Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion

Mot. 1977/78:1912

1977/78:1912

av Olof Palme m. fl.

med anledning av propositionen 1977/78:135 om riktlinjer för
internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Den internationella ekonomin har under 1970-talet kommit in i en
period av djup lågkonjunktur. Västvärlden har samtidigt drabbats av
arbetslöshet och inflation. I OECD-länderna går mer än 15 miljoner
människor utan arbete. Det internationella valutasystemet befinner sig
i kris.

Den ekonomiska kris som drabbat i-länderna har lett till att situationen
för u-länderna ytterligare försämrats. I dag är enligt ILO mer än
300 miljoner människor helt arbetslösa i dessa länder. Därtill kommer
en undersysselsättning som berör ännu många fler. Hungern och armodet
är större än någonsin.

Men samtidigt har klyftorna mellan u-länderna vidgats. I många u-länder
dominerar massfattigdomen. I vissa har en industrialisering påbörjats.
Några u-länder har lyckats ge de fattiga människorna del av den
ekonomiska tillväxten. I flertalet länder är emellertid detta inte fallet
utan där har inkomst och förmögenhet koncentrerats till utländska och
inhemska kapitalägare.

Under 1970-talet har frågorna om naturresurserna och u-ländernas
rätt att själva förfoga över sina tillgångar varit ett viktigt inslag i debatten
om världens långsiktiga utveckling och opinionsbildningen för ökad
internationell rättvisa. Det finns all anledning att understryka nödvändigheten
av hushållning med begränsade naturtillgångar. Det finns många
exempel på överutnyttjande av begränsade naturtillgångar. Rovdriften
på mark, vatten och skog är i många länder ett hot mot den framtida
utvecklingen liksom den kraftiga förstörelsen av den yttre miljön. Samtidigt
finns det emellertid anledning framhålla, vilket sekretariatet för
framtidsstudier visar i en nyligen publicerad översikt, att det för den
närmaste 25-årsperioden inte är tillgången på icke energiråvaror i naturen
som är det största problemet. Tillgången på metaller t. ex. är utan
tvivel så stor att u-ländema skulle kunna uppnå samma förbrukningsnivå
som de rika länderna har i dag. Produktionen av livsmedel skulle kunna
flerdubblas om känd kunskap, beprövade brukningsmetoder och tillräckligt
med insatsvaror stod till förfogande. Detta förutsätter en annan
och rättvisare fördelning av de tillgängliga resurserna. Om en sådan
rättvisare fördelning skall kunna åstadkommas måste emellertid länder
som Sverige, som redan har betydande överskott av spannmål, avstå från
att för nyodling ta i anspråk t. ex. konstgödning som bättre behövs i de

1 Riksdagen 1977/78. 3 sami. Nr 1912

Mot. 1977/78:1912

fattiga länderna. Tyvärr har detta synsätt ofta inte accepterats av de
borgerliga partierna.

Mycket talar för att u-länderna skulle kunna flerdubbla sin produktion
och förbrukning av råvaror om man enbart ser till de naturliga förutsättningarna.
Tillgången på energi till rimliga priser utgör emellertid ett
stort problem för framtiden. Den snabba befolkningsökningen i många
länder begränsar också möjligheterna att öka den genomsnittliga konsumtionen
i dessa länder.

Förklaringen till u-ländernas fattigdom ligger alltså oftast inte i brist
på naturresurser utan i att de inte förmår eller tillåts utnyttja dem för
en förbättring av de egna folkens standard. Det är den ojämna fördelningen
av ekonomisk och politisk makt mellan rika och fattiga som
leder till att u-ländernas råvaror i stor utsträckning går till de rika länderna
även om de flesta u-länder har ett mycket snävare utbud av råvaror
än de flesta i-länder. De breda folkgrupperna i många u-länder får
ingen del av det välstånd de skapar. Produktionen t. ex. av nödvändiga
livsmedel ökar därför inte i den takt som i och för sig varit möjlig.

Det är alltså alltmer uppenbart att det avgörande problemet inte är
bristen på naturresurser utan den snedvridna sociala och ekonomiska
fördelning som råder och det felaktiga utnyttjandet av tillgängliga resurser.

De extra möten som ägde rum med FN:s generalförsamling 1974 och
1975 väckte förhoppning om att arbetet med en ny ekonomisk världsordning
skulle leda till konkreta resultat. Så har emellertid inte blivit
fallet. Uppföljningsarbetet efter den fjärde UNCTAD-konferensen pågår
fortfarande. Nord—Syd-dialogen avslutades utan några påtagliga resultat.

En effekt av oljeprishöjningarna var att tilltron till u-ländernas förmåga
att förändra den ekonomiska maktbalansen ökade. Det har dock
visat sig att andra grupper av råvaruproducenter inte kunnat ta efter
oljeaktionen. Den kvardröjande effekten av oljeaktionen har blivit betydande
betalningsbalansrubbningar som drabbat både i-länder och
framför allt icke oljeproducerande u-länder. Som tidigare redovisats har
den snabba ökningen av förmögenhet och exportvärde i de oljeproducerande
länderna lett till vidgade klyftor inom u-landsgruppen.

Samtidigt som detta skett har en grupp andra relativt rika u-länder
trätt fram som framgångsrika exportörer av industrivaror och därigenom
nått en snabb ekonomisk tillväxt. Ett växande antal företag i u-länderna
håller på att skaffa sig en stark ställning på världsmarknaden och hävdar
sig väl i den internationella konkurrensen. Detta gäller inte bara i
fråga om export av kläder, skor och leksaker utan också i fråga om
verkstadsprodukter, elektroniska apparater och handelsstål. Till stor del
speglar denna utveckling de multinationella företagens lokalisering av
produktion till länder med håda regimer, lågt löneläge och svaga eller
inga fackliga organisationer. Men i en hel del u-länder spelar nationellt

Mot. 1977/78:1912

kapital en viktig roll i denna industrialisering. Ett extremt exempel på
dessa utvecklingstendenser är de s. k. frizoner som vuxit fram i ett 50-tal
u-länder. Företagen får vid lokalisering i dessa zoner ofta tullfrihet,
skattefrihet och frihet från fackliga organisationer. Dessa frizoner står
utanför landets lagar.

Industrin i Sverige och andra i-länder kommer i ökad utsträckning att
möta konkurrens från exporterande företag i ett växande antal u-länder.

Hittills har de fattigaste folkgrupperna i stor utsträckning ställts utanför
den utveckling som sker. Biståndet från de stora länderna har ofta
använts för den moderna sektom och det kortsiktigt lönsamma. Teknologin
har satsats i exportindustrin. ”Vinstema” av höga skyddstullar har
tillfallit köpmän och jordägare. De traditionella eliterna har privatiserat
vinstema och låtit samhället bära förlusterna på råvaruhandeln.

Denna utveckling kan fortsätta så länge som makten är i händerna
på ett litet fåtal. Den överklass, som i dag har både den formella och
faktiska makten i flertalet u-länder, har kommit att bli en del av det
moderna kapitalistiska systemet. De säljer sina varor till internationella
handelshus och samverkar med multinationella företag. De koper sina
lyxkonsumtionsvaror från utlandet. Det finns en naturlig intressegemenskap
mellan dessa grupper och de stora internationella företagen — intresset
att bevara ett ekonomiskt system som tjänat dem så väl. Effekten
blir att kapital strömmar ut ur landet. De stora företagen tar ”hem”
sina vinster, och den rika överklassen, som inte kan få sina ”behov” tillfredsställda
av inhemskt producerade varor, importerar västerländska
lyxvaror.

Det sparande, som är nödvändigt för investeringar, blir för litet, och
beroendet av utländska finansiärer fördjupas. Inte heller finns det någon
anledning för överklassen att investera i en hemmamarknadsindustri. De
breda folklagren är helt enkelt för fattiga för att sådana investeringar
skulle bli lönsamma. Den tillväxt och utveckling, som trots allt sker, har
inte, som under industrialismens inledningsskede i Europa, växt fram
inifrån, utan stimuleras fram av utländskt kapital. Utvecklingen har därför
inte fått samma förlopp som den fick i Europa, utan är mer betydande
skillnader har uppkommit mellan den traditionella och den moderna
sektorn. Den stora arbetslösheten i u-länderna kombinerad med
företagens val av robotar, datorer och annan avancerad produktionsteknik,
som ofta minskar kravet på lång yrkeserfarenhet hos de arbetande,
innebär att företagen även i den moderna industrin kan hålla lönerna
låga. Detta förhållande med hög teknologi och låga löner skiljer dagens
u-länder från i-ländernas industrialisering.

På detta sätt blir den orättvisa fördelningen av makt och resurser i
u-länderna en del av den ojämlikhet — mer till dem som redan har —
som det internationella kapitalistiska systemet framtvingar.

Men en omfördelning av inkomster från bättre till sämre ställda samhällsgrupper
är i många u-länder inte ensam tillräcklig för att varaktigt

lt Riksdagen 1977/78. 3 sami. Nr 1912

Mot. 1977/78:1912

förbättra de fattigas levnadsvillkor. Särskilt gäller detta då de totala
resurserna i ett land är små i förhållande till behoven hos en stor majoritet
av mycket fattiga människor. En kraftig ökning av produktiv sysselsättning
är därför ett förstahandsmål tillsammans med kravet på social
och ekonomisk utjämning. Detta mål förutsätter i många u-länder
en genomgripande förändring av hela produktionsstrukturen. Äganderätten
till land är t. ex. ofta så ojämnt fördelad att en stor del av jordarna
brukas med kapitalintensiva metoder som inte kräver en hög sysselsättning.
Även produktionen i industrin sker ofta med kapitalintensiva
metoder, t. ex. för att producera varor som tillfredsställer efterfrågan hos
köpkraftiga inhemska minoriteter. Som framhållits i den svenska biståndsdebatten
är prisrelationerna mellan varor som framställs av småbrukarna
och av dem som tillverkas och försäljs av städernas borgerskap
eller utländska industri- och handelsföretag oftast så ogynnsamma
att en självgenererande produktionsökning inom småbrukarsektorn är
svår att åstadkomma. För att på bred front kunna öka sysselsättningen
i sådana samhällen krävs det strukturreformer som gäller såväl prissättning
och ägande som den politiska maktfördelningen.

Det är i detta sammanhang också viktigt att utveckla — och särskilt
sprida — en teknologi som tillgodoser basbehoven hos den fattiga folkmajoriteten.
Här bör stöd till u-ländernas egna institutioner vara en del
av biståndet. Men för att nya teknologier i praktiken skall komma till
användning behövs stora insatser för att sprida och informera om tilllämpningen
av s. k. anpassad teknologi. Masstillverkning av jordbruksredskap
genom småföretag och hantverkare kräver t. ex. en organisation
för kreditgivning, marknadsföring och kvalitetskontroll, institutioner där
bistånd och insatser utifrån är viktiga. Också anläggningsarbeten med
arbetsintensiva metoder måste utföras i stor skala om produktionsstruktur
och sysselsättning skall kunna utvecklas positivt. Generös biståndsfinansiering
på bred bas blir i många länder viktig för att denna typ av
metoder skall komma till användning i stället för traditionell kapitalintensiv
teknik.

Behoven av ökad sysselsättning i u-länderna är självfallet utomordentligt
stora. De uppskattningar inom ILO som anger att 300 miljoner människor
i u-ländema i dag är helt arbetslösa visar också att inemot 1
miljard nya arbetstillfällen måste skapas i världen som helhet för att full
sysselsättning skall kunna nås till år 2000 med hänsyn tagen till den
befolkningsökning som förutses.

Under förutsättning att u-ländemas egna utvecklingsstrategier ägnar
större uppmärksamhet åt de fattigas sysselsättning och att industriländernas
utvecklingsbistånd väsentligt mer än hittills inriktas på de fattigaste
folkgrupperna bör det enligt vissa beräkningar vara möjligt att
både åstadkomma en snabb ekonomisk tillväxt i u-länderna och samtidigt
fylla de s. k. basbehoven före år 2000. Detta förutsätter att en

Mot. 1977/78:1912

fortsatt ökning av industriländernas bistånd inriktas på de fattigaste
20 % människor i u-länderna. Då ligger målet att utplåna massfattigdomen
inom möjligheternas gränser.

