Motion

Mot. 1977/78

1809-1810

1977/78:1809

av Rolf Hagel och Alf Lövenborg

med anledning av propositionen 1977/78:110 om energiforskning
m. m.

Vi har i en utförlig motion om energipolitiken (1977/78:477) redogjort för
arbetarpartiet kommunisternas ståndpunkter och krav. Vi framhöll där att
den viktigaste uppgiften var att snabbt frigöra Sverige från behovet av
importerad olja. Enda realistiska alternativet under överskådlig tid är
kärnkraften. 1975 års beslut om 13 reaktorer bör fullföljas utan ytterligare
dröjsmål. De oerhörda rikedomarna i den svenska alunskiffern bör utvinnas
genom LKAB eller ett för detta ändamål särskilt bildat statligt bolag. Alla
leden i kärnbränslecykeln bör utvecklas inom landet som helstatliga företag.
De multinationella oljebolagens dotterföretag i Sverige bör förstatligas.

Med en realistisk och beslutsam politik har Sverige möjligheter att inom en
förhållandevis kort tidrymd bli självförsörjande på energi. Sverige, som
ratificerat icke-spridningsavtalet och förbundit sig att exportera produkter
inom detta område endast till stater som underkastar sig det internationella
atomenergiorganet IAEA:s stränga kontrollbestämmelser, skulle dessutom
kunna utveckla en betydande exportindustri.

Det är för oss självklart att de ekonomiska intressena bör vara underordnade
säkerhets-och miljöintressen. Det är därför med förvåning vi noterar att
propositionen angående energiforskning lägger huvudvikten på energikällor,
som ger en allt annat än billig energi samtidigt som de från miljösynpunkt
skapar problem som knappast kan accepteras under fredsförhållanden (som vi
intensivt hoppas skall bestå). Varför göra huvudsatsningen på energikällor
som man vet inte kan användas i stor skala av miljöskäl? Därtill kommer alla
andra invändningar - det ringa utbytet i förhållande till investeringarna av
arbetskraft och kapital, de besvärliga transportproblemen osv.

Av inhemska energiråvaror är "biomassa" (energiskogar, skogsavfall) "ett
av de intressantaste alternativen", enligt propositionen (s. 144). Men med den
brist på skogsråvara som den svenska trä- och massaindustrin normalt lider
under kommer helträdsanvändning säkerligen att bli alltmera vanlig. Det
avfall som sedan kommer att återstå behövs sannolikt bättre där det ligger som
jordförbättringsmedel - än som energiråvara. Energiskogar, främst
snabbväxande sälg och poppel, skulle enligt förslaget ta i anspråk endast
sådan mark som inte är intressant för annan skogsproduktion. Det är
tvivelaktigt om det finns någon sådan mark (myr- och våtmark samt nedlagd
jordbruksmark), där inte skogsproduktion för industrins råvarubehov alltid
måste prioriteras. Förutsättningen för att "energiskogar" skall bli snabbväxande
är för övrigt att de får en betydligt kraftigare skogsgödseldos i form av

1 Riksdagen 1977178. 3 sami. Nr 1809-1810

Mot. 1977/78:1809

2

kväve, fosfor och kalium än det traditionella skogsbruket använder. Gödslingen
kommer dessutom att ske på våtmarker, där urlakningen till
vattendrag och till grundvattnet kan bli betydligt mer omfattande och
svårkontrollerbar än den som hittills uppmärksammats.

Vi motsätter oss inte att de vetenskapliga projekt stöds som syftar till att på
en relativt begränsad areal driva s. k. minirotationsskogsbruk och utvärdera
biomassans möjligheter i Sveriges framtida energiförsörjning. Men vi
förutsätter att miljöeffekterna, yrkesskaderiskernatsom i vanligt skogsarbete
hör till de allvarligaste i svenskt kroppsarbete), luftföroreningsproblemen
med vedeldade kraftverk, transportproblemetvjried denna mycket skrymmande
energiråvara och övriga problem också blir föremål för vetenskaplig
utvärdering. Inte minst intressant är frågan om vad man skulle få ut i
nettoenergi av energiskogar i stor skala. I ett yttrande från statens naturvetenskapliga
forskningsråd den 4 mars 1977 sades det om fyra forskningsprojekt
beträffande energiskogar: "För de gödslade alternativen skulle en
halvering av kalkylerat produktionsresultat innebära att lika mycket energi
måste tillföras som systemet producerar, dvs. nettoenergiproduktionen blir
nära 0.”

