad

Prop. 1977/78:126 68

utsträckning övertar det ekonomiska ansvaret för egendomsskador är varken önskvärd eller försvarlig. Liknande synpunkter framförs av rikspolisstyrelsen. som anför att en principiell ersättningsskyldighet för staten visserligen kan vara motiverad i vissa fall - exempelvis när någon vars motståndskraft är nedsatt till följd av hög ålder eller fysiskt eller psykiskt handikapp tillfogas skada på grund av psykisk påverkan - men alt det kan ifrågasättas om inte ersättningen i dessa fall bör inordnas i del statliga socialförsäkringssystemet.

Folksam avstyrker helt ett statligt ersättningsåtagande under hänvisning till de skäl som utredningen har anfört mot ett allmänt åtagande. Vad särskilt gäller åldringsfallen kan väl typfallet anses vara den ensamboende som blir brottsoffer därför att del är känt att han har ett litet kapital och atl han förvarar del hemma efiersom han inte litar på banken. Hur tragiskt detla fall än är motiverar det inte statliga ersättningsanordningar. Det ärsnarare ett praktiskt än ett ekonomiskt problem.

Föreningen Sveriges statsåklagare ifrågasätter å andra sidan om inle förslaget till ersättning för ren förmögenhetsskada har fått en alltför snäv utformning. Praxis kan komma atl bli alltför restriktiv i fall då ömmande och humanitära skäl talar för ersättning. Det är lill exempel angeläget all ersättning kan utgå till gamla människor som genom s, k. åldringsbedrägerier frånluras sina pengar just medelst utnyttjande av deras av åldern nedsatta motståndskraft. Föriust av mödosamt samlade besparingar kan medföra slora påfrestningar pä denna kategori. Stalsfinansiella invändningar mot en något störte frikoslighet i fall som dessa synes ej väga tungt, särskilt med hänsyn till de möjligheter till jämkning av brottsskadeersätlning som utredningen har föreslagit i annat sammanhang.

LO kritiserar utredningens uppfattning atl allmänheten - om ökade ersätlningsmöjligheter infördes - skulle bli mindre benägen alt teckna försäkring eller mindre aktsam om sin egendom. Den av utredningen föreslagna möjligheten att jämka brottsskadeersättningen med hänsyn lill den skadelidandes underlåtenhet att vidta normala försiktighetsåtgärder kan förhindra all ersättningen i denna del får allt för stor omfattning. LO påpekar alt det är en allvarlig brist att utredningen inte har undersökt storieken av de kostnader som skulle uppkomma, om ersättningssystemet vidgades till att gälla även andra sakskador än rymlingsskador som drabbar enskilda. LO anser att utredningen bör kompletteras i denna del. Också socialstyrelsen menar att frågan om ersättning vid sakskador bör föras vidare.

Några remissinstanser vänder sig mot den föreslagna formuleringen att ersättning skall ulgå för skada på eller föriust av egendom som fordras för den skadelidandes försörjning. Försäkringsjuridiska föreningen framhåller alt denna formulering kan ge upphov till tolkningssvårigheter. Enligt Folksam är formuleringen troligen felaktig när det gäller åldringsbrotten. Den stämmer inte heller när det gäller de av utredningen angivna exemplen att arbetstagare

Prop. 1977/78:126 69

eller näringsidkare förlorar redskap eller inventarier. Enligt Folksam är det orimligt att betrakta en sådan förlust som ett hot mot försöriningsmöjlighe-len. Svea hovrätt anser att det bör framgå tydligare att bestämmelsen är tillämplig även när den skadade egendomen erfordras för försörjning av den skadelidandes familj eller annan som den skadelidande är försörjningsskyldig mot. Enligl hovrätten är förtydligande även påkallat med hänsyn till de fall då skadad egendom tillhör dödsbo, handelsbolag e.d. och den vars försörjning det är fråga om är delägare i denna juridiska person.

Utredningens förslag att näringsidkare som till sin ställning kan jämföras med arbetstagare bör kunna få ersättning kommer enligt JK atl medföra problem. JK anser det svårt att ur den helerogena gruppen näringsidkare sortera ut en mindre grupp som företer likheter med vanliga arbetstagare. Också rikspolisstyrelsen ställer sig tveksam till definitionen av de näringsidkare som skall kunna få ersättning för sakskador från staten.

När det gäller uiredningens förslag alt ersättning kan utgå för skada, som i samband med personskada har uppkommit på kläder och andra personliga braksföremål som den skadelidande bar på sig, konstaterar Sveriges advokatsamfund atl denna ersätlningsmöjlighet inte omfattar tillhörigheter som stjäls eller utsätts för skadegörelse vid samlidigt inträffad personskada. Den som blir rånad pä armbandsur eller smycken får således inle ersättning för förlusten även om han i samband därmed utsatts för misshandel. Delta aren svårförståelig distinktion, som skapar onödiga gränsdragningsproblem. Om en person som llr ett knytnävsslag inte bara får sin skjorta nedblodad utan också i fallet efler slaget sin klocka sönderslagen, flr han ersättning för klockan. Framgår del emellertid alt gärningsmannen haft för avsikt att råna vederbörande - på klockan eller på något annal - bortfaller ersättningsrätlen. Samfundet förordar därför en regel som innebär atl skada på eller föriust av kläder och personliga bruksföremål i princip alllid ersätts, om skadan har uppkommit inte bara i samband med personskada utan också som en följd av sådan skada. Liknande synpunkter anförs a\föreningen Sveriges statsåklagare, som anser alt ersättning bör utgå även för stöld av pengar, smycken e.d. i samband med personskada, Husmodersförbundet Hem och Samhälle framhåller all också armbandsur och ringar, i varje fall vigselringar, bör anses som personliga bruksföremål och alltså ersättas.

3.3 Sakskada och ren förmögenhetsskada i samband med rymning

Atl rymlingsskador skall ersättas enligt särskilt förmånliga regler har under remissbehandlingen satts i fråga endast i en reservation lill brottsförebyggande rådets yttrande samt, såvitt gäller ren förmögenhelsskada, av Folksam.

Några remissinstanser anser atl ersättningsmöjlighelerna vid rymlingsskador bör utvidgas lill att avse även skador som har vållats av personer som står under kriminalvård i frihet. 1 denna riktning uttalar sig kriminalvårdssty-

Prop. 1977/78:126 70

relsen, föreningen Sveriges statsåklagare och föreningen Sveriges frivårdstjänstemän. Brottsförebyggande rådet anser atl frågan om en sådan utvidgning åter bör prövas sedan någon lids erfarenheter har vunnits av reglerna om den nya anordningen för brottsskadeersättning.

Uiredningens uppfattning att också fall, där skadevållaren är häktad, anhållen eller omhändertagen enligt 26 eller 28 - 30 kap. brottsbalken, bör omfattas av reglerna om ersättning för rymlingsskador delas av rikspollssiy-relen och kriminalvårdsstyrelsen. Också domstolsverket ansluter sig lill delta förslag. När del gäller omhändertagande enligl lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande, vissa kortvariga frihetsberövanden enligt rättegångsbalken och andra liknande frihetsberövanden är förhållandena emellertid enligt domstolsverket något annorlunda. Inte minst den omständigheten atl frihetsberövandet endast får pågå under kort lid gör del enligl verket knappast befogal alt staten lar på sig ett ersättningsansvar i dessa fall.

Enligt JK kan den föreslagna utvidgningen av kretsen skadevållare, i vart fall såvitt avser personer intagna i polisarrest, inte anses uppburen av de skäl - främst hänsynen till de kringboende - som talar för särskilt gynnsamma regler när det gäller ersättning till dem som drabbas av brott av personer som är intagna pä vissa anstalter. Endast i den mån anhållna eller häktade personer förvaras i kriminalvårdsanstalt torde skäl finnas för att brott begångna av sådana personer under rymning skall omfattas av ersättningsanordningen. De personer som bor nära en polisstation eller ett allmänt häkte är inle mer utsatta för brott än andra. Än mindre motiverat är det alt statens ansvar för rymlingsskador får omfatla personersom utan samband med brott har tagits in i polisarrest eller häkte. Låter man dem som på grund av brott är intagna i polisarrest eller häkte omfattas av regleringen av rymlingsskador kan del naturiiglvis vara lämpligt med uniformitet i tillämpningen. Några andra skäl som motiverar ett statligt ansvarsåtagande i förevarande hänseende har dock inte framförts.

BroUsförebyggande rådet påpekar alt häktade som skall genomgå rätlspsy-kiatrisk undersökning regelmässigt intas på särskilda rättspsykiatriska stationer eller kliniker. Dessa inryms numera så gott som undantagslöst i särskilda byggnader vid av landsting drivna sjukhus. Staten bekostar dock löner och omkostnader för undersökningsverksamheten. Vid dessa förhållanden anser brottsförebyggande rådet all ersättningsreglerna för rymlingsskador skall avse även skador av sådan häktad person som är intagen på rättspsykiatrisk station/klinik eller avvikit därifrån. Socialstyrelsen framför samma uppfattning.

Er\]\gt föreningen Sveriges åklagare bör ersättningsreglerna avse också fall då skada har vållats av någon som har intagits i eller avvikit från militärhäkte.

Ett par remissinstanser kritiserar uiredningens uppfattning atl ersättning av allmänna medel inle skall utgå för rymlingsskador i fall när 1. ex. kommun eller landstingskommun är huvudman för den aktuella anstalten. Enligt

Prop. 1977/78:126 71

domstolsverket är det naturiigt alt skador som har vållats av personer som av samhället blivit tvångsvis omhändertagna för vård skall ersättas enligt samma regler vare sig vården sker i statlig eller kommunal regi. För den enskilde måste del vara svårt att förstå skillnaden mellan all en skada har orsakats av en internerad som är psykiskt avvikande och att den har vållats av en patient från ett landstingsdrivet mentalsjukhus. Det måste därför vara rimligt atl staten svarar också för de brottsskador vilka har åsamkats av personersom är underkastade psykiatrisk vård, barnavård, omsorgsvärd eller nykterhelsvård i anstalt, vare sig anstalten drivs av staten eller annat rättssubjekt. Ett överförande till staten av skyldigheten all helt svara för sådana broltsskador synes dessutom påkallat med hänsyn lill att de nuvarande ersättningsformerna enligt vad utredningen har anfört inte är helt tillfredsställande på den kommunala sidan. Överåklagaren I Göteborgs åklagardislrikt och Landstingsförbundet anför liknande synpunkter. Landstingsförbundet tillägger att landslingens ansvar med en sådan lösning skulle kunna inriktas på rent vårdpoliiiskt betingade skaderisker för övriga patienter inom psykiatrisk vård samt personer inom barnhems- och omsorgsvärd.

Utredningens ståndpunkt att kravet på bevisning om atl rymlingsskadan har tillfogats genom brott inte får sättas särskilt högt i fall då skadan drabbar fosterhem, arbetsgivare eller liknande kritiseras av JK, som finner det stötande att införa en sorts presumtion för alt skadan skall anses vållad genom broll i dessa fall. Domstolsverket anser för sin del alt skador av denna art bör ersättas generöst men atl del är förenat med vissa risker att visa alltför slor generositet. Rehabiliteringen av den vårdade kan försvåras, om en vådagärning av omgivningen uppfattas som brottslig därför all brotlsskadeersältning utgelts. Beviskravet får därför inte sällas alltför lågt.

3.4 Sakskada och ren förmögenhetsskada vid brott mot omyndig e.d.

Uiredningens ståndpunkt atl en särskild ersättningsanordning inte bör införas för skador som har vållats av förmyndare mot omyndig eller av god man mot den han företräder har överiag godtagils av de remissinstanser som berört frågan. Endast länsåklagarmyndigheien i Blekinge län och Kronobergs län ifrågasätter om inte utredningen borde ha ulfört en noggrannare undersökning om förekomsten av brott mot omyndiga.

RÅ anser att det skulle föra för långt alt i delta sammanhang införa regler till skydd mot brott av förmyndare och gode män. Uiredningens motiv att avvisa ett sådant syslem är enligt RÅ väl underbyggda,

Stockholms överförmyndarnämnd påpekar att överförmyndarorganisa-tionen före år 1976 ansetts fungera mindre väl men att en undersökning av förmynderskapsutredningen visat att endast ett fätal förskingringar av myndlingars medel hade förekommit (SOU 1970:67 s. 211). Eftersom överförmyndarkontrollen har förbättrats genom nu gällande förmynder-skapslagstittning bör det finnas förutsättningar för atl förskingringar skall bli

Prop.1977/78:126 72

ännu mera sällsynta i fortsättningen. Utöver förskingringar kan myndlingar även bli utsatta för andra brott av förmyndare och gode män. Någon undersökning som visar omfattningen av denna brottslighet har inte gjorts. Det riiesta talar dock för att brottsfrekvensen är låg. Med kännedom om den låga brottsligheten och de problem som skulle möta vid utformningen av en generell ersättningsanordning i detta avseende ansluter sig överförmyndarnämnden till utredningens uppfattning.

Föreningen Sveriges överförmyndare finner atl den numera förstärkta överförmyndarorganisaiionen med bl. a. möjlighet till inrättande av överför-myndarnämnder torde medverka till att brotten mot omyndiga m. fl. blir begränsade. För en sådan utveckling talar också det förhållandet att överförmyndare och ledamöter i överförmyndarnämnder numera utbildas för atl kunna sköta sina kontrollfunktioner. Föreningen anser således att tillräckliga skäl inte föreligger för en generell ersältningsordning beträffande skador som vållas av förmyndare eller gode män. Föreningen förutsätter dock att om en myndling drabbas av skador till följd av brott, riksdag eller regering skall kunna medge ersättning om det föreligger särskilt ömmande omständigheter.

4 Ersättningens bestämmande 4.1 Skadeståndsrättsliga principer

Att brottsskadeersätlning enligt huvudregeln skall bestämmas enligt skadeståndsrättsliga principer har i regel inte kommenterats av remissinstanserna. Socialstyrelsen framhåller dock att frågan om betydelsen för det statliga ersättningssystemet av å ena sidan skadeståndsrältsliga principer och å andra sidan försäkringsbolagens villkor borde ha behandlats mer ingående. Det gäller inte bara vid bestämmande av ersättningen utan även vid bedömning av andra frågor, t.ex. hur vidsträckt medvållandebegreppet bör vara. Vid användningen av rymlingsanslaget tillämpas dels skadeståndsrättsliga regler, dels regler som överensstämmer med försäkringsbolagens villkor och dels regler som är en blandning från båda dessa områden. Det säger sig självt alt praxis under sådana förhållanden blir snårig och lätt utvecklas motsägelsefullt. Enligt socialstyrelsens mening talar övervägande skäl för att försäkringsbolagens linje i stort bör följas även av staten. På grund av att målsättningen med statens åtagande alt ersätta brottsskador i mycket skiljer sig från de syften försäkringsbolagen har med sin verksamhet kan dock en mera självständig hållning i vissa avseenden vara värd atl överväga,

Enligl JK är del viktigt att så långt det är möjligt förhindra att skada för vilken någon är ansvarig enligt skadeståndslagen bedöms olika av olika prövningsinstanser. Om skadeslåndsfrågan har prövats av domstol bör därför den ersällningsprövande myndigheten enligt huvudregeln vara bunden av domstolens avgörande. Regeln bör dock förses med det undantaget att domstolens avgörande inte skall vara bindande i fall där domstolen inte har

Prop. 1977/78:126 73

ingått på sakprövning av skadeståndets storiek. Också fall där omständigheter, som inte var kända vid domstolsprövningen, har tillkommit bör kunna föranleda en ändrad bedömning.

