Mor. 1977/78
1914

Motion
1977/78:1914

av Lars Werner m. £1.

med anledning av propositionen 1977/78:135 om riktlinjer för internationellt
utvecklingssamarbete m. m.

Regeringens proposition om biståndspolitiken måste ses i ett större
sammanhang. Det sammanhanget framgår dåligt i propositionstexten.
Den talar visserligen om biståndet som en del av utrikespolitiken och
om utrikespolitiken och Sveriges roll i världen. Men man kan bli mer
precis än så. Det är nödvändigt att bli det för att med konkreta förslag
ge innehåll åt det som bara är en fras i propositionen: solidariteten med
de fattiga och förtryckta i världen.

Imperialismen

Biståndspolitiken är en del av utrikespolitiken. Utrikespolitiken bestäms
av Sveriges position i den kapitalistiska världen. På ekonomins,
politikens och kulturens områden är det svenska samhället fast knutet
till det imperialistiska system som domineras från USA. Närmare hälften
av den svenska industrins produktion exporteras till kapitalistiska
länder. En femtedel av den svenska industrins anställda arbetar i andra
länder. Ser man till Sveriges storlek och folkmängd hör fler och större
transnationella företag hemma här än i något annat land. Sverige är ett
av de länder som gett USA-dollams världsherravälde starkast stöd. Sverige
är en liten men hungrig imperialistisk stat.

De stora svenska företagens intressen har färgat den svenska utrikespolitikens
alla grenar. När avgörandena skall äga rum i de internationella
församlingarna sätter sig Sverige på imperialisternas sida av bordet,
bredvid industriländerna i Västeuropa, Nordamerika och på andra
sidan klotet. Det märks i den svenska handelspolitiken: det lilla, högt
industrialiserade landet Sverige är en av frihandelns ivrigaste försvarare,
därför att det hemma inte finns marknad nog för de stora företagen att
överleva.

Vi påstår inte att staten i varje enskild fråga tar den ställning Industriförbundet
skulle vilja. Den politiska verkligheten är finare ordnad
än så. Statens ledning är ibland klokare imperialister än industriernas
ägare. De politiska partierna kan inte göra vad som helst utan att
stöta väljare ifrån sig. Särskilt en socialdemokratisk regering, som är
beroende av arbetarnas stöd och av många engagerade medlemmars

1 Riksdagen 1977/78. 3 sami. Nr 1914

Mot. 1977/78:1914

2

insatser för att partiet skall fungera, tvingas ofta stöta sig med borgarklassens
företrädare. Men det är mycket sällan staten gör något, som
inte näringslivet kan vända till sin fördel.

Dessa spänningar kommer till tydligt uttryck i den svenska politiken
gentemot u-länderna. Vi återkommer till en del exempel längre fram i
motionen, inte minst då vi diskuterar det som propositionen kallar Sveriges
u-landspolitik, det kanske mest urvattnade avsnittet. Men det är
befogat att göra några allmänna konstateranden.

Den socialdemokratiska regeringens biståndspolitik

Den biståndspolitik socialdemokraterna utformade tillät Sverige att
åtminstone i ord lämna sitt stöd till åtskilliga av de krav u-länderna
sammanfattat under beteckningen ”en ny ekonomisk världsordning”.
Den röjde vägen för det den borgerlige biståndsministern i dag berömmer
sig mest av: avskrivningen av Sveriges lån till de fattigaste u-länderna.
Den politiken rymde stöd åt flera av de progressiva stater, som
söker undanröja sociala och ekonomiska orättvisor i sina länder, och
åt några av de befrielserörelser som kämpar mot imperialismens politiska
och ekonomiska förtryck. Dessa delar av den socialdemokratiska
biståndspolitiken förtjänade och fick en bred svensk opinions stöd, även
om det var en fläckig sol som sken över världen: åtskilliga miljoner
gick åt för att stötta upp reaktionära regimer i Kenya, Etiopien och
Bangladesh, och småskurna svenska intressen fick sitt genom bundet
bistånd och livsmedelsinköp.

Men inte ens de progressiva delarna av den svenska biståndspolitiken
behövde bekymra de svenska storbolagen. Deras ekonomiska intressen
i de länder där Sverige stödde kampen mot förtryckarna var mycket
begränsade, och när u-ländemas krav hotade verkliga svenska kapitalintressen
(t. ex. på handelspolitikens område) var regeringen då lika
pålitlig som den i dag. Till och med de mest progressiva har kunnat
utnyttjas av bolagens försäljare. Den svenska u-landspolitiken har skapat
stort förtroende för Sverige i u-länderna, och den politiska kredit
solidaritetspolitiken gav har storföretagen nu möjlighet att omsätta i
affärer med råvarurika länder som Vietnam, Angola, Algeriet och
Cuba, för att bara nämna några exempel. Sverige har kunnat operera
inom den kommersiella marginal de stora imperialisternas aggressiva
politik lämnat åt oss. Den socialdemokratiska regeringen byggde på arbetar-
och löntagarröster, och de flesta människorna som stödde den
var beroende av storbolagen för sin utkomst. Detta i förening med
klassamarbetets ideologi ledde till en u-landspolitik, där man försökte
förena solidaritet med lönsamhet för de svenska transnationella företagen.

