Mot. 1977/78:190

Motion

1977/78:190

av Olof Palme m. fl.

med anledning av propositionen 1977/78:40 om åtgärder för att
främja de mindre och medelstora företagens utveckling

En politik syftande till arbete, trygghet och utveckling måste grundas på
insatser för att stimulera näringslivets utveckling. De mindre och medelstora
företagen spelar i detta sammanhang en betydelsefull roll. Mer än 1 miljon
människor är direkt verksamma i dessa företag. En betydande del av den
socialdemokratiska näringspolitiken har varit inriktad på att stödja dessa
företag. Det kan i detta sammanhang erinras om att de nuvarande
företagarföreningarna inrättades under 1930-talet på initiativ av den dåvarande
socialdemokratiska regeringen med ett socialt och syselsättningspolitiskt
syfte. Sedan dess har en lång rad olika insatser gjorts. Det kan i detta
sammanhang räcka med att nämna några exempel.

Inrättandet av Industrikredit, Företagskredit och Företagskapital har
direkt syftat till att stödja småföretagens kapitalförsörjning. Även Investeringsbanken
driver i detta avseende en betydelsefull verksamhet. Mycket
väsentlig i sammanhanget är också hantverks- och industrilånefonden,
industrikreditgarantilånen och de särskilda strukturgarantier som inrättats
för vissa branscher. Lokaliseringslånen och lokaliseringsbidragen har haft en
mycket stor betydelse för småföretagen. Via STU och statens utvecklingsfond
har tekniskt utvecklingsarbete och innovationsverksamhet kunnat
finansieras. I de fy ra nordligaste länen har Norrlandsfondens verksamhet haft
stor betydelse. Detta är endast några exempel på vad som gjorts under den
socialdemokratiska regeringen för att främja småföretagens kapitalförsörjning.

Service- och rådgivningsverksamhet riktad till de mindre företagen spelar
också en betydelsefull roll. Åtgärder som den tidigare regeringen vidtagit på
detta område kan exemplifieras med den kraftiga förstärkningen av stödet
till företagarföreningarna, utvecklandet av SIFU, uppbyggandet av olika
branschprogram som omfattar stöd till utbildning, konsultundersökningar,
konsulenter etc.

Av stor betydelse för administrationen och planeringen av de olika nämnda
åtgärderna har varit inrättandet av statens industriverk.

Insatser av nämnda slag kan vara betydelsefulla för att undanröja de
särskilda hinder och problem som de mindre företagen ibland ställs inför.
Man får emellertid inte förbise att de mindre företagen är en integrerad del av
hela det svenska näringslivet. Den avgörande betydelsen för dessa företags
utveckling har alltså den allmänna utvecklingen inom näringslivet. Åtgärder
som syftar till att stimulera näringslivets utveckling är därför av stor betydelse

1 Riksdagen 1977/78. 3 sami. Nr 190

Mot. 1977/78:190

2

även för de mindre företagen. Detta framgår särskilt tydligt i den nu aktuella
situationen. Det är i dag inte förmögenhetsskatten som är det stora problemet
för de mindre och medelstora företagen utan den allmänna ekonomiska
utvecklingen och den ekonomiska politik som den borgerliga regeringen
för.

Genom att regeringen försummat att satsa på bostadsbyggandet har en
kraftig minskning av byggandet inträffat. Detta har fått allvarliga återverkningar
på en rad mindre företag inom byggnadsbranschen. Men även
serviceföretag inom transportsektorn är mycket beroende av byggnadsverksamheten.
En ökning av byggnadsverksamheten skulle också få positiv
återverkan på mindre företag inom byggnadsmaterialbranschen, t. ex.
sågverk och handelsbrädgårdar.

Industriinvesteringarna beräknas under 1977 och 1978 komma att minska
med sammanlagt 25 procent. Det innebär en kraftig dämpning av efterfrågan
på verkstadsindustrins produkter. Ett mycket stort antal mindre och
medelstora företag är verksamma som underleverantörer till stora verkstadsindustriföretag.
En minskad efterfrågan på verkstadsindustrins produkter
medför alltså ett kraftigt efterfrågebortfall för dessa mindre företag.

De starka prisstegringarna har medfört att löntagarnas köpkraft urholkats.
Detta leder i sin tur till en minskad efterfrågan av privata konsumtionsvaror.
Eftersom en lång rad mindre och medelstora företag är verksamma med
tillverkning av konsumtionsvaror och framför allt inom handeln innebär det
kraftiga efterfrågebortfallet ett stort problem.

De flesta småföretag är verksamma inom servicesektorn och är lokalt
begränsade. Problemen inom bl. a. gruv-, järn- och stål- samt tekoindustrin
innebär att industrisysselsättningen på en lång rad orter i landet är hotad.
Nedläggningen av ett företag som är det dominerande på sin ort innebär inte
bara stora omställningsproblem för de direkt berörda, utan också att
underlaget för verksamheten i en lång rad serviceföretag försvinner. Det
gäller inte enbart sådana företag som är verksamma som underleverantörer
eller med direkt service till industrin utan också all den service som de
anställda vid dessa företag efterfrågar.

