Mot. 1977/78

1888-1895

Motion
1977/78:1888

av Kurt Hugosson

med anledning av propositionen 1977/78:125 med förslag om
tilläggsbudget III till statsbudgeten för budgetåret 1977/78

Den naturkatastrof som inträffade i Tuve den 30 november 1977 var
synnerligen omfattande, och själva skredområdet upptog en yta på ca 300 000
m2. Vid skredet omkom åtta personer och 39 skadades. Av de skadade avled
senare en man av de svåra skador han ådrog sig i samband med olyckan.

Inom skredområdet totalförstördes 67 bostadshus. Ytterligare 84 bostadshus,
som ligger inom ett område där risken för ytterligare skred anses
föreligga, är evakuerade. Av dessa har fem redan rivits och sannolikt kommer
ytterligare ett tiotal att rivas. Övriga hus inom skredriskområdet kan
sannolikt åter användas för bostadsändamål, sedan erforderliga åtgärder för
stabilisering av marken och förstärkningar av byggnadernas grunder vidtagits.
Utöver dessa fastigheter har ett antal hus varit evakuerade tidigare av
säkerhetsskäl.

Inom skredområdet där husen totalförstördes bodde 230 personer, inom
skredriskområdet som fortfarande är evakuerat ytterligare 206 personer.

Inom det tidigare evakuerade området bodde 212 personer.

Trots ovan angivna statistiska beskrivning av naturkatastrofens omfattning
är det svårt att förmedla den fruktansvärda omfattning som jordskredet i
Tuve innebar. Ett till stora delar försvunnet bostadsområde, en helt ny
landskapsbild och splittring av en socialt sammansvetsad befolkning blev
resultatet på ett par minuter då naturkatastrofen inträffade.

Självfallet skall de människor som drabbats hållas ekonomiskt skadeslösa.

De mänskliga tragedier som blev en följd av olyckan genom att nära och kära
förlorade livet kan naturligtvis icke ersättas ekonomiskt liksom inte heller det
psykiska lidande som Tuveborna fått utstå.

Vid riksdagens frågestund den 15 december 1977 krävdes också helt
följdriktigt att de drabbade skulle hållas ekonomiskt skadeslösa. Med
tillfredsställelse kan jag också konstatera att kommunministern som regeringens
företrädare vid detta tillfälle uttalade att regeringens allmänna
inställning var att en generös bedömning skulle ske av de ekonomiska
skadorna och att de drabbade, så långt det är möjligt, skulle hållas ekonomiskt
skadeslösa.

I regeringens proposition 1977/78:125 med förslag till tilläggsbudget lil till
statsbudgeten för budgetåret 1977/78 föreslår kommunministern att ett
reservationsanslag av 65 000 000 kronor skall anvisas till ersättningar m. m. i
samband med naturkatastrofen i Tuve. 1 propositionen uttalar departementschefen:
"Vad gäller de enskilda personer som har lidit skada genom

1 Riksdagen 1977/78. 3 sami. Nr 1888-1895

Mot. 1977/78:1888

2

katastrofen anser jag vara angeläget att staten - i den mån ersättningsskyldigheten
inte ankommer på försäkringsgivarna - träder in med hjälp. Härvid
bör enligt min mening eftersträvas att de skadelidande skall försättas i samma
ekonomiska situation som före katastrofen.”

Jag delar departementschefens uttalande på denna punkt och utgår från att
så också blir fallet även i de frågor som ännu icke slutbehandlats. 1 det
följande vill jag peka på vissa av de problem som fortfarande är föremål för
övervägande och som såväl de drabbade genom sin samrådsgrupp i Tuve som
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län i skrivelser till kommundepartementet
påtalat. Jag förutsätter också att den snabba och obyråkratiska
handläggning som hittills kännetecknat myndigheternas åtgärder vid Tuvekatastrofen
fortsätter och att hela skaderegleringen snarast genomförs.