Mot. 1977/78:1914

3

Den borgerliga regeringens biståndspolitik

Så ser inte förhållandena ut i dag. Den nya regeringen måste visserligen
i än högre grad hålla sig väl med de stora företagen, som ekonomiskt
håller de borgerliga partiernas apparater vid liv. Men den har
också resten av de borgerliga och småborgerliga skikten att ta hänsyn
till. Småföretagare och industrier som producerar för den svenska marknaden
har försett högern och folkpartiet med en stor del av deras aktiva
kader. Bondeintressen, särskilt de stora böndernas, styr centerns politik.
Hemmaindustrin, småföretagarna och bönderna har svårare att slippa
undan den kris, som drabbat den svenska ekonomin, än vad de transnationella
företagen har. Detta har fått direkta återverkningar på den
svenska politiken gentemot u-ländema.

Den borgerliga regeringen har i dag fler borgerliga gruppers intressen
att ta hänsyn till än vad socialdemokraterna hade, och dessa olika
gruppers krav strider inte sällan mot varandra, eller fordrar i varje fall
motstridiga åtgärder. Det finns inte en borgerlig politik, utan flera olika
”politiker”. Så brokig har också biståndpolitiken och u-landspolitiken
över huvud taget blivit. Den solidaritetspolitik som gav Sverige ett antikolonialt
anseende har inte avbrutits (befrielserörelserna i södra Afrika
har fått ökat stöd, Vietnam är fortfarande det land som får mest svenskt
bistånd), men nya inslag har gjort biståndspolitiken mer splittrad än
förr. Inköpen av livsmedel, som gynnar snöda jordbruksintressen i
första hand, tenderar att öka. Det bundna biståndet kommer att öka
nästa budgetår jämfört med årets siffra (som var lägre än tidigare, huvudsakligen
därför att bokföringsreglerna lades om), och därmed kan
en ansträngd svensk hemmaindustri kanske få avsättning för en del
varor i u-länderna. Men framför allt har de mindre företagarna fått en
godbit att suga på när industrifonden presenterats.

Också utanför anslagsramarna sker det saker, som kan tillfredsställa
borgerliga grupper. Kommersiella intressen kan glädja sig åt att skiljelinjen
mellan handel och bistånd suddas ut alltmer av den nya regeringens
företrädare.

Även den borgerliga opinionen och regeringspartiernas ideologer får
sitt. De styrande biståndspolitikerna talar om mänskliga rättigheter utan
att markera något avstånd från det amerikanska sättet att bruka begreppet,
det bruk som inneburit att det använts som svepskäl för att USA
skall slippa plikta för det grövsta illdådet i samtidshistorien, angreppskriget
mot Vietnam.

De som utformar biståndspolitiken är inte heller lika noga med att
betona att det är u-länderna själva som skall bestämma vad de skall använda
det svenska biståndet till. Försvaret för vietnamesernas rätt att
bygga pappersbruk är halvhjärtat, och man spekulerar gärna i vilka
konkreta mål och medel mottagarna borde bruka det svenska biståndet

Mot. 1977/78:1914

4

för. Förmyndarandan börjar göra sig allt bredare. De nyanseringar man
ändå kunnat spåra i många socialdemokraters inställning till olika programländer,
ställningstagandet för Vietnams kamp mot imperialistiskt
våld och skepsisen mot Kenyas neokoloniala borgarklass, som också
speglades i fördelningen av biståndsanslagets ökning, suddas alltmer ut
av borgarna. Pengarna strös urskillningslöst över mottagarna. Och kritiserar
någon regimerna i Pakistan, Lesotho eller Kenya, förbyts förnumstigheten
i likgiltig tolerans: Inte kan väl vi säga något om vilket
politiskt system som leder till förbättringar för de fattiga? Så talar de,
vilkas världsbild formades på femtiotalet och som intet lärt av Kinas och
Cubas utveckling sedan dess.

Vi har svårt att hitta någon punkt där den nya regeringens proposition
innebär att den svenska politiken mot u-ländema förbättras jämfört
med vad som tidigare gällt. Det är däremot inte svårt att hitta
exempel på försämringar och att biståndet i ökad utsträckning kommer
att berika privilegierade grupper i u-länderna eller användas som stöd
för förtryckarregimer. Därför anser vi regeringens proposition som
reaktionär. Det hade behövts en proposition om Sveriges u-landspolitik,
där biståndspolitiken och dess målsättningar drev fram progressiva förändringar
av handels-, närings- och jordbrukspolitik och inte tvärtom.

