Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion

1977/78:1869

av Olof Palme m. fl.

med anledning av propositionen 1977/78:136 om ändrade regler för
skattetillägg m. m.

Sanktionsnivån för skattetillägg enligt taxeringslagen

Den nuvarande generella sanktionsnivån om 50 procent bestämdes enligt
förslag i propositionen 1971:10 (SkU 1971:16, rskr 1971:72, SFS 1971:69-98)
och har gällt sedan 1972. Den lägre procentsatsen, 25 procent, som kan utgå
om rättelse kunnat ske med ledning av kontrolluppgift, har tillämpats sedan
1977 års taxering (prop. 1976/77:92, SkU 1976/77:38, rskr 1976/77:204, SFS
1977:118).

Skattetilläggsutredningen har i sitt delbetänkande (SOU 1977:6 s. 17)
framhållit att skäligheten av avgifternas storlek inte har bedömts i dess förslag
och att frågan således ingår bland de uppgifter som återstår att utreda i det
fortsatta arbetet. Motivet för förslaget om sänkning av sanktionsnivåerna för
skattetillägg enligt taxeringslagen uppges (prop. s. 142) vara att därigenom
minska behovet av mer komplicerade jämkningsregler.

Vi anser inte att behovet av jämkningsregler tillgodoses genom de
föreslagna, relativt obetydliga, lindringarna i reaktionen. Denna fråga
kommer vi att beröra ytterligare i det följande. Inte heller i övrigt har
redovisats några bärande skäl för förslaget om sänkning av de generella
sanktionsnivåerna för skattetillägg enligt taxeringslagen. Det saknas enligt
vår mening anledning att föregripa utredningens kommande bedömning av
sanktionsnivåerna över hela fältet förde nu förevarande avgifterna. Förslaget
i denna del bör därför avslås och utredningens uppdrag i nu förevarande
avseende stå kvar.

Jämkning av skattetillägg m. m.

Utredningen har föreslagit att tilläggssanktionen inom hela tillämpningsområdet
för påföljdssystemet skall kunna efterges med hälften av eljest
utgående tillägg. För att sådan eftergift skall medges krävs att sådan
omständighet som f. n. skall beaktas vid fråga om befrielse från avgift
föreligger men att denna ej är så uttalad att hela tillägget bör efterges. Vidare
har utredningen föreslagit att i fall, där skattetillägg enligt mervärdeskattelagen
inte helt kan efterges, avgiften dock skall kunna efterges med tre
fjärdedelar, om den avser oriktig uppgift som beror på felräkning, misskrivning
eller annat uppenbart förbiseende i ej avslutad bokföring och tillägget
eljest skulle framstå som obilligt.

Mot. 1977/78:1869

I propositionen har som framhållits i det föregående dessa förslag avvisats.
I syfte att nå en nyansering av sanktionssystemet föreslås i stället en viss
mindre sänkning av gällande sanktionsnivåer enligt taxeringslagen och att
tillämpningen av eftergiftsgrunderna skall vidgas på grundval av allmänt
hållna uttalanden i propositionen.

Det har i olika sammanhang framförts synpunkter på behovet av en
möjlighet att jämka tilläggssanktionen. Här skall särskilt erinras om skatteutskottets
uttalande (SkU 1975:31) om det angelägna i att skattetilläggsutredningen
med förtur behandlade frågan om jämkningsregler för skattetilllägg.

1 sin utvärdering av den i olika sammanhang framförda kritiken har
skattetilläggsutredningen slagit fast att skattetillägget är avsett att ge
eftertryck åt skyldigheten att lämna riktiga uppgifter till underlag för
beskattningen och att sanktionen har en utpräglad allmänpreventiv funktion.
Å andra sidan är det enligt utredningen väsentligt att en avgift av nu
förevarande slag kan minskas när en oreducerad avgiftspåföring skulle te sig
uppenbart stötande. I annat fall skulle skattetillägget motverka sitt syfte.
Sådana synpunkter torde också, har utredningen förklarat, ligga bakom de
rekommendationer om en "mjuk tillämpning” av bestämmelserna i ett
inledningsskede, som har förts fram bl. a. i förarbetena till sanktionssystemet
(prop. 1971:10 s. 199 och SkU 1971:16).