I propositionen föreslås bl. a. att ägare av bostadsfastigheter inom skredriskområdet
bor-om de inte vill flytta tillbaka till fastigheterna sedan dessa
åter blivit beboeliga - kunna få sina fastigheter inlösta så att de så snabbt som
möjligt kan skaffa nya bostäder. Motsvarande avses gälla i fråga om radhus
inom sk red riskom rådet som innehas med bostadsrätt. Göteborgs kommun
har beslutat att ge bl. a. nu nämnda kategorier bostadsinnehavare förtur till de
grupphus, bostadsrättslägenheter och kommunala tomter för friliggande
småhus som produceras under åren 1978 och 1979. För närvarande sker en
fördelning av kommunala tomter till personer som sålunda berörts av
skredet.

De åtgärder som behöver vidtas innan fastigheterna inom skredriskområdet
åter får utnyttjas för bostadsändamål är främst släntstabiliseringar samt
grundförstärkningar i anslutning till enskilda byggnader för att förhindra
ytterligare skred- och sättningsskador på byggnader. Inom Almhöjdsområdet
beräknas 35 bostadsfastigheter efter sådana stabiliserings- och förstärkningsåtgärder
åter bli möjliga att bebo från och med den 1 juli 1978. Inom andra
delar av skredriskområdet kan det ta avsevärt längre tid innan återflyttning
blir möjlig.

Det är framför allt två frågor de berörda fastighetsägarna är särskilt
angelägna att erhålla besked om i samband med ställningstagandet till
inlösen- och ersättningsfrågorna. Båda spörsmålen gäller villkoren i samband
med återflyttning eller inlösen och är för många av avgörande betydelse då de
nu står inför valet att flytta tillbaka eller slutgiltigt ordna sin bostadsfråga på
annat sätt. Frågorna, som ej behandlats i regeringens proposition, gäller dets
om samhället avser att lämna någon form av utfästelse att avhjälpa framdeles
eventuellt uppkommande skador på fastigheterna till följd av skredet, dels
hur vissa beskattningseffekter, som kan uppkomma och försvåra anskaffandet
av annan bostad, skall kunna elimineras.

1. Vad först angår frågan om ansvarsut/astelse för eventuella framtida
skador syftar de planerade stabiliserings-, grundförstärknings- och reparationsåtgärderna
till att förhindra uppkomsten av sådana skador och till att
försätta bostadsfastigheterna i ett skick som gör dem fullt jämförbara med

Mot. 1977/78:1888

3

andra fastigheter av ungefär samma ålder och med liknande utförande.
Avsikten är att den fastighetsägare som i stället för att begära inlösen av sin
fastighet väljer att flytta tillbaka inte skall utsätta sig för någon särskild
ekonomisk risk. Alternativen bör vara ungefär likvärdiga. Oavsett hur stora
ansträngningar som görs från samhällets sida för att åstadkomma betryggande
åtgärder för att förebygga skador, är det emellertid naturligt att många
fastighetsägare i ett fall som detta hyser oro för att sättningsskador och
liknande likväl skall uppstå. Det är också högst ovisst om försäkringsgivarna
till följd av gällande försäkringsavtal bär något ansvar för sådana skador.

Med hänsyn till det anförda är det enligt min mening motiverat att staten som
i samråd med kommunen bedömer vilka stabiliserings- och förstärkningsåtgärder
som bör utföras och som dessutom i stor utsträckning bekostar
åtgärderna - gentemot fastighetsägarna utfäster sig att under viss tid
framöver svara för sådana skador på fastigheterna som visar sig vara
föranledda av skredet eller av åtgärder som samhället vidtagit i anledning av
skredet. En dylik utfästelse skulle inte minst från psykologisk synpunkt vara
av stor betydelse och kan antas främja att många familjer väljer att flytta
tillbaka till sina fastigheter. Att så sker är i åtskilliga fall önskvärt från både
allmän och enskild synpunkt.