U-ländernas krav på en ny världsordning

U-ländemas förslag till en ny ekonomisk världsordning, som antagits
av FN:s generalförsamling är i sig en viktig politisk framgång. De olika
delförslagen tolkas dock mycket olika.

Helt klart förefaller vara, att de som främst skulle gynnas av sådana
reformer är de mer avancerade u-länderna. Flertalet av kraven från
u-ländema gäller mer liberala regler för samarbetet mellan rika och
fattiga länder; när det gäller handel med industrivaror, överföring av
teknologi, export av råvaror och kommersiell upplåning av kapital. De
länder, som kommer att dra nytta av detta, är självfallet de som har
industrivaror att exportera, möjlighet att använda de rika ländernas teknologi,
råvaror att sälja och kreditvärdighet, som tillåter kommersiell
upplåning.

Det måste också understrykas, att det gäller en ny ordning för världens
stater. Det är fråga om att förändra reglerna för samarbetet mellan
länder. Den nationella ordningen inom u-länderna berörs inte av förslagen.
U-länderna har också klart deklarerat, att de anser, att internationella
konferenser och organisationer i huvudsak bör begränsa sina rekommendationer
till mellanstatliga relationer, medan inre förhållanden
faller under det enskilda landets suveräna beslut. De flesta av u-ländernas
krav är förslag om förändringar i fördelningen av världens resurser
och i reglerna för umgänget mellan staterna — de mer eller
mindre oskrivna regler, som påverkar de politiska, ekonomiska och sociala
villkoren för de enskilda länderna.

De inom FN antagna rekommendationerna om en ny internationell
ekonomisk ordning syftar till att förbättra u-ländernas utbyte av internationellt
samarbete. Men denna ordning — hur den än utformas —
leder till en förbättring för de fattiga människorna endast om den går
hand i hand med en ekonomisk och social utjämning i u-länderna.

Utvecklingsstrategier

Målet för FN:s utvecklingsstrategi — att låta framstegen komma alla
människor till godo — kan inte uppnås endast med åtgärder som berör
resursfördelningen mellan fattiga och rika länder. Den ställer i lika mått
krav på förändringar och reformer inom länderna, både de fattiga och
de rika.

Det är viktigt att Sverige även i fortsättningen tar aktiv del i dessa
förhandlingar, särskilt i den nya s. k. översynskommitté inom FN, som

Mot. 1977/78:1912

tillkommit efter krav från u-länderna. Med utgångspunkt i solidaritetsmotivet
har vi att pröva förslagen med hänsyn till deras innebörd för de
många människorna både i de fattiga länderna och i Sverige.

Huvudlinjen för ILO:s basbehovsstrategi är att de fattiga genom produktiv
sysselsättning själva skall tillgodose sina grundläggande behov.
För att u-ländema skall komma i närheten av full sysselsättning fordras
emellertid att det sker avgörande förändringar i ägarförhållandena och
maktfördelningen.

En stötesten för utvecklingssamarbetet är att det är så svårt att nå
de fattigaste människorna i mottagarlandet och att det är ännu mycket
svårare att kunna bidra till att varaktigt förbättra deras levnadsförhållanden.
Visar mottagarlandets regering lamt intresse för att gynna de
fattiga så sätts snäva gränser för biståndets möjligheter. Därför är det
naturligt att ett land som Sverige i första hand söker samarbete med
länder där regeringarna i sin utvecklingsplanering vill skapa förutsättningar
för ekonomisk och social utjämning. Men även om mottagarlandets
regering har stark vilja att bekämpa fattigdomen kan det finnas
rader av politiska, ekonomiska och sociala hinder. Ofta hämmas utvecklingsansträngningarna
av en ineffektiv administration, motstånd från
privilegierade grupper, avsaknad av folkliga massorganisationer som
kan driva på utvecklingsprogrammen osv.

För Sveriges del har dessa problem satts på sin spets genom att vårt
land mer än många andra biståndsgivare både framhållit de fördelningspolitiska
målen och samtidigt eftersträvat att mottagarlandets egna prioriteringar
skall styra valet av insatser.

Bakom mottagarlandets ”egna prioriteringar” ligger alltid kompromisser
mellan olika intressegrupper. Många målsättningar tränger sig
här fram på bekostnad av den fördelningspolitiska målsättningen. Därför
uppstår en motsättning mellan kravet att biståndet skall vara ett
särskilt stöd för de fattigaste och vår försäkran att mottagarlandet fritt
kan använda medlen till ändamål som det ger hög prioritet. För att lösa
detta problem fordras fördjupat samarbete mellan partema.

Förutsättningarna för framgångsrikt utvecklingssamarbete är således
bäst då man på ömse håll har ett aktivt intresse för ekonomisk och social
utjämning.

U-Iandspolitik

Regeringen framhåller i propositionen att industriländernas relationer
till u-ländema inte enbart är en fråga om bistånd. I propositionen lämnas
exempel på politiska beslut som riktas till u-ländema och som därför
bör rymmas i begreppet u-landspolitik.

Vi delar regeringens bedömning att det är angeläget att anlägga ett
brett u-landspolitiskt synsätt.

Mot. 1977/78:1912

Socialdemokratin vill se u-landsfrågorna i detta vida perspektiv och
forma politiken utifrån detta. Det är angeläget att solidaritetsmotivet i
ökad utsträckning får påverka u-landspolitiken.

Vi har inget att erinra mot att regeringen tillsatt en departemental
samrådsgrupp. Det är regeringens uppgift att bedöma behovet av en
sådan.

Däremot anser vi det vara en stor brist att regeringen i propositionen
inte behandlar u-landspolitikens sakfrågor utöver biståndspolitiken. Därför
anser vi att den av regeringen lämnade redovisningen behöver kompletteras
på väsentliga områden. Nedrustningsfrågorna, de multinationella
företagens dominans, teknologin, handelspolitiken, råvaruinkomsterna
och energifrågorna måste enligt vår mening också behandlas inom
ramen för u-landspolitiken. Vi utvecklar därför i det följande vår syn
på dessa frågor.

Nedrustning och utveckling

Hotet mot en framtid i fred och rättvisa kommer främst från två
håll, båda med sitt ursprung från samma källa: det teknologiska, ekonomiska,
militära och politiska maktprivilegiet för den besuttna världen.
Det ena är klyftan mellan fattiga och rika folk. Det andra är kapprustningen
med sitt allvarliga hot mot vår existens och det klimat av
motsättningar och fruktan som den ger upphov till.

Att klyftan växer mellan fattiga och rika strider inte bara mot vår
uppfattning om solidaritet och rättvisa. Det utgör också en ständig källa
till konflikter inom och mellan stater och regioner, mellan i- och u-land.
Om klyftorna fortsätter att växa, kommer dessa ytterst att bli ett hot
mot världsfreden och öka riskerna för ett kärnvapenkrig.

Kapprustningen har i dag antagit orimliga proportioner. Dess omfattning
innebär, att försvarssystemen förfelat sitt ursprungliga syfte — att
öka resp. lands nationella säkerhet. I stället har den militära teknologin,
och med denna kapprustningen, kommit att alltmer följa sina egna lagar.
Samtidigt står det alltmer klart, att begreppet ”nationell säkerhet”
behöver omdefinieras. Beslut om den nationella säkerheten måste i allt
högre grad grundas på överväganden om de ekonomiska, sociala och
ekologiska problem, som vi samfällt står inför och som — i ett längre
perspektiv — utgör ett väl så stort hot mot enskilda staters säkerhet
som krigshotbilder.

Rustningskostnaderna är ett påtagligt exempel på missbruk av världens
samlade tillgångar. De mänskliga, materiella och teknologiska resurser
som används för rustningsändamål skulle i stället kunna användas
för utvecklingsändamål. Därför finns ett klart samband mellan en
ny ekonomisk världsordning och strävan efter nedrustning.

1977 beräknades världens totala rustningskostnader till nästan 2 000

Mot. 1977/78:1912

miljarder kronor, dvs. nära 5 miljarder kronor per dag. Detta är lika
mycket som den totala årsinkomsten för 1 800 miljoner människor i de
36 fattigaste länderna på jorden. Den tredje världens andel av rustningskostnaderna
stiger oavbrutet, dock med stora skillnader mellan
olika delar av världen. Tolv u-länder svarade för 70 % av den totala
kostnaden i u-landsvärlden, därav svarade fem länder i Mellersta Östern
för omkring 50 %. En betydande del av denna upprustning har sin
rot i stormakternas internationella maktambitioner. Detta bidrar ytterligare
till att skapa militära och politiska spänningar, vilket ökar riskerna
för nya konflikter och krig. USA:s andel av de totala vapenförsäljningarna
i världen är ca 50 %, Sovjets ca 25 %. De fyra största exportörerna
— USA, Sovjet, Frankrike och Storbritannien — svarar tillsammans
för 85 %. Vapenförsäljningarna från USA har stigit utomordentligt
kraftigt under 1970-talet. Därigenom kommer det privata
vinstintresset i vapenhandeln att spela en allt större roll. Mer än hälften
av världens forskare inom fysik och ingenjörsvetenskap är sysselsatta
med att utveckla existerande och redan nu förödande vapensystem. Räknat
i pengar används mer än hälften av världens forskningsresurser till
att utveckla vapenteknologier. Enligt åtskilliga ekonomers uppfattning
verkar en fortsatt kapprustning pådrivande för den internationella inflationsprocessen,
ett samband som bör studeras närmare.

I motsats till detta skulle en satsning på nedrustning bidra till

— produktiv och konstruktiv användning av materiella och mänskliga
resurser

— ekonomisk och social utveckling och utjämning

— en relativ ökning av arbetstillfällena i den civila sektorn genom
mindre investeringskostnader per arbetstillfälle i denna sektor jämfört
med den militära.

Genom att hejda kapprustningen och sätta i gång en nedrustningsprocess
skulle staterna frigöra väldiga resurser för insatser för en större
ekonomisk och social rättvisa i världen. Detta i sin tur skulle stärka
möjligheterna att mera effektivt ta itu med de politiska, ekonomiska och
sociala orättvisorna, som är de yttersta orsakerna till krig.

För att göra kraven på en radikal nedrustning trovärdiga gäller det
att kunna anvisa vägar för en omvandling av de resurser som satsas på
kapprustningen till civilt bruk. De FN-studier, som hittills företagits,
har rent allmänt visat, att en sådan förändring av resursanvändningen är
möjlig. Hittills har man dock inte analyserat de konkreta förhållanden,
under vilka militärindustrierna arbetar, inte heller vad som krävs av
planering och organisation för att ett land i en nedrustningssituation
skall kunna övergå till civil produktion.

Vi vill från socialdemokratins sida fortsätta ett aktivt arbete för fred
och nedrustning. Vi har i partimotionen 1977/78: 423 anvisat vägar härför,
bl. a. genom förslag om insatser vid FN:s specialsession för ned

Mot. 1977/78:1912

rustning och i andra sammanhang. Vi bygger därmed vidare på socialdemokratins
internationella insatser på fredens och solidaritetens område.
Vi vill främja en nedrustningsprocess, som kan möjliggöra en
ökad social och ekonomisk rättvisa i världen — nedrustning för utveckling.

Multinationella företag

Det system för det internationella ekonomiska samarbetet, som skapades
efter andra världskriget, påskyndade de multinationella företagens
snabba expansion. Den liberala synen på kapitalrörelser möjliggjorde
för företag att flytta och expandera sina verksamheter i olika delar av
världen.

Nu håller de multinationella företagen alltmer på att utvecklas till
globala planhushållare, som verkar utan demokratisk kontroll och ansvar.
Deras inflytande över såväl handel som enskilda länder är betydande.
Ca en tredjedel av världshandeln beräknas vara interntransaktioner
inom samma företag. Redan i dag utgör de multinationella företagen
ett hot mot såväl länders som fackföreningars möjligheter att hävda
sina demokratiska och legitima rättigheter. Flera exempel finns också på
hur olika multinationella företag har försökt att direkt påverka den politiska
utvecklingen i u-länder.

Genom sin monopolställning över teknologi och patent och genom
sin dominerande ställning över marknadsföring och distribution, kan
multinationella företag effektivt hindra u-länders försök att åstadkomma
en nationellt styrd industrialisering. U-länderna är helt enkelt beroende
av de multinationella företagen.