Folksam drar upp frågan om ersättning till efterievande barn samt framhåller alt en avsevärd utjämning har skett på detta område inom skadeståndsrätten. Underhåll, utbildningsstöd osv, blir inte i samma utsträckning som tidigare större om den bortgångne försörjaren var höginkomsttagare. Folksam ifrågasätter om inte en total utjämning vore rimlig när det gäller brottsskadeersätlning.

4.2 Avräkning av skadestånd och andra förmåner

Utredningens förslag att avräkning skall ske för skadestånd och andra förmåner som den skadelidande kan vara berättigad till på grund av skadan har i allmänhet lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Beträffande förslaget alt skadestånd skall avräknas i den mån det har betalats eller kan beräknas bli betalt understryker dock föreningen Sveriges statsåklagare atl man inte får ställa för höga krav på bevisningen all skadeståndet inte kan beräknas bli betalt. De som ådrar sig skadeståndsskyldighet genom brott häri många fall svårt alt finna och behålla arbete eller är alkoholskadade e.d. En aldrig så god vilja att betala skadestånd slupar därför på bristande förmåga. När det gäller personskada är det väl känt från skadeslåndsrätten all det för den skadades tillfrisknande och rehabilitering är av vikt att ersättningen utgår snabbt och med ett engångsbelopp och ej fördröjs av långdragen utredning. F.ö. kan staten enligl utredningens förslag regressvis återkräva den utgivna ersättningen av skadevållaren.

Svea hovrätt framhåller alt bedömningen av gärningsmannens betalningsförmåga i flertalet fall bör grundas på polisutredning. Endast om det finns skäl alt anta att gärningsmannen har förmåga alt ersätta skadan bör det krävas att den skadelidande utverkar dom i skadeståndsfrågan och söker verkställighet av domen. 1 övriga fall innebär det onödigt merarbete att låta säväl allmän domstol som broltsskadenämnden pröva ersättningsfrågan. Med en sådan ordning tar del ocksä längre tid innan den skadelidande får ersättning. Om dom i skadeståndsfrågan inte finns och staten önskar föra regresstalan mot en gärningsman som inte självmant betalar, måstestaten visseriigen först väcka talan mot denne vid allmän domstol. Någon väsentlig nackdel lär detta dock inte innebära, eftersom regressanspråk sällan torde komma att framställas,

4.3 Jämkning med hänsyn till den skadelidandes eget beteende

JK delar utredningens uppfattning att brottsskadeersätlning bör kunna jämkas med hänsyn lill omständigheterna i samband med skadehändelsen. Enligt JK bör detta synsätt - inom vissa gränser- kunna tillämpas även om

Prop. 1977/78:126 74

skadan är av allvariigare art. Föreningen Sveriges statsåklagare framför liknande synpunkter men tillägger att reglerna inle flr tillämpas alltför strängt mot den skadelidande. Ett låst och kanske moraliserande synsätt skulle kunna leda till alt exempelvis en ensamslående pensionär, som för att bryta sin ensamhet gett sig i lag med okända och därvid blivit misshandlad, inte skulle fl full ersättning.

Försäkringsjuridiska föreningen anser att den föreslagna jämkningsregeln i vissa avseenden bryter mot grundläggande principer i det skadeståndsrättsliga system som tillkom genom den nya skadeståndslagen. Föreningen har förståelse för att en jämkningsmöjlighet bör finnas vid ett uppenbart medvållande från den skadelidandes sida. Jäm k ni ngs regeln är dock alltför vag och kommer sannolikt att ge anledning till tolkningssvårigheier.

Sveriges skadefria bilisters förbund förutsätter att de fordonsägare som saknar försäkring för tillgreppsskador eller har försäkring med självrisk skall hållas skadeslösa genom brottsskadelagen. 1 fall där fordon stjäls på grund av att startnycklarna har lämnats kvar i tändningsläset bör vederbörande ha rätl lill ojämkad skadeersättning. Detta förfarande har nämligen i regel sin grund i tilirällig glömska eller i en hastigt uppkommen situation.

4.4 Hänsynstagande till föreliggande försäkringsmöjligheter

Uiredningens förslag om jämkning med hänsyn lill föreliggande försäk-ringsmöjligheler har i allmänhet inle kommenterats under remissbehandlingen, Svea hovrätt och Sveriges advokatsamfund framhåller dock atl del bör uttryckligen framgå av lagtexten alt jämkning av sådan anledning inte skall ske vid personskada. Vidare anser LO atl lagtexten bör innehålla all jämkningsmöjligheien inte äger tillämpning på de begränsade möjligheterna till ersättning för sakskada och ren förmögenhetsskada i allmänhet,

4.5 Självrisk

Remissinstanserna godtar i regel utredningens förslag att viss självrisk skall avräknas från brottsskadeersättningen. Socialstyrelsen är dock kritisk och avstyrker förslaget såvitt avser rymlingsskador. Med utgångspunkt från vissa beräkningar som har redovisats i en för budgetåret 1970/71 utförd utredning om ersättning av statsmedel för brottsskador (intagen i serien Socialstyrelsen informerar 1977:2) skulle den av utredningen föreslagna självrisken medföra en minskning med ungefär hälften av del belopp som r n. betalas ut för rymlingsskador. Styrelsen ifrågasätter om det verkligen är statsmakternas avsikt all rymlingsanslaget skall skäras ned så radikalt. Enligt styrelsen har utredningen överdrivit synpunkten att ett självriskbelopp skulle ta undan ersättningsanspråk på små belopp för vilka utbetalningar medför förhållandevis mycket höga administrationskostnader. 1 vart fall får denna

Prop. 1977/78:126 75

synpunkt enligt styrelsens mening inte tillmätas avgörande betydelse. Mot utredningsförslaget kan i stället anföras värdpoliliska aspekter. Det finns risk att ytteriigare inskränkningar av de redan nu snäva ersättningsbestämmelserna skulle leda till en opinion mot de öppna vårdformer som tillämpas. Skärpta bestämmelser skulle vara speciellt olyckliga i fråga om skador som drabbar privatpersoner. Denna kategori utgör majoriteten av de skadelidande. Styrelsen anser därför att någon självriskbestämmelse inte bör införas beträffande rymlingsskadorna.

Ett par remissinstanser kritiserar även utredningens förslag alt i fråga om självrisken vid rymlingsskador göra skillnad mellan skadelidande som bor i närheten av anstalter och övriga skadelidande. Enligl socialstyrelsen har utredningen härigenom velat återinföra ersättningssystemet till vad som ursprungligen var syftet med rymlingsanslaget. Vid anslagels tillkomst i slutet av 1940-talel var ett av huvudskälen atl kompensera de kringboende. En betydelsefull skillnad i detta sammanhang mellan de dåtida förhållandena och dagens samhälle är dock biltätheten. Det är numera lätt för en rymmare att få tag i en bil och snabbt komma långt bort ifrån anstalten och där begå broll. Enligt styrelsen skulle del bli omöjligt att vinna förståelse hos allmänheten för en så snäv bestämmelse som den utredningen har föreslagit. Dessutom måste det bli mycket besvärligt alt tillämpa regeln pä ett något så när rättvisande sätt. Liknande synpunkter anförs av överåklagaren i Göteborgs åklagardislrikt, som även anser atl osäkerheten om vad som innefattas i närhetsbegreppet kommerati medföra alt mänga småärenden får handläggas som avslagsärenden. Någon större administrativ vinst kommer därför inte all göras genom denna självriskbestämmelse. RÅ framhåller dock alt dessa farhågor inte bör överdrivas. Förslaget bygger i denna del på atl frågan flr lösas med beaktande av omständigheterna i varje särskilt fall. Denna metod torde med hänsyn till de skiftande förhållandena vara nödvändig.

Rikspolisstyrelsen framhåller att det nya ersättningssystemet enligt utredningen inle skall ha karaktären av ett statligt skadeståndsansvar eller en allmän försäkring lill förmån för vissa medborgare. Självrisk enligl en försäkring bör därför ej vara vägledande för avräkning. Dessutom synes beloppet 200 kr. vara för lågt. Vidare är det uppenbart att ett fast angivet belopp kan komma atl behöva ändras ofta i förhållande lill indexhöjningar. Styrelsen föreslår därför att det gmndläggande avräkningsbara beloppet bestäms till ett procenttal av basbeloppet, exempelvis i storieken 0,5-1 96.

Enligt försvarets civilförvaltning synes det av utredningen föreslagna självriskbeloppet främst vara motiverat av administrativa skäl och av det förhållandet att det inom hemförsäkringen, i vilken överfallsskyddet ingår, tillämpas en självrisk på 200 kr. De ändringar av självriskbeloppet som kan förutses bli behövliga, t. ex. vid förändringar av penningvärdet eller försäkringsvillkoren för överfallsskyddet, bör emellertid enligl civilförvaltningen vidtas på annal sätt än genom lagändring. Enligt civilförvaltningens mening

Prop.1977/78:126 76

bör det kunna ankomma på regeringen att efter förslag från broltsskadenämnden fastställa storleken av självrisken.

Folksam påpekar att självrisken vid hemförsäkring kommer atl höjas till 300 kr, och kan komma atl stiga ytteriigare om inle penningvärdet stabiliseras. Troligen kommer självrisken att anknytas till basbeloppet och vara 3 % av detta. Om brottsskadeåtagandet skall gälla även sakskador bör observeras att självrisken är högre för företagare. Det finns inte anledning att den oförsäkrade blir bättre ställd. Självrisknivån i företagsförsäkring kommer antagligen att bli 7 96 av basbeloppet.

Den föreslagna regeln alt högre självrisk än 200 kr. skall avräknas, om skadan omfattas av försäkring med högre självrisk, medför enligl Svea hovrätt all det blir fördelaktigare för den skadelidande att sakna försäkring än alt ha försäkring med hög självrisk. Utredningen har menat alt den som valt försäkring med hög självrisk fär anses ha förmåga atl själv stå hela självrisken. Det kan emellertid vara sä alt försäkringen med hög självrisk har valts därför att försäkringstagaren inte har haft råd atl betala den högre premie som en försäkring med lägre självrisk medför. En sådan försäkringstagare bör inte få lägre ersättning sammanlagt än den som saknar försäkring eller har haft råd alt la en försäkring med låg självrisk.

4.6 Ersättningens form

Uiredningens förslag alt livränta skall utgå endast när ersättningen avser inkomstföriusl eller föriust av underhåll och är av väsentlig betydelse för den skadelidandes försörjning kommenteras endast av Trafikförsäkringsanslalternas nämnd. Enligt nämnden förekommer det fall dä ersättningen visserligen inte kan sägas vara av väsentlig betydelse för vederbörandes försörining men likväl är ganska betydande och då det med hänsyn till den skadelidandes förhållanden skulle vara olämpligt att utbetala ett mycket slorl belopp på en gång. Även om sådana fall väl inte blir ofla förekommande, är del enligt nämndens mening onödigt att begränsa användningen av livränteformen så hårt som har sketl i utredningens förslag. En viss uppmjukning förordas av innebörd att livränta skall kunna förekomma också när särskilda skäl i övrigl talar mot ersättning i form av engångsbelopp. Nämnden framhåller vidare alt det är oklart om förslaget är avsett att utesluta också möjligheten att ge periodisk ersätling för framtida kostnader för vård m. m. Vid t. ex. grava förlamningsfall ("maximalskador") förekommer del att vårdersätlningen beräknas till mycket höga belopp - 18 000-24 000 kr. för år och lill och med högre. Kapitalisering i sådana fall framstår som föga lämplig. Om ordet livränta i förslaget avses omfatta ocksä en på förhand bestämd periodisk ersättning för kostnader för vård o.d. - som fallet torde vara i exempelvis kommunalskatielagen - skulle emellertid den nyss föreslagna modifikationen av bestämmelsen vara tillräcklig också för kostnadsersättningens del.

Prop.1977/78:126 77

Föreningen Sveriges statsåklagare instämmer i uiredningens förslag att det bör vara möjligt all i vissa fall låta ersättning ulgå förskottsvis. Enligt föreningen bör det dock övervägas om inte principen bör komma till uttryck i lagtexten.

4.7 Ersättningsnivån

Utredningens förslag att brottsskadeersättningen skall maximeras till vissa belopp lämnas utan erinran i flertalet remissyttranden. Svea hovrätt anser dock att särskilda maximeringsregler inte är behövliga. Flertalet höginkomsttagare torde nämligen ha sådant försäkringsskydd att brottsskadeersättningen inte behöver uppgå till föreslaget maximibelopp för att skadan skall ersättas i sin helhet. I övriga fall talar enligt hovrätten hänsynen till de skadelidande föratt ersättningsbeloppen inte begränsas. Dessa fall torde bli så sällsynta att en invändning om statsfinansiella hänsyn saknar bärkraft.

När det gäller maximibeloppet av en livränta ifrågasätter Folksam om inte en bruttonivå på 7,5 basbelopp är en rimligare gräns än den föreslagna nettonivån på 3 basbelopp. EnWgtförsäkringsjuridiska föreningen framstår en maximering på 3 basbelopp per år som helt otillfredsställande när det gäller livränta för vissa svårt skadade. Denna gräns bör därför höjas väsentligt.

Trafikförsäkringsanstallernas nämnd framhåller all det i tydlighetens intresse bör anges i lagtexten att de basbelopp som avses i maximeringsreg-lerna är de som gäller vid ersättningens bestämmande. Enligt nämnden kan dock även andra basbelopp länkas, t. ex, del som gäller vid årets ingång.

I 5 Regress mot skadevållaren

JK antar att statens regressrätt kommer att aktualiseras endast i undantagsfall, främst av det skälet att brotlsskadeersältning skall utgå endast om det visar sig att skadevållaren saknar möjligheter att utge skadeståndet. Vårdpolitiska eller andra skäl bör emellertid enligt JK inte fl föranleda atl en person som har ådragit sig skadeståndsskyldighet genom brott försätts i en ekonomiskt mer gynnsam situation än de som på annat sätt, t. ex. genom icke straffbar vårdslöshet, har blivit skadeståndsskyldiga. Inte heller länsåklagarmyndigheten i Blekinge län och Kronobergs län anser att vårdpolitiska hänsyn bör utgöra hinder mot att staten söker driva in alla skadestånd. Det är visseriigen riktigt atl många som döms till skadestånd pä grund av brott har dålig ekonomi. Detla är dock inle ett problem som löses genom att man accepterar alt gärningsmannen inle gör rätt för.sig. 1 stället behövs det insatser av en effektiv övervakare, uppläggande av en detaljerad ekonomisk plan och noggrann kontroll av att denna följs.

LO understryker å andra sidan vikten av att det görs en vårdpolitisk bedömning när staten prövar frågan om en fordran skall drivas in eller skrivas

Prop. 1977/78:126 78

av. Skall olika anpassningsåtgärder ha någon föralsältning att lyckas, måste den straffade få möjligheter till en dräglig materiell standard när han kommer i arbele.