Utredningen har framhållit (betänkandet s. 176) att det f. n. inte är möjligt
att jämka skattetillägg i de fall där det föreligger sådana omständigheter att
beslutsfattaren inte kan undgå att överväga om avgiften börefterges. Troligen
går myndigheternas praxis isär i de nu avsedda fallen. Denna skillnad i
rättstillämpningen blir då, framhåller utredningen, synnerligen markant.
Den enskilde beslutsfattarens inställning till sanktionssystemet och hur det
skall tillämpas kan bli avgörande för frågan om påföljd skall efterges.

Bl. a. de nu återgivna synpunkterna har legat till grund för de föreslagna
jämkningsreglerna. Utredningen har understrukit att tillämpningen av
sanktionsreglerna i viss utsträckning försvåras genom dessa förslag. I flera
utländska administrativa sanktionssystem - bl. a. i Finland och i Norge-har
beslutsfattaren dock förhållandevis fria händer att inom vissa ramar
bestämma påföljdens storlek. Den praktiska tillämpningen av detta har inte
enligt vad utredningen erfarit föranlett några särskilda svårigheter. Det nu
förevarande förslaget går emellertid endast ut på att skatte- resp. avgiftstillägg
under vissa förutsättningar skall kunna jämkas med en på förhand bestämd
bråkdel av den avgift som eljest skulle utgå. Enligt utredningens uppfattning
bör det merarbete som föranleds av de föreslagna jämkningsreglerna kunna
hållas inom rimliga gränser.

Utredningens förslag att skattetillägg enligt taxeringslagen skall få efterges
med hälften, när sådan omständighet som skall beaktas vid fråga om befrielse
från avgift föreligger men denna ej är så uttalad att hela tillägget bör efterges,
har godtagits av det helt övervägande antalet remissinstanser. Det stora

Mot. 1977/78:1869

flertalet av näringslivets organisationer förespråkar dock längre gående
nyanseringsregler än de föreslagna. Ett inte obetydligt antal av främst de
statliga remissinstanser som är positiva till de föreslagna jämkningsreglerna
Täster uppmärksamheten på praktiska svårigheter i tillämpningen. Ett mindre
antal remissinstanser ställer sig under åberopande av principiella och
administrativa skäl avvisande till förslaget.

Utredningens förslag har sålunda godtagits eller lämnats utan uttrycklig
erinran av JO, RÅ, länsåklagarna i Malmöhus, Kopparbergs och Norrbottens
län, överåklagarna i Stockholms, Göteborgs och Malmö åklagardistrikt,
länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Malmöhus,
Hallands, Älvsborgs, Västmanlands, Gävleborgs, Jämtlands, Västernorrlands
och Norrbottens län, SACO/SR, FAR, Föreningen Sveriges fögderitjänstemän,
KF, LO, Lantbrukarnas skattedelegation, Näringslivets skattedelegation,
Sveriges företagares riksförbund. Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Svenska kommunförbundet, SRS, Svenska sparbanksföreningen,
Sveriges advokatsamfund, Sveriges grossistförbund, SHIO, TCO
och TOR. Det stora flertalet av näringslivets organisationer förespråkar - som
antytts i det föregående - längre gående nyanseringsregler än de föreslagna.

Förslaget har avvisats av JK, kammarrätten i Göteborg, statskontoret, RSV
i vad förslaget avser taxeringslagens sanktioner, länsstyrelserna i Stockholms,
Jönköpings, Blekinge samt Göteborgs och Bohus län, Föreningen Sveriges
kommunala taxeringsrevisorer och SCF/CR. Flera av dem åberopar principiella
eller administrativa skäl till stöd för sitt ställningstagande.

Motsvarande förslag inom den indirekta beskattningen anses allmänt
utgöra en välkommen förbättring av möjligheterna att nyansera skattetilläggets
storlek.

Enligt RSV utgör de föreslagna eftergiftsbestämmelserna inom den
indirekta beskattningen underlag för en nyansering i tillämpningen av de
särskilda avgifterna. Denna är, framhåller verket, i hög grad angelägen i
synnerhet på mervärdeskatteområdet. Framför allt gäller detta skattetillägg
på grund av oriktig uppgift. Med nuvarande bestämmelser har alltför liten
hänsyn kunnat tas till mervärdeskattens speciella konstruktion och komplicerade
materiella regler. Mervärdeskatteutredningen har anslutit sig till de
synpunkter RSV har anfört.

