5

Motion

1977/78:1885

av Tore Nilsson och Lars Ljungberg

med anledning av propositionen 1977/78:141 om kompetensprov för
jägare

I propositionen 1977/78:141 föreslås en jägarexamen som skall omfatta
bl. a. lagar och författningar.

Det har väckt uppmärksamhet att Svenska jägareförbundet i år utkommit
med en bok kallad Jakten Jägaren och lagen, i vilken bok görs en missvisande
framställning av samernas jakträtt.

I själva verket befästes samernas jakträtt redan av Gustav Vasa 1543,
varvid kungen även talade om ”lappgränsen” som ett existerande
faktum.

I korthet kan rättsutvecklingen skildras på följande sätt.

Här bör först erinras om ett rättsfall i högsta domstolen 1965 där det sades
att renbetesrätten inte ingår i markägandet. Högsta domstolens dom ger vid
handen att man i viss mån kan se äganderättsbegreppet som uppdelat, vilket
möjliggör det något säregna uttryckssättet att samerna äger jakträtten, äger
fiskerätten etc.

Lagarna inom detta ämne kom sent. Sverige fick sin första inomsvenska
samelag 1886, men redan vid mitten av 1700-talet kodifierades samernas rätt i
den s. k. kodicillen till gränstraktaten med Danmark-Norge 1751. År 1752
transformerade Svea hovrätt på kunglig befallning kodicillen till inomsvensk
rätt, innefattande landssed.

1886 års svenske samelagstiftare stod under starkt darwinistiskt inflytande
och var främmande för den verkliga historiska traditionen.

1886 årslag är emellertid ej någon lagom vem som äger fjällen och ej heller
någon lag om vem som äger jakträtten och fiskerätten. I dessa avseenden
hänvisar lagen bakåt till lantmäteriförrättningar tidigare under 1800-talet, det
s. k. Norrländska avvittringsverket.

Redan 1543 talade Gustav Vasa om samernas jakträtt och förbjöd bönderna
som bodde vid lappgränsen att hindra samernas jakt: samerna hade rätt att
fälla vilt i skogarna såväl ovanför som nedanför lappgränsen och de skulle få
behålla de djur som de ”resa och fälla” var som helst i skogarna. Detta är alltså
en mycket omfattande jakträtt för samerna. År 1551 utfärdade Gustav Vasa
några brev som gällde rikets nordligaste trakter, upp emot Varangerhalvön, i
de delar av Torne lappmark som nu till stor del ingår i Norge men även i
Sverige och Finland.

Här gällde det för Gustav Vasa att försvara landet mot ryssen. Kungen
uttalade sig i dessa brev för första gången om de stora samemarkerna ovan
lappgränsen, och han tillförsäkrade samebyarna deras ägor i rörligt och

Mot. 1977/78:1885

6

orörligt. Breven innebär att Gustav Vasa fyllde ut hela arealen med
samebyarnas ägor, och han åstadkom på det sättet rör och råmärken mot
Ryssland. Det gällde areella näringar, och de viktigaste var jakt och fiske.
Särskilt pälsdjursjakten intresserade Gustav Vasa i högsta grad, och han hade
en särskild skinnkammare på Stockholms slott, dit lappmarksskinnen gick i
väldig omfattning.

Mycket sannolikt är att Gustav Vasa till grund för sina brev 1551 lade
Francisco de Vitorias läror i hans verk De Indis 1539. Man bör ha klart för sig
att kommunikation i den vetenskapliga politiska världen fungerade
snabbt.

Vitoria hävdade att även hedningarna kunde äga mark, och hans läror blev
grundläggande för de stora svenska 1600-talsjuristerna, Samuel von Pufendorff
och Hugo Grotius, som hävdar en ockupationslära enligt vilken en
grupp människor kan med äganderättsverkan ockupera även montes äsperi,
dvs. icke odlingsbara bergstrakter.

Gustav Vasas uppfattning om samernas rätt till land återkommer i brev av
Johan lil år 1586, av Karl IX år 1602 och av drottning Kristina - för det
nyerövrade Jämtland/Härjedalen - år 1646 i ett frihetsbrev med särskild
skattläggning och tillförsäkran om full jakträtt på skattefjällen inom
råmärken och gränser, dvs. på hela arealen.

1734 års allmänna svenska och finska rikslag diskuterades på riksdagarna
1731 och 1734. Frågan om jakträtten har redovisats i bokform av P. A.
Östergren 1896. Östergren redovisar att de ofrälse stånden vid denna tid
erkände konungens allmänna regalrätt till jakt. Adelns jakträtt uppfattades
som ett feodalt privilegieutflöde av konungens jakträtt. Östergren säger i en
avslutande kommentar att de ofrälse stånden begick ett taktiskt misstag när
de erkände regal rätten till jakt och att detta misstag först reparerades under
Gustav III år 1789, då denne konung stärkte de ofrälse ståndens rätt till fast
egendom och då även återgav dem jakträtten.

Det intressanta är här att samernas jakträtt aldrig varit underkastad någon
regalrätt utan hela tiden erkänts såsom en samisk rätt.

Renbeteslagarna 1886,1898,1928 och rennäringslagen 1971 konstaterar att
samerna har jakträtt, men går ej närmare in på vem som är bärare innehavare
- av denna rätt och ej heller på rättens juridiska karaktär.