6 Administrationen

Remissinstanserna är i allmänhet positivt inställda till förslaget om ett enhetligt prövningsförfarande i fråga om brottsskador. Flera remissinstanser, bl. a. domstolsverket, brottsförebyggande rådet, rikspolisstyrelsen och försvarels civilförvaltning, förklarar uttryckligen alt de delar uiredningens uppfattning atl en särskild nämnd bör tillskapas med uppgift att pröva ansökningar om brottsskadeersätlning. Några remissinstanser anmäler dock tveksamhet på denna punkt.

Enligl JK.s mening väger de åberopade skälen för att inrätta en särskild nämnd inte tungt. Att ärendena om brottsskadeersätlning delvis blir särpräglade och inle helt följer vanliga skadeståndsrältsliga regler kan inte vara ett skäl att lägga prövningen på ett nytt organ. Delsamma skulle kunna sägas om alla nykonsiraktioner, t. ex. om ärenden enligt lagen om ersättning vid frihetsinskränkning. Uppgiften har trots detta lagts på en befintlig myndighet, nämligen JK. Inte heller den väntade ärendemängden är sådan atl den motiverar att uppgiften läggs på ett helt nytt organ. Enligt JK är det emellertid önskvärt all någon form av nämnd - dvs. ett pä lämpligt sätt sammansatt kollegium - tillskapas för all medverka vid prövningen av ärendena. Delta önskemål kan tillgodoses även pä annat sätt än genom alt nämnden anförtros ärendena. En lösning skulle t. ex. kunna vara att uppdra prövningen ät en befintlig myndighet och att till denna myndighet knyta en nämnd för rådgivande - i vissa fall ev. även beslutande - funktioner i ärenden om ersättning lill brottsoffer. Statskontoret anför liknande synpunkter och anser all någon redan befintlig myndighet, t. ex. JK eller försvarels civilförvaltning, skulle kunna pröva ärenden om brottsskadeersätlning. Om den som har vållat skadan åtalas för brottet borde i stället domstolen kunna pröva inte endast åtalet och den skadelidandes yrkanden om skadestånd utan också frågan om broltsskadeersättning.

Svea hovrätt har svårt att förstå hur en fullt tillfredsställande prövning av anspråk på brottsskadeersätlning skall kunna ske annal än vid allmän domstol med de möjligheter domstolsförfarandet ger exempelvis lill upptagande av bevisning i betryggande former. Hovrätten har full förståelse för de praktiska och ekonomiska skäl som har föranlett utredningens förslag om atl brottsskadeärendena skall avgöras av en särskild nämnd vars beslut inte skall kunna överklagas. Med hänsyn till de betänkligheter som förslaget inger vill hovrätten emellertid föreslå att denna fråga ytterligare övervägs under del fortsatta lagstiftningsarbetet, så atl man åtminstone i fall då fråga är om anspråk av betydande storiek försöker få till stånd en från rätlssäkerhetssyn-

Prop. 1977/78:126 79

punkt bättre ordning än den föreslagna. Även försäkringsjuridiska föreningen anmäler betänkligheter frän rättssäkerhetssynpunkt mot förslaget att broltsskadenämnden skall avgöra ersättningsärenden som enda instans. Åtminstone i det fall då ersättningen är av slor betydelse för den enskilde synes det rimligt att han kan 11 till stånd en överprövning av brottsskadenämndens avgörande. Eftersom det här är fråga om en lagtillämpning som bygger pä skadeståndsrältsliga principer, bör prövningen förläggas lill allmän domstol. Därvid bör lämpligen reglernas tillämpning begränsas till visst belopp, bestämt i anslutning till basbeloppet. Detta belopp bör ej sättas för högt. En viss, relativt kort tidsfrist bör föreskrivas inom vilken skall ske endera klandertalan genom stämning till domstol eller besvär till tingsrätt eller hovrätt.

Svenska försäkringsbolags riksförbund ifrågasätter om inte försäkringsbolagen kunde ta hand om skaderegleringen även beträffande de oförsäkrades överfallsskador. Försäkringsbolagen är beredda att ställa sin skadereglerings-organisation till förfogande för dessa skador. Ett sådant arrangemang skulle kunna ha vissa fördelar såväl för staten som för de skadelidande. Kostnaderna skulle antagligen bli betydligt lägre för statsverket än om skaderegleringen ordnas genom en särskilt tillskapad myndighet. Antalet skadefall som inte läcks av överfallsskyddet måste anses vara helt marginellt, och del förefaller svårt atl som utredningen har gjort motivera särskild skadereglering, åtminstone beträffande de vanliga broltsskadorna, med särskilda hänsyn av kriminalpolitisk art, Samma skadetyper ersätts ju av försäkringsbolagen i de fall dä den skadelidande har försäkring. Det är en stor fördel bl. a. för utvecklingen av en enhetlig praxis pä personskadeområdet atl man inte för den begränsade kategori skadefall det här är fråga om tillskapar ytteriigare en skaderegleringsorganisation. Kriminalpolitiska motiv kan dock möjligen motivera en särskild ordning för prövningen av rymlingsskadorna.

Decentraliseringsulredningen, som föreslår en omfattande decentralisering av beslutanderätten i brottsskadeärenden, ifrågasätter om det efter en sådan decentralisering fordras en särskild nämnd på central nivå.

För det fall att en särskild nämnd tillskapas för att avgöra brottsskadeärenden har remissinstanserna inte någon erinran mot att denna nämnd administrativt knyts till någon befintlig myndighet. JK-utrednlngen ifrågasätter dock om några egentliga fördelar står atl vinna med alt låta nämndens kansligöromäl handhas av en redan bestående myndighet. Med hänsyn till den relativt slora omfattning som nämndens verksamhet beräknas fl bör det enligt JK-utredningens mening i stället kunna övervägas att skapa ett eget kansli för nämnden och göra den lill en självständig myndighet.

När det gäller frågan vilken myndighet som bör utses alt vara värdmyndighet för den föreslagna nämnden konstaterar JK att a v de myndigheter som enligt utredningen är tänkbara - kammarkollegiet, domstolsverket, rikspolisstyrelsen och JK - JK oomtvistligt torde vara den myndighet som har den

Prop. 1977/78:126 80

största erfarenheten och den vidaste kompetensen av ärenden av liknande beskaffenhet. Brottsskadeärendena är inte mer särpräglade i förhållande lill skadeståndslagen än skadeståndsärenden enligt exempelvis trafikskadelagen, sjölagen, datalagen, lagen om ersättning vid frihetsinskränkning eller kontrakt. Alla dessa typer av skadestånd faller inom JK:s kompetens, ibland som "monopol", oavsett om det är fråga om s. k. beslutskada, sakskada eller personskada, ren förmögenhetsskada eller ideell skada. JK erinrar även om att frågan om den lämpliga organisationen av den statliga skaderegleringen f. n. utreds av JK-utredningen. 1 den mån detta utredningsarbete leder fram till all en central myndighet bör tillskapas med ställning av "statsadvokat" som skall vara knuten till JK, skulle statsadvokaldelen av JK vara ett naturligt hemvist för ärenden om ersättning lill brottsoffer.

JK-utredningen upplyser att man inom utredningen f. n. diskuterar alt låta en till JK-ämbelet knuten statsadvokat svara för siatens skadereglering och handläggning av tvister i den mån berörd myndighet inte har personalresurser härför. Med hänsyn till att brottsskadeersätlning inrymmer åtskilliga skadeståndsrältsliga inslag skulle det vara av värde om brotlsskadenämnden och JK-ämbelet med en eventuell statsadvokal hade handläggare som kunde utnyttjas av båda organen. Dessa omständigheter talar således för att utse JK lill värdmyndighet för broltsskadenämnden. Följden av en sådan konstruktion blir emellertid att flertalet tjänstemän vid del under JK lydande kansliet huvudsakligen kommer att syssla med ärenden med vilka JK eller en eventuell statsadvokat inte har någon befallning, något som enligt JK-utredningens mening är mindre lyckat. En förutsättning för att utse JK till värdmyndighel för brotlsskadenämnden bör vara att JK eller en eventuell statsadvokat utses lill ordförande i nämnden. En ordning där JK är ordförande i broltsskadenämnden synes vara väl förenlig med intentionerna i fråga om nämndens sammansättning. Med utgångspunkt från den lösning som JK-utredningen närmast har stannat för vill utredningen således i första hand förorda att JK utses till ordförande i broltsskadenämnden och att nämndens kansli knyts till JK-ämbelet. En sådan ordning kan i och för sig genomföras innan ställning tas till JK-utredningens nyss angivna förslag om JK-ämbetels befattning med tvister som rör siatens enskilda rätt. Skulle statsmakterna stanna föratt förlägga motsvarande verksamhet till myndighet utanför jusiitiedepartementet, t. ex. kammarkollegiet, kommer saken dock i annat läge.

Kammarkollegiet har inte någon erinran mot att bli värdmyndighet för brotlsskadenämnden men framhålleratt det torde komma att medföra slora svårigheter för en värdmyndighel att slå till förfogande med personal, om detta skulle innebära att denna personal får dela sig mellan värdmyndighetens arbetsuppgifter och brottsskadenämndens. En lösare anknytning till värdmyndighelen bör vara att föredraga. Kammarkollegiet har erfarenhet av en sådan lösare anknytning. Presstödsnämnden och kollegiet har sålunda

Prop. 1977/78:126 81

gemensam telefonväxel, och samtliga löner och andra utbetalningar från presstödsnämnden sker genom kollegiet. Någon personal gemensam för nämnden och kollegiet finns dock inte.

Inte heller rikspolisstyrelsen motsätter sig att vara värdmyndighet för nämnden, om detta skulle befinnas rationellt med hänsyn till att styrelsen har stor erfarenhet av liknande ärenden.

Också domstolsverket, som anser att nämnden bör knytas till någon myndighet som tillhör justitiedepartementets verksamhetsområde, förklarar sig berett atl åla sig uppgiften atl vara värdmyndighel. Till domstolsverket är f. n. knutna tvä nämnder, notarienämnden och tjänsteförslagsnämnden. Hos verket finns därför erfarenhet av ett sådant arrangemang. Av särskild betydelse är att som handläggare lill nämnden ha tillgång till jurister med aktuell domsiolserfarenhet. Detla skulle domstolsverket ha möjlighet att sörja för.

Enligt socialstyrelsen ligger del nära lill hands att styrelsen, som f. n. har hand om flertalet av rymlingsskadorna, blir värdmyndighel för nämnden. Styrelsen eftersträvar dock att inrikta sin verksamhet på planering, allmän upplysning och tillsyn. Då skadeärenden faller utanför detta arbetsområde, anser styrelsen att den inte bör komma i fråga vid valet av värdmyndighel för brotlsskadenämnden,såvida annan lämplig myndighet finns. 1 en reservation till styrelsens yiirande anförs dock all slutligt ställningstagande i frågan bör anslå tills JK-utredningen är klar.

Försvarets civilförvaltning föreslåratl försvarets skadereglerings nämnd, som har lill uppgift atl avge yttrande i fråga om ersättning vid sak- och personskador, anförtros uppdraget att vara brottsskadenämnd och atl civilförvaltningen utses all vara värdmyndighel ät denna nämnd. Brottsskadenämndens kansli kommer i slort sett att ha samma slags arbetsuppgifter som redan nu finns vid civilförvaltningens juridiska byrå. Den erfarenhet som krävs för att pröva ärendena i nämnden finns ocksä inom civilförvaltningen. Civilförvaltningen anser därför att ämbetsverket flr anses vara mera lämpat alt vara värdmyndighel åt brotlsskadenämnden än de myndigheter som utredningen har nämnt i sammanhanget. Det förefaller inte osannolikt att del av utredningen beräknade personalbehovet för nämndens kansli skulle kunna minskas något vid en anslutning till civilförvaltningen.

Brottsförebyggande rådet framhåller att starka skäl talar för att broltsskadenämnden knyts lill brottsförebyggande rådet. Ersättningssystemet för broltsskador syftar inte enbart till atl fylla en social funktion utan har också ett kriminalpolitiskt syfte. Den dömdes vilja att ta arbete kommer exempelvis att öka, om han inte riskerar alt förföljas av skadeståndsanspråk på slora belopp. Prövningen av den dömdes betalningsförmåga vid bestämmande av brottsskadeersättning och innan siatens regressanspråk görs gällande är ömtålig och kräver insikter i kriminal- och vårdpolitik. Sakkunskap i dessa hänseenden finns företrädd hos brottsförebyggande rådet. Hos brotlsförebyg-

6 Riksdagen 1977/78. I saml. Nr 126

Prop. 1977/78:126 82

gande rådet finns vidare de kunskaper om brotlsutvecklingen som är nödvändiga för alt bedöma vilken omfattning som brottsskadeersättningen bör tillålas få. Information i anledning av nya möjligheter till broltsskadeersättning är ocksä en arbetsuppgift som ligger nära brottsförebyggande rådets nuvarande arbetsområde. Slutligen skulle brottsförebyggande rådet tillföras viktig information för sitt eget arbete, om prövningen av brottsskadeärendena förlades till organ med anknytning till brottsförebyggande rådet. Också trafikförsäkringsanstallernas nämnd anser atl brottsförebyggande rådet är länkbar som värdmyndighet för broltsskadenämnden.

RÅ ifrågasätter om inle brotlsskadenämnden bör knytas till riksförsäkringsverket. En fördel med denna lösning är att den skadelidande kan vända sig lill försäkringskassan på hemorten med sin ansökan. Den nu skisserade ordningen torde vidare medföra en rad administrativa fördelar. Självfallet skall brotlsskadenämnden i övrigt vara helt fristående från verket. Liknande synpunkter framförs av åklagarmyndigheten i Malmö åklagardislrikt.

När det gäller brottsskadenämndens sammansättning har y/k ingen erinran mot uiredningens förslag. Trafikförsäkringsanslalternas nämnd ifrågasätter dock om det föreslagna antalet ledamöter är tillräckligt. Med någon utökning skapas möjligheter till flera sammanträden och alltså en snabbare handläggning. Alternativt kan enligt föreningen en dubbel uppsättning ersättare tänkas.

Försäkringsjuridiska föreningen påpekar att förfarandet inför broltsskadenämnden synes avsett att vara uteslutande skriftligt. Detta är enligl föreningen betänkligt från rättssäkerhetssynpunkt. Den skadelidande bör beredas möjlighet all, om han så påfordrar, muntligen ulföra sin talan och atl upplysningsvis höra andra personer inför nämnden.

1 fråga om brottsskadenämndens arbetsformer utgär socialstyrelsen frän alt nämnden ges möjlighet atl delegera beslutanderätten till tjänstemän på nämndens kansli. Detta bör gälla ärenden av enkel beskaffenhet och ärenden där en fast praxis har utarbetats. 1 dessa och liknande fall kan det inte vara försvariigt från resurssynpunkt att avgörandena fattas av nämnden. Ett sådant delegationsförfarande tillgodoser också önskvärdheten av en snabb handläggning.