Dessa exempel visar vilken avgörande betydelse den allmänna näringspolitiska
utvecklingen har för de mindre företagens utveckling. Efterfrågan på
deras produkter och underlag för deras verksamhet är den helt avgörande
faktorn. Ett genomförande av de förslag som framlagts i vår motion 1977/
78:39 om den allmänna ekonomiska politiken, syftande till att stimulera
arbete, utveckling och investeringar, torde därför vara det mest verksamma
medlet att erbjuda de mindre och medelstora företagen förbättrade villkor.

Det finns inget underlag för påståendet att de små och medelstora
företagen generellt skulle ha sämre betingelser än andra företag. Tillgänglig
statistik för lönsamhet visar inte att lönsamheten skulle vara sämre för
företag med ett litet antal anställda. En beräkning av företagens vinst (efter

Mot. 1977/78:190

3

avskrivningar och finansnetto) i procent av det egna kapitalet (öppet redovisat
eget kapital plus obeskattade reserver minus latent skatteskuld) visar följande
bild för år 1975:

(Källa: SOS företagen 1975)

En likartad bild erhålles genom den lönsamhetsundersökning som
Sveriges verkstadsförening gjort av lönsamheten år 1976 inom verkstadsföretagen.
Avkastningen på totalt kapital uppgick i samtliga undersökta
verkstadsföretag med minst 75 anställda till 5,7 procent. Om dessa fördelas på
olika storleksgrupper erhålles följande bild:

Verkstadsföretag med 75 till 150 anställda 8,8 96

Med 151 till 500 anställda 6,3 96

Med mer än 501 anställda 5,6 96

Motsvarande tal för avkastningen på eget kapital är:

Samtliga 7,8 96

75 till 150 anställda 15,6%

151 till 500 anställda 9,8 96

Mer än 500 anställda 7,5 96

Det kan också nämnas att soliditeten, dvs. det egna kapitalets andel av den
totala finansieringen, har vuxit kraftigt under senare år i gruppen med 75 till
150 anställda. Sålunda uppgick den till 44,9 96 1976, vilket är ett högre värde
än vad som noterats för samtliga tidigare år som redovisas i undersökningarna
och som går tillbaka till 1965.

Regeringens proposition om de mindre och medelstora företagen bygger till
stor del på företagarföreningsutredningens förslag. Denna utredning tillkallades
av den socialdemokratiska regeringen i oktober 1975 för att utreda
företagareföreningarnas ställning och roll inom den närings- och regionalpolitiska
organisationen samt för att göra fördjupade analyser av vissa frågor om
de små och medelstora företagens tillgång och efterfrågan på krediter.

Företagarföreningarna har under lång tid spelat och bör även i framtiden
spela en central roll i utformningen av den regionala näringspolitiken. Enligt
vår uppfattning är det väsentligt att de kan uppfylla rollen som den regionala

Samtliga företag

17.2 96

22.9 96

19.4 96

22.4 %

12.9 96

15.2 96

50 till 99 anställda
100 till 199 anställda
200 till 499 anställda
500 till 999 anställda

1 000 eller fler anställda

Mot. 1977/78:190

4

organisationen för att förverkliga målen för den statliga näringspolitiken. De
förslag som lagts fram av företagarföreningsutredningen är enligt vår
uppfattning i det stora hela väl ägnade att främja en sådan utveckling. På vissa
punkter har man dock från regeringens sida gjort anmärkningsvärda avsteg
från utredningens förslag som det finns anledning att närmare behandla i
detta sammanhang.

Styrelsernas sammansättning

I propositionen föreslås att de nuvarande företagarföreningarna omvandlas
till stiftelser och att stiftelsernas styrelse i sin helhet skall utses av landstinget.
Någon nomineringsrätt för näringslivsorganisationerna och de fackliga
organisationerna föreslås inte. Departementschefen gör endast ett allmänt
uttalande att han utgår från att de genom landstingens försorg kommer att bli
representerade i styrelserna.

Propositionens förslag i denna del aktualiserar flera frågor av stor principiell
betydelse. Huvudmannaskapet för stiftelserna delas mellan staten och
landstingen. Även om förslaget att splittra upp statens utvecklingsfond på de
nya stiftelserna inte genomförs kommer statsmakterna att svara för den
övervägande delen av de finansiella resurser som står till stiftelsernas
förfogande. Enligt vår mening är det viktigt att den som avgör en
verksamhets omfattning och inriktning också bär kostnadsansvaret. Den i
propositionen föreslagna lösningen bryter mot denna princip. Samtidigt som
staten svarar för en betydande del av de medel som stiftelserna disponerar blir
statsmakterna helt utan inflytande över styrelsens sammansättning. Styrelseledamöterna
kommer att arbeta med ansvar inför landstingen. Det är
således bara den ena av huvudmännen som kan utkräva det politiska
ansvaret för verksamheten. Inte minst därför att stiftelsernas beslut och
planerande verksamhet får stor betydelse för den allmänna statliga näringspolitiken
är detta en otillfredsställande ordning. Styrelsen bör bestå av
representanter för båda huvudmännen, och regeringen måste med hänsyn till
arbetsuppgifternas art och omfattningen av statens ekonomiska engagemang
ges rätten att utse majoriteten av ledamöterna.