Ett av u-ländernas krav i samband med en ny ekonomisk världsordning
är, att deras andel av världens industriproduktion skall öka till
25 % år 2000 mot dagens knappa 10 %. Industrialiseringen är viktig om
u-länderna skall kunna öka sysselsättningen och tillfredsställa viktiga
mänskliga behov. Men om en ökad industriproduktion skall komma de
fattiga människorna till del, måste den ekonomiska politiken vara inriktad
på att tillgodose dessa gruppers behov. U-ländernas krav på en ökad
andel av industriproduktionen motiverar emellertid inte vilken utländsk
industrietablering som helst.

U-länder, som styrs av inhemska kapitalägare och en överklass utan
ambitioner att fördela landets resurser rättvist, har i många fall satsat
på en extremt exportinriktad produktion tillsammans med multinationella
bolag. I sin ambition att dra till sig utländska investeringar så satsar
de på att ge de multinationella företagen så fördelaktiga villkor som
möjligt. Vi har tidigare i denna motion berört de s. k. frizonerna, vilka
är extrema exempel på detta. Alliansen mellan multinationella företag
och stora kapitalägare i u-länderna utgör ett hot mot löntagare i både

Mot. 1977/78:1912

u-länder och i-länder och undergräver samtidigt kravet på solidaritet i
i-ländema med alla u-länder och deras gemensamma krav. Den skapar
därtill arbetslöshet både i u-länder och i-länder.

Eftersom de multinationella företagens styrka till stor del baseras på
att de kan flytta produktion och kapital från ett land till ett annat, så
måste även motparten samarbeta över gränserna. Det är nödvändigt att
alla länder, som vill föra en självständig ekonomisk och social politik,
samarbetar för att utforma en gemensam politik gentemot de multinationella
företagen. Stater och fackliga organisationer har här ett
gemensamt intresse av ett starkare samarbete.

På sikt är det effektivaste sättet att styra in industrikapitalet i socialt
acceptabla banor att det underställs demokratisk kontroll i både i-länder
och u-länder. Socialdemokratin kommer att fortsätta sina ansträngningar
att komma till rätta med de problem som är en följd av de multinationella
företagens verksamhet. Genomförandet av ekonomisk demokrati
kommer att spela en viktig roll härvidlag.

I många länder är fackföreningsrörelsen svag och splittrad. Det är
därför enligt vår mening viktigt, att Sverige i olika internationella sammanhang
kräver, att fackligt arbete skall tillåtas. Det är dessutom viktigt
att Sverige genom biståndsverksamheten stödjer utbyggnaden av
fackliga organisationer både ekonomiskt och personellt. U-länderna bör
förmås att i ökad omfattning ratificera och efterleva ILO:s konventioner
och rekommendationer.

Inom internationella organ är det viktigt att följa och stödja u-länders
krav på regler för de multinationella företagens verksamhet. Sverige bör
med kraft verka för att OECD:s uppförandekod för multinationella företag
snarast revideras. Rekommendationer måste på väsentliga punkter
gradvis ersättas med bindande regler.

Sverige bör också aktivt verka för att det pågående arbetet inom FN
och ILO med uppförandekod kompletteras med åtgärder riktade till regeringar
och arbetsgivare i syfte att legalisera självständigt arbetande
fackföreningar.

Teknologi

De multinationella företagen har ett dominerande inflytande över
världens teknologiska kapacitet. Världens forsknings- och utvecklingskapacitet
kontrolleras till stor del av privata företag. U-ländernas andel
är endast 4 %. Denna fördelning är inte bara allvarlig i sig. Den har
konsekvenser för hur effektivt u-länderna kan utnyttja alla andra resurser.
En inhemsk teknologisk bas är avgörande för att kunna fatta
riktiga beslut om vilken typ av industriell teknik som skall importeras.
En egen vetenskaplig kapacitet är betydelsefull för att kunna bedriva en
effektiv utvecklingspolitik. Många u-länder är i dag totalt utlämnade åt

Mot. 1977/78:1912

utländska konsultbolag — ofta anknutna till multinationella företag —
och internationella experter. De tjänster u-ländema tvingas köpa är
inte bara dyra. Ofta är de råd som ges av tvivelaktigt värde.

U-länderna har i olika internationella sammanhang krävt, att deras
ställning inom teknologiområdet skall stärkas. Inom FN pågår arbete
på flera håll. Förhandlingar om regler för multinationella företag pågår
sedan några år. Inom UNCTAD diskuteras överföring av teknologi, och
en särskild FN-konferens om vetenskap och teknologi skall hållas 1979.

Det internationella arbetet på att utforma regler för vetenskapligt och
tekniskt samarbete har hittills gått långsamt. Några radikala förändringar
kan inte förväntas. Det är därför viktigt, att u-ländema tar till
vara alla möjligheter till ökat regionalt samarbete för att själva försöka
tvinga fram ändringar. Om t. ex. många u-länder i en region tillämpar
gemensamma regler, bör det finnas möjligheter att tvinga multinationella
företag att anpassa sig. Informationsutbyte angående internationella
konsultföretags kvalitet och hederlighet är en annan enkel åtgärd, som
kan ha betydelse för u-länder med svag inhemsk kapacitet. När det
gäller internationella patentregler finns det anledning för u-länderna att
ta ställning till om man över huvud taget skall acceptera patentskydd på
alla områden.

Huvudsyftet med de internationella åtgärder som vidtas bör vara att
underlätta för u-länderna att bygga upp en egen kapacitet att utveckla,
värdera och förvärva vetenskaplig och teknologisk kunskap. Förändringar
av regler för internationellt samarbete kan göra detta lättare för
u-länderna. Men det är de åtgärder som vidtas inom u-länderna som
har betydelse för de breda folkgruppernas situation. Det är också de enskilda
u-landsregeringarna, som måste besluta om hur ökade resurser
inom detta område skall anpassas för att lösa de egna problemen. Inom
vår biståndsverksamhet är det alltså en väsentlig uppgift att ställa resurser
till förfogande för detta. SAREC kan i detta sammanhang göra
en väsentlig insats.

Handel och ekonomisk politik

Sedan flera år tillbaka upplever världen den svåraste konjunkturnedgången
sedan 1930-talet. I OECD-länderna är mer än 15 miljoner människor
arbetslösa. Samtidigt är inflationen rekordhög. Människorna förvägras
rätten att utföra produktivt arbete samtidigt som stora sociala
behov inte blir tillfredsställda. Vi upplever en kapitalismens kris.

De ekonomiskt starka länderna har accepterat arbetslösheten i en
strävan att motarbeta inflationen. Samtidigt uppvisar en del av dessa
länder stora överskott i sin handelsbalans. Denna ekonomiska politik är
oacceptabel för socialdemokratin.

Arbetslösheten och hotet om ytterligare arbetslöshet är samtidigt ett

2f Riksdagen 1977/78. 3 sami. Nr 1912

Mot. 1977/78:1912

hot mot både u-länder och i-länder. Den förda politiken i de stora
i-länderna får till följd att u-ländernas möjligheter att få avsättning för
sina exportvaror minskar samtidigt som protektionistiska krav i handelspolitiken
blir vanligare. En stor arbetslöshet och en stark inflation utgör
en dålig förutsättning för att stärka stödet till u-ländema. Den allt snabbare
strukturomvandlingen, som äger rum parallellt med lågkonjunkturen
och som på senare år kommit att inbegripa vissa u-länder, får inte
ske till priset av arbetslöshet.

Därför ser socialdemokratin en rationell, tillväxtskapande ekonomisk
politik i i-länderna som en oundgänglig förutsättning för att man skall
kunna göra framsteg mot en rättvisare världsordning. Vi återkommer
till det starka ömsesidiga beroende, som i dag finns mellan u- och i-ländernas
ekonomiska utveckling. Det bör emellertid slås fast att någon
grundläggande motsättning inte föreligger mellan strävanden till fortsatt
reformaktivitet hos oss och ökad rättvisa för u-ländernas folk. Motsättningen
gäller mellan den kapitalistiska ekonomiska politik som ställer
miljoner människor över hela världen utan meningsfull sysselsättning
och den politik som har som främsta utgångspunkt att tillvarata tillgängliga
resurser för välståndsskapande sysselsättning och produktion.

För överskådlig tid måste jordbruket och livsmedelsproduktionen utgöra
basen för sysselsättning och ekonomisk utveckling i de flesta uländer.
Jordreformer och rättvisare arrendesystem måste genomföras
för att produktionen skall kunna ökas och för att alla skall få arbete.
Reformer av det slaget är också nödvändiga för en mer rättvis resursoch
förmögenhetsfördelning. Men en ekonomi, där flertalet får sin utkomst
på landsbygden, är sårbar och innehåller ofta alltför få dynamiska
element för att en ekonomisk utveckling skall komma till stånd. U-ländernas
ansträngningar för att öka produktionen av färdigvaror är därför
nödvändiga för att människorna skall få rimligare villkor. Det är genom
den massproduktion som en industrialisering, redan i liten skala, ger
möjlighet till som människors bl. a. basbehov kan tillfredsställas. Denna
industrialisering ökar möjligheterna till export från i-ländema.

U-ländemas ansträngningar att öka varuproduktionen innebär också
ett ökat utbud på världsmarknaden. I samband med kraven på en ny
ekonomisk världsordning har u-länder krävt att lättare få tillgång till
i-ländernas marknader för sin export. Dessa krav innebär, att i-ländernas
industristruktur måste förändras för att möjliggöra en ökad import
från u-länder av varor. Men denna omstrukturering i i-länderna måste
planeras för att den skall ske i socialt acceptabla former.

De regler, som i dag bestämmer världshandeln, måste revideras för
att skapa bättre förutsättningar för nationella program för sysselsättning
åt alla och andra mänskliga rättigheter i u-länder såväl som i i-länder.

Fackföreningsrörelsens krav på en socialklausul i GATT är ett uttryck
för detta, och kravet reses i förvissning om att nationella rege

Mot. 1977/78:1912

ringars försök att åstadkomma full sysselsättning och socialt rättvisa
levnadsvillkor försvåras av de nuvarande reglerna, som helt saknar
bestämmelser, som tillgodoser arbetets rätt. Socialklausulen innebär, att
GATT:s medlemsländer skall åläggas att föra en politik för full sysselsättning
för att dra nytta av handelsreglerna. Den innebär vidare rätt
till förbud mot export av farliga arbetsmiljöer för att skydda de anställda.
Socialklausulen ställer krav på att arbetsgivare inte skall få möjlighet
att exploatera människor, som lever i samhällen med stor arbetslöshet
genom att erbjuda arbetsvillkor, som är uppenbart oacceptabla
och under existensminimum. För att åstadkomma detta krävs ett starkare
fackligt inflytande över handelspolitiken liksom facklig representation
i GATT, dels i form av socialklausulens trepartskommission, dvs.
företrädare för regering, arbetstagare och arbetsgivare, dels i form av
fackligt deltagande i nationella delegationer, utsedda av regeringen,
liksom rådgivande status åt de internationella fackliga organisationerna.

Fond för bättre råvaruinkomster

Fortfarande utgör råvaror (bränslen och andra råvaror) den största
andelen av u-ländernas export. Men denna handel är behäftad med en
rad problem. Råvarumarknadema är instabila, priserna på flera råvaror
har sjunkit i förhållande till industrivarupriserna. Under senare år har
det därtill förekommit en omfattande spekulation i råvaror, som både
skapat inflation och givit arbetsfria inkomster åt spekulanterna. I förslaget
till en ny ekonomisk världsordning, som antogs av FN:s extra
generalförsamling 1974 har u-länderna fört fram ett förslag, som är
tänkt att stabilisera och öka intäkterna av råvaruexporten, det så kallade
integrerade råvaruprogrammet.

Förslaget går ut på att man för ett begränsat antal råvaror skall arrangera
lager, där råvaror kan lagras, om priset är för lågt och sälja ut
då priset stiger. För att finansiera uppbyggnaden och verksamheten av
dessa lagerarrangemang har u-ländema föreslagit, att man skall inrätta
en fond, som både i-länder och u-länder skall bidra till. När det är löst,
kan man träffa långsiktiga prisavtal för de råvaror, som skall ingå i
programmet. En råvarufond bör också kunna användas för att motverka
internationell spekulation i råvaror.