I många fall kommer nuvarande fastighetsägare inte att återflytta även om
en ansvarsutfästelse lämnas. I dessa fall har Göteborgs kommun enligt den
överenskommelse som träffats med staten åtagit sig att efter fastigheternas
iordningställande försälja dem. Om man vid denna försäljning skall kunna
erhålla en ersättning som motsvarar fastighetens marknadsvärde före skredet
är det enligt min mening nödvändigt att staten även i denna situation lämnar
en ansvarsutfästelse för framtida skador av det slag som nämnts ovan.

I detta sammanhang vill jag även ta upp den svåra situation som de
drabbade står i då man skall ta ställning till frågan om man skal I bestämma sig
för inlösen av fastigheten eller välja alternativet återflyttning efter reparation.
Många av de människor som just nu står i denna utomordentligt svåra
valsituation har fört fram kravet på att de som väljer alternativet återflyttning
dock får en möjlighet till att även efter en återflyttning på nytt få aktualisera
frågan om en inlösen. Man menar att det är rimligt att i sin ursprungliga
hemmiljö få fatta detta svåra beslut. Man hävdar att man inte på förhand kan
bedöma hur reaktionen blir då man återvänder till sin gamla bostad. Kanske
kommer sömnlösa nätter att i längden psykiskt och fysiskt bryta ned dem
som valt alternativet återflyttning och man därför under återstoden av sitt liv
djupt ångrar sitt beslut. De drabbade har därför i många fall krävt att man får
en rimlig prövotid i sin ursprungliga bostad. Jag anser därför att de som väljer
alternativet återflyttning inom ett år efter återflyttningen skall tillförsäkras
rätten att på nytt få aktualisera frågan om samhällets inlösen av den
reparerade bostaden.

2. Vad sedan angår beskattningseflekterna synes dessa, såvitt man nu kan
bedöma, i övervägande antalet fall inte bli av sådant slag att någon av den

1* Riksdagen 1977/78. J sam!. Nr 1888-1895

Mot. 1977/78:1888

4

anledningen mot sin vilja skall behöva flytta tillbaka till sin fastighet inom
skredriskområdet. Flertalet villor, kedjehus och radhus inom skredriskområdet
innehas med äganderätt. Om innehavarna anskaffar annan bostadsfastighet,
behöver på grund av uppskovsreglerna som regel någon realisationsvinstbeskattning
ej inträda i samband med att fastighet inom skredriskområdet
inlöses av kommunen. Beskattningskonsekvenserna för denna kategori
fastighetsägare har dock ännu inte kunnat överblickas i alla delar utan
övervägs fortfarande inom bl. a. den lokala värderings- och beredningsgruppen.

Vad däremot beträffar ett antal innehavare av bostadsrättsradhus inom
skredriskområdet ter sig beskattningskonsekvenserna vid inlösen bekymmersamma.
Reglerna om uppskov med realisationsvinst gäller ej för dessa
fall. Ett tiotal personer, som innehaft sina bostadsrättsradhus mindre än fem
år, kan vid inlösen komma att påföras skatt för realisationsvinst. Dessa
personer kan få avsevärda svårigheter att skaffa sig annan likvärdig bostad för
den ersättning som återstår efter avdrag för skatt. För att de skall få samma
möjlighet att byta bostad som andra innehavare av bostadsrättsradhus och
ägare till fastigheter inom sk red riskområdet, anser jag att de bör, sedan deras
bostadsrättsandelar inlösts av kommunen, direkt av staten erhålla ett
ekonomiskt bidrag som helt kompenserar dem.