U-landspolitik

U-landspolitiken måste i första hand inriktas på direkt stöd åt dem
som i dag kämpar mot förtryck och för en rättvis ekonomisk och social
utveckling. Det är det effektivaste bidraget vi kan ge till strävandena
att bygga upp en socialistisk värld. Detta innebär att vi stöder en
politik som leder till att styrkeförhållandena i världen förändras till
imperialismens nackdel. I dag betyder det att vi ser en fördel i att stödja
de krav u-ländemas stater rest i olika internationella församlingar, aven
om en hel del av dessa stater leds av regimer, som inte har något med
en socialistisk utveckling att skaffa och även om många krav är så
vaga, att de kan utnyttjas för att stärka kapitalistiska intressen. Det avgörande
för vårt stöd är att u-ländernas sammanhållning och förslag
kan utnyttjas för en progressiv utveckling och för kamp mot imperialismen.

U-ländernas krav på en ny ekonomisk världsordning kan sammanfattas
så här:

— full bestämmanderätt över inhemska råvarutillgångar,

— ökad möjlighet att förädla råvaror inom u-länderna,

— minskade handelshinder vid export till i-länder,

— stabilare inkomster från råvaruexport,

— fast samband mellan priserna på exporterade råvaror och importerade
industrivaror,

Mot. 1977/78:1914

5

— lindrad skuldbörda för de minst utvecklade länderna,

— bättre tillgång till i-ländernas kapitalmarknad,

— ett nytt valutasystem,

— hjälp åt u-länderna att öka deras inbördes samarbete,

— ökad andel för u-länderna av världens industriproduktion.

Det svenska kapitalet har begränsade intressen i det direkta utnyttjandet
av u-ländemas råvaror. Därför är det inte så svårt för Sverige
att uppträda välvilligt i detta sammanhang. Sverige tillämpar sedan
1972 ett generellt tullpreferenssystem. Hongkong, Brasilien, Sydkorea,
Israel och Indien är de stater som främst kunnat utnyttja detta: borgerliga
väljare behöver inte oroa sig för att dessa eftergifter skall gynna
dem som hotar kapitalismen.

Tullpreferenserna gäller inte områden, där svenska kapitalintressen
hotas mest av konkurrensen från tredje världen: teko- och skoföretagare
slipper undan liksom producenterna av viktiga jordbruksprodukter.

När samtalen mellan i- och u-länder höll på att braka samman i Paris
räddade sig i-länderna från att tillmötesgå u-ländernas krav genom att
lova dessa en miljard dollar genom särskilda åtgärder. Det svenska
bidraget till denna syndapenning blev magert. Genom att tillgodoräkna
sig avskrivningar av skulder, som i realiteten redan hade förberetts genom
beslut av tidigare riksdagar, slapp Sverige undan med ett bidrag
på tio miljoner kronor till FN:s kapitalutvecklingsfond. Alla exempel
— och listan kunde göras längre — säger en och samma sak: den
svenska regeringen är inte beredd att ta några kännbara konsekvenser
av sina fraser om stöd till u-ländema krav.

Snålheten i internationella organ går igen när regeringen skall lägga
fast riktlinjerna för u-landspolitiken. Propositionen konstaterar helt riktigt,
att Sveriges relationer med u-ländema inte inskränker sig till vad
som beslutas på biståndspolitikens område. Handelspolitik, valutapolitik,
näringspolitik och arbetsmarknadspolitik rymmer också beslut om
åtgärder, som får konsekvenser för u-länderna. Regeringen förklarar
också att ”u-landspolitiken inte får vara passiv eller omedveten, utan
måste bestå i att utformningen av politiken på skilda områden medvetet
söker beakta u-ländernas legitima intressen och väga samman
dem med våra egna, mera näraliggande intressen”. Men ingenstans talar
man om hur detta skall gå till, och ingenstans föreslår man ändringar
av svensk politik på handelns, industrins eller jordbrukets områden,
vilka skulle förbättra u-ländernas relationer med Sverige. Det enda
berget av fraser föder är en organisatorisk råtta: propositionen säger,
att en u-landspolitisk samrådsgrupp skall tillsättas inom kanslihuset.
När regeringen talat om behovet av ”ett brett u-landspolitiskt synsätt”
och sedan inte föreslår något, som gör detta konkret, fäller den i en av
sina formuleringar domen över sin egen proposition: ”Om vi underlåter

Mot. 1977/78:1914

6

det (att beakta u-Iändernas intressen på skilda områden) finns t. o. m.
risk att strävandena på biståndsområdet kan undermineras eller neutraliseras.”