Torv kan, enligt propositionen, "få stor betydelse för energiförsörjningen"
(s. 145). Erfarenheter av torvutvinning i stor skala finns framför allt i Irland,
Finland och Sovjetunionen.

Energiprognosutredningen behandlade i sitt betänkande Energi 1985-2000
(SOU 1974:64, s. 201-203) de svenska torvtillgångarna och konstaterade att
även om de är mycket stora, får man "räkna med att torv endast kan få en
begränsad betydelse för vår energiförsörjning under fredstid". De exploaterbara
tillgångarna begränsas starkt av transportekonomiska skäl. Torvtäkten
bör inte ligga längre än 100 km från kraft- och värmeverket. Den transportkapacitet
som ändå krävs blir avsevärd. För en anläggning på 30 MW torde
krävas omkring 12 ton grästorv per timme eller drygt 100 000 ton/år.

Utprovad teknologi finns tillgänglig utomlands, bl. a. i Finland och
Sovjetunionen. Däremot är miljöeffekterna, både de direkta och de indirekta,
av torvtäkt i stor skala och luftföroreningarna vid förbränningen nödvändiga
att undersöka närmare. För kärnkraftsproduktionen vet man exakt vilka
luftföroreningarna (huvudsakligen i form av ädelgaser) är och vilka åtgärder
som kan vidtas för att nära nog helt förebygga dem. Beträffande de fossila
bränslena - olja och kol - har forskarna, framför allt de medicinska, varnat
sedan många år för konsekvenserna av ett ohämmat utsläpp av förbränningsprodukterna.
Till relativt nyligen har dessa varningar varit förgäves i Sverige
och mångå andra länder.

Först de allra senaste åren har uppmärksamheten riktats på utsläppen av
radioaktiva ämnen, särskilt radium-226(halveringstid 1 600 år) och thorium,
vid förbränning av kol. En stor polsk undersökning av Jaworowski och hans
medarbetare vid centrallaboratoriet för strålskydd i Warszawa redovisades
1973 vid IAEA:s symposium om miljöövervakning kring kärnkraftsanlägg

Mot. 1977/78:1809

3

ningar. Undersökningen syftade till att få fram jämförande data beträffande
strålningsriskerna från konventionella kraftverk och kärnkraftverk. Den gav
det överraskande resultatet att uttryckt i relation till producerade energienheter
"är den stråldos som befolkningen i omgivningen får genom inandning
åtskilliga gånger större i fråga om koleldade kraftverk än kärnkraftverk".

Ändå utgör giftiga tungmetaller såsom bly, kadmium och vanadin ett
betydligt allvarligare problem än de radioaktiva produkterna. Forskarnas
slutsats blev följande:

Det kan emellertid konstateras att även om stråldosen till befolkningen är
relativt högre i fråga om fossileldade kraftverk och lägre i fråga om
kärnkraftverk är de obetydliga nog att kunna bortses från som hälsorisker. Å
andra sidan finns det inget som talar för att de icke-radioaktiva luftföroreningar
som sprids vid konventionell kraftproduktion kan bortses från på
samma sätt.

Om den hypotes är korrekt som gör gällande att torvmossarna fungerat
som jonbytarmassa sedan sitt bildande, dvs. separerat och koncentrerat
radium, thorium och andra radioaktiva ämnen, bör torvförbränning i
miljontonskala inte vara en helt ofarlig hantering för befolkningen i en vid
omgivning kring kraftverken. I alla händelser måste luftföroreningarna vid
torvförbränning studeras även från den na aspekt och beträffande sitt innehåll
av bl. a tungmetaller, innan man gör de stora investeringar som krävs för att
utnyttja torven i värme- och kraftproduktion i större skala.