Utredningens förslag till hälfteneftergift i fråga om avgiftstillägg har hälsats
med tillfredsställelse av RFV, som är den enda remissinstans som närmare
behandlar detta. Med nu gällande bestämmelser har, framhåller verket,
avgiftstillägget antingen fått stå kvar i sin helhet, vilket ibland får anses vara
väl hårt mot arbetsgivaren, eller också helt undanröjts, vilket å andra sidan får
anses ägnat att motverka sanktionsbestämmelsernas syfte. Verket påpekar
dock att ett differentierat system medför en mera komplicerad och tidskrävande
prövning än det nuvarande systemet.

Bland de skäl som i propositionen åberopas mot de föreslagna jämknings

Mot. 1977/78:1869

reglerna skjuts principen om att sanktionssystemet skall vara enkelt och
sch abion iserat i förgrunden. De flesta argumenten är egentligen endast
variationer av denna grundsats.

Enligt vår mening bör önskemålet om enkelhet och schablonisering vara
vägledande för all lagstiftningsverksamhet. Kravet på att reglerna skall vara
enkla att tillämpa är således ej unikt för det skatteadministrativa sanktionssystemet.
Detta krav är dock relativt till sin innebörd, bl. a. genom att hänsyn
måste tas till andra aspekter. Skulle det upprätthållas med absolut konsekvens
borde även den nu förefintliga möjligheten att helt efterge skatte- resp.
avgiftstillägg och förseningsavgift slopas.

När man skall bedöma frågan om hur det skatteadministrativa sanktionssystemet
skall kunna nyanseras, bör inte principen om enkelhet och
schablonisering dominera övervägandena i den grad som lagförslaget i
propositionen ger uttryck för. Andra relevanta intressen måste tillmätas lika
stor eller större betydelse. Särskild vikt måste fastas vid hänsynen till den
skattskyldiges befogade intresse av att sanktionens storlek står i rimligt
förhållande till arten av hans försummelse och till hans personliga möjligheter
att upprätta en i alla avseenden korrekt deklaration.

Enligt vår mening är svårigheterna att tillämpa de föreslagna jämkningsreglerna
betydligt överdrivna medan däremot synpunkter som tillgodoser
den skattskyldiges befogade intressen tillmätts alltför litet intresse. Vi vill i
detta sammanhang hänvisa till följande synpunkter som JO har framfört i sitt
remissvar. Han förklarar i fråga om skattetillägg enligt taxeringslagen att ett
system där alternativet står mellan hel avgift elier ingen avgift alls i vissa fall
lämnar otillfredsställande resultat. Även om en hel del av kritiken mot
nuvarande avgiftssystem kan hänföras till en njugghet att utnyttja föreliggande
möjligheter till eftergift, kan man inte frigöra sig från att nuvarande
regelsystem är stelt och onyanserat. Man kan enligt JO inte bortse från att
förutsättningarna för att fullgöra deklarationsplikten på ett korrekt sätt
varierar kraftigt mellan olika skattskyldiga. Uppgiften att fylla i en vanlig
löntagardeklaration kan vara en enkel sak för de flesta men framstå som en
ytterligt komplicerad sak förandra. Kunskap, erfarenhet och omdöme växlar.
Många skattskyldiga gör nog så gott de kan, men inte desto mindre blir deras
deklaration oriktig och förutsättningar för skattetillägg inträder. Visserligen
bör ett administrativt sanktionssystem kännetecknas av enkelhet och till sin
grundlösning vara schabloniserat. Ett införande av möjlighet till jämkning av
reaktionen med ett steg innebär i och för sig en komplicering men inte i sådan
utsträckning att några principiella invändningar bör kunna resas mot det,
framhåller JO.

När behovet av den föreslagna hälfteneftergiftsregeln övervägs synes valet
stå mellan å ena sidan okomplicerade regler till priset av förekomsten av i
förhållande till omständigheterna mycket hårda skattetillägg och å andra
sidan visst merarbete för taxerings- resp. beskattningsmyndigheterna på
grund av en något mer komplicerad eftergiftsregel och ett mindre antal fall av

Mot. 1977/78:1869

sådan art. Avgörande för vilket av dessa intressen man vill ge företräde blir
vilken vikt man lägger vid administrativa skäl jämfört med hänsynen till de
skattskyldiga.

