Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion
1977/78:1921

av Bengt Gustavsson m. fl.

med anledning av propositionen 1977/78:159 om ändring i lagen
(1966: 413) om vapenfri tjänst, m. m.

1. Det svenska militära försvaret är uppbyggt på allmän värnplikt,
varigenom ett krav på deltagande i utbildning i fred för medverkan i
krig reses mot i princip samtliga manliga medborgare. Av hävd har
man från samhällets sida ansett sig kunna efterge detta krav i de fall
där den enskildes etiska inställning till vapenbruk träds förnär. Vapenfrilagstiftningen
har således att lösa konflikten mellan två viktiga principer:
å ena sidan att hela folket måste vara berett att träda upp till
försvar för landets oberoende och frihet, å andra sidan respekten för
den enskildes moralregel att inte vilja döda. Man har försökt att i lagstiftningen
lösa denna konflikt på olika vägar vid skilda tidpunkter.
Vapenfriutredningen, som tillsattes år 1973, har haft fyra huvuduppgifter:
a) att precisera förutsättningarna för vapenfri tjänst, b) att överväga
frågor om de vapenfrias tjänstgöringsområden, c) att undersöka
möjligheterna att ytterligare förbättra utrednings- och prövningsförfarandet
hos vapenfrinämnden och d) att överväga sanktionsformerna
vid fall av vägran att fullgöra värnpliktstjänstgöring eller vapenfri
tjänst.

Utredningen, vars förslag redovisats i betänkandet (SOU 1977: 7)
Rätten till vapenfri tjänst, har enligt vår mening på ett förtjänstfullt
sätt löst de uppgifter som ålagts den. Vi har därför kommit till slutsatsen
att utredningens förslag i huvudsak kan läggas till grund för en
ny lagstiftning. Det innebär att vi i åtskilliga avseenden har invändningar
mot innehållet i propositionen 1977/78: 159.

Av praktiska skäl följer vi i det följande ordningen i propositionen.

2. Nuvarande lagstiftning använder — när det gäller förutsättningarna
för vapenfri tjänst — uttrycket att tillstånd kan ges om bruk av
vapen mot annan icke är förenligt med den värnpliktiges allvarliga
personliga övertygelse och skulle medföra djup samvetsnöd för honom.
För utredningen har det gällt att kunna finna en formulering, som klarare
än vad nuvarande regler utsäger uttrycker förutsättningarna för
att få vapenfri tjänst och också leder till att möjligheterna att erhålla
sådan tjänst vidgas.

Vapenfriutredningen har i sitt betänkande förordat dels att ”djup
samvetsnöd” utgår som förutsättning, dels att vissa smärre ändringar
i övrigt skall göras i den inledande paragrafen. Den aktuella paragrafen
skulle då i här aktuell del lyda: Om övervägt bruk av vapen mot annan

Mot. 1977/78:1921

ej är förenligt med värnpliktigs personliga allvarliga övertygelse, äger
han erhålla tillstånd att i stället för värnpliktstjänstgöring fullgöra vapenfri
tjänst. Propositionen accepterar att begreppet djup samvetsnöd
utgår men har i övrigt frångått utredningens förslag och formulerat
den centrala meningen på så sätt att ”om det kan antagas att bruk av
vapen mot annan är så oförenligt med den värnpliktiges allvarliga personliga
övertygelse att han icke kommer att fullgöra värnpliktstjänstgöring”
skall vapenfri tjänst erhållas. Lagrådet har i sitt yttrande över
lagförslaget i denna del känt tvekan inför propositionens förslag, vilket
framgår av lagrådets yttrande över 1 § i vapenfrilagen.

För vår del finner vi att utredningens förslag klarare än propositionens
ger uttryck för den förändring av vapenfrilagstiftningen som bör
ske. Den formulering som föreslås i propositionen kommer att skapa
oklarhet i tillämpningen. Begränsningen till ”att han icke kommer att
fullgöra värnpliktstjänstgöring” har inte motiverats i propositionen. Det
framgår inte om detta tillägg i lagtextens 1 § skall medföra någon förändring
vid bedömningen av de sökandes motiv.

Formuleringarna ”om det kan antagas” och ”är så oförenligt med”
kan leda till stora variationer vid prövningen inför vapenfrinämnden.
Enligt vår mening är det angeläget att finna formuleringar av villkoren
för vapenfri tjänst som kan leda till en likformig praxis från tid till annan.
Vi anser att utredningens förslag i detta avseende är väl grundat.