Stiftelsernas arbete blir av stor betydelse för den näringspolitiska utvecklingen
i länen och i de enskilda primärkommunerna. Detta ställer stora krav
på styrelsernas kompetens. I propositionen framhålls att styrelsen bör bestå
av personer med praktisk erfarenhet från främst industriell verksamhet eller
bank- och kreditväsen. De bör vara väl förtrogna med länets näringsliv, dess
problem och utvecklingsmöjligheter och därför utgöras av personer med
professionellt företagskunnande, t. ex. företagsledare, företrädare för de
anställda eller företagens organisationer. Företrädare för landstingets förvaltningsutskott
eller personer som eljest har en ställning som ger överblick över
den regionala näringspolitiken bör också enligt propositionen kunna ingå i
styrelsen.

Mot. 1977/78:190

5

Vi delar propositionens bedömning att representanter för företagsverksamheten
och löntagare bör finnas med i styrelsen. Det är sedan länge en
etablerad praxis att förtroendemannastyrelserna, t. ex. i de centrala ämbetsverken,
delvis består av representanter för de intressen som är berörda av
verksamheten. Erfarenheterna av de fackliga organisationernas och näringslivsorganisationernas
medverkan i sådana sammanhang är mycket goda. Den
kunskap och de synpunkter som företrädare för dessa grupper kan tillföra
beslutsfattandet är av mycket stor betydelse. 1 ett organ med sådana arbetsuppgifter
som stiftelserna får är det naturligtvis särskilt väsentligt att
dessa organisationer ges en möjlighet att nominera personer som står mitt
uppe i den verksamhet som stiftelsernas arbete berör och som de betraktar
som sina kontakter inom stiftelsen.

Departementschefens förhoppning att landstingen vid valet av styrelseledamöter
skall beakta behovet av att ge representation för näringslivs- och
fackliga organisationer utgör ingen garanti för att den nödvändiga kontakten
med organisationerna på detta sätt skall komma till stånd. Ett sådant till intet
förpliktande uttalande gjordes också i samband med att organisationernas
nomineringsrätt till länsstyrelserna togs bort under hösten 1976. Detta
resulterade - som TCO framhållit i sitt remissyttrande över företagarföreningsutredningens
betänkande - i att av 14 personer som tidigare varit
ledamöter i länsstyrelsen nominerade av TCO endast fem blev återvalda.
Utan en fri nomineringsrätt för organisationerna tvingas ett partipolitiskt
ställningstagande fram både av organisationen och av dem som skall
företräda denna. Organisationerna måste för att bli representerade i styrelsen,
gå ifrån den partipolitiska neutralitet som t. ex. TCO har inskriven i sina
stadgar.

Det innhar en utveckling i fel riktning när organisationerna förra året
förvägrades rätten att nominera ledamöter till länsstyrelsen. De farhågor som
då framfördes från socialdemokratiskt håll att förändringen skulle försämra
intresseorganisationernas möjligheter att bidra till arbetet i länsstyrelserna
har besannats. Det vore olyckligt att nu ta ytterligare steg i riktning mot
mindre organisationsanknytning inom organ med samhälleliga uppgifter.
Organisationsanknytningen har gett styrka och stabilitet åt demokratin i vårt
land.

Enligt företagarföreningsutredningen bör inte centrala industripolitiska
organ som t. ex. industriverket, STU och Exportrådet bygga upp egna
regionala organ för stöd till enskilda företag i form av uppsökande och
rådgivande verksamhet. Enligt vår uppfattning är det naturligt att dessa
funktioner fullgörs av företagarföreningarna. Om dessa på ett bra sätt skall
kunna fullgöra denna funktion inom ramen för den statliga näringspolitiken
är det emellertid väsentligt att företagarföreningarnas karaktär av ett aktivt
instrument i statens näringspolitik inte förloras. En ordning som innebär att
landstingen utser hela styrelsen kan otvivelaktigt innebära en risk för
dessa.

Mot. 1977/78:190

6

Förslaget att landstingen skall utse samtliga ledamöter i stiftelsernas
styrelser kan slutligen innebära ett steg i riktning mot en situation där
landstingen får ställning som överkommun gentemot primärkommunerna.
De beslut som fattas av dessa styrelser får som framhållits stor betydelse för
samhällsplaneringen inom olika kommuner i länet. Detta understryks av att
regeringen framhåller att fonderna bör utarbeta särskilda näringspolitiska
handlingsprogram och att man särskilt skall beakta behovet av en ”ökad
inomregional balans”.