Utredningens förslag att vissa ärenden skall kunna delegeras till styrelserna för ungdomsvårdsskolorna och vissa kriminalvårdsanslalter har i allmänhet lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Socialstyrelsen är dock kritisk och menar all det skulle skapa förutsättningar för en snabb och enhetlig handläggning, om ärendena i sä slor omfattning som möjligt samlades hos en enda myndighet. Socialstyrelsens erfarenhet är att redan de nuvarande delegalionsreglerna har gett utrymme för växlande praxis vid ungdomsvårdsskolorna. Rätten för ungdomsvårdsskolorna att besluta i skadeärenden utökades visserligen år 1973 efter förslag av styrelsen. Skälet till ändringen var dock endast att skolorna även efter de höjningar som

Prop. 1977/78:126 83

försäkringsbolagen då genomfört av självrisker i hem- och affärsförsäkringar skulle kunna fortsätta atl besluta i ärenden som gällde ersättning för sådana självrisker. Med utredningens förslag i fråga om självrisk vid utbetalning av broltsskadeersättning skulle dessa ärenden till stor del försvinna och nya typer av ärenden läggas på skolorna. Ett annal argument mot att delegera vissa brottsskadeärenden lill styrelserna för ungdomsvårdsskolor och kriminalvårdsanstalter är atl dessa inrättningar är vårdorgan. Efiersom skadereglering faller utanför de uppgifter som anstaltspersonalen är utbildad för och dagligen arbetar med är del lätt att denna verksamhet flr komma i andra hand. Socialstyrelsen anser vidare-lill skillnad från utredningen-att det inte är sannolikt atl ökad delegation skulle skapa goodwill för de beslutande institutionerna. Ersättningssystemet är redan begränsat, och om brottsska-deulredningens förslag genomförs kommer det att bli ännu mer urholkat. Del skulle snarare vara en fördel för dem som arbetar ute på fältet alt inte behöva göra skadelidande besvikna ulan i stället kunna hänvisa till all beslutet fattats av broltsskadenämnden. En viktig synpunkt är också all en samlad administration lättare ger möjlighet till utvärdering av verksamheten, vilket är värdefullt i det framtida reformarbetet.

Decentraliseringsutredningen förordar å andra sidan en omfattande delegation av brottsskadeärenden till de lokala styrelserna för ungdomsvårdsskolorna samt nykterhetsvårdens och kriminalvärdens institutioner. Decentraliseringsutredningen anser i första hand alt fördelningen av ärendena på lokal och central nivå bör baseras på andra kriterier än beloppsgränser. Man bör i stället pröva om ärendena kan delas upp i lämpliga kategorier efler ärendenas art. Möjligheterna atl i ett sådant system göra handläggningsorganisalionen flexibel är en fördel som bör tas till vara. Den lokala ärendevolymen kan därvid fortlöpande anpassas till nya erfarenheter och till den administrativa kapaciteten på lokal nivå. En uppdelning efter ärendekalegorier kan emellertid fordra erfarenheter av de nya ersättningsreglerna. Om avgränsningen av de lokala beslutsbefogenheterna i avvaktan på sådana erfarenheter skulle komma att ske med ansökans ekonomiska storlek som grund, är det angeläget att redan i samband med den föreslagna omorganisationen höja de lokala beslutsbefogenheterna till en betydligt högre nivå än som har diskuterats av brottsskadeutredningen. Skall man uppnå de från lokal opinionssynpunkt positiva effekter som skolstyrelsernas egna beslut om ersättning syftar till, kan decentraliseringsulredningen inte se något hinder mot att beträffande t. ex. ärenden om egendomsskador från börian höja gränsen för de lokala avgörandena till 5 000 kr. Decentraliseringsutredningen vänder sig vidare mot brottsskadeutredningens uppfattning atl delegation till kriminalvårdens anstaltsstyrelse bör ske endast i fråga om sädana anstalter där skadefrekvensen erfarenhetsmässigt kan beräknas bli högre än genomsnittet.

JK ifrågasätter om inte den värdegräns som skall vara avgörande för skolstyrelsernas behörighet bör utformas på motsvarande sätt som i skaderegleringskungörelsen (1972:416). Det innebär att inte det yrkade beloppet utan i stället del belopp som det kan bli aktuellt att utge får avgöra vem som skall pröva ärendet. Detta har i skaderegleringskungörelsen uttryckts så alt det i ärendet uppkommer "fråga om åtagande för staten att utge skadestånd

med belopp översiigande kronor". En på delta sätt utformad regel torde

få till effekt atl ytteriigare ett antal ärenden kan avgöras av skolstyrelserna. Administrativt sell kräver det att alla anspråk på ersättning ges in till skolstyrelserna.

Försvarets civilförvaltning föreslår att beloppsgränsen sätts i relation till basbeloppet, exempelvis till 5 procent av vid varie beslutstillfalle gällande basbelopp, dvs. f. n. 590 kr. Även procenttalet kan komma att behöva anpassas, bl. a. med hänsyn till de erfarenheter som vunnits av delegeringen. Civilförvahningen föreslår därför att del lill undvikande av alltför ofta förekommande lagändringar Hr ankomma på regeringen att efter förslag från brotlsskadenämnden fastställa hur beloppsgränsen skall relateras till basbeloppet.

När det gäller uiredningens förslag att ersättning i vissa fall skall kunna utgå för kostnader för biträde eller utredning i ärendet framhåller JK att rätt till ersättning för kostnader inte föreligger i förvaltningsärenden. Enligt JK finns inte nägra skäl av sådan tyngd att de för broilsskadeärendenas del motiverar avsteg från denna princip, ulan möjligheten att erhålla rättshjälp får anses fullt tillräcklig. Om man emellertid i enlighet med utredningsförslaget vill behålla den nuvarande möjligheten till särskild kostnadsersättning i brottsskadeärenden, uppkommer bl. a, frågan hur man skall se på förhållandet till rättshjälpssystemet. Utredningen har i denna del uttalat alt möjligheten lill kostnadsersättning bör utnyttjas först i andra hand, Samlidigt uttalas emellertid att ersättning bör kunna utgå till den som uppenbariigen skulle ha fått allmän rättshjälp om han hade ansökt därom. Men i så fall blir enligt JK den föreslagna rätten till ersättning för kostnader inte en andrahandslösning, JK vänder sig även mot utredningens förslag att den särskilda möjligheten till kostnadsersättning skall kunna utnyttjas för att ersätta den sökande för kostnadsbidrag i fall då han har allmän rättshjälp. Enligt JK måste kostnadsbidraget alllid förutsättas vara bestämt med beaktande av den sökandes ekonomiska situation. Utredningen har inte angett i vilka fall ersättning skulle kunna utgå även för kostnadsbidraget, men JK kan inte tänka sig att andra fall har avsetls än sådana där ömmande skäl föreligger. Ett beslut om ersättning för kostnadsbidraget innebär emellertid i så fall en omprövning av rättshjälpsnämndens beslut. En sådan ordning är inte acceptabel.

Prop. 1977/78:126 85

7 Kostnadsberäkningar

7.1 Anslaget för brottsskadeersättning

Utredningens beräkningar av anslagsbehovet för utbetalningar av brottsskadeersättning har kommenterats endast av försäkringsjuridiska föreningen, som anser att dessa beräkningar är för optimistiska. Enligt föreningen finns det skäl atl anta att det uppskattade beloppet ca 3 milj. kr. redan i inledningsskedet kommer att överskridas och att det därefter kommer att snabbi stiga ytteriigare.

7.2 Administrationskostnader

Del av utredningen uppskattade beloppet 1,7 milj. kr. för administrationen av del nya ersättningssystemet framstår enligt JK-utredningen som anmärkningsvärt högt, om beloppet sätts i relation lill de sammanlagda ersättningsbelopp som beräknas komma att betalas ut. Liknande synpunkter framförs i en leseiyatlon till brottsförebyggande rådets yttrande.

JK framhåller att del är svårt alt bedöma om brottsskadeutredningens beräkningar av personalbehovet - tio handläggare samt viss kanslipersonal -är rimliga. Dessa beräkningar innebär att varje handläggare i genomsnitt klarar ett ärende om dagen, Detla förefaller lågt. Enligt vad personalen hos JK har upplyst skulle det, om vederbörande handläggare fick koncentrera sig på enbart ärenden om t. ex. ersättning vid frihetsinskränkning, inte möta några svårigheter alt avgöra åtminstone två sådana ärenden om dagen. Om denna bedömning skulle gälla även brottsskadeärenden, nedgår behovet av handläggare hos brotlsskadenämnden från tio till fem. Mot denna bakgrand är en viss försiktighet påkallad vid uppbyggandet av den organisation som krävs för prövningen av brottsskadeersättningar. Antalet tjänster bör därför begränsas och nödvändiga medel i stället anvisas för förstärkningspersonal i den mån sådan krävs,

Folksam anser å andra sidan att utredningen har underskattat storieken av den administrativa apparat som kommer att behövas, Broltsskadeadmini-strationen kommer rimligen alt belastas av förhållandevis många fall som inte kan ersättas. Totalt blir administrationskostnaderna högst avsevärda i förhållande till ersättningarna. Särskilt betänkliga blir administrationskostnaderna vid de rena förmögenhetsskador som skulle kunna ersättas men endast orn synneriiga skäl föreligger. Med den vida gränsdragning som utredningen tänker sig måste det förekomma flera tusen presumtiva fall varje år. Av dem skall ett fåtal gallras ut. Vidare måste man beakta kostnaderna för alt sprida information, tillhandahålla blanketter, bistå vid ansökningsförfarande osv.

LO och Föreningen Sveriges statsåklagare understryker vikten av att

Prop. 1977/78:126 87

Bilaga 4

Det remitterade lagförslaget

Förslag till Brottsskadelag

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag gäller ersättning av statliga medel för skada till följd av brott
(brotlsskadeersältning),

Lagen tillämpas om brottet har begåtts här i landet. Vid personskada är lagen dessutom tillämplig om brottet har begåtts utomlands mot någon som har hemvist här. Vad som har sagts nu gäller dock ej, om brottet har sä ringa anknytning till Sverige eller svenska förhållanden alt det inte är rimligt all skadan ersätts av allmänna medel.

Brottsskadeersättning för personskada

2 § Den som har tillfogats personskada har rätt till brotlsskadeersältning.
Som personskada ersätts även skada på kläder,glasögon och liknande föremål
som den skadade bar på sig vid skadetillfället.

Brottsskadeersättning för sakskada och ren förmögenhetsskada

3 § Den som har tillfogats sakskada har rätt till brottsskadeersätlning, om
brottet har förövats av någon som

1, var inlagen i kriminalvårdsanstalt,

2, var inskriven vid eller intagen i ungdomsvårdsskola,

3, var intagen i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrakare, såvitt gäller försökspermilterad dock endast om denne bodde på inackorderingshem eller fick familjevård,

4, var häktad på grund av beslut som har verkställts, eller

5, i Danmark, Finland, Island eller Norge var underkastad motsvarande frihetsberövande.

Första stycket tillämpas även på ren förmögenhelsskada, om särskilda skäl föreligger.

4 § Den som har tillfogats sakskada eller ren förmögenhelsskada har även i
annal fall än som avses i 3!? rätt lill brotlsskadeersältning i den mån hans
möjligheter att försörja sig allvariigt har äventyrats genom skadan eller
ersäitningsbehovei annars, med hänsyn lill den skadelidandes ekonomiska
villkor och omständigheterna i övrigl, framstår som särskilt angeläget.

Prop. 1977/78:126 88

Bestämmande av brottsskadeersättning

5 § 1 fråga om brottsskadeersätlning för personskada tillämpas 5 kap. 1-5 §§
skadeståndslagen (1972:207) samt lagen (1973:213) om ändring av skade
ståndslivräntor.

Livränta utgår endast när ersättningen är av väsentlig betydelse för den skadelidandes framtida vård eller försörjning.

1 fråga om brottsskadeersättning för sakskada tillämpas 5 kap. 7 § skadeståndslagen (1972:207).

6 § Vid bestämmande av brottsskadeersätlning avräknas skadestånd som den skadelidande har rätt till på grund av skadan och som har betalats eller kan beräknas bli betalt.

7 § Vid bestämmande av broltsskadeersättning för personskada avräknas, utöver skadestånd saml förmån som avses i 5 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207), annan ersättning som den skadelidande har rätt till på grund av skadan. Ersättning som innefattar sparande avräknas dock endast i skälig omfattning.

Vid bestämmande av broltsskadeersättning för sakskada och ren förmögenhelsskada avräknas, utöver skadestånd, förmån från försäkring och annan ersättning som den skadelidande har rätt till på grund av skadan. Detsamma gäller ersättning som skulle ha utgått från försäkring som den skadelidande har underlåtit alt hålla på grund av omfattningen av sin verksamhet och sina tillgångar. 1 skälig omfattning avräknas även ersättning som skulle ha utgått från försäkring som det enligt vedertaget bmk Hr anses ha ankommit på den skadelidande alt teckna men som han har försummat att hålla.

8 § Brottsskadeersättning för personskada kan jämkas om särskilda skäl
föreligger med hänsyn till den skadelidandes uppträdande i samband med
brottet och andra liknande omständigheter. Har skadan lett till döden, kan
ersättning till efterievande också jämkas om särskilda skäl föreligger med
hänsyn till den avlidnes uppträdande i samband med brottet och andra
liknande omständigheter.

Broltsskadeersättning för sakskada och ren förmögenhetsskada kan jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till den skadelidandes uppträdande i samband med brottet och andra liknande omständigheter eller hans underiålenhet att vidtaga sedvanliga försiktighetsåtgärder.

9 § Vid personskada och vid sakskada eller ren förmögenhelsskada avräk
nas ett självriskbelopp. Beloppet fastställs av regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer och beräknas med ledning av de lägsta självriskbelopp
som tillämpas här i landet vid försäkring för skada till följd av brott.

Prop. 1977/78:126 89

Förstastycket gäller ej i fråga om skada som har vållats av någon som avses i 3 vf, om brottet har begåtts på eller i närheten av anstalt eller annan plats där han har varit omhändertagen eller fått vård eller om i övrigt särskilda skäl föreligger,

10 § Broltsskadeersättning för personskada utgår med högst tjugo gånger
det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gäller då
ersättningen bestäms. Skall ersättningen utgå som livränta, bestäms den för
varie år till högst ett belopp som svarar mot tre gånger nämnda basbe
lopp.

Brottsskadeersätlning för sakskada och ren förmögenhetsskada utgär med högst tio gånger det basbelopp som anges i första stycket.

Prövningen av ärende om brottsskadeersättning

11 § Ärende om broltsskadeersättning prövas av brotlsskadenämnden.
Ansökan om ersättning med högst 500 kronor för skada vållad av någon som
avses i 3 § 1 eller 2 får dock prövas av annan myndighet som regeringen
bestämmer. Mot beslut av sådan myndighet förs talan hos brotlsskade
nämnden genom besvär.

Mot brotlsskadenämndens beslut flr talan inte föras.

12 § Broltsskadenämnden beslår av ordförande och vice ordförande, vilka
skall vara lagfarna och erfarna i domarvärv, och tre andra ledamöter.

Brotlsskadenämnden är beslutför när minst fyra ledamöter är närvarande.

