Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion
1977/78:1920
av Bernt Ekinge

med anledning av propositionen 1977/78:159 om ändring i lagen
(1966: 413) om vapenfri tjänst, m. m.

Den nuvarande vapenfrilagstiftningen har lett till att hundratals ungdomar,
med en allvarlig övertygelse mot bruk av vapen, årligen satts
i fängelse, ofta efter en mycket godtycklig undersökning av myndigheterna
angående deras samvetsnöd. Folkpartiet har i många år begärt
att vapenfrilagen måste ändras. Det grundläggande krav vi ställt på en
ny lagstiftning är att alla som är beredda att göra en samhällsnyttig
insats — längre än den vanliga värnplikten — får möjlighet till det, om
de på grund av sin övertygelse vägrar bära vapen och göra värnplikt.

En vapenfrilagstiftning med denna inriktning vilar på fyra hörnpelare,
vilka samtliga är nödvändiga för att undvika en mängd fängelsedomar
också i framtiden:

1. Villkoren för vapenfri tjänst måste formuleras på ett rimligt sätt,
bl. a. genom att man undviker svårtolkade begrepp av typ ”djup samvetsnöd”.

2. Prövningsförfarandet måste utformas så att godtycke och felaktiga
avslag elimineras. Det betyder att man utgår ifrån att den enskildes
ansökan och förklaring är allvarligt menad — då den bibehålls efter
grundlig information om bl. a. verkningarna i form av längre tjänstgöringstid
m. m. och betänketid — och att i normalfallet ingen reell
nämndprövning sker.

3. Tjänstgöringsalternativen måste vara så vida att man inte genom
brist på lämpliga alternativ driver fram många fall av totalvägran.

4. Sanktionerna bör utformas så att man så långt möjligt undviker
fängelsestraff.

Regeringens förslag till ny vapenfrilagstiftning innebär från de utgångspunkter
jag här angivit viktiga framsteg.

Villkoren förändras på ett radikalt sätt. Begreppet ”djup samvetsnöd”
kommer bort. Alla sorn på grund av allvarlig personlig övertygelse vägrar
bruka vapen mot annan och fullgöra vanlig värnplikt skall få vapenfri
tjänst. En samhällsetisk övertygelse skall kunna anses lika allvarlig
och personlig som en helt individualetisk övertygelse. Hur man reagerar
i en nödvärnssituation blir i fortsättningen inte relevant för att få
vapenfri tjänst.

Prövningen av ansökan om vapenfri tjänst skall i allt väsentligt bygga
på information och den enskildes egen förklaring. En sökande som
efter informationssamtal och betänketid bekräftar sin övertygelse enligt

1 Riksdagen 1977/78. 3 sami. Nr 1920—1921

Mot. 1977/78

1920-1921

Mot. 1977/78:1920

lagens villkor skall utan ytterligare myndighetsprövning beviljas vapenfri
tjänst. Bara om påtagliga skäl talar emot detta — såsom uppenbart
organiserade massansökningar eller att det av omständigheterna klart
framgår att vad sökande egentligen eftersträvar är ett anstånd med militärtjänstgöringen
— sker en närmare utredning och verklig prövning i
vapenfrinämnden. Här införs alltså bl. a. en omvänd bevisbörda.

Jag förutsätter att vapenfrinämnden ges möjlighet att genom delegering
handlägga klara ärenden som kansliärenden. Vid de fall som behandlas
i plenum bör sökanden beredas möjligheter till personlig inställelse
och ha rätt till personligt biträde.

Vid ett eventuellt avslag på en ansökan förutsätter jag vidare att vapenfrinämnden
utförligt redovisar skälen för avslaget.

Vid förstagångsvägran kommer villkorlig dom att utdömas. Systemet
med upprepade domar upphör.

I propositionen slås också fast att de förändringar som föreslås i vapenfrilagstiftningen,
och särskilt prövningsförfarandet, är betydande.
”Regeringen avser därför att noga följa den praktiska tillämpningen och
verkningarna av den nya lagstiftningen, så att alla som är berättigade
till vapenfri tjänst får sådan tjänst och samtidigt den allmänna värnplikten
upprätthålls.” Detta innebär således ett åtagande från regeringen
att se till att lagen tillämpas så att alla som är berättigade till vapenfri
tjänst verkligen får sådan tjänst.

I ett avseende — tjänstgöringsalternativen — lägger dock regeringen
ett otillräckligt förslag. Visserligen blir alternativen fler än i dag. Men
det kommer inte att finnas några andra alternativ än sådana som leder
till krigsplacering.

Vapenfriutredningen föreslog enhälligt att vissa tjänster borde finnas
som inte medför krigsplacering, t. ex. i naturvårdsarbete. Annars skulle
ett antal ungdomar, som av principiella skäl inte kan acceptera försvarsprägeln,
i onödan drivas i fängelse i stället för att få göra en lång,
samhällsnyttig insats.