Nästan lika tunt blir det när propositionen talar om selektiva åtgärder,
dvs. vad man från fall till fall kan göra för olika u-länder inom
ramen för en bilateral u-landspolitik. För det första är den fast i en
”analys” som bara ser bruttonationalprodukter och förvandlar motsättningar
inom u-landsgruppen till en fråga om fattiga och rika länder,
utan att se klasserna bakom staterna och olika maktförhållanden inom
olika länder, olikheter som inte har med per capita-inkomster att göra.
Därmed blir det från början svårt att förstå, vilka åtgärder som kan
främja en progressiv utveckling. Men för det andra avstår man från att
formulera förslag om vad som kan göras, trots att propositionen själv
förklarar att u-landspolitiken måste ”skifta karaktär och innehåll från
land till land, från tid till annan under utvecklingens gång”. Detta innebär
att regeringen struntar i den biståndspolitiska utredningens begäran
om klarare definierade motiv, mål och medel för den bilaterala
u-landspolitiken. Den nonchalerar och tiger ihjäl det utredningen efter
fyra år föreslog om handels- och investeringspolitik.

Kraftlösheten i regeringens tal om u-landspolitik visas tydligt, då propositionen
tar upp olika institutioner (exportkreditnämnden, Svenska
Institutet, Importkontoret för u-landskontoret och beredningen för ulandsforskning)
som har med relationerna till u-ländema att göra. Den
biståndspolitiska utredningen efterlyste en diskussion om en samlad
målsättning för dessa institutioners verksamhet. Regeringen orkar inte
med mer än en trött uppräkning av vad de olika organen har för sig i
dag. De konkreta förslagen blir få: äntligen skall biståndsanslagen slippa
riskera att betala skadefall inom exportkreditgarantisystemet, och det
skall bli mer pengar till kulturutbyte. Det senare förslaget är makabert
mot bakgrund av u-ländernas behov: de svenska insatserna på kulturens
område i u-länderna har främst bestått i att Svenska Institutet bjudit
överklassen i Tunisien och Senegal på Bergman-veckor och vernissager.

Vänsterpartiet kommunisterna anser det orimligt att i dag anta ett så
vagt och illa genomtänkt dokument som regeringens proposition som
riktlinjer för en svensk u-landspolitik. Om u-ländernas krav på lång
sikt skall kunna tillgodoses, om förtrycket av människor världen över
skall upphöra, måste kapitalismens rovdrift ersättas av ett planerat utnyttjande
av världens tillgångar. Vi hade inte väntat oss en proposition
om detta, men däremot blir talet om solidaritet falskt, när det inte finns
någon enda antydan om åtgärder, som kan underlätta den utveckling
u-ländema eftersträvar. U-landspolitiken måste utredas på nytt, så att
riksdagen kan fatta ett beslut med något som helst innehåll. En sådan
utredning skall givetvis vara parlamentariskt sammansatt. Den måste
analysera de krav som u-länderna rest i internationella organ och dis

Mot. 1977/78:1914

7

kutera hur Sverige skall förhålla sig till dessa. Sverige måste inleda ett
samarbete med de socialistiska och de andra progressiva staterna i ulandsgruppen,
så att kravens genomförande inte betyder att multinationella
företag och inhemska överklasser blir de som profiterar på vad
u-landsgruppen driver igenom.

Sverige måste också inleda ett bilateralt samarbete på olika områden
med sådana progressiva länder. Först då kan talet om stöd till ekonomisk
utveckling och social rättvisa bli trovärdigt. Det skulle också kunna
innebära att Sveriges oberoende ökas, så att vi slipper dagens beklämmande
piruetter för västtyska och amerikanska intressen, resultatet
av en så gott som total ekonomisk intregration i det imperialistiska systemet.
Genom att öka förbindelserna med andra länder minskas slaveriet
under Västeuropas konjunktursvängningar. De progressiva länderna
kan få lättare att manövrera mellan de kapitalistiska monopolen.

Kravet på solidaritet gäller inte bara den procent av bruttonationalprodukten
som satts av för biståndsändamål. Arbetarrörelsen fordrar
en enhetlig politik för relationerna med u-länderna, där också handelsoch
investeringspolitik underordnas strävandena att lägga en grund för
kampen mot förtrycket. Detta innebär att riksdagen måste ta ställning
för olika medel för en selektiv u-landspolitik som ger progressiva stater
allt tänkbart stöd.

Sverige skall ingå avtal om ekonomiskt, tekniskt och industriellt samarbete
med denna grupp av länder. Om de är intresserade skall Sverige
också sluta avtal om inköp av råvaror för stabila priser från dem, i syfte
att bryta de transnationella företagens makt över världshandeln och för
att öka vårt eget oberoende. Sverige skall också vara berett att ställa krediter
till dessa länders förfogande. De skall ha förtur vid fördelningen
om Sverige fortfarande sätter kvoter för import av teko- och andra
produkter från u-länderna.