I den utsträckning som regeringen föreskriver får ordföranden, vice ordföranden eller tjänsteman vid brotlsskadenämnden avgöra ärende om broltsskadeersättning.

13 § Ansökan om brottsskadeersättning skall göras inom två år från det att
brottet förövades. Föreligger särskilda skäl flr ansökan prövas även om den
har kommit in för sent.

Ansökan prövas endast om brottet har polisanmälts eller sökanden visar giltig anledning till att sådan anmälan inte har gjorts,

14 § Kostnad för biträde eller utredning i ärende om brottsskadeersätlning
kan ersättas av allmänna medel, om synnerliga skäl föreligger med hänsyn till
sökandens ekonomiska förhållanden och övriga omständigheter.

Övriga bestämmelser

15 § Anspråk på brottsskadeersättning får inte överlåtas innan ersättningen
är tillgänglig för lyftning.

Prop. 1977/78:126 90

Anspråk på brottsskadeersätlning för personskada får inte tagas i mät för den skadelidandes skuld. Utmätning av livräntebelopp får dock ske enligt vad som föreskrivs i utsökningslagen (1877:31 s.l).

16 § Utgår brottsskadeersättning, inträder staten intill det utgivna beloppet i den skadelidandes rätl lill skadestånd till den del detla ej har avräknats vid bestämmande av ersättningen. Detsamma gäller beträffande annan förmån på grund av skadan som hade bort avräknas vid ersättningens bestämmande men som då inte var känd.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1978.

Genom lagen upphävs kungörelsen (1971:505) om ersättning av allmänna medel för personskada på grund av brott samt brevet (1973:493) till socialstyrelsen angående anslag för budgetåret 1973/74 till Ersättningar för skador vållade av vissa rymlingar m. fl. Äldre bestämmelser om bestämmande av ersättning tillämpas dock fortfarande i fråga om skada som har inträffat före den 1 oktober 1978.

Ärende om ersättning enligt de äldre bestämmelserna som är anhängigt hos regeringen eller socialstyrelsen när lagen träder i krafl skall överlämnas lill brotlsskadenämnden. Delta gäller dock ej, om socialstyrelsen har meddelat beslut i ärendet före ikraftträdandet.

Prop. 1977/78:126 91

Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1978-02-28

Närvarande: f. d. justitierådet Edling, justitierådet Brundin, regeringsrådet Ericsson och justitierådet Nordenson.

Enligt utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 9 februari 1978 har regeringen på hemställan av statsrådet Romanus beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag lill brottsskadelag.

Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Bertil Ekdahl.

Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:

Enligt den föreslagna brottsskadelagen skall ersättning av statsmedel kunna utgå för vissa skador i följd av brott. Lagen ersätter de nu gällande av Kungl, Maj:t utfärdade bestämmelserna om brottsskadeersättning men utvidgar i flera hänseenden möjligheterna att erhålla sådan ersättning. Varken de gällande eller de föreslagna bestämmelserna kan anses innebära ett fastslående av att staten i princip skulle vara skyldig att på skadeståndsrältslig eller annan grund svara för skador i följd av brott. Bestämmelserna måste anses ha den mera begränsade innebörden att staten av sociala och humanitära skäl åtager sig atl inom bestämmelsernas ram utge brotlsskadeersältning. Brottsskadeutredningen, vars betänkande ligger till grund för det remitterade förslaget, uttalade uttryckligen, att bestämmelserna ägde denna karaktär, och remissen, vari framhålls att reglerna är av offentligrättslig natur, måste anses inlaga samma ståndpunkt.

Huruvida reglerna ges i form av lag eller i annan ordning kan inte anses inverka på deras rättsliga innebörd. Att utfärda de nya reglerna genom lag kan emellertid länkas få den följden att missförstånd uppstår om deras innebörd. Lagformen kan sålunda medföra, att brottsskadeersätlning i allmänhetens ögon likställs med statlig ersättning enligt annan lagstiftning-t. ex. lagen om ersättning vid frihetsinskränkning - enligt vilken den enskilde har ett civilrättsligt grundat anspråk mot staten, som vid tvist kan genomdrivas genom talan vid allmän domstol.

Såsom framhålls i remissprolokollet är det uppenbart, att staten inte kan ta på sig ett obegränsat ansvar för alla förekommande brottsskador. En begränsning är nödvändig till de fall där, generellt sett, de sociala och humanitära skälen är starkast. Frän denna utgångspunkt stadgar också förslaget, att ersättning för personskada alltid skall ulgå ulan någon prövning av behovet. Däremot skall enligt förslaget sakskada och ren förmögenhets-

Prop. 1977/78:126 92

skada - frånsett s. k. rymlingsskador - ersättas endast när så i det enskilda fallet framstår som särskilt angeläget med hänsyn till den skadelidandes ekonomiska villkor; som rekvisiten är utformade är utrymmet för sådan ersättning i själva verket ytterst begränsat. En annan viktig begränsning ligger i att brottsskadeersättningen är subsidiär i så måtto att den utgår endast om och i den mån ersättning för skadan inte kan erhållas av den skadevållande eller på grund av försäkring eller liknande. Mot en begränsning av området för statens ansvar för brottsskada efter dessa linjer, som framstår som nödvändig redan av statsfinansiella skäl, kan någon invändning inte resas.

Men även inom det sålunda avgränsade området skall enligt förslaget gälla särskilda begränsningar i möjligheten atl få ersättning för brottsskada. En sådan begränsning är, att ett på visst sätt bestämt tak är satt, varöver brottsskadeersältningen i det enskilda fallel inle under några förhållanden får stiga. Och vidare skall enligt förslaget möjligheten att utfå ersättning i form av livränta - vilket som regel är mer ekonomiskt fördelaktigt för den skadelidande än ett engångsbelopp - vara mer begränsad än enligt skadeståndslagen. En annan begränsning består i att broltsskadeersättning skall kunna nedsättas ej endast såsom inom skadeslåndsrätten på grund av medvållande från den skadelidandes sida utan även på grund av hans uppträdande i samband med brottet och andra liknande omständigheter.

Enligl vad som uttalas i remissprolokollet bör i de fall då brottsskadeersättning ulgår denna i princip bestämmas enligt skadeståndsrältsliga normer. Såsom framgår av det förut sagda har emellertid flera avsteg gjorts från denna princip. Begränsningarna- liksom även, och kanske i första hand, regeln att ersättning för sakskada och ren förmögenhelsskada utgår endast i ömmande fall - medför att möjligheten att erhålla ersättning för brottsskada i stor uisträckning blir beroende av rena skälighelssynpunkter. Ersättningssystemet får därmed påtagliga inslag av socialt betingade värderingar och avlägsnar sig i motsvarande mån frän tanken alt staten skulle påtaga sig ett fullt ansvar för vissa skador i följd av brott. Delta må sakligt sett vara befogat. Men det kan ifrågasättas om inte ett utfärdande av ersättningsreglerna i form av lag i viss mån är ägnat att dölja denna verklighet. En annan sak är, atl lagformen kan vara nödvändig till den del man vill reglera förhållandet enskilda emellan med avseende å fordran på brottsskadeersätlning; jfr.

15 S.

Oavsett i vilken form de tilltänkta reglerna utfärdas, torde emellertid, för att i görlig mån undvika missförstånd om reglernas innebörd, det i förfallningslexlen böra undvikas att använda uttryck som "rätt till ersättning" eller liknande, som för tanken till rättsanspråk. I samma syfte torde också lagens inledande bestämmelse böra utformas något annorlunda än enligt remissen; lagrådet återkommer härtill.

Enligt förslaget skall anspråk på brottsskadeersättning prövas av en

Prop. 1977/78:126 93

särskild nämnd, kallad brotlsskadenämnden, och dess beslut skall inte kunna överklagas. Prövningen skall alltså enligt förslaget kunna ske endast i administrativ ordning. Häremot har lagrådet inte någon erinran med hänsyn till vad som enligt det sagda får anses gälla beträffande brottsskadeersättningens särskilda natur. En annan sak arom det från rättssäkerhetssynpunkt kan anses tillfyllest att prövningen skall kunna ske i endast en instans. Med hänsyn till de skäl som i remissen anförts till stöd för den föreslagna ordningen torde denna emellertid kunna godtas.

Lagrådet övergår nu till atl behandla de särskilda bestämmelserna i lagförslaget.

Såsom lagrådet tidigare anfört torde lagens inledande bestämmelser böra något omformuleras i syfte att förekomma missförstånd om lagens innebörd. 1 samband med en sådan omformulering torde också böra anges, att vad som kan ersättas enligt lagen är personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada. Lagrådet föreslår, atl I § - under rubriken Inledande bestämmelse -ges följande lydelse.

"/ § För personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada, som tillfogas någon genom brott, utgår ersättning av statsmedel (brottsskadeersätlning) i den omfattning och under de villkor i övrigt som föreskrivs i denna lag."

Ett av de villkor som avses i texten är att anspråk på broltsskadeersättning kan prövas endast i den särskilda ordning som brottsskadelagen anger eller alltså av administrativ myndighet; se 11 §,

I 1 § andra stycket finns bestämmelser om lagens tillämpningsområde. Delta är olika avgränsat för personskada, å ena, samt sakskada och ren förmögenhetsskada, å andra sidan, Häriämte upptas en allmän undantagsbestämmelse av innebörd att, om brottet har ringa anknytning till Sverige eller svenska förhållanden, broltsskadeersättning inte utgår. Enligt lagrådets mening är det emellertid lämpligare att ange den geografiska avgränsningen för resp, skadetyp i den paragraf som behandlar just sådan skada för att först därefter ge den generella undantagsbestämmelsen. Denna torde kunna upptas såsom 4 §, medan innehållet i paragrafen med samma beteckning enligt det remitterade förslaget flyttas lill 3§.

Enligt förslaget är undantagsregelns tillämplighet beroende av i vad mån "brottet har anknytning till Sverige eller svenska förhållanden". Denna formulering ger vid handen, att - i enlighet med vad som gäller inom skadeståndsrätien - frågan huruvida ersättning bör utgå skall bedömas med ledning av förhållandena vid tiden för brottels begående. Av ett i remissprotokollet angivet exempel på en tilltänkt tillämpning av regeln framgår emellertid, att meningen är att även omständigheter som inträffat i tiden efter brottet skall kunna påverka ersättningsfrågan; i exemplet anges sålunda, att hänsyn skall kunna tagas till en sådan omständighet som var den skadeli-

Prop. 1977/78:126 94

dande är bosatt "när ersättningsfrågan prövas". Lagrådet hyser tvekan till tanken att på sådan grund ställa eil skadefall utanför lagens tillämpningsområde. Det måste nämligen anses principiellt orikligt att i ett system, enligt vilket det är just skada i följd av brott som skall ersättas, låta ersättningsfrågan röna inflytande av händelser eller omständigheter, som timat efter brottet, och därmed möjliggöra, att en skada, som vid brottels fullbordan hade egenskapen att vara ersättningsgill, senare förlorar denna egenskap. Härtill kommer, att tillämpningen av undantagsregeln försvåras, om hänsyn skall tagas även till omständigheter, som inträffat efter brottet. Anses så emellertid böra kunna ske, bör i vart fall lagtexten omformuleras så att den ger täckning härför.

Lagrådet föreslår, atl 2-4 §§ - under rabriken Förutsättningar för brottsskadeersätlning - ges följande lydelse.

"2.1 Brottsskadeersättning med anledning av personskada utgår i fall då brottet begåtts i Sverige eller då det begåtts utomlands och den skadelidande hade hemvist i Sverige.

Kan i visst fall brottsskadeersättning för personskada utgå enligt första stycket, ersätts även skada på kläder, glasögon och liknande föremål som den skadade bar på sig vid skadelilirället.

3 För sakskada utgår brottsskadeersätlning i fall dä brottet begåtts i Sverige av någon som

1. var intagen i kriminalvårdsanstalt,

2. var inskriven vid eller intagen i ungdomsvårdsskola,

3. var intagen i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrakare, såvitt gäller försökspermilterad dock endast om han bodde på inackorderingshem eller fick familjevård,

4. var häktad på grund av beslut som verkställts, eller

5. i Danmark, Finland, Island eller Norge var underkastad motsvarande frihetsberövande.

Ersättning för sakskada genom brott som begåtts i Sverige ulgår även i annat fall än som avses i första stycket 1-5, i den mån den skadelidandes möjlighet all försörja sig har allvarligt äventyrats genom skadan eller ersätlningsbehovet annars, med hänsyn till den skadelidandes ekonomiska villkor och omständigheterna i övrigl, framstår som särskilt angeläget,

I de fall och under de förutsättningar i övrigt som anges i första eller andra stycket kan, om särskilda skäl föreligger, brottsskadeersätlning utgå för ren förmögenhetsskada,

4 Brottsskadeersätlning utgår inte, om det med hänsyn lill den skadelidandes ringa anknytning till Sverige eller till förhållandena i samband med brottet ej är rimligt att skadan gotlgörs av svenska statsmedel,"

Prop. 1977/78:126 95

Förslaget har den principiella utgångspunkten att brottsskadeersätlning skall bestämmas med tillämpning av allmänna skadeståndsrältsliga regler. Ståndpunkten är naturiig med hänsyn till att det härgäller skadelidande som är berättigade till skadestånd av den som har orsakat skadan och att ett av de bärande skälen för att staten över huvud taget träder in och bereder gottgörelse är, alt de skadelidande typiskt sett saknar möjligheter att fl ut det skadestånd de har räu till.

Med den angivna utgångspunkten har i första stycket av förevarande paragraf föreskrivits, att i fråga om brottsskadeersättning för personskada 5 kap. 1-5 §§ skadeståndslagen (SkL) samt lagen om ändring av skadeståndslivräntor (värdesäkringslagen) skall tillämpas, I andra slycket har emellertid tagits upp en bestämmelse att livränta får fastställas endast om ersättningen är av väsentlig betydelse för den skadelidandes framtida vård eller försörjning.

Till den del de sålunda föreslagna bestämmelserna innebär, att vissa angivna skadeståndsrältsliga regler skall tillämpas i fråga om personskade-ersältning, ger de inte lagrådet anledning till erinran. Det särskilda stadgandet om under vilka betingelser sådan ersättning skall få fastställas som livränta innefattar emellertid en viss avvikelse frän de skadeståndsrätlsliga reglerna, och lagrådet vill för sin del ifrågasätta om denna avvikelse är påkallad.

Den föreslagna regleringen innebär, att möjligheterna atl fastställa ersättning för framtida inkomstföriusl eller föriust av underhåll såsom livränta blir något mer begränsade än enligt 5 kap. 4 § SkL. Förde fall dä ersättningen är av väsentlig betydelse för den skadelidandes försörjning, dvs. fall av hög invaliditetsgrad, överensstämmer visserligen bestämmelserna i förslaget med motsvarande föreskrifter i nämnda lagrum i SkL, Ersättningen skall således i dessa fall fastställas som livränta, om inte särskilda skäl talar däremot. För övriga fall - alltså de fall då invaliditetsgraden är jämförelsevis låg -gäller enligt SkL en valfrihet, dvs. ersättningen kan fastställas som livränta, som engångsbelopp eller som engångsbelopp jämte livränta, under det atl enligt förslaget ersättningen i dessa fall ovillkoriigen skall ulgå i form av engångsbelopp.