Vi anser inte att den i propositionen anvisade vägen att komma till rätta
med bristen på nyanser i det skatteadministrativa sanktionssystemet är den
riktiga. Allmänt hållna uttalanden om att befrielsegrunderna skall tillämpas
generöst (prop. s. 155) och att avgift får efterges även i fall som tangerar dem
som finns beskrivna i RSV:s föreskrifter (prop. s. 157) kan inte styra
rättstillämpningen i mildrande riktning i nu avsedda fall. Vi vill erinra om att
rekommendationer om en mjuk tillämpning av bestämmelserna funnits
alltsedan den första propositionen (prop. 1971:10, s. 199) om skattetilläggen.
Detta har emellertid inte kunnat förhindra att tillämpningen i vissa fall blivit i
förhållande till de föreliggande omständigheterna mycket hård. Det kan å
andra sidan inte uteslutas att man i valet mellan att påföra avgift eller att
efterge den helt valt det senare, även i sådana fall där någon form av påföljd
har varit motiverad. Man måste kunna skilja mellan de fall som avser ett
uppenbart utelämnande av en inkomst och sådana fall där den skattskyldiges
försummelse präglas av mildrande omständigheter, som dock inte är så
påtagliga att skattetillägg bör helt efterges.

Vi föreslår att utredningens förslag till jämkningsregler genomförs i
princip. Den föreslagna möjligheten att på grund av skattskyldigs ekonomiska
förhållanden m. m. efterge skattetillägg enligt taxeringslagen med
hälften bör dock inte införas. Som åtskilliga remissinstanser framhållit torde
en sådan regel medföra alltför stora svårigheter vid tillämpningen.

Det nu anförda avser frågan om hälfteneftergift på hela sanktionsområdet.
I vad gäller eftergift av skattetillägg vid s. k. räkenskapsfel i mervärdeskatteredovisningen
avviker propositionens förslag från skattetilläggsutredningens
i bl. a. följande avseenden. Enligt det förra skall avgiften kunna
efterges helt, medan det senare skulle innebära eftergift till tre fjärdedelar av
eljest utgående skattetillägg.

Det kan synas som om propositionens förslag är fördelaktigare än
utredningens. Av specialmotiveringen till propositionens förslag (s. 222)
framgår emellertid att det skall vara fråga om felaktigheter av sådant slag att
de med stor sannolikhet skulle ha upptäckts av den skattskyldige senast i
samband med bokslut. Det framgår vidare att det ankommer på den
skattskyldige att visa att hans bokföringssystem och interna kontrollrutiner
har en tillfredsställande säkerhet i detta avseende.

Enligt utredningsförslaget skulle skattetillägg på grund av räkenskapsfel
kunna efterges med tre fjärdedelar, om de är av sådant slag att de normalt
skulle ha upptäckts av den skattskyldige senast i samband med bokslut
(betänkandet s. 228).

Propositionen innehåller alltså en kraftig skärpning i förhållande till
utredningens förslag. Denna kommer att drabba ett mycket stort antal små
och medelstora företag, som saknar en fullt utbyggd intern kontroll och som

Mot. 1977/78:1869

inte förmår styrka att redovisningssystemet i nu förevarande avseende har
den säkerhet som krävs för eftergift. Trots att felaktigheten som sådan kan
bedömas som ursäktlig skall i dessa fall utgå oreducerade skattetillägg, som i
det enskilda fallet kan uppgå till betydande belopp.

Vi anser att det föreligger ett klart uttalat behov av en möjlighet att
nyansera tillägget för dessa fall och att detta inte har tillgodosetts med
propositionens förslag. Vi föreslåratt lagstiftningen utformas i enlighet med
utredningens förslag.

Vad särskilt angår hälfteneftergift av skattetillägg enligt mervärdeskattelagen
vill vi understryka följande.

Det framstår enligt vår mening som angeläget att hälftenavgift skall kunna
meddelas i fråga om sådana felaktigheter som med stor sannolikhet inte
skulle innebära någon definitiv skatteförlust för det allmänna men som
knappast kan komma i fråga för hel befrielse. Vi avser närmast periodiseringsfel,
som upptäcks vid länsstyrelsens granskning så snabbt att de inte
har hunnit utjämnas och det inte framstår som helt uppenbart att så skulle ha
skett. I sådana fall skall enligt propositionen tillägget inte kunna efterges,
vilket indirekt framgår av specialmotiveringen till 64 f § (s. 222). Detta torde
bli fallet med ett stort antal sådana felaktigheter som upptäcks hos mindre och
medelstora företag. Ofta torde denna typ av fel vara svår att skilja från
räkenskapsfelen. En samlad bedömning av ursäktlighetsrekvisiten enligt
utredningsförslaget skulle därför ge önskvärda möjligheter till nyanserade
tillägg i de enskilda fallen, vilket däremot propositionsförslaget inte gör.

