Mot. 1977/78:213

Motion

1977/78:213

av Hans Lindblad

med anledning av propositionen 1977/78:71 om kvinnlig tronföljd

Måste Victoria i framtiden tro på arvssynd? Eller behöver kungliga inte
följa rikets grundlagar?

I gällande successionsordning sägs i paragraf 4 att ”Konung alltid skall vara
av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade
Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen
och förklarad är, alltså skola ock prinsar av det kungl, huset uppfödas i samma
lära och inom riket. Den av kungl, familjen, som ej sig till samma lära
bekänner, vare från all successionsrätt utesluten.”

I regeringens förslag om kvinnlig tronföljd föreslås denna paragraf ändrad
så att detta krav om att uppfödas enligt augsburgska bekännelsen skall gälla
även prinsessor.

Motsvarande krav ställes inte på någon annan medborgare. Den augsburgska
bekännelsen överlämnades till den stormäktige, segerrike kejsar Karl
V vid riksdagen i Augsburg år 1530.

Med oförändrad augsburgsk trosbekännelse avses att man vill markera
skillnaden från en något senare bearbetning som antogs av de reformerta
riksständerna i Tyskland.

Uppsala möte 1593 slog fast att grunderna för läran är dels den helig skrift,
dels de tre trosbekännelserna (den apostoliska, den nicaenska och den
athanasianska) och dels ”Then äldste, rätte oförrandrede Augsburgiske
confession”. Genom att successionsförordningen betonar både Uppsala möte
och den augsburgska bekännelsen blir den senare dubbelt markerad.

1 klartext betyder detta att ett bifall till propositionen innebär att Victoria
måste tro på augsburgska trosbekännelsen, annars kommer hon att vara ”från
all succession utesluten”.

Menar man att individen i kungliga familjen bara behöver tro på vissa delar
av samma bekännelse, bör detta säga ut - åtminstone om grundregeln i
lagstiftningen bör vara att lagen är sådan att den skall följas. Särskilt inom
trafiklagstiftningen har påtalats att sådana lagregler som inte kan väntas bli
följda i rimlig grad är till skada för folks rättsmedvetande över huvud.

På riksdagsledamöter finns inget krav om att de skall tro på den
”oförändrade Augsburgiska bekännelsen”. Men om riksdagen vill utsträcka
den kategori som förpliktas att tro på ett visst sätt bör riksdagen ha klart för sig
vilka troskrav man därvid ställer.

Är det rimligt att ålägga en ung människa att tro på arvssynden? Den
augsburgska bekännelsen säger sig direkt ”fördöma pelagianerna och andra,
som förneka, att arvssynden är synd”.

1 Riksdagen 1977/78. 3 sami. Nr 213

Mot. 1977/78:213

2

Det är alltså riksdagen sorn fastställer att den lilla prinsessan skall tro på
arvssynden. Om någon då säger att hon inte så helt behöver följa riksdagen
blir hon sannolikt frågande inför ett annat avsnitt i bekännelsen: ”Därför böra
de kristna ovillkorligen lyda sin överhet och sina lagar, blott dessa icke bjuda
något, som är synd, ty då böra de mera lyda Gud än människor.”

Om hon tror att Gud anser att det är synd att tro på arvssynd kan hon alltså
möjligen ha en väg ut från åläggandet från riksdagen att tro på arvssynd.
Orsak till synden är enligt bekännelsen ”de ondas, dvs. djävlarnas och de
ogudaktigas vilja”.

Den augsburgska bekännelsen driver polemik mot olika religiösa uppfattningar.
”De fördöma även andra, som nu utsprida judiska läror, att de
fromma före uppståndelsen skola få herraväldet i världen, sedan de
ogudaktiga allestädes nedslagits.”

För att undgå otuktssynder må var man hava sin egen hustru. Och vidare
påpekas att även Cyprianus tillråder ”kvinnor, som icke kunna hålla ett
avgivet kyskhetslöfte, att gifta sig”.

Någon inskränkt lära är det dock inte fråga om. Tvärtom sägs bestämt att
den sanna fullkomligheten icke består i ”celibat eller tiggeri eller ovårdade
kläder”. Och flera av grundtankarna i avsnitt XXVI ”Om skillnaden mellan
olika slag av föda” har klara beröringspunkter med den syn på livsmedel som
socialstyrelsen numera söker förmedla.

En komplikation kan vara att bekännelsen utfärdades i ett annat land än
Sverige. Eller vad skall en svensk statschef göra för att befordra följande:
”Och enär den mänskliga naturen blir allt svagare, allt efter som världen
åldras, må man se till, att ej ännu flera laster utbreda sig över Tyskland.”
Det kan noteras att regeringens förslag på några punkter ändrar successionsordningen
även utöver vad som följer av kvinnlig tronföljd. Det gäller
föreskrifterna för prinsars giftermål. Det gäller också borttagandet av den
kulturhistoriskt och litterärt så värdefulla paragrafen om vad som händer när
konung dör utan att lämna manliga bröstarvingar, ”men Hans efterlämnade
drottning sig i välsignat tillstånd befinner”. Hade man bara tagit bort ordet
”manliga” i fråga om bröstarvingar och ordet ”mankön” i fråga om
”drottningens livsfrukt” skulle alltså barnet till kung kunna vara tronföljare
även om fadern dött innan barnet fötts.

När man ändå går in och ändrar utöver vad som följer av kravet på kvinnlig
tronföljd, borde det vara fullt möjligt att ändra även paragraf 4 mer än som
görs i regeringens förslag.

Med hänvisning till ovanstående hemställs

att på varken prinsar eller prinsessor må ställas kravet att de förlorar
all successionsrätt i de fall de ej tror på den oförändrade
Augsburgiska bekännelsen.

Stockholm den 19 december 1977
HANS LINDBLAD (fp)

GOTAB 57207 Stockholm 1977