Förslagets ståndpunkt i sistnämnda hänseende torde ha förestavats av stalsfinansiella hänsyn. Man synes ha utgått från att med den utformning man har gett begränsningsreglerna i 10 § ersättning i form av livränta regelmässigt blir betydligt förmånligare för den skadelidande - och kostsammare för staten - än ett engångsbelopp och att en särskild begränsning av möjligheterna att använda livränteformen därför är påkallad.

Både principiella och praktiska hänsyn lalar enligt lagrådets mening för att man i ett lagreglerat ersättningssystem av detta slag inle avviker från skadeståndsrättsliga principer annat än om en sådan avvikelse föranleds av tvingande skäl. Enligt lagrådets uppfattning kan det emellertid ifrågasättas.

Prop.1977/78:126 96

om statsfinansiella hänsyn verkligen gör en särreglering i det aktuella hänseendet nödvändig.

En effekt av 1975 års reform av SkL:s personskaderegler torde bli, att i sådana fall av låg invaliditetsgrad som del här gäller skadestånd för framtida förluster i större uisträckning än tidigare kommer att utgå som engångsbelopp. En sådan utveckling inom skadeståndsrätten skulle självfallet slå igenom också på brottsskadeområdet, om 5 kap. 4 § SkL gjordes fullt ul tillämplig. Man kan därför räkna med att även en strikt tillämpning på brottsskadeområdet av skadeståndsrättsliga principer skulle leda till att i de aktuella fallen ersättning för framtida förluster regelmässigt bestäms att utgå som engångsbelopp. Och i den mån en anknytning till skadeståndsrätten skulle föranleda att ersättningen i enstaka fall fastställs såsom livränta, skulle livräntebeloppen uppenbarligen bli blygsamma och följaktligen den ekonomiska betydelsen av att livränieformen valts i stället för engångsbelopp bli ringa.

Tilldel sagda kommer atl det av psykologiska skäl måste bli svårt atl i fråga om valet av ersättningsfomi avvika från de skadeståndsrältsliga reglerna i de fall då den skadelidande genom dom eller på annat sätt har tillerkänts en skadeståndslivränta. Men därmed blir det också med hänsyn till nödvändigheten att upprätthålla en enhetlig rättstillämpning på brottsskadeområdet praktiskt sett knappast heller i andra fall möjligt att avvika frän de skadeståndsrätlsliga grundsatserna.

Det är sannolikt, att bestämmelsen i andra slycket får en mycket begränsad, om ens någon statsfinansiell betydelse, samlidigt som den däremot kan komma att försvåra den praktiska tillämpningen av ersättningssystemet. Det bör i sammanhanget också framhållas, att begränsningsregler av den art som har tagits upp i 10 § av förslaget torde vara ett både effektivare och smidigare instrument än sådana rent materiellträttsliga bestämmelser som nu diskuteras, när det gäller att skapa garantier för att de ekonomiska ramarna för ersättningssystemet inle sprängs.

Enligt lagrådets mening finns under nu angivna förhållanden inte bärande skäl mot att 5 kap. 4 § SkL får gälla utan inskränkning i fråga om brottsskadeersätlning.

Stadgandet i 5 § andra stycket av lagförslaget vilar på den förutsättningen atl också ersättning för andra framtida förluster eller kostnader än förlust av inkomst eller underhäll skall kunna fastställas i form av livränta. Denna fråga har lämnats oreglerad i SkL. Lagens bestämmelser kan emellertid inte anses utgöra hinder moi en sådan rättstillämpning. I rättspraxis har också förekommit, all ersättning för framtida vårdkostnader har fastställts i form av livränta (se NJA 1961 s. 572 och 1968 s, 23), Än vanligare torde det vara i försäkringsbolagens skaderegleringspraxis, att framtida kostnader eller ölägenheter gotlgörs genom livränta.

Prop. 1977/78:126 97

Det bör uppenbariigen inte resas hinder mot en motsvarande rättstillämpning när det gäller brottsskadeersättning. Någon bestämmelse i ämnet synes knappast vara erforderlig. I avsaknad av en uttrycklig reglering får man falla tillbaka på allmänna skadeståndsrätlsliga regler och praxis på skadestånds-området och näriiggande områden. För fullständighetens skull bör emellertid i sammanhanget framhållas, att livränta bör väljas som ersättningsform endast när fråga är om framtida inkomster eller förluster; ersättning för kostnader eller förluster som uppkommit i förfluten tid börgivetvis alltid ulgå i form av engångsbelopp.

Mot den i 5 § tredje stycket av förslaget upptagna bestämmelsen har lagrådet ingen saklig erinran.

Under hänvisning lill vad som här har anförts finner lagrådet, att paragrafen kan utformas efter förebild av 9 § trafikskadelagen; jfr. 5 § första stycket i brottsskadeutredningens förslag. Paragrafen bör följaktligen ges följande lydelse.

"J s'' 1 fråga om brottsskadeersätlning äger 5 kap. skadeståndslagen (1972:207)samt lagen (1973:213)om ändring av skadeståndslivräntor motsvarande tillämpning."

6-7.»

1 dessa paragrafer har tagils upp föreskrifter om att vid bestämmande av brottsskadeersätlning skall ske avräkning för i princip varje ersättningsbelopp, som den skadelidande erhållit eller kan antagas komma atl erhålla från annat håll med anledning av skadan. I viss omfattning skall vid sakskada eller ren förmögenhetsskada avräkning också ske för vad den skadelidande skulle ha uppburit i försäkringsersättning för skadan, om det skadade intresset hade varit försäkrat.

Reglerna i paragraferna utgår från vad som gäller angående bestämmande av brotlsskadeersältning på grund av de i 5 § givna föreskrifterna. Hänvisningen i detta stadgande lill bestämmelser i 5 kap. SkL innebär, all i huvudsak skadeståndsrättliga principer skall vinna tillämpning. Brottsskadeersättning med anledning av person- och sakskada skall sålunda utgå i de hänseenden som i fråga om skadestånd anges i 5 kap. 1, 2 och 7 §§ SkL. Ersättning skall inte bestämmas till ett belopp i ett för allt ulan delas upp i skilda poster som belöper på olika förekommande skadeföljder. Den som har tillfogats personskada skall sålunda ersättas för t. ex. inkomstförlust under en särskild post. 1 fall då personskada har lett till döden, skall särskild ersättning bestämmas för t. ex. förlust av underhåll. Av 5 § i förslaget följer också, alt principerna för bestämmande av skadestånd som sammanträffar med annan förmån flr motsvarande tillämpning. Vid bestämmande av skadestånd avräknas vissa förmåner, medan andra förmåner ulgår utöver skadeståndet. Systemet med avräkning av förmån brukar kallas "samordning". 1 5 kap. 3 §

7 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 126

Prop. 1977/78:126 98

SkL ges regler om samordning mellan ersättning för inkomsföriust och föriust av underhåll, å ena, samt vissa sociala förmåner m. m., ä andra sidan. Enligt dessa regler avräknas förmånen vid ersättningens bestämmande. Ersättning, och därmed även skadeståndsskyldigheten, fastställs således till det belopp som uppkommer efter avräkningen, den s. k. nettometoden. En förutsättning för avräkning är att förmånen utgår med anledning av föriusten i fråga. Ändamålet med skadeslåndsposten och den samtidigt utgående förmånen skall således överensstämma. Av grandsalsen alt skadestånds-poslen och förmånen skall ha samma ändamål följer vidare bl. a., att överskoll, som uppkommer därför att förmånerna mer än täcker den aktuella skadeföljden, inte får avräknas pä annan skadeständspost.

Bestämmelserna i 6 och 7 §§ i förslaget utgär sålunda från atl brottsskadeersältningen skall bestämmas särskilt för varje förekommande skadeföljd. De är utformade som kompletterande regler till samordningsföreskrifterna i 5 kap. 3 § SkL. Genom att föreskriva att ifrågavarande förmåner skall avräknas vid bestämmandet av ersättningen anger de atl samordningen även här skall ske genom avräkning enligl nettometoden.

I remissprolokollet uttalas emellertid den uppfattningen att brottsskadeersättningen, till skillnad från vad som gäller inom skadeslåndsrätten, skall bestämmas efter jämförelse mellan skadans totala belopp och summan av de olika förmåner som tillkommer den skadelidande. Alt en sådan beräkningsmetod förordats i remissprotokollet har uppenbariigen föranletts av syftet atl den skadelidande inle skall, såsom kan inträffa vid samordning mellan skadestånd och andra förmåner, bli överkompenserad för skadan. Del synes i och för sig rimligt alt sådan gottgörelse genom statsmedel varom här är fråga inte skall leda till överkompensation. Visst avsteg från principen om avräkning för varie skadeföljd för sig torde därför få göras. Den förordade metoden torde dock möta åtskilliga svårigheter i tillämpningen.

Det synes nödvändigt, att åtminstone grandema för hur en samordning skall ske anges i lagen. I första hand bör föreskrivas, atl avräkning skall företas för varje skadeföljd för sig men alt belopp, som ej kan sålunda avräknas, flr avräknas vid bestämmande av ersättning för annan skadeföljd. En sådan regel kan emellertid inle anses tillfyllest. 1 fall då ett belopp inle kan avräknas vid bestämmande av ersättningen för viss skadeföljd kan del vara av väsentlig betydelse för den skadelidande, till vilken av flera andra aktuella skadeföljder som beloppet hänförs. Frågan blir framför allt i vad mån den skadelidandes önskemål och intresse - inte minst från skatlesy npunkt - skall tillgodoses. Vad som förekommit i detta lagstiftningsärende ger dock inte underiag för bedömning hur nu berörda spörsmål bör lösas. Lagrådet avslår därför från att föreslå fullständiga regler i ämnet.

Tanken bakom föreskriften i 7 fj första stycket andra punkten, atl ersättning som innefattar sparande skall avräknas endast i skälig omfattning, är synbariigen att vid den typ av livförsäkringar som vid sidan av riskmo-

Prop. 1977/78:126 99

mentet inrymmer ett sparande av försäkringstagaren såvitt möjligt bortse från den del av utfallande försäkringsersättning som motsvarar sparandet. Lagrådet delar uppfattningen atl försäkringssparande av detta slag inte bör avräknas vid bestämmande av brottsskadeersättning. Men även om det någon gång av försäkringstekniska skäl kan vara förenat med vissa svårigheter alt exakt bestämma hur slor del av försäkringsersättningen som motsvarar sparande, motiverar detta inle alt, på sätt som här föreslås, avräkningsförfarandet som helhet grundas på en skälighetsprövning. Det kan visseriigen bli nödvändigt att bestämmandet av i vad mån ersättningen skall anses motsvara ett sparande ibland grundas på antaganden. Men det är inte detsamma som att ersättningen skall avräknas i skälig omfattning; sedan en på beräkningar eller antaganden gjord uppskattning av "sparandeandelen" av försäkringsersättningen gjorts, bör denna andel obetingat lämnas utanför avräkningen.

Bestämmelsen i 7 § andra stycket första punkten av förslaget om viss avräkning när den som har lidit sakskada eller ren förmögenhetsskada är självförsäkrare kan enligt lagrådels mening med fördel ges en utformning som närmare knyter an till vedertagen skadestånds- och försäkringsrättslig terminologi.

1 systematiskt och redaktionellt hänseende synes de båda nu aktuella paragraferna kunna förenklas och göras mer lättillgängliga. Huvudprincipen i förslaget är att varje form av gottgörelse eller ersättning med anledning av skadan som tillkommer den skadelidande och som han faktiskt har uppburit eller kan väntas uppbära skall avräknas när brottsskadeersättningen bestäms. Det synes lämpligt all denna princip kommer till uttryck i en enda huvudregel med giltighet för alla skadetyper. Hänvisningen i 5 § till 5 kap. 3 § SkL gör en särskild föreskrift om avräkning för sådana förmåner som avses där överflödig, och den angivna regeln bör därför la sikte på skadestånd och i övrigt andra ersättningar än sädana som avses i 5 kap. 3 § SkL.

Äv skäl som tidigare redovisats lägger lagrådet inte fram något förslag till författningsreglering av hur avräkning enligl 6 § skall ske. Lagrådet föreslår, att 6 och 7 §§ i övrigt får följande lydelse,

"ö.s'' Vid bestämmande av broltsskadeersättning avräknas, förutom förmån som avses i 5 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207), även skadestånd, försäkringsförmån eller annan ersättning som tillkommer den skadelidande med anledning av skadan och som har betalts eller får antagas komma att betalas till honom.

1 den mån förmån eller ersättning som avses i första stycket motsvarar eller kan anses motsvara ett sparande från den skadelidandes sida skall avräkning ej ske,

7 s Vid bestämmande av brottsskadeersättning för skada på egendom, som ej var försäkrad mot skaderisken och som den skadelidande måste antagas ha underlåtit att försäkra på grund av omfattningen av sina intressen och

Prop. 1977/78:126 100

riskspridningen i sin verksamhet, avräknas ett belopp motsvarande vad som skulle ha avräknats enligt 6 §, om försäkring hade funnits.

Har skada tillfogats egendom, som enligt vedertaget bruk bori hållas försäkrad mot skaderisken men som den skadelidande försummat att försäkra, skall vid bestämmande av brottsskadeersättning för skadan i skälig omfattning avräknas ett belopp motsvarande vad som skulle ha avräknats enligt 6 §, om försäkring hade funnits,"

Denna paragraf innehåller bestämmelser om jämkning av brottsskadeersättning på grund av förhållanden på den skadelidandes sida. Dessa bestämmelser avviker från reglerna i 6 kap. 1 § SkL om jämkning på grund av medvållande. Enligl förslaget skall nämligen inte bara vållande utan också annat uppträdande frän den skadelidandes sida i samband med brottet och liknande omständigheter kunna föranleda jämkning. Särskilt när det gäller personskada innebärdetta en avsevärd vidgning av jämkningsmöjligheterna i förhållande till vad som gäller enligt SkL, eftersom skadestånd i personskadefall kan jämkas bara om den skadelidande har handlat uppsåtligen eller grovt vårdslöst eller, vid dödsfall, om den avlidne har handlat uppsåtligen. Vidare uppställer förslaget inte något krav på atl det skall föreligga orsakssammanhang mellan det beteende från den skadelidandes sida - eller den "liknande omständighet" - som skall vara jämkningsgrundande saml skadan.

Med hänsyn till brottsskadeersättningens offentligrättsliga natur har lagrådet i och för sig inte någon erinran mot atl del införs en möjlighet all på grand av förhållanden på den skadelidandes sida begränsa ersättningen utöver vad som följer av medvållandereglerna. Men genom att frågorna om jämkning på grund av medvållande och om nedsättning av ersättningen på annan grund i förslaget har reglerats med gemensamma kriterier undanskyms det faktum att del här är fråga om tvä principiellt artskilda jämkningsregler: å ena sidan en regel av civilrättslig karaktär, som föratsätter en rättslig prövning med direkt tillämpning av skadeståndsrältsliga principer, och ä andra sidan en regel vars tillämpning skall vila på en rent skönsmässig bedömning. Sammanblandningen av de båda reglerna kan föranleda missförstånd. Redan den omständigheten att jämkningsreglerna i 6 kap. 1 § SkL och de nu aktuella reglerna formellt uppvisar så avsevärda skillnader är ägnad att inbjuda lill slutsatsen alt det även inom del gemensamma tillämpningsområdet föreligger sakliga skillnader. Del kan därför inie uteslutas, all tillämpningen av brottsskadelagens jämkningsregler i vad avser medvållande kommer att avvika från motsvarande rättstillämpning på skadeståndsområdel.