En stabilisering av inkomsterna på råvaror kan vara till fördel både
för säljare och köpare beroende på hur systemet byggs upp. Det ger
möjligheter till säkrare prognoser och effektivare långtidsplanering. Men
jämnare inkomster av råvaruexporten innebär inte automatiskt att folkflertalet
i u-landet får det bättre. Det är inte ens givet, att de ökade inkomsterna
stannar i det exporterande landet. En stor del av råvaruhandeln
kontrolleras av multinationella företag och i vissa fall är råvaruhandel
bara en angelägenhet inom multinationella företag. För att in

Mot. 1977/78:1912

komster av såväl råvaruhandel som annan handel skall komma de fattiga
människorna till del, krävs att det exporterande landet kontrollerar
handeln och att överskottet utnyttjas för socialt angelägna program.

Trots att effekterna av det integrerade råvaruprogrammet inte är entydiga,
har det fått en stor symbolisk betydelse för diskussionerna om
en ny ekonomisk världsordning. Råvaruprogrammet är den del av förslaget,
som man ägnat mest tid åt, men ännu har inga förhandlingar
kunnat slutföras.

Frågan drevs hårt av u-länderna under UNCTAD IV 1976 och u-länderna
fick då stöd av flera i-länder, främst de nordiska. Det finns även
i det fortsatta förhandlingsarbetet starka skäl för Sverige att stödja kravet
på högre och jämnare inkomster för u-ländernas rå varuexport.
Fondsystemet bör också få till uppgift att motverka internationell spekulation.
De fördelningspolitiska effekterna av råvaruhandeln bör studeras
närmare.

Ett ytterligare stort problem med råvaruhandeln är, att utländska intressen
ofta står som ägare till råvarufyndigheter. Utländsk dominans
försvårar u-Iändernas planering. De har därför i förslaget till ny världsordning
krävt permanent suveränitet över sina naturresurser. De har
med all rätt hävdat, att varje stat är berättigad att utöva effektiv kontroll
över sina naturresurser och ha rätt att överföra äganderätten till
dem. Sverige bör fortsätta att aktivt stödja dessa krav.

Energi

Bristen på energi till rimliga priser är ett betydligt allvarligare problem
än begränsad tillgång på andra råvaror. Det finns utan tvekan så
mycket obruten malm, att u-länderna skulle kunna uppnå samma förbrukning
av metaller som i-länder. Men det går åt mer energi och arbete
för att bryta malm som är svårtillgänglig eller av sämre kvalitet.

I Sverige använder vi 16 gånger så mycket energi per person som den
genomsnittlige invånaren i ett u-land gör. Sveriges 8 miljoner invånare
gör av med mer olja än Indiens 540 miljoner invånare.

På den internationella energimarknaden konkurrerar vi direkt med
dessa länder. Där är vi alltså stora och ingalunda betydelselösa.

De allra fattigaste u-länderna använder i huvudsak icke-kommersiella
energislag (ved, spillning etc.). Dessa går huvudsakligen åt till matlagning,
ibland uppvärmning. I dessa länder är oljan viktig dels för transporter,
dels som ersättning för de icke-kommersiella energislagen. För
u-länder utan infrastruktur är nämligen energislag som kol, vattenkraft
och kärnkraft inget alternativ.

Oljekrisen håller på att utlösa en ekologisk kris i många u-länder.
Detta beror på att vegetationen huggs ned för att användas som bränsle,
med därav följande erosion och utarmning av jorden.

Mot. 1977/78:1912

De globala oljeresurserna räcker sannolikt inte till för att möjliggöra
en utveckling i u-länderna, om i-länderna fortsätter att konsumera stora
mängder olja. För u-länder, som påbörjat en utvecklingsprocess och
därmed sammanhängande uppbyggnad av infrastruktur, är det lättare
att ersätta såväl olja som ved med andra energislag.

Det är nödvändigt med en internationell energihushållning, som tar
hänsyn till de mest akuta behoven. Det är vidare viktigt, att en sådan
internationell hushållning inriktas på att energislagen anpassas efter användningsområde.

U-ländernas svårigheter att öka sin energianvändning på ett från
miljösynpunkt tillfredsställande sätt beror på deras allmänt svaga ekonomiska
situation. Åtgärder, som kan öka u-ländernas köpkraft, innebär
indirekt att deras energianvändning kan öka. Men för att u-länder
skall kunna öka sin konsumtion väsentligt krävs av i-länderna, att de
medverkar till hushållning och sparande med knappa tillgångar. Den
internationella solidariteten kräver, att i-länderna utvecklar och i större
utsträckning använder inhemska energikällor. För svenskt vidkommande
innebär det att vi i första hand kraftigt minskar vårt oljeberoende och
bidrar till att utveckla nya långsiktiga lösningar för den globala energiförsörjningen.
En satsning på forskning och utveckling av alternativ
energiproduktion, gärna i samarbete med u-länder, kan bli ett verksamt
medel att lösa världens energiförsörjning. I många u-länder med låg
teknisk nivå och dåligt utbyggda elnät, kan alternativa energikällor,
tillverkade i små enheter, bli till stor nytta.

Biståndspolitik

Regeringen ansluter sig i propositionen i allt väsentligt till biståndspolitiska
utredningens förslag och därmed till de principer för biståndspolitiken
som socialdemokratin i regeringsställning utformade. Vi hälsar
naturligtvis med tillfredsställelse att den borgerliga regeringen nu på
detta sätt anknyter till vår biståndspolitik. I vissa delar finns det dock
anledning att se kritiskt på den framställning som presenteras i propositionen.

Mål för biståndspolitiken

Biståndspolitiska utredningens enhälliga förslag om målen för biståndspolitiken
— resurstillväxt, ekonomisk och social utjämning, ekonomisk
och politisk självständighet, demokratisk samhällsutveckling —
som regeringen i propositionen ansluter sig till överensstämmer med de
mål för verksamheten som socialdemokratin tidigare ställt upp. Den
enighet om själva målformuleringen som därmed uppnås är enligt vår
mening av stort värde. Vi förutsätter att detta också bättre än hittills
kommer att prägla regeringens politik.

Mot. 1977/78:1912

Vi anser dock att de motiveringar som anförs i propositionen för de
angivna målen är vagt utformade. Det är olyckligt, eftersom oklarheter
alltid kan ge upphov till och möjliggöra olika tolkningar. Även om vi
utgår ifrån att vagheten inte är ett uttryck för oenighet inom regeringen
om innebörden av de angivna målen ser vi det nödvändigt att redovisa
vår syn på de angivna målen.

Enligt vår mening skall biståndet medverka till ekonomisk utveckling
och social rättvisa. Det skall också främja en utveckling mot ökad självständighet
och demokrati. Tonvikten har under senare år alltmer kommit
att läggas vid social rättvisa. Detta är naturligt. Det yttersta syftet
med allt bistånd är att främja en jämnare fördelning av resurserna så
att u-landets utvecklingsansträngningar omfattar de stora fattiga folkgrupperna.
Ett bistånd, som stannar i händerna på en rik överklass, saknar
både ekonomiskt och moraliskt berättigande.

Ett annat viktigt mål för svensk biståndspolitik är att stödja mottagarlandets
nationella, politiska och ekonomiska självständighet. Detta
står helt i samklang med strävanden att stödja en långsiktig ekonomisk
utveckling för social rättvisa. Grunden för självständighet måste vara en
tryggad försörjning och möjlighet att förlita sig till egna krafter. Svenska
biståndsinsatser kan också bli aktuella, när u-land utsätts för ekonomiska
påtryckningar från stormakter på ett sätt, som hotar den politiska
självständigheten. Detta var ett av de viktigaste skälen för Sveriges
stöd till Allende-regeringen i Chile. Samarbetet med befrielserörelsema
i Afrika är ett exempel på långsiktigt stöd för dessa rörelsers kamp för
att ge folkmajoriteten makt, att i fred och oberoende bestämma i stater,
som nu regeras av en vit rasistisk minoritet.

Biståndet skall också ses som ett stöd för en demokratisk samhällsutveckling.
I de två citaten nedan har en enig biståndspolitisk utredning
uttryckt hur detta mål bör tolkas.

För enskilda medborgare är de personliga fri- och rättigheterna lika
åtråvärda som hos oss; och övergrepp mot den enskilde drabbar lika
hårt. Den ekonomiska och sociala situationen i många u-länder gör det
emellertid svårt att förverkliga en i västerländsk mening fungerande demokrati.
Det demokratiska samhällssystemet i sin praktiska tillämpning
i de nordiska länderna bygger inte enbart på de principiella förutsättningarna
fria och hemliga val, organisations- och föreningsrätt och
självständiga massmedier. Viktiga är också de ekonomiska och sociala
förutsättningarna — allmän läs- och skrivkunnighet, en inkomstfördelning
som ger upphov till ekonomiskt starka organisationer för olika intressegemenskaper,
delaktighet i beslutsprocessen även utanför det politiska
fältet samt en tradition som minskar det alltid närvarande hotet
mot öppna samhällssystem.

Vår förhoppning om en demokratisk samhällsform i u-ländema måste
vara knuten till en utveckling på lång sikt och en relativt vid tolkning av
demokratibegreppet måste ges.

Mot. 1977/78:1912

Härvid bör man inte enbart se till de formella ramarna för demokratin.
Ett folkligt deltagande i beslutsprocessen är självfallet viktigt även
om det inte sker inom i västerländsk mening demokratiska former. I en
del av de s. k. enpartistaterna kan det enda tillåtna partiet ha karaktären
av en nationell folkrörelse med det främsta syftet att mobilisera
mänskliga och materiella resurser för utvecklingen. Inom denna ram
finns ofta möjligheter till ett brett deltagande i beslutsprocessen. En förutsättning
är att deltagandet grundas på en dialog där kritik och avvikande
meningar kan framföras utan risk för repressalier. Härigenom
skapas bättre underlag för beslut och politiken kan grundas på medborgarnas
förtroende. Samtidigt läggs en grund som kan vidareutvecklas
till en mera utvecklad demokratisk samhällsordning.

En annan viktig princip för biståndet är, att det skall vara långsiktigt
och inriktas enligt de prioriteringar mottagarländerna fastställt. Det är
denna princip, som i sin praktiska tillämpning brukar kallas landprogrammering.
Denna form av samarbete är inte bara en fråga om solidaritet
och respekt för mottagarlandets självständighet.

Lika viktigt är att långsiktigt, fritt disponibelt bistånd är en avgörande
förutsättning för mottagarlandets effektiva planering. Många u-länder
finansierar en stor del av utvecklingsprogrammet med bistånd från en
lång rad olika länder och organisationer. En effektiv samordning kan
endast göras av regering och myndigheter i mottagarlandet. Detta förutsätter,
att man i mottagarlandet faktiskt kan bestämma, hur resurserna
skall användas.

Det är målet om social rättvisa och landprogrammeringsprincipen,
som tillsammans anger den avgörande utgångspunkten för den socialdemokratiska
biståndspolitiken. Ett effektivt bistånd, som verkligen når
ut till de fattiga, förutsätter en grundläggande samstämmighet om målen
mellan givare och mottagare. Endast i länder, som själva aktivt driver
en fördelningspolitik, blir biståndet en del av en utveckling mot
social rättvisa. Det kan då också bli fråga om ett bistånd, som lägger
grunden för ett djupare samarbete byggt på gemensamma värderingar
om solidaritet och jämställdhet.

Det finns tecken på att regeringen i den praktiska biståndsverksamheten
börjat bortse från dessa förhållanden. I stället har man ägnat
uppmärksamheten åt de enskilda biståndsprojektens, mer eller mindre
sociala karaktär. En sådan politik, som bortser från den utvecklingsmiljö,
som biståndet sätts in i, är nästan alltid skadlig. De knappa biståndsresurserna
utnyttjas ineffektivt. Vi kan från socialdemokratisk sida
därför inte godta någon uppluckring i den praktiska tillämpningen av de
principer, som gällt för den svenska biståndspolitiken sedan 1970, och
som åter anges i regeringspropositionen.