1 propositionen uttalas (s. 142) att det med hänsyn till styrkan i åberopade
skäl inte går att dra någon klar gräns mellan de fall i vilka avgift skall efterges
helt resp. till viss del, eftersom samma typ av omständigheter kan utgöra
grund för såväl hel som halv eftergift.

Lika väl som det är möjligt att formulera schablonregler för hel eftergift bör
detta enligt vår mening kunna ske även i fråga om eftergift med viss del.
Härigenom nås en önskvärd objektivisering av prövningen av ursäktlighetsgrunderna.
Ett sådant tillvägagångssätt har också den fördelen att man kan
upprätthålla en tillfredsställande likformighet i besluten. I det följande skall
lämnas exempel på fall där hälfteneftergift normalt bör kunna komma i
fråga.

Vad angår befrielsegrunden ålder förekommer det fall som ligger strax
utanför de i RSV:s anvisningar bestämda gränserna för hel eftergift, t. ex. då
pensionerad men ej förtidspensionerad skattskyldig är 65 år eller lider av
ålderskrämpor eller då felaktigheten är hänförlig till inkomst vid sidan av
uppburen pension överstigande beloppsgränsen för hel befrielse enligt
anvisningarna. Gränser på objektivt konstaterbara grunder kan dras för i vilka
fall sådan eftergift är avsedd att användas. Övergången mellan hel eftergift
och full sanktion skulle då bli mjukare och mer anpassad till den fortlöpande
nedsättning av den skattskyldiges förmåga att sköta sina rättsliga angelägenheter
som åldrandet vanligen medför.

Mot. 1977/78:1869

I RSV:s anvisningar till befrielsegrunden bristande erfarenhet nämns forst
att skattskyldig som för första gången fullgör sin uppgiftsskyldighet i
allmänhet kan antas ha bristande erfarenhet av deklarationsförfarandet och
därför bör befrias från skattetillägg. Även andra gången en skattskyldig
fullgör sin deklarationsskyldighet kan det framstå som ursäktligt att han
brustit i sin uppgiftsskyldighet, men det kan också ligga närmare till hands att
medge hälfteneftergift. Det kan ha gått viss tid från det första deklarationstillfallet
under vilken vederbörande inte har haft att deklarera. I sådana och
liknande fall kan det finnas behov av att genom en hälfteneftergiftsregel
stegvis kunna skärpa reaktionen mot den försumlige för att hos honom
inpränta vikten av noggrannhet vid fullgörande av deklarationsskyldigheten.

Hälfteneftergift på grund av bristande erfarenhet bör också kunna medges
när den skattskyldiges oriktiga uppgift har berott på okunnighet om en
beskattningsregel, som han visserligen borde känna till i egenskap av
näringsidkare eller jordbrukare men som han faktiskt inte tidigare har haft
anledning att tillämpa.

Utlänningar som vistats i landet längre tid än tre år kan fortfarande ha
betydande språksvårigheter och därmed också små möjligheter att sätta sig in
i svenska beskattningsregler. Självfallet varierar dessa med vilket land
vederbörande kommer ifrån, vilken skolunderbyggnad han har, hur gammal
han är etc. Han är ofta beroende av hjälp med att upprätta sin deklaration och
är tvungen att i stor utsträckning lita på utomståendes uppgifter. I åtskilliga
fall där utlänning har brustit i sina uppgiftsskyldighet, även efter den i
anvisningarna angivna tidsperioden, ter det sig stötande att påföra skattetillägg
med fullt belopp.

Med sjukdom förstås enligt RSV:s anvisningar både fysisk och psykisk
sjukdom som kan antas ha menligt påverkat den skattskyldiges förmåga att
fullgöra sina skyldigheter. Enbart sjukdom som sådan utgör inte grund för
befrielse, utan det skall föreligga ett samband mellan sjukdomen och den
oriktiga uppgiften resp. underlåtenheten.

Hälfteneftergift bör kunna komma i fråga där detta samband inte är särskilt
uttalat men där det åberopade skälet ändock har inverkat menligt på den
skattskyldiges förmåga att fullgöra sin deklarationsskyldighet. Den skattskyldige
kan vara deprimerad på grund av sviterna efter en operation, stor
personlig motgång, av skilsmässa, nära anhörigs bortgång eller svåra
sjukdom. Även sådana fall förekommer i vilka det är känt att personer har
vissa psykiska egenheter utan att därför vara psykiskt sjuka.