Delegationen för energiforskning (SOU 1977:56) anser att solvärmesystem
är en av de få möjligheter att utnyttja andra förnyelsebara energikällor än
vattenkraft som kan få betydelse för energiförsörjningen före nästa sekelskifte.
Genom införande av solvärmesystem skulle man i bästa fall kunna
göra energibesparingar om ca 20 TWh per år, dvs. 5 '*<> av den nuvarande
totala energianvändningen inom Sverige. Delegationen framhåller dock att
dessa uppgifter är mycket osäkra. En rad kvalificerade remissinstanser har nu
och tidigare uttalat klar skepsis mot föreställningen att sådana energiformer
som sol, vind och jordvärme inom överskådlig tid skulle kunna bidra mer än
marginellt till den svenska energiförsörjningen.

Totalt finns nu 3,6 miljoner bostäder i Sverige. 1 90 % av de nybyggda
enfamiljshusen har elvärme installerats. Där fjärrvärmesystem inte är
ekonomiska, är elvärme utan tvivel den enklaste, säkraste och mest
ekonomiska värmeformen så länge svensk kraftproduktion drivs enligt
realistiska grunder. Besparingar kan naturligtvis göras, bl. a. genom en bättre
isolering av bostäder och arbetsplatser. Men också sådana åtgärder har en
gräns. Om de bidrar till att ytterligare öka bostadskostnaderna, som redan
blivit orimligt höga för de flesta arbetare och tjänstemän, kommer de inte att
hälsas med påtaglig entusiasm av det stora flertalet.

Det finns också en hygienisk gräns för isolering av bostäder och
arbetsplatser. Dels vet man ännu inte med säkerhet om de isoleringsmaterial
som nu används, främst mineralull, är ofarliga eller om de medför risker

1* Riksdagen 1977/78. 3 sami. Nr 1809-1810

Mot. 1977/78:1809

4

liknande dem som gjort asbest till ett så fruktat isoleringsmaterial. Dels
innehåller alla byggråvaror som tas ur marken eller berggrunden, dvs. lera,
grus, tegel, betong etc., uran (med dotterprodukt radium), thorium, kalium40
etc. I broschyren Strålningen i våra bostäder (1976) har statens strålskyddsinstitut
redovisat bl. a. radonhalten och luftomsättningen i ett antal moderna
bostäder. Luften i ett rum som är omgivet av radiumhaltiga byggnadsmaterial
får en halt av radon. Ju större luftomsättningen är, desto lägre blir
radonhalten. "Om ventilationen försämras avsevärt kan radonhalterna öka
till direkt olämpliga värden från strålningshygienisk synpunkt." Detta gäller
också hus av byggnadsmaterial med låg halt av radium.

Det paradoxala resultatet av en fanatisk politik beträffande energibesparing
kan bli att radonhalten i våra bostäder blir större än den är vid underjordsbrytning
i väl ventilerade urangruvor.

Att till rimlig kostnad framställa stora mängder energi i solkraftverk är
omöjligt med hittills känd teknologi, och enligt fysikens lagar är utsikterna
inte överväldigande stora för att man inom överskådlig tid skall kunna lösa
dessa problem. Solenergi för uppvärmning har däremot betydelse redan nu i
solrika trakter. På Cypern och i andra delar av världen, där man har tropisk
eller subtropisk sol från klar himmel större delen av året, är solvarmvattenberedare
på taken till bostadshusen en vanlig syn. I vårt land finns en
pionjäranläggning, vars utnyttjande i större skala det dock varit omöjligt att få
riksdagsmajoritetens gehör för, möjligen därför att den varit förlagd till
Norrbotten. Vi syftar på Gunnar Hietalas handelsträdgård i Övertorneå.

Där- 10 km från polcirkeln - har Gunnar Hietala på en yta av sex hektar,
därav två växthus på sammanlagt ett halvt hektar (5 000 km2), drivit en
trädgårdsodling, som under 1970-talet haft en årlig omsättning på över en
halv miljon kronor. I växthusen odlas tomater och gurkor i stora mängder.
Solen förser dem med all den värme som behövs! Oljekrisen 1973 och de
många gånger ökade oljepriserna i fortsättningen berörde inte alls Hietalas
handelsträdgård. Men trots att "Gunnar Hietala sedan länge bevisat att man
kan utveckla drivhusodlingar av enorma mått samt därvid i första hand bygga
på midnattssolens värme" (motion 1975:2096) har det inte varit möjligt att få
fram pengar för investering i liknande företag i Tornedalen.