3. Vad gäller principer för ersättning av oförsäkrad lösegendom, framgårav
inkomna ansökningar om ersättning att olika fall föreligger av bristande
försäkringsskydd. I något fall har den skadelidande underlåtit att hålla sin
lösegendom försäkrad. I andra fall åter har försäkring förelegat men ej till
belopp som motsvarat hela värdet av den försäkrade egendomen. Vidare
finns fall där egendom visserligen hållits försäkrad, men egendomsskyddet
på grund av försäkringens typ (företagsförsäkring, lantgårdsförsäkring) ej
gällt för skadehändelser av det slag som nu inträffat. Enligt min mening bör i
sistnämnda fall - i likhet med vad regeringen enligt propositionen ansett böra
gälla i fråga om fastighetsskador som ej täcks av sedvanligt försäkringsskydd
- utgå full ersättning för skadorna. Vad däremot beträffar skador som inte
täcks av något försäkringsskydd antingen på grund av att den skadelidande ej
alls försäkrat egendomen, trots att möjlighet därtill förelegat, eller att han
gjort det i otillräcklig omfattning, kan knappast komma i fråga att utge full
ersättning. Den skadelidande har i dessa fall, i jämförelse med den som
tecknat en betryggande försäkring, påtagit sig själv en större skaderisk. Han
bör därför även om det rör sig om en ovanlig skadehändelse i någon mån
drabbas av konsekvenserna av sitt risktagande. Skadeersättningen bör
följaktligen i dessa fall jämkas. Vad angår storleken av jämkningen måste
givetvis i detta fall beaktas att företrädare för regeringen uttalat att det är
regeringens avsikt att medverka till att de drabbade, så långt det är möjligt,
hålls ekonomiskt skadeslösa samt att regeringens allmänna inställning är att
en generös bedömning skall ske av de ekonomiska skadorna (snabbprotokoll
från riksdagsdebatten den 15 december 1977 anf. nr 43-45). Mot bakgrund av

Mot. 1977/78:1888

5

detta regeringsuttalande anser jag att jämkningen skäligen kan och bör
begränsas till 80 % av skadans värde.

4. Många personer har gått miste om arbetsförtjänst under den tid som de
på grund av skredet måst ägna sig åt att rädda och flytta bohag samt i övrigt
ordna sin bostadssituation. Staten har genom avtalsverket beslutat att vissa
statstjänstemän som av samma skäl varit tjänstlediga skall uppbära
oavkortad lön under högst sex dagar av tjänstledigheten. Enligt vår mening
bör andra av skredet berörda personer erhålla ersättning av staten för förlorad
arbetsförtjänst i enlighet med den princip staten tillämpar för egna anställda,
såvida icke full ersättning utgått via försäkringsgivaren.

5. Inom det drabbade skredområdet fanns ett tiotal rörelseidkare som mer
eller mindre drabbats av skador och intrång genom katastrofen. Värst
drabbad synes den i området etablerade livsmedelsaffären ha bli vit. Bort emot
50 % av kundunderlaget för denna butik har försvunnit. Samtliga rörelseidkare
har sinsemellan mycket skiftande slag av anspråk. Även om det är
utomordentligt svårt att ersätta immateriella skador förutsätter jag att i den
prövning som nu sker för varje enskild rörelseidkare hänsyn tas till den
alldeles speciel la situation som uppstått (ordessa människor genom den svåra
naturkatastrofen. Även för denna grupp bör i enlighet med kommunministerns
uttalande en generös bedömning ske av de ekonomiska skadorna och
även denna grupp så långt det är möjligt hållas ekonomiskt skadeslös.

Med hänvisning till vad jag ovan anfört och under beaktande av den
utomordentligt svåra situation de drabbade vid Tuvekatastrofen hamnat i
hemställer jag

att riksdagen i samband med behandlingen av propositionen 1977/
78:125 angående ersättningar och lån m. m. i samband med
naturkatastrofen i Tuve beslutar att som sin mening ge
regeringen till känna vad som i motionen anförts beträffande
ersättningsfrågor m. m. till de i samband med naturkatastrofen i
Tuve drabbade människorna.

Stockholm den 14 april 1978

KURT HUGOSSON (s)