I fråga om övriga befrielsegrunder kan följande synpunkter anläggas.

Allmänt sett bör bestämmelsen hälfteneftergift tillämpas generöst vid
skattetillägg på grund av periodiseringsfel, dvs. fråga om rätt beskattningsår
eller beskattningsperiod för inkomst eller avdrag m. m.

Vad angår inkomst av tjänst förekommer inte sällan att uppgiven inkomst
blir för låg genom att siffrorna i kontrolluppgiften har kastats om. Hälften

Mot. 1977/78:1869

eftergift bör då kunna medges om skillnaden ej överstiger 10 procent av det
riktiga inkomstbeloppet. Vidare är det inte sällsynt att den skattskyldige
felaktigt har utgått från att traktamentsersättning har inräknats i kontrolluppgiftens
inkomstbelopp och därför i sin deklaration minskat inkomsten
med traktamentet, ehuru traktamentsbeloppet angetts till beskattning. I
sådant fall ligger hälfteneftergift nära till hands.

I det följande skall lämnas ytterligare exempel på fall som bör aktualisera
att frågan om hälfteneftergift övervägs.

Dödsbodelägare har underlåtit att deklarera inkomst som emellertid
tagits upp i dödsboets deklaration.

Ränta på byggnadskreditiv har på grund av uppgifter från byggnadsföretaget
dragits av som skuldränta fastän den skattskyldige inte har
varit gäldenär.

Makar, som ligger i skilsmässa, har båda yrkat ränteavdrag för
fastighet, som den ene tillfälligtvis har haft rätten att bo kvar i men den
andre har ägt.

Inteckningskostnad för schablontaxerad villa har dragits av som
”tomträttsavgäld eller liknande avgift".

Ränta på lån i förvärvskällan annan fastighet har dragits av i
förvärvskällan i kapital.

Intäkt och garantibelopp har beräknats utan iakttagande av att
fastighetens taxeringsvärde har höjts under beskattningsåret.

Felaktighet hänför sig till gränsdragningen mellan reparation och
grundförbättring av fastighet.

Oriktig uppgift beror på att skattskyldig inte har känt till att uppburen
försäkringsersättning skall deklarareras.

Värde av förmån av fri bil har inte redovisats i fall då förmånshavaren
kontant har ersatt arbetsgivaren för privat körda mil. Förmånsvärdet
värderas av taxeringsnämnden efter en längre privat körsträcka.

Förlustavdrag har vägrats aktiebolag enär en del av aktierna har bytt
ägare efter förluståret.

I RSV:s anvisningar uttalas bl. a. att skattetillägg inte bör påföras den som
har underlåtit att deklarera sådana ersättningar som sjukpenning vid
sjukdom och yrkesskada, föräldrapenning etc. Motivet för eftergift i de nu
avsedda fallen är att sådana ersättningar har blivit skattepliktiga på grund av
författningsändring. Anvisningen är säkerligen ej avsedd att stå kvar när det
kan antas att de skattskyldiga har blivit medvetna om sin deklarationsskyldighet
för dessa ersättningar. Att helt plötsligt från ett år till ett annat ta bort
nu förevarande anvisning kommer att medföra en abrupt övergång. En regel
om hälfteneftergift för dessa fall kan gradvis inskärpa deklarationsskyldigheten
för dessa ersättningar.

Slutligen vill vi instämma i utredningens betänkande (betänkandet s. 177)
att rekommendationen om mjuk tillämpning i ett inledningsskede bör ses
mot bakgrunden av att smärre skatteundandraganden tidigare beivrades i

Mot. 1977/78:1869

mycket liten utsträckning, att detta inledningsskede bör anses ha gått till ända
om det blir möjligt att efterge avgift med hälften och att hälfteneftergift
sålunda bör föredras i det fall hel eftergift bedöms innebära en alltför mjuk
tillämpning.

Avslutningsvis vill vi även framhålla att erfarenheterna av de ovan
föredragna förändringarna görs till föremål för en framtida utvärdering, så att
av dessa erfarenheter motiverade förändringar kan göras.