Det krävs stöd från det allmänna för växthus för stordrift, för att skapa en
effektiv försäljningsorganisation, för att upprätta en konservindustri etc. Vi
föreslår därför att det aktuella intresset för alternativa energikällor utnyttjas
på ett område, där det verkligen finns en utvecklad teknik och mångåriga
erfarenheter, nämligen för att bygga upp en handelsträdgårdsorganisation i
stor skala i Tornedalen, där det både finns utomordentligt gynnsamma
naturliga förutsättningar och en kronisk brist på sysselsättning. Vi föreslåratt
30 milj. kr. av energiforskningsanslaget avsätts för detta ändamål för
budgetåren 1978/79-1980/81.

Enligt propositionen skall den verkliga storsatsningen - 105 milj. kr. för de
tre budgetåren - göras på vindenergi. Det försöksaggregat som Vattenfall

Mot. 1977/78:1809

5

driver vid Älvkarleby har tyvärr inte varit föremål för samma heta
publicitetsintresse som exempelvis kärnkraftverken. "De enda egentliga
driftsproblemen - förutom dåliga vindar - har bestått i de nödstopp som
redovisas i Saab-Scanias rapport ang. driftserfarenheter", konstaterar NE
(nämnden för energiproduktionsforskning) i en PM den 5 dec. 1977.
Medeleffekten var "under normaldrift ganska lag”, 16 kW, dvs. under de
timmar som aggregatet verkligen snurrade. ”Det förtjänar nämnas att USA:s
motsvarande försöksaggregat vid Plumbrook - som varit i drift sedan 19 dec.
1975 - endast hade 200 drifttimmar totalt vid början av september 1977.”

Att nu satsa huvudsakligen på energialternativ, som redan i förväg kan
bedömas som illusoriska eller vilkas utveckling i stor skala endast kan ge
marginella tillskott till ett högt utvecklat industrisamhälles energibehov, kan
försvaras endast om övrig energiforskning får tillräckligt med medel för att
kunna fortgå. Av de förnyelsebara energislagen finns i vårt land endast ett
som kan exploateras med framgång och ge utbyte på kort tid. Vi syftar på de
mindre vattenfallen, som tyvärr inte getts något utrymme i propositionen.
Många industrisamhällen har här och i andra länder växt fram kring sådana
vattenfall. En forskning som tar sikte på att öka effekten i redan befintliga
vattenkraftverk och med minsta möjliga miljöförstöring bygga nya kraftverk i
vattendrag som redan exploaterats skulle på både kort och lång sikt kunna ge
värdefulla resultat.

Vissa vattendrag, som notoriskt åstadkommer stora skador genom översvämningar,
borde också föras in i denna diskussion. Genom dammbyggnader
och kraftverk skulle man på en gång förebygga översvämningar och
bidra till energiproduktionen.

1 propositionen saknas också forskning och utveckling beträffande MHDgeneratorerna,
som inte självständigt producerar energi men som kallats
morgondagens kraftverk därför att de haren mycket högre verkningsgrad än
de konventionella kraftverken. 1 ett vanligt värmekraftverk är verkningsgraden
endast 40 '\> och kan inte bli högre. Med MHD-generatorer (magnetohydrodynamiska
generatorer) kan man nå effekter på 50 och på längre sikt
60 %.

En MHD-generator är sedan några år i drift i Moskva, där den levererar
ström till kraftnätet. Enligt APN-bulletinen (17/12 1976) förbrukar den 20 "o
mindre bränsle och levererar en 15 'o billigare ström än ett värmekraftverk.

Energikonsumtionen i Sverige uppgick 1972 till 417 TWh, vilket betydde
50 000 kWh per person. År 1977 var energikonsumtionen trots den ekonomiska
krisen 442 TWh. Därav svarade importerad olja för den helt
dominerande delen. Propositionen angående energiforskning ställer - helt
korrekt - som energipolitikens viktigaste mål att minska det stora beroendet
av importerad olja. Den ställer tydligen också som mål en nedskrotning av
den enda energikälla, som kan utgöra ett realistiskt alternativ under
överskådlig tid, nämligen kärnkraften. I propositionen förutskickas t. o. m.

