5

Motion
1977/78:1923

av Evert Svensson m. fl.

med anledning av propositionen 1977/78:159 om ändring i lagen
(1966: 413) om vapenfri tjänst, m. m.

Vapenfrifrågan har varit föremål för diskussion och utredande under
lång tid . Tillämpningen av lagarna har från tid till annan ändrats, vilket
tyder på svårigheter att finna den form som har kunnat accepteras.

Det uppstår självfallet ett svårt dilemma för en rättsstat när den blir
tvungen att döma människor till fängelse för att de tar konsekvenserna av
sin inre övertygelse.

Vapenfriutredningen (SOU 1977: 7) har ingående prövat olika vägar
till lösningar. Den hade i stort sett fyra huvuduppgifter: a) att överväga
frågor om de vapenfrias tjänstgöringsområden, b) att precisera förutsättningarna
för vapenfri tjänst, c) att undersöka möjligheterna att ytterligare
förbättra utrednings- och prövningsförfarandet hos vapenfrinämnden
och d) att överväga sanktionsformerna vid fall av vägran att fullgöra
värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst.

Utredningen har enligt vår mening löst åtskilliga uppgifter som ålagts
dem på ett förtjänstfullt sätt. Den fråga där vi önskat en annan lösning är
prövningsförfarandet. Vi återkommer till den längre fram i motionen.

Förutsättningarna för vapenfri tjänst — § 1

Nuvarande lagstiftning använder — när det gäller förutsättningarna
för vapenfri tjänst — uttrycket att tillstånd kan ges om bruk av vapen mot
annan icke är förenligt med den värnpliktiges allvarliga personliga övertygelse
och skulle medföra djup samvetsnöd för honom. Främst mot uttrycket
djup samvetsnöd har det riktats stark kritik. Hur skall man kunna
mäta om samvetsnöden är djup eller ej? Redan när formuleringen infördes
fanns denna tveksamhet, och vapenfriutredningen säger i sitt betänkande
att uttrycket är oklart och svårt att precisera.

Vi finner för vår del att utredningens formulering av § 1 är en betydande
framgång:

Om övervägt bruk av vapen mot annan ej är förenligt med värnpliktigs
personliga allvarliga övertygelse, äger han erhålla tillstånd att i stället för
värnpliktstjänstgöring fullgöra vapenfri tjänst.

Vi avstyrker således propositionens förslag till formulering. Vi vill
emellertid understryka behovet av ett klarläggande i vad gäller paragrafens
tillämpning i ett centralt avseende.

Mot. 1977/78:1923

6

Många vapenfrisökande upplever solidariteten med befrielserörelser i
tredje världen som en bjudande plikt. Mot denna bakgrund är man inte
beredd att sätta sig till doms över de metoder som dessa befrielserörelser
använder. Med utgångspunkt i den kunskap man har om situationen i
fråga är man ofta inte heller i stånd att ange någon tänkbar alternativ
handlingsväg.

Om en vapenfrisökande ställs inför frågan, om han skulle vara beredd
att delta i befrielserörelsens arbete — och besvarar frågan jakande —
och samtidigt begär vapenfri tjänst i Sverige, bör detta icke diskvalificera
honom till att få sådan tjänst. Det är alltför mycket begärt att kräva att
vapenfrisökande skall ha en så genomarbetad ickevåldsetik, att de kan
hävda dess relevans även i detta slags avlägsna hypotetiska situationer.
Denna kategori vapenfrisökande bör enligt vår mening beviljas vapenfri
tjänst. Det finns heller inte någon rimlig anledning att avkräva en vapenfrisökande
besked om hur han ställer sig till andra situationer än dem
han rimligtvis kan hamna i som svensk medborgare och värnpliktig Ett
sådant klarläggande bör fogas till utskottets skrivning och ges regeringen
till känna.

Vi förordar dessutom utredningens förslag till § 1 i lagen om vapenfri
tjänst och yrkar avslag på propositionens förslag.

Tjänstgöringsalternativ

En fråga av stor betydelse är tjänstgöringsalternativen. Regeringens
proposition begränsar möjligheterna genom bestämningen i § 2 om att
den värnpliktige skall fullgöra tjänst i verksamhet som är betydelsefull för
samhället under beredskap och krig. Därmed gör man det också svårare
för dem som är totalvägrare. Här bör samhället erbjuda betydligt generösare
tjänstgöringsalternativ och vi förordar därför utredningens förslag
även i detta stycke (s. 39) som exemplifierar:

Civil försvarstjänst, reparationstjänst vid statens järnvägar, statens vattenfallsverk
och televerket, sjukvårdstjänst vid statens och landstingens
sjukvårdsinrättningar, jordbrukstjänst, brandtjänst vid luftfartsverket, socialvårds-,
fritids- och skoltjänst vid kommuner och vissa organisationer,
expeditionstjänst vid statlig och kommunal förvaltning och vissa organisationer,
ekonomi- och underhållstjänst vid statlig och kommunal förvaltning
samt naturvårdstjänst vid naturvårdsverket och domänverket.

Vi vill emellertid framhålla, att urvalet av organisationer inte får göras
för snävt. Fredsorganisationema, Svenska FN-förbundet, olika hjälporgan
och Sveriges Kristna ungdomsråd är organisationer som bör kunna
komma i fråga. Vi anser inte heller att politiska organisationer skall uteslutas,
som regeringen föreslår i sin proposition.

Utredningen tog upp och tillstyrkte ett gammalt önskemål, nämligen att

Mot. 1977/78:1923

7

u-landstjänstgöring skulle kunna betraktas som ett alternativ under vissa
givna förutsättningar.