Frågan om huvudmannaskapet för den regionala samhällsplaneringen är
f. n. under utredning inom en parlamentarisk kommitté - utredningen om en
vidgad länsdemokrati. I direktiven till denna utredning framhålls bl. a. att
kommunernas ställning inte får försvagas genom de förslag som utredningen
presenterar. Syftet skall i stället vara att stärka den kommunala självstyrelsen
i stort. Förslaget i propositionen beaktar inte i tillräcklig utsträckning dessa
synpunkter på arbetsfördelningen mellan landstingen och primärkommunerna.
Genom att landstingen får exklusiv rätt att utse ledamöter i ett organ
med arbetsuppgifter av stor betydelse för utvecklingen inom enskilda
primärkommuner får landstingen indirekt ett överordnat inflytande över
dessa. Förslaget föregriper sålunda arbetet inom den nya länsdemokratiutredningen
på ett olyckligt sätt.

Dessa överväganden leder fram till slutsatsen att styrelserna i de stiftelser
som skall förvalta utvecklingsfonderna bör ges en annan sammansättning
och utses på annat sätt än vad som föreslås i propositionen. Staten måste ges
rätt att utse en majoritet av ledamöterna. De fackliga och näringslivsorganisationerna
måste genom en egen nomineringsrätt garanteras representation
utan att behöva uppge sin partipolitiska neutralitet.

I sitt remissyttrande över företagarföreningsutredningens betänkande
framlägger LO ett förslag som tillgodoser dessa önskemål. Enligt LO:s förslag
skall styrelserna ha nio ledamöter med majoritet för samhällsrepresentanterna,
vilket stämmer överens med nuvarande regler angående företagarföreningarna.
Av de fem samhällsrepresentantema bör två utses av regeringen
och tre av landstinget. Övriga fyra ledamöter utses av regeringen varav två på
förslag från LO och TCO och två på förslag av företagarorganisationerna.
Därigenom erhålles en styrelse med majoritet för samhällsrepresentantema,
lika antal ledamöter nominerade av löntagarorganisationer och företagsorganisationer
samt slutligen en majoritet av ledamöter utsedda av staten.

Enligt vår mening tillgodoser LO:s förslag till sammansättning av styrelserna
väl de krav som bör ställas i detta avseende. Styrelserna bör därför
ges en sammansättning i enlighet med detta förslag. Enligt vår mening bör
det vara staten som utser ordförande. Härigenom öppnas också en möjlighet
att utse landshövdingen till ordförande, vilket inte minst med hänsyn till
länsstyrelsens centrala roll i fråga om samhällsplaneringen torde vara en
väsentlig fördel. Vi yrkar sålunda avslag på propositionen i denna del.

Mot. 1977/78:190

7

Namnfrågan

Företagarföreningsutredningens förslag är att de nya stiftelserna i princip
behåller det gamla namnet. Man föreslår således namnet ”Stiftelsen Företagarföreningen
i X-län”. Som utredningen framhåller är namnet ”Företagarförening”
numera väl inarbetat. Att behålla denna benämning även på de nya
stiftelserna skulle därför medföra betydande fördelar och dessutom markera
kontinuiteten mellan dagens föreningar och de föreslagna stiftelserna. Det
underlättar också strävan att behålla upparbetade kontaktvägar till företagen.

I propositionen föreslås i stället att stiftelserna bör benämnas ”Stiftelsen Xläns
utvecklingsfond”. Motivet för detta är att ett sådant namn enligt
regeringens uppfattning bättre skulle återspegla den verksamhet stiftelserna
avser bedriva.

Enligt vår mening talar avgörande skäl för företagarföreningsutredningens
förslag. Namnet ”utvecklingsfond” kan enligt vår mening lätt föra tanken till
endast den sida av företagarföreningarnas verksamhet som syftar till att
förbättra företagens kreditförsörjning. De allt viktigare servicefrågorna skjuts
däremot i bakgrunden. Ett ytterligare skäl är att vi, som framhålls i det
följande, vänder oss mot avskaffandet av statens utvecklingsfond. Om man
får en ordning där man får länsvisa utvecklingsfonder samt behåller statens
utvecklingsfond är riskerna för sammanblandning och förvirring betydande.

Statens uppföljning och ledning av företagarföreningarnas verksamhet

Departementschefen påpekar att ett stort antal frågor är gemensamma för
stiftelserna och att det där finns behov av samråd och erfarenhetsutbyte
mellan huvudmän och mellan stiftelserna. Enligt hans uppfattning bör ett
särskilt organ för detta ändamål skapas. I organet bör ingå företrädare för bl. a.
industridepartementet, industriverket och landstingen. Även personalen vid
stiftelserna bör genom sina organisationer vara företrädda i organet. Detta bör
inte ha eget kansli. Kansliresurser bör enligt hans mening tillhandahållas av
industriverket.

