Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion
1977/78:1929

av Olof Palme m. fl.

med anledning av propositionen 1977/78:165 om värdesäkert lönsparande

Inledning

För att stimulera det frivilliga sparandet har under tidigare år en rad
olika åtgärder vidtagits från samhällets sida. Man har bl. a. sökt stimulera
det regelbundna lönsparandet och utformat särskilda statliga sparobligationer
med sikte på att skapa en för de enskilda hushållen lämplig
sparform samtidigt som de skulle underlätta den statliga upplåningen.
Man har också vänt sig med särskilda sparerbjudanden till privatpersoner
som fått skatteåterbäring.

Bakom dessa olika åtgärder på sparandets område har i första hand
legat två motiv. Dels har avsikten varit att utforma sparformer som i
första hand vänder sig till den stora mängden småsparare och att för
dessa skapa en jämförelsevis säker och lättillgänglig planeringsform. Dels
har motivet också varit att åstadkomma en medverkan från hushållens
sida vid statens mera långfristiga upplåning, varigenom statens anspråk
på kapitalmarknaden kunnat begränsas.

Den under senare tid mycket kraftiga inflationen och den dramatiska
ökningen av statens upplåningsbehov har understrukit behovet av att
samhället medverkar till att skapa sparformer som begränsar inflationens
verkningar för den stora mängden småsparare, samtidigt som den även
underlättar statens mera långfristiga upplåning. En för oss självklar utgångspunkt
är därvid att åtgärderna inte skall bidraga till ökade klyftor
i fråga om inkomster och förmögenheter och inte heller till en ökad koncentration
av den ekonomiska makten. I det följande kommer vi därför
först att granska regeringens förslag med hänsyn till dess fördelningspolitiska
effekter. Därefter kommer vi även att analysera åtgärderna ur ekonomisk-politisk
synvinkel varefter vi avslutningsvis föreslår de åtgärder
som vi i dagens läge funnit vara påkallade.

Förslagets fördelningseffekter

Regeringens förslag innebär att man kraftigt stimulerar banksparande
och sparande i en ny typ av aktiefonder. Varje person med inkomst av
tjänst eller rörelse erhåller rätt att dra av 20 procent av det insatta beloppet
direkt från skatten upp till ett samlat sparbelopp på 4 800 kr. per år.
Därtill kommer sedan skattebefrielse för samtliga inkomsttagare — således
även de med övriga typer av inkomster — för räntorna på dessa in

Mot. 1977/78:1929

sättningar.

Regeringens avsikt är självfallet att härigenom premiera nysparandet.
Men som ett flertal remissinstanser framhållit kommer man inte att ha
några som helst garantier för att detta verkligen leder till ett nysparande.
Snarare kan det göras troligt att den helt övervägande effekten kommer
att bli att man flyttar över redan existerande tillgodohavanden eller ett
sparande som redan bedrivs men i andra former till denna nya form av
premierat sparande. De skattelättnader som följer av regeringens förslag
kommer således att tillfalla de människor som har möjligheter att utnyttja
dessa nya förmåner. Såsom framgår av den följande tabellen växer andelen
personer med ränteinkomster med storleken på bruttoinkomsten.

Procentuella andelen personer med ränteinkomster enligt RRV.s undersökning,
taxeringsåret 1976

Brutto inkomst tkr	Antal personer i populationen	Antal personer med ränteinkomster	Procentuell andel som har ränteinkomster
0— 10	860 137	307 287	35,7
10— 20	1 096 588	602 336	54,9
20— 30	821 628	456 074	55,5
30— 40	890 885	495 733	55,6
40— 50	959 909	596 345	62,1
50— 60	527 806	363 927	70,0
60— 80	390 014	309 048	79,2
80—100	119 443	98 586	82,5
100—500	lil 948	99 803	89,2
500—	744	723	97,2
Summa	5 779 102	3 329 862	57,6

Såsom framgår av tabellen så har ungefär 50 % av inkomsttagarna med
en bruttoinkomst under 40 000 kr. ränteinkomster. I inkomstlägena kring
100 000 och däröver ligger motsvarande andel på 80—90 %. I den mån
sparandet således sker genom överföring från redan existerande tillgångar
kommer förslaget att i en klart högre grad gynna personer med högre
inkomster. Denna effekt mildras i viss utsträckning av att man i propositionen
föreslagit att det särskilda avdraget på 20 % på det insatta beloppet
skall vara ett avdrag från skatten och inte från inkomsten. Men den
grundläggande skillnaden består likväl mellan dem som till följd av
bättre ekonomiska omständigheter kan utnyttja de nya förmånerna och
dem som inte har denna möjlighet. Fördelningspolitiskt sett innebär
detta en omfördelning av den samlade skattebördan från högre inkomsttagare
till lägre.