Utredningen föreslog ett system, som innebar att civiltjänstepliktig,
som av SIDA vid prövning i vanlig ordning antagits till biståndsarbete
utomlands beviljas anstånd med fullgörande av vapenfri tjänst. Fullgöres
u-landstjänsten under två år, ”skall den vapenfria tjänsten anses fullgjord.
I annat fall beslutas i varje särskilt fall om och hur lång tid tjänstgöringen
utomlands skall tillgodoräknas som vapenfri tjänst”.

Vi tillstyrker att utredningens förslag genomföres.

Vi förutsätter vidare att bidrag till utbildnings- och administrationskostnader
utgår även till ideella och andra organisationer. I själva verket
tar de på sig kostnader för att bistå samhället. De bör således ersättas i
vanlig ordning.

Vi förordar således sammanfattningsvis att § 2 godtas med uteslutande
av orden under beredskap och krig och förordar dessutom utredningens
förslag om tjänstgöringsalternativ, däribland u-landstjänst.

Sanktionsformer

Även om samhället öppnar en rad tjänstgöringsalternativ och undviker
att binda upp dem till ”beredskap och krig” kommer det säkerligen att
finnas några som vägrar att delta i någon form av samhällstjänst. Ett
exempel på detta är Jehovas Vittnen, som generellt befrias utan annan
prövning än att de är medlemmar i organisationen. Vi föreslår ingen
ändring härvidlag, men menar att detta manar till generositet även mot
andra, som kan ha väl så starka motiv.

Den fråga som då uppstår är hur det sanktionssystem skall se ut som
måste tillgripas. Vi finner utredningens förslag om samhällstjänst väl
värt att prövas. Vägrar han också att fullgöra denna tjänst måste, hur
tråkigt det än kan synas, fängelse tillgripas.

Vi tillstyrker således utredningens förslag på denna punkt, vilket innebär
att domstol förordnar sådan samhällstjänst i 450 dagar.

Sådan samhällstjänst bör företrädesvis ske inom civilförsvaret, men
även andra tjänstgöringsalternativ bör kunna tillgripas. Skulle den värnpliktige
vägra samhällstjänst bör fängelse förslagsvis utdömas i högst fyra
månader. Fängelsestraffet måste då naturligtvis utformas så, att en klar
skillnad föreligger mellan samhällstjänst och fängelse.

Förfarandet att döma till fängelse grundar sig på vägran av samhällstjänst
och inte på grund av vägran att göra värnplikt.

Prövningsförfarandet

Prövningsförfarandet är utan tvekan det som vållat den hetaste debatten.
Anledningen är naturligtvis att vissa människor skall avgöra andras
samvetsbetänkligheter. Det kan aldrig — hur allvarligt de än tar på sin

Mot. 1977/78:1923

8

uppgift — ske efter några objektiva grunder. Endast den värnpliktige
själv känner sina motiv.

Av dessa anledningar bör man allvarligt pröva möjligheten att den
värnpliktige själv — under heder och samvete — får avgöra om han skall
tjänstgöra inom försvaret eller ej. Den spärr som då bör uppsättas är
enligt vårt förmenande längre tjänstgöring, förslagsvis tre månader.
Dessutom bör den värnpliktige förete intyg från två personer som åtnjuter
allmänt förtroende. En sådan ordning förutsätter dock att den
värnpliktige ges erforderlig information och möjlighet till råd och anvisningar
om gällande regler för vapenfri tjänst.

Det förenklar också administrationen betydligt. Vad som här vinns,
kan i stället användas till förstärkning inom arbetsmarknadsstyrelsen, där
ett noggrant arbete måste läggas ner på placering av alternativ^ änstgöringar.

Vi förordar att vapenfrinämnden finns kvar som en övervakande myndighet
och för att i samarbete med arbetsmarknadsstyrelsen tillse att rätten
till vapenfri tjänst blir genomförd i enlighet med intentionerna.

Det prövningsförfarande med förlängd tjänstgöring och enskilt avgörande
som vi förordat har tillstyrkts av flera organisationer, bl. a. Fria
Kristna riksmötet i Jönköping i februari 1976 och Sveriges kristna socialdemokraters
förbund vid kongressen 1974. Fredsorganisationerna har
angett liknande principlösningar. Slutligen har förslaget tillstyrkts i en
reservation till vapenfriutredningen.

Den allmänna värnplikten och vapenfrifrågan

Vårt försvar bygger på allmän värnplikt. Erinringar har framförts att
det av oss föreslagna prövningsförfarandet inte är förenligt med allmän
värnplikt. Antagandet bygger på uppfattningen att tillströmningen av
vapenfria tjänstepliktiga skulle bli orimligt stor. (Samma argument kan
ju användas mot propositionens, utredningens och det nuvarande prövningsförfarandets
argument, nämligen om man antar att för många skulle
känna samvetsnöd inför försvaret och vägra värnplikt.)

Vi delar inte farhågorna. Ändock är vi beredda att föreslå en försöksperiod
på tre år.

Med hänvisning till vad som anförts i motionen anhåller vi

att riksdagen — med avslag på proposition 1977/78: 159 — beslutar
att hemställa hos regeringen att under höst- eller vårriksdagen
1978/79 inkomma med nytt förslag om rätten till
vapenfri tjänst, i enlighet med de principer som framförts i
denna motion.

Stockholm den 17 april 1978

EVERT SVENSSON (s)

OSKAR LINDKVIST (s)

THURE JADESTIG (s)