Enligt vår mening bör därför 1 § första stycket i lagen om vapenfri
tjänst erhålla den lydelse som utredningen föreslagit.

3.1. En vidgning av möjligheterna att erhålla vapenfri tjänst ställer
krav på att många skilda tjänstgöringsalternativ står till förfogande och
att de kan ordnas snabbt. Utredningen hade därför i sitt betänkande
gått igenom möjligheterna till nya placeringsmöjligheter och också lagt
fram förslag om en rad sådana.

Medan regeringsförslaget å ena sidan kan antas öka trycket i fråga
om den vapenfria tjänsten i jämförelse med nuläget, innebär det å
andra sidan en snävare syn i fråga om vilka alternativ som skall stå till
buds. För det första finns i nuvarande lagstiftning inte den bestämning
till verksamhet i krig och beredskap som propositionen för in, och för
det andra har regeringen i propositionen inte den klara ställning till alla
de förslag om nya tjänstgöringsalternativ som utredningen fört fram.

3.2. I en beredskaps- och krigssituation måste varje medborgare ta
sin del av uppgifterna i samhället. Det fria val av arbete etc. som finns
i fredssamhället ersätts av en skyldighet att fullgöra de uppgifter som
samhället ålägger medborgarna. Utbildning och tjänstgöring i totalförsvaret
är nödvändiga förberedelser härför. Detta är den självklara utgångspunkten
för bedömning av frågan om vilka tjänstgöringsalternativ
som skall finnas för de vapenfria.

Det går också tämligen lätt att identifiera en rad olika behov där full

Mot. 1977/78:1921

gjord utbildning/tjänstgöring kan leda till en krigs- eller beredskapsplacering.
Men samtidigt är det frågan om man för varje uppgift kan
göra en sådan precisering att detta krav bör upprätthållas. Även om
en viss i fred bedriven verksamhet läggs ned under beredskaps- eller
krissituationer torde man kunna hävda att de erfarenheter och den utbildning
de som deltagit i denna verksamhet fått kan vara av betydelse
även för andra uppgifter. Härtill kommer att det kan väntas bli svårt
att med propositionens tjänstgöringsalternativ svara upp mot det ökade
trycket på vapenfri tjänst; en ökad köbildning har f. ö. numera inträtt.
Man får inte heller bortse från risken för att regeringsförslaget kan
leda till fler vägransfall än vad utredningens förslag kunde medföra.
Enligt vår mening är det av anförda skäl bättre att bibehålla de möjligheter
för tjänst, icke ledande till krigsplacering i totalförsvaret, som
både dagens lagstiftning innehåller och utredningen föreslagit. Vad som
sägs i propositionen om tillgodoseende av de vapenfrias önskemål om
tjänst, tjänstgöring på egen arbetsplats och besvärsmöjlighet har vi
ingen erinran emot.

Vad vi här förordat kräver en ändring i 2 § i lagen om vapenfri
tjänst. Detta kan lämpligast ske genom att orden ”under beredskap och
krig” i propositionens lagförslag utgår.

3.3. När det gäller de konkreta tjänstgöringsalternativen har både utredningen
och propositionen uttalat att man dels måste finna uppgifter
som ligger utanför myndighetens ordinarie arbetsplan, dels måste erhålla
de fackliga organisationernas medverkan till att de vapenfria utbildas
och tjänstgör inom de aktuella områdena. Vi delar denna uppfattning
och anser att man genom t. ex. överläggningar med organisationerna
bör kunna skapa en ökad förståelse för vad lagstiftningen i
dessa avseenden konkret medför.

Vad utredningen föreslagit om olika alternativ kan enligt vår mening
ligga till grund för det fortsatta arbetet. Vi vill därvid särskilt understryka
att om den väntade utökningen av antalet vapenfria inte skall
leda till en orimlig kösituation måste arbetet beträffande nya verksamhetsområden
för de vapenfria bedrivas skyndsamt. Detta kräver också
att vederbörande statliga organ har resurser för arbetet. Någon redovisning
av vilka åtgärder regeringen avser att vidta i detta hänseende
finns inte i propositionen.