Statistiken över antalet vägransfall visar följande utveckling sedan
den nuvarande vapenfrilagstiftningen tillkom 1966:

Anmälan om vägran järn. 26 § vapenfrikungörelsen
(inkl. ett enligt bedömningar mindre antal som rymt etc. av icke principiella
skäl)

År	Totalt	Tidigare sökt vapenfri tjänst	Ej tidigare sökt vapenfri tjänst
1967	49	1	48
1969	316	66	250
1971	743	175	568
1973	807	307	500
1975	969	401	568

Mot. 1977/78:1920

De totala vägransfallen har stigit starkt. Den högra kolumnen visar
att under senare år har ca 500 personer vägrat per år utan att ens ha
sökt vapenfri tjänst. En del av dessa torde inte ansett sig kunna få vapenfri
tjänst enligt nuvarande villkor eller har inte kunnat godta det
nuvarande prövningsförfarandet. Men ett stort antal kan antas ha avstått
från att söka då de inte skulle accepterat nuvarande tjänster, som
alla är inom totalförsvaret, dvs. leder till krigsplacering. Dessa — kanske
hundra eller ett par hundra varje år — riskerar också med det föreliggande
förslaget att så småningom drivas i fängelse.

Visserligen kan man — som föredraganden — hävda att all verksamhet
under krig ingår i totalförsvaret och att det är bra att den enskilde
på förhand vet ungefär vilka uppgifter han får i krigssamhället. Det är
dock en avsevärd psykologisk skillnad mellan att nu i fredstid låta sig
krigsplaceras och att i ett kris- eller krigsläge acceptera att göra en nyttig
samhällsinsats. Ställda i den konkreta situationen skulle säkert nästan
alla vara beredda att göra sin samhällsinsats inom lämpliga delar av totalförsvaret,
också de som i dag inte vill acceptera krigsplacering. Frågan
är då om man i dag skall tvinga dessa personer, i försvarssammanhang
mycket få, i fängelse genom att inte ge någon som helst öppning
i form av tjänstgöringsalternativ utan krigsplacering. En öppning måste
ske av både samhällsekonomiska, effektivitets- och kostnadsskäl samt
av humanitära skäl. I denna fråga delar jag alltså vapenfriutredningens
enhälliga bedömning.

På en annan punkt beträffande tjänstgöringsalternativen bör en ändring
ske, också den i linje med vapenfriutredningens enhälliga förslag.
Från de vapenfrias sida har gång på gång framförts önskemål om att
få tjänstgöra med arbetsuppgifter inriktade på att bidra till internationell
fred och rättvisa, såsom utvecklingssamarbete, freds- och konfliktforskning
och liknande verksamheter.

Under många år har frågan om tjänstgöring i internationellt biståndsarbete
som alternativ till värnpliktstjänstgöring och vapenfri tjänst tagits
upp från folkpartihåll. Sådana möjligheter finns sedan länge i flera europeiska
länder, bl. a. Danmark. Framstötar om motsvarande för vårt
land har tidigare gjorts av t. ex. Broderskapsrörelsen, Svenska ekumeniska
nämnden och Sveriges fredsråd. Redan i samband med betänkande
med förslag om bistånds- och katastrofutbildning föreslog många remissinstanser
att vapenfri tjänst också skulle kunna utföras genom biståndsarbete
i u-land, och i andra remissyttranden beklagades att utredningen
varit förhindrad att behandla frågan.

Den ordning som vapenfriutredningen föreslagit är elegant. Den innebär
att den intresserade som fått vapenfri tjänst måste ansöka hos
SIDA om att bli antagen till biståndsarbete och att beslut sedan skall
ske enligt SIDA:s sedvanliga normer. Vederbörande skall tjänstgöra betydligt
längre tid än vanliga värnpliktiga, nämligen minst två år utom

lt Riksdagen 1977/78. 3 sami. Nr 1920—1921

Mot. 1977/78:1920

lands. Av de kategorier arbeten som torde komma i fråga nämns främst
uppgifter som fredskårister och volontärer vid enskilda organisationer
efter prövning av SIDA samt i kanske något eller några enstaka fall
tjänst vid biståndskontoren. Efter u-landstjänstgöringen förs den vapenfrie
över till civilförsvaret.

Genom dessa kriterier, urvalsmetoden och tidslängden säkerställs att
u-ländernas behov avgör och att hårda kvalitetskrav gäller.

SIDA, som tidigare verkat återhållande i denna principiella fråga,
anger nu klart i sitt remissyttrande att med de förutsättningar som anges
av utredningen tillstyrks dess förslag beträffande fredskårister. En rad
andra remissinstanser tillstyrker förslaget, en del vill t. o. m. utvidga det.

I propositionen uttalas att med hänsyn till inriktningen av den vapenfria
tjänsten kan utredningens förslag inte biträdas. Det bör då påpekas
att utredningens skrivning innebar att dessa tjänster uttryckligen skulle
komma totalförsvaret till godo: ”Efter fullgjord u-landstjänstgöring bör
den vapenfrie föras över till civilförsvaret.” Också i övrigt är biståndsarbete
av vikt härvidlag, vilket klart motiveras: ”Från totalförsvarssynpunkt
torde erfarenhet av u-landstjänst, som regelmässigt innebär improvisation
och arbete under svåra yttre förhållanden, vara värdefull.”