En självklarhet, som i detta sammanhang ofta glöms bort, är att statligt
utvecklingssamarbete är ett samarbete mellan två suveräna regeringar.
Slutsatsen är lika självklar. Bistånd måste lämnas på villkor, som

Mot. 1977/78:1912

är acceptabla för mottagarlandets regering. Ett försök att driva statlig
biståndsverksamhet i strid med ett annat lands regeringspolitik är såväl
ekonomiskt ineffektivt som utrikespolitiskt oacceptabelt.

I ytterligare ett avseende är propositionen oklar vid genomgången av
kriterier för svensk biståndsgivning. Betydelsen av att mänskliga rättigheter
främjas i mottagarländerna understryks i ett avsnitt i propositionen.
Man utgår emellertid från en alltför snäv syn på de mänskliga rättigheterna,
när man närmast tycks vilja likställa de grundläggande
mänskliga rättigheterna med politiska och civila rättigheter. I Förenta
nationerna har getts uttryck för bredare och mer fullständiga krav på
främjandet av mänskliga rättigheter genom de två mänskliga rättighetskonventionerna.
Dessa anger dels de kollektiva mänskliga rättigheterna
som rätten för alla folk till självbestämmande och rätten att behärska
sina naturresurser för egna ändamål, liksom jämställdhet mellan män
och kvinnor. Därutöver preciserar konventionerna såväl människornas
civila och politiska rättigheter som de ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheter som enligt FN skall tillkomma alla människor. Det är
givet att den syn på mänskliga rättigheter som bör prägla Sveriges hållning
till andra länder bör utgå från de mera omfattande rättigheter som
tillkommer mänskligheten i enlighet med FN:s mänskliga rättighetskonventioner.

Volymmålet för svenskt bistånd

På förslag av den dåvarande socialdemokratiska regeringen beslöt
riksdagen år 1968 att anslagen till bistånd skulle öka, så att de vid
mitten av 1970-talet motsvarade 1 % av vår bruttonationalprodukt
(BNP). Sverige nådde som första land i världen FN:s biståndsmål.

Den breda uppslutningen inom arbetarrörelsen för ett omfattande biståndssamarbete
har varit av avgörande betydelse för ökningen av biståndsanslagen.
Enprocentsmålet bör enligt vår mening uppfattas som
en miniminivå för anslagen. Vi ansluter oss till biståndspolitiska utredningens
mening att något behov av att nu fastställa ett nytt mål inte
finns. Ansträngningar bör emellertid göras att i takt med växande resurser
söka höja nivån.

Regeringen upprepar i propositionen sin tidigare redovisade anslagsbedömning.
Trots Sveriges ekonomiska svårigheter har, säger man, regeringen
”beräknat anslagsramen för såväl innevarande som nästa budgetår
så, att biståndsanslaget skall överstiga nivån 1 % av bruttonationalprodukten”.

Vi framhöll i motionen 1021 till årets riksdag följande:

Situationen för många u-länder har under senare år ytterligare försämrats.
Detta sammanhänger med den djupa och långvariga lågkonjunkturen
samt med den restriktiva ekonomiska politiken i industrilän

Mot. 1977/78:1912

derna. Därtill kommer de starka prisstegringarna, som haft en påtagligt
negativ effekt för de fattigaste länderna. Inflationen har också haft den
ogynnsamma innebörden för u-ländema att det internationella biståndet
från internationella organ och enskilda givarländer kraftigt har minskat
i värde. Också devalveringen av den svenska kronan har urholkat realvärdet
av biståndet för u-ländema.

Vi konstaterade vidare:

I årets budgetproposition föreslås en uppräkning av biståndsanslaget
med 320 milj. kr. jämfört med innevarande budgetår. Därmed anser
regeringen att den s. k. enprocentsnivån kan bibehållas. Som en följd
av den negativa utvecklingen av bruttonationalprodukten kommer biståndet
för budgetåret 1978/79 att bli klart mindre i reala termer än
under innevarande år. Denna effekt blir än mer markant genom att
andelen s. k. bundet bistånd ökar. Ökningen av det bundna biståndet i
budgetpropositionen är exakt lika stor som hela ökningen — 175 milj.
kr. — i det bilaterala programmet för enskilda länder.

Härtill kan läggas att regeringen även budgetåret 1977/78 genomfört
en viss ökning av det bundna biståndet, trots utsagor om motsatsen.

Eftersom ingenting framkommit sedan motion 1977/78: 1021 skrevs,
som förändrar situationen, vill vi än en gång understryka den syn på
frågan som vi då framförde.

Samarbete med internationella organisationer

Vårt allmänna och politiska stöd till FN måste på alla sätt bevaras
och stärkas. Det är främst i FN vi har att föra dialogen och förhandlingar
om en bättre världsordning. Omfattningen av våra finansiella bidrag
till olika FN-organ får vägas mellan detta och i vilken utsträckning
FN-organen verkar för de biståndspolitiska mål vi satt upp, både
vad avser länderinriktning och effektivitet. Det finns skäl att starkare
verka för att FN:s biståndsverksamhet i ökande utsträckning går till
fattiga u-länder, som själva för en politik för ekonomisk och social utjämning.
Upprätthållandet och stärkandet av respekten för FN som
organisation för att lösa internationella konflikter och att öka jämlikheten
och rättvisan mellan fattiga och rika kommer att kräva stora insatser
från svensk sida.

Världsbanken har med rätta kritiserats starkt bl. a. från svensk sida.
Världsbanken har status som fackorgan i FN men har till skillnad från
övriga FN särskilda beslutsregler. Rösterna i styrelsen tilldelas i förhållande
till ekonomisk styrka. Världsbanken har vid flera tillfällen
ställt sådana krav på låntagarländerna, att det inneburit att de fattiga
fått det sämre. Världsbankens uppträdande mot Chile är beryktat.
Världsbanken styrs ytterst av kapitalistiska intressen. Samtidigt är
Världsbanken en organisation med stora ekonomiska och administra

Mot. 1977/78:1912

tiva resurser, som u-länderna tvingas att vända sig till för att klara
akuta lånebehov för investeringar. För u-ländema är alternativet ofta
att gå till privata storbanker med hårdare lånevillkor. Därför medverkar
nästan alla u-länder, även Vietnam, Tanzania och Guinea-Bissau m. fl.
i Världsbanken och framför allt dess dotterorganisation, IDA, som ger
lån på ekonomiskt förmånliga villkor.

U-ländema ser helst, att Sverige inom Världsbanken arbetar hårt och
aktivt för progressiva krav för förändring. Vi bör därför stödja detta
krav, även om vår höga andel av bidragen till IDA bör minska. I stället
bör vi så långt möjligt arbeta för att stärka FN:s kapitalfond för att
u-länderna därigenom skall få en annan kanal för kapitalbistånd. För att
kapitalfonden på sikt skall bli ett effektivt organ för u-ländernas utveckling
krävs ytterligare resurser, bl. a. från svensk sida.

Sveriges finansiella engagemang i Världsbanksgruppen gäller emellertid
inte endast IDA, även om det bara är dit som resurser överförs ur
biståndsanslagen. Regeringen påpekar att frågan om en ökning av det i
Världsbanken insatta kapitalet aktualiserats. Man förbigår emellertid
med tystnad att det som diskuteras är i det närmaste en fördubbling av
Världsbankens kapital. En redogörelse för svenska regeringens ställningstagande
till denna fråga skulle enligt vår uppfattning ha varit på
sin plats. Som aktiv partner i det internationella utvecklingssamarbetet
har Sverige all anledning att kritiskt pröva om det gagnar detta utvecklingssamarbete
att en enda institution, därtill intimt samverkande med
den Internationella valutafonden, får en så dominerande ställning gentemot
de fattiga länderna.

Det mellanstatliga samarbetet på valutaområdet har, bortsett från
kontakterna mellan i första hand i-ländemas centralbanker, sin tyngd
förlagd till Internationella valutafonden (IMF). Detta organ har som
främsta uppgift att genom medellång kreditgivning underlätta för underskottsländerna
att återvinna betalningsjämvikten. IMF har vidare
ansvaret för de s. k. särskilda dragningsrätterna (SDR), som är en form
av valutareservtillgång vid sidan av dollarn och guldet.

IMF:s regler och arbetssätt präglas i hög grad av västliga kapitalistiska
länders intressen. Man ställer ofta som villkor för lån, att länderna
begränsar den offentliga sektorn, upphör med social fördelningspolitik
och släpper in utländska investeringar. Eftersom det internationella
bankväsendet i allt högre grad låter IMF:s lånebeslut bli avgörande
för sin egen kreditgivning, är låntagarländerna mer eller mindre
tvingade att acceptera fondens krav. Det finns gott om exempel, både
i Europa och i tredje världen, på hur fonden på detta sätt tvingat fram
en omläggning av den ekonomiska politiken till löntagarnas och det
nationella oberoendets nackdel.

Det är inte minst mot denna bakgrund, som man skall bedöma u-lands

Mot. 1977/78:1912

kravet på ändrade beslutsregler i IMF. Enligt vår mening bör Sverige
kraftfullt stödja sådana förändringar som innebär mer demokratiska
beslutsformer. Först då kan IMF förändras i riktning mot den världscentralbank,
som på sikt är nödvändig för en mer rättvis ekonomisk
utveckling på det globala planet.

Fondens verksamhet måste följas med skärpt intresse. De fackliga organisationerna
måste ges möjlighet till insyn och påverkan för att ge
tyngd åt sysselsättningspolitik och sociala hänsyn. Dessa krav är angelägna
med hänsyn till både Sveriges förändrade ekonomiska situation
och våra u-landspolitiska strävanden.

I IMF skapades för ett antal år sedan ett system med ett slags reservvaluta,
de s. k. speciella dragningsrätterna (SDR). Dessa utgår f. n. från
samma skala som röstfördelningen i IMF, vilket innebär, att länderna
med den största ekonomiska styrkan får mest och vice versa. U-länderna
har krävt ändrade regler för utdelning av SDR. U-landskravet har
i första hand inneburit, att man etablerar en länk mellan det internationella
betalningssystemets behov av SDR och u-ländernas behov av utvecklingskapital.

Sverige bör spela en aktiv roll för att få till stånd en sådan länk.

Vi har från socialdemokratins sida i andra sammanhang riktat stark
kritik mot Sveriges inträde i Interamerikanska utvecklingsbanken (IDB)
och krävt att Sverige skall lämna banken. De farhågor vi haft i fråga
om bankens utlåningspolitik har besannats. Banken förbereder nu nya
krav på ökade finansiella bidrag från bl. a. Sverige. Detta förhållande
nämns över huvud taget ej i propositionen.

Vi upprepar vårt krav om att riksdagen skall besluta att Sverige skall
lämna IDB.

I fråga om den s. k. ämnesinriktade verksamheten vill vi framhålla
vikten av att denna ges en klarare målinriktning. I dag ryms en rad insatser
som stöd till forskning, utredningar, kurser, seminarier och diverse
multilateral verksamhet under detta begrepp. Merparten av insatserna
sker i samarbete med FN:s fackorgan. Det är svårt att urskilja
några klara riktlinjer och prioriteringar för verksamheten. Praktiskt taget
alla ämnesområden och sektorer på biståndsområdet förekommer
eller kan förekomma.

Det finns därför anledning både att vara restriktiv i allmänhet när
det gäller ämnesinriktad verksamhet utanför landramama och att ge
verksamheten klarare motiv och målinriktning. Det bör alltså finnas
starka särskilda skäl för att motivera de enskilda ämnesinriktade insatserna.
Ett sådant skäl kan t. ex. vara att ett ämnesområde är viktigt men
försummat av andra biståndsgivare och internationella organ. Sverige
kan då göra en pionjärinsats och väcka intresse också hos andra. Detta
gäller t. ex. i fråga om familjeplanering och gäller nu kvinnofrågor.

Mot. 1977/78:1912

Andra skäl kan vara övertygelsen om att ett visst område är helt centralt
för utvecklingsprocessen eller att det finns ett bestämt önskemål
om ökade insatser från u-ländernas sida.

Det bör tilläggas att svenska ämnesinriktade insatser i samarbete med
FN:s fackorgan strider mot den internationella samordningen och bryter
sönder det prioriteringssystem som vi i andra sammanhang talar oss
varma för.

