Mot. 1977/78
1948-1949
Motion
1977/78:1948
av Inger Lindquist
med anledning av propositionen 1977/78:155 om exportkreditfinansiering,
m. m.
I det av Exportkreditutredningen framlagda betänkandet (Ds H 1978:1)
Exportkreditfinansiering framgår klart den viktiga roll kreditvillkoren spelar i
konkurrensen vid export av kapitalvaror. Med den betydelse denna export
har för både handelsbalansen och sysselsättningen i landet måste det vara en
väsentlig uppgift för staten att tillse att svenska exportörer kan konkurrera på
lika villkor med de utländska konkurrenterna när det gäller exportkreditgivning.
De utländska konkurrenterna åtnjuter ofta - som utredningen framhåller
- genom olika former av statssubventionerade refmansieringssystem
gynnsamma villkor, som endast sällan är sämre än de s. k. consensusvillkoren
jämte de bankkostnader som är motiverade av handläggningen av
krediterna.
Syftet med den nu framlagda propositionen är att ge svensk exportindustri
den generella stimulans, som ligger i att företagen kan erbjuda kreditvillkor
som är likvärdiga med konkurrenternas. Härigenom har införts ett aktivt drag
i den industripolitik, som hittills av bistert nödtvång kommit att i mycket
bestå av selektiva stödåtgärder för sviktande branscher för att ge rådrum för
nödvändiga omstruktureringar. Det är därför synnerligen positivt att de
utvecklingskraftiga delarna av svenskt näringsliv nu stimuleras genom en
generell åtgärd, vilket säkert kan underlätta omstruktureringsprocessen. Ett
stöd av detta slag borde också kunna bredda exportaktiviteten, som i Sverige
till skillnad från många andra västeuropeiska länder domineras av ett (åtal
mycket stora företag. Ett enkelt och konkurrensneutralt system för export kreditfinansiering
skulle förvisso öka intresset hos många små och medelstora
företag att engagera sig i export, företag som tidigare avhållit sig härifrån
på grund av kreditfrågornas komplicerade natur.
Ett nytt system måste emellertid uppfylla två huvudkrav för att dessa
önskade effekter skall kunna uppnås: för det första måste systemet vara
enkelt och lättfattligt, för det andra måste de kreditvillkor systemet erbjuder
vara likvärdiga och inte bara nästan likvärdiga med konkurrenternas.
I propositionen föreslås nu införandet av två parallella system: dels det s. k.
räntestödet, dels det s. k. SEK-systemet. Inte något av dessa system uppfyller
emellertid båda huvudkraven. Räntestödet åstadkommer visserligen
konkurrensneutralitet, så länge refinansieringsräntan inte med 4 % överstiger
consensus-räntan, vilket innebär att refinansieringsräntan kan uppgå
till 11 1/4 % utan att de svenska företagens konkurrensförmåga försämras på
detta område. Systemet är emellertid inte lättfattligt, och det kommer därför
1 Riksdagen 1977/78. 3 sami. Nr 1948-1949
Mot. 1977/78:1948
2
att medföra att små och medelstora företag missgynnas. Vidare förefaller det
tveksamt om detta system verkligen kan ge den behövliga stimulansen ens
för stora börsnoterade företag. Dessa har visserligen genom införandet av ett
bidragsalternativ befriats' från det formella vinstberoendet för att kunna
utnyttja stödet. I realiteten är emellertid dessa företag på sikt tvungna att
redovisa vinster för att i fortsättningen kunna skaffa nytt riskvilligt kapital.
Därmed kommer detta system att de facto hos dessa företag lägga ett internt
tak för det antal exportkreditavtal de kan ingå med hjälp av stödet. Blotta
existensen av ett sådant tak måste verka hämmande också på dessa företags
intresse av att lämna exportofferter förenade med kredit.
Detta hade inte varit allvarligt, om det alternativa systemet - SEKsystemet
- utformats i enlighet med utredningens förslag. SEK-systemet är
utan tvekan lättfattligt och därför enkelt tillgängligt också för små och
medelstora företag, som ej besitter egen kvalificerad skatte- och finansieringsexpertis.