Mot. 1977/78:1809

6

att statsanslaget kan komma att avvecklas till driften av Atomenergis R2reaktor
i Studsvik. Om detta hot verkställes kommer det att göra Sverige till
det enda utvecklade landet i världen utan en reaktor av detta slag.

Ett av de få avstegen från denna djupt reaktionära politik är industriministerns
förslag i särskild proposition (1977/78:124) om lån till forskning i
Ranstad beträffande processer för utvinning av alunskifferns innehåll av
kerogen (petroleumliknande ämne), uran och vissa metaller.

När vi yrkar avslag på hemställan att godkänna de riktlinjer för 1.
"inriktningen av forskning och utveckling inom energiområdet” som
förordats i energiforskningspropositionen samt 2. "ändrad inriktning av
verksamheten vid Aktiebolaget Atomenergi”, så syftar vi inte på samtliga
delprojekt. Vi vänder oss emot den avveckling av modern vetenskap och
teknologi som departementschefens "inriktning” skulle leda till.

Sverige har en av världens största uranfyndigheter. Vid användning i de
reaktorer, som nu används och som utnyttjar endast 0,7 % av uranets totala
energiinnehåll, skulle de räcka i 100 år vid en årskonsumtion av 1 000 TWh,
dvs. mer än den dubbla totala energikonsumtionen för närvarande. I
bridreaktorer, som utnyttjar uranbränslet 60 å 100 gånger mera effektivt,
skulle de räcka i 10 000 år.

I AB Atomenergis remissyttrande den 12 nov. 1977 angående betänkandet
från delegationen för energiforskning (DFE) heter det om fissionsenergin
(kärnkraften):

Fissionsenergin bidrar ju redan nu till minskning av Sveriges oljeberoende
genom tillämpning av en praktiskt demonstrerad teknologi, som är ekonomiskt
överlägsen redan vid dagens oljepriser. Teknisk utveckling för
utnyttjande av även värmeförsörjning från stora reaktorblock (kärnkraftvärmeverk)
på avstånd från förbruk ni ngscentra och för utnyttjande av små
värmereaktorer harge» lovande resultat. Ett stärkt oberoende av import kan
på längre sikt uppnås genom exploatering av inhemskt uran. På längre sikt
förutsättes att den internationella bridreaktorutvecklingen och andra alternativa
bränslecykelsystem kommer att finnas tillgängliga för en svensk
marknad. Världsmarknadens strävan att genom användning av bridreaktorer
tillvarata såväl fissilt material som fertilt uran för att uppnå en i det närmaste
outlömbar energiresurs bör följas med största uppmärksamhet.

Sedan årsskiftet 1975-1976 har Asea-Atom tillsammans med Atomenergi i
Studsvik och Fin-Atom samt finska statens tekniska forskningsanstalt utrett
förutsättningarna för mindre kärnvärmeverk, som för större och medelstora
städer skulle kunna ersätta de kol- eller oljeeldade kraftvärmeverken.
Värmekostnaden från ett kärnvärmeverk på 150 å 200 MW beräknas bli
densamma som kostnaden för värme från ett oljeeldat värmeverk redan vid
nuvarande oljepriser.

Atomenergi framhåller att det krävs ett rambelopp om 10 milj. kr. för
fortsatt arbete med värmereaktorer. Bolaget betraktar den av DFE föreslagna
nivån om 7 milj. kr. för treårsperioden för metodutveckling och internationellt
samarbete beträffande behandling och slutförvaring av högaktivt avfall

Mot. 1977/78:1809

7

som "en något för låg nivå". Man framhåller också vikten av att svenska
insatser i fråga om anrikning av uran inte försummas.

Med de enorma urantillgångar som Sverige har bör en anrikningsanläggning
och en anläggning för upparbetning av använt bränsle komma till stånd
som statliga företag. Självfallet krävs härför att svensk kompetens på dessa
områden bibehålls och utvecklas. Även om propositionens formuleringar är
dunkla, förefaller syftet vara att så snart som möjligt rasera Studsviks
ställning som centralt kärnforskningscentrum.

En sådan intellektuell, teknologisk och industriell katastrof kan lyckligtvis
inte åstadkommas under en treårsperiod, även om ambitionerna tycks finnas
på sina håll. Men den skada som en "energi"- och "forsknings"-politik, med
sikte bakåt till medeltiden, kan åstadkomma på kort tid får inte underskattas.