Prop. 1977/78:126 101

Mot denna bakgrund bör enligt lagrådets mening jämkningsbestämmelserna - utan nämnvärd ändring av det sakliga innehållet - ges en annan systematisk uppbyggnad än i det remitterade förslaget. Frågan om jämkning på grund av medvållande på den skadelidandes sida bör regleras i en inledande bestämmelse i 8 första stycket, vilken innefattar endast en hänvisning till 6 kap. I S SkL, I paragrafens andra stycke bör därefter tas upp en fristående regel om möjlighet alt även i fall då medvållande i egentlig mening inte föreligger sätta ner brottsskadeersättningen eller låta ersättningen helt bortfalla på grund av annat förhållande på den skadelidandes sida.

Den sistnämnda bestämmelsen bör enligl lagrådets mening utformas pä ett något annoriunda sätt än de i remissförslaget upptagna reglerna. Med hänsyn till att det här är fråga om förhållanden som inte står i ett direkt, adekvat orsakssammanhang med den uppkomna skadan ulan bara på ett mera indirekt sätt har medverkat i det händelseföriopp som har lett fram till skadefallet, synes nedsättning av ersättningen inte i något fall - alltså vare sig i fråga om personskada, sakskada eller ren förmögenhelsskada - böra ifrågakomma, såvida inte särskilda skäl föreligger. Vidare bör det tydligare än i det remitterade förslagets lagtext framgå, att det förhållande som skall kunna föranleda nedsättning av ersättningen måste kunna läggas den skadelidande till last som ett oaktsamt beteende från hans sida. Även om det inte bör ställas upp något krav på kausalitet mellan den omständighet som skall medföra nedsättning av ersättningen och skadan, bör dock krävas att den skadelidandes förhållande har föranlett en ökning av risken för att skadehändelsen skulle inträffa. På sätt som det remitterade förslaget förutsätter bör slutligen, i fall då den skadelidande är en efterlevande till någon som har dödats, en nedsättning av ersättningen enligt den nu aktuella bestämmelsen kunna ske också på grund av förhållande som kan lillräknas den avlidne.

1 enlighet med vad som har anförts förordar lagrådet, att 8 § erhåller följande lydelse.

"511 fråga om jämkning av brottsskadeersätlning på grund av medverkan genom vållande på den skadelidandes sida äger 6 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207) motsvarande tillämpning.

Har i annat fall den skadelidande eller, då ersättning begärs av efterlevande till någon som blivit dödad, den avlidne genom sitt uppträdande vid eller i samband med brottet, genom underiålenhet att vidtaga sedvanliga försiktighetsåtgärder eller på annat liknande sätt uppsåtligen eller av oaktsamhet föranlett atl risken för att skadefall skulle inträffa har ökat, kan brottsskadeersältningen, om särskilda skäl föreligger, nedsättas eller helt bortfalla."

8 Riksdagen 1977/78. I saml. Nr 126

Prop. 1977/78:126 102

1 remissen har framhållits del angelägna i att den myndighet som handhar ersättningsfrågorna inle belastas med ett stort antal ärenden, som rör endast låga belopp; de administrativa kostnaderna bör stå i någorlunda rimlig proportion lill de ersättningsbelopp som betalas ut. I remissen föreslås, alt självrisk bör gälla i fråga om brottsskadeersätlning. Emellertid görs i remissen undantag härifrån när någon som är intagen i eller avvikit från kriminalvårdsanstalt eller annan liknande institution vållat skada i närheten därav.

Lagrådet finner de skäl som anförts för det föreslagna undantaget föga bärande. Fastmera måste även här de skäl som åberopats för att den administrativa myndigheten ej belastas med ärenden som rör endast små belopp vara avgörande. Finner man sig likväl av speciella skäl inte kunna frångå den praxis som uppkommil all ej räkna av själv risk belopp från ersättningar vid s. k. rymlingsskador, bör i stället den förenklingen övervägas atl självrisk över huvud ej avräknas vid sådana skador, oavsett var brottet begåtts. Man slipper då ifrån de tillämpningssvårigheter som är förbundna med den föreslagna undanlagsregeln.

Enligt den föreslagna lagtexten skall självriskbeloppet beräknas med ledning av de lägsta självriskbelopp som tillämpas vid försäkring för skada till följd av brott. 1 motiven till denna bestämmelse anförs, alt vägledande blir därmed den självrisk som normall gäller vid hem- och villahemförsäkring. Regelmässigt ingår försäkring för brottsskada som ett led i s. k. paketförsäkringar som avser alt läcka även och kanske främst andra skadesituationer. Dessa försäkringar kan vara av mycket skiftande slag. Vill man knyta an mera direkt till hem- och villaförsäkringama bör man göra detta med utgångspunkt i det allmänna begrepp som numera används för bl. a. dessa slag av försäkringar, nämligen konsumentförsäkringar. Enligt lagrådets mening kan regeln ges det innehållet att självriskbeloppei fastställs av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer och beräknas med beaktande av de självriskbelopp som tillämpas vid konsumentförsäkring.

En viss tvekan kan råda huruvida självriskbeloppet skall räknas av innan man tar ställning till om brottsskadeersältningen skall begränsas av något av de tak som anges i den föreslagna 10!;, Brottsskadeutredningen föreslog, att självrisken skulle räknas av först sedan den slutliga brottsskadeersäitningens storlek blivit bestämd. Detla förfarande överensstämmer också med den inom försäkringsväsendet gängse tekniken. Det remitterade förslaget däremot intar den motsatta ståndpunkten. Lagrådet ansluter sig till utredningens förslag och förordar därför, att 9 !; och 10 § byter plats.

Prop. 1977/78:126 103

10 s

Denna paragraf innehåller regler om tak för den brottsskadeersättning som kan utgå i ett skadefall. Avsikten är tydligen enligt motiven, att den inledande regeln i första stycket, vilken begränsar storleken av ersättning med anledning av personskada till tjugo gånger basbeloppet, skall omfatta enbart ersättning som ej fastställs som livränta. Den följande bestämmelsen angående livränta avses således skola gälla oberoende av hur mycket som fastställs såsom ersättning i annan form. Genom bestämmelsen avses vidare en begränsning av det livräntebelopp som kan utgå årligen, vare sig fråga är om en eller flera livräntor.

För att det sagda skall komma till klarare uttryck synes första stycket böra jämkas. Efter vissa redaktionella ändringar i andra stycket kan bestämmelserna i de båda styckena ges följande lydelse.

"Brottsskadeersättning med anledning av personskada, som ej fastställs i form av livränta, får ej överstiga tjugo gånger det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gäller då ersättningen bestäms. När ersättning fastställs i form av livränta, får livräntebeloppet eller, om flera livräntor skall utgå, livräntebeloppen för är ej överstiga tre gånger det basbelopp som gäller då ersättningen bestäms.

Brottsskadeersätlning för sakskada och ren förmögenhetsskada flr sammanlagt ej överstiga tio gånger det basbelopp som gäller då ersättningen bestäms."

Dessa bestämmelser bör, i enlighet med vad lagrådet förat har förordat, las upp under 9 §.

12 sV

Genom bestämmelserna i första och andra styckena får enligt lagrådets uppfattning broltsskadenämnden en sammansättning som väl svarar mot dess viktiga funktion alt såsom i princip enda instans pröva frågor om broltsskadeersättning. Enligt regeln i tredje stycket öppnas emellertid möjlighet för regeringen att utan någon som helsl inskränkning delegera nämndens beslutanderätt ej endast lill ordföranden eller vice ordföranden utan även lill tjänsteman vid nämnden. Av de i remissprotokollet anförda motiven till regeln - vilken saknar motsvarighet i brottsskadeutredningens förslag - framgår visseriigen, att delegationsrätten är tänkt att utnyttjas endast i fråga om ärenden av mindre vikt och att beslutanderätten i första hand skall lämnas till ordföranden eller vice ordföranden, men detta återspeglas inle i lagtexten. Som jämförelse må nämnas, att regeringens delegationsmöjlighet enligt 11 § är uttryckligen begränsad till vissa speciella skadefall där den begärda ersättningen ej överstiger 500 kronor, och denna delegationsrätt avser dock en myndighet, vars beslut dessutom kan överklagas till broltsskadenämnden. Enligl lagrådets mening bör även delega-

Prop. 1977/78:126 104

tionsrätten enligt 12 § tredje stycket genom uttrycklig föreskrift på visst sätt begränsas, t. ex, till ärenden av mindre vikt eller, efter förebild av regeln i 11 §, till ärenden där den yrkade ersättningen understiger visst belopp. Det bör vidare övervägas huruvida möjlighet över huvud bör slå öppen alt delegera brottsskadenämndens beslutanderätt i ärenden, som genom besvär från annan myndighet dragits under dess prövning,

14 s

Lagrådet ansluter sig till JK:s uppfattning att någon regel om särskild kostnadsersättning i brottsskadeärenden ej bör meddelas och avstyrker därför förslaget.

Övergångsbestämmelserna

Den föreslagna övergångsregleringen torde innebära, att skadefall som inträffat före den I oktober 1978 men då icke blivit slutligen prövade av regeringen resp. socialstyrelsen skall upptagas och avgöras av brotlsskadenämnden med tillämpning av de äldre ersättningsbestämmelserna. Då dessa bestämmelser utfärdats i administrativ ordning, synes det lämpligt att också den erforderliga övergångsregleringen sker i samma ordning. 1 själva lagen torde alltså böra uteslutande upptagas själva ikrafiträdandebestämmelsen. Härav följeratt endast skadefall som inträffar den 1 oktober 1978 el ler senare prövas enligt lagen.

Prop. 1977/78:126 105

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1978-03-02

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus, Turesson, Gustavsson, Antonsson, Olsson, Dahlgren, Åsling, Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Ullslen, Burenstam Linder, Wikström, Johansson

Föredragande: statsrådet Romanus Proposition om ersättning för brottsskador

1 Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag till brottsskadelag.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet har i inledningen till sitt yttrande uttalat viss tvekan om del lämpliga i atl utfärda de nya reglerna om brottsskadeersätlning i form av lag. Enligt lagrådet kan lagformen kan leda till missförstånd angående reglernas rättsliga innebörd.

Som jag har sagt i remissprotokollet lämnar regeringsformen i ett fall som det föreliggande, där det rör sig om offentligrättsliga bestämmelser till förmån för enskilda, valet fritt mellan att ta upp reglerna i lag eller förordning. Avgörande för valet blir i första hand om regleringen har så allmänt intresse att den även till sin närmare utformning bör prövas närmare av riksdagen. Enligt min mening är bestämmelserna om ersättning av allmänna medel till brottsoffer av sådan betydelse att ett lagbeslut är motiverat.

Som lagrådet självt påpekar inverkar det inte på reglernas rättsliga innebörd huruvida de ges i form av lag eller i annan ordning. 1 lagens inledande paragraf sägs att ersättningen skall utgå av statsmedel. Av lagen framgår vidare att det ankommer på förvaltningsmyndighet - i allmänhet broltsskadenämnden -alt pröva ärende om broltsskadeersättning, och det föreskrivs att talan mot brottsskadenämndens beslut inte får föras. Med hänsyn till dessa och övriga omständigheter kan jag inle för min del se någon risk för all lagformen skulle

' Beslul om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 9 februari 1978.

Prop. 1977/78:126 106

leda allmänheten till slutsatsen, att anspråk på brottsskadeersätlning är civilrättsligt grandat, eller annars medföra missförstånd om regleringens rättsliga innebörd,

1-1 §§

Lagrådet förordar att bestämmelserna i dessa paragrafer delvis ges en annan redaktionell utformning än enligt remissprotokollet, 1 syfte atl förekomma missförstånd om lagens innebörd vill lagrådet sålunda att den inledande bestämmelsen formuleras om. Enligt lagrådets mening är det vidare lämpligare alt ange den geografiska avgränsningen för resp. skadelyp i den paragraf som behandlar just sådan skada och atl därefter ta upp den generella undanlagsbestämmelsen i en särskild paragraf

För egen del finner jag inte tillräckliga skäl för att omarbeta bestämmelserna i enlighet med lagrådets förslag. Som jag nyss harsagt anser jag inte att det finns någon risk för missförstånd om lagens innebörd. Enligt min mening blir vidare de centrala föreskrifterna om villkoren för ersättning i olika fall mera lättlästa om de inte tyngs genom bestämningar av den geografiska tillämpningen. Jag förordar alltså att den i remissprotokollet upptagna dispositionen behälls. 1 enlighet med lagrådels förslag bördock 2-4 §§ fä den gemensamma rubriken Förutsättningar för brottskadeersättning.

I anslutning lill den allmänna rege! om undantag från lagens tillämpningsområde som i remissprolokollet har tagits upp i 1 § andra stycket sista meningen uttalar lagrådet tvekan till tanken all ett skadefall ställs utanför tillämpningen därför alt den skadelidande har flyttat utomlands när ersättningsfrågan prövas. Vill man att hänsyn skall kunna tas även lill omständigheter som har inträffat efter brottet anser lagrådet att man i vart fall bör formulera om lagtexten.

Enligt min mening bör man normall inte la hänsyn till omständighet som har inträffat efler brottet i fall då brottet har begåtts i Sverige. Däremot bör en sådan omständighet undantagsvis kunna medföra att brottsskadeersättning som den skadade enligt huvudregeln är berättigad till inte utgår när brottet har begåtts utomlands. Som exempel har i remissprotokollet nämnts att en utländsk medborgare skadas utomlands medan han har sitt hemvist i Sverige men åter är bosall i hemlandet när ersättningsfrågan prövas. 1 ett sådant fall saknas normalt de skäl av social art som bär upp bestämmelsen om ersättning av svenska statsmedel för broll som har begåtts utomlands.

Jag kan emellertid hålla med lagrådet om att undantagsbestämmelsen har flit en mindre tillfredsställande lydelse i remissprotokollet. Jag föreslår därför atl bestämmelsen får den formuleringen att lagen inle skall tillämpas om brottet och den skadelidande har så ringa anknytning till Sverige all det inle är rimligt atl skadan ersätts av svenska statsmedel (jfr 4 § enligl lagrådets förslag),

1 övrigt förordar jag med beaktande av vad lagrådet har föreslagit vissa formella jämkningar i paragraferna.

Prop. 1977/78:126 107

5§

Lagrådet har utförligt uppehållit sig vid bestämmelsen i paragrafens andra stycke om möjligheten alt fastställa brottsskadeersättning i form av livränta. Enligt lagrådet kan det ifrågasättas om statsfinansiella skäl gör det nödvändigt att på denna punkt avvika från de principer som gäller inom skadeslåndsrätten.