Denna effekt understryks ytterligare av den föreslagna befrielsen från
att betala skatt på de ränteinkomster som man erhåller på detta sparande.
För alla de personer som redan kunnat utnyttja de sparavdrag på 800 kr.

Mot. 1977/78:1929

som tillkommer enskilda personer — respektive 1 600 kr. för två makar
— kommer den föreslagna skattebefrielsen att innebära en utvidgning av
detta sparavdrag — en utvidgning som då i första hand personer i bättre
ekonomiska omständigheter kommer att kunna tillgodogöra sig.

Fördelningseffekterna blir ännu mera utmanande om man finansierar
sparandet i de av regeringen föreslagna nya formerna genom att ta lån —
lån vars räntor man med nuvarande skattesystem får göra avdrag för,
samtidigt som då inkomsterna inte kommer att beskattas.

Enligt vår mening kommer de av regeringen framlagda förslagen att
leda till en kraftig favorisering av högre inkomsttagare, av personer med
förmögenheter och möjligheter att ta lån. Vi har därigenom fått en ytterligare
bekräftelse på att den borgerliga regeringen konsekvent bedriver
en politik som gynnar de egna grupperna och vilken i en allt större utsträckning
leder till ökade bördor för människor med låga inkomster och
med en stor försörjningsbörda. De ekonomiska klyftorna i samhället växer
genom den borgerliga regeringens politik — och kommer att ytterligare
göra det genom det nu föreliggande förslaget.

Propositionens förslag om bildande av nya fondbolag och aktiefonder
och de därtill knutna särskilda reglerna i fråga om sammansättningen av
dessa fondbolags styrelse ligger vid sidan av den allmänna strävan till en
demokratisering av den ekonomiska makten som enligt vår mening bör
känneteckna reformerna på detta område. Förslaget kommer inte att leda
till att man ingriper mot den privata maktkoncentration som för närvarande
kännetecknar vårt ekonomiska liv. Det finns snarare risker för
att denna ytterligare kommer att befästas.

Förslagets konsekvenser för den ekonomiska politiken

En viktig uppgift för den ekonomiska politiken är att finna sådana former
för finansieringen av den borgerliga regeringens stora budgetunderskott,
att detta inte leder till en allvarlig rubbning av den samhällsekonomiska
balansen i vårt land. Ett viktigt led i en sådan politik är att försöka
finna sådana former för sparandet, att en så stor del som möjligt av
den statliga upplåningen kan ske utanför banksystemet. Anledningen härtill
är att en upplåning i affärsbankerna från statens sida leder till att dessa
instituts utlåningskapacitet ökar, vilket — vid en i övrigt oförändrad
kreditpolitik — kan leda till en ökning av inflationstrycket i ekonomin.
Denna effekt kan visserligen motverkas genom exempelvis successivt
höjda likviditetskvoter. Men anspråken på sådana kreditmarknadsregleringar
kan vid en fortsatt stor upplåning i banksystemet komma att växa
till en omfattning som blir ohanterligt stor. Som också bl. a. riksbanksfullmäktige
och styrelserna för AP-fonden framhållit i sina yttranden över
lönsparutredningens betänkande synes det därför vara att föredra att i

Mot. 1977/78:1929

stället åstadkomma en ordning som stimulerar till en placering i obligationer.

Innebörden i det av regeringen framlagda förslaget är egentligen att
man för det första genom mycket betydande samhällsinsatser stimulerar
hushållen att placera sitt sparande på särskilda inlåningskonton i banksystemet.
I den mån detta lyckas, vilket ingalunda är uppenbart, kommer
detta att för det andra föranleda åtgärder för att neutralisera den likviditetsökning
som härigenom sker i banksystemet och få över dessa medel
till obligationsmarknaden. Genom denna omväg över banksystemet ökar
självfallet bankernas möjligheter att dra ekonomisk fördel av denna ytterligare
insättning, samtidigt som det även kan bereda statsmakterna svårigheter
att i ett senare led kanalisera över detta till kapitalmarknaden och
till en mera långsiktig finansiering av det statliga budgetunderskottet.
Denna omfördelning till bankernas förmån kan få klara nackdelar för
exempelvis försäkringssektorn, vilken effekt icke närmare utretts eller
beaktats i propositionen. Man kan således inte utesluta att genomförande
av propositionens förslag kommer att försvåra våra möjligheter att föra
en effektiv kreditpolitik i ett läge då anspråken på denna politik kommer
att vara alldeles osedvanligt stora.