Genom propositionens förslag om införandet av extra kostnader
utöver consensus-räntan och sedvanliga hanteringskostnader hos
bankerna har emellertid den genom systemet skapade konkurrenskraften i
motsvarande mån försämrats. Svenska exportörer arbetar med få undantag
på en köparens marknad. Det är inte exportören som bestämmer kreditvillkoren
utan den utländske köparen. Denne erhåller från de flesta konkurrentländerna
villkor lika med consensus-ränta jämte bankkostnader. Från en
svensk exportör kan han enligt propositionen under räntestödssystemet
erhålla samma villkor, men under SEK-systemet fördyras krediterna med
1/4 % för valutakrediter resp. 3/4 % för krediter i svenska kronor. Han har
sålunda allt skäl att tvinga exportören att utnyttja räntestödet i stället för
SEK-systemet. Härigenom förhindras den med reformen önskade stimulansen
av exporten.
Vidare medför det förhållandet, att två skilda räntenivåer föreslås för de två
systemen, att det torde bli omöjligt för de svenska affärsbankerna att med
utländska köpare och banker sluta s. k. ramkreditavtal. En rad konkurrentländer
har funnit att sådant avtal har en avsevärd exportfrämjande effekt.
Värdet av dessa avtal ligger främst däri, att de utländska köparna i förväg är
informerade om den totala kreditkostnaden samt att de därigenom kan vara
övertygade om att inga finansiella kostnader belastar priset. Vidare torde
sådana åtgärder ha ett väsentligt värde för små och medelstora företag, som på
detta sätt befrias från varje form av kreditförhandling, vilket utan tvekan
måste underlätta dessa företags exportansträngningar. De föreslagna extrakostnaderna
i SEK-systemet minskar sålunda också på detta sätt önskade
stimulanseffekter, genom att de minskar likvärdigheten mellan de två
systemen.
Det måste förebringas tungt vägande skäl för att man skall kunna godtaga
att de nya exportkreditfinansieringsmöjligheterna begränsar den stimulerande
effekten för exportindustrin. Som skäl för att inte låta subventioneringen
inom SEK-systemet omfatta också SEK:s marginal, vilken i dag är
Mot. 1977/78:1948
3
1/4 96 men som tidigare varit högre och som återigen kan bli högre, har
anförts dels att man genom att göra SEK-systemet mindre konkurrenskraftigt
kan undvika köbildning inom den föreslagna ramen på 10 miljarder kronor,
dels att denna marginal i huvudsak skall tjäna syftet att göra det möjligt för
SEK att lämna utdelning till sina aktieägare, hos staten och affärsbankerna
och att det därför skulle vara stötande att subventionera denna. Det först
åberopade skälet är svårt att ansluta sig till. Man syftar med reformen till att
stimulera exporten men tror samtidigt att stimulansen skall bli så effektiv att
man måste förhindra den. Ett generellt stimulerande system befrämjas
givetvis inte av köbildning, men det finns andra sätt att slippa köer än att ta
bort själva stimulansen. Det rimliga borde vara att så länge man önskar
stimulera exporten i stället successivt höja ramen om köbildningstendenser
skulle uppstå-vi harju inte sett dem ännu, och utredningen har påpekat att
den av utredningen föreslagna ramen vilar på ytterst osäkra beräkningar.
Skulle det å andra sidan i ett senare stadium stå klart att exporten inte behöver
stimuleras, går det självfallet att då införa den föreslagna meravgiften (men i
så fall i bada systemen). Ingen vill dock hävda att svensk exportindustri inte i
dag behöver all stimulans den kan få. Värdet av det andra argumentet kan
inte vara särdeles stort, eftersom företag som utnyttjar räntestödssystemet
kan låna kronor till marknadsränta hos SEK, varvid de får betala SEK:s
upplåningskostnad jämte marginal. I det fallet utgör det uppenbarligen inte
något hinder att marginalen omfattas av den subventionering det extra
ränteavdraget (resp. räntebidraget) innebär.
I propositionen föreslås vidare en extra premie vid utlåning i svenska
kronor inom SEK-systemet. Eftersom större delen av den här aktuella
exporten sker i kronor, skulle det från konkurrenssynpunkt vara allvarligt om
SEK för krediter i kronor måste ta ut ett extra påslagomt. ex. 0,5 96. Effekten
skulle bli att kronkrediter endast kan refinansieras till satser som alltid ligger
0,75 96 över consensus.