I propositionen understryks att Sverige kan göra insatser för de internationella
organen bl. a. genom att vara rekryteringsbas för personal.
Där hävdas att vi på ett aktivt sätt bör medverka till att goda krafter
knyts till sekretariaten.

Vi delar propositionens uppfattning i detta avseende, men vill samtidigt
understryka att regeringen närmare bör överväga hur arbetet inom
FN-systemets ram skall kunna ges meritvärde vid anställning i vårt
land efter avslutad internationell tjänstgöring.

Samarbete med enskilda länder

En vägledande princip för den svenska biståndspolitiken har varit att
det direkta utvecklingssamarbetet i huvudsak skall koncentreras till ett
begränsat antal länder. Av särskild vikt är att biståndet leder till resurstillväxt
samt ekonomisk och social utjämning.

Som framhålls i propositionen har Sverige nu ett långsiktigt utvecklingssamarbete
med 20 länder.

Enligt vår mening stämmer detta inte med principen om koncentration
i ländervalet. Det kan i detta sammanhang erinras om att samtliga
politiska partier i biståndspolitiska utredningen (SOU 1977: 13) uttalat
att antalet programländer bör utökas endast med stor försiktighet. Även
förändringarna i biståndet till olika länder kan i några fall ifrågasättas
mot bakgrund av riksdagens vid flera tillfällen uttalade riktlinjer.

Vi vill understryka att det är nödvändigt att kontinuerligt pröva både
valet av programländer och biståndets omfattning för de olika länderna.
Men självfallet skall samarbetet också vara av långsiktig natur. Det är
emellertid inte rimligt att ett land som en gång förts till kategorin programländer
för alltid skall erhålla oförändrat eller höjt bistånd. Det
måste också vara möjligt att trappa ned biståndsinsatserna för enskilda
mottagarländer.

Regeringen antyder i propositionen att också den anser att antalet
programländer är för stort. Biståndspolitiska utredningen och SIDA har
redovisat samma uppfattning.

Det är därför viktigt att åtgärder nu vidtas för att begränsa antalet
programländer. Detta bör givetvis ske med beaktande av de principer
för val av länder som vi tidigare redovisat.

Detta blir så mycket viktigare som det enligt vår mening är nödvän

Mot. 191111%: 1912

digt att öppna länderkretsen för ytterligare stater i södra Afrika. Redan
nu bör samarbete med Namibia och Zimbabwe beredas. SIDA bör tillföras
resurser för detta.

Regeringen bör ges i uppdrag att utreda och framlägga förslag om
hur och i vilken takt den önskvärda länderkoncentrationen kan genomföras.

Landprogrammering

De principer som i dag styr Sveriges samarbete med programländerna
har vuxit fram successivt. Redan i mitten på 1960-talet uttalade sig
riksdagen för en koncentration till ett begränsat antal mottagarländer.
År 1970 beslöt riksdagen att val av nya programländer skulle bygga på
en bedömning av deras utvecklingspolitik. Tonvikten skulle därvid läggas
vid de ansträngningar som gjordes för att nå en jämnare fördelning
av resurser, strävanden att göra människor delaktiga i utvecklingsprocessen
och försök att minska det ekonomiska och politiska beroendet av
omvärlden.

Samarbetet med programländerna bygger på de s. k. landprogrammeringsprinciperna,
som i huvudsak genomförts under 1970-talets första
hälft. Riksdagen beslutar om det totala belopp som står till förfogande
för samarbetet under en treårsperiod. Inom denna finansiella ram får
mottagarlandet i princip fastställa de riktlinjer och prioriteringar som
skall styra samarbetet. Därmed ges garantier för att de svenska insatserna
blir delar av den sammanhållna utvecklingsplan som mottagarlandets
regering och myndigheter har ansvaret för att genomföra.

Landprogrammering, med långsiktiga utfästelser om resurser, som står
till mottagarens fria disposition är en förutsättning för att en effektiv
helhetsplanering skall kunna ske av inhemska resurser och biståndstillskott.
Samtidigt är det uppenbart att ett landprogrammerat bistånd, för
att svara mot de mål som fastställs för Sveriges bistånd, förutsätter att
samarbetet koncentreras till länder som själva aktivt strävar mot social
rättvisa och ekonomisk och politisk självständighet.

Landprogrammering innebär inte en ren överföring av finansiella resurser.
Mottagarländerna begär regelmässigt svensk medverkan både i
fråga om planering, resursanskaffning och genomförande. Den konkreta
utformningen av samarbetet är därför resultatet av en dialog mellan
svenska biståndsmyndigheter och mottagarlandet. De begränsningar som
finns på svensk sida — t. ex. bindning till upphandling i Sverige och
svårigheter att få fram personal och kvalificerade experter på olika områden
— spelar alltså en roll för utformningen av samarbetet.

Det landprogrammerade samarbetet med programländerna är den
centrala arbetsuppgiften för SIDA. Det är därför nödvändigt att vidmakthålla
och förbättra kvaliteten i detta samarbete. Detta kan ske på

Mot. 1977/78:1912

flera sätt. En ökad andel av det bilaterala anslaget bör utnyttjas för att
höja landramama för programländerna. SIDA:s personella resurser bör
klarare än vad som f. n. är fallet utnyttjas för det direkta samarbetet
med programländerna. Stark återhållsamhet i fråga om flera av de aktiviteter
som ryms under rubriken Särskilda program skulle dels ge möjligheter
att höja landramama, dels frigöra personal för arbetsuppgifter
med klar anknytning till landsamarbetet. I dag sysslar, enligt SIDA:s
anslagsframställning för budgetåret 1978/79, endast omkring en tredjedel
av verkets personal direkt med landprogrammerat bistånd.

En angelägen uppgift är också att SIDA:s organisation, som f. n. i
dominerande utsträckning är sektororienterad, anpassas till landprogrammeringens
principer. Bl. a. är det nödvändigt att inom verket klart
lokalisera ansvaret för de enskilda landprogrammen för att underlätta
fältkontorens kontakter med hemmamyndigheten.

Biståndsvillkor och skuldlättnader

De snabba höjningarna av oljepriserna, som ägt rum från 1973, har
medfört, att de flesta i- och u-länder fått stora underskott i sina utrikesbetalningar.
Särskilt kännbart har detta varit för de många u-länder,
som redan i utgångsläget befann sig i utpräglad resursknapphet.

Den svåra belastning på u-ländemas ekonomi, som denna situation
utgör, kan bara lättas genom direkta åtgärder mot skuldsättningen eller
genom omfattande överföringar av nya finansiella resurser. När det
gäller de direkta åtgärderna diskuteras nu generella riktlinjer att tilllämpas
vid skuldkonsolideringar för enskilda u-länder i betalningskris.
Viktigare är emellertid u-landskravet på att de offentliga biståndslånen
skall avskrivas främst för de fattigaste u-länderna. Medan biståndslånen
utgör en ganska liten del av u-ländemas totala skuldbörda, är de viktiga
för just denna ländergrupp. Genom en avskrivning skulle dessa länder
slippa årliga räntor och amorteringar på ca 500 miljoner dollar.

Den socialdemokratiska regeringen gav ett aktivt stöd till dessa ulandskrav.
Att de kvarstående svenska biståndskrediterna nu avskrivs
hälsar vi med tillfredsställelse. Skuldproblemet måste emellertid ges
ökad uppmärksamhet i hela dess vidd. Inte minst gäller det de krav,
som de stora långivarländerna ställer på låntagarna vid skuldkonsolideringar,
och som ofta lett till ökad arbetslöshet och social misär för
många människor i de fattiga länderna.

Massiv resursöverföring

Siffrorna för u-ländernas skuldbörda ger ett finansiellt uttryck för
deras omfattande resursbehov. Men bakom dem ligger förhållanden av
omedelbar betydelse också för den ekonomiska utvecklingen och välfär

Mot. 1977/78:1912

den i industriländerna, som ju har en betydande export till tredje världen.
Man har beräknat, att Västeuropa skulle haft ytterligare minst 2
miljoner arbetslösa, om u-länderna i stället för att finansiera sin fördyrade
import lånevägen, efter oljekrisen 1973 helt hade försökt komma
i balans genom en återhållsam ekonomisk politik. Mot denna bakgrund
har på senare tid i den internationella debatten diskuterats möjligheten
av någon form av massiv resursöverföring till u-ländema, dvs. ett kapitalflöde,
som skulle vara långt större än det nuvarande internationella
biståndet.

En omfattande resursöverföring till u-länderna för att främja deras
ekonomiska utveckling och aktivitet skulle således vara i i-ländemas
eget intresse. Den skulle ge upphov till ökad efterfrågan på i-ländemas
exportprodukter och i rådande lågkonjunktur ge bättre ”andrum” för
den nödvändiga strukturella anpassningen. Det är mot denna bakgmnd,
som resursöverföringsfrågan efter år av resultatlösa internationella konferenser
tilldrar sig förnyat intresse. Det har t. ex. framförts förslag i
detta syfte om en ”ny” årlig resursöverföring av storleksordningen 50
miljarder kronor.

Enligt vår mening bör Sverige verka aktivt i dessa frågor. Det gäller
såväl i fråga om att få till stånd en sådan massiv resursöverföring som
betingelserna för denna. Att det rör sig om en samlad insats för att via
ökad handel mellan u- och i-länder allmänt stimulera den ekonomiska
aktiviteten utesluter naturligtvis inte en prövning utifrån våra solidaritetsmålsättningar
av hur resurserna fördelas, vilka internationella institutioner,
som skall medverka, m. m. Om en massiv resursöverföring
skall komma till stånd, skall det vara som ett steg mot en rättvisare
ekonomisk ordning i världen, inte för att befästa rådande ekonomiska
och politiska maktförhållanden.

Upphandling i Sverige och bundet bistånd

U-länderna har sedan lång tid tillbaka krävt, att biståndet från de
rikare länderna skall ges utan villkoret att varor och tjänster måste upphandlas
i det biståndsgivande landet. Detta krav återfinns också i u-ländernas
krav på en ny ekonomisk världsordning. Att biståndsgivande
länder på olika sätt binder biståndet innebär en begränsning av u-ländernas
handlingsfrihet. De förlorar mycket på att inte själva fritt få
välja inköpskälla. Det är med andra ord ingen tvekan om att obundet
bistånd är att föredra sett ur mottagarlandets synpunkt.

Socialdemokratin företräder den principiella uppfattningen, att bistånd
skall vara obundet. Inget annat lands bistånd har genom åren
varit så obundet som det svenska. Vi hälsar därför med tillfredsställelse
att den borgerliga regeringen delar detta synsätt.

Många andra länder har knutit huvuddelen av sitt stöd till inköp i det

Mot. 1977/78:1912

egna landet. Sverige tog därför redan på ett tidigt stadium i internationella
organisationer upp frågan om internationella avtal om avbindning
av biståndet. De avbindningsförhandlingar som påbörjades inom OECD
har nu avbrutits. Det är av stor vikt att Sverige med kraft verkar för
att dessa förhandlingar snarast återupptas.

De protektionistiska kraven i flera länder till följd av den nu rådande
djupa ekonomiska krisen har kommit att medföra ytterligare krav på
bindning av biståndet. Inför dessa hot mot u-ländemas utveckling är
det viktigt med förnyade krav, vari skall slås fast, att de grundläggande
problem, som nu skakar den internationella ekonomin, inte skall lösas
på de fattiga ländernas bekostnad. Sverige måste i OECD och andra
internationella organisationer ta nya initiativ för att åstadkomma för
u-länderna positiva lösningar i denna fråga.

Stöd till befrielserörelser

Det svenska humanitära stödet till befrielserörelsema i Afrika och
Asien utgör en av de delar av svensk biståndspolitik som bäst överensstämt
med de angivna målen. Stödet har på ett direkt sätt medverkat i
samhällsbygget och bidragit till oberoende och social rättvisa för de
folk, som kämpat för sin frihet. Den socialdemokratiska regeringen
byggde upp denna del av biståndsverksamheten steg för steg under motstånd
från borgerliga krafter. Det är en källa till tillfredsställelse, om
än senkommen, att regeringspartierna tillsammans nu slår fast att denna
politik skall föras vidare.