Såsom föreslås nedan fordrar förslaget om biståndsarbete utomlands
lagändring endast genom ett tillägg till 4 § i lagen om vapenfri tjänst,
varefter regeringen genom ändring i kungörelsen med vissa bestämmelser
om vapenfria tjänstepliktiga — vilket anges på sid. 18 i vapenfriutredningens
betänkande — kan utforma de närmare bestämmelserna.

Med hänvisning till det anförda hemställer jag

1. att riksdagen beslutar om följande ändring av 2 § i regeringens
förslag till lag om ändring i lagen (1966: 413) om vapenfri
tjänst:

Propositionens förslag

Vapenfri tjänstepliktig skall fullgöra
tjänst i verksamhet som är
betydelsefull för samhället, under
beredskap och krig. Tjänstgöringen
skall ske hos statlig, kommunal
eller landstingskommunal myndighet
eller hos förening eller stiftelse
som regeringen bestämmer.

Den som har antagits till bistånds-
och katastrofutbildning får
fullgöra vapenfri tjänst i sådan utbildning.

Motionens förslag

Vapenfri tjänstepliktig skall fullgöra
tjänst i verksamhet som är
betydelsefull för samhället. Tjänstgöringen
skall ske hos statlig, kommunal
eller landstingskommunal
myndighet eller hos förening eller
stiftelse som regeringen bestämmer.

Den som har antagits till bistånds-
och katastrofutbildning får
fullgöra vapenfri tjänst i sådan utbildning.

2. att riksdagen beslutar om följande ändring av 4 § i regeringens
förslag till lag om ändring i lagen (1966: 413) om vapenfri
tjänst:

Mot. 1977/78:1920

Propositionens förslag

Arbetsmarknadsstyrelsen beslutar
om uttagning enligt första
stycket. Styrelsen har också tillsyn
över vapenfria tjänstepliktigas utbildning
och tjänstgöring.

Motionens förslag

Vapenfri tjänstepliktig som avses
i 2 § första stycket skall uttagas
för den tjänstgöring för vilken
han kan anses bäst lämpad. I den
mån det kan ske skall hänsyn tagas
till den tjänstepliktiges önskemål.
Vapenfri tjänstepliktig får
icke åläggas att tjänstgöra inom
försvarsmakten, om han icke förklarat
sig villig därtill. Begär vapenfri
innan tjänstgöringen påbörjats
att erhålla tjänstgöring som
inte leder till krigsplacering, äger
han rätt till sådan tjänstgöring.

Arbetsmarknadsstyrelsen beslutar
om uttagning enligt första
stycket. Styrelsen har också tillsyn
över vapenfria tjänstepliktigas
utbildning och tjänstgöring.

Om bistånds- och katastrofutbildning
samt om tillgodoräkning
av tjänstgöring genom biståndsarbete
utomlands finns särskilda bestämmelser.

3. att riksdagen beslutar om följande ändring av 5 § i regeringens
förslag till lag om ändring i lagen (1966: 413) om vapenfri
tjänst:

Propositionens förslag

Inkallas värnpliktiga med stöd
av 27 § 2 mom. eller 28 § 1 mom.
värnpliktslagen (1941:967), får
även vapenfri tjänstepliktig kallas
till tjänstgöring. Tjänstgöringstiden
får icke överstiga etthundraåttio
dagar, om tjänstgöringen föranleds
av inkallelse av värnpliktiga
med stöd av 27 § 2 mom. värnpliktslagen.

Motionens förslag

Vapenfri tjänstepliktig är skyldig
att för sin utbildning tjänstgöra
minst trehundranittiofem och högst
fyrahundratjugo dagar. Tjänstgöringen
utgörs av grundutbildning
och repetitionsutbildning. Tjänstgöring
som icke leder till krigsplacering
skall dock fullgöras i ett
sammanhang.

Inkallas värnpliktiga med stöd
av 27 § 2 mom. eller 28 § 1 mom.
värnpliktslagen (1941:967) får
även vapenfri tjänstepliktig kallas
till tjänstgöring. Tjänstgöringstiden
får icke överstiga etthundraåttio
dagar om tjänstgöringen föranleds
av inkallelse av värnpliktiga med
stöd av 27 § 2 mom. vämpliktslagen.

Mot. 1977/78:1920

Om tillgodoräkning av fullgjord värnpliktstjänstgöring vid beräkning
av tiden för tjänstgöring enligt denna lag och av fullgjord vapenfri tjänst
vid beräkning av tiden för värnpliktstjänstgöring meddelar regeringen
bestämmelser.

4. att riksdagen beslutar att tjänstgöringsalternativen för vapenfria
vidgas, så att de också kommer att omfatta en del tjänstgöringar,
typ naturvårdstjänst, som är lämpade för vapenfria
som inte krigsplaceras.

Stockholm den 17 april 1978
BERNT EKINGE (fp)