Skattetillägg för oriktig uppgift i skattemål när besvären inte prövas

I propositionen godtas i princip utredningens förslag att även oriktig
uppgift i skattemål skall föranleda skattetillägg. På ett par punkter har man i
propositionen dock frångått utedningens förslag. Bl. a. avvisas förslaget att
skattetillägg inte skall utgå för oriktig uppgift i skattemål om uppgiften inte
har prövats med hänsyn till att besvären har kommit in för sent eller att
besvärsrätt eljest ej har förelegat i målet. Avvikelsen i propositionen avser
dock endast mål enligt taxeringslagen och mervärdeskattelagen. Som skäl för
sitt förslag om undantag i nu avsedda fall har utredningen anfört (betänkandet
s. 196) att en oriktig uppgift i dessa s. k. deserta mål inte kan anses
innebära någon fara från beskattningssynpunkt och att situationen närmast
kan jämställas med den som föreligger vid otjänligt försök i brottssammanhang.

Förslaget har i allmänhet godtagits av remissinstanserna. En remissinstans
anser att fara föreligger för att skatt dras undan även om besvären ej prövas på
grund av att de har anförts för sent eller för att rätt till besvär i särskild ordning
ej föreligger. Att de inte prövats i det särskilda fallet kan bero just på att oriktig
uppgift föreligger (prop. s. 159). Med hänvisning till detta uttalande förklaras i
propositionen att tillräckliga skäl inte föreligger föratt ta undan de nu avsedda
fallen från den föreslagna regeln om skattetillägg vid oriktig uppgift i mål.

Det kan givetvis teoretiskt sett inträffa sådana fall att besvär inte tas upp till
prövning därför att besvärsyrkandet grundas på oriktig uppgift. Till att börja
med kan sägas att sådana fall måste vara ytterst sällsynta. Vidare måste
uppgiftens oriktighet vara tämligen uppenbar. Någon egentlig risk för att
uppgiften i sådant fall skulle ha kunnat godtas finns ju då inte. Uttalandet i
propositionen (s. 160) att skäl att föra talan i nu avsedda fall torde föreligga
endast i fall av uppenbart oriktigt uppgiftslämnande förefaller därför vara en
meningslös begränsning av talerätten i mål om skattetillägg.

Enligt vår mening bör utredningsförslaget i denna del godtas. De bärande
skälen för detta är följande. Fallen är sällsynta. Någon risk för att skatt skall
dras undan det allmänna kan ej anses föreligga. Har den oriktiga uppgiften
godtagits och t. ex. extra ordinär besvärsrätt därför anses föreligga, med
nedsättning av taxeringen som följd, utgår givetvis skattetillägg om oriktigheten
sedermera konstateras. Det väsentligaste skälet är emellertid att det för

Mot. 1977/78:1869

den skattskyldige måste framstå som obegripligt och orättvist att han påförs
skattetillägg, trots att hans besvär inte har prövats i sak. Tillämpningssvårigheter
torde också uppkomma med hänsyn till det nyss återgivna uttalandet
i propositionen.

Beräkning av undandraget belopp (kvittning)

Utredningen harbl. a. i syfte att förenkla tillämpningen föreslagit en metod
för beräkning av underlaget för skattetillägg vilken i viss mån avviker från
den nu tillämpade (betänkandet s. 181; jfr prop. s. 76). Förslaget avser i vilken
mån belopp som verkar i sänkande riktning skall påverka underlagets
storlek.

Frågeställningen kan belysas med följande exempel:

En skattskyldig uppger nettointäkt av förvärvskälla till 50 000 kr. Vid
granskning av hans deklaration kommer det fram att han har utelämnat
en intäkt om 10 000 kr. Nettointäkten skulle alltså bli 60 000 kr.
Emellertid visar den skattskyldige att han har glömt ett avdrag på
likaledes 10 000 kr. Tar man hänsyn till detta blir nettointäkten 50 000
kr., dvs. lika stor som den deklarerats. F. n. utgår inte skattetillägg om
avdragsbeloppet anses hänförligt till den utelämnade intäkten (oäkta
kvittning). För att avdragsbeloppet skall få avräknas mot det ej
redovisade beloppet fordras alltså att avdragsbeloppet är en omkostnad
för förvärvande av den utelämnade intäkten. 1 annat fall sker inte sådan
avräkning, dvs. i vårt fall att skattetillägg beräknas på ett underlag av
10 000 kr. trots att nettointäkten vid taxeringen inte fastställs till högre
belopp än vad som har angetts i deklarationen. På grund av denna regel
kan det naturligtvis inträffa att skattetillägg påförs trots att nettointäkten
fastställs till lägre belopp än som har uppgetts i deklarationen, t. ex. om
uppgiven nettointäkt är 50 000 kr., utelämnad intäkt 10 000 kr. och
glömda avdrag som medges vid taxeringen är 20 000 kr. Nettointäkten
blir då (50 000 + 10 000 - 20 000 =) 40 000 kr. och underlaget för skattetillägg
10 000 kr. Utredningens förslag innebär att underlaget för
skattetillägg aldrig skall beräknas till högre belopp än skillnaden mellan
den vid taxeringen bestämda nettointäkten och den nettointäkt som den
skattskyldige har uppgett i sin deklaration, givetvis efter rättelse av de
felräkningar som har skett i deklarationen.