Vi kan från socialdemokratisk sida i stort instämma i regeringens uttalande
både beträffande Sveriges direkta stöd till befrielserörelserna
och de internationella organisationernas agerande på detta område. Det
bör emellertid slås fast att grundregeln att det skall finnas ett FN-uttalande
som getts svensk anslutning för att Sverige skall kunna lämna
humanitärt stöd till en befrielserörelse måste vara försedd med viss
undantagsmöjlighet. Vi erinrar om att det var på så sätt som den värdefulla
svenska hjälpen till den sydvietnamesiska befrielsefronten möjliggjordes.

Stöd till facklig och kooperativ verksamhet i u-länderna

Diskussionen om i vilken utsträckning folkstyrets principer tillämpas
i olika u-länder har spelat en väsentlig roll i den svenska biståndsdebatten.
Därvid har vår egen värdeskala varit riktningsgivande. Vid dessa
värderingar har man bortsett från den långa och mödosamma väg som
ligger bakom utvecklingen till demokrati. Det är från socialdemokratisk
synpunkt viktigt att mycket aktivt medverka i strävandena till en
demokratisk utveckling. Det kan främst ske genom att den svenska

Mot. 1977/78:1912

fackföreningsrörelsen och kooperationen genom anslag av biståndsmedel
får möjligheter att medverka i detta arbete. En utveckling mot
demokrati kan bl. a. ske genom ökade kunskaper och erfarenheter av
facklig och kooperativ verksamhet.

Propositionens text ansluter i stora delar till kraven om en ökad
satsning på folkrörelserna. Utan närmare preciseringar talas emellertid
om att regeringen önskar vidga antalet bidragsmottagande organisationer.
Enligt vår mening bör en sådan utvidgning inte ske på bekostnad
av den slagkraft och effektivitet som kan vinnas genom att statsmakterna
i första hand satsar på de stora folkrörelser som skaffat sig
erfarenheter av detta arbete och har tillräckliga resurser för att framgångsrikt
vidareutveckla detta arbete.

Socialdemokraterna stödjer helt de insatser som görs genom LO/
TCO:s fackliga biståndsverksamhet.

Det förefaller naturligt att även andra folkrörelser som kan bidra till
en demokratisk utveckling och främja social och ekonomisk utjämning,
skall kunna erhålla ökat stöd från samhället både för direkt biståndsarbete
och för annat internationellt samarbete. Detta motiverar större
anslag till organisationerna för utbildning och informationsverksamhet.

Intresset för denna verksamhet är stort och från allt fler organisationer
och länder kommer förfrågningar till svenska folkrörelser om
direkt stöd eller praktiskt samarbete. Beredvilligheten från svenskt håll
att uppfylla dessa krav är stor, men resurserna är begränsade.

Den statliga biståndsverksamheten startade för drygt 25 år sedan
efter uttryckliga krav bl. a. från fackföreningsrörelsen, kristna och
andra ideella organisationer. Arbetarrörelsens olika organisationer har
tagit en aktiv del i arbetet med att propagera för och informera om
behovet av och formerna för större internationell solidaritet med fattiga
och förtryckta i andra länder. Detta stöd, som sålunda förankrats i
en bred opinion, har varit en förutsättning för att t. ex. det svenska biståndet
nådde upp till 1 % av bruttonationalprodukten tidigare än i andra
i-länder. Folkrörelsernas erfarenheter och kunskaper har också utnyttjats
i det statliga utvecklingssamarbetet.

Fackföreningsrörelsens bistånd till facklig utveckling i u-länder bekostades
till för några år sedan uteslutande av egna medel och kanaliserades
via Fria fackföreningsinternationalens solidaritetsfond och motsvarigheter
till den hos yrkesinternationalerna. LO och TCO har nu
ett gemensamt sekretariat för ett fackligt utbildningsbistånd, som förmedlas
genom samma internationella kanaler, men för vilket SIDAmedel
utgår. Denna verksamhet kräver redan avsevärda resurser och
kan förväntas kräva än mer i framtiden.

KF startade på ett tidigt stadium tillsammans med jordbrukskooperationen
Swedish Cooperative Centre, vars uppgift är att stödja kooperationsutveckling
i u-länder. SAP, LO och KF har inom ramen för

Mot. 1977/78:1912

ABF:s verksamhet under 1978 startat Arbetarrörelsens internationella
centrum (AIC). Denna organisation skall bl. a. samordna aktioner och
annan internationell verksamhet inom arbetarrörelsen samt bedriva
forskning och dokumentation i internationella frågor.

Dessa organisatoriska förstärkningar visar att det internationella
samarbetet håller på att bli en naturlig del av det vardagliga arbetet
inom de olika folkrörelserna. För folkrörelserna är det nödvändigt att
vidga kontakterna med utlandet för att internationaliseringen av våra
samhällen så långt möjligt ska ske på demokratiska villkor. Det bör
vara naturligt för samhället att genom statliga bidrag tillvarata och
främja dessa möjligheter för en bred demokratisk utveckling och till
förbättrad förståelse mellan folken.

Samarbete på industriområdet

Industrialiseringen i u-ländema har på senare år aktualiserats alltmer.
Detta har flera orsaker. Dels önskar u-ländema allt oftare att biståndet
inriktas på industriprojekt, såsom bl. a. visas av Lima-deklarationen
1975, och dels har problemen med företagens internationalisering
kommit alltmer i blickpunkten som ett sysselsättnings- och industripolitiskt
problem i både i-länder och u-länder. Problemen med de multinationella
företagens växande dominans i den internationella ekonomin
och behovet av internationella regleringar av dessa företags verksamheter
har behandlats tidigare i denna motion som en del av socialdemokratins
syn och krav på en ny världsordning. I detta avsnitt behandlas
vårt förslag till direkta svenska åtgärder för industrisamarbete med uländer,
både inom ramen för biståndspolitiken och inom ramen för ett
utvidgat samarbete med vissa u-länder på industriområdet.

Allt oftare reses krav från u-länder på ett utökat samarbete med Sverige
utöver biståndet för att utveckla industri och lämplig teknologi i
dessa länder. Genom biståndsverksamheten har Sveriges ekonomiska
samarbete med u-länder vidgats. Likväl kan konstateras, att en helt
dominerande del av Sveriges ekonomiska relationer med utlandet äger
rum med i-länder. Sveriges utrikeshandel är till omkring 80 procent
inriktad på OECD-området, dvs. de västliga industriländerna. De svenska
företagen etablerar alltmer dotterbolag i utlandet, både för försäljning
och produktion. I detta sammanhang har allt fler u-länder kommit
in i bilden, men till övervägande del handlar det om länder som
Brasilien, Mexiko och andra länder i Latinamerika och Sydostasien. I så
fall rör det sig om länder, med vilka Sverige sökt ett biståndssamarbete
eller som i övrigt präglas av en politik för ökat oberoende och en strävan
till social och ekonomisk utjämning.

Det kan emellertid konstateras att inom ramen för SIDA:s länderorienterade
bistånd numera en dryg tredjedel av det utbetalade bistån

Mot. 1977/78:1912

det rör industrialiseringsprojekt. För bara 7 år sedan uppgick denna
andel till bara 2 %.

Regeringen hävdar i sin proposition att u-ländernas önskemål om
industriellt samarbete delvis ändrat karaktär under de senaste åren och
att u-länderna nu begär delägarskap från svenska företag i u-ländemas
industriprojekt. Mot denna bakgrund tillsattes 1977 års industribiståndsutredning
(IBU). Denna utredning fick direktiv att lägga fram sitt resultat
efter endast några månaders arbete. Som väntat föreslog den inrättandet
av en fond för industriellt samarbete med u-länderna, ett krav
som moderaterna och folkpartiet utan framgång fört fram i motioner
sedan början av 1970-talet men då i skepnad av ett s. k. utvecklingsbolag.
Utredningen gjorde över huvud taget inga egentliga analyser av
den komplicerade industrialiseringsproblematiken i u-ländema, de multinationella
företagens roll, sambandet mellan landsbygdsutveckling och
industrialisering bl. a. från sysselsättningssynpunkt, utifrån fackliga förhållanden
etc. Detta har också understrukits av många remissinstanser.

Över huvud taget var utredningens rekommendationer inte insatta i
något utvecklingspolitiskt perspektiv, ett synsätt som i hög grad präglade
den biståndspolitiska utredning (BPU), som framlades tidigare under
1977. Enligt vårt förmenande har därigenom IBU:s rekommendationer
kommit att få en helt annan utvecklingspolitisk inriktning än
BPU hade. IBU borde ha varit präglad av BPU:s synsätt, vilket också
många remissinstanser påpekat.

Likväl har regeringen valt att på industriområdet grunda sina förslag
på IBU vilket, om riksdagen godkänner regeringens förslag, får till
följd att Sverige på industriområdet får en annan biståndspolitik än
den som gäller för andra ämnesområden.

Fonden för industriellt samarbete med u-länder

Enligt vår mening bör riksdagen avstyrka regeringens förslag om inrättandet
av en speciell industrifond för samarbete med u-länder. En
mängd olika skäl kan anföras för denna ståndpunkt. Fondförslagets
konstruktion innebär att u-länder tvingas till s. k. joint ventures för att
få del av denna bit av biståndsbudgeten. Det innebär i själva verket att
den hittillsvarande mottagarcentrerade biståndspolitiken uppges på detta
område. Initiativet och förhandlingsstyrkan överlämnas i stället till det
svenska företag, som planerar för en investering i något u-land. Detta
strider mot hela principen om landsprogrammering av biståndet, dvs.
att biståndet skall utgå från mottagarlandets planering och utnyttjas där
det enligt mottagarlandet är mest angeläget. Ingenting hindrar mottagarländerna
från att redan i dag begära att en del av biståndet från
SIDA används för uppbyggnad av ett med utländsk industri samägt
företag. Att som regeringen föreslår binda biståndsmedel till en viss

Mot. 1977/78:1912

ägarkonstellation för företag i u-länder, innebär en allvarlig inskränkning
i mottagarländernas rätt att utifrån sina problem planera för industrialisering.

Biståndet skall enligt regeringens och även vår uppfattning bidra till
ett ökat oberoende. Det ekonomiska beroende som många u-länder i
dag lider av har bl. a. till stor del sin grund i de multinationella företagens
växande dominans. Regeringen har med fondförslaget krävt att
en viss andel av biståndet måste användas för utländska företags ägardeltagande
i u-landets industri. Många u-länder ser sig i många fall
nödsakade att inbjuda utländska företag till delägande, men därifrån är
steget långt till att besluta att biståndsmedel måste användas för detta
ändamål. Fonden blir därmed ett medel att förstärka u-ländernas beroende,
dvs. rakt motsatt det mål riksdagen enhälligt beslutat om för
det svenska biståndet.

Regeringen hävdar att fondförslaget ligger i linje med u-ländemas
önskemål. Denna argumentering visar att man inte velat analysera de
komplicerade industrialiseringsprocesserna och de motsättningar mellan
olika grupper, som är förhärskande i olika u-länder om utvecklingspolitikens
inriktning. Industrialisering är ett mångtydigt begrepp, vars
effekter för fattiga resp. rika blir mycket olika beroende på vilken politik
landet bedriver i övrigt. U-länderna har i själva verket aldrig begärt
den nu föreslagna fonden. De har begärt mer bistånd, bl. a. på industriområdet,
men i så obundna former som möjligt. Fondförslaget innebär
att ytterligare en del av biståndsanslaget förutom varubiståndet binds
upp till speciella ändamål. Därigenom går det emot ett av u-ländernas
mest centrala krav.

Fondförslaget innebär att en central del i svensk biståndspolitik åsidosätts,
nämligen den om koncentration av det direkta biståndet till ett
mindre antal länder. Vi har redan i tidigare avsnitt kritiserat att regeringen
vidgat antalet programländer utöver vad som borde vara rimligt.
Med fondförslaget utsträcks antalet mottagarländer för svenskt bistånd
ytterligare, eftersom regeringen endast säger att företräde bör ges för
de länder med vilka Sverige redan bedriver ett långsiktigt samarbete.
Med hänsyn till att industrin ofta föredrar andra länder för sina investeringar
torde risken vara uppenbar att biståndsmedel sprids till ytterligare
länder, till men för effektivitet och koncentration.