Det slutliga ansvaret för det statliga huvudmannaskapet i företagarföreningarna
bör enligt vår mening läggas hos industriverket. Industriverket får
därigenom ansvaret för den ledning och uppföljning av verksamheten som är
behövlig för att staten på ett aktivt sätt skall kunna utöva sin del av
huvudmannaskapet, så att verksamheten utformas i enlighet med riktlinjerna
för den statliga näringspolitiken.

Med den av oss förordade uppläggningen är ett inrättande av ett särskilt
organ för samråd och erfarenhetsutbyte inte behövligt. Enligt vår uppfattning
bör dessa uppgifter kunna utövas av industriverket. Det kan i sammanhanget
erinras om att industriverket därvid har möjlighet att samråda med det till
verket knutna rådet för mindre och medelstora företag. Detta bör ges
regeringen till känna.

Mot. 1977/78:190

8

Vissa frågor ang. kreditbedömningar

I propositionen berörs frågan huruvida avtalsreglerade förhållanden skall
vara ett villkor för samhälleliga stödinsatser. Även företagarföreningsutredningen
har tagit upp frågan. Enligt utredningens mening bör stiftelserna
kunna anförtros uppgiften att göra en allsidig kreditbedömning utan centrala
föreskrifter, om krav på att vissa avtalsförhållanden skall råda i det
lånesökande företaget. Regeringen ansluter sig till företagarföreningsutredningens
uppfattning. Industriministern framhåller:

Även om jag anser att förekomsten av kollektivavtal i stort är till gagn för
företagens utveckling är jag inte beredd att förorda att dylika avtal skall vara
ett villkor för att stiftelserna skall kunna lämna stöd till företag. Jag betraktar
det emellertid som en självklarhet att stiftelserna vid sin bedömning och
analys av ett företag tar hänsyn till i vilken utsträckning ett avtalslöst
förhållande kan påverka företagens kreditvärdighet och utvecklingsmöjligheter
i övrigt.

Det finns exempel på att företag genom att undvika sluta kollektivavtal
tillfälligt kan skaffa sig lägre kostnader. Detsamma kan gälla vid underlåtenhet
att vidta nödvändiga åtgärder för förbättring av arbetsmiljön. Sådana
företag kan då skaffa sig tillfälliga förmåner i förhållande till företag med
kollektivavtal och sådana företag som på ett riktigt sätt sörjer för arbetsmiljön
i företagen. Detta kan leda till att konkurrensförhållandena snedvrids och att
utvecklingen i riktigt skötta företag hämmas. Samtidigt är det uppenbart att
företag som inte har kollektivavtal normalt löper en väsentligt större
kreditrisk. Det kan gälla skadestånds- och försäkringsersättningar för de
anställda. Lönekostnaderna kan komma att höjas på ett oförutsett sätt. I
företag med dålig arbetsmiljö kan företaget få ålägganden från yrkesinspektionen
vilka kan kräva betydande investeringar. Sådana förhållanden
påverkar självfallet företagens kreditvärdighet.

För att undvika en osund konkurrensutveckling och för att minska
kreditriskerna bör därför föreskrivas att vid beredningen av alla låneärenden
uppgift regelmässigt skall infordras om avtalsförhållanden och arbetsmiljöförhållanden
i företagen. Därvid bör föreskrivas att de fackliga organisationerna
skall höras. Endast genom att införa en sådan föreskrift finns det
möjlighet för styrelsen att systematiskt undvika sådana risker. Detta bör ges
regeringen till känna.

I propositionen förordas att kreditstöd via stiftelserna i undantagsfall bör
kunna lämnas som lån till privatpersoner i syfte att bl. a. möjliggöra
önskvärda nyetableringar och underlätta företagsöverlåtelser. Det framhålls
att s. k. personlån bör utnyttjas med stor restriktivitet och endast i den mån
ett företags gynnsamma utveckling är i betydande fara eller en angelägen
nyetablering hotar att utebli utan sådant stöd. En allmän förutsättning bör
dessutom enligt propositionen vara att inga andra finansieringsalternativ står
till buds samt att sådana lån så snart som möjligt omsätts till i första hand

Mot. 1977/78:190

9

ordinarie banklån. Vi delar uppfattningen att en sådan möjlighet till
personlån bör öppnas under de angivna förutsättningarna. För att undersöka
huruvida dessa förutsättningar föreligger bör enligt vår mening den
ordningen gälla att de fackliga organisationerna regelmässigt hörs vid
beredningen av sådana ärenden. Detta bör ges regeringen till känna.

