Motion

Mot. 1977/78
43(M37

1977/78:430

av Olof Palme m. fl.

med anledning av propositionen 1977/78:63 om försvarsmaktens
centrala ledning m. m.

1. Inledning

Regeringen har i propositionen 1977/78:63 lagt fram förslag om försvarsmaktens
centrala ledning på grundval av betänkandet SOU 1976:64 från
försvarsmaktens ledningsutredning (FLU). I huvudsak ansluter sig propositionen
till utredningens förslag, men i ett viktigt avseende har man en annan
utgångspunkt för sitt förslag, nämligen i fråga om personalstyrkan vid de
centrala staberna.

Rationaliseringsarbetet har drivits under lång tid inom det militära
försvaret. Det har inneburit att en rad organisatoriska förändringar genomförts,
vilka haft som ett av flera mål att reducera antalet anställda. En
genomgripande förändring har nyligen skett beträffande den lokala förvaltningsorganistionen
vid förband och flottiljer. Nu föreligger förslag om den
centrala stabsorganisationen, och utredningsarbete pågår om de högre
regionala staberna i FLU.

Det är nödvändigt att även fortsättningsvis rationaliseringsarbetet bedrivs
med kraft. Vi har i motionen 1976/77:1504 redovisat vår syn på hur det bör
utformas, bl. a. under hänsynstagande till de anställda. Men vid sidan av att
söka begränsa kostnaderna är det också viktigt att fortsätta arbetet med den
inre förnyelse som bl. a. den nya medbestämmandelagstiftningen ger
möjlighet till. Det är ett arbete i vilket både anställda och värnpliktiga måste
engageras. Beklagligtvis har den borgerliga regeringens intresse för att
åstadkomma en ökad demokratisering för de värnpliktigas del hittills varit
mycket ljumt.

2. Personalramar

I propositionen redovisas myndigheternas och överbefälhavarens föreslagna
personalminskningar samt regeringens egna förslag för centrala och
regionala staber samt centrala myndigheter. Även om tidsperspektiven är
olika för myndigheternas och regeringens bedömningar går man i propositionen
längre i personalbegränsningar. Särskilt tydligt är detta för de centrala
staberna, där minskningen är 400 mot av FLU föreslagna 260 tjänster.

Vi har för vår del, i motionen 1976/77:1504, utgått ifrån att en längre
gående bantning är vad FLU föreslagit måste till. Det är därför tillfredsställande
att regeringen i propositionen nu ansluter sig till denna inriktning. Men

1 Riksdagen 1977/78. 3 sami. Nr 430-437

Mot. 1977/78:430

2

en sådan kraftigare reduktion måste givetvis förenas med en prövning från
denna nya utgångspunkt av organistionens utformning och uppgifter. Man
kan inte göra det så enkelt för sig som föredraganden gör, när han hävdar att
preciseringen av en myndighets uppgifter kan göras först med utgångspunkt i
den mängd personal som disponeras. Det sagda kan ha giltighet för nya
organistioner, där det oftast är fråga om att göra teoretiska bedömningar av
arbetsuppgifterna. Men för en befintlig organisation måste man kunna ange i
varje fall vilka huvudsakliga förändringar man väntar sig och vilken
ambitionsnivå man vill uppnå.

Vi kommer i det följande att föreslå en annan organisationslösning för de
centrala staberna. För det arbete som måste ske beträffande de centrala
myndigheterna måste man enligt vår mening utgå ifrån att uppgiftsreduceringar
måste ske liksom en samordning inom det militära försvaret.
Samordning med motsvarande civila statliga verksamheter är en annan utväg
som kan leda till att de personalminskningar som uppställs i propositionen
kan förverkligas.

3. Den centrala stabsorganisationen

3.1 FLU har i sitt betänkande studerat olika alternativ till lösning av den
centrala stabsorganisationen och slutligen stannat för ett bevarat flermyndighetsalternativ.
Av den remissredovisning som finns i propositionen framgår
bl. a. att de militära myndigheterna vill ha detta bevarande av dagens
situation, medan LO och TCO-S, vilka representerar det övervägande antalet
anställda inom försvarssektorn, hävdar ett enmyndighetsalternativ.