Utredningens förslag om att flera organisationer skall få anordna utbildning
etc. för vapenfria har tillgodosetts i propositionen. Vi vill särskilt
understryka vikten av att studieförbunden får tjänstgöra som utbildningsorgan.

En fråga som länge varit föremål för diskussion gäller möjligheterna
att få tjänstgöring i internationellt utvecklingsarbete godtagen som alternativ
till värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst. När frågan tidigare
behandlats har den avvisats av statsmakterna. Vapenfriutredningen har

Mot. 1977/78:1921

emellertid nu enhälligt förordat införade av u-landstjänst som alternativ
till vapenfri tjänst och även skisserat ett system härför. Remissopinionen
är delad i frågan, och propositionen avstyrker förslaget. Enligt vår mening
kan det med den syn vi anlagt på tjänstgöringsalternativen finnas
skäl att se positivt på överväganden i enlighet med utredningens förslag.
Det kan samtidigt konstateras att den lösning utredningen förordat måste
prövas ytterligare innan ett definitivt beslut kan fattas. Vi föreslår därför
att något slutligt ställningstagande inte görs nu utan att en förnyad
prövning sker av utredningens förslag mot bakgrund av inkomna remissyttranden.
Detta bör ges regeringen till känna.

4. I fråga om prövningsförfarandet har utredningens majoritet anslutit
sig till uppfattningen att en prövning alltjämt bör ske. Vi delar utredningens
uppfattning att det inte är möjligt att godta en ordning som innebär
att den sökande utan särskild prövning skulle kunna befria sig från
värnplikten genom att förklara att han uppfyller villkoren. Att en prövning
i sak måste ske har också understrukits av lagrådet och även godtagits
i propositionen.

Vi har i det tidigare avvisat propositionens förslag om utformning av
1 § i lagen om vapenfri tjänst och i stället anslutit oss till utredningens
förslag. Därav följer att vid den sakprövning som måste ske bör utredningens
motivtext vara vägledande. I fråga om de praktiska frågorna
hur ansökningar om vapenfri tjänst skall behandlas kan vi godta förslagen
i propositionen.

5. Genom de förändringar vi här föreslagit i vapenfrilagstiftningen
bör man kunna räkna med att antalet fall av vägran att fullgöra värnplikt
och vapenfri tjänst kommer att minska. Likväl tvingas man räkna
med att en del personer fortfarande kan komma att vägra fullgöra den
ålagda tjänsten, varför frågan om sanktionsformer alltjämt kommer att
vara aktuell.

Att någon form av påföljd måste finnas uttrycktes i direktiven till utredningen,
och denna har också beaktat detta uttalande. Utredningen har
samtidigt tagit fasta på den tvekan som finns både i direktiven och i den
allmänna opinionen mot att tillämpa fängelsestraff för vägran. Förslag
har lagts fram om en särskild s. k. samhällstjänst. Meningarna är delade
i remissopinionen, där särskilt instanserna med anknytning till domstols-
och åklagarväsendet uttryckt tveksamhet inför utredningens förslag.
I propositionen föreslås en ordning med villkorlig dom förenad
med ett kraftigt bötesstraff vid förstagångsvägran och vid förnyad vägran
fängelse i minst fyra månader.

Det kan ifrågasättas om propositionens förslag om villkorlig dom med
böter får någon nämnvärd preventiv effekt. I många fall kommer dagsboten
att bli mycket låg eftersom det rör sig om studerande utan egna
löneinkomster. Den tvekan som både direktiven och utredningen redovisar
beträffande bötesstraffet delar vi därför. Vi vill också påpeka att

Mot. 1977/78:1921

det förslag som nu redovisas av regeringen inte remissbehandlats. Vidare
är fängelsestraffet vid förnyad vägran enligt vår mening onödigt långt.
De preventiva effekterna torde bli i stort sett desamma vid ett kortare
fängelsestraff.

Vi anser mot denna bakgrund att man bör kunna ta fasta på grunderna
i utredningens förslag om särskild samhällstjänst men begränsa
den till ett enda område, nämligen inom befolkningsskyddet (civilförsvaret).
Genom att inte ge samhällstjänsten den bredd utredningen föreslagit
bör man också kunna undvika de jämförelser med nu avskaffade
regler om tvångsarbetsanstalter som vissa remissinstanser tagit upp.