Sverige har sedan länge rönt en stor goodwill i u-länderna. Detta
faktum beror till stor del på att biståndspolitiken hittills vägletts av strävandena
att biståndet ska utgå från mottagarländernas behov och önskemål
och att svenska kommersiella intressen inte skall styra biståndets
inriktning. Med den föreslagna fonden bryts denna politik och en viktig
rågång mellan biståndet och andra organs verksamhet bryts. Denna förändrade
politik kan därmed också bidra till att minska biståndsviljan i

Mot. 1977/78:1912

Sverige på sätt liknande det som skett i andra länder där företagens
intressen på detta sätt blandats ihop med biståndspolitiken.

För löntagarorganisationerna är det, såsom påpekats i LO:s yttrande,
ett stort problem med företagens ökade benägenhet att investera utomlands
i stället för i Sverige. Fondkonstruktionen kan skapa en ytterligare
motsättning i detta sammanhang om de anställda upplever att
biståndsmedel används för att flytta ut produktion i stället för att skapa
nya industrier i u-länderna.

Fondens styrelsesammansättning enligt förslaget har även gjorts sådan
att de ovan nämnda farhågorna om företagens utflyttning förstärks.

SIDA:s personal speciellt på biståndskontoren inom ambassaderna
ges med fondförslaget den dubbla rollen att dels stödja fondens arbete
att finna investeringar för svenska företag, dels i den övriga biståndsverksamheten
på bästa sätt stödja mottagarlandets utvecklingsansträngningar.
Denna dubbla roll kan skapa motsättningar och oklarheter, som
kan minska möjligheten till ett förtroendefullt samarbete med mottagarlandets
myndigheter. Varken utredningen eller propositionen behandlar
denna för biståndsverksamhetens konkreta arbete mycket centrala
fråga.

Såsom påpekats i IBU uppfyller den föreslagna fondens disposition av
biståndsmedlen inte de minimikriterier för gåvoandel i biståndet som
OECD:s biståndskommitté DAC uppsatt. Därmed skulle biståndsmedel
även i detta avseende användas för ändamål som inte kan klassificeras
som bistånd i den internationella statistiken. Från att ha varit ett land
som i kraft av sin renodlade biståndsstatistik kunnat verka för en mer
rättvisande internationell biståndsredovisning skulle Sverige nu ta ett
steg i motsatt riktning.

Mot denna bakgrund avstyrker socialdemokraterna förslaget om en
fond för industriellt samarbete med u-länder.

Som tidigare påpekats har önskemål rests från olika u-länder om ett
större samarbete, bl. a. på det industriella området. Vårt förslag utgår
emellertid från att de hittillsvarande principerna för svenskt bistånd skall
bibehållas samtidigt som vi anvisar andra vägar att genomföra detta
samarbete.

Utvidgat samarbete med u-länder

Med vår egen utrikespolitik som utgångspunkt har vi ett intresse att
vidga samarbetet med u-länder, som i likhet med oss söker stärka det
internationella ekonomiska oberoendet för att genomföra större rättvisa
för folkflertalet. Detta krav får ökad styrka i en värld dominerad
av stormakter och multinationella bolag. Förslag har väckts från flera
u-länder, att mot bakgrund av dessa eller liknande omständigheter ut

Mot. 1977/78:1912

vidga samarbetet med Sverige under samhällets ledning utöver det nuvarande
med hjälp av direkta samarbetsavtal.

En form av samarbetsavtal vid sidan av biståndsverksamheten har
under 1970-talet ingåtts med ett antal, främst oljeproducerande, länder.
Dessa har ofta tillkommit på dessa länders begäran i samband med
delegationsbesök eller dylikt. Avtalen har från svensk sida huvudsakligen
motiverats av att dessa länder varit vana att i sina utlandsaffärer
arbeta på detta sätt.

Modellen med samarbetsavtal bör inför 1980-talet användas på ett
mer aktivt sätt. Syftet därmed skall vara att förstärka samarbetet med
respektive stödet till u-länder, som söker ett större internationellt oberoende
och som försöker använda detta för större rättvisa inom landet.

Det aktiva samarbetet skall utsträckas utöver den krets av länder, med
vilka ett statligt biståndssamarbete bedrivs. Det skall göra det möjligt för
Sverige, att i någon mån sprida det nuvarande och ensidiga utlandsberoendet.
Detta har betydelse både vad avser möjligheterna att öka den
svenska exporten liksom att göra vårt land något mindre sårbart vid
konjunktursvängningar. U-ländernas utveckling innebär ju bl. a. att de
behöver importera mer från utlandet. Ett ökat samarbete av detta slag
skulle även kunna bli något av en motvikt till det internationella samarbete,
som alltmer planeras och genomförs av de multinationella storföretagen
på deras egna villkor. Ett samarbete med ovan nämnda syften
skulle sannolikt också te sig attraktivt för andra, företrädesvis mindre,
industriländer, t. ex. de nordiska, som delar de grundläggande värderingar,
som ligger bakom idén.

Avtalen skulle främst gälla områden som industriellt samarbete,
forskning och utveckling av teknologier, men skulle i förekommande
fall kunna utvidgas till andra områden av intresse för de berörda parterna.
Det skulle exempelvis kunna röra sig om kollektivtrafik, sjukvård,
miljöteknik liksom industrigrenar, där Sverige har lång erfarenhet.

Biståndsanslaget skall kunna komma till användning i detta sammanhang
men naturligtvis enligt de grundläggande principer för biståndspolitiken,
som behandlats tidigare i motionen. Avtalet skall emellertid
inte behöva inskränkas till de länder, som uppfyller alla krav för att
erhålla svenskt bistånd, utan skall även kunna styras av de andra syften,
som angivits ovan som ett led i den ekonomiska utrikespolitiken. Uländerna,
som således betraktas sorn ”alltför rika” för att få bistånd,
skall kunna komma ifråga för samarbetsavtal.

Förutom SIDA är ett antal svenska myndigheter som Exportrådet,
Importkontoret för u-landsprodukter (IMPOD), Svenska institutet m. fl.
engagerade i Sveriges internationella samarbete. Delar av dessa organisationers
verksamhet kan engageras i denna selektiva u-landspolitik.
För att effektivt kunna utnyttja samarbetsavtalen aktivt och i linje med

Mot. 1977/78:1912

de mål, som här angivits, behöver en samordning av verksamheten komma
till stånd såväl i regeringskansliet som mellan ämbetsverk och organisationer.
LO har redan tidigare krävt att den svenska u-landspolitiken
bör byggas ut enligt dessa riktlinjer och har deklarerat sin beredskap att
aktivt delta i detta samarbete i lämpliga former. Mer ekonomisk demokrati
skapar förutsättningar för att solidariteten ska spela en större roll
i det internationella, ekonomiska samarbetet, eftersom löntagare i olika
länder i grunden har likartade intressen.

De svenska företagen kan på olika sätt stimuleras att aktivt medverka.
Detta kan ske på många olika sätt. Vilka, som är de lämpligaste,
bör studeras närmare i detalj. Svenska företag, som är och varit verksamma
i u-länder, har vid många tillfällen kunnat dra nytta av den
goodwill, som skapats i u-länderna av socialdemokratisk utrikespolitik.
Det här skisserade förslaget är en fortsättning och utvidgning av tidigare
selektiv biståndspolitik till att bli början på en mer aktiv och selektiv
u-landspolitik. I förekommande fall kan statligt stöd övervägas till
sådan industriell verksamhet, som prioriterats i respektive samarbetsavtal.
Redan i dag finns olika instrument såsom investeringsskyddsavtal,
exportkreditstöd, stöd till konsultverksamhet m. m. vilka inom ramen
för denna verksamhet bör användas på ett mer selektivt sätt än i
dag. Om det gäller ett mottagarland för svenskt bistånd, kan naturligtvis
biståndsmedel användas, om mottagarlandet prioriterar så inom biståndsprogrammet.

Med denna uppläggning kan svenska företag stimuleras till ett mer
basbehovsinriktat industriellt samarbete. De länder, med vilka aktivt
samarbete etableras, strävar aktivt mot en bättre fördelningspolitik och
är därmed mer inriktade på sådan produktion än de länder, till vilka
svenska företag av egen kraft ofta söker sig i dag. Den avancerade
svenska teknologin och forskningen kan på så sätt i tillämpad form
bidra till att lösa problemen för fattiga människor i u-länder i högre
grad än vad som i dag sker. Med denna uppläggning, där samarbetsavtalen
och i vissa fall även delar av biståndet, på ett från samhällets sida
mer aktivt sätt inriktas på ett samarbete kring teknologi och industri,
bör på sikt även frågan om bundet bistånd kunna bli av mer underordnad
betydelse. Samarbetet kommer på båda parters önskemål att
naturligen inriktas på sådan teknologi och kunnande som finns i Sverige,
vilket automatiskt torde medföra svenska leveranser utan en mer
formell bindning av viss del av det svenska biståndet.

SIDA» verksamhet

Med vår ovan föreslagna uppläggning av ett vidgat samarbete ges
industrifrågorna inte den särställning inom SIDA, som IBU och regeringen
föreslagit. Det faktum att industribiståndets andel av det totala

Mot. 1977/78:1912

biståndet ökat så starkt under senare år, innebär att större krav ställs
på SIDA att medverka till förverkligandet av olika insatser i mottagarländerna.
Detta måste också få organisatoriska konsekvenser, som
måste utvärderas i anslutning till riksdagens behandling av biståndsbudgeten
varje år liksom inom ramen för det löpande arbetet i SIDA.

Den biståndspolitiska utredningen, vars uppgift är att se över och
utvärdera hela biståndsverksamheten, befinner sig nu i sin sista fas, den
som rör hela organisationen. Dess betänkande väntas inom kort och bör
ge ett mer fullständigt underlag för ställningstaganden till biståndsverksamhetens,
inklusive industribiståndets framtida organisation inom
SIDA.

Hemställan

Med hänvisning till vad som anförts hemställs

att riksdagen beslutar

1.att ge regeringen till känna vad som i motionen anförts om
u-landspolitikens innehåll,

2. att Sverige internationellt skall verka för en revidering av
OECD:s uppförandekod för multinationella företag,

3. att Sverige skall verka för att arbetet inom FN och ILO med
uppförandekod kompletteras med åtgärder riktade till regeringar
och arbetsgivare i syfte att legalisera självständigt arbetande
fackföreningar,

4. att Sverige aktivt verkar för införandet av en socialklausul i
GATT i enlighet med vad som i motionen anförts,

5. att Sverige internationellt skall stödja kravet på högre och
jämnare inkomster för u-ländemas råvaruexport i enlighet
med vad som anförts i motionen,

6. att ge regeringen till känna vad som i motionen anförts beträffande
svenska initiativ angående speciella dragningsrätter
(SDR),

7. att Sverige skall lämna den Interamerikanska utvecklingsbanken
(IDB),

8. att ge regeringen i uppdrag att utreda och framlägga förslag
om hur och i vilken takt den i motionen förordade länderkoncentrationen
kan genomföras,

9. att i övrigt ge regeringen till känna vad som anförts i motionen
om riktlinjerna för biståndspolitiken,

10. att avslå regeringens förslag om inrättande av en särskild fond
för industriellt samarbete med u-länder,

11. att samarbetet med u-ländema stärks genom upprättandet av
samarbetsavtal främst på områden som industriellt samarbete,

Mot. 1977/78:1912

forskning, utveckling av
som anförts i motionen.

Stockholm den 17 april 1978

OLOF PALME (s)

ERIK ADAMSSON (s)
INGEMUND BENGTSSON (s)
INGVAR CARLSSON (s)

HANS GUSTAFSSON (s)
BENGT GUSTAVSSON (s)
LILLY HANSSON (s)

LENA HJELM-WALLÉN (s)
PAUL JANSSON (s)

teknologier m. m. i enlighet med vad

GÖRAN KARLSSON (s)

VALTER KRISTENSON (s)

ANNA LISA LEWÉNELIASSON
(s)

ESSEN LINDAHL (s)

LISA MATTSON (s)

THAGE PETERSON (s)

ANNA-GRETA SKANTZ (s)

INGVAR SVANBERG (s)

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1978 780043

■ ■ '

' . 77 |. ■ i - ' / v

A ■: , i' <

-A : .* •

i -■

'■ ' 'I,'.. ' .