FLU:s bedömningar visar att det på lång sikt torde vara större möjligheter
att åstadkomma besparingar i ett enmyndighetsalternativ. När nu regeringen
lagt förslag om en ännu större personalbesparing än FLU är det givet att
enmyndighetsalternativet måste få än mer försteg. Det undviker de låsningar
som följer av propositionen och ger frihet till att komma fram till de mest
rationella lösningarna. Det är en synpunkt som också LO och TCO-S hävdat i
sina överväganden om det nu aktuella förslaget.

I propositionen anför departementschefen som ett särskilt argument för ett
flermyndighetsalternativ att detta skulle ge särskilda möjligheter att låta olika
åsikter om försvarets utformning komma till uttryck. Det är en besynnerlig
inställning. Den centrala försvarsdiskussionen måste, liksom all annan
debatt om samhällsfrågor, föras ute i samhället, i politiska och fackliga
organisationer, i frivilligorganisationer och i massmedia. Det är också
närmast en förolämpning mot de anställda i de centrala staberna att de endast
skulle våga hävda egna ståndpunkter om det skulle ske till gagn för den
”egna” försvarsgrenen. Regeringens inställning i denna fråga visar att man
snarast vill ha en försvarsgrensstrid i stället för en allsidig debatt om
försvarets utformning.

Enligt vår mening bör riksdagen nu fatta principbeslut om ett enmyndig

Mot. 1977/78:430

3

hetsalternativ. Regeringen bör därefter låta utreda den närmare organisationen,
varvid de alternativ som FLU redovisat i enmyndighetsförslaget bör
vara en utgångspunkt. I fråga om personalstyrkans storlek bör siktet vara
inställt på en reduktion av den storleksordning som propositionen anger.

3.2 Med hänsyn till vår principiella inställning i denna fråga, som således
helt avviker från regeringsförslaget, saknar vi anledning att närmare gå in på
en prövning av detaljförslagen beträffande stabsorganistionen. På några
punkter anser vi det emellertid viktigt att riksdagen nu fattar beslut.

Utredningen har föreslagit att försvarsstabens personalvårdsbyrå skall ingå
i en kommande personalenhet. Som påtalats av Statsanställdas förbund finns
det emellertid starka skäl för att personalvårdsbyrån får en fristående
ställning. Personalvården är ett av de områden inom försvaret som hittills
haft en tämligen väl fungerande fackstyrning. Med den organisationslösning
vi förordar blir det än mer naturligt att låta dessa frågor få en fristående
ställning i organisationen. Detta bör av riksdagen ges regeringen till
känna.

I propositionen behandlas även första flygeskaderstabens och kustflottans
ställning. Vi har i motionen 1976/77:1504 förordat att flygeskaderstaben bör
dras in och att frågan om den särskilda organisationen för kustflottan prövas.
Vi finner det naturligt med det personalminskningsmål som nu uppsätts att
riksdagen gör ett uttalande över dessa särskilda enheter av den inriktning vi
hävdat i nyss nämnda motion inför det kommande ytterligare utredningsarbetet.
Detta bör ges regeringen till känna.

4. Lekmannastvrelse

De militära staberna tillhör de få områden av den statliga verksamheten
som är totalt tjänstemannastyrda. FLU har därför haft i uppdrag att pröva
frågan om lekmannastyrelse och i sitt betänkande också lagt fram förslag om
ett rådgivande organ. I utredningen har de båda socialdemokratiska ledamöterna
Olle Göransson och Åke Gustavsson reserverat sig för en lekmannastyrelse.
Propositionen går dock på utredningsmajoritetens förslag.

Remissbilden i denna fråga är splittrad. De militära myndigheterna
accepterar, ehuru närmast tvekande,det rådgivande organet. LO,TCO-Soch
statens personalnämnd anser att en lekmannastyrelse bör inrättas.

Med hänsyn till det militära försvarets viktiga samhällsfunktion är det
egentligen en självklarhet att kraven på medborgerlig insyn och kontroll
måste leda fram till en lekmannastyrelse. Inom övriga delar av totalförsvaret
(civilförsvarsstyreisen, överstyrelsen för ekonomiskt försvar etc.) har det
också ansetts naturligt och välmotiverat med ett lekmannainslag i verksledningen.
Förhållandena inom det militära försvaret kan inte anses vara så
särpräglade att man skulle dra den motsatta slutsatsen om behovet.