Majoriteten av remissinstanserna är positiva till förslaget. Det bekräftas att
detta skulle innebära väsentliga förenklingar i tillämpningen och att rättviseskäl
också talar för förslaget.

I propositionen (s. 166) avvisas förslaget med hänsyn till att en utvidgad
kvittningsrätt ger utrymme för missbruk, om den skattskyldige vid avsiktlig
underdeklarationen samtidigt underlåter att yrka på de avdrag han har rätt
till. Om underdeklarationen inte upptäcks, har den skattskyldige viss

Mot. 1977/78:1869

möjlighet att i efterhand begära nedsättning av taxeringarna med hänsyn till
den outnyttjade avdragsrätten.

De skäl som åberopas mot utredningens förslag anser vi inte hållbara.
Metoden att undanhålla avdrag för att kunna bemöta ett befarat yrkande om
höjning torde knappast förekomma i praktiken och är i varje fall riskabel för
den skattskyldige. Det har emellertid förbisetts att samma metod teoretiskt
sett kan användas med nu gällande regler om beräkning av underlag för
skattetillägg. En skattskyldig kan alltså i sin deklaration utelämna såväl en
intäkt som de omkostnadsavdrag som har samband med denna (krympning
av rörelse). Ett yrkande om skattetillägg för utebliven intäkt kan då bemötas
med avdrag för dessa omkostnader, vilket reducerar underlaget för skattetillägg.
Med samma skäl som anförts i propositionen borde därför också oäkta
kvittning vägras.

Vi anser att utredningens förslag bör godtas. Det innebär en väsentlig
förenkling och undvikande av rättstvister som förden skattskyldige i många
fall måste framstå som spetsfundiga. Framför allt måste det för en
skattskyldig verka stötande att han påförs skattetillägg på ett underlag som
inte motsvarar höjningen av nettointäkten och till och med när den vid
taxeringen bestämda nettointäkten blir lägre än den som har deklarerats. Det
förordade förslaget bör som utredningen uttalat tillämpas generellt i det nu
avsedda administrativa sanktionssystemet.

Det bör ankomma på vederbörande utskott att utarbeta erforderlig
lagtext.

Hemställan

Under hänvisning till det anförda föreslår vi

att riksdagen beslutar

1. att avslå propositionens förslag om sänkning av sanktionsnivåerna
för skattetillägg enligt taxeringslagen,

2. att i enlighet med vad som anförts i motionen införa de
föreslagna jämkningsreglerna i fråga om skatte- och avgiftstilllägg,
med det undantag i jämkningsregeln enligt taxeringslagen
som har angetts i det föregående,

3. att skattetillägg inte skall påföras för oriktig uppgift i skattemål
där besvären såsom för sent anförda inte tas upp till prövning,

Mot. 1977/78:1869

4. att den skattskyldiges kvittningsrätt vid beräkningen av undandragen
inkomst utsträckes i enlighet med skattetilläggsutredningens
förslag.

Stockholm den 5 april 1978
OLOF PALME (s)

ERIK ADAMSSON (s)
INGEMUND BENGTSSON (s)
INGVAR CARLSSON (s)
HANS GUSTAFSSON (s)
BENGT GUSTAVSSON (s)
LILLY HANSSON (s)

LENA HJELM-WALLÉN (s)
PAUL JANSSON (s)

GÖRAN KARLSSON (s)

VALTER KRISTENSON (s)

ANNA LISA LEWÉN-ELIASSON (s)
ESSEN LINDAHL (s)

LISA MATTSON (s)

THAGE PETERSON (s)
ANNA-GRETA SKANTZ (s)
INGVAR SVANBERG (s)

GOTAB 57918 Stockholm 1978