Motion

Mot. 1977/78

1822—1825

1977/78:1822

av Karl Boo och Karl Bengtsson

med anledning av propositionen 1977/78:92 om åtgärder för att
förbättra lokal och regional kollektiv persontrafik

En ökad satsning på kollektivtrafik är angelägen från bl. a. miljö-,
energi- och trafiksäkerhetssynpunkt. Samtidigt förbättras möjligheterna
för dem som saknar bil att komma till arbetsplatser, service och fritidsaktiviteter
av olika slag. Den framlagda propositionen är ett steg i rätt
riktning och bör kunna bidra till att förbättra den kollektiva trafikens
utvecklingsmöj ligheter.

Förutsättningarna att bedriva kollektivtrafik varierar i hög grad mellan
olika regioner. Det är därför svårt att direkt kunna överföra de
erfarenheter som vunnits i Stockholms och örebro län på andra delar
av landet. Utgångspunkten för planeringsarbetet måste vara de trafikmässiga
förutsättningar som råder inom resp. län. Landsting och kommuner
måste därför börja med att noga analysera resbehov och trafikstandard
innan man binder sig för en viss trafikmässig eller organisatorisk
lösning. Detta arbete kan ta lång tid i anspråk men blir samtidigt
en garanti för att de framlagda förslagen är väl genomtänkta.

Mot bakgrund härav är det tveksamt om planeringsarbetet skall styras
av en så snäv tidsram som de föreslagna tre åren (Västsverige fem år).
Med tanke på vikten av de beslut som skall fattas hade det varit att
föredra att ingen särskild tidpunkt satts ut. Regeringen kunde i stället
förbehålla sig möjligheten att efter exempelvis fem år göra en utvärdering
av läget och då besluta om en viss normerande lösning, såvida parterna
inte kan komma överens inom en viss tidsperiod. Behovet av att
på detta sätt följa upp utvecklingen kan därvid åter aktualisera frågan
om inrättandet av ett samordningsorgan på central nivå.

I de flesta fall kan samverkan mellan kommuner och landsting vara
en lämplig uppläggning av huvudmannaskapet för trafiken. Ibland kan
emellertid andra lösningar vara att föredra. Så har man t. ex. i Stockholms
län lagt ansvaret för den lokala och regionala trafiken på landstinget.
I Östergötlands län arbetar å andra sidan en för ändamålet tillsatt
arbetsgrupp utifrån ett primärkommunalt ställningstagande om att
kommunerna bör ansvara för den lokala trafiken och dessutom ta initiativ
till att lösa huvudmannaskapet för den regionala trafiken.

Båda dessa alternativ kan visa sig fördelaktiga även i andra län. Man
bör därför överlåta på landstingen och kommunerna att själva avgöra
hur samverkan skall utformas för att man skall nå en så ändamålsenlig
lösning som möjligt. Denna valfrihet bör även innefatta beslut om vilka
trafikformer huvudmannaskapet skall omfatta.

1 Riksdagen 1977/78. 3 sami. Nr 1822—1825

Mot. 1977/78:1822

2

Periodkortsutredningen lade fram två alternativ till organisationsform
för samverkan på regional nivå — kommunalförbund och aktiebolag.
Båda dessa alternativ har för- och nackdelar. En sak bör noteras när
det gäller kommunalförbund. Fullmäktigeförsamlingen kan bli mycket
stor i län med många kommuner. Detta alternativ är därför mindre
lämpligt i våra större län.

I förslaget till lag om huvudmannaskap sägs att ansvaret skall avse
lokal och regional kollektivtrafik på väg. Propositionen innehåller även
ett förslag om att statsbidrag skall kunna utgå till viss järnvägstrafik
med utpräglat lokala och regionala trafikuppgifter. Reglerna för statsbidragsgivningen
motsvarar dem som gäller för busstrafiken. Beloppen
kommer därför att vara blygsamma i förhållande till trafikens kostnader.

Vid ett första påseende kan det synas förmånligt att även den spårbundna
trafiken blir bidragsberättigad, men på sikt kan detta få mindre
önskvärda effekter för huvudmannen. Det kan nämligen ligga i SJ:s
intresse att föra över det ekonomiska ansvaret för vissa olönsamma bandelar
på huvudmannen med motivering att linjerna främst har lokala
och regionala trafikuppgifter. Om då driftbidrag ställs som enda alternativ
till nedläggning blir det svårt att stå emot det starka politiska tryck
som vill värna trafikens fortbestånd. En utveckling där ansvaret för
järnvägstrafiken på detta sätt successivt flyttas över från staten till kommuner
och landsting kan inte accepteras.