Det är för oss självklart att de utvecklingslinjer, som hittills gett svensk
naturvetenskaplig och teknisk forskning och utveckling ett mycket högt
internationellt anseende, inte minst på kärnfysikens och energiproduktionens
områden, bör fullföljas. Vi ansluter oss till anmärkningen i Atomenergis
remissyttrande den 15 november 1977: Ett bibehållande av ett direkt anslag
till Studsvik är mycket viktigt. Härigenom ges, liksom hittills, möjlighet att
använda vissa medel för kompetensuppbyggande verksamhet av grundforskningskaraktär,
som sedan ger kunskaper och idéer för de mera målbundna
delarna av Studsviks breda energitekniska forsknings- och utvecklingsprogram.

Anslaget Bidrag till verksamheten vid AB Atomenergi bör därför föras upp
med begärda 48,7 milj. kr. utan de "mer preciserade planeringsförutsättningar",
som departementschefen grubblar över.

Vi kan inte här göra en genomgång av hela fältet. På alla områden är den
nuvarande regeringspolitiken utvecklingsfientlig. Av skräck för kärnkraften
och rädsla för att hitta uran har man praktiskt taget stoppat geologernas
prospektering. Det antyds i propositionen att vätgas kan bli framtidens
motorbränsle, en uppfattning som vi delar. Vätgasen ger vid förbränning
endast vatten och är det mest miljövänliga motorbränsle som över huvud
taget kan tänkas. Ett forsknings- och utvecklingsprogram för att få fram en
vätgasdriven bil och vätgas i lättransportabel och säker form, t. ex. som
metallhydridbriketter, borde ha högsta prioritet. Men för att framställa vätgas
i stora kvantiteter för inhemskt bruk och export krävs energi som endast
kärnkraften (och i en framtid fusionskraften) kan ge, och därför är också
forskningen under nuvarande förhållanden otänkbar.

Sverige skulle kunna spela en mycket stor roll för att förse många u-länder
med teknologi för en modern energiproduktion, men i propositionen är den
globala aspekten begränsad till vind och sol.

En forskning sorn tar sikte på en återgång till tidigare stadier av
produktivkrafternas utveckling är lika fåfäng som den är reaktionär. Redan
Marx noterade att arbetsproduktivitetens tillväxt är en allmän ekonomisk lag,

Mot. 1977/78:1809

8

som gäller för alla samhällssystem. Som marxister är vi givetvis för den
vetenskapliga utvecklingen, den tekniska utvecklingen, produktiv krafternas
utveckling, samtidigt som vi bekämpar det kapitalistiska system som
hämmar och snedvrider denna utveckling och skapar massarbetslöshet,
skövlar naturtillgångarna och förstör miljön.

Med stöd av det anförda föreslås

att riksdagen i anledning av regeringens proposition 1977/78:110
måtte besluta

1. att avslå hemställan att godkänna de riktlinjer för inriktningen
av forskning och utveckling inom energiområdet och den
ändrade inriktning av verksamheten vid AB Atomenergi, som
förordas i propositionen,

2. att bevilja 30 milj. kr. för budgetåren 1978/79-1980/81 för att
bygga upp en experimentell handelsträdgårdsorganisation i
Tornedalen för utnyttjande av solvärme, i överensstämmelse
med Gunnar Hietalas pionjäranläggning, plus konservindustri,
en effektiv försäljnings- och transportorganisation etc.,

3. att föra upp anslaget Bidrag lill verksamheten vid AB Atomenergi
med begärda 48,7 milj. kr. men utan vidhängande ”mer
preciserade planeringsförutsättningar",

4. att bevilja ett rambelopp om 10 milj. kr. för fortsatt utvecklingsarbete
av värmereaktorer,

5. att för budgetåret 1978/79 bevilja 5 milj. kr. för insatser i fråga
om anrikning av uran samt metodutveckling och internationellt
samarbete beträffande behandling och slutförvaring av högaktivt
avfall, samt

6. att uttala sig för ett svenskt forsknings- och utvecklingsprogram
för att med hög prioritet få fram en vätgasdriven bil och vätgas i
lättransportabel och säker form.

Stockholm den 28 mars 1978

ROLF HAGEL (apk)

ALF LÖVENBORG (apk)