Statens utvecklingsfond

Statens utvecklingsfond inrättades den 1 juli 1973. Den är en självständig
myndighet men administrativt knuten till STU. Fonden är avsedd att utgöra
ett komplement till STU och Investeringsbanken. Statens utvecklingsfonds
verksamhet tar sikte på att stödja företagen i den del av den s. k.
innovationskedjan då produkten skall anpassas till löpande produktion och
då konstruktions- och ritningsunderlag för serietillverkning utarbetas och en
provserie tas fram. För att testa en process kan en försöksanläggning behöva
byggas. Marknadsundersökningar behöver också göras. Under detta skede är
produktens eller processens lönsamhet fortfarande så osäker, att lån från
normala kreditinstitut är svåra att erhålla. Fonden har under budgetåret
1973/74 till 1977/78 tillförts sammanlagt 117 milj. kr. från Investeringsbankens
vinst under åren 1972-1976. Fonden har under denna tid beviljat ca 500
olika projekt finansiellt stöd.

I propositionen föreslås nu att verksamheten vid statens utvecklingsfond i
praktiken avvecklas och att medlen överförs till företagarföreningarna.
Regeringens förslag har icke föregåtts av någon utredning eller remissbehandling.
Detta är anmärkningsvärt. Än mera anmärkningsvärt är det att
knappast några argument anförs för regeringens förslag. I propositionen
anges endast att föredragande statsrådet räknar med att produktutvecklingslånen
bättre skall kunna nå ut till småföretag i olika delar av landet. Dessutom
hävdas att regionaliseringen torde medföra fördelar i beslutsprocessen. Dessa
fördelar anges dock inte närmare.

Enligt vår mening är erfarenheterna av verksamheten vid statens utvecklingsfond
så positiva, att man inte utan mycket välgrundade skäl bör
omorganisera verksamheten. Några sådana skäl har inte förebragts.

Enligt socialdemokratins uppfattning är stora satsningar på teknisk
forskning och utvecklingsarbete i olika stadier mycket angelägna. En rad
olika skäl kan anföras mot den föreslagna s. k. ”regionaliseringen”.

För det första torde en satsning på utvecklingsprojekt för att bli optimala
behöva sättas in i ett mera övergripande sammanhang. Projektens framgång
är i mycket beroende av tekniska, marknadsmässiga och ekonomiska
förhållanden, vilka kan vara svåra att överblicka. Därför finns det stor risk att
om resurserna splittras upp på alla de olika stiftelserna satsningarna kan
innebära sämre resursutnyttjande.

För det andra torde det vara svårt att inom alla de olika företagarföreningarna
bygga upp den sakkunskap som är nödvändig för denna speciella typ av

Mot. 1977/78:190

10

projektbedömning. Utvecklingsfondens satsningar skiljer sig väsentligt från
övrig kreditgivning från företagarföreningarna, där kraven på säkerhet måste
ställas betydligt högre. För att göra de olika bedömningar som är nödvändiga i
detta sammanhang är det också nödvändigt med ett mycket omfattande
kontaktnät för att belysa alla de olika förhållanden som kan påverka
projektets framtida resultat.

För det tredje torde resultaten av fondens verksamhet kunna användas i
större utsträckning inom regionalpolitiken än vad som blir fallet om medlen
fördelas på de olika företagarföreningarna. Många av de projekt som fonden
stött finns nämligen i företag utan egen tillverkning. Denna läggs i stället ut
som legotillverkning. 1 sådana fall torde det finnas goda möjligheter att
stimulera en förläggning av denna tillverkning särskilt till orter av regionalpolitisk
betydelse.

För det fjärde är det inte givet att kontakten med företagen blir bättre om
administrationen läggs över på företagarföreningarna. Redan i dag håller man
från fondens sida nära kontakt med företagarföreningarna, och ärenden förs
ofta vidare från företagarföreningarna till fonden.

För det femte finns det stor risk för dubbelarbete. Flera olika företagarföreningar
kan komma att få lägga ned arbete på att pröva mycket snarlika
projekt. Risken är också stor att pengar kommer att satsas på alltför likartade
projekt, vilket då innebär en mindre effektiv användning av tillgängliga
medel.

Mot denna bakgrund föreslår vi att riksdagen avslår de förslag till ny
organisation och nya riktlinjer för verksamheten vid statens utvecklingsfond
som regeringen framlagt.

Underleverantörernas situation

Propositionen tar inte närmare upp några konkreta förslag när det gäller
frågan om de företag som är underleverantörer. Många remissinstanser har
understrukit betydelsen av intensifierade insatser i syfte att förbättra
underleverantörsföretagens situation.

Vi anser det nödvändigt att de problem måste minskas vilka skapas genom
underleverantörernas i dag ofta nästan totala beroende av en eller ett par
kunder. Som omvittnas av många småföretagare omöjliggör nuvarande
förhållanden även den mest blygsamma form av planering.

Riksdagen bör därför uppdra åt regeringen att överväga och föreslå åtgärder
för att underlätta underleverantörernas situation med syfte att förbättra dessa
företags möjligheter till en bättre och mer långsiktig planering. Man bör
därvid överväga om inte samhället bör sätta upp vissa minimikrav som
legobeställarna har att uppfylla gentemot legoleverantörerna. Vidare bör
övervägas hur samarbete mellan legoföretag som kompletterar varandra kan
underlättas. Detta bör ges regeringen till känna.