Det är emellertid stor skillnad på en av ålder bestående välförvärvad
rättighet och en av sentida lag skapad civilrätt, som är lättare att ändra genom
nya lagar.

Stundom uppfattas civillag endast som ett instrument för samhällets
omdaning. För den som förfäktar detta ter det sig som en omöjlig och oriktig
ståndpunkt att vilja leva under lagens hägn i lagbunden ordning och i förlitan
på dess bestånd.

Emellertid har den svenska regeringsformen i 1 kap. 2 § en särskild garanti
för etniska och språkliga minoriteter till eget samfundsliv och kulturliv.
Motiven till grundlagsstadgandet nämner särskilt samerna och rennäringen

Mot. 1977/78:1885

7

såsom samekulturellt dominant. Ingen torde bestrida att regeringsformen
avser att ange förblivande målsättningar i samhället. I detta perspektiv blir det
livsviktigt för samerna att kunna få domstolsförklaring om vem som är bärare
av samernas äganderätt till jakt och fiske och om den djupare civilrättsliga
grunden för denna verkliga rätt.

Beträffande landskapslagarna, landssed m. m. hänvisar vi till Helmer
Tegengren: ”Samernas i Kemi lappmark rätt till bäverfänge” i Samenes og
sameområdenes rettslige stilling historisk belyst, Oslo 1977 (med efterföljande
diskussion s. 34-55).

I 1749 års lappmarksreglemente återfinns för samerna förmånliga bestämmelser
om jakt och fiske, som begränsar nybyggarens koncessionsrätt, införd
1673 i det första lappmarksplakatet(1749 års reglemente i Modée IV s. 290, se

p. 8).

En extremt missvisande framställning av samernas urgamla jakträtt finns i
Jakten, jägaren och lagen, Stockholm 1978 (Svenska Jägareförbundet), av
Nordell-Weinberg. Detta är en kursbok för statsstödda kurser.

Betänker man hur samerna utövat jakt och fiske som näring långt före
kontakter med svenskarna och före renskötseln och hur väl bestyrkt
samernas jakträtt är som en verklig rätt (se ovan), måste man förundra sig
över bokens presentation.

I samband med jägarexamen kan naturvårdsverket anta kurslitteratur.

Mot bakgrunden av det här anförda kan skildringen av samernas jakträtt
såsom blott en jaktutövningsrätt ej anses annat än grovt felaktig.

Detta är en uppfattning som med skärpa görs gällande från samernas håll
såsom grundad på gällande lag, nämligen 1971 års rennäringslag, 25 och
32 §§. Uppfattningen torde delas av vederbörande experter i kammarkollegiet
och jordbruksdepartementet samt justitiekanslern. Riksdagen hade, när
rennäringslagen antogs år 1971, i högsta grad sinne för samernas rätt till land
och vatten. Det var genom riksdagens insatser som uttrycket ”samernas
uteslutande begagnande” behölls i p. 2 av övergångsbestämmelserna i 1971
års lagverk. När 32 § rennäringslagen talar om samernas rätt till jakt avses
givetvis en verklig jakträtt, alldeles särskilt inom områden som just ligger till
samernas uteslutande begagnande. Riksdagen hade då tillfälle till ett verkligt
inträngande bedömande, som skedde med högsta beaktande av samernas rätt
till land och vatten.

För samerna, som saknar politisk makt, är grundlagens och lagens
garantier, rätten till att leva under deras hägn och garanti, av ytterst stor
betydelse.

Det pågår nu i högsta domstolen en rättegång om skattefjällen, vari även
jakträttens grund och beskaffenhet prövas.

Det framstår som ytterst olämpligt att kurser skulle kunna äga rum från
Ystad till Haparanda med Jägareförbundets nämnda bok såsom kurslitteratur.

Det finns ett utmärkt samarbete mellan Svenska samernas riksförbund, å

Mot. 1977/78:1885

8

ena sidan, samt exempelvis Kiruna jakt- och fiskevårdsförening och
Västerbottens läns jägarförbund, å andra sidan.

Jägareförbundets bok kan i olämpliga händer sprida en felaktig uppfattning,
särskilt bland i saken mindre kunniga jägare i södra Sverige, och de
orosungar och irritationer, som enligt pressen förekommit, kan avsevärt
förvärras, till skada för relationerna mellan olika folkgrupper i vårt land. Här
må särskilt påpekas den viktiga avtäktsrätten enligt 31 § jaktlagen.

Staten bör ej bidra till en stort upplagd kursverksamhet, grundad på en
felaktig kursbok med olämpliga och orosskapande skildringar beträffande
samernas jakträtt. Särskilt under en pågående rättegång ter sig dylikt som
ytterst olämpligt.

Frågan synes oss vara av den vikt, att den bör tas upp i riksdagen, varvid
den - i likhet med vad som skett beträffande internationella naturvårdsunionens
resolution 5/1975 - torde hänvisas till den särskilda arbetsgruppen
för samefrågor.

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär att den särskilda arbetsgruppen
för samefrågor bereds tillfälle att ge synpunkter på kurslitteraturen
för utbildning av jägare.

Stockholm den 13 april 1978

TORE NILSSON (m)

LARS LJUNGBERG (m)