På åtskilliga utländska marknader, bl. a. i vissa statshandels- och u-länder,
vägrar köparna bestämt att betala en högre ränta än consensus-satserna, och
de behöver inte heller göra detta eftersom många leverantörländer tillmötesgår
detta krav och i viss utsträckning t. o. m. erbjuder räntor under
consensus. För att ha någon möjlighet att konkurrera skulle de svenska
företagen då tvingas att inkludera räntedifferensen om 0,75 96 i varans pris.
Vid en affär med sju års kredittid motsvarar detta 2 96 på kontantpriset. Få
företag arbetar i dag med sådana marginaler att de kan innesluta sådana påslag
i sina priser.
Problemet förvärras av att vissa köparländer insisterar på att affärer med
Sverige skall ske i kronor. Eftersom svenska exportörer i dag i normalfallet
arbetar på en köparens marknad, har företagen ingen möjlighet att erbjuda
lägre ränta genom att ordna en kredit i utländsk valuta. Värdet av fördyringen
av kronkrediter som ett skäl för fakturering i annan valuta måste vara mycket
ringa, om man betänker hur konkurrenssituationen ser ut för svenska
Mot. 1977/78:1948
4
exportörer. I och för sig föreligger vissa likheter mellan propositionens förslag
om högre ränta för kronkrediter än valutakrediter och det engelska exportkreditsystemet.
I detta land uttasen högre ränta vid utlåning i inhemsk valuta
jämfört med utländsk sådan. Systemet skiljer sig emellertid på en avgörande
punkt från det i propositionen föreslagna SEK-systemet, så till vida som
finansieringsmedlen för utlåning i inhemsk valuta hämtas från den inhemska
marknaden, som ingalunda är av obegränsad storlek. I SEK-systemet avses
till skillnad häremot huvuddelen av refinansieringen ske på utländska
marknader, och det enda tänkbara skälet att söka försvåra fakturering i
svenska kronor genom ett högre pris på krediter i denna valuta måste därför
vara en strävan att minska de kursrisker staten kan löpa genom den
föreslagna kursgarantin till förmån för SEK. En sådan anordning behövs
emellertid inte så länge staten bevarar kronans värde i förhållande till
utländska valutor.
Propositionen avviker slutligen på ytterligare en punkt från utredningens
förslag - en avvikelse som allvarligt kan hindra den avsedda exportstimulerande
effekten av reformen - nämligen så till vida som varken räntestödssystemet
eller SEK-systemet skall kunna utnyttjas vid export till i-länder,
annat än i fall då förekomsten av utländsk statssubventionerad konkurrens
kan göras sannolik. Som skäl för denna begränsning, vilken såvitt avser
räntestödet är en. försämring jämfört med de villkor som hittills i praktiken har
tillämpats, har anförts strävanden inom EG att mellan EG-länderna inbördes
begränsa kreditkonkurrensen. Ännu har emellertid dessa strävanden uppenbarligen
ej omsatts i praktiska resultat. Möjligheterna för ett företag att bevisa
förekomsten av utländsk statssubventionerad kreditkonkurrens torde vidare
vara begränsade till ett fåtal fall och då närmast förutsätta extraordinära
åtgärder från det svenska företagets sida. Ett omfattande prövningsförfarande
beträffande nödvändigheten av att erbjuda subventionerade krediter vid
export till i-länder skulle också medföra en byråkratisk ordning, som strider
mot huvudkravet på enkelhet och lättfattlighet. Detta framstår som än
mindre nödvändigt mot bakgrund av Exportkreditutredningens framställning
av den omfattande kreditkonkurrensen också på i-landsmarknader.
Åberopande det anförda hemställes
1. att riksdagen uttalar att de två alternativa systemen görs
likvärdiga genom borttagande av de föreslagna straffavgifterna i
SEK-systemet, men med bevarad möjlighet för regeringen att i
ett ändrat marknadsläge minska subventionsgraden, varvid
dock likvärdiga förändringar måste göras i båda systemen, så att
full parallellitet bevaras,
2. att riksdagen uttalar att båda systemen - utan krav på bevisning
om utländsk statssubventionerad kreditkonkurrens - skall
kunna utnyttjas också vid export till i-landsmarknader.
Stockholm den 27 april 1978
INGER LINDQUIST (m)