En även i detta sammanhang viktig fråga är om det föreslagna systemet
verkligen kommer att leda till ett ökat nysparande eller det i huvudsak
endast kommer att innebära en omfördelning av redan existerande sparande.
Riksgäldsfullmäktige har i sitt remissvar på lönsparutredningens
betänkande framhållit riskerna för att de nya sparformerna kommer att
få negativa effekter på de redan nu existerande formerna för statlig upplåning
direkt från hushållssektorn eller på lönsparandet. Flera andra remissinstanser
har redovisat liknande synpunkter. Som särskilt riksrevisionsverket
(RRV) framhållit i sitt remissvar kan detta få ogynnsamma
statsfinansiella konsekvenser. Redan i det fall då hela effekten blir ett
nysparande blir kostnaderna för statsverket betydande. I takt med att andelen
nysparande av det totala, premierade sparandet sjunker, stiger i motsvarande
mån kostnaden för det faktiskt åstadkomna nysparandet. Skulle
den procentuella andelen verkligt nysparande ligga under 40 %, kommer
kostnaden för staten att bli större än den stimulanseffekt man åstadkommit.
Blir andelen nysparande mycket lågt, kommer nettoeffekten att bli en
relativt kraftig inkomstöverföring till de grupper som utnyttjar sparandet.

I propositionen har man inte kunnat redovisa någon hållbar grund för
en bedömning av denna för hela systemet så viktiga fråga. Med tanke på
de betydande förmåner som ligger i det föreslagna systemet för särskilt de
grupper som kan förutsättas redan ha ett sparande, synes det vara en betydande
risk för att åtgärderna i första hand kommer att ge upphov till
en omfördelning av sparandet. Det föreligger alltså klara risker för att
statsverkets kostnader för detta kommer att bli större än den stimulanseffekt
man uppnår.

Mot. 1977/78:1929

Vi vill därtill framhålla det anmärkningsvärda i att regeringen framlagt
ett förslag som avser att gälla i fem år framåt, utan att man i förslaget
byggt in någon möjlighet att under denna tidsperiod kontrollera utfallet
av förslaget. Det kan av flera skäl finnas anledning att bygga in kontrollstationer
i de förslag som man framlagt. Dels har regeringen själv uttalat
att man avser att föra en ekonomisk politik som successivt tar ner den nu
alltför höga inflationstakten. För det fall man verkligen skulle lyckas med
detta inom de närmast framförliggande åren, framstår de förmåner som
man nu bygger in i det föreslagna sparsystemet som utmanande stora.
Dels föreslår man även ett system vars nettoeffekt på sparandet är utomordentligt
osäker. Skulle det visa sig att nettoeffekten blir mycket ringa
framstår det som statsfinansiellt oansvarigt att fortsätta under en hel
femårsperiod med detta system.

Slutligen är därtill — som flera remissinstanser framhållit — det administrativa
systemet för kontrollen av denna nya sparform både omfattande
och svårt att genomföra. Även detta talar för att man borde
givit möjligheter att efter en kortare tid ompröva systemet.

Med hänsyn till de mycket tvivelaktiga nettoeffekter som systemet leder
till och med beaktande av dess olämpliga ekonomisk-politiska utformning
och dess negativa fördelningspolitiska verkningar föreslår vi att riksdagen
avslår regeringens proposition 1977/78: 165 om värdesäkert lönsparande.

Förslag till alternativa åtgärder

Utgångspunkterna för våra bedömningar av behovet av insatser på det
här ifrågavarande området är det som inledningsvis angavs, nämligen
dels önskemålen att kunna erbjuda den stora mängden småsparare sparformer
som tillgodoser rimliga krav på säkerhet och avkastning, dels att
underlätta finansieringen av statens nu mycket stora budgetunderskott.
Enligt vår mening talar övervägande skäl för att lösningen bör sökas efter
en väg som direkt kan kanalisera hushållssektorns sparande till det statliga
upplåningsbehovet, utan att man skall behöva ta omvägen via banksystemet.
Vi vill här peka på att man redan sedan 1960 har en form av statliga
spar obligationer som är speciellt avpassade för den bredare allmänheten.
Dessa obligationer emitteras direkt av riksgäldskontoret och kan köpas
av allmänheten på ett lättillgängligt sätt. Detta sparande uppfyller kravet
att vara långsiktigt genom att det har haft en löptid som varierat mellan
6 och 9 år. Avkastningen på det senast emitterade sparobligationslånet
har inkl. den bonus som utfaller efter lånetidens slut uppgått till sammanlagt
10 Vä % per år. Detta innebär att kapitalet i stort sett fördubblas under
den aktuella löptiden, vilket i sin tur medför att dessa obligationer ger en
avkastning som ligger klart över den prisprognos som den borgerliga re>geringen
angivit för det nu innevarande året. Realräntan är i varje fall
för detta år klart positiv för denna sparform.