Man får vidare räkna med att de huvudmän som genomför större
taxereförmer även har intresse av att få dessa biljetter giltiga för järnvägsresor.
Detta förutsätter att man kan nå rimliga överenskommelser
med SJ i ersättningsfrågan. Erfarenheterna från Örebro län är inte särskilt
goda och man kan förutse liknande svårigheter i andra län. Mot
denna bakgrund finns det anledning att efterlysa riktlinjer för beräkning
av ersättningen till SJ vid köp av trafiktjänster av olika slag.

För att den i planen upptagna trafiken skall komma till utförande
under lämpliga former och till rimliga kostnader måste huvudmannen
ha beslutanderätten över om trafiken skall ske i egen regi eller genom
anlitande av annan trafikutövare. Propositionens förslag innebär en viss
förbättring av huvudmannens ställning, men för att nå den nödvändiga
valfriheten kan ett par kompletteringar krävas. Först och främst måste
huvudmannen själv få avgöra om han skall begära övertagande av tillstånd
eller hänskjuta frågan till kollektivtrafiknämnden i de fall förhandlingarna
med trafikföretagen strandar. Det är dessutom befogat
med en tidsbegränsning av den inskränkning i möjligheten att begära
övertagande av tillstånd som föreslås inträda efter kollektivtrafiknämndens
beslut. Som förslaget nu är utformat kan nämnden fatta ett beslut
som räcker flera år framåt i tiden.

Bussbidragsnämnden har redan nu ett starkt inflytande över den
lokala och regionala trafiken. En förstärkning av nämndens ställning

Mot. 1977/78:1822

3

inger vissa betänkligheter. Förslaget att nämnden skall ta fram underlag
som kan ligga till grund för avtal mellan trafikutövare och huvudmän
måste starkt ifrågasättas. Nämndens agerande kan lätt påverka förhandlingssituationen
och få en kostnadshöjande effekt. På motsvarande sätt
kan invändningar resas mot att nämnden får i uppdrag att bistå kollektivtrafiknämnden
med ekonomiska uppgifter samt att tillhandahålla dess
kansli- och sekretariatsfunktion.

En utbyggnad av kollektivtrafiken ställer krav på ökade insatser från
samhällets sida. Kommuner och landsting satsar redan nu mer än två
miljarder kronor varje år på lokal och regional trafik. Möjligheterna att
finansiera en större utbyggnad av trafiken är begränsade eftersom satsningen
på barntillsyn, långtidsvård och äldreomsorg kräver en mycket
hård prioritering av resurserna. Man måste därför utgå från en väsentlig
ökning av statsbidraget till trafiken. Det föreslagna beloppet, 190 milj.
kr., är otillräckligt om man ställer det i relation till kostnaderna för att
åstadkomma en attraktiv kollektivtrafik i länen.

Ersättningen per vägmil förefaller dessutom vara baserad på kostnadsuppgifter
som ligger några år bakåt i tiden. Genomsnittskostnaden
för drift av en normalstor buss ligger i dag betydligt över det i propositionen
angivna beloppet. Bidragets storlek bör därför räknas upp till
dagens kostnadsnivå och därefter på lämpligt sätt kopplas till busstrafikens
kostnadsutveckling.

Det nuvarande statsbidragssystemet har utsatts för en hård men ofta
befogad kritik. Det är angeläget att detta system snarast möjligt ersätts
med ett enklare bidragssystem. Det nya milbaserade statsbidraget bör
därför träda i kraft fr. o. m. trafikåret 1979/80 och gälla även i de fall
en länshuvudman ännu inte hunnit bildas.

Slopandet av skolskjutsavräkningen måste hälsas med tillfredsställelse.
Huvudmannen bör kunna ta på sitt ansvar att den i planen upptagna
trafiken tillgodoser allmänhetens resbehov och att erforderlig plats finns
i fordonen. Föreskrifter som medför besvärliga avgränsningsregler måste
undvikas.

Det kommer att kräva tid och resurser att bygga upp en väl fungerande
kollektivtrafik i hela landet. Enligt vår uppfattning talar emellertid
starka skäl för att vi så snart som möjligt bör ta oss an denna uppgift.
Propositionens förslag, kompletterade med de synpunkter som framförts
i denna motion, bör enligt vår mening innebära en värdefull stimulans
för utvecklingen på detta område.

Med hänsyn till det anförda hemställs

att riksdagen beslutar ge regeringen till känna vad som i motionen
anförts.

Stockholm den 29 mars 1978

KARL GUST. H. BOO (c) KARL BENGTSSON (fp)

lt Riksdagen 1977/78. 3 sami. Nr 1822—1825