På samma sätt bör den svenska handels- och industripolitiken förändras,
så att reaktionära och kapitalistiska regimer i tredje världen får
så lite stöd som möjligt från svenska skattebetalare och arbetare. Då
det gäller ytterlighetsfall som Chile och Sydafrika skall svenska företag
förbjudas att investera där. Det räcker inte med förbud mot kapitalexport,
eftersom detta fortfarande tillåter företagen att finansiera sin
verksamhet med medel från annat håll. Vidare skall fördelningen av
importkvoter ordnas så, att andra länder bara får de andelar som de
progressiva staterna inte kan utnyttja. De statliga garantierna av exportkrediter
till kapitalistiska u-länder bör minskas kraftigt, och om blandade
krediter (kommersiella krediter ”uppmjukade” med gåvomedel)
införs, får dessa bara komma de progressiva länderna till godo.

I internationella handelsförhandlingar måste Sverige ge sitt stöd åt
den fackliga rörelsens krav på en ”socialklausul”. Länder där förtrycket
av arbetare satts i system för att ge de transnationella företagen

Mot. 1977/78:1914

8

större vinster får inte utnyttja de fördelar som u-länderna uppnår genom
förhandlingarna om handelspolitiken. Ett minimivillkor skall vara
att de som vill utnyttja sådana förmåner ansluter sig till och efterlever
sådana internationella konventioner, som ger arbetarna rätt till facklig
organisering och till en dräglig arbetsmiljö.

Biståndspolitiken

En ny utredning om u-landspolitiken skulle också kunna se över
svensk biståndspolitik, så att kravet på solidaritet med de fattiga och
förtryckta i världen konsekvent kommer till uttryck i den faktiska politiken.
Det innebär att politiken måste inriktas på att förbättra förhållandena
för dessa grupper. Det kan först och främst ske genom att
villkorslöst bistånd lämnas till socialistiska stater och till befrielserörelserna
i världen. Det betyder i andra hand att bistånd lämnas genom
kanaler, som innebär att de fattiga och förtryckta får del av de svenska
medlen, genom att fackligt solidaritetsarbete över gränserna ges kraftigt
stöd och genom att svenska solidaritetsgrupper får resurser att öka sitt
arbete utomlands.

Det innebär för det tredje att Sverige stöder sådana krav, som innebär
att imperialismens maktställning försvagas, vare sig det gäller att
bryta dess dominans i olika internationella organ, att frigöra teknologi
från de transnationella företagens monopol eller att stödja krav inom
ramen för en ny ekonomisk världsordning, som har udden riktad mot
den internationella storfinansens intressen.

Bilateralt bistånd — multilateralt bistånd

En första konkret åtgärd blir då att man omprövar fördelningen av
biståndsanslaget på bilaterala respektive multilaterala ändamål. En mycket
stor del av biståndet går i dag till multilaterala organ, där Sverige
inte kan göra något för att förhindra att svenska biståndsmedel går till
Chile, Uganda eller Indonesien, där hänsyn sällan tas till inriktningen
på de olika u-ländernas utvecklingspolitik, där byråkratierna domineras
av tjänstemän från de imperialistiska länderna och där flera organs beslutande
instanser är helt dominerade av dessa länder.

Regeringen försvarar den höga andelen multilateralt bistånd med att
u-länderna vill ha det så och med att Sverige måste betala för att få inflytande
nog att driva en politik till stöd för u-ländernas krav. Varken
det ena eller det andra argumentet håller. U-länderna vill ha mer multilateralt
bistånd, därför att i-ländernas bistånd oftast är mer bundet till
kommersiella och politiska krav än den hjälp som kommer från internationella
organ. Men den kritiken har åtminstone hittills inte gällt det
svenska biståndet, som utgår som gåva till skillnad från det som kom

Mot. 1977/78:1914

9

mer från Världsbanksgruppen (den största källan för multilateralt bistånd)
och som också hittills saknat de politiska villkor som ofta är
förknippade med Världsbanksgruppens krediter. Därför är det en fördel
ur u-ländernas synvinkel om den bilaterala delen av det svenska biståndet
ökar. Inte heller argumentet om priset för inflytandet håller. Vi tycker
det är bra om Sverige betalar nog för att försvara u-länderna mot
andra imperialistiska stater, men i dag köps det inflytandet till överpris.
Till världsbanksorganet IDA betalar Sverige mer bistånd per capita
än något jämförbart i-land, och i många FN-organ är Sverige den
viktigaste eller näst viktigaste givaren. I FN räcker det med betydligt
mindre bidrag för att få inflytande. Världsbanken/IDA bör Sverige
lämna.

Biståndsanslaget skall också hyfsas, så att det från anslaget endast utgår
bistånd till u-länderna och inte till svenska näringslivsintressen. Det
betyder att allt bistånd skall vara obundet och att bundet bistånd skall
betalas från arbetsmarknadspolitikens medel, om det fortfarande är motiverat
att ägna sig åt sådant stöd åt svensk industri. Det betyder också
att livsmedelsbiståndet skall omvandlas till reda pengar, som u-länderna
får använda för inköp var de vill och att eventuella inköp av svenskt
vete och andra svenska livsmedel skall belasta de stödanslag där de hör
hemma. Det betyder slutligen att all subvention som ges svenska näringslivsintressen
under ”Bredare samarbete” och andra rubriker bör
avskaffas.