Mot. 1977/78:190

11

Marknadsföringsåtgärder

Åtgärder för att förbättra företagens marknadsföring är väsentliga för deras
utveckling och för den allmänna ekonomiska utvecklingen. Vi har i och för
sig inga erinringar mot de förslag som framförs i den nu föreliggande
propositionen. Ytterligare åtgärder torde emellertid vara angelägna. Vi vill
därför i detta sammanhang erinra om de förslag till åtgärder för att utveckla de
svenska exportföretagens marknadsföring som lagts fram i vår motion 1977/
78:39 om den allmänna inriktningen av den ekonomiska politiken. I flera fall
torde de där framlagda förslagen vara av stor betydelse även för de mindre och
medelstora företagen. Det gäller bl. a. inrättandet av särskilda lånegarantier
för marknadsföringsprojekt samt möjligheter till räntebefrielse. Det gäller
också förslaget att statens utvecklingsfond skall få möjlighet att stödja även
viktiga marknadsföringsprojekt, ökade resurser för forskning och utveckling
inom ramen för Sveriges exportråd samt förslaget om förbättringar av
exportkreditsystemet.

Skattefrågor

Kapitalbeskattningen

Budgetministern framhåller i propositionen att kapitalbeskattningen, dvs.
skatten på arv, gåvor och förmögenheter, bör bli föremål för en allmän
översyn. Vi delar denna uppfattning och menar att en riktpunkt för detta
arbete bör vara att i möjligaste mån undvika olika former av särbehandling av
skilda kategorier skattskyldiga inom ramen för kapitalbeskattningen. Kapitalbeskattningsfrågorna
kan heller inte ses fristående utan bör enligt vår
uppfattning sättas in i ett mera allmänt skattepolitiskt sammanhang. Mot den
bakgrunden finns det anledning att avvakta de nu pågående skatteutredningama,
inte minst slutbetänkandet från företagsskatteberedningen.

Trots detta lägger nu regeringen fram förslag om en provisorisk förändring
av kapitalbeskattningen i form av väsentligt gynnsammare värderingsregler.
Dessa nya regler avses gälla såväl förmögenhets- som arvs- och gåvobeskattningen.
Innebörden av de föreslagna reglerna är att skatten för vissa grupper
kommer att minst halveras enligt departementschefens uppfattning.

Flertalet löntagare kommer att i år få vidkännas kraftigt minskade realt
disponibla inkomster. Vårt ekonomiska läge innebär att betydande folkgrupper
får göra stora och ofta mycket betungande uppoffringar. En
förutsättning för att en åtstramningspolitik skall ha någon utsikt att lyckas är
att den vinner allmänt accepterande. Enligt vår uppfattning kräver detta i sin
tur att medborgarna upplever att bördorna fördelas rättvist, dvs. efter
bärkraft. Att i ett sådant läge vidta åtgärder som innebär kraftiga skattesänkningar
för innehavare av större förmögenheter ter sig enligt vår uppfattning
som mycket stötande.

Som tidigare nämnts bör riktpunkten för beskattningen vara att en

Mot. 1977/78:190

12

jämställdhet uppnås inom kapitalbeskattningen mellan olika kategorier av
skattskyldiga. Mot den bakgrunden bör man självfallet undvika att vidta
åtgärder vilka kraftigt ökar skillnaderna. Detta blir dock följden av regeringens
förslag till nya värderingsregler.

Det antal ägare till småföretag som kommer att få nytta av de föreslagna
bestämmelserna är mycket begränsat. Det helt dominerande antalet småföretagare
arbetar under sådana förhållanden att förmögenhetsskatten knappast
utgör något problem. Det bör vidare noteras att det kapital som finns
uppbyggt i företagen till stor del har kommit till stånd på grund av de i vårt
land internationellt sett mycket gynnsamma beskattningsreglerna.

Som ett argument för lättnader i arvsbeskattningen har ofta påtalats de
problem som kan uppstå i samband med generationsskiften o. d., då
företagets fortbestånd skulle kunna äventyras och därigenom sysselsättningen
för de anställda hotas. Enligt vår uppfattning är det emellertid inte
nödvändigt att sänka arvsskatten för att komma till rätta med dessa problem.
De förslag som i övrigt lagts fram i den föreliggande propositionen torde vara
väl ägnade och tillräckliga för att komma till rätta med denna fråga.

För det första föreslår regeringen att arvs- och gåvoskatten med vissa
begränsningar skall kunna betalas under en tidrymd av 20 år. Detta innebär i
allmänhet en väsentlig lättnad i förhållande till i dag. Påfrestningarna på
ägarens likviditet reduceras härigenom.