Den svenska statsförvaltningens organisation, där självständiga myndigheter
under regeringen inom tämligen vida ramar - för det militära försvaret

Mot. 1977/78:430

4

snarast vidare än för övriga verk - har att genomföra de politiska besluten, gör
kravet på att utsträcka den medborgerliga kontrollen och insynen även till det
militära försvaret naturligt. Lekmäns medverkan kan också ses som ett
betydelsefullt stöd till det militära försvarets ledning i dess arbete med att
praktiskt förverkliga folkförsvaret.

En lekmannastyrelse bör därför inrättas för den centrala ledningen i fred.
Även om riksdagen skulle bifalla regeringens organisationsförslag anser vi
det likväl betydelsefullt och nödvändigt att det föreslagna rådgivande organet
blir ett beslutande organ. Om försvarsgrensstaberna behålls, bör några
styrelser inte införas för dem, eftersom de i alla viktigare avseenden styrs från
den högsta ledningen.

Styrelsen bör ha att fatta beslut i viktigare ärenden inom den högsta
centrala ledningens verksamhetsområde på det sätt som är vanligt inom
statsförvaltningen. Det finns ingen anledning att principiellt utesluta någon
del av försvarsstabens verksamhet från styrelsens ansvarsområde. Som en
jämförelse vill vi hänvisa till att både civilförsvarsstyrelsen och överstyrelsen
för ekonomiskt försvar har lekmannastyrelse utan inskränkningar i styrelsens
befogenheter.

Försvarsmaktens förmåga att lösa sina uppgifter är av grundläggande
betydelse för medborgarnas försvarsvilja. Stridskrafternas försörjning måste
också bygga på att samhällets civila resurser i stor utsträckning tas i anspråk.
Det är därför lämpligt att grunder för den operativa planläggningen prövas av
styrelsen. Tillkomsten av den särskilda nämnden för insyn i underrättelseverksamheten
ger inte heller anledning att principiellt undanta underrättelsetjänsten
från styrelsens behörighet. Underrättelsenämnden bör dock finnas
kvar och ansvarsfördelningen mellan nämnden och styrelsen regleras i
särskild ordning.

I detta sammanhang bör också beslutas att myndighetsbegreppet inte skall
knytas till chefens person. Överbefälhavaren bör således vara chef för
försvarsstaben (motsv.).

En lekmannastyrelse kan inrättas oberoende av det fortsatta utredningsarbetet.
Vi anser det tvärtom som mycket angeläget att styrelsen kommer till
så snart som möjligt för att på så sätt också aktivt kunna ta del i det
kommande arbetet. Lekmannastyrelsen bör inrättas den 1 juli 1978 och bör
bestå av högst elva ledamöter, dels företrädare för det allmänna, dels militär
sakkunskap. Överbefälhavaren bör vara ordförande i styrelsen.

Mot. 1977/78:430

5

5. Hemställan

Med stöd av ovanstående hemställs

1. att riksdagen godkänner de riktlinjer för försvarsmaktens
centrala ledning som förordats i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om försvarsstabens personalvårdsbyrås ställning,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om första flygeskaderstaben och kustflottan,

4. att riksdagen beslutar inrätta en lekmannastyrelse för försvarsstaben
den 1 juli 1978 i enlighet med vad som anförts i
motionen.

Stockholm den 18 januari 1978
OLOF PALME (s)

ERIK ADAMSSON (s)

INGEMUND BENGTSSON (s)

INGVAR CARLSSON (s)

HANS GUSTAFSSON (s)

BENGT GUSTAVSSON (s)

LILLY HANSSON (s)

LENA HJELM-WALLÉN (s)

PAUL JANSSON (s)

GÖRAN KARLSSON (s)

VALTER KRISTENSON (s)

ANNA LISA LEWÉN-ELIASSON (s)
ESSEN LINDAHL (s)

LISA MATTSON (s)

THAGE PETERSON (s)
ANNA-GRETA SKANTZ (s)
INGVAR SVANBERG (s)