Industrifonden

Vpk ser inte någon anledning att inrätta den föreslagna industrifonden.
Det är inte sant, vilket påstås av den borgerliga biståndspolitikens
företrädare, att detta är det bästa sättet att tillmötesgå u-ländernas krav
på en ökad andel av världens industri och de svenska programländernas
intresse för ökat samarbete med svensk industri. U-länderna har
aldrig som grupp begärt investeringar från de imperialistiska länderna,
vilket är vad fondens verksamhet skall syfta till. De har tvärtom begärt
att teknologin skall lösgöras från de transnationella företagens kontroll,
så att de kan få till stånd en självständig industriutveckling och, om de
vill, slippa investeringar utifrån. Därför bör fonden avvisas.

Det är inte heller så, att u-länderna på det här sättet får mer bistånd
och bättre möjligheter att klara sin utvecklingspolitik. Tvärtom tar industrifonden
medel från de anslag programländerna annars kunnat använda
efter eget skön och blir nu helt beroende av det som svenska
företag är beredda att satsa på. Därför skall industrifondens medel
återföras till den bilaterala delen av biståndsanslaget, där de på ett
bättre sätt kan användas i överensstämmelse med mottagarnas egna
önskemål.

Mot. 1977/78:1914

10

Det är inte heller så, att det behövs en fondbyråkrati för att ställa
kunnande till u-ländernas förfogande när de vill upphandla kunnande
inom svenskt näringsliv. Tvärtom skulle det skötas bättre om SIDA
fick förstärkning än om det togs om hand av en fond, där näringslivets
inflytande blev starkare än i SIDA:s styrelse. Därför bör SIDA:s möjligheter
att hjälpa u-länderna till förmånliga villkor för industrisamarbetet
stärkas.

Slutligen är det helt oacceptabelt att riksdagen skall överlämna ansvaret
för en viktig del av svensk biståndspolitik till en av den borgerliga
regeringen utsedd styrelse, som får så vaga direktiv att den inte ens
utesluter reaktionära länder som Kenya och Pakistan från att dra nytta
av fondens medel.

Världsbanksgruppen — Asiatiska utvecklingsfonden

Vpk står fast vid sin kritik av Världsbanksgruppen när det gäller användningen
av det multilaterala biståndsanslaget. Världsbanksgruppen
är sammanflätad med Internationella valutafonden, vars lån är förenade
med hela program för låntagarländernas ekonomiska politik,
villkor som är så drakoniska i sin ekonomiska konservatism, att också
”pålitliga” regeringar som den i Portugal har all möda i världen att
acceptera och genomföra dem.

Världsbanksgruppen styrs själv av organ, där USA har ett avgörande
inflytande och u-ländernas möjligheter att göra sig gällande är minimala.
Det betyder att USA kan förhindra att misshagliga stater får krediter
och att lån inte heller beviljas för projekt som hotar amerikanska
ekonomiska intressen. IMF har ofta ställt krav på att socialt motiverade
subventioner av t. ex. den fattiga befolkningens livsmedelskonsumtion
skall upphöra och att medel skall satsas på att bygga upp exportnäringar,
som förstärker u-ländernas beroende av den imperialistiska
världsekonomin. Det är också så att Världsbanksgruppens medel inte
fördelas på länder, så att dessa själva kan avgöra hur lånen bäst skall
tjäna deras utvecklingspolitik, utan går till enskilda projekt, så att den
givardominerade styrelsen redan därigenom har möjlighet att bestämma
vilka delar av ett lands ekonomi som skall utvecklas i önskad riktning.

Vänsterpartiet kommunisterna kräver därför i första hand att Sverige
skall lämna Världsbanksgruppen. I andra hand bör riksdagen uppdra åt
regeringen att ställa som villkor för fortsatta svenska bidrag (vilka i så
fall bör sänkas till en nivå där Sveriges bidrag per capita inte är högre
än vad andra i-länders är) att röstfördelningen i banken ändras, så att
varje stat får en röst och inte mer, att inga villkor förknippas med bankens
bistånd, att bankens medel fördelas enligt en gång för varje period
fastställda ramar och att det vid fastställandet av dessa ramar inte endast
tas hänsyn till ländernas folkmängd och fattigdom, utan också till

Mot. 1977/78:1914

11

deras regeringars vilja och förmåga att föra en utvecklingspolitik i folkflertalets
intresse mot imperialismen. Progressiva medlemsstater som
Vietnam och Guinea-Bissau bör få en kraftigt ökad andel av bankens
resurser, medan inte ett öre skall gå till juntan i Chile.