Föregen del vill jag lill en början erinra om att livränta hittills inte torde ha kommit i fråga vid tillämpningen av brottsskade- och rymlingsanslagen, I enlighet med brottsskadeutredningens förslag harjag emellertid i remissprotokollet förordat atl brollsskadersättning i regel skall ulgå i form av livränta när ersättningen fyller ett väsentligt behov för den skadelidandes försörjning (jfr prop. 1975:12 s. 114). Jag har därutöver förordat att livränta skall kunna ulgå när ersättningen är av väsentlig betydelse för den skadades framtida vård. Detta innebär att livränta kan utgå i alla fall som är betydelsefulla från social synpunkt. För dessa fall kan också enligt 10 § ersättning utges med ett sammanlagt belopp som väsentligt överstiger den beloppsgräns som annars gäller för ersättning vid personskada.

Frågan huruvida ersättning för personskada skall kunna utgå i form av livränta också i andra fall än de som socialt sett är särskilt ömmande bör, som jag har sagt i remissprolokollet, ses mot bakgrund av reglerna i 10 § om begränsning av ersättningsnivån. Om man i enlighet med dessa regler tillåter högre sammanlagd ersättning när livränta utgår än när skadan ersätts med ett engångsbelopp, riskerar man atl den skadelidande begär livränta även i fall då han skulle ha föredragit ett engångsbelopp när det gäller skadestånd.

Lagrådet synes utgå från alt broltsskadenämnden redan med tillämpning av gällande skadeståndsrättsliga principer skulle kunna regelmässigt motsätta sig den skadelidandes begäran om livränta i fall då ersättningen inle är av väsentlig betydelse för hans försörjning. Av förarbetena till 1975 års ändringar i skadeståndslagen framgår emellertid att valet mellan livränta och engångsbelopp i dessa fall i stor utsträckning blir beroende av den skadelidandes egen inställning (se prop. 1975:12 s, 114foch 167). Och eftersom det i fråga om brottsskadeersätlning inte finns någon skadesiåndsskyldig vars intressen skall vägas mot den skadelidandes, skulle möjligheterna att på detta område frångå den skadelidandes önskemål bli ännu mer begränsade än inom skadeståndsrätten.

Del finns alltså risk för att staten utan den angivna bestämmelsen i 5 § andra stycket skulle behöva ge livränta i åtskilliga fall dä ersättningen saknar väsentlig betydelse för den skadelidandes framlida vård eller försörjning. Det är vidare troligt att den sammanlagda ersättningen i en del av dessa fall skulle komma alt överstiga taket för engångsbelopp enligt 10 §. Även i övrigt torde livränta generellt sett bli kostsammare än engångsbelopp, bl. a. därför att livränta drar med sig administrationsutgifter under en längre lid. Risken för kostnadsökning är enligl min mening så pass slor att jag anser mig böra

Prop. 1977/78:126 108

vidhålla ståndpunkten att brottsskadeersättning inte bör kunna utgå i form av livränta i annat fall än då det framstår som särskilt angeläget att gotlgörelsen till den skadelidande utges i denna form.

Andra stycket i 5 § bör alltså behållas. Paragrafen bör, frånsett mindre redaktionella jämkningar, få samma utformning som i det remitterade förslaget.

6§

Lagrådet anser att bestämmelsen i denna paragraf om avräkning av skadestånd som har betalats eller kan beräknas bli betalt till den skadelidande bör slås samman med bestämmelserna i 7 § om avräkning av försäkringsförmåner och annan ersättning som den skadelidande har rätt till på grund av skadan. Enligl min mening är detta emellertid mindre lämpligt, Förutsätlningarna för avräkning är nämligen inte helt desamma i de båda fallen. Från pedagogisk synpunkt synes det vidare vara av värde att genom en särskild bestämmelse ge uttryck åt principen att staten ersätter endast brottsskador som den skadelidande inte kan få kompensation för i form av skadestånd från den brottslige skadevållaren.

Jag anser alltså att 6 § bör ha det innehåll som har föreslagits i remissprotokollet. Paragrafen bör dock förtydligas något.

Som lagrådet har framhållit skall brottsskadeersättning fastställas särskilt för varje skadeföljd. Detla följer av hänvisningen i 5 S till 5 kap. 1 och 2 §§ skadeståndslagen i fråga om personskada och 5 kap. 7 § samma lag beträffande sakskada. Men det hindrar inte atl man, som jag har förordat i remissprotokollet, samtidigt gör en jämförelse mellan skadans totala belopp och summan av de olika förmåner som den skadelidande har rätt till på grund av skadan och låter brottsskadeersältningen, tagen som helhet, bli beroende av hur den jämförelsen utfaller. Innebörden av detta är atl ett belopp som inte går atl avräkna på den skadeföljd till vilken det hänför sig får avräknas vid bestämmande av ersättningen för annan skadeföljd. För att det skall tydligt framgå att en sådan avräkning är möjlig bör paragrafen omformuleras något.

Frågan hur avräkningen närmare skall ulföras i dessa fall kan enligl min mening överlämnas lill brotlsskadenämnden. Samma problem kan f ö. uppkomma när avräkning skall göras för skadestånd som skadevållaren har betalat eller kan antas ha förmåga att betala. Frågan torde huvudsakligen il betydelse från skattesynpunkt.

Jag ansluter mig till vad lagrådet har anfört om atl ersättning som motsvarar ett sparande från den skadelidandes sida bör helt hållas utanför

Prop. 1977/78:126 109

avräkningen. Undantaget för sådan ersättning bör alltså formuleras på ett något annat sätt än i det remitterade förslaget,

1 redaktionellt avseende har lagrådet förordat att reglerna om avräkning av försäkringsförmåner vid såväl personskada som sakskada och ren förmögenhetsskada förs samman till ett enda stycke och att undantaget för ersättning som kan anses motsvara ett sparande därefter tas upp i ett andra stycke. Enligt min mening är det emellertid från systematisk synpunkt lämpligare att avräkningsreglerna för personskada resp. för sakskada och ren förmögenhetsskada las upp var för sig i skilda stycken. Vidare bör undantaget i fråga om ersättning som motsvarar sparande, liksom hänvisningen till 5 kap. 3 § skadeståndslagen, hänföras endast till den skadeföljd som kan bli aktuell, dvs. personskada. Jag finner alltså inte skäl att göra en sådan omdisposition av paragrafen som lagrådet har förordat.

Jag kan däremot tillstyrka lagrådets förslag att bestämmelserna i andra stycket om s. k. självförsäkring och försummelse att hålla vedertagen försäkring skall brytas ut ur paragrafen och bilda en egen paragraf, 8 §. Detta föranleder att 8-16 §§ i det remitterade förslaget förskjuts ett steg och alltså i stället betecknas 9-17 §§. Jag biträder också i huvudsak lagrådels förslag till formulering av den nya 8 §.

8§'

Lagrådets förslag till en annan systematisk uppbyggnad av paragrafen kan jag i huvudsak godta. Som jag har sagt i remissprotokollet bör emellertid jämkning på grund av den skadelidandes underlåtenhet att vidta sedvanliga försiktighetsåtgärder kunna ske endast vid sakskada eller ren förmögenhetsskada. Detta bör enligt min mening komma till klart uttryck i lagtexten.

9 §2

Vad lagrådet har anfört i fråga om undantaget i andra stycket från bestämmelsen om avdrag för självrisk föranleder mig inte att frångå den ståndpunkt som jag har intagit i remissprotokollet.

Som lagrådet har anfört bör självriskavdragets storiek bestämmas med ledning av de självriskbelopp som tillämpas vid konsumenlförsäkring. Begreppet konsumentförsäkring torde emellertid inte ensamt ge tillräcklig anvisning om vilka försäkringar som skall beaktas. Jag förordar därför att hänvisningen i första stycket får avse "konsumentförsäkring som innefattar skydd mot skada till följd av brott".

Enligl lagrådet bör självrisken räknas av först sedan den slutliga brottsskadeersättningens storiek harblivit bestämd. Lagrådet förordar i delta syfte

1 8 !; i det remitterade förslaget svarar mot 9 § i propositionsförslaget.

2 9 i; i det remitterade förslaget svarar mot 10 tj i propositionsförslaget.

Prop.1977/78:126 110

att paragrafen byter plats med 10 §, Enligt min mening ter det sig emellertid främmande atl dra av ett självriskbelopp i fall då ersättningen redan har begränsats med stöd av 10 §, Jag finner därför inte skäl att placera om de båda paragraferna.

Utöver vad jag har sagt i del föregående bör en mindre jämkning göras i lagtexten.

10 §'

Vad lagrådet har föreslagit i fråga om denna paragraf bör i huvudsak godtas. Jag anser det dock obehövligt att i lagtexten framhäva att begränsningen av det åriiga livräntebeloppet gäller vare sig fråga är om en eller flera livräntor till samma person.

12 §2

Med anledning av vad lagrådet har yttrat angående möjligheten att delegera beslutanderätt lill brottsskadenämndens ordförande eller vice ordförande eller till tjänsteman vid nämnden föreslår jag att delegaiionsbe-fogenheten uttryckligen begränsas till att avse ärende som inle är av principiell betydelse eller annars av större vikt.

Ordalydelsen i paragrafen bör vidare jämkas något.

14 §3

Vad lagrådet har anfört i anslutning lill denna paragraf föranleder mig inte att ändra den ståndpunkt som jag har intagit i remissprotokollet. Paragrafen bör alltså behållas.

Övriga paragrafer

Utöver vad jag har föreslagit i det föregående bör några redaktionella jämkningar göras i lagtexten.

Övergångsbestämmelserna

Enligt lagrådets mening är det lämpligt att övergångsbestämmelserna las upp i särskild förordning. Jag kan ansluta mig till detla. Övergångsbestämmelserna bör därför ulgå ur lagen.

Hemställan

Jag hemställer atl regeringen föreslår riksdagen atl antaga det av lagrådet granskade förslaget med vidtagna ändringar.

' 10 § i det remitterade förslaget svarar mot 11 § i propositionsförslaget, 212 § i det remitterade förslaget svarar mot 13 § i propositionsförslaget. 314 § i del remitterade förslaget svarar mot 15 § i propositionsförslaget.

Prop. 1977/78:126 111

2 Anslagsfrågor för budgetåret 1978/79

Driftbudgeten

Andra huvudtiteln

G 7 Brotlsskadenämnden

Nytt anslag (förslag) 780 000 kr.

För beredning av ärenden om ersättning för broltsskador åtgår f. n. i jusiitiedepartementet och socialstyrelsen sammanlagt ca fem tjänster som handläggare och tre tjänster som biträde, varav en halvtidstjänst. Kostnaderna för handläggning av dessa ärenden täcks av medel som anvisas under andra huvudtiteln A 2, Justitiedepartementet, och femte huvudtiteln E 1, Socialstyrelsen.

Som framgår av vad jag har yttrat i avsnitt 2.12 i den allmänna motiveringen i remissprotokollet bör broltsskadenämnden biträdas av ett kansli. Jag räknar tills vidare med att samma antal tjänster som i dag disponeras för beredning av brottsskadeärenden behövs på det nya kansliet.

Jag beräknar medelsbehovel för budgetåret 1978/79 lill 780 000 kr. Beloppet är avsett att täcka, förutom lönekostnader, utgifter för lokalkostnader, reseersättningar, arvoden till brotlsskadenämndens ledamöter, expenser, däri inräknat medel för information, samt vissa andra omkostnader.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag atl regeringen föreslår riksdagen ati

1. godkänna alt en brottsskadenämnd med de uppgifter jag angett inrältas den 1 oktober 1978,

2. till Broltsskadenämnden för budgetåret 1978/79 anvisa ett förslagsanslag av 780 000 kr.

G 8 Ersättning för skador på grund av brott

Nytt anslag (förslag) 2 000 000 kr.

I 1978 års budgetproposition har för budgetåret 1978/79 dels under anslaget G 1. Ersätlningförpersonskador pågrand av brott (prop. 1977/78:100 bil. 5,s. 121) beräknats ett förslagsanslag av 1 milj. kr., dels under anslaget 14. Ersättningar för skador vållade av vissa rymlingar m. fl. på socialdepartementets huvudtitel (prop, 1977/78:100 bil. 8, s. 187) beräknats ett förslagsanslag av 1,2 milj. kr. Riksdagen har beslutat anvisa de medel som har begärts under anslaget G 1 på justitiedeparlementets huvudtitel (JuU 1977/78:19, rskr 124), medan beslut i fråga om anslaget 14 på socialdepartementets huvudtitel ännu inte föreligger.

1 likhet med brottsskadeutredningen beräknar jag atl medelsbehovel för brotlsskadeersättningar lill följd av föreliggande förslag ökar med ca 800 000

Prop. 1977/78:126 112

kr. underdel första året som reformen är i kraft. Fr. o. m. ikraftträdandet den 1 oktober 1978 bör alla ersättningar anvisas under ett nytt anslag under justitiedepartementets huvudtitel benämnt Ersättning för skador på grund av brott. Jag beräknar att medelsbehovet från den I oktober 1978 och budgetåret ut blir ca 2 milj. kr. Medel som har begärts på nu gällande anslag för ersätt ning vid brottsskador men som ej har utnyttjats den 1 oktober 1978 bör tillföras budgetutjämningsfonden. Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

t\\Ersäitningför skador på grund av brott anvisa ett förslagsanslag av 2 000 000 kr. för budgetåret 1978/79 att disponeras från och med den 1 oktober 1978.

3 Beslut

Regeringen ansluter sig lill föredragandens överväganden och beslutaratt genom proposition föreslå riksdagen atl antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.

Prop. 1977/78:126 113

Innehåll

Proposition........................................................ ...... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ..................... ...... 1

Propositionens förslag till brottsskadelag................. 2

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 9 februari 1978. 6

1 Inledning..................................................... 6

2 Allmän motivering.......................................... 7

2.1 Allmänna utgångspunkter......................... 7

2.2 Det geografiska tillämpningsområdet.......... .... 11

2.3 Brottsskadeersättning för personskada....... .... 13

2.4 Brottsskadeersättning för sakskada och ren förmögenhetsskada i allmänhet 15

2.5 Brottsskadeersättning för sakskada och ren förmögenhetsskada i samband med rymning .......................................................... 16

2.6 Avräkning av skadestånd och andra förmåner 20

2.7 Jämkning på grand av den skadelidandes beteende .... 24

2.8 Självrisk............................................... .... 26

2.9 Ersättningsform..................................... .... 28

2.10 Ersättningsnivån.................................... 29

2.11 Återkrav av brottsskadeersättning............ 31

2.12 Administrationen av del nya ersättningssystemet 33

2.12.1 Beslutande organ.......................... .... 33

2.12.2 Delegation av beslutanderätten....... .... 34

2.12.3 Kostnadsersättning ...................... .... 36

2.13 Ikraftträdande m. m............................... .... 37

3 Upprättat lagförslag...................................... .... 37

4 Specialmotivering.......................................... .... 37

5 Hemställan................................................... .... 57

6 Beslul......................................................... .... 57

Bilagor............................................................. .... 58

1 Sammanfattning av utredningens överväganden.. .... 58

2 Utredningens lagförslag.................................. .... 62

3 Sammanställning av remissyttrandena............... .... 65

4 Det remitterade lagförslaget............................ .... 87

Utdrag av lagrådets protokoll den 28 februari 1978... .... 91

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 2 mars 1978 ... 105