6

Motion
1977/78:1910

av Rolf Hagel och Alf Lövenborg

med anledning av propositionen 1977/78:135 om riktlinjer för
internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Regeringen har i propositionen 1977/78: 135 föreslagit riktlinjer för
Sveriges internationella utvecklingssamarbete. I förslaget blandas riktiga
synpunkter med förslag till åtgärder som icke gagnar u-ländernas långsiktiga
utveckling utan anpassats för att främja profitintressen nationellt
och internationellt.

Vid de alliansfria staternas senaste konferens i Colombo i Sri Lanka
i augusti 1976 föredrogs en mycket kritisk rapport av Gamani Corea,
generalsekreterare i FN:s handels- och utvecklingskonferens. Han nämnde
de förhoppningar som knutits till den s. k. internationella utvecklingsstrategi
som FN:s generalförsamling antog 1970, och han redogjorde
för orsakerna till att den i stort sett hade blivit en besvikelse.

En svaghet i strategin, sade han, var att den inte tillräckligt tog med
i beräkningen ”det faktum att relationerna mellan utvecklade länder
och utvecklingsländer i tilltagande grad hade kommit att bli dominerade
av de transnationella bolagens verksamheter, som kontrollerar en väsentlig
del av u-ländernas handel och har ett avgörande inflytande över
deras inhemska produktion”. ”Allmänt talat”, sade Corea, ”ligger deras
intressen inte så mycket i en allmän ekonomisk utveckling i värdländerna
som i att öka sina globala profiter till högsta möjliga höjder.”

Detta är, enligt vår mening, ett sakligt riktigt konstaterande, och regeringens
proposition bryter inte med det mönster som tidigare varit förhärskande
och som kvarhåller u-länderna i fattigdom och underutveckling.
I propositionen föreslås upprättandet av en fond för att stärka
Sveriges och svenska företags möjligheter att stödja u-ländernas försök
att bygga ut sin industriella kapacitet. Fonden föreslås få ett grundkapital
på 100 milj. kr., varav 35 milj. kr. tillförs budgetåret 1978/79.

Vi vill i likhet med flertalet remissinstanser konstatera att man lätt
kan spåra industripolitiska motiv för förslaget, dvs. att det kan betraktas
som en åtgärd för att stödja svensk industri. Förslaget kan till en del
innebära ökad utflyttning av svensk industri och strider mot vår mening
att kapitaltillskott i biståndsverksamheten i princip bör vara obundet.

För u-länderna gäller det framför allt att bygga upp en egen industriell
bas. Härvid måste uppmärksamhet riktas på att det svenska biståndet
inte hamnar hos svårt korrumperade grupper i reaktionära regimer
i stället för att komma progressiva länder och nationella och sociala
befrielserörelser till godo.

Mot. 1977/78:1910

7

I stället för att vidta nya åtgärder, som ökar biståndets bundenhet
till varor och till de kapitalägande i Sverige, bör vårt land i ökad utsträckning
gå in för projekt av typ Bai Bang, dvs. uppförandet av en
stor fabrik sorn sedan överlämnas till landet i fråga. Ett sådant bistånd
innebär en verklig hjälp till självhjälp för fattiga länder, och Sverige
bör i större utsträckning använda sig av sådana möjligheter att ge bistånd.
Ett uppförande och överlämnande av industrier innebär att de inhemska
tillgångarna kommer folket till godo och medför stora fördelar
för ett land som vill frigöra sig från ekonomiskt beroende i förhållande
till andra länder.

Det är också självfallet att valet av länder är betydelsefullt. Vår åsikt
är att i det fortsatta biståndsarbetet måste ländervalet styras av ambitionen
att hjälpa progressiva stater och nationella befrielserörelser. De
länder som har frigjort sig från imperialistiska bojor och kapitalistisk
dominans lägger grunden för en sund och naturlig utveckling, och vårt
land bör framför allt inrikta sitt bistånd på att hjälpa dessa. Ökat stöd
till befrielserörelserna innebär att vi bidrar till att påskynda den sociala
och nationella befrielse som är nödvändig för en utveckling i folkens intresse.

Arbetarpartiet kommunisterna anser mot den bakgrunden att ländervalet
måste styras så att de nationella och sociala befrielserörelserna ges
ett ökat stöd.

Vi anser det också viktigt att de s. k. afrikanska frontstaterna ges
ökad hjälp. Dessa länder — Botswana, Zambia, Angola, Tanzania och
Mozambique — är nu utsatta för rasistregimernas alla onda anslag.
I samtliga fall har de drabbats hårt ekonomiskt genom sin modiga politik
mot rasistregimerna i Sydafrika och Rhodesia. De har tagit emot
stora mängder flyktingar, och deras ekonomiska uppbyggnad störs ständigt
av rasistregimernas provokationer och sabotagepolitik. Det finns
skäl att i biståndsverksamheten speciellt uppmärksamma deras behov
av hjälp.

I propositionen förutsätts ett fortsatt engagemang i Världsbanken. I
propositionen (s. 91) heter det bl. a.: ”Fortsatt stöd för IDA:s och
Världsbankens verksamhet bör enligt min mening vara en väsentlig del
av vår multilaterala biståndspolitik.”

Arbetarpartiet kommunisterna är djupt oense med propositionen om
detta. Vi anser Världsbanksgruppen vara en organisation som främjar
imperialismen och motarbetar progressiva strävanden i världen. En rad
exempel kan bekräfta denna bedömning. Det är USA som styr och
dirigerar denna bank och även bestämmer bankens övergripande strategi.
Sverige bör därför i fortsättningen kanalisera sitt bistånd på annat
sätt än genom Världsbanken och avbryta sitt samarbete med densamma.

Mot. 1977/78:1910

8

Med hänvisning till det ovan anförda föreslås

1. att riksdagen hos regeringen begär att den svenska biståndspolitiken
utformas i enlighet med principen

a. att stödet till reaktionära regimer upphör och i ökad utsträckning
kanaliseras till progressiva länder och nationella och
sociala befrielserörelser,

b. att de s. k. frontstatema Botswana, Zambia, Angola, Tanzania
och Mozambique prioriteras som ett led i kampen mot
rasistregimerna och för att markera vårt lands solidaritet,

c. att regeringen skyndsamt låter utreda möjligheterna att
igångsätta flera industriprojekt av typ Bai Bang i lämpliga
hjälpbehövande länder,

d. att Sverige utträder ur Världsbanken,

2. att riksdagen avslår propositionens förslag om upprättandet
av en särskild fond för att stödja svenska företags möjligheter
att ”stödja u-ländemas försök att bygga ut sin industriella
kapacitet”.

Stockholm den 17 april 1978

ROLF HAGEL (apk)

ALF LÖVENBORG (apk)