Mot. 1977/78:1913

Motion
1977/78:1913

av Ingrid Sundberg m. fl.

med anledning av propositionen 1977/78:135 om riktlinjer för
internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Med anledning av regeringens proposition 1977/78: 135 om riktlinjer
för internationellt utvecklingssamarbete m. m. vill undertecknade framföra
följande synpunkter och förslag.

1. Inledning, främjande av mänskliga rättigheter

Resonemanget, som förs i propositionen, anser undertecknade väl
vart att utveckla och till vissa delar skärpa. I det bilaterala utvecklingssamarbetet
har Sverige större möjligheter att påverka regeringar till
ökad respekt för de grundläggande fri- och rättigheterna utan att frågor
om nationell prestige måste aktualiseras. Det bör därför uttalas att Sverige
i sina biståndsförbindelser aktivt skall försöka föra upp frågor av
detta innehåll på dagordningen vid förhandlingar om biståndsavtal. Att
allvarliga förändringar till det sämre i ett mottagarland kan få principen
om långsiktighet och stabilitet i vårt bistånd att vika är självklart.

Behandlingen av de ärenden som förekommer i de inernationella biståndsorganen
har sällan föranlett några markeringar med utgångspunkt
i inställningen till mänskliga rättigheter. Dessa betraktas tillhöra den
politiska sfären och bör därför lämpligen behandlas i arbetet inom FN.
Trots dessa svårigheter och de ytterligare betänkligheter som redovisas
i propositionen bör Sverige tillsammans med andra stater, där de mänskliga
rättigheterna respekteras och upprätthålles, inte bara följa en linje
som ger oss möjlighet att markera vår ståndpunkt, utan aktivt verka
för att åtminstone de svåraste fallen av åsidosättande av mänskliga rättigheter
uppmärksammas. Det är därmed speciellt viktigt att en uppslutning
kring en sådan politik kan åstadkommas bland de nordiska
staterna. Svenska säraktioner kan motverka sitt syfte.

2. Samarbete med enskilda länder, landprogrammering

Propositionen redovisar i detta avsnitt de principer som bör ligga till
grund för Sveriges utvecklingssamarbete. Där beskrivs även de metoder
som bör användas vid planering och utformning av enskilda landprogram.
Ett par detaljanmärkningar bör dock göras för att precisera dessa
principer, som i övrigt är klara och tillämpbara. Vi instämmer i propositionens
förslag att svenskt stöd till större investeringsprojekt bör behandlas
i särskild ordning. Förslaget att riksdagen alltid bör godkänna

1 Riksdagen 1977/78. 3 sami. Nr 1913

Mot. 1977/78: 1913

2

ett projekt om detta skulle kunna komma att överskrida den av riksdagen
godkända treåriga landramen för det aktuella landet kan förorsaka
omprioriteringar, eftersom biståndsmedel inom landramen, som
avsatts till andra insatser, kan komma att användas till det större projektet.
Riksdagens beslut om landramens innehåll kan därför i praktiken
komma att åsidosättas.

Två lösningar är möjliga. Dels kan en begränsning införas, som innebär
att endast 70 procent av den treåriga landramen får beräknas komma
att användas till ett större projekt för att på så sätt undvika en ej
tidigare förutsedd överföring inom ramen. Dels kan en övre beloppsgräns
sättas utöver vilken riksdagen alltid måste lämna sitt godkännande.
Det är också möjligt att kombinera dessa två förslag.

Samtidigt bör påpekas att regeringen också av andra skäl än projektens
beloppsmässiga storlek bör inhämta riksdagens godkännande. Detta
då främst om ett föreslaget projekt innebär nyheter av principiellt slag
eller om projektet kan komma att medföra utrikespolitiska betänkligheter.

En annan punkt, på vilken större klarhet bör råda, är formerna för
avvecklingen av bistånd och övergången till andra typer av samarbete.
Resonemanget i propositionen, i vilket undertecknade instämmer, bör
kompletteras med ett uttalande om en kontinuerlig översyn av biståndsavtalen
med enskilda länder. Syftet med resultatvärderingen av gjorda
biståndsinsatser måste också vara att dess resultat skall användas vid en
bedömning av hur det fortsatta biståndssamarbetet skall utformas, avtrappas
eller eventuellt avslutas.

Dessa problem måste i framtiden få en smidig lösning, för att undvika
onödiga — och ibland — smärtsamma konflikter med mottagarländerna.
Utvecklingssamarbetet är avtalsbundet, och det blir därför
naturligt att vid förhandlingar om nya avtal ingående granska uppnådda
resultat och realismen i de framtida utvecklingsplanerna. Naturligtvis
skall mottagarländerna kunna räkna med ett långsiktigt samarbete från
svensk sida, men de måste även vara medvetna om den vikt Sverige
fäster vid att de biståndspolitiska målen uppfylles.

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställes

1. att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts
beträffande riktlinjer för internationellt utvecklingssamarbete
såvitt avser främjande av mänskliga rättigheter,

2. att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts
beträffande riktlinjer för internationellt utvecklingsarbete såvitt
avser samarbete med enskilda länder.

Stockholm den 17 april 1978
INGRID SUNDBERG (m)

MARGARETHA af UGGLAS (m) SVEN-OLOF TRÄFF (m)