11
Motion
1977/78:797
av Tommy Franzén och Karl Hallgren
om höjt anslag till statens elektriska inspektion
Statens elektriska inspektion är ett organ med uppgift att utöva kontroll och
tillsyn över alla i landet förekommande starkströmsanläggningar. Med
starkströmsanläggningar avses ”elektrisk anläggning för sådan spänning
(mätes i volt, mot. anm.), strömstyrka (mätes i ampere, mot. anm.) eller
frekvens som kan vara farlig för person eller egendom.” Citatet är hämtat ur
starkströmskungörelsen. En låg spänning behöver inte innebära direkt fara
för liv, men kan däremot orsaka värme vid kortslutning, så att brand kan
uppstå. Normal spänning för förbrukning i bostäder är 220 volt, genererad
genom ett 380-voltsystem. Dessa spänningar är båda tillräckliga att orsaka
fara för liv eller hälsa.
I Sverige uppgick elenergikonsumtionen 1977 till ca 80 000 000 kilowattimmar
(80 TWh). Ungefär hälften av denna förbrukning är att hänföra till
industrin. Utifrån dessa förbrukningssiffror framstår det att de elektriska
anläggningarna är omfattande.
Det är över alla dessa anläggningar som statens elektriska inspektion skall
utöva kontroll och tillsyn. Till detta ändamål har regeringen sagt att det räcker
med ett antal av 22 personer handläggande personal i hela landet. Utöver
kontrollen och tillsynen har inspektionen till uppgift att tolka föreskrifterna
inom elområdet. Dessa föreskrifter är omfattande och fordrar därför också
stort utrymme i verksamheten.
Efterlevnaden av föreskrifterna är långt ifrån tillfredsställande. Anläggningar
som inspektionen speciellt borde kontrollera är de i de stora
industrierna och de tillfälliga anläggningarna inom byggnads- och anläggningsindustrin.
På grund av de senares tillfälliga natur får de ofta ej den
kontroll och det utförande som är erforderligt. Ej heller är underhållet av
önskvärd omfattning. Slitage på dessa anläggningar liksom på dem inom
övrig industri är hög, varför de borde underställas bättre kontroll och
tillsyn.
Statskontoret gjorde 1976-1977 en utredning över verksamheten vid
statens elektriska inspektion. Där framkom att det vore önskvärt med en
förändring av inspektionen, så att ungefär hälften av verksamheten kunde
utgöras av inspektioner på fältet. I dag är denna siffra avsevärt lägre. Det kan
ifrågasättas om ens detta förslag kan vara tillräckligt. Den nuvarande
personalstyrkan är totalt 37 personer, fördelade på fem distrikt. Av dessa
utgör 22 personer handläggande personal, dvs. de som utför inspektioner i
den mån tiden räcker till.
Statskontoret föreslår, och till detta ansluter sig föredraganden, att viss
Mot. 1977/78:797
12
rationalisering får vidtagas inom den befintliga personalstyrkan, så att mer tid
kan ägnas åt tillsynen och kontrollen. Själv har inspektionen den uppfattningen
att detta är ett orimligt krav, som inte kommer att leda till några
egentliga förbättringar. Det kan endast bli fråga om marginella förändringar.
Dessa synpunkter är förståeliga för dem som har insikt i verksamheten och
kunskaper och erfarenheter om hur elektriska starkströmsanläggningar ser
ut. Utöver tillsyn åligger det inspektionen att medverka i normkommittéer
och samrådsgrupper för översyn av de elektriska säkerhetsföreskrifterna.
Vidare granskar man ansökningar om tillstånd att få inneha nya eller
ombyggda elektriska ledningar i drift samt utreder elektriska olycksfall och
bränder.
Inspektionens uppgifter är som synes omfattande och nödvändiga. Att
under dessa omständigheter inte tillmötesgå inspektionens sedan många år
framställda krav om utökningar av antalet tjänster ter sig som ohållbart. De
intressen som ej vill att elinspektionen skall ges större resurser är de som inte
vill lägga ner kostnader och arbete på att få sina anläggningar i godtagbart
skick. Det kan komma att kosta pengar för de kapitalintressen som i dag
förfogar över undermåliga elanläggningar. Det förefaller som om regeringen
tar större hänsyn till detta än att säkerheten för arbetare och konsumenter blir
tillfredsställande. Att med utgångspunkt i de arbetsuppgifter som åligger
elinspektionen bevilja en ytterligare tjänst är helt otillräckligt och tjänar bara
dem som vill hålla nere kostnaderna på sina elanläggningar till förmån för
sina profitintressen.
Under senare år har en väsentlig förstärkning skett på yrkesinspektionens
område med avsikt att förbättra säkerhetsfrågorna på arbetsplatserna. Men
varför skall då inte säkerhetsfrågorna på arbetsplatserna även gälla elsäkerheten?
Förhållandena så som de är f. n. tvingar elinspektionen att ”glömma”
viktiga områden. Detta kan inte få fortsätta. Åtgärder måste till som kan öka
kontrollen och tillsynen, och det räcker inte med några försök till rationaliseringar
inom den befintliga personalstyrkan. En fördubbling av i första hand
den handläggande personalen skulle provisoriskt kunna förbättra organisationen.
Med anledning av det anförda hemställes
att riksdagen beslutar om ett förslagsanslag till statens elektriska
inspektion, med en uppräkning på 50 % för budgetåret 1978/79
till 7 500 000 kr. och med resterande behov till kommande
budgetår, så att inspektionen ges resurser till 44 handläggande
under budgetåret 1979/80.
Stockholm den 23 januari 1978
TOMMY FRANZÉN (vpk) KARL HALLGREN (vpk)