Den kritik som riktas mot Världsbanksgruppen är i stort giltig för
Asiatiska utvecklingsfonden, varför Sverige bör lämna densamma.

Interamerikanska utvecklingsbanken (IDB)

En borgerlig majoritet i riksdagen beslutade i maj månad 1977 om
medlemskap i IDB. Medlemskapet är placerat i handelsdepartementet.
Det kan därför tyckas onödigt att nu ta upp det i samband med propositionen.
Vi anser att frågan om IDB hör hemma i detta sammanhang.
Det handlar i allra högsta grad om solidaritet med fattiga och
förtryckta i Latinamerika. Banken är ett av imperialismens effektivaste
organ för att hjälpa brutala fascistdiktaturer i Chile, Argentina, Bolivia
och andra latinamerikanska stater att sitta kvar vid makten.

Sveriges medlemskap i IDB är ett klart ställningstagande för de
svenska företagens möjligheter att öka sina inkomster. Detta sker på bekostnad
av de förtryckta folkens möjligheter att befria sig från regimer
som de i bl. a. Chile, Argentina och Bolivia. De som väljer exportprofiten
begår en handling mot folken och för regimerna i dessa länder. Vi
anser därför att Sverige skall lämna IDB.

FN-systemet

Beträffande bidragen till FN-systemet gäller att dessa endast skall gå
till organ där mottagarna själva får avgöra vad medlen skall användas
till. Även inom FN-systemet skall hänsyn tas till u-ländernas utvecklingspolitiska
inriktning och Sverige bör verka för att så sker. Sverige
skall också verka för att FN-systemet ger kapitalbistånd enligt den ordning
vi skisserat för Världsbanksgruppen och på gåvovillkor med sikte
på att eliminera Världsbanksgruppens betydelse. Det betyder också att
möjligheter måste skapas för ett sådant FN-organ att utnyttja upplåningen
på den internationella kapitalmarknaden.

Ländervalskriterier

Den viktigaste frågan inom den bilaterala biståndspolitiken är de kriterier
som skall gälla för valet av de länder Sverige skall samarbete med
och hur dessa skall användas i praktiken. Beträffande kriterierna menar
vi kommunister att det avgörande kriteriet skall vara ländernas
vilja och förmåga att få till stånd en ekonomisk utveckling för att genomföra
social utjämning. Det är orimligt att avbryta biståndet till ett

Mot. 1977/78:1914

12

land bara därför att en utveckling i den riktning vi önskar kommit en
bit på väg. Svenska biståndsmedel skall användas för att göra det möjligt
att föra denna utveckling vidare.

För det andra måste kriterierna verkligen vara avgörande för hur
det svenska biståndet skall fördelas. En rad av de nuvarande programländerna
uppfyller sedan många år inte de krav målen för biståndspolitiken
ställer. Regeringen bör därför vid nästa riksdag framlägga en
proposition, som innehåller riktlinjer för en avveckling av biståndet till
Zambia, Kenya, Lesotho, Swaziland, Pakistan, Indien och Bangladesh.
Utvecklingssamarbete bör samtidigt inledas med Demokratiska folkrepubliken
Jernen och Jamaica, om dessa länder så önskar. Vidare skall
utvecklingssamarbetet med Cuba fortsätta och intensifieras. Anslaget
för Cuba skall höjas och landet kompenseras för nedtrappningen av
biståndet de senaste åren.

Samarbete mellan u-länder

Sverige bör också vidta åtgärder för att stärka u-ländernas samarbete
med varandra. Det skulle öka deras oberoende och ge dem möjligheter
att utbyta erfarenheter och kunnande, som effektivare kan lösa deras
problem än experter från i-ländema ofta kan. I detta syfte bör Sverige
uppta diskussioner främst med Cuba men även andra progressiva stater
bland u-länderna som nått en viss utvecklingsnivå om möjligheterna
att lämna bidrag till dessa länders samarbete med progressiva stater och
rörelser i tredje världen.

Befrielserörelserna — humanitärt bistånd

Stödet till befrielserörelserna skall kraftigt öka. Det skall lämnas för
de ändamål befrielserörelserna anser sig behöva stöd. Det finns ingen
anledning att upprätthålla en restriktiv tolkning av begreppet humanitärt
bistånd, om man vill ge rörelserna en möjlighet att segra i kampen
mot förtrycket. Det finns heller inget skäl att göra stödet till befrielserörelserna
beroende av beslut i internationella organ, där t. o. m. förtryckarna
och deras bundsförvanter kan vara medlemmar. Det avgörande
är om rörelserna kämpar mot utplundring och förtryck. Regeringen
bör omedelbart inleda diskussioner om samarbete med befrielserörelsen
på Östtimor, med den chilenska motståndsrörelsen (både Unidad
Populär och MIR) och med befrielserörelsen i Oman.