Den särskilda samhällstjänsten i civilförsvaret bör organiseras enligt
följande. Den bör inledas med en utbildning om ca två månader och
därefter följas av en verksamhet inom i första hand undsättningsfacket.
Den sammanlagda tiden bör vara lika lång som gäller för vapenfri tjänst.
I fråga om den närmare utformningen bör man kunna ta sin utgångspunkt
i civilförsvarets planer för ”organisation 80”. Det bör ankomma
på regeringen att efter förslag från civilförsvarsstyrelsen närmare utforma
erforderliga bestämmelser. En utgångspunkt bör därvid kunna vara
civilförsvarsstyrelsens förslag till vapenfriutredningen från juni 1976,
vari dock modifikationer måste göras med hänsyn till den kortare utbildningstid
vi föreslagit.

Domstolens beslut om särskild samhällstjänst i civilförsvaret skall
kunna förverkas om någon vägrar att fullgöra tjänsten. I så fall bör i
stället fängelsestraff ådömas. Med hänsyn till vad vi nyss uttalat om
längden för fängelsestraffet, bör det sättas till högst tre månader.

Vad vi här föreslagit innebär en klar avvikelse gentemot regeringens
förslag. En viktig fördel med vår konstruktion — liksom utredningens
förslag — är att en vägrare inte döms för sin vägran att genomgå militärtjänstgöring
utan den särskilda samhällstjänsten.

6. Vapenfri verksamheten sköts i dag av två olika myndigheter, vapenfrinämnden
och arbetsmarknadsstyrelsen. Vapenfriutredningen har föreslagit
en enda organisation för verksamheten, vilket dock propositionen
avvisar. Vi kan ansluta oss till ståndpunkten att man även tills vidare
skiljer på uppgiften att behandla ansökningar om vapenfri tjänst och att
svara för administrationen av vapenfriutbildningen.

Med ett genomförande av utredningens förslag skulle dock ha följt en
viktig fördel, nämligen en lekmannamedverkan på nära håll. Visserligen
leds även arbetsmarknadsstyrelsen av en lekmannastyrelse men det ligger
i sakens natur att denna inte har stora möjligheter att kontinuerligt
följa den begränsade och specifika verksamhet som vapenfrisektionen i
verket har hand om. Samtidigt rymmer denna verksamhet just de känsliga
avvägningsfrågor där en medverkan från lekmannahåll kan vara av
särskilt värde. Vid det fortsatta utredningsarbete som krävs kan också
en sådan vara betydelsefull.

Mot. 1977/78:1921

Vi föreslår därför att inom arbetsmarknadsstyrelsen inrättas en särskild
delegation för vapenfriverksamheten. Den bör sammansättas av
företrädare för allmänna intressen men också innefatta ett par representanter
för de större utbildningsanordnarna. Till ordförande bör utses
tjänsteman i arbetsmarknadsstyrelsen. Regeringen bör besluta om antal
ledamöter, ersättare, mandattidens längd m. m. Riksdagen bör hos regeringen
begära inrättandet av denna delegation.

7. Våra förslag innebär förändringar i den lagstiftning som föreslås
i propositionen. Med ledning av vad vi anfört torde det få ankomma
på utskottet att upprätta erforderliga lagförslag.

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beträffande förutsättningarna för vapenfri tjänst
beslutar godkänna det förslag som redovisats i motionen,

2. att riksdagen godkänner att vapenfri tjänst skall fullgöras i
verksamhet som är betydelsefull för samhället,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om u-landstjänstgöring,

4. att riksdagen beslutar om de sanktionsformer vid vägran som
redovisas i motionen,

5. att riksdagen begär inrättande vid arbetsmarknadsstyrelsen av
en delegation för styrelsens vapenfriverksamhet.

Stockholm den 17 april 1978
BENGT GUSTAVSSON (s)

ERIC HOLMQVIST (s) AXEL ANDERSSON (s)

GUSTI GUSTAVSSON (s) OLLE GÖRANSSON (s)

GUDRUN SUNDSTRÖM (s) INGEMAR KONRADSSON (s)

ROLAND BRÄNNSTRÖM (s) OLLE SVENSSON (s)

ÅKE GUSTAVSSON (s) ANNA LISA LEWÉN-ELIASSON (s)

EVERT HEDBERG (s) NILS ERIK WÅÅG (s)

KARL-ERIK SVARTBERG (s)

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1978