För det andra innebär de av regeringen föreslagna ändringarna i reglerna för
AB Företagskapital att detta företag på ett helt annat sätt än tidigare kan
medverka vid konstruktiva lösningar, syftande till att slå vakt om företagets
framtida utveckling i situationer som t. ex. uppstår vid generationsskiften.

För det tredje innebär de möjligheter som öppnats beträffande personlån i
samband med långivningen från företagarföreningarna att även dessa får
motsvarande möjligheter att lösa problem som uppstår vid generationsskiften.

För det fjärde föreslås en lindring av arvs- och gåvobeskattningen vid täta
dödsfall: Här föreslås att eftergiftstiden förlängs från ett till tio år och att
eftergiftsbeloppet successivt avtrappas inom tioårsperioden.

Mot bakgrund av att vi accepterar dessa ytterligare förändringar i gällande
regler anser vi oss inte kunna godta de föreslagna lättnaderna i fråga om
värderingen av företag inom kapitalbeskattningen.

Schablonavdrag för egenavgifter

Den justering av reglerna avseende schablonavdraget för egenavgifter som
föreslås i propositionen är i första hand föranledd av den ändring som
regeringen föreslår i propositionen 1977/78:54 om nedsättning av den
allmänna arbetsgivaravgiften samt tidigare genomförd ändring av det
avgiftsfria inkomstbeloppet till 30 000 kr. i vad avser egenföretagarens
underlag för uttaget av den allmänna arbetsgivaravgiften.

Mot. 1977/78:190

13

Vi vill här hänvisa till att vi i motionerna 1977/78:41 och 1977/78:79 i
anledning av propositionerna 1977/78:49 och 1977/78:54 hemställt, att
riksdagen beslutar att det avgiftsfria belopp på vilket egenföretagarens
allmänna arbetsgivaravgift beräknas skall sänkas till tidigare gällande
fribelopp 18 000 kr. att gälla fr. o. m. den 1 januari 1978 samt att riksdagen
avslår regeringens förslag om sänkning av den allmänna arbetsgivaravgiften.

Om riksdagen beslutar i enlighet med dessa båda förslag är nu gällande
regler för schablonavdrag tillämpbara.

De särskilda beskattningsreglerna för fåmansbolag

1 propositionen föreslås att de särskilda reglerna för beskattningen av
bilförmån för företagsledare i fåmansbolag eller honom närstående skall
mjukas upp och göras förmånligare för företagsledaren.

Som anfördes i propositionen 1975/76:79 finns uppenbara svårigheter i
taxeringsarbetet att avgöra i vilken utsträckning fåmansföretagets bil
används privat av delägaren. Något tvåpartsförhållande föreligger inte utan
uppgiftslämnaren och förmånstagaren är samma person, även om ett formellt
anställningsförhållande anses föreligga. Enda möjligheten synes därför vara
att schablonmässigt uppskatta bilförmånens storlek.

En återgång till det som gällde före 1976 års beslut, vilket i praktiken blir
följden av förslaget i propositionen, skulle ånyo öppna möjligheter till
obehöriga skatteförmåner.

Vi anser att de specialregler som tillkom 1976 för fåmansbolag och deras
delägare var synnerligen välmotiverade, varför vi nu yrkar avslag på denna
del av propositionen.

Den ändring av skattereglerna som berör avdrag för tantiemersättningar
o. d. är av begränsad omfattning och försedd med vissa spärrar för att
förhindra skatteflykt, varför vi anser oss kunna acceptera propositionens
förslag.

Hemställan

Med hänvisning till vad ovan anförts hemställs

1. att riksdagen beslutar att styrelserna för företagarföreningarna
skall utses enligt de grunder som anges i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om statens uppföljning och ledning av företagarföreningarnas
verksamhet,

3. att riksdagen godkänner vad i motionen anförs om benämning
på de regionala stiftelserna,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om infordrande av uppgifter om avtals- och

Mot. 1977/78:190

14

arbetsmiljöförhållanden vid beredning hos företagarförening av
kreditärenden,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om s. k. personkrediter,

6. att riksdagen, med avslag på propositionen i denna del, beslutar
att verksamheten vid statens utvecklingsfond skall bedrivas
enligt den organisation och de riktlinjer som anges i motionen,

7. att riksdagen som sin mening ger till känna vad i motionen
anförs om underleverantörernas situation m. m.

Stockholm den 25 november 1977
OLOF PALME (s)

ERIK ADAMSSON (s)

INGEMUND BENGTSSON (s)

INGVAR CARLSSON (s)

HANS GUSTAFSSON (s)

BENGT GUSTAVSSON (s)

LILLY HANSSON (s)

LENA HJELM-WALLÉN (s)

PAUL JANSSON (s)

GÖRAN KARLSSON (s)

VALTER KRISTENSON (s)

ANNA LISA LEWÉN-ELIASSON (s)
ESSEN LINDAHL (s)

LISA MATTSON (s)

THAGE PETERSON (s)
ANNA-GRETA SKANTZ (s)
INGVAR SVANBERG (s)