Mot. 1977/78:1929

Inemot 200 000 personer tecknade sig för det sparobligationslån som
emitterades 1977. Det genomsnittliga beloppet per tecknare uppgick till
ca 6 500 kr. Skall man i dagens läge ytterligare stimulera hushållssektoms
sparande bör det ske efter i stort sett samma riktlinjer som varit vägledande
vid konstruktionen av dessa sparobligationer. Dessa uppfyller
både egenskapen att direkt underlätta finansieringen av det statliga budgetunderskottet
samtidigt som de också ger en positiv realränta — åtminstone
vid den av regeringen nu förutsedda inflationstakten för 1978. Det
vore i detta sammanhang även av intresse att närmare pröva de tankar
om särskilda obligationsfonder som framförts av riksbanksfullmäktige och
förslaget om en ny typ av lönsparobligationslån som framförts av styrelserna
för AP-fonden. Enligt vår mening bör riksgäldskontoret ges i uppdrag
att i enlighet med de riktlinjer som här angivits skyndsamt pröva och
framlägga förslag om en sparform som är lämpad för den stora mängden
småsparare och som underlättar den statliga upplåningen.

För att i dagens läge understryka vikten av att hushållen engagerar sig
i ett ökat långsiktigt sparande kan det finnas skäl att överväga ytterligare
stimulanser inom ramen för skattesystemet. En utgångspunkt för våra
överväganden på denna punkt har varit att åtgärderna icke skall leda till
några ytterligare ökade klyftor mellan inkomsttagarna. Ett mot denna
bakgrund lämpligt förslag är då att omvandla det nuvarande s. k. sparavdraget
på 800 kr., som hittills har skett från inkomsterna, till ett avdrag
från skatten. Man uppnår därigenom att värdet av detta avdrag blir lika
för alla oavsett inkomst. För personer med höga inkomster innebär denna
omläggning en relativt ringa ökning av förmånerna. För en låginkomsttagare
skulle däremot förändringen innebära en högst avsevärd förbättring.
För en person med en taxerad inkomst på 40 000 kr. skulle omläggningen
motsvara en ökning av det nuvarande sparavdraget från 800 kr.
till ca 1 750 kr. För en person med 60 000 kr. i taxerad inkomst skulle
förändringen motsvara en höjning av nuvarande avdrag till ca 1 250 kr.
Den föreslagna förändringen bör genomföras från och med 1979 års
taxering.

En särskild fråga blir då om detta avdrag från skatten skall ske proportionellt
lika från såväl kommunalskatten som den statliga skatten eller om
den enbart skall drabba den statliga skatten. Enligt vår mening bör avdragsmöjligheten
enbart avse den statliga skatten. Endast i de få fall då
den statliga skatten icke förslår för ett fullt utnyttjande av denna avdragsmöjlighet
skall den kommunala skatten komma i fråga. Med hänsyn
till att kommunerna redan bär sin del av det nu existerande sparavdraget
finns det anledning att väga in effekterna av denna del av vårt
förslag vid de överläggningar som sker mellan regeringen och kommunförbundens
styrelser.

Det bör ankomma på vederbörande utskott att utarbeta erforderlig
lagtext.

Mot. 1977/78:1929

Under hänvisning till det anförda föreslår vi

att riksdagen beslutar

1. att avslå propositionen 1977/78: 165 om värdesäkert lönsparande,

2. att i enlighet med vad som anförts i motionen uppdraga åt fullmäktige
i riksgäldskontoret att skyndsamt pröva och framlägga
förslag om en sparform som är lämpad för den stora mängden
småsparare och som underlättar den statliga upplåningen,

3. att i enlighet med vad som anförts i motionen omvandla det nuvarande
s. k. sparavdraget till ett avdrag från skatt.

Stockholm den 17 april 1978
OLOF PALME (s)

ERIK ADAMSSON (s) GÖRAN KARLSSON (s)

INGEMUND BENGTSSON (s) VALTER KRISTENSON (s)

INGVAR CARLSSON (s) ANNA LISA LEWÉN-ELIASSON (s)

HANS GUSTAFSSON (s) INGVAR SVANBERG (s)

BENGT GUSTAVSSON (s) ESSEN LINDAHL (s)

LILLY HANSSON (s) LISA MATTSON (s)

LENA HJELM-WALLÉN (s) THAGE PETERSON (s)

PAUL JANSSON (s)

ANNA-GRETA SKANTZ (s)