Inom det bilaterala biståndet skall medlen koncentreras till ramar för
stöd till befrielserörelser och programländer. Så länge medel utgår för
bistånd till ”särskilda program”, familjeplanering och liknande ändamål
skall även projekt av detta slag i första hand prövas med hänsyn
till hur val de länder i vilka de skall genomföras svarar mot den svenska

Mot. 1977/78:1914

13

biståndspolitikens kriterier. Inget ändamål är gott nog för att inte kunna
förfuskas av en reaktionär regim.

Fackliga organisationer — sol itlaritetsgrupper

En del av det bilaterala biståndsanslaget används för stöd åt sådant
utvecklingssamarbete, som enskilda organisationer bedriver. Dessa medel
skall koncentreras till verksamhet i de fackliga organisationernas
och solidaritetsgruppemas regi. Så länge bidrag fortfarande lämnas till
andra organisationers verksamhet skall bistånd endast utgå för projekt,
som antingen bedrivs i länder vilkas utvecklingspolitik svarar mot de kriterier
vi ovan talat om eller i samarbete med rörelser som kämpar mot
förtryck och imperialism.

Hemställan

Under hänvisning till ovanstående föreslås

1. att riksdagen beslutar avslå propositionen 1977/78: 135,

2. att riksdagen hos regeringen hemställer om att en parlamentarisk
utredning tillsätts för att genomföra en samlad översyn
av svensk u-landspolitik och de förändringar inom olika samhällssektorer
som förutsätts för att tillmötesgå u-ländernas krav
på en ny ekonomisk världsordning,

3. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag innebärande
att regeringen prövar möjligheten att ingå ramavtal om ekonomiskt,
tekniskt och industriellt samarbete med Vietnam, Angola,
Mozambique, Cuba och andra länder som strävar efter
social och ekonomisk rättvisa och oberoende i förhållande till
de kapitalistiska metropolerna,

4. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag innebärande
att exportkreditgarantierna i första hand reserveras för
denna ländergrupp,

5. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag innebärande
att intresset för långsiktiga råvaruavtal bland råvaruproducenter
i denna ländergrupp undersöks,

6. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag innebärande
att de biståndspolitiska målen skrivs in i direktiven till regeringens
aviserade utredning om s. k. blandade krediter,

7. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag innebärande
att svenska företag bör förbjudas att investera i Chile och
Sydafrika,

8. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag innebärande
att Sverige verkar för införande av s. k. socialklausul i internationella
handelsavtal,

9. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag innebärande

Mot. 1977/78:1914

14

att biståndspolitiska mål skall styra Sveriges fördelning av de
importkvoter som för närvarande gäller för import av teko- och
andra produkter från u-länderna,

10. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag innebärande
att fördelningen av biståndet mellan multilaterala och bilaterala
ändamål förskjuts; inom tre år skall det multilaterala biståndet
ha minskat till högst 25 % av biståndsanslaget,

11. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att
Sverige inom FN-systemet verkar för att biståndet inriktas på
länder som strävar efter social och ekonomisk rättvisa och politiskt
och ekonomiskt oberoende,

12. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att
Sverige lämnar Världsbanksgruppen,

13. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att
regeringen för 1978/79 års riksmöte bör presentera riktlinjer
för en avveckling av biståndet till Kenya, Lesotho, Swaziland,
Pakistan, Indien och Bangladesh,

14. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att
biståndet till Cuba fortsätter på 1974/75 års nivå enligt vad
som i motionen angivits,

15. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att
s. k. icke länderdestinerat bistånd — ”särskilda program etc.”
— efter hand överförs till befrielserörelser och programländer,

16. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att
stöd till enskilda organisationers verksamhet efter hand koncentreras
till verksamhet som bedrivs i fackliga organisationers
eller solidaritetsgruppers regi,

17. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att
stödet till befrielserörelser kraftigt ökar och inte på något sätt
görs beroende av beslut i internationella organ,

18. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att
subventioner till svenskt näringsliv under benämningen ”bredare
samarbete” icke skall utgå,

19. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att allt
bistånd skall lämnas obundet,

20. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att
katastrofbistånd endast skall utgå i kontanta bidrag utan förbehåll,

21. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att
Sverige bör vidta speciella åtgärder såväl på det bilaterala som
på det multilaterala planet för att stärka u-ländernas inbördes
samarbete,

22. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att
Sverige lämnar Interamerikanska utvecklingsbanken (IDB).

Mot. 1977/78:1914

Stockholm den 17 april 1978
LARS WERNER (vpk)
EIVOR MARKLUND (vpk)
NILS BERNDTSON (vpk)
BERTIL MÅBRINK (vpk)
EVA HJELMSTRÖM (vpk)

C.-H. HERMANSSON (vpk)
JÖRN SVENSSON (vpk)
OSWALD